Senaste kommentarerna i forumet

Om vi glömmer de fina stunderna pga av allt som drickandet orsakat så är det inte vårt fel så du behöver inte ha dåligt samvete.
Härligt att läsa att du känner dig starkare. Det känns som vi skrivit förut att förändring är nära! Jag tror på oss :)
Hoppas du får en så lugn midsommarhelgen som möjligt! Kram

Visst har han väl haft sina bra stunder också annars skulle jag inte ha varit kvar så länge.
Det är bara det att de dåliga stunderna överväger därför minns jag inte de fina stunderna lika bra.
De bleknar liksom och nästan försvinner.
Jag gick och tänkte på det jag skrivit och fick så dåligt samvete :(

Ja visst är det konstigt !!
Nej han har inte varit elak hela tiden men nästan.
Han har alltid blivit det när han har druckit både mot mig och barnen.
Nej han säger aldrig att han älskar mig, det var många år sen.
Men ända verkar han vilja ha mig kvar!
Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna.
Det var väldigt länge sen han gjorde nåt fint med sina döttrar, det kommer jag inte i håg ens.
Jag är också orolig för att tjejerna ska bli arga på mig en dag och visst har de varit det men vi har ändå en bra relation och kan prata om det mesta.
Fast de har rätt att vara arga på mig för det är ju jag som har låtit dem växa upp i det här.
De har ändå blivit så starka båda två och skulle nog aldrig låta någon sätta sig på dem, de vågar säga vad de tycker och står för det.
Jag är väldigt stolt över dem!!
Men självklart har de satt djupa spår som jag har otroligt dåligt samvete över!
Tack för att du tänker på mig!
Kram

Lycke att det enda rätta är att lämna.
Man hjälper honom bara att hålla sig ovanför ytan så han kan fortsätta att dricka.
Även fast man vet att det är så, så är det så svårt att verkligen göra det.
Han har sänkt mig så mycket att jag inte har trott att jag är kapabel att klara mig själv.
Jag har tänkt på att lämna honom under såå många år men först nu har jag börjat tänka att det faktiskt är möjligt att jag ska kunna bryta upp .
Var hos min kurator i går och hon sa att hon tyckte att det hade hänt mycket med mig.
Har gått hos henne under många år och i början var jag så rädd för allting och trodde inte att jag kunde klara av någonting.
Jag känner det själv också att jag är starkare nu än jag var då men det har varit en lång väg för att nå dit jag är i dag.
Men jag har en bra bit kvar än men nu känner jag i alla fall att jag inte är helt oduglig.
Det är aldrig ditt fel Lycke att din man dricker, det kan han inte skylla på någon annan än sig själv!
Jag har ju också känt att det kan vara mitt fel men de tankarna måste vi slå bort för innerst inne vet vi att det inte är så!
Kram

Att han kan inse att du och barnen är viktigast. Kram

Tack så mycket allihop!

Kan berätta att det gick över förväntan. Han var inte alls arg eller aggressiv, utan bad så mycket om ursäkt - dock inte det där tårdrypande förlåt som man vet inte går att tro på - och sa att han ska hålla upp helt med alkoholen fram till sin semester (dvs tre veckor) och även efter det måste han ha kontroll, sätta gränser för sig själv.

Jag blev så lättad att jag började gråta. Sedan vet vi inte om det funkar, att han klarar sig. Men det kändes att han hade en plan och det är det första genombrottet hittills.

Vi får väl se om jag sällar mig till skaran som hamnar i källaren igen efter nästa återfall, eller om det faktiskt är ett steg i rätt riktning...

Hoppas det går bra när han kommer hem och att det går att prata.
Jag förstår att du har ont i magen!
Det är så hemskt att inte veta vad som väntar en.
Värst är aggressiviteten och de hårda orden.
Du gjorde det rätta som visar honom att han inte kan hantera dig hur som helst.
Kramar

Starkt gjort, du lägger fokus på dig själv och vad Du vill!
Heja dig!

Bra, stå på dig! Om vi inte respekterar oss själva utan låter dem trampa över vår gräns, då kommer de fortsätta att tro att det det går bra och göra det. Du får visa vägen nu vad som är okej beteende och inte! De som gärna tar emot lastar andra på. Bekräftar man deras tycka-synd-om-känslor så växer de bara (känslorna). Lättare sagt än gjort, men jag försöker jobba med detta hos mig själv.

