Senaste kommentarerna i forumet

Ikväll ska jag ställa honom mot väggen, jag måste.. Förklara för honom att jag vet vad som pågår och att jag inte mår bra av situationen som den är nu.. Skäms för att erkänna detta men jag har kartlagt hans drickande ett tag och siffrorna är skrämmande.. De senaste två veckorna har han hävt i sig 145(!!) burkar starköl.. Summan är så absurd så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.. Men en sak vet jag säkert; mina pojkar ska inte behöva växa upp i den här skiten.. Giv mig styrka snälla ni! Är så dålig på att ta konflikter, har alltid varit den fogliga lilla tapetblomman som tigit och tagit hand om allt och alla.. Men nu är det dags att stå upp för mig själv, jag har också ett värde!! Kramar till er alla

Ursäkta stavfelen. Skriver via mobilen.

jag har gjort allt jag kan. pratat med skolans kurator och på ungdomsmottagningen och socialen men de har inte blivit bättre. jag vill ha tips om vad jag kan göra här hemma för att hjälpa pappa. igår anklagade han mig för att ha druckit upp hans whisky men jag såg att han satt med hela flaskan dagen innan. jag vill att pappa ska inse att han inte kan hålla på så här längre. han kan ju supa ner sig totalt nåndag och bli allvarligt sjuk eller dö.

för det du skrivit i min tråd! Så klok du är och så på rätt väg du är! Kram / mt

ska du jobba för att flytta nu! Det är du som ska bestämma om ditt liv, när du ska flytta och hur/var det är möjligt att hitta en bostad. Tjejen är nästan vuxen och får "finna sig i" att bo där du bor tills hon ska ut i livet på egna vingar - jag tror jag skrev detsamma då när ni bodde i lägenhet en kort tid.

Du skriver att du blivit kär, att det "är helt fel det vet jag men det kanske hjälper mig att förändra mitt liv." Det är härligt att du kan bli kär - eller förälskad, att du kan känna varma känslor för någon annan. Däremot pinglar en liten klocka i mig som säger "Izzy, du ska förändra livet för din egen skull, för att (lära dig) leva i första hand med dig." Inte bo kvar för att dottern vill det och inte flytta för att lägga fokus på en ny man innan du blivit klar över vem du själv är. Det, vem jag är, kan man inte veta efter att ha levt i en missbruksrelation så länge.

Jag känner mig lite tråkig nu... men tar stöd mot Adde som skrev/svarade liknande till någon annan nyligen. Inom AA lär det heta att första året som nykter ska man hålla byxorna på - just för att hitta och ta hand om sig själv. Njut av att kunna vara förälskad och ge dig tid!

Du gör ett fantastiskt jobb genom att skriva och reflektera här! Var stolt över dig själv! Sommarkram / mt

Jag tror jag har blivit kär men inte i min sambo utan någon annan.
Det är helt fel det vet jag men det kanske hjälper mig att förändra mitt liv.
Jag har tänkt att jag ska prata med min sambo nästa vecka när döttrarna inte är hemma.
Jag måste flytta nu, jag orkar inte ha det så här längre det tär och tar så mycket energi som jag behöver ha till annat .
Det kommer ju aldrig att bli bättre det vet jag.
Min ena dotter sa till mig idag att vi kan väl flytta till hösten o bo kvar i huset över sommaren.
Men jag vill flytta nu! Gör jag fel mot henne om vi flyttar nu?
Alltså den här känslan att vara kär trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva igen!
Jag vet att jag är dum men därför måste jag bort nu.
Har bara träffat honom 2 gånger och han bor 80 mil från mig och det kanske är tur det.
Just nu i alla fall.
Tack Flygcert och Mittendaliv för era svar det betyder mycket<3

Tack för svaret Izzy!

Känns på något sätt skönt att veta att jag inte är den enda som tycker att detta inte är ett hälsosamt beteende.
Allting blir ju så mycket svårare när det handlar om någon som man verkligen tycker om. Man vill ju gärna vara den där personen som finns där i alla väder och kan hjälpa vederbörande till något bra.

Lycka till, och hoppas att allt löser sig på bästa sätt för dig/er.

