Senaste kommentarerna i forumet

Sitter o tänker på hur en sund reaktion vore, hur det skulle kanske låta om själva mannen/kvinnan kunde resonera... vi skriver, eller i alla fall jag, hur mitt ex säger en sak men gör tvärtom

Ett exempel i en situation då vi båda pratar om gårdagen...
varför gick du ut igen, du visste jag skulle bli ledsen... då han ser allvarlig ut o säger ja vet, men varför ska du bråka, de va du som började...
ja va konstigt, vi har ju pratat om det här så många gånger... han fortsätter o säger.... ja ja är dum i huvudet, ja vet inte varför ja gör så där

samma exempel fast hur det skulle kunna vara om han va med på att reparera....
varför gick du ut igen, du vet jag blir ledsen.... du trojja det här är inte bra, att jag sårar oss, va tycker du vi ska göra, kanske ja behöver hjälp? Ja kan tydligen inte gå ut på ett tag, eller vi kan göra det tillsammans o ta en middag!

Behöver nog stöttning, för ja vill vi ska få det bra...

jag vet inte hur ni andra får höra de dagen efter, men det som är förvirrande i min situation, är att mitt ex sagt flera gånger dagen efter lite av de sunda exemplet med men inte handlat efter det, så ja trott på det flera gånger, o då har det gått flera gånger med me besvikelse osv

Ja det är jobbigt... men inser att det tar för mycket kraft för mig att hoppas på han ska komma insikt.... de går inte att jobba i en relation alldelles ensam, de måste komma från missbrukaren med...

de blir bara tjat o som en stoppkloss i deras värld... inget ja vill vara längre

Trojja det låter som du haft det väldigt jobbigt. Så starkt att du slitit dig loss. Håll fast vid det som är bäst för dig.
Jag läste boken "Jaget och missbrukaren" i veckan. Den ger en förklaring/beskrivning till missbruksbeteendet som du och vi andra beskriver. Stor igenkänning. Det betyder inte att vi ska acceptera det men boken ger en ökad förståelse. Rekommenderar till alla.

Känner igen det ni sagt...
slitit mig loss från en som förstör oss med att dricka...

han vet också han gör mig illa, så han va med på att vi ska separera, men för nån dag sen sa han att han knte vill släppa hoppet på att de ska bli vi nån dag, sdn igår gick han o drack sig full.... olika ord o handlingar ger de tyvärr...

Vill skriva ner mina tankar nu

han drack igår med, de tog slut för nån dag sen, o jag har problem med att han gör som han gör...
kom hem kl halv 4 på natten...

jag tänker att nej jag ska inte bry mig, men ja tycker han gör sig själv illa.... dåliga ursäkter till att gå ut med... ja har ont i höften l om jag dricker känns det inte....

tycker det är konstigt att det hela tog slut pga det här o han vill inte det, o ändå går han ut o dricker...

ja vet det är inget ja kan göra längre, det är bara det att det påverkar mig

Vi kommer att träffa personal som är vana vid att arbeta med barn som lever med separerade föräldrar, missbruk, aggressioner... Åh, det gör ont i mig - att mina barn skulle hamna i detta...

Ja, mulletant - har läst delar av bloggen du länkade till... Jag är snabb med att tänka "ja, stackars henne, men hon hade det ju så illa, jag har ju inte alls haft det så illa"... Måste stärka mig i att jag hade det tillräckligt illa - det finns grader i helvetet, och det räcker att det inte är bra, man ska inte behöva leva så...

Ja, Adde... ledsen-knappen är bra, men den är så jobbig ibland... Jag känner mig så mycket starkare nu för tiden, men så ibland kommer de där minnena och det gör så ont... Men jag vet att det går över...!
Det låter nog rätt bittert av mig att jag skriver att jag önskar att människor omkring honom förstod hur han varit mot mig... Men ibland gör det så ont - alla som tycker att han är så trevlig och bra - de har ju inte levt med honom när han gapar och skriker, hotar, skrämmer, gör sönder saker osv osv... Men jag ska försöka tänka som du skriver Adde: jag har gjort en bra resa!!!! Jag är inte kvar längre!! Jag är fysiskt oskadd, jag har ett tryggt, eget boende som bara är MITT och barnens och jag har förutsättningar att forma MITT liv.

"Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig."
Tack Adde, för dina fina ord, jag suger till mig som en svamp - jag tog mig ur det, och jag har det bra idag, barnen har det bättre än innan och jag kämpar!!
Pratade med dem som ska träffa mig och barnen - jag blev ledsen när jag beskrev varför jag kontaktat dem, och jag sa att jag kanske överdriver och kvinnan jag pratade med sa "om du överdriver så är det ju bra för då har inte barnen det så jobbigt som du tror, men jag tror inte att du överdriver, kom och träffa oss så pratar vi lite och ser hur vi kan finnas här för er"... Alla dessa varma, fina människor som finns där - så fint att det finns hjälp... och samtidigt så sorgligt - att de behöver finnas...

Kramar ♥

processen seperation är igång.

jag skäms, aldrig skämts för det tagit slut. vet det är bra beslut men känner skam

i förra inlägget berättar du om din ledsen-knapp, jag har en sådan jag med och idag kan jag se att det är sorgen, den läkande sorgen, som rinner ut. Det går längre och längre mellan gångerna men det finns fortfarande sorg som måste få komma ut. Var inte rädd för den knappen, den behövs för läkningens skull.

I nästa inlägg fokuserar du på ditt ex och folket runt honom. Jag kan mycket väl ana hur du känner dig och den ilska som väller fram hos dig. Och jag vet att det är svårt nu att titta på dig själv och klappa dig på axeln för det du åstadkommit men för mig som bara varit åskådare så är det inte svårt att se hur bra jobb du har gjort och, det var vi ju överens om, vilken fantastisk resa du gjort !!

Hur det än slutar i tingsrätten så är du fysiskt oskadd, har ett tryggt boende och har betydligt större och bättre förutsättningar att forma ditt framtida liv.

Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig.

Kram ♥

Tack :)
Kramar

Allt gott i framtiden till dig och vännen. Stanna gärna kvar här, ta del av andras erfarenheter och dela med dig av dina. Kram / mt

Tack för ditt svar mulletant
det stämmer att vi gått isär, och att det är sorgligt med, men det ända rätta o kloka beslutet vi båda kom fram till!

att gå tillbaka startar bara otryggheten oron att nån dag sviker han, nån dag kommer han va full o dum mot mig... att hela tiden ligga på gränsen a hopp o förtvivlan gör bara mig sämre o sämre

Vi går isär ett par och stannar som vänner.

att läsa om dina flashbacks och dina minnen. Och som jag skrev nyligen, vi som följt dig här minns också. Vi kände skräcken, maktlösheten och var rädda för hur det skulle sluta.
"Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt..." avslutar du... Möjligheten att dela med sig via sociala medier har en enorm betydelse - det vet vi ju, vi som skriver här.... För den som skriver, som ett sätt att skriva av sig, dela med sig och få bekräftelse... och för de som inte orkar eller är/känner sig förhindrade att skriva en bekräftelse att "jag är inte ensam" ... Skammen, tvivlet och familjehemligheterna äger oss inte längre. Insikten att "jag är inte ensam" sprider sig. Jag sätter länk till dig till en blogg som jag fick del av via facebook alldeles nyligen, en berättelse som jag direkt tänkte att påminner om din http://lillalotta.bloggplatsen.se/ Tjejen som skriver vill att man delar och sprider för att sprida kunskap. Alkohol verkar inte finnas med men jag tror den är av underordnad betydelse i relationer som präglas av makt och kontroll.

Nån gång tidigare har jag delat en dikt "Credo" här, då med tanke på den förtvivlan över missbruk & medberoende som förenar oss som läser och skriver här. Detsamma gäller våld i nära relationer, en kanske ännu mer välbevarad hemlighet... Ännu. Men det rör på sig, häromdagen kom Carin Götblads utredning med handlingsförslag och den kommenterades flitigt.
Insikten är på väg! Kram, ha en skön söndag / mt

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.
Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?
De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.
Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

Claes Andersson

Vad fint att jag kan hjälpa dig, för du har ju sannerligen hjälpt mig!!!