Skickade ett mail till honom idag på jobbet. Sa att jag inte tänker ta hans lögner och nonsens mot mig. Han måste söka hjälp! Skickade också med länkar och föreslog att han skulle flytta ut till vår gäststuga ett tag.

Han har inte hört av sig på hela dagen, inte ringt, inget mail- nada. Nu borde han vara på väg hem och jag har ingen aning om vad som väntar. Tårar, stor kram och förlåt? Eller hårda ord, aggressivitet och en ny fylla??

Har haft ont i magen och mått illa hela dagen, ändå är jag ganska säker på att det var rätt sak att göra. Gårdagens/nattens händelser var bara för mycket.

Men det hjälper tyvärr inte mot illamåendet och osäkerheten...

bara mer och mer.

Jag vet att jag egentligen inte borde, för min egen skull, men när han vaknade gick jag med på sex. Det var inte fantastiskt, om man säger så. Jag ville bara bli av med honom. Funkade det? Nej! Nu har han i stället fått för sig att jag är lesbisk och att det är därför jag inte vill ha sex med honom. (För honom kan det ju inte vara nåt fel på...) Och detta bara för att jag en gång sa att Katy Perry är snygg och att jag gillar serien Orange is the new black. Men det har ju ingenting med att vara lesbisk att göra!!

Men han kom in i sovrummet mitt i natten och skulle diskutera det här. Han hade uppenbarligen druckit ännu mer. Egentligen ville han ha sex igen, men jag lyckades avstyra det. Sa att jag måste få sova för att klara av allting som jag måste göra. Han hade nog inte klarat av det i alla fall.

Det blir bara värre och värre och han säger alla möjliga sårande saker och så ska jag hålla på och försäkra honom när det bara är nonsens. Jag vill lägga min energi på annat!

Vet inte hur jag ska få honom att fatta. Funderar på att skicka honom länkar hit och till andra ställen som kan hjälpa, men det fungerar säkert inte bättre än allt jag bönat och bett om hittills.

Tack för att ni svarar och är så förstående. Jag vet att det är för att ni har samma erfarenheter, men det betyder så mycket att veta att man inte är ensam och att man kan prata om det. För det är ju så tabu annars. Jag drog in hela hans familj i det här i våras när jag funderade på att lämna honom om det inte skedde en förändring, men var är de nu?? Känns som om de snarare undviker oss. Vad ska man göra?

...skriv! Sök mer former av hjälp som känns bra. Försök släpp så mycket och ofta du förmår av det dåliga samvetet.
Se dig själv och var rädd om dig!!!

Kram

...fransyskan, tack för dina ord och omtankar.

Dina ord om abstinens, frossa, arrogans, möteseufori, nya tag, de där turerna mellan himmel och helvete är påfrestande men ni har båda kommit igång i tankar och gärningar. Håll fast så gott ni kan, det tar tid, lång tid. Se det goda och vårda dig och ta vara på det positiva.

Jo, nu finns jag hemma. Det är spänt och tryckt, han är otrevlig men inte helt odräglig. Hans äldste son är här och jag har tålamod för hans skull, fan så fullproppad han är med skitprat!!! Stackars unge vuxne, som själv har problem och jag ser knaprar Atarax. Hans son nr 2 har också stora problem inkl exet som jag hade god kontakt men som plötsligt vände. Jag har ingen ovänskap till henne på något sätt men förstår att maken pumpar henne med goja också. Det får stå för dem, jag har pratat med henne och inte alls gått i sak utan bara sagt hon vet var jag finns om hon behöver prata någon gång. Äldste sonen kommer det inte dröja förrän han ser makens sanna ansikte när jag nu är hemma. Andre sonen går i terapi, även äldste tydligen. Gör som jag gjort när jag jobbade med ungdomar i kris, tar det lugnt och finns till. Öppningarna kommer komma där jag kanske kan hjälpa.

Mannen är otrevlig, kall och elak men gapar inte pga att det finns folk runt. Ett litet tillfälle fick han i em men jag bemöter det inte. Säger bara jasså, det känner jag inte till, eller, tråkigt du tycker så.

