Senaste kommentarerna i forumet

...är jag ensam. Ofrivilligt men nödvändigt!

Polisanmälde idag men valt låta den ligga vilande eftersom dagens kulmen initierades av mig själv.

Chauffören var min man. Jag fick ett totalt psykbryt pga pendlandet i situationen. Från topp till dal i samma minut. Han fick stanna bilen, jag spydde och vankade runt som en sjuk och tappade mig själv fullständigt. Satt mig bak i bilen och sa ingenting. Inte mycket förändrades förrän jag i tisdags hittade kondomer. Någon vi aldrig behövt använda. Jag packade ut prylarna han har i mitt hus i hans bil och fyllde i skilsmässopapper.
Han fick ultimatum och valde mig och oss. Jag köpte hans förklaring men han fortsätter vara otrevlig. Idag tog vi båda ledigt för umgås, det tog en timme sen såg han tillfället skrika han absolut inte vill göra något med mig. Jag gick ut i trädgården och fixar där. Han packar tillbaka saker jag packat ut. Han gör mat till sig. Jag fixar till båda och säger maten är klar men han fnyser och vill inte ha. Jag frågar vad han planerar göra. Svaret: det har jag inte med att göra. Jag pushar svar om framtid och menar han packar in sina saker igen men vill inte ha med mig att göra. Han flippar ut. Vill aldrig ha med mig att göra. Enkelt ordnat säger jag och printar skilsmässopapper för honom ensam att skriva under.
Sen tar hus i helvete. Han är otrevlig och jag tappar kontrollen. När han hånar ger jag tillbaka på samma sätt, med hån och fysisk putt. Han knuffar mig i strypgrepp, jag tapoar balansen och faller över soffbordet och ner i soffan. Bordet går sönder, blommor krossas. Han går direkt ut ur rummet, ser på mig, hånskrattar och går tillbaka till andra våning och firtsätter packa. Jag känner efter, inget skadat. Slår 112 men vet att de aldrig skulle hinna hit. Jag tappar kontrollen och far upp för trappan. Hotar som han gjort, han tar nytt struptag, garderobsdörren får jag med mig och sen hjälper jag honom packa ut sina grejer. Tänkte åka 24 mil för hämta mitt i lägenheten men sjönk ner i fåtöljen. Ser trasiga bordet och ringer polisen. De kommer hit och förhör. Jag känner jag har lika stor del i dagens händelser och vet inte om jag ska gå vidare eller inte.
Han har utnyttjat mig hela tidem och kommer nu vinna stort på skilsmässa eftersom den där bodelningen aldrig kom i skrift pga alkoholismen. Sitter i en rävsax och bara mår illa...

Innerligt vackert skrivet......

Och du har verkligen helt rätt i det du beskriver. Modigt av dig att lämna och att tänka på dig nu. Tror att det är det viktigaste; att ta hand om sig själv.

Läser just nu en bok " jaget och missbrukaren" / av Craig Nakken. Kan verkligen rekommendera den för att förstå missbruket och hur mycket som krävs för att bli tillfrisknad.

Att leva med en missbrukare är ett helvete; oavsett om han/ hon är alkoholist, arbetsnarkoman ell narkoman.... Allt som är överdrifter är missbruk. Jag har levt med en nykter alkoholist och många tror att det är lättare. Men i mitt fall bytte han missbruk och är precis likadan. Han förändras aldrig. I mitt fall tror jag han har beteende problem och detta beror inte på att han är alkoholist. Han behöver vakna och inse att han behöver se om sina känslor.

Jag har lärt mig att en tillfrisknad alkholist/ missbrukare har självinsiktboch som vill ta tag i sitt liv och som tar ansvar. Han förnekar inget, han slutar vara egoistisk och försöker ställa allt till rätta för det han utsatt sina anhöriga för.

Jag är där du befinner dig just nu, att lämna. Det gör fruktansvärt ont men det är det enda rätta. Så fortsätt din resa, var stolt och du är värd det bästa livet har att ge oss!!!

Jag skaffade en sponsor och deltog i ett 12-stegsprogram ( al-anon) och detta har varit min räddning, även om jag stundtals faller tillbaka i mitt medberoende. Det tror jag vi kommer få jobba m hela livet. Vi är nog födda med våra " medberoendebeteenden" tror jag. Men jag tror att även vi kan leva friska.