Idag har jag fastnat i en hemsk känsla -
jag hade en favoritartist när exet och jag blev tillsammans, med enligt exet så var det "jävla psykmusik som bara drog ner mig i dåliga tankar", så varje gång jag lyssnade på det så blev han arg, och förstörde de skivorna jag hade (även om han köpte en del nya senare...), men jag har liksom inte kunnat lyssna på den artisten efter det... Men jag jobbar på att "ta tillbaka" min favoritartist, och överlag går det bra - men idag blev det katastrof! Jag lyssnade och plötsligt kom en låt som jag inte riktigt hört på länge, och det var som att vara tillbaka vid köksbordet i hans lägenhet. Jag hade inte flyttat in ännu, och vi hade bara varit tillsammans i kanske 4-6 veckor, men han var arg för något, och jag försökte hålla mig undan och lysnnade på X. Jag hade försökt stänga in mig i köket, och satt med ryggen mot dörren, för jag bara önskade att han inte skulle komma in till mig... Men, så klart kom han in dit, gapade och skrek, och slet ut CDn ur CD-spelaren, bröt sönder den och slängde den...
Fy faaan - att jag stannade... Jag förstår det inte själv...

Vi är mitt i tingsrättsgrejer, och jag har i veckan fått ta del av hans ombuds bemötanden - han har bland anant skickat med diverse arbetsbetyg och vänner som skrivit intyg om hur fantastisk exet är: omtänksam, snäll, fin, duktig, engagerad och aktiv - och det var ju den bilden jag också hade, tills vi blev tillsammans och han visade sig vara allt det, varvat med att han oändligt många gånger skrikit allt från h*ra och f*tta tilla tt kalla mig galen, mentalsjuk, i behov av vård, tryckt upp mig mot väggen, hotat med att ta livet av sig, att göra mitt liv till ett helvete, förbjudit mig att prata om vissa saker, vänt på saker jag säger, påtalat att han är bra och jag är inte det, hotat barnen, lämnat oss i dygn utan attt vi kunant nå honom... jag har inte kunnat träffa vem jag vill utan att få kommentarer om jag träffat någon annan/om jag inte vill vara med honom eftersom jag vill träffa kompisar/jag har varit borta för länge... Han har gapat och skrikit, vägrat prata, vänt på saker jag säger, allt jag gjort har varit fel; allt från att jag gråter falska tårar, mina förlåt betyder ingenting, mina förklaringar är påhittade, han har kunnat påtala att jag är tjock, ful osv "för han måste göra mig lika ledsen som jag gjort honom så att jag ska förstå hur ledsen han är så att jag inte gör om det" - hur faaaaaaaaan ska jag få tingsrätten att förstå att det var så jag levde? Jag levde inte med den där fantastiske, tillmötesgående, karismatiske, engagerade och fina mannen som hans vänner såg ett par timmar någon gång då och då...?
Det gör mig så jävla ont, så himla ont så jag har inte ord...
En av hans vänner är läkare - och tänk om hon möter en sådan som jag var förra året: en så knäckt kvinna som bara gråter och knappt vet vart hon ska ta vägen, vad hon ska göra för att hennes barn ska komma undan ett himla psykfall som förtrycker dem, vad ska hon säga då? "Åh, din man är fantastisk, så vänlig, snäll och omtänksam och karismatisk" - för det är ju det han med största sannolikhet är utåt sett...

Fint att han har vänner som tycker om honom... Och jag är hemsk - för jag tänker "jo, jag vet att han är bra på sitt jobb, men jag önskar att alla visste hur han är hemma, hur han behandlade mig och sina barn när ingen annan såg, då skulle ni inte tycka så mycket om honom...". Jag önskar att de kunde få läsa mina dagboksanteckningar, att de kunde få höra mina inspelningar när han väser fram till mig "Din jävla hora, du förstör mitt liv, jag komme råka och ta livet av mig nu, och det är bara ditt fel, nu kommer du straffas med att du har tagit ett liv" - allt medan barnen hörs gråta i bakgrunden...
Men oavsett - jag kommer aldrig kunna de dem en bråkdel av den rädsla jag känt, när jag legat ihopkrupen på badrumsgolvet, för att det var det enda rummet som gick att låsa, eller när han jagat mig runt i huset och skrikit "jävla torrfitta, det fattar du väl att jag måste ha andra än dig när du är så jävla äcklig och aldrig låter mig sätta på dig, du ska fan bara ut ur mitt hus, fattar du det - mitt hus och du kommer aldrig få någonting för det finns ingen som vill ha en sån som dig" (ett hus som vi tillsammans köpt, men han betalat lite mer på...)
Fy fan. Jag borde bara vara glad att jag är därifrån, men det gör mig så ont - väldigt många människor tycker att han är fantastisk - fin, snäll, kunnig och mycket medkännande, och dessa människor tycker nog att jag bedriver en häxjakt...
Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt...