Funderade i em över att han ju faktiskt blivit värre exakt samtidigt som han började jobba med nya jobbet som sätter honom på prov. Han måste vara helskärpt och är ju såklart ovan vid detta. Utan alkohol att döva stress och press med för första gången i sitt liv. Han har lagt sin medalj på sitt nattduksbord såg jag. Det är dagens goda tecken från honom.

I övrigt så har jag varit barnvakt åt yngsta barnbarnet idag, mer äkta kärlek och större bekräftelse kan man inte få än ett litet barns helhjärtade joller, skratt och mys, känna hela det lilla knytet lägga sin vikt nära nära i famnen och somna där. Ett totalt oförstört litet människoliv, så haft en underbar dag som nu avslutas med svenska jordgubbar.

Det tragiska skjuter jag framför mig...hur länge? En vecka kanske? Månad? Inte en aning ikväll...

har du kommit fram dit vart du skulle flyga? Vill se ett inlägg snart för jag känner en oro....

Jag hette förut SuzyQ men har ändrat till fransyskan så ni vet;-)

Min man är nykter sedan i torsdags och han var på AA-möte igår kväll och höll ett långt gripande tal, s k delning. Många tackade efteråt och sa att det var den bästa delning de hört. Han inser på riktigt att han inte kan dricka så mycket som ett glas igen. Jag tänker hålla mig helt nykter med honom för efter att ha läst så mycket här inne så känner jag verkligen avsmak för alkohol och vill aldrig mer bli berusad eller full.
Ett enstaka glas då och då när jag är på annat håll kommer jag kanske men inte tillsammans med min man. Vi står enade nu igen. Fattar knappt att det kan gå så fort från hat till kärlek. Trodde det var helt över den här gången och det tog tre dagar innan han började bli frisk och idag är första dagen han är helt återställd. Förstå hur kropp och hjärna tar skada. Skrämmande.

Kram Sorgsen<3

att höra att ännu en medsyster sitter fast i en alkoholists skoningslösa grepp.
Men jag kan bara säga att med små barn med i bilden så måste du förklara för honom att det inte blir någon fortsättning på äktenskapet om han inte slutar dricka. Ta hjälp av din och hans familj, förklara hur det är. Barnen kommer ju först och det tycker ju förstås både mormor och farmor. Du ska inte skämmas, det är han som gör bort sig. Skämmer han ut sig på jobbet så är det hans bekymmer. Du ska gå med högt huvud ändå, inte låta dig tryckas ned och känna skam.
Jag vet exakt hur svårt det är med det, jag hatar just det att grannar, familj, vänner och jobb ska veta att jag är en idiot och är ihop med en alkis men jag har kommit till ro med det att det är faktiskt inte jag som är ansvarig över hans beteende, det är inte mitt fel och inte min sak att räta till hans misstag. Kan du ta hjälp av Alanon att få den styrkan så klarar du resten sen.
Och oroa dig inte över att behöva lämna barnen till honom om han är full, då kontaktar man soc och förklarar hur det ligger till. Man har skyldighet att se till sina barns bästa fick jag höra för 15 år sen när jag vägrade lämna mina barn till deras pappa pga fylla vilket innebar att soc ansåg att jag skulle hålla barnen hemma. Och så blev det.

Försök att bli av med känslan av att du är en idiot som är med honom. Så är det inte. Han är en alkis och det är inte ditt fel. Det har ingenting att göra med dig. Tro på detta och prata med dina nära och kära. ALla kommer att stötta dig. Kram kära du

Hej äppelknyte och välkommen hit! Vi är många som är eller har varit i liknande situation som dig och det är verkligen inte lätt! Själv har jag tillhört skaran som har druckit på tok för mycket och därmed också skadat min familj.
Jag är nykter sedan drygt fem månader tillbaka men min make fortsätter att missbruka alkoholen.
Självklart skapar det stora konflikter i vårt hem och jag finner mig numera istället tillhöra skaran av medberoende...
Jag har min tråd under "att förändra sitt drickande" om du vill läsa min brokiga historia.
Jag kämpar dagligen med hur jag ska hantera alkoholisten i vårt hem. Man pendlar mellan kärlek och hat, hopp och förtvivlan och fokuset hamnar alltjämt på missbrukaren. Eftersom situationen närapå knäckt mig Och våra barn så har jag sedan några veckor tillbaka börjat gå på al anons möten.
Mötena ger mig styrka och sinnesro vilket för mig är en livboj! Jag vill rekommendera dig att läsa på deras hemsida, överväga att prova ett möte och titta på deras litteratur på hemsidan. Just nu läser jag "en dag i taget i al anon " och den är till stor hjälp för mig. Kanske är detta något som skulle kunna vara till hjälp även för dig?!
Tanken är att flytta fokus från alkoholisten tillbaka till dig själv och med hjälp av de 12 stegen finna ro, energi och verktyg att kunna hantera situationen. Det är dessutom en fin gemenskap där man inser att man är långt ifrån ensam. Ingen dömer alla stöttar.
Var rädd om dig, kram!