Kram

Jag vill bara säga att jag tycker inte att du ska flytta ihop men honom för en han har sökt hjälp för sitt alkoholmissbruk!
Du är verkligen inte fjantig så stå på dig!
Jag har levt med en alkoholist i 20 år och det har bara blivit värre med tiden.
Jag skulle ha ställt ultimatum för länge sen och inte låtit det gå så här långt!
Men jag tror att jag äntligen är på väg i från honom!
Kramar

Det ligger som en klump i magen..... känslan av oro. Jag ställde ett ultimatum för några veckor sedan om att nu räcker det med smygsupandet och han lovade att prata med företagshälsovården. Jag tror att han var på ett första besök dessutom.... men igår åkte han på tjänsteresa och tog med sig kontanter. Han reser på tjänsteresa med middag som betalas. Dessutom tog han med sig euro till ett land som inte har den valutan. Jag skickade ett SMS och frågade varför men har inte fått svar. Kanske jag som är paranoid men jag tror han tänkte köpa sprit och ta med hem. Han hinner hem innan jag kommer från jobbet. Det är ju betydligt enklare att köpa för kontanter än jag ska fråga vad han köpte på kort.

Varför, varför, varför......

Jag har en man som dricker i smyg men han har whiskyflaskor i förrådet. Det är så pinsamt så det finns inte. Jag har letar flaskor i flera år men han har lyckats gömma dom tills helt nyligen. Jag har dock ställt krav att han måste sluta. Vi som lever med smygdrickare ska inte acceptera det. Vi har haft många gräl kring detta då han inte fattar att det märks.
Nu har han sagt att han ska sluta efter mitt ultimatum om att jag flyttar annars, men det har bara gått en månad så jag vet inte ännu.
Lycka till men låt dig inte bli medberoende. Det blir svårare ju längre tid man väntar med att säga till.
Kram

Vad bra att du har tagit kontakt. Det är alltid svårt att leva med en person som har alkoholproblem. Om du går i skolan kan du kontakta ungdomsmottagningen eller skolsköterskan. De har tystnadsplikt. Du kan också kontakta socialtjänsten i den kommun du bor. Ta hjälp och skriv av dig på forumet. Det hjälper!
Kram

- hur har du det? Hoppas du har tid och krafter att skriva några rader. Kram / mt

Jag tycker du gör helt rätt som är glad. Vi vet inte hur framtiden blir men vi måste få vara glada och njuta av de bra dagarna. De är dessa dagar vi får kraft!

Vi är inne på dag 11 av nykterhet . Sambon har börjat en behandling för sitt drickande och går på aa möten mm. För mig känner jag att förändring är nära och har känt så ett tag nu. Jag vill inte ha det som det har varit längre. Antingen blir det ett liv utan alkohol här eller så kommer vi inte leva ihop längre. Även om han väljer nykterhet så har vi som par en lång väg tillbaka till förtroende och äkta glädje. Jag tänker inte säga att detta är sista chansen även om det känns så denna gång också...
Jag försöker hålla mig borta nu från han nykterhetsresa. Jag kan inte påverka den. Försöker lägga fokus på att göra saker som jag mår bra av. Idag första träningspasset på länge. Jag ska bli stark och få bra kondition oxå :)

Denna kväll en bra känsla i magen.
God natt

Nja menade bara att jag skulle känna mig så dum mot dom om jag lämnade. Hans föräldrar vet väl lite hur det ligger till men förstår nog inte allvaret.. Så det är mest att jag skulle vara rädd att dom ska tycka att det är jag som gör fel.

... men det blir bättre!

Det viktigaste är att må bra själv, orka med sitt liv och stå för hur man har det! Jag låter kall, men jag lämnade en man som blivit nykter, men han var inte snällare för det...

Mina bästa råd är:
ring socialtjänsten varje gång alkoholisten beter sig illa med abrn i närheten - det kommer man ha gott av senare, om det blir efterspel, diskussioner kring barnen etc
lämna (för att mena att man faktiskt menar allvar!)

Kramar till er!

Hej mittendaliv. Jag blir så ledsen när jag läser alla inlägg här :( känner igen mig så mycket och det är så sorgligt :(
Min sambo bara dricker, ljuger och försöker "muta" mig med att köpa massa saker, kläder, parfymer mm. Jag vill inte ha nånting annat än nykterhet!!

Han har sin "pappa" som nyligen blivit nykter alkoholist och går möten osv. Så han stöttar honom och försöker ställa upp på honom. Han vet även att han själv har problem, men orkar inte ta tag i det antar jag. Han var med om ännu en fordonsolycka nyligen med blåljus och sånt. Och det känns som att hans enda chans (eller våran enda chans), är att han åker in i finkan!!!! Ibland vill jag bara ringa och polisen för att skynda på ärendet och hämta han på en gång. Men en timme senare känner jag helt tvärtom :/ tycker synd om honom och kan nästan gråta för att jag tänkt så elakt.

