Senaste kommentarerna i forumet

till dig Framtidsdrömmar. Fint att höra av dig och att helgen var bra fastän - helt naturligt - med inslag av längtan och vemod. Det är så tragiskt att alkoholen ska få förstöra så många människors liv. Jag läste ditt första inlägg igen och tänker att där finns åtminstone en del av svaret - mannen var nästan född till att bli alkoholist. Där finns både arvet, miljön och hela kulturen. Det talas allt mer om alkoholens risker och skadeverkningar på TV, radio och tidningar och även på sociala media som facebook. Oändligt skönt, tycker jag att de negativa konsekvenserna uppmärksammas. Ta hand om dig, fina du, och låten sorgen ha sin tid. Glädjen kommer tillbaka! Kram, kram / mt

Tungt med storhelger..... Har haft en bra helg tillsammans med mina barn och mina släktingar. Men jag saknar nån som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, som ömt och varsamt håller om mig- nån som älskar mig för den jag är. Just nu är det tungt.
Varför behövde det bli såhär??

Läste igenom alla fina kommentarer och de var skönt! Jag känner mig starkare då faktiskt.
Här hemma är ingenting förändrat. Förutom mina känslor för honom som snart är som bortblåsta.. :( han super och super och efter ännu en fordonsolycka där han var full så förstår han inte.. Han har givetsvis en väldigt massa ångest över detta nu och måste då dricka ännu mer. Och det är så synd om honom tycker han, han kan beordra mig att "komma och ge han kärlek och tröst nu, för de behöver han verkligen". Men jag då??
Jag vill INTE krama han när han är full! Aldrig!! Och om jag skulle behöva tröst? Finns inte! Då får jag trösta mig själv.

Jag har en vän som har ungefär samma problem. Vi har sakta men säkert smått öppnat upp små problem med våra män, och
När vi insett att vi är i ungefär samma sits så har vi berättat allt. Och det är skönt att inte va ensam. Men hon är så mycket tuffare än mig och hon kommer antagligen lämna sin man. Men jag skulle ju aldrig kunna hur mycket jag än vill :(
Det är så mycket som säger nej. Hans nyktra personlighet, hans föräldrar, våra barn, hus.. Tycker synd om honom, skulle kanske ångra mig och sakna ihjäl mig, mm.

Jag vill inte ha de så här :(

Njut och ta åt dig av fina ord och positiv energi.
Det ger kraft till förändring!
Kram

har ofta använts om forumet... jag slänger ut en boj till dig också, en så kallad frälsarkrans, som du kan hänga dig fast vid och flyta på så att du får vila och samla tankarna. Helst borde du krångla den över huvudet, så att du har den under armarna och kan flyta omkring ett tag... Ja, jag bestämmer att du har tillräckliga krafter till det! Andas ut, orientera dig. Länge - så att du kan välja din riktning. Jag bestämmer vidare att vattnet har behaglig temperatur, att solen värmer lagom och den vänliga stranden är nära. Och så undrar jag verkligen om du ska ta hand om någon överhuvudtaget nu? Någon annan än dig själv. Fundera noga och försök bli klar över hur det där med mannens döttrar gick till... Kramar / mt

...och ovärderliga hjärtevänner här inne. Vet inte om jag stått ut utan er.
Jag har läst era ord om och om igen, är tom inuti och tårarna löper utmed kinderna.

Hittar inte riktigt några ord men vill skriva ner att jag läst och är ytterst tacksam över var stavelse i det ni skriver.

Just nu känner jag mig som en främling i mitt eget hem, min oas och mitt andningshål känns inte omhuldande och jag måste ändra på det.
Vill inte stressa upp makens son och har lovat ta hand om mannens två döttrar från nästa helg. Åh, hur ska jag orka???

Ja Yogi, känslan är jobbig, även om jag vet att jag överlever...