Åh så sorgligt! De där lögnerna och nekandet till att de druckit trots att de sluddrar och stinker sprit .. Man kan bli galen för mindre.
Ville bara ge lite kraft här på nätet från en som vet hur det är att leva med en alkoholist. Försök göra saker som ger dig energi , sök egen hjälp och ta hand om dig och barnen. Många här verkar komma till en gräns då livet utan alkoholisten hur det än blir är ett bättre alternativ ... Jag hoppas din man kommer till insikt snart och vill ha hjälp.
Kram!

däckade han på soffan. Han som inte hade druckit idag. Jo, just det.

Han har jobbat hemma idag, för han hade "ont i ryggen". Märkte såklart att han hade druckit, trots att han blånekade. Försök inte ljuga, det blir bara värre av det. Sen kom förstås bråket och som vanligt handlar det om sex. Jag släpper aldrig till. Försökte förklara att om han inte var så ego och faktiskt hjälpte till lite så att jag inte är så trött och sliten jämt kanske det skulle bli bättre. Den tog inte... I stället började han ställa krav. Gjorde jag inte det eller det så skulle han inte hämta barnen eller laga mat ikväll. Så jag har hämtat och nu lagar jag mat, fast jag egentligen borde jobba. Det klagar han också på, att jag inte jobbar tillräckligt (är frilansare), men nu har jag tagit på mig mer än jag hinner med och han tycker ändå att han inte behöver göra något hemma.

Klarar inte detta mer! Men det gör mig så ledsen att börja förstå att vår relation snart är över. Och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli att bo själv och ha barnen varannan vecka. Tänk om hans situation blir ändå värre?? Ska jag låta honom ha barnen då??

Nu börjar jag snart gråta och det hinner jag inte/kan jag inte visa för barnen igen.

FAN!!

Min man har gått och fått stöd i kommunen i olika omgångar, hos en beroendesjuksöterska och hos en socionom, men enligt honom gav detta ingenting så han slutade. I mars i år tog han kontakt med en privat terapeut och hoppet tändes på nytt. I dagarna pratade jag med terapeuten som sa att min man inte längre har någon kontakt med honom. Hoppet har återigen bytts mot förtvivlan. Alla gånger har han sökt hjälp för att lugna mig, tror jag, men inte gjort det för sin egen skull. Drickandet har delvis förändrats här hemma, han dricker i regel ingenting när jag är hemma (förutom i helgen), men passar på så fort jag ger mig av hemifrån, så istället så är det barnen som fått ta konsekvenserna. Mitt förtroende för honom är just nu inte så stort, även om han bedyrar att de svåra återfallen blir färre och färre...

hur människor kan supa och vara elaka men inte tycka själva att det är ett problem...och konstigt. Men älskar han dig, säger han det nån gång? Älskar du honom när han är nykter? När gjorde han något fint ihop med sina döttrar? Måste vara många år sen eller? Förlåt många frågor men känner så för dig. Verkligen, i mitt hjärta. Har ju träffat såna killar när jag var ung för 30 år sen som behandlade tjejer på ett sådant vidrigt sätt men ändå flockades tjejer runt dem...men hur är han när han är nykter? Han har väl inte varit elak mot dig och flickorna i 20 år? Låter helt förfärligt. Är rädd att dina flickor kan bli arga på dig en dag för att du stannat/stannar för så brukar det bli. Därför, om inte för din egen skull, så måste du lämna honom för flickornas skull! Du måste vara en förebild för dem. Vet att jag låter hemskt elak nu men vet att det kan bli så, att de stöter bort dig en dag för att de kan ju tycka att det är ditt fel att de tvingats växa upp med sin elaka pappa. Snälla du, hata mig inte, vill inte lägga mer börda på dig men tänk på flickorna nu. Kram och lycka till! Ge ditt liv en chans!

