Senaste kommentarerna i forumet

Min pappa är också alkoholist. Jag är den ende i hela min familj som inte har gett upp hoppet om att få tillbaka min pappa. Jag vet inte riktigt vad jag ska ge dig för tips, men jag brukar alltid försöka undvika honom just när han har druckit då min pappa blir lätt aggressiv och jag är faktiskt rädd att bli slagen. Jag vet att detta kanske inte hjälper din pappa att bli "nykter" men som min pappa sa förr "man måste vilja göra något för att lyckas." Min pappa har haft detta problem i nästan 10 år och det går upp och ner, ibland är han nykter och ibland inte. Vissa av mina vänner förstår faktiskt tror jag, men jag vill inte tynga ner deras livsglädje med mina problem så jag låter helst bli att berätta för någon. Socialen och allt det där har redan försökt hjälpa men det blir bara värre så det är inget jag tänker försöka med igen. Jag har funderat mycket på vad som orsakar att min pappa dricker, jag har till och med frågat honom själv (onykter, vilket jag inte borde gjort..) och då var jag och min mamma anledningen.. (mina föräldrar är skilda). Jag har ingen aning vad jag ska tro men får la se vad som händer hädanefter. Det viktigaste jag kan säga är att du inte ska säga att allt är ditt fel, för det är det verkligen inte. Jag vet att det känns så men du är inte den som håller i flaskan, right? Hoppas det blir bättre för dig och din pappa.

Känner igen det där med att hota om något som inte sker. Jag har själv hotat med att lämna men är fortfarande kvar, vilket innebär att han vet att det är tomma ord...Tyvärr.

Känner också igen det här med att inte berätta för andra om det som sker... Kan bara tala för mig själv men jag skäms. Jag skäms för att jag någonstans vet att det inte är acceptabelt. Jag skäms för att jag väljer detta livet själv. Jag är samtidit rädd för att folk ska råda mig att lämna honom för det kan jag inte. Inte än. För jag vill kämpa lite till. Jag har inte berättat för att jag inte vill att andra ska se honom som en dålig människa. För det är han inte. Jag skyddar honom, men lever nog i och med det en lögn. Jag ljuger nog för mig själv men... det är så otroligt tungt att se den man älskar långsamt försvinna i alkoholens fördärv.

Önskar dig all lycka, du är värd att må BRA! ALLA är värda att må bra! <3

Tack för era svar, känns skönt med lite feedback.

Som ni båda nämner är det klart att barn inte förändrar något, jag förstår att ni reagerade på den meningen, men det är tyvärr så sjukt att jag har tänkt den tanken. Jag tänker "om jag gör såhär och såhär och om vi flyttar dit, om vi reser dit...då blir det bättre". Lever på hoppet kanske?

Ibland känns det som att det är mig det är fel på. Många gånger vänder han våra diskussioner emot mig. "Varför hatar du mig" säger han. "Du har aldrig älskat mig". Sånt gör ont att få kastat på mig och det är svårt att verka oberörd men jag försöker. Han säger att jag är ego men jag tycker att han är ego som spiller sin tid på att dricka. Med åren har jag blivit mindre tolerant, jag får en klump i magen så fort jag ser en ölburk, dett har satt såna spår, även om han bara dricker en. Sällan stannar det där men varje gång han öppnar burk för burk känns det som ett svek, varför? Ibland känns det som att jag har satt upp mina egna spelregler som vi ska leva efter men att han inte är med på dem, jag har inte ens frågat om han är med? Samtidigt kanske jag får fortsätta enligt mina regler utan honom... Den tanken gör mig livrädd. Det känns skönt men samtidigt hemskt tragiskt. Det var ju honom jag skulle bli gammal med, vad hände? Den känslan finns fortfarande kvar stundtals och plockas fram när vi har bra stunder, men inte lika frekvent som tidigare. Jag tänker fortfarande att JAG måste ställa upp mer och visa att jag tror på att han klarar att bli nykter men som ni säger måste det vara han själv som vill ändra på sig och där tror jag att jag gör fel: jag pushar på något som han inte vill. Och han blir pressad och tycker att jag gnäller och kränker honom. Han intar försvarsposition och diskussionerna urartar och är omogna. Jag känner mig som en mamma....