Hela tiden är det så där, längtar tills han åker hemifrån så jag slipper han, saknar och tycker synd om honom när han är borta.
Tänker på barnen som älskar sin pappa.. Fast han har kort stubin och är lite konstig ibland :(

Den här veckan är han borta och jobbar så jag ska njuta och gråta ut och tänka och sakna och hata.

Hoppas allt blir bra för dig tillslut! Kramar

Jag har också vuxit upp med en mamma som är alkoholist, och klarar inte heller av fulla människor eller folk som stinker alkohol. Jag vågade heller inte ta hem kompisar och har blivit ensam pga det. Jag har inget förhållande just nu, men har haft killar som har dragits till alkohol och jag klarar inte heller av det. I framtiden kommer jag bara vilja leva med en partner som har samma syn som mig på alkohol, alltså är nykterist - men inte tidigare alkoholist. Ska man kunna fortsätta leva i ett förhållande är det viktigt att det inte finns några stora problem, och om du har förklarat för din pojkvän och han fortfarande väljer alkoholen framför dig får du väl lämna honom.

Hej, ville bara skriva att jag känner igen mig så väl i de du skriver. Och verkligen de där med sex, min sambo skyllde på min mens senaste fyllan!!!! (???). Och han behöver så mycket kärlek och att jag bara är kall och inte vill kramas. Jag hade gärna kramats och gett kärlek om han varit nykter och sig själv.

All lycka till till dig!

Har träffat en man sedan 2 år visste inte då att han var alkoholist han har haft 4 rejäla återfall sedan dess innan den senaste sa jag att en gång till så får du packa ihop vi har var sitt boende jag vägrar att flytta ihop har lämnat ett 40 årigt skit äktenskap bakom mig, de svåra är att han är den underbaraste mellan varven har packat ihop hans saker och skickat hem honom, kan tänka mig att vi träffas någon gång lite mer sällan, Han blev av med sitt körkort p.g.a. mig kom onykter nu ska han till läkare och ta blodprov varje månad i ett år ja vad göra

jag lider med dig! Det tog väldigt lång tid innan jag började säga hur det var - och till och med då inte hela sanningen - till närstående och vänner. Jobbet är en helt annan femma. Å andra sidan kan det ju vara bra om man har en chef man litar på som kan förstå varför man är så trött hela tiden. Kanske du till och med kan få någon slags hjälp via jobbet?

Får man fråga hur länge det hållit påför dig/er?

Idag är min man inne på 6:e dagen utan alkohol. Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att gå, men jag kan säga att under de här dagarna har jag kunnat vara avslappnad, han har varit mer av sitt gamla jag och han ringde till och med från jobbet nyss för han tyckte att jag hade låtit nedstämd i morse! Det hade inte hänt för bara en vecka sedan. Då såg han inte mig överhuvudtaget.

Trodde att midsommar skulle bli en pärs, men han har tydligen bestämt sig. Han sa att det svåraste var när jag drack rödvin till middagen på midsommarafton. Annars har han upptäckt alkoholfri öl. Bara det får honom att inte känna suget så måste väl det vara bra? Vad tror ni som varit med ett tag?

Idag skulle jag bara vilja ligga på soffan och dricka te, men jag måste jobba.

Stor kram till er alla!!

Det är en jobbig resa du har framför dig, men det är en resa mot något bättre och den kommer stärka dig!!!
Du kommer lära dig, inse, känna, tänka, önska - och du kommer bli starkare!!!

Det är klart att du är ledsen, att jag var ledsen, för det är ju den största sorgen i livet: jag skapade att liv med någon som jag ville, önskade och drömde om att spendera livet med, och jag kämpade mig blå, jag försökte ändra mig så mycket för att passa in i det så att jag tappade bort mig själv - jag vågade inte skratta som jag hade gjort innan, vågade inte säga vad jag tyckte, lade oerhört mycket tid och energi på att försöka hålla exet lugn, och att försöka hålla stenkoll på det jag kunde kontrollera (välstädat hem, ordning och reda, ren och tom tvättstuga, god hemlagad mat...). Att plötsligt inse att allt det där som jag drömt om faktiskt inte finns längre - att alla hårda ord och alla förstörda känslor - det är klart att det är knäckande! Och i efterhand så känner jag en stor lycka över att jag kunde gråta så mycket över det, att jag kunde bearbeta sorgen här på forumet och med min samtalskontakt - för annars hade det ju funnits kvar, nertryckt inom mig.