All styrka till dig!

/ Molly

Jodå..det är fortfarande slut mellan oss. Det har väl gått 2 veckor sen jag bröt, rakt av. Jag lever mitt liv, utan ont i magen, känna oro och bli väckt mitt i natten av hans telefonsamtal och sms. Fast ändå känns det inte riktigt bra...jag trodde nog i min enfald, att han skulle inse allvaret och att jag gjorde slut (den slutliga konsekvenshandlingen) skulle få honom att vilja ändra sig. Inte ett ljud har jag hört av honom, inte ens ett "jag saknar dig mitt hjärta" har kommit i ett sms. Jag har kontakt med hans syster, fortfarande. vi stöttar varandra. Igår gick jag ut en sväng på stan med en kompis. Vi satt på en uteservering och tog en varsin öl och pratade. Sen kom det två sms från honom mitt i natten...elakheterna och hoten haglade...jag blev inte rädd och ledsen den här gången, däremot så uppgiven. Hur länge ska han hålla på? Han har inte insett ett dugg, han dricker och har inte en tanke på att sluta, eller ändra på sitt beteende. Han är 37 år, och har supit sen han var 18...och siffran på hur många gånger han hamnat i fyllecell går inte längre att räkna! Hur mycket sprit/droger klarar en människokropp innan den ger upp? Han är snart 40, men beter sig som en egoistisk, bortskämd 18-åring! Och jag har tänkt många gånger, att det är nog där han är, mentalt. Jag trodde att jag hade släppt taget om denna kille för ca 2 veckor sen...fast det har jag nog inte gjort, eller hur? Känner sån vanmakt och uppgivenhet just nu...

Jag har tänkt mycket under veckan...
Jag är kanske för arg, och jag ska jobba på det... Och jag vet att det kommer bli en jobbig tid framöver; med boendetvist, ny utredning hos soc, arga barn...
Men jag kämpar vidare...

Det gör så ont i hjärtat - mina älskade barn... Vill att de ska ha det bra, lugnt och tryggt.

Hej igen! Jag vill tacka för alla er fina svar på mina inlägg. För all er värme och kloka ord... Natten då jag skrivit mina inlägg läste jag dem om och om igen. Betraktade mitt liv och min ord utan för mitt hjärta den natten och insåg omöjligheten att stanna kvar... Tack för all er bekräftelse kring att hans drickande är ett verkligt problem och inte bara något som finns hos mig. Jag insåg att mitt liv är bara mitt och ingen annans. Att det kanske finns en annan famn för mig. Ett annat liv, utan tomma löften, svek och oro.
Jag lämnade honom samma morgon. Han förnekade fortfarande att hans drickande var ett problem och att han inte tyckte att det var värt allt jobbet att hålla sig nykter eftersom jag inte var tillräckligt kärleksfull och vårt förhållande ändå var så pass dåligt. Jag minns att jag tänkte; vad svarar jag på det? Istället lät jag mina tårar sakta falla ner längs mina kinder... Jag förklarade för honom om en tillit som aldrig någonsin skulle kunna komma tillbaka. Om att mina känslor tagit slut någonstans på vägen, bit för bit hade de gått vilse ur mitt hjärta för att aldrig någonsin kunna hitta tillbaka igen. Jag sa att jag önskade honom ett liv utan alkohol där han kan få möjlighet till förälskelse, lycka och kanske en familj. Jag poängterade att jag aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.

Nu har det gått en veckan sedan jag lämnade och mina andetag fylls med luft för första gången på flera år... Plötsligt kan jag andas igen. En frid har infunnit sig i min kropp, ett lugn och en harmoni. Inte alltid dock, kvar finns en enorm rädsla för vad som kommer att hända med honom nu när jag har lämnat. Jag vet att han dricker mer nu än innan och jag jobbar varje stund med att inte lägga det på mig. Jag kan inte leva ett liv utan att andas för att hålla honom över ytan. Mitt liv är bara mitt och ingen annans... Så till alla er där ute som kämpar med att överleva och leva i en relation med någon som dricker ; jag ber er från hela mitt hjärta att ta steget och lämna om ni inser omöjligheten att stanna kvar. Lyssna på rösten som viskar i ert inre om natten när deras spritandetag fyller hela ert sovrum, rösten som viskar att det finns en annan plats för er... Såklart är det fruktansvärt svårt att gå men smärtan det för med sig tror jag lättar med tiden. Livet fylls av andra saker och känslan av att plötsligt få luft igen är obeskrivlig... All styrka till er där ute... kramar

Hej!! Tack för du tar dig tid. Nu är det ju så att min ex-sambo värk dricker alkohol sedan 5,5 år tillbaka. Men jag tror personligen han har problem över huvud taget, som inte har med alkoholism att göra.