Som du säger alko hål, det är så fruktansvärt jäkla SVÅRT!!! Jag VILL inte lämna, jag vill krampaktigt klamra mig fast vid honom och kippa efter luft för att hålla vårt gemensamma liv och vår framtid flytande. Håller alla de goda minnena nära till hands för att plocka fram när det är svårt. Jag VET att han är en omtänksam underbar och älskvärd person någonstans där under, han har bara svårt att släppa fram det just nu. Han har svårt att visa känslor, håller det hellre inom sig. Förr var jag duktig på att visa kärlek, då fick jag också kärlek. Nuförtiden ger jag inte kärlek eftersom jag har gett upp. Jag vet inte om jag tycker att han är värd det eftersom jag upplever det som att det bara är jag som föröker, jag som offrar mig.

Han VET att jag mår dåligt över detta och vårt förhållande just nu, borde inte det vara väldigt mycket värt för honom? Iställer fnyser han åt mig, tycker att jag är dum i huvudet, säger att jag tycker att han ALDRIG gör något och att han är så himla dålig etc, när jag egentligen inte alls uttrycker mig så. Är så trött på att han vrider på mina ord, trots att jag säger att han har missuppfattat och att jag säger det för att jag vill ha en förändring och vill att vi ska lösa det. Han verkar inte bry sig ett smack faktiskt. Han tycker bara hela diskussionen är löjlig och att det är jag som är omogen när det är han som sitter och "härmar" det jag säger med löjlig röst. Respektlöst.

Det låter så sjukt att man kan låta någon behandla en så, men jag är inte heller perfekt. Jag vet att jag tjatar och jag vet att jag kan vara svår. Men jag måste ju sätta ner foten någon gång?

Jag lever verkligen på hoppet. Jag vill gå i parterapi, ta upp alkoholhjälpen, kanske visa den här tråden... Ja, vad som helst för att få honom att förstå allvaret och hur jag VERKLIGEN känner (för det kan vara nog så svårt att få fram det utan missförstånd). Förstår han inte då, och fortfarande tycker att jag är löjlig eller förminskar mina känslor... då får jag nog fundera.

Tack igen för era berättelser, det hjälper mig mycket att höra hur andra har och haft det, och att jag inte är ensam i det här. Jag tar åt mig det ni skriver men är inte redo att ge upp vårt förhållande än.

Men det är inte du som kan hjälpa honom. Han måste ta hjälp! Ett så här svårt missbruk går inte att ta sig ur med bara viljestyrka. Han behöver nog avgiftning, antabus och sen rehab och aa-möten om det ska gå. Och han måste vilja det själv.

...jag tror det är nödvändigt för att läka. Du har levt i en oerhört svår situation under lång tid, det kommer nog ta tid att bearbeta.

För min del så har jag varit ledsen över två saker: det ena är att jag slösade så många år av mitt liv (12 år) på att leva i en dålig relation. Mitt ex var inte elak eller våldsam förrän de sista åren, men hans problem med alkoholen och allt som följer på det (arbetslöshet i perioder, dålig ekonomi, stress...) gjorde att jag var konstant orolig, ledsen och bekymrad. Det känns som jag knappt såg barnen, för så mycket fokus låg på honom. Det är en enorm sorg att ha förlorat alla de åren. Men jag har inte blivit bitter för jag har ju barnen! Jag brukar tänka att allt som hänt ändå lett till att jag fick just mina två fantastiska barn. Och jag lever ett jättebra liv nu. Jag fick så mycket energi när jag tog mig ur den destruktiva relationen att det gått väldigt bra karriärmässigt, och jag har unnat mig barnvaktshjälp så jag kunnat ha ett socialt liv också och då har jag lyckats träffa en underbar man. Och all lycka jag känner nu läker såren.

Sen är det tyvärr så att jag dolde hur illa det var när vi levde ihop. Det gör att människor i min omgivning nästan varit provocerade av att jag mår så bra. Jag har förlorat vänner som tycker synd om min exman, som gått ner sig rejält efter skilsmässan. De tycker jag borde hjälpa honom. Men han har behövt nå sin botten. Inte förrän det riktigt gick åt helvete tog han tag i sitt liv. Nu är han nykter sen en period och har börjat bygga upp sitt liv igen. Han behövde "dricka klart" säger han själv. Så jag får leva med lite färre vänner, men de var väl knappast några riktiga vänner givet att de agerat som de gjort.

Det andra jag känner sorg över - och väldigt mycket ångest! - är att jag i perioder misslyckats att skydda barnen. Jag mår så fruktansvärt dåligt över de risker jag utsatt dem för genom att låta honom ha dem trots att han inte förmådde vara en bra förälder. Första året var jag fortfarande så "störd" i min normalitetsuppfattning att jag missbedömde situationen. Jag vågade inte heller neka umgänge för jag var rädd för hur det skulle kunna påverka vårdnaden. Gud vad jag mår dåligt över detta.