Att du läser men inte kommenterar så mycket är nog helt enkelt en fas man går igenom: först skrev jag jättemycket, och sedan mådde jag så dåligt att jag läste lite, men knappt orkade skriva något, jag hade fullt upp med mitt. Jag kände mig egoistisk, men när jag tittar tillbaka så var det så mitt behov var då - jag orkade knappt med mig själv och det är faktiskt ok - känn ingen press att du måste kommentera andras inlägg (även om det är sorgligt med alla som skriver!) - idag mår jag bättre och känner enorm styrka och utbyte i att kunna skriva till andra - även om jag inte alltid hinner vara så aktiv, och faktiskt inte orkar skriva till alla, men kanske att jag hjälper någon eller några, och det måste vara gott nog!

Jag är starkare idag, men det jag har varit med i, levt i, det har satt spår i mitt liv för evigt! Och jag undrar ibland hur länge jag ska bli så berörd av honom... Jag försöker tänka att det har släppt mycket, och det kommer släppa ännu mer -
för 11 år sedan tog det slut med en kille jag varit tillsammans med i 5 år, och "vår låt" var "Hon är så söt när hon sover" med Bo Kaspers Orkester. De först åren efter att det tagit slut så kunde jag inte ens höra den, men idag tycker jag om den låten igen, trots att jag kan tänka på när vi lyssnade på den, vart vi var då, hur vi satt osv, men det gör inte ont längre - det är mer ett fint minne. Det är inte så långe sedan jag lämnade exet, det är klart att det kommer sitta i länge än, och särskilt som han påverkat mitt liv i betydligt större utsträckning en mannen innan.
Senast förra veckan mötte jag exet, han såg så ledsen ut, och jag ville ju bara hålla om, trösta - som så många gånger förr... Men - jag kommer aldrig att låta mig trösta honom igen - för även denna gång slutade det som alltid förr: helgen har kantats av mail och sms där han vänder på saker jag sagt, talar om att jag inte är en bra mamma, tar upp exempel på hur dålig jag är osv. - Men jag är starkare idag - det fastnar i mig, men jag har inget behov av att förklara mig, försvara mig, lugna honom osv.

Jag tror nästan att jag är jag idag - jag får ofta höra att jag är gladare idag, jag känner mig mer avslappnad, kan göra vad jag vill - livet väntade på mig, och nu är jag här - och livet väntar på dig, och du kommer också komma till lyckan, glädjen, lugnet, harmonin, säkerheten, och ibland kommer det att kantas av lite sorg - men det går över!
Kramar, i mängd!

Åh, vad känner igen det du skriver Flygcert- precis så som du beskriver ditt liv så känner jag nu. Känns som att jag kommer att leva hela mitt liv ensam och inte våga tro på kärleken igen. Tänkte igeå att när vi var två så fanns det ju någon där hemma iallafall- men jag försökte att intala mig själv att det var ju inte så jag ville ha det- "att nån fanns under samma tak" jag vill ju att någon ska finnas vid min sida och trösta mig när jag gråter- finnas där när jag som mest behöver det. Min resa har bara börjat och jag vet att jag måste hitta mig själv. Jag måste börja hitta mig själv igen. En mödosam tid ligger framför mig.
Jag läser många trådar och följer er "gamlingar" här på forumet men är dålig på att lämna avtryck. Vad jag kan bli så himla berörd av och som jag inte brukar orka läsa är alla nya människor som ansluter sig till forumet- tänk att så många far illa av alkoholen. Det är skrämmande! Jag avstår inte att läsa pga ointresse utan helt enkelt pga av att det just nu är för jobbigt att bli påmind om hur jag sjäv hade det för en tid sedan. Tack Mulletant för att du påminner mig om hur min resa har varit- det hjälper när jag börjar vackla.
Min lägenhet blir inte min förrän vi gjort klart allt omkring huset......Tungt att behöva vänta på banken pga semester. Allt såg mörkt ut ett tag men jag har bestämt mig för att inte lägga någon energi på det jag inte kan göra något åt utan vara säker på att detta löser sig och att jag inom en framtid har mitt eget boende och kan börja leva igen.
Till alla er som vacklar i beslutet att lämna eller stanna kvar i ert förhållande vill jag säga; det gjorde ont att gång på gång bestämma sig för att ge förhållandet en chans att gång på gång klättra några steg upp på stegen för att sedan ramla ner igen. Det gjorde ont att lämna och vägen har inte varit rak och enkel men jag känner mig lugnare även om jag sörjer det som jag lämnade- nämligen den familjelycka som jag önskar hade funnits. Att bestämma sig för det ena eller andra tar tid- för mig har det tagir flera år- tills jag tillslut kände att nu är jag redo och då kunde ingenting stoppa mig. Jag besämde mig för att gå genom elden och jag ställde in mig på att det kommer att göra ont men jag kommer att överleva och det har jag gjort.
Det är skrämmande hur mycket skada alkoholen utgör. Det finns inte ord- man är helt maktlös och medberoendebeteendet sitter djupt rotat. Jag funderar fortfarande mycket på vad han gör, var han är, hur han gör saker och hur han mår.