Han är gränslös, saknar självinsijr, saknar medkänsla och är allmänt trotsig. Detta är inte förknippat med alkohol? Eller? Han dricker inget.... Jag vet inte men jag vet att både jag och min dotter kommer få stora bekymmer om jag väljer att fortsätta leva med honom. Vilket jag inte kan längre. Oavsett hur mycket kärlek ell hur mycket man tycker om någon så är svårigheterna större än glädjen tyvärr.

12-stegsprogrammet hjälper mig mycket, vi medberoende måste ta hand om oss själva och du sa nåt bra om att han inte ska ta problemen m mig. Vi har gjort allt och ingen förändring har skett. Nu behöver mitt hjärta vila och min sorg bearbetas. Utan honom.....

Hej känner igen mig mycket just med detta om jag har försökt tillräckligt. Min man dricker oxå på helgerna och semestern. Detta att med ont i magen vänta in helgen är ju inte sunt.
Bekräftelse behovet känner jag med igen. Att bli nedvärderad och jämförd hela tiden är fruktansvärt.
Skickar styrke kramar till dig och tack för att ni finns !

/margaretavilhelmina

Oj vad nyttigt det är att läsa trådarna här. Är ny här på forumet. Jag känner igen mig i väldigt mycket. Det är verkligen läskigt hur ens liv kan bli. Är tillsammans med en man sedan 10 och har två barn med honom. Funderar nu starkt på om jag ska lämna honom.
Håller med alla andra sätt ned foten nu å vänta inte som jag.

Margaretavilhelmina

Visst kan man ändra på sig. Det krävs vilja och engagemang och behandling. Din kille måste själv inse att han behöver hjälp som jag gjorde. Jag går på öppenvårdsbehandling och det har gett mig så mycket som människa. Jag trillade dit för tre veckor sedan blev lobad för andra gången och ska till soc idag kl 10.30 och skämmas lite. Jag har gjort en bild på min familj och en spritflaska. När jag känner sug kommer jag plocka fram den. Jag yar beslutat att bli nykterist och det känns bra. Jag har inte bytt missbruket mot annat men jag ger mig själv mer tid. Jag fick ultimatum av min fru. Gå på behandling eller skilsmässa. Valet var lätt. Din kille måste prata med en utomstående om sig och sina känslor. Funkar inte med ens partner. Eftersom man är i ett medberoende så dömer man istället för att lyssna. Att smygdricka ja då har man problem. Att han trycker ned dig är en faktor som alkoholen bidrar till. Det ger honom en anledning att kuna dricka. Du är ju så jobbig. Att separera är en jobbig process och kan bli en kostsam sådan också men naturligtvis känslomässig. Vill inte din man behandla sitt beroende då kommer ni inte få en förändring. Det går att få. Jag är av den uppfattningen att vi kan ändra på oss men vi behöver hjälp av andra ibland.

...den var klockren..! Du är en helt underbar tjej, Grön. Jag känner igen mig så väl, i det du beskriver din sambo/man. Killen jag bröt med, festar precis lika hårt...han dricker vin i princip varje dag. Personlighetsförändringen...hans elaka kommentarer och egoistiska tänkande...jag bröt men bearbetar fortfarande "sviterna" efter vårat korta förhållande, som varade i 1½ år. Han har festat hårt i nästan hela sitt vuxna liv, problemen kom när han var 18 år, han blev pappa vid 20, men fortsatte att dricka och förlorade sitt umgänge med sin dotter när hon var ca 4-5 år. Jag tänker på dig, och jag tänker på ditt lilla barn. Hur länge ska du orka? Vem tar hand om Dig, mitt i allt det här?
Kramar från en medberoende