Så mitt råd till dig är: försök få vårdnaden. Skydda dina barn. Lita till dina instinkter innan det gått så långt att de tagit skada. För att ha på fötter är det viktigt att du dokumenterar allt som sker. Skriv dagbok, spara hotfulla sms och mail, spela in/filma om han är aggressiv mot dig. I en vårdnadstvist är det stort fokus på om den andra föräldern inte samarbetar, eller missköter umgänget. Så om han kommer försent eller bryter löften är också viktigt att skriva upp. Hotar eller förtalar han dig, eller befinner sig vid ditt hem mot din vilja - polisanmäl! Det är jätteviktigt. Till en början händer ingenting utom att soc kommer kontakta dig. Men det lämnar ett spår hos myndigheterna som stärker din historia.

Stor kram från mig!

Mumin, tack - jag blir varm av dina ord, alldeles gåshud-ig!

Tack för dina ord från barnpsykologen -
"barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell."
Jag har länge tänkt att barnen kommer att förstå att pappa gör dumma saker, men min samtalskontakt sa till mig i veckan att "barn som blir kränkta av en förälder slutar inte att älska den föräldern, de slutar att älska sig själva" - och det var en ögonöppnare för mig - jag har liksom gått och hoppats/trott/tänkt att de kommer förstå att pappa inte alltid är snäll - men som du skriver: jag måste ta föräldraansvaret! Men det är så svårt: pappan är mycket snällare nu, jag tror att det är bättre på många sätt... Men; jag tror inte att det är optimalt, och jag tror att barnen skulle må bättre av ett boende och ett umgänge. Tack Mumin!

Myndigheter vill gärna tala om för mig, officiellt, att alla kan förändras, att exet kan förändras och att jag inte får förväxla hur han var mot mig med hur han är med barnen för det är helt olika saker osv, men off the record säger de alla samma sak: det är en speciell typ av män som beter sig så här och självklart är det så att många av de saker han sagt och gjort mot mig kommer han också att göra mot barnen... SÅ, jag kämpar på!

Stor kram till dig Mumin!

Adde, måste fråga - hur gammal var din dotter då?
Mina är ju bara 3 och 5... De kan ju liksom inte prata eller lyssna sig till förståelse/kunskap på det sättet som större barn...
Jag har kontaktat socialtjänsten igen, och påtalat att de kan ju inte i ett utlåtande klargöra att "barnen far inte illa hos pappa, men de är klart påverkade av hans aggressioner (aggressioner som pappan inte har någon insikt i hur de påverkar andra)" och sedan bara lämna det där... De ska ringa upp mig i veckan.. Men det känns lite platt fall, de gör ju inte så mycket...

Kram till dig Adde - om du visste vad det betyder med dina ord - mitt ex slänger ju fortfarande ur sig att jag bara är bitter, för han har ju aldrig gjort något annat än att visa hur mycket han älskar mig, och länge tröstade jag ju mig med att hans aggressioner och brist på empati var entydigt med alkoholism, du påminner mig varje gång om att så inte är fallet.
Tack!!!

... men en del av mig är så fruktansvärt ledsen - helt okontrollerat jätteledsen...
Jag fattar inte vart allt kommer ifrån - det bara poppar upp nya (gamla) minnen, nya (gamla) händelser och jag blir så fruktansvärt ledsen... Jag trodde att jag inte var så ledsen längre, men varje dag kommer nya saker. De första dagarna på min semester var jag kvar i jobbstressen, men så snart jag började känna mig ledig så kom det bara över mig - allt som jag trodde att jag var ok med, och dessutom en massa, massa saker som jag faktiskt inte tänkt på alls, och saker som jag nu tänker på i ett helt annat sken: sådant som varit hemskt/sorgligt/jobbigt...