Jag har väl typ lämnat någon slags dörr på glänt- vi har ju pratat många, långa timmar och han vet väldigt väl min inställning- både att jag väldigt gärna vill träffa honom mer, att jag har känslor för honom och att jag inte vill inleda något när han lever med sin familj. Men jag vet att han tyckte att jag var väldigt kall när jag bad honom gå och jag har ju inte hört något efter det. Och i mig ligger det bara och pirrar och önskar - jag vill ju bara att han ska dyka upp hos mig, säga att han separerat och att vi kan ses officiellt! Men - jag vet att han börjar sin semester om en vecka, att han inte vill förstöra barnens sommarlov och det innebär krasst att - det är nog kört.
Av det han sagt så vill han ju lämna, han har sagt hur han känner för mig osv, men det skulle ju kunna vars tomma ord. Fast om han bara är ute efter sex så hade han kunnat få det någon annanstans, och han har inte haft det med mig...
Åh, om allt han sagt, gjort och visat är sant så vill han ju satsa, men jag tror han har svårt att ta tag i detta nu. Dock är hans sambo och hans alla praktiska saker avklarade- de har sedan tidigare separation delat upp allt, ekonomi, lån, saker etc... Han kanske bara inte klarar sig själv...?! Åh, det äter mig i alla fall- jag vill bara ringa upp och säga "jag är så förälskad i dig, lämna x och kom hit, du kommer inte ångra dig!", men jag vill inte gå emellan; det måste i så fall vara hans val... Men jag tänker på honom nonstop❤.

Ja Adde, jag tror verkligen att man måste hitta sig själv, vara trygg i det och ha harmoni innan man kan/bör göra större förändringar... Och jag vet hur gott jag mådde av att jag stannade upp livet när jag flyttade för 16 månader sedan, innan jag hittade mitt hus tex. Och jag vet att jag har mycket jobb kvar, men jag känner samtidigt att jag har gjort en sån resa att jag inte bara kan stänga dörren när jag träffar någon som berör mig så starkt... Och samtidigt försöker jag tänka att "om det blir något så blir det det, men denna gång är det kanske bättre att det inte blir det, men jag längtar så efter honom...

"Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det" - tack Adde, för viktiga ord. Det är ju trots allt detta som stoppar mig från att ringa upp honom...

Stora, förvirrade kramar

dvs så som jag läser det du skriver - det gör mig så ont och ibland så förvirrad och fylld av frågor. Efter ditt senaste inlägg har jag tänkt mycket och idag ögnat igenom din tråd. "Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???" frågar du.

Vad är det du är rädd att ångra? Att säga? Att göra? Att underlåta att säga/göra?

När jag läser dina tidigare inlägg får jag intrycket att du från början hade så klara strategier och tydliga tidsramar. Du reflekterade över olika val. Ditt plötsliga och långa "försvinnande" efter operationen gjorde mig konfunderad - vilket jag också skrev då. När du kom tillbaka beskrev du - som jag förstår det - hur du "fallit" - ett djupt och nästan "fritt fall". Det är i alla fall vad jag förstår, så som jag läser det du skriver - och jag kan fortfarande känna mig konfunderad över vad som hände. Förstås ber jag inte om "svar" jag vill bara delge vad som rör sig i mig.

Jag hade skrivit till dig om "normaliseringsprocessen" och jag tänker idag på hur man beskriver de många sammanflätade trådarna i det som kallas "det traumatiska bandet". Du hade så många frågor efter din anhörigvecka - vad blev det av dem? Har dina frågor fått svar eller är de kvar som "hål" inom dig? Jag önskar dig en trygg Alanongemenskap och en riktigt trygg och klok professionell kontakt. Men det är min känsla. Vill ändå med viss tvekan delge den till dig - med förhoppningen att mina ord inte gör dig illa på något sätt - det är inte min mening. Men min känsla är så stark så jag känner att det (kanske) vore fel att undanhålla dig mina tankar. Sätter punkt här och nu och trycker med viss tvekan på "Spara". Allt gott och i välmening / mt

Tack båda för era svar, och på något sätt så vet jag ju redan svaret och lösningen.... Jag ska läsa vidare på den här sidan och försöka ordna upp livet på något bra sätt. Inget man löser i en handvändning men någonstans måste man börja!

en anledning till att alla större livsförändringar ska undvikas den första tiden. För oss alkisar så gäller att hålla byxorna på det första året och jag tror nog att det är samma för medberoende. Att hitta sig själv i det nya livet måste få ta sin tid och det går inte att skynda på.

Jag har en vän som nu, efter 5 år i nykterhet, hittat sin kärlek och jag gläds med honom men själv tvekar jag och har ingen brådska efter min skilsmässa. Men jag tar tacksamt emot så många kramar jag kan !! Kroppslig beröring väcker mina sinnen och får dem att vakna lite stillsamt.

Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det.

Ta hand om dig !!

sak :

Du ska enbart se till ditt eget bästa och inget annat.
Du har gjort det som kan göras och har inga alternativ kvar.

Vårda dig själv och ditt mående, gå på Al-anon, skapa ditt nya liv.Du är värd bättre än såhär.

Kram ♥

...anklaga eller så, så tror jag ändå att du inte kommer att ångra dig. Bara att hålla sig till synbara fakta och din känsla av att du inte kan ha det såhär längre, på grund av orsaker som du säkert har påtalat många gånger redan. Att du behöver en sommar kantad av vila, återhämtning och frid. Det handlar om dig, ditt liv, ditt mående och dina behov. Han kanske behöver detta för att förstå, ta till sig och ta ställning till om han vill bidra till förändring. Bara han kan förändra sig själv och det måste ju bygga på en genuin vilja. Ångra dig kanske du kommer att göra, men då kanske möjligheten finns att gå tillbaka? Jag tror inte det finns några bra sätt i en sådan här situation, eftersom någon blir sårad... Men jag tror ändå på att försöka vara konkret och hålla sig till fakta, inte gräla eller så för då finns ju risken att man säger saker som sårar i onödan och som man kanske ångrar sen...
Hoppas det blir så bra som det kan, att du får din efterlängtade ledighet och vila.
Kram

...man överlever, men känslan är ju nog så jobbig...
Jag vet ju att du avslutade, men har du lämnat någon dörr på glänt? Väntar du på att han ska höra av sig eller är det möjligt för dig att ta kontakt? Har ni pratat om era känslor och bollen ligger hos honom nu? Finns det någon möjlighet för er? Förstår ju att du inte vill inleda något med honom så länge han är upptagen, men hur tänker han kring sitt äktenskap? Vill han satsa på det? Hur tänker han?
Jag har fått känslan av att ni ändå hade en spirande förälskelse som hade kunnat blomma ut i något större om det fick chansen.
Kram

... Vill bara ha någon att hålla om, och som håller om mig, och säger snälla, fina saker, överraskar mig, får mig att känna lugn och trygghet... Åh, är faktiskt förälskad, och det gör ont att det blev fel (eller i fel man, som var upptagen...), men det är inget jag inte överlever, men... Längtar sååå efter honom.

...att bara få bekräftat att man är normal och inte håller på att bli galen. Att det på nåt sätt hänger ihop med hela problematiken. Jag förstår inte mina egna känslor, som är så dubbla och totalt motsatta. Är väl sentimental idag bara... Men ändå lite glad över tårarna. Jag har inte fällt en tår sedan jag lämnade i januari. Har mest varit avstängd från alla känslor. Tårarna idag gör ändå att jag känner riktiga känslor igen. Har stoppat mina impulser idag som uppmanar mig att messa eller ringa honom. Jag ska inte göra det. Men jag vill.

Tack för dina ord, så skönt här för här kan man säga precis hur man känner, hur twistat det än låter, och folk här förstår. Jag skulle aldrig kunna yppa dessa känslor för någon irl, de skulle inte förstå hur jag kan längta efter allt han gjort, och de skulle bli väldigt oroliga att jag skulle gå tillbaka till honom.

Kram

... Hur du ska ta dig ur det på ett sätt du inte ångrar.
Men utifrån sett kan jag säga att så mycket och så länge som du kämpat så har du ingenting att ångra - du har gjort allt du kan. Att det inte räckt är sorgligt, men det beror ju på någon annan, någon som du inte kan påverka!!

Din ledighet och återhämtning är viktig, se till att ta dig den!!!
Kramar

....får vi se hur detta kommer gå vidare.

Katastrof i förrgår där jag höll ihop någorlunda och tyckte jag fick sagt några saker.
Inget kommer ändras däremot, tyvärr...

Tänker inte ha en somnar, min första längre lediga tid sen slutet av -90-talet, i smuts och obehag!

Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???

Håller med Adde.

Tyvärr är alkoholen viktigare för din sambo än kärleken till dig och sina barn. Jag har själv varit i din sambos situation. Jag tog själv initiativet till en separation från min fru. Jag var så trött på tjatet och gnatet av att jag drack för mycket. Jag erkände för flera år sedan att jag var alkoholist. Höll mig nykter på olika fester när min fru var med. Hemma så drack jag när varje tillfälle gavs. Jag nekade hela tiden när min fru frågade om jag drack. Utarbetade hela tiden olika strategier för "smygsupande".