att ha levt kvar i relationen när han mår så dåligt.Jag har trots detta behållit lite livskvalitet och byggt på mig själv de sista två åren.Nu dessa tre månaderna har jag visserligen lidit.Men om jag levt kvar i relationen så hade det bara rullat på.Är jag så dum så jag tror att jag skulle ha trallat på i livet med honom och frigjort mig än mer och styrkt honom genom det.När ska min ork få ta slut.När ska jag kunna klappa mig själv på axeln och säga,bra gjort.Detta är det enda rätta just nu.
Nädå,nu ska jag sitta här med skuld och ånger istället och se hur han kanske gräver sin egen grav.
Vilka orimliga krav ställer vi på oss själva som medberoende?
Vi är livslevande tålmodiga änglar och de har inte ens vett att tacka oss för det.

Det kommer lösa sig för dig också men det kommer ta tid svett och tårar. Något man inte klarar själv.

Tack och lycka till med allt aeromagnus !
Bor i Uppsalas landsting

Jag skulle nog försöka få tag i en utomstående person att prata med. Vänner och släktingar i all ära men det är personer som ofta dömer istället för att lyssna. Jag vet själv. Jag går i öppenvårdsterapi pga jag erkände för min arbetsgivare att jag har problem med alkoholen. Det var det bästa jag gjort, även om jag haft ett återfall för tre veckor sedan. Hos min behandlare kan man prata om allt. Han förstår för ha har varit i samma situation som mig. Du skuldbelägger dig för dina val och varför det blivit så här. Det är inte ditt fel, inget av detta är ditt fel. Det är som att köpa en bil. Ojdå om två år kommer min bil börja dricka så mycket bensin att den förstör vår ekonomi. Oj nu gick den sönder. Kunde du veta det? Vi alkoholister är suveräna på att bryta ned andra personer genom vårt osunda förhållande till alkohol. Du måste försöka ta dig ur detta och det gör du inte själv. Ta hjälp, det är inte skamligt utan bara humant. Du måste börja tänka på dig själv. När du står framför spegeln varje dag så ska du bara säga till dig själv. "Fy fan vilken fin människa jag är" "Jag är en bra person" Du måste försöka peppa dig själv. Jag vet det är svårt men man måste börja. Jag skulle vilja ta den här personen i örat som sårat dig. Du klarar det det vet jag. Du har klarat dig så här långt men du ska längre.

för era ord.

Jag är kvar i sorgen...

Ja, Mt, jag tror att alla i min familj/släkt är lite rädda för exet - de såg hur han var i slutet av vår relation, de har sett hur han varit ibland efter att vi separerade, och ju mer de har hört av min berättelse så vet jag att de är lite rädda. Framför allt rädda för att han ska kunna göra mig illa, liksom barnen, men också att han ska kunna påverka andra att tro på hans berättelse om mig. Det är säkert en del i att de inte vill att jag ska bli arg på barnen... Men - jag tror också att jag blir för arg - ibland har jag ju verkligen varit riktigt arg på barnen... Inte sådär galenarg som exet blev - men ändock arg. Jag har efter tillsägelser kunnat skrika åt den stora att hon inte får kasta saker, inte slåss, inte hälla ut vatten över badrumsgolvet... för jag vet inte vad jag ska göra när det inte funkar att prata, resonera, säga till...
Men som du säger mt - jag är extremt bra på att trycka ner mig själv, ta på mig skuld... för typ allt, det jag själv kan påverka men också allt anant som jag inte kan påverka eller ansvara för.
Jag vet inte om det är mina egna känslor - jag har myyyycket skam över hur exet gjort och gör, mina föräldrar blev vad jag minns aldrig arga på mig när jag var liten - istället pratade de om hur ledsna jag gjort dem och den skuldkänslan gav mig en del ångest och gjorde ofta att jag inte ville såra dem så igen (ibland kan jag idag nästan känna att jag hellre önskar att de hade blivit arga och att det hade varit ur världen sedan...?!) - men det känns som att jag gör något fult och dumt varje gång jag blir arg... oavsett om jag tycker att det är befogat eller ej.