När jag var gravid med första barnet så var jag så fruktansvärt rädd för förlossningen - jag hade läst om kvinnor som blev så annorlunda i den situationen: att man inte var kontaktbar, att man sa elaka saker till sin partner, att man betedde sig så olikt den man är i vanliga fall - och att en del män/blivande pappor kan ha svårt att förstå det... Och - just de orden: "blivande pappor kan ha svårt att förstå det" fick mig att nästan gå upp i atomer av oro - om jag inte hade kontroll över situationen så skulle han ju kunna bli hur arg som helst. Och jag ägnade i princip 9 månader åt att försöka förklara för honom hur annorlunda man kan bli under förlossningen, hur kvinnor kan reagera/agera och jag läste tonvis med artiklar, inlägg osv för honom om detta. Och ja, hur slutade det - jo, pga komplikationer så blev jag igångsatt och fick en 14 timmar lång förlossning utan värkpauser som avslutades med akut kejsarsnitt, som blev akut sövning och där läkaren skar fel - och exet pratade mest efteråt om hur stöttande och bra han hade varit, trots att jag knappt pratade med honom... Sedan fick jag hintar om det ända tills barn nr 2 kom till världen. Jag var nästan lika nervös denna gång - och det slutade med att exet var sååå arg för att jag var nöjd med narkosläkaren att han anklagade mig för att "vilja bli påsatt av narkosläkaren" och sedan stormade ut från BB och kom tillbaka en gång om dagen för att skälla på mig och 5 dagar senare hämta hem oss... Resten av vårt liv tillsammans kom det upp titt som tätt "hur tänd jag var" på narkosläkaren, "hur mycket jag ville knulla honom" osv. Ibland kan jag skratta åt det idag, jag och min bästa vän brukar göra ett drama av det och låtsas hur jag ligger på operationsbordet för att göra ytterligare ett kejsarsnitt, men jag puttar min stora mage lite åt sidan och liksom bara bönar och ber narkosläkaren att ha sex med mig eftersom jag bara inte kan motstå honom... Ja, i efterhand lite komiskt, men fy faaan, när jag var kvar där, i det, och när jag låg ensam kvar på BB och bara grät i flera dagar och aldrig mer ville åka hem till exet, då var det inte lika kul.

Intimt och personligt - läs ej följande stycke om du inte "vill" läsa om sex:
Och en sak som jag inte förstått förrän nu: jag gick ofta med på sex för att hålla honom lugn. Under min första graviditet hade jag börjat äcklas av honom och ville nog egentligen aldrig efter det ha sex med honom. Dels hade han varit så fruktansvärt arg, kallt mig saker osv under några år då och det hade nog sjunkit in, dels hade jag hittat så mycket porr, dels började jag nog förstå att det inte kändes helt bra att skaffa barn med en sådan man... Så när vi hade sex så var det mest för att han inte skulle bli arg (för om jag sa att jag inte ville så var det början på ett flera dagar långt gräl som inleddes med att han först var vansinnigt arg på mig som var "en j-a torrf*tta som bara ville knulla andra män men inte sin egen" och så var det först massa ilska, ibland kasta saker eller göra sönder dem, sedan övergick det i "du ska ut ur mitt hus, du kommer fan aldrig få något härifrån för allt är mitt och du har inget här att hämta, du kan bara gå med en gång, du får itne ta någonting och du kommer aldrig få ha barnen för du är så j-a sjuk i huvudet" och i bästa fall drog han iväg ett dygn eller så, alternativt stannade hemma och vägrade prata med mig eller titta på mig, förutom när han mitt i natten kom in och skällde, gapade och skrek, och var det arbetsdagar så kunde han ringa eller smsa mig på jobbet och om jag inte svarade direkt så blommade det upp igen, och så höll det på tills han efter några dagar kom och kramade om mig och sa att "det här löser vi, vi älskar ju varandra, eller hur? Jag blir bara så ledsen när du är så kall och hård, och då måste jag visa dig hur ledsen du gör mig" eller något liknande... och sedan skulle vi ha försoningssex - och vem säger nej då... Så, där låg jag och försökte tänka att det är skönt och bra så att han inte skulle bli arg för att jag var för stel, för "ovillig", för torr, för tråkig, för äcklig...