När min fru och minsta son flyttade (de andra två hade redan flyttat hemifrån) kunde jag supa hejdlöst på fritiden. Jag drack även när jag hade min son hemma. Det var när han började fråga varför jag var så konstig ibland, jag tog mig i kragen. Jag höll mig nykter när jag hade honom. Därifrån började jag och min separerade fru diskutera vår förra relation. En relation där mitt drickande var i centrum. Varför kunde jag vara nykter de dagar jag hade sonen. När vi bodde ihop så struntade jag i sonen och min frus livssituation.

Min fru och jag började hitta tillbaka till det som förenat oss från början, kärleken och "pirret" av att vara i varandras närhet. Så höll vi på över ett år. Men fortfarande drack jag i smyg. Sådana är vi alkoholister, självcentrerade egoister ( i alla fall jag) . Vill både ha och spara kakan.

Trotts att jag visste att jag var alkoholist ljög jag för alla och mig själv. Jag trodde jag kunde sluta av egen kraft. När jag till sist insåg att det var omöjligt ringde jag till länkarna i min kommun. Till min förvåning hade numret ingen abonnent! Jag tog det som ett tecken att fortsätta mitt liv. Jag hade i alla fall försökt.

Efter ytterliga några veckor och fyllor gick jag ner på ett AA-möte. Vi var bara tre personer på mötet. Där kunde jag för första gången i mitt liv "bikta" mig för likasinnade. Fick höra livshistorier som jag kände igen mig i. Jag förstod att jag inte skulle klara av att bli nykter av mig själv. Jag fann en kraft större en min egna. En del kallar det för gud. Jag kallar den för kärleken. Kärleken till livet och mina medmänniskor.

Nu har jag och min fru en ny relation där jag är nykter och ärlig. Jag går på mina AA-möten en gång i veckan. Det räcker för att hålla egoisten inom mig i schakt. Vi bor ihop och är fortfarande man och hustru.

Som Adde skrev, du kan inte ändra på din sambos liv, det kan bara han. Ta vara på ditt egna.

Läs vidare här på forumet. Det finns mycket här som kommer att hjälpa dig till dina val i framtiden.

Yogi det gör dig till en helt normal människa med en medberoende problematik och som älskat någon djupt!
Att släppa taget om drömmen och det som en gång var är ett stort steg som kanske i praktiken inte bara är ett steg utan flera. Steget eller stegen tror jag måste komma i den takt man själv känner sig mogen för.
Du har ju redan tagit ett gigantiskt kliv, kanske är det du behöver just nu är tid att sörja. Min erfarenhet är att hur jäkligt det än varit så är en sorg att släppa taget om det man hoppades på, satsade på, stod ut med och drömde om.
Stryk dig själv på kinden, ge dig själv en kram och var snäll mot dig själv. Tillåt dig själv att känna det du känner, en dag i taget.
Kram

Usch, idag känns det riktigt jobbigt...är ledsen, gråter och längtar efter honom så det sliter i hela kroppen. Vill bara att han ska vara här, hålla om mig och säga alla vackra ord om att allt ska bli bra. Få mig att känna mig trygg. Hans starka armar och mjuka omfamning. Viskningarna i mitt öra som får allt annat att försvinna. Trots att jag innerst inne ändå vet att det är en falsk trygghet, ord som uttalas med tyngd och känsla men som i nästa sekund saknar betydelse. Hur kan jag sakna det? Hur kan jag längta så efter honom trots att jag vet att ingenting varit på riktigt, trots allt han gjort mot mig och så många andra? Hur är det möjligt? Vi har inte haft kontakt på länge, men igår vaknade jag av ett helt neutralt sms från honom med önskan om en glad midsommar. Bara så. Ingenting mer. Men bara det att han gör sig påmind gör att det river upp en massa känslor. Har tittat på foton, han ser otroligt bra ut. Vacker. Men farlig. Ändå längtar jag. Har läst våra gamla mail och sms, med så många fina kärleksförklaringar och luftslott, blandat med hot och elakheter. Min älskling. Han var ju det. Har aldrig älskat någon så intensivt. Undrar...hade vi kunnat få det att funka? Hade jag kunnat göra mer? Varför blev det såhär? Hur kunde det? Trots mina sorgsna tankar, saknad och längtan så finns en underliggande dov känsla som påminner om alkoholen, vansinnesutbrott, sönderslagna saker, hot, psykningarna, tystnaden, bakfyllan, tomma löften, hånfullheten... Ändå längtar jag efter honom. Vad gör det mig till?