Jag har försökt prata med den stora om detta, men vi har inte riktigt kunnat enas - när hon är mitt i allt det arga så går det ju inte och efteråt är det som att hon säger att hon nästan glömt det?! Däremot har jag försökt boka in en "ensamdag" för oss snart, och mormor passar lilltjejen, för när stortjejen och jag är själva: då är det som att det är mitt barn, som att hon är lugn, i harmoni, nöjdare, gladare...
Jag har pratat med soc och undrat om barn ska ha det så här, var man kan få hjälp, men de säger att de kan inget göra, det är inte så illa, barnen är för små för hjälpinsatser... men de förstår min oro... Tjoho...

Tack framtidsdrömmar - En dag i taget.
Du har så rätt... men ibland gör det så ont...
Träffade en bekant igår som såg på mig att jag inte mår riktigt bra - hon sa att allt löser sig, och jag vet ju det: på ett eller annat sätt så löser sig allt, men just nu gör det så ont och tynger mig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att få ro... Det är som när man har ont i magen och inte kan stå upprätt, men inte heller sitta ordentligt, och inte ligga ner - det gör bara ont hela tiden och hur jag än vänder och vrider mig så sitter det i hela mig...

Tack för att ni läser❤️

Jag drack i smyg, gömde, trodde inte att det skulle märkas. Snacka om att vara korkad. Jag kan skratta åt det nu, även när man är på AA. Gömmer man har man ett beroende som är skadligt så är det. Låt han skriva en lista med positiva saker med att dricka och negativa saker med att dricka. Din man är som jag var när jag var i det stadiet. Han måste inse att han har en osund inställning till alkohol. Det måste han inse själv. Oftast gör man det när det blir grava konsekvenser av drickandet som förlora jobb, körkort eller tom familjen. Jag blev lobad för 8 månader sedan, då gicl det upp ett ljus för mig. Tyvärr hade jag ett återfall för tre veckor sedan då det hände samma sak. Då bestämde jag mig att bli nykterist. Ska på möte med soc imorgon kan bli av med körkortet i 12 månader trots jag aldrig suttit bakom ratten berusad. Det är då man börjar fundera. Jag ska göra en bild på min son, min fru och en flaska jäger som var min drog. Tecten under ska lyda. Viöket väljer du? Det kommer bli så tydligt. Ta kontakt med öppenvården för du är i ett medberoende be om hjälp. Vart bor du?

Det är inte alltid som han blir full när han dricker. Ibland kan han dricka "lagom". Och då ska jag vara tacksam känns det som.
Vi har pratat om att välja familjen och det vill han. Det fungerar en helg kanske sedan smusslar han å dricker i smyg. Han verkar inte förstå att det märks.
Efter några veckor är vi tillbaka där vi började . Och jag gör inte det jag hotade med :-(.
Tack för dina råd.

/margaretavilhelmina

Tack aeromagnus för att du lyssnar och engagerar dig.

Ditt råd är ju så klart det bästa, men tyvärr har jag redan prövat detta miljontals gånger utan resultat, så idag känner jag sorg, sorg, sorg....... Min dotter har en pappa som beter sig som en trotsig tonåring. Jag orkar inte detta längre, varför jag bestämt mig för att låta honom vara. Han får vakna upp och inse allt själv. Men då kanske åren tickar iväg och det spelar ingen roll hur mycket jag tycker om honom när han gör mig ledsen gång på gång.

Du nämnde att man byter missbruk. Gjorde du det? Hur var det för dig? Lever du och din fru tillsammans idag? Min terapeut säger att han aldrig kommer ändra sig och att han aldrig kommer att kunna möta mig känslomässigt. Det gjorde ont. Jag vet inte vad som är sanningen.

Jag tycker mig se så fina egenskaper också hos honom, att han är bra med vår dotter osv. Men mot mig är han så dominant och kontrollerande att jag kvävs, samtidigt som han kan vara jätte fin.

Jag tror som du att vi kan inte vara ett par längre, och den smärtan måste jag ta. Ska gå på lite anhörig möten och jag har en sponsor sen tidigare som hjälpt mig mycket. Nu är hon bortrest tyvärr.

Jag får gå på linjen, ta hand om mig och barnen, en dag i taget, jag kan inte förändra honom.