Så många sådana här minnen som dyker upp - och gör så ont...
Och samtidigt så är en stor del av mig så lycklig - jag förstår ju inte att det kan vara så som jag har det idag: lycka, lugn och harmoni. Jag har en tendens att trycka ner mig själv genom att tänka att om jag har det så här bra så händer det snart något hemskt/dåligt/sorgligt/jobbigt - men jag har sedan ett tag tillbaka läst Olof Röhlanders bok "Det blir alltid som man tänkt sig" och jag jobbar mycket på att tänka på att lyfta mig själv. Ibland (!!!) går det riktigt bra..:!
Min lycka består till stor del av glädjen i att göra "normala saker", men saker som jag antingen inte kunde göra under vårt förhållande, eller kunde göra men i mycket begränsad utsträckning:
igår var jag ute och plockade blåbär i flera timmar - njuter av tystnaden i skogen, att få tänka på mig själv, plocka blåbär och njuta. Under våra år tillsammans så fick jag bara plocka blåbär om barnen somnat för kvällen, för han ville inte ta hand om dem... och det var en evig stress att hinna hem ifall de vaknade... Och när jag rensade i vår trädgård så fick jag inte göra det om han var hemma, för då skulle vi ha det mysigt och bra tillsammans och inte arbeta - eller: han sa aldrig att jag inte fick, men alla kommentarer om att "varför måste du göra det nu, vill du inte vara med mig?" gjorde att jag slutade med allt annat, för självklart ville jag vara med honom (i alla fall de första åren - sedan var det mer en strategi för att hålla honom lugn...).
Och jag kan dricka ett glas vin utan att tänka - när vi levde tillsammans så tyckte han att jag blev så "klängig" när jag drack och då "skulle jag ju kunna ligga med vem som helst" och efterhand ville jag ju på något sjukt sätt visa honom att man inte drack så mycket som han gjorde så då drack jag ju ingenting... (Eh, han förstod aldrig den finkänsliga hinten av något skäl... haha...). Jag dricker sällan, men jag kan göra det idag OM JAG VILL, och det är ingen som kommenterar om jag är klängig, att jag vill ligga med andra män eller att jag är tråkig osv - jag gör som jag vill.
Jag läser böcker som aldrig förr - i förhållandet orkade jag aldrig med annat än städa-tvätta-laga mat-handla-tänka på att säga/göra/vara "rätt" osv.
Idag kommer några vänner hit - jag har förberett en trevlig lunch och en god, somrig efterrätt (och det är ingen som beklagar sig över att det låter för mycket när jag har på elvispen - så liten sak, men så stor sak i min värld!) och i veckan som kommer ska jag ut och äta med bästa vännen och gå på konsert - och vännerna kan stanna hur länge som helst, jag kan vara borta hur länge jag vill, skratta hur mycket jag vill, och det är lycka - ren och skär lycka. När jag skriver det så ler jag - så konstigt det låter - det är klart att man ska kunna skratta när man vill, med vem man vill - men det var inte så för mig!
Jag fastnar vissa stunder i sorgen - sorgen att det blev som det blev, alla minnen som sköljer över mig, sorgen över att jag tappade bort mig själv, barnen, men jag hanterar det ganska okej - och jag tänker som Adde skrivit till mig - sorgen läker och det behövs. Men ibland gör det så ont, så ont att jag knappt vet vart jag ska ta vägen - och det gör så ont att det är många som lever så här - och det gör mig ont att tänka som Mulletant skrev för ett tag sedan till någon här på forumet: alla lämnar inte, inte del stannar och går under...
En vän sa till mig i veckan "Du är stark - du har lämnat, du kämpar för dina barn och du ordnar upp ditt liv: det är styrka som inte alla har" - och jag blir lite generad, kan de fina sakerna stämma om MIG? På ena axeln sitter exet och väser "du är kall, känslolös, kärlekslös, äcklig och vill bara ligga med alla, du är tjock och dina vänner är mycket snyggare och vackrare än du, din j-a hora..." - men väsandet blir allt svagare...

När jag pratar med Den Förbjudna Mannen så slås jag av hur snäll en människa kan vara (är han det, på riktigt??), han kan smsa och jag svarar inte direkt - men jag får inte skäll för det... Han kan säga snälla saker till mig utan att jag måste säga "rätt" saker tillbaka. Jag är som jag är (självklart vill jag gärna vara rolig, snäll och "bra" så att han ska tycka om mig, men jag anstränger mig inte särskilt, jag är så mycket jag som jag kan vara...)
Jag vet inte om han kommer lämna sin sambo (och jag skäms över att jag ändå pratar med honom, att jag förstör ännu en familj...), men vår gemensamma bekant (som inte vet att mannen och jag har kontakt) sa i veckan att kvinnan sagt att hon inte tror att de kommer spendera semestern ihop - återstår att se... Bra att få veta "bakvägen" - jag vågar inte lita riktigt på honom...