Som verkar så himla snäll!
Han dricker inte för mycket och säger så himla fina saker till mig .
Man suger åt sig spm en svamp och har svårt att lita på det han säger.
Jag tänker inte inleda något för en det här är avslutat .
Men alltså känslan av att någon gillar en är svår att beskriva !
Kram

du ska se över ditt liv och se hur du ska kunna få det bättre. Du kan inte ändra på honom utan du måste ändra dig själv. Du förstör bara ditt och barnens liv genom att stanna i den där relationen.

Sök egen hjälp hos Al-anon, medberoendecentra eller Familjevecka hos något behandlingshem.

Du är den viktigaste personen i ditt liv så ta hand om dig själv först och främst !

Hej! Och En kram till dig från en som alltför väl känner igen sig! I allt du skriver hajar jag till och känner att ja så har jag det med..... Inklusive sex-biten, men som du skriver hur sugen är man efter att ha hört okvädningsord och tröttheten man mentalt känner hela tiden! Min oas är mitt jobb, men har inte andats en stavelse där om hur illa man har det på hemmaplan. Kram igen till dig!

... plötsligt så kommer den bara! SÅ skönt att jag åtminstone ibland kan vänta in magkänslan...

1. Allt är över med den upptagne mannen - jag började känna mer och mer för honom, och insåg mer och mer hur ledsen jag kommer kunna bli. (trots att jag hörde av en gemensam bekant att hans sambo sagt att de är nära att lämna varandra - jag är inte beredd på att leva i garderoben fram tills dess att det eventuellt skulle kunna bli vi) Jag sa till honom att vi inte skulle ses mer, åtminstone inte så länge han fortfarande lever med sin familj... Men så kom han ändå hem till mig igen, och vi hade en fantastisk kväll, men plötsligt kom känslan - det här kommer såra mig och det är inte värt det just nu, så jag bad honom ganska kallt att gå... och han gick och sedan har vi inte hörts av mer... och OJ, vad jag saknar honom :-( Hans lugn, mitt lugn när jag var med honom, humor, samtal, ingen ilska, sansade diskussioner, känslor, lycka, glädje...
Men - helt ok: nu är det över, jag känner mig lite ledsen, men inget som jag inte klarar av, och jag var ändå lite öppen för att träffa någon.
Svammel... Ja, Tråkigt att det inte blir något mer, men bra att jag står upp för mig. Jag har haft tillräckligt med hemligheter i mitt liv. Men - jag bara önskar att han ska höra av sig snart och säga att de separerat, varje gång jag får ett sms så hoppas jag att det ska vara han, likaså när det ringer... Men, det kommer inte bli så, och jag hoppas att det var det bästa... (Lustig känsla - detta känns så "litet" i mitt liv, jämfört med allt som hänt de senaste åren, och ändå så stort!?)

2. Förhandling i tingsrätten - inget interimistiskt beslut förrän om ca 10 dagar, men - ordförande (?) var bra, och gick en del på min linje (tror dock inte att jag får boendet i detta läget... :-( ), och mitt ombud var guld värd!
Otrolig stress i att möta exet så, och en del märkliga insikter, känslor och tankar: jag blir hyperstressad av honom. Men jag såg också att han var rätt ledsen - och jag föll in i gamla mönster och ville faktiskt bara gå fram och hålla om honom, trösta och säga "det ordnar sig, vi löser det här", som jag så många gånger gjorde under vårt förhållande...
Ok, ännu en del avklarad! Puh.

Nu ska jag skriva en seg utvärdering till mitt jobb, och sedan är det s e m e s t e r!!!!!!!!!!!!!!! Äntligen!
Trevlig midsommar!!
Kram

Tack för dina ord, känns skönt att höra.
Ja vi kommer att fixa det här på ett eller annat sätt!
Hoppas att du också får en lugn och fin midsommar.
Kram