- vart tog du vägen? Vi tänker på dig! / mt

och välkommen hit! Ditt inlägg är en ledsam berättelse om svek, löften, hopp och besvikelse, nya försök och nya svek... Samma berättelse som återkommer gång på gång här. Om jag förstår rätt så skriver du att det tog slut häromdagen - och det är bara att gratulera dig till det valet - även om jag förstår att är sorgligt och gör ont. Din f.d kille verkar ha mycket långt kvar till sin insikt och ett verkligt val till ett nyktert liv. Du har gjort en sorglig erfarenhet om alkoholens/missbrukets makt över människan - ta den erfarenheten med dig i livet, det finns alltför många som drabbas. Allt gott till dig! Sommarkram / mt

Det måste kännas skönt att han går med på det och går på möten!'
Det verkar ju som han inser att han har problem iallafall fall.
Tiden får väl avgöra hur du känner och om du vill och orkar vara kvar.
För det tar verkligen död på känslorna att leva med någon som inte är snäll.
Jag önskar dig all lycka hur du än beslutar dig för att göra.
Du ska göra det som känns rätt för dig och ta ingen mer skit för det tänker inte jag göra heller .
Bra att du gör sådant som du mår bra av :)
Ha en fin helg <3

att du hade en advokatvän... och jag minns, igen, den där rädslan och oron. Din och vår oro. Och så tänker jag på dina ord att du blev ledsen över att bli påmind... att det inte känns som ditt liv. Ändå är det en del av ditt liv - men bara en del. En del som du "lyft ut" och gjort dig fri ifrån... Ett mörkt inslag i din livsväv, ett inslag som kom och som du lämnade men som för alltid finns kvar... på gott och ont... Gott som dina/era tjejer :) och gott som all den självinsikt du skaffat dig. Vilken resa du gjort flygcert, vilken resa! Så modigt du mött dig själv och så modigt du handlat när du varit rädd!

Om mig: Det är tidvis-och-delvis plågsamt att se tillbaka och se vad jag funnit mig i, låtit utsätta mig för. Vad jag underlåtit att göra för min egen skull. Jag vet. Men jag kunde inte bättre då. Jag tänker att det är viktigt att jag förlåter mig själv... Och just nu i skrivandets stund inser jag att det lärde jag mig... det förstod jag på djupet nyligen i en Alanon-text, på ett Alanon-möte... om åttonde steget. På listan över dem jag ska gottgöra finns jag själv. Överst.

Tack för ditt inlägg flygcert, tack för att du hjälper mig att lära mig om mig! Kram och allt gott / mt

Ja jag håller med om att det nog är jag som ska bestämma om flytt och bostad.
Det är så skönt att få bekräftat att jag inte tänker fel bara.
Jag har nog alltid försökt att anpassa mig efter andra och haft svårt att ta egna beslut.
Så har det nog alltid varit och det är min sambo som alltid har tagit beslut så jag är inte van att göra det men det här måste jag bestämma själv.
Det att jag fått känslor för någon känns fantastiskt härligt men också väldigt farligt. Det här är ju helt emot mina principer!
Det är nog så som du skriver att jag måste arbeta med mig själv först och försöka ta reda på vem jag är för det vet jag inte.
Jag känner mig mer levande nu, jag visste inte om jag kunde känna sådana känslor för någon.
Har varit nästan helt blockerad länge och har haft så svårt att känna glädje och sorg.
Jag har nästan inte kunnat gråta skrika bli arg och visat mina känslor för det har liksom inte gjort någon nytta.
Jag har varit i något slags apatiskt tillstånd hela tiden.
Vi får se vad som händer men jag är ändå glad för att jag hade känslor långt därinne!
Det är så underbart att känna att man blir sedd!
Tack Mt jag tar till mig det du skrivit till mig .
Varma kramar

Känner igen mig.

Visst kan jag ibland göra fina saker med min mamma men sen faller ändå allt. Vet precis hur du menar. Det är en tomhet. Och alla andras tjat om sina mammor. Bilder på fb på "min fina älskade mamma". Allt sånt. Hur må ga ggr har man bara inte önskat att man hade det där enkla som alla andra verkar ha?

Hej på dig, jag läser dina ord och lider med dig i din maktlöshet. Jag har varit i din fars situation för ett par år sedan.
Min son upplevde det du upplever nu, detta helvete går att ta sig ur, men det krävs att din far tar hjälp av någon beroendeklinik typ Nämndemansgården, valet mfl.