Jag tittar på Sova med fienden och tänker att "så illa hade jag det inte", jag läser Mulletants bloggtips http://lillalotta.bloggplatsen.se/ och tänker att "så illa hade jag det inte", jag hör en kvinna berätta hur hon levt och tänker att "så illa hade jag det inte" - men så försöker jag tänka att ja, det finns alltid de som har det värre, men det betyder inte att jag hade det bra - jag hade det tillräckligt illa och nu är jag därifrån. Jag jobbar på att ta tillbaka mitt liv, mitt och barnens!
Och nu ska jag gå en promenad - utan att någon kommer beklaga sig över att jag vill gå själv, att jag går för fort, går för långt eller att jag hälsar på dem jag möter - vilken lycka! Tack, för att jag får leva MITT liv!

Jag vill så gärna göra något för att hjälpa andra, genom mina erfarenheter och lärdomar, men vet inte var... Funderar mycket på att jag vill göra något som kan underlätta för andra, få andra att få ett bättre liv... Ska suga på den karamellen lite!
(Tack för att forumet finns här - för att jag har en chans att skriva här och vända min sorg till lycka!)

kan få in barnet på en Ungdomsvecka, det gjorde susen för min dotter.

Jag har läst nästan hela den här tråden i ett svep. Blev otroligt gripen av din historia. Jag ville bara säga att jag tycker du är otroligt stark som tagit dig ur en så svår situation och nu lever livet på dina villkor. Jag är så glad för din skull!

När det gäller barnen och deras umgänge med sin pappa vill jag bara dela med mig av vad en barnpsykolog sagt till mig, när jag mådde dåligt över att begränsa barnens umgänge med sin pappa (då aktiv i alkoholmissbruk och psykiskt instabil): barn finns inte till för föräldrarnas skull. Föräldrarna finns till för barnens skull, och de har bara rätten att vara föräldrar om de agerar som förebilder och tar föräldraansvar. Barn mår inte dåligt av att växa upp med bara en förälder. Men de mår mycket dåligt och kan få men för hela livet av att växa upp med en icke-fungerande förälder. DU måste ta föräldraansvaret och se till att dina barn inte blir lidande av att den andra föräldern är dysfunktionell.

Jag tycker att du ska skydda dina flickor från din exman. Har han kontrollerat och manipulerat dig, är risken stor att han gör samma mot dem. Och den aggressivitet han visar mot dig, påverkar dem.

Stor kram till dig!

Lost
Jag tycker du ska lämna honom. Du förtjänar mycket bättre. Så mycket av ditt inlägg handlar om hur HAN mår, du är redan medberoende. Du borde tänka på hur DU mår, och vad du vill med ditt liv. Jag vet att det är svårt, för jag har själv varit i din sits. Man tror och hoppas, först är det är av tjat från din sida och hans förnekelelse...sen blir problemen så svåra att han inte längre kan förneka, då blir det istället en kamp och din sorg pch frustration över hans brutna löften. Du är inte där än. Hamna inte där. Du kommer känna en sådan bitterhet om du slösar bort ditt liv i onödan.

Du drömmer om lyckligt familjeliv och hus. En sak kan jag lova dig: så blir det inte med en alkoholist. För dricker man som din kille för och försummar sitt liv och er relation på det sättet - är han alkoholist. Jag fick köra mig på anhörigskolan att man är alkoholist när man sätter alkoholen framför allt annat. Och alkolister ljuger mycket. Det du ser är kanske bara toppen på ett isberg. Och det blir tyvärr bara värre. Och för Guds skull: skaffa inte barn i tron att det ska förändra något!

Jag levde som du, kaos hemma men bra på ytan. Jag höll det under kontroll, sen skaffade vi barn, han söp så småningom bort allt: förlorade jobb (flera på raken), han har nu stora skulder hos Kronofogden, gör samhällstjänst för grov rattfylla. Jag förmådde inte lämna förrän han flera gånger glömt barnen på dagis, och hämtat full och kraschat vår ekonomi.

Jag mår bra nu och lever ett underbart liv med en bra man utan problem. Men barnen lider av sin pappas missbruk. De är födda in i medberoende, det har jag gett dem. I perioder klarar han av att ha dem på helgerna, men det slutar alltid ned svek och besvikelse och sorg när han trillar dit igen. Och hag är konstant livrädd när han har dem. Långa tider går det bra, men dottern har slagit ut framtänderna när han var full, han har glömt att hämta, och varit så svårt påverkad när han haft dem att de är traumatiserade (en gång började det brinna när han var deckad och inte gick att väcka). Nu har jag ensam vårdnad och kan skydda dem, men det tog tid och är en stor sorg.