... känner med dig!
Hade du varit här så hade du fått varma kramar, en kopp te (eller kaffe?), nybakat bröd och väldoftande kaprifol vid din sida!

Tänk på dig, vad du vill och vad som är viktigt för dig!! Du har gett så många chanser, stöttat så mycket - du behöver inte göra mer!

Försök ta dig ur det där med döttrarna - du behöver din kraft till dig själv just nu!!

Kram!

Så härligt för dig att få känna att någon är snäll, fin och bra mot dig!
Det behöver inte alltid vara mer än så heller!

"Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna."
Detta känner jag väl igen! Min tråd heter ju "Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka..." - allt som hände, alla saker exet sa och gjorde, det gjorde att jag fick mer och mer nog... Det satt liksom kvar någonstans inne i mitt hjärta och min hjärna och trängde helt enkelt bort kärleken, tills han hade förstört den helt och hållet. Jag försökte i början tala om att det går inte att hota, skälla, gapa, kalla mig saker, osv, men det var för döva öron - han ansåg att blir man arg så måste man visa det genom att få häva ur sig allt det som kommer upp i huvudet, och sedan menade han att "efteråt är det ju över" - ja, för honom var det kanske det, men för mig fortsatte det ju bara...

Självklart har döttrarna påverkats, men de kan få hjälp - försök att inte låta det äta upp dig, du har ju också en chans att visa vad man kan göra om någon behandlar en så som du blivit behandlad.

Kramar!!

... men det kommer ljus i mörkret!
Jag har känt all den där sorgen, längtan och frågetecknen. Det är ju så sorgligt att den man älskar/älskade blev någon annan - att man inte klarade att leva ihop, och jag minns hur jag tänkte att "nu kommer jag leva ensam resten av livet (både pga att jag var bränd, och att jag nästan kände någon slags "kärlek var tydligen inte för mig"-känsla: jag hade ju kämpat så hårt och ändå funkade det inte) och att det där med närheten var så jobbigt: jag ville ha någon att vara nära, någon att prata med, någon att få och ge en kram - och oj så ont det gjorde...
Men som Adde skrivit till mig alldeles i dagarna, någon som jag arbetat med under året och fortsätter arbeta med, är vikten av att hitta sig själv, vara nöjd med sig själv, finna lugn i sitt eget sällskap - du kommer få kärlek, närhet och allt det där!
Jag vet att jag (delvis, eftersom jag faktiskt också njutit av: att slippa anpassa sig, att göra precis som jag vill, känna lugn och harmoni, slappna av) lidit av att jag varit mycket själv, det är en tung känsla att känna att även om man inte vill leva kvar så blir det plötsligt så uppenbart att när man levde ihop så hade man i alla fall någon mer där - men ju mer jag tänkte på det så kom det till mig att det var ju nästan värre: att känna sig så ensam, och ibland så rädd, när det faktiskt finns någon mer i huset - det är värre.
Det tog tid att ta sig igenom sorgen, och det var många gånger väldigt frustrerande för mig - som jag minns det idag så tänkte jag mycket på varför jag var ledsen fastän jag inte ville leva så, hur kunde jag vara ledsen när det var jag som lämnat, och jag hade skamkänslor över att jag var ledsen (jag fick alltid skäll av exsambon om jag var ledsen för "det var inte äkta tårar", tårar innebar att jag "inte älskade honom" osv - jag hade aldrig blivit tröstad av honom när jag var ledsen) men ju mer jag lärde mig att ta emot sorgen, låta den komma och stanna så länge den behövde, så känner jag idag ett lugn när jag känner mig ledsen - då låter jag den komma, jag gråter, tänker och känner, och sedan kommer ett lugn, och lite lättare känslor...

Ja, jag vill egentligen bara säga som Mt: låt sorgen ha sin tid; glädjen kommer åter! Försök ta emot sorgen och gråt så mycket du orkar: den hjälper dig att komma vidare!
Stor kram!