Mitt råd är att du skriver ett brev till din far, där du ärligt talar om hur du påverkas av hans missbruk och att du saknar den far han en gång var innan han blev alkoholist. Jag har varit i hans sitts och vet hur det funkar, det finns en bra bok som heter Jaget&missbrukaren av Craig Necken som beskriver just detta du talar om, hur missbrukspersonligheten tar över det riktiga jaget. Tar han hjälp och slutar dricka får du tillbaks din riktiga Pappa igen.

Det finns hopp för er men du måste nå ut med ditt budskap att du.lider pga hans missbruk, ta detta när han är bakfull, störst chans att nå hans känslor då.
Det är tyvärr enorma krafter i ett beroende som kidnappar hjärnans logik och synda förnuft, tom känslor blockeras till dom vi älskar, hoppas det går bra för dig och din far.
Vänligen jörgen nykter akkoholist seda ett par år.

jag har tänkt mycket på vad jag ska göra för att hjälpa pappa. men inget verkar hjälpa. jag som är 18 år funderar på att supa ner mig nåndag när han är nykter och så ska jag börja bråka med han så som han alltid gör. så ska jag se hur han reagerar. för jag vet att när hans sambo va full en gång när han inte va de så såg jag på honom att han fattade hur jag har det och han sa till mig att han inte vill ha det så men han kommer med ursäkter hela tiden för att få dricka. hjälper det att hälla ut allt så fort man ser spriten eller gömma det eller blir de bara värre? jag vet inte vad jag ska göra! jag har förlorat min pappa för han är inte samma person längre. jag kommer kämpa med att hjälpa pappa tills det funkar eller tills han dör.

... alltså inte mitt "riktiga" ombud, utan just min vän som är advokat.
Vi är inte så nära varandra, men hon har flera gånger varit min klippa i den här röran (den här röran som inte känns som mitt liv). Hon sa till mig "Tänk när du ringde till mig den där kvällen..." och syftade på mitt första samtal till henne om allt detta. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till - jag vågade inte ringa någon av mina få vänner, för jag kände mig så himla dum för att jag stannat i en relation som höll på att förgöra mig, och då ringde jag Advokat-vännen - vi pratar inte speciellt ofta, så det måste ha varit en chock att jag plötsligt ringde upp henne och sa ungefär "Hjälp mig, bara hjälp mig - jag vet inte vem jag ska ringa, så nu ringer jag dig för att jag hoppas att du kan ge mig råd, men att du aldrig berättar för någon det jag kommer berätta nu..." - och sedan kom ett par timmars gråtande, osammanhängande berättelse om mitt liv, och hon upprepade lugnande ord, stöttade, påtalade att man inte får behandla någon så, att jag inte behövde acceptera något sådant, lyssnade och bara sa att jag kunde ringa precis när som helst...
Och när hon igår sa "Tänk när du ringde till mig den där kvällen..." så var det som att trycka på "ledsen-knappen" - jag blev så ledsen! Det var som om jag återigen stod ute i mörkret, utan jacka (eftersom jag inte vågade ringa inne så att exet kunde höra så hade jag sagt att jag skulle gå ut med soporna, och det var så kort att jag gick utan jacka så att han inte skulle ana något, men sedan var jag borta i ett par timmar, frös och var rädd att han skulle höra mig), och pratade med henne, alla tårar... Det känns sannerligen inte som mitt liv...

Vill bara att du ska veta det!

Hoppas att du är ok, är orolig för dig!

Kram

Förstår att du är fruktansvärt orolig för din pappa! Så starkt av dig att du sökt så mycket egen hjälp så att du har någon att prata med. Du ska inte vara ensam i detta!
Tyvärr tror jag, utan att vara proffs,att det är väldigt begränsat vad vi som anhöriga kan göra om den som dricker inte vill ha hjälp. Jag antar att du redan försökt prata med din pappa. Jag tror på att vara rak, säga att du ser problemet, att du inte mår bra av detta och att han borde söka hjälp. Där tar det sen stopp om inte den som dricker inser och vill. Fortsätt söka egen hjälp och stöd från människor som du får energi av.

Se det inte som en konflikt. Säg bara rakt vad du har sett och att det inte är ok för dig. Håller tummarna för att ni kan få till ett samtal. Kram