Så mitt råd är: BRYT UPP! Att vara på forumet är ett första steg. Nästa är att verkligen berätta för anhöriga och vänner så du får stöd, och inte faller tillbaka i förnekelse och fåfänga förhoppningar. Gå anhörigskolan om du har möjlighet. Håller tummarna för att du tar tagi detta så DU får en bra framtid!!!

jag hoppas du loggar in och läser här och att du lämnar en hälsning.... det väcker så många funderingar när du hade det så jobbigt och så bara försvinner... ut i tomma intet. Med förhoppning att ditt liv är bra (är det för mycket att hoppas på det?) eller åtminstone att det rör sig i en bra riktning.
Varm hälsning och sommarkram / mt

Försvinn inte nu - blir så orolig för dig!!!!
Hur går det, vad händer, hur mår du???

Stooor kram!

Du verkar tvivla på om han dricker för mycket, om du ska hjälpa honom mer, om du känner/gör fel, om ni ska skaffa barn så det blir bättre. Tvivla inte. Känner du att det är för mycket så är det för mycket.
Vad som är en alkoholist vet jag inte men jag skulle säga att han är det. Du beskriver ett sätt att dricka på som alldeles uppenbart inte är normalt (enl min personliga uppfattning). Har det varit så här i flera år lär det inte "gå över".
Det är ju väldigt lätt att skriva men när du kom hem till "soptippen" efter din resa borde du nog vänt i dörren. Eller för all den någon annan gång. Är han ens trevlig att vara med om han dricker nästan varje dag? Som sagt lätt att säga. Jag lever själv med en alkoholmissbrukare och har egentligen vetat i fyra år att jag borde gå men..... Visst är det svårt? De kommer inte att sluta om de inte själva vill och vi anhöriga lever på hoppet fast vi vet att det är kört.
Att bli nykter kräver insikt i sitt missbruk men vi behöver ju också inse och acceptera att det är det här "alko-livet" vi får leva eller så får vi ta tag i att skaffa oss ett bättre liv. Önskar, önskar att det vore lättare.
Vi kan inte förändra någon annan, bara oss själva men det är en process som kan ta tid.
Det här är förstås mina personliga tankar och ingen sanning, min sanning dock.
Under sker. Folk slutar dricka men de verkar vara betydligt färre än de som fortsätter tyvärr.
Hoppa vi kommer till ett beslut, både du och jag. Jag VET att jag inte vill leva så här resten av mitt liv o ändå klarar jag inte av att lämna än.
Lycka till.

Skriver lite

andra dagen jag spänner mig, vill inte sova heller, kroppen vägrar slappna av...
Det kan bli så när de sker förändringar, om jag hållt i en vana så länge...

det känns jobbigt l sressande pga jobbet....

Hej,
Ibland blir det lite lugnare i tråden och det kan ta några dagar innan man får svar..
Det flesta här har erfarenhet av att leva nära någon som dricker för mycket. Jag tycker det är självklart att A har stora problem med alkoholen som tar upp hela hans liv. Jag tycker att du ska våga säga precis vad du känner till honom- Att han dricker för mycket och att du är orolig. Mycket troligt att han nekar till det men då har du i alla fall kanske väckt något hos honom. Troligtvis lider din vän, A's sambo, mycket i detta och jag precis som många andra sambos försvarar/ förnekar för att skydda vår partner och för att vi skäms. Din vän behöver troligtvis ditt stöd i detta om hon vågar öppna sig.
Så mitt råd är att våga vara rak och säga till. Omgivningens tystnad hjälper ingen.
Lycka till!

Har inte riktigt kommit in i uppdateringen av forumet, men... lyckas i alla fall få till inlägg :-)

Åh, livet...
Jag njuter - plockar blåbär, sitter vid havet, promenerar i skogen, äter hallon, pysslar i min trädgård, träffar vänner, (och hänger lite med Den Förbjudna Mannen...) - och: lider med barnen: den stora flickan är så arg, slåss, skriker, arg för allt, vägrar lyssna, och jag vet inte vad jag ska göra... Har kontaktat Socialtjänsten igen och de ska höra av sig nästa vecka... Känner mig som världens sämsta mamma: när hon är så mycket arg så blir jag ju sur och arg jag också... Faaan.

Jobbar dock med mental träning: jag kämpar vidare, jag tänker inte ge upp och jag tänker inte låta mig nedslås...
Puh. Jättelätt... Not.