Känner igen mig i honom. Vil han inte sluta så kommer han inte att göra det . Det finns sidor på nätet där man kan skriva in det man dricker. Din man har nog ett kemiskt beroende. Det märks att du mår dåligt av att han dricker. När vi dricker skiter vi i andra, alkoholister är egoister och tänker bara på sig själva. Du har också hamnat i ett medberoende. Blir han full varje gång han dricker? Försök att prata med honom när han är nykter om hu du känner och att alkoholen särar på er två. Ställ fram en flaska och ett familjeporträtt bredvid varandra och fråga vad som är viktigast. Väljer han familjen kan du uu säga till honom att då väljer du bort flaskan varannan helg. Detta för att minska drickandet och se vad han väljer.

Tack <3

Jag har behandlat min fru på samma sätt som han gjort mot dig och det är förfärligt. Han har dkuld och skamkänslor som yttrar sig mot dig och det är inte ok. Jag antar att han är kort mot dig. Många gånger byter man ett missbruk mot ett annat. Oavsett vilka pronlem han har/haft så gäller det att lägga det bakom sig och det har han inte gjort. Jag tycker aty ni ska sätta er ned tillsammans och prata pm er relation. Vilka signaler han skickar till dig och hur det påverkar dig. Vill han inte lyssna eller förändra sig är ni som par inte lämpliga för varandra. Jag antar att du har starkare känslor än vänskap. Ge honom ett ultimatum. Behandla mig med kärlek, respekt och ärlighet. Lägg ner tid på mig och vårt barn som en familj. Gör saker tillsammans.

jag känner igen mig så väl i det du skriver...jag lämnade min kille för ca 2 veckor sen, även vi har haft ett stökigt förhållande från o till under 1½ år. Han dricker varje dag...så snart han åkt hem till sin stad och till sin lägenhet, så börjar hans evighetslånga supande. Jag försökte verkligen. Men till slut fanns det bara en väg...bort. Bort och ut ur det destruktiva, självplågande livet jag hade med honom. Det känns nu befriande...jag börjar långsamt att återfå mina krafter, mitt liv. Och vet du vad? Jag saknar honom inte ens nu...jag är fri från sömnlösa nätter, hot, våld och hans psykiska misshandel mot mig! Det känns faktiskt riktigt bra. Jag har insett att han och jag aldrig skulle kunna få ett bra liv tillsammans...han vägrade dessutom att inse att han drack för mycket, felet finns inte hos honom utan hos alla andra. Det är totalt omöjligt att försöka resonera och få en sån människa att förstå och vilja förändra sitt liv...
Bit ihop, tjejen. Ta en dag i taget, precis som du gör nu. Hitta nya saker/intressen som får dig att tänka på annat än honom. Slösa inte din underbara energi på nån som envist väljer att dricka...det är ju hans förlust och inte din. Bli starkare. Till slut klarar du dig utan honom. Det vet jag.
Styrkekramar till dig <3

Fråga henne om vilka fördelarna är att dricka så mycket kontra nackdelarna. Är det värt att riskera den man älskar för att få supa ibland?

... men jag hoppas att du kikar in här ändå?!

Jag kommer låta kall, men - du kan inget göra för att hjälpa din flickvän...!
Hon måste själv inse, hon måste själv göra ett val, hon måste själv ta hjälp... Och det bästa du kan göra för att visa att du menar allvar är egentligen att lämna henne! Vi är många som levt med alkoholmissbrukare, och vi bönar, ber, hotar, gråter, skäller, sätter gränser, men det är ju bara tomma hot, för det blir aldrig några egentliga konsekvenser. Det som händer är att alkoholmissbrukaren hamnar djupare i träsket, och vi knäcks för att vi står bredvid och tror/hoppas/önskar att vår kärlek ska rädda dem - men den enda som kan rädda är personen själv.

Testa att gå på ett AlAnon-möte!
Kramar, i all välmening!

att du känner att känslorna svalnar lite eftersom.Det är ju de man ofta inte kan rå på.Är man lite svalare känslomässigt är det förstås lättare att stå emot försoningsförsök.Men akta dig,ibland förleds man att tro att man har svalnat och så smäller känslorna upp i ansiktet på en när man minst anar.Och det är väl också ok,men inte lika lätt att hantera.Sorg,skuld lycka och saknad brottas jag med varje dag.Jag hoppas att det ska lätta allt eftersom.