Varför är det ingen som kan hjälpa/stötta/tipsa/råda mig? Varför inte ens en tanke eller reflektion? Är min text för lång för att någon ska orka läsa? Är mitt "ärende" inte intressant eller problematiskt nog för detta forum?
Jag har verkligen ingen eller inget att vända mig till, detta forum är mitt enda hopp.
Snälla, jag ber om era tankar. Finns det verkligen ingen i samma sits? Måste det gått hela vägen till alkoholism/missbruk för att räknas??? Borde vi inte alla vilja stoppa?
Kanske är det inte så många som hänger på denna sida. Får väl helt enkelt söka mig vidare efter råd..

Du behöver inte säga förlåt, tycker det är bättre att säga det som tolkats av de jag berättat :) kan bara tacka o bocka

Förlåt min rättframhet men rädda dig själv medan tid är, innan du nästlat in dig ännu mer i hans liv och problem. Du har ingenting som egentligen binder dig vid honom vad jag förstår, han vill inte sluta missbruka som det låter och det verkar som att du vill ha en annan tillvaro än vad han kan erbjuda dig...
Gå vidare i livet är mitt råd, satsa på en man som kan och vill leva sin framtid i gemenskap med dig. Släpp energi tjuven och lämna över ansvaret för hans liv till honom själv!
Du har Ett liv att leva, var rädd om det och gör det bästa du kan av det! Kram

Ställ ultimatum sök hjälp ellet så är det slut. De där är inget du vill ha resten av ditt liv
va skul, e du gett andra för råd?

Ja jag tycker det verkar som han tar energi... det konstiga är att han inte indirekt bett om de heller, han frågar inte om jag ska komma, ber mig aldrig om någe, visar knappt nå känslor, eller blivit svartsjuk... utan ja vart den som nästan frågat varför han inte verkar angagerad.. de är jag som visar, jag som frågar om vi ska ses osv osv... det är jag som känner att va fan ska ja de för... o sen allt han bara skiter i, varför ska ja finnas då för ...
allt de här blir att ja slösar/slösat energi

Det är en samling energitjuvar dom bara tar och tar, ger aldrig något tillbaka. Man kan ätas upp in på bara benen om man inte
lägger om sitt fokus på sig själv. Försök med det, jag håller själv på med det.
Konstnären

Sant jag lägger otroligt mycket tankar i hur han tänker, va han ska göra, va han väljer osv osv istället för att lägga fokus på mig. För som du skrev hans val är hans.
Jag har snöat in mig länge i denna man... o märkt så många gånger att han kommer inte förändras...
men jag måste förändra mitt sätt, sluta ge o ge till han, försöka hitta ett sätt i vardagen att få sinnesro, att få tillbaka mina egna tankar på mig.. det känns skrämmande men en viss längtan till mig..

Hej Trojja, så bra att du har hittat hit!
Jag känner igen mig mycket i ditt sätt att tänka dvs du fokuserar dina tankar och energi på det enda du inte kan förändra, mannen...
Jag gjorde och gör till viss del det fortfarande.
Med hjälp av forumet och möten via al anon samt mycket läsning på internet mm så har jag ändå kommit en bit på väg.
Det du beskriver är inte ovanligt och jag tror att du kan finna mycket stöd genom att läsa på anhörig sidorna.
Jag har haft stor hjälp av att läsa Sinnesro bönen om och om igen. Ta till mig orden och låta innebörden sjunka in.
Flytta fokuset från alkoholisten och tillbaka till mig själv. Fokusera på mina val, vad jag vill och väljer istället för på honom. Hans val får han själv ta hand om!
Var ärlig mot dig själv, är det här verkligen mannen du vill dela ditt liv med? Vill du verkligen ens ha honom som vän? Vilka minnen vill du blicka tillbaka på, vilka minnen vill du skapa?
Framtiden ligger för dina fötter, äg den!
Kram

Skriver lite funderingar

ja vet inte om nån annan känner som jag, men på nåt sätt känns det som att jag som suttit fast i hoppet om en sund relation med en som missbrukar verkar nästan ha det svårare, det är jag som blir sårad, jag som kämpar, jag som måste tänka på hur jag ska vara, o göra...

det känns som att det är jag som har problem... han åker bara med på att nu är vi bara vänner, o ska inte vara tillsammans som ett par längre, deg är ju jag som måste ta beslutet, för det kan inte han....
jag vill inte låta ego eller dum på nåt sätt men det känns som jag måste vara stark... ja klarar fortfarande inte tala om för våra vänner att det är slut, jag har sagt så förr, men då har vi vart ihop igen....