Lycke, hej och välkommen hit:-) Du skriver många kloka saker som jag tar till mig och känner igen mig i. Nu har ju min man äntligen fattat att han inte kan hantera drickandet längre och han vill själv vara nykter och stanna så. Det är jag evigt tacksam för eftersom jag älskar honom när han är nykter och vi har så himla roligt då. Frågan är ju bara om jag nånsin kan lita på honom igen?
Önskar av hela mitt hjärta att ni bägge också kunde få era män att förstå vad de gör. Annars lämna skeppet, låt honom sjunka själv. När han når botten så kanske han vill upp igen.
Har ni sett filmen "When a man loves a woman"? Omvända roller men iaf, situationen är densamma.
Finns det kärlek finns det hopp men man kan ju inte hoppas i oändlighet. Ett eget liv i egen bostad så kanske han kommer till insikt.
Lycka till tjejer!

Izzy, du ska absolut inte känna skuld för att du går och pratar med någon, tvärtom. I en grupp där jag varit med och pratat togs det just upp att man inte ska känna skuld över att man gör saker som får en själv att må bra, att det är helt okej att må bra och stärka sig själv även om någon annan (alkoholisten) inte mår bra. Men jag vet att det är lätt att säga, jag känner också skuld, känner mig som en förädare när jag söker hjälp och stöd. Men vissa människor kan man inte rädda. Eller så är deras räddning att man faktiskt slår sig fri, det kan bli deras personliga botten och få dem att inse att vågskålen med det nyktra livet väger tyngre än livet med alkohol. Jag har hört det sägas att anhöriga ofta älskar ihjäl sina alkoholister, gör det möjligt att fortsätta tills det eskalerar. Så länge man tror att man kan styra alkoholisten, så har det tydligen motsatt verkan. Drivkraften måste komma från dem själva, och den kraften kan de få först när de ser att nackdelarna med att dricka har tagit överhanden. Kanske vissa aldrig kommer dit, men då kan man ändå inte hjälpa dem i alla fall... Min man drack mycket i helgen, nu är han ledsen över det och sa precis till mig: "Synd att det ska bli så här mellan oss,varför kan vi inte ha det bra, vi måste reda ut detta." Tidigare har jag gjort det, varit med och rätt ut, eftersom jag känt mig medskyldig, men nu kände jag att jag inte ska behöva reda ut, andra eventuella problem kan bara redas ut en längre tid utan alkohol. Det är hemskt att känslomässigt bli indragen i någon annans missbruk, att känna att jag ska bära upp situationen åter igen... Ändå är det så lätt att hamna där. I helgen sa min man till mig att det indirekt beror på mig att han dricker. Även om man inte ska ta åt sig så gör man det...Det är därför det är så svårt att se klart och ställa krav, att lämna.

Flygcert i morgon ska jag äntligen till min samtalskontakt!
Det känns verkligen som att jag behöver det nu.
Ibland känns det som att jag sviker honom när jag pratar med någon om honom men om jag inte gör det så överlever jag inte.
Men när jag tänker efter så är det ju han som är den största svikaren.
Känner också ibland att jag får dåligt samvete för att jag skriver här även om ingen här vet vem jag är.

Välkommen hit Lycke och tack för att du läst min tråd.
Jag läste mycket i andras trådar innan jag vågade skriva själv.
Det känns så skönt att man inte är ensam och att man känner igen sig i det andra skriver.
Ja man funderar ju mycket på hur det ska gå om man lämnar,att man inte ska klara sig själv osv,men det kommer man att göra.
Jag har kommit till den punkt nu att jag ändå har börjat tro lite på mig själv .
Men det är nog en bit kvar än innan det blir av.
Fast jag är säker på att jag inte vill stanna så det kommer inte dröja allt för länge.
Visst kan vi få ett bättre liv, allt är bättre än det här. Fransyskan din man och min verkar inte vara så lika eftersom din vill ha hjälp och förstår att han har problem.
Min sambo förstår inte alls att han har problem utan tycker bara att vi är tjatiga på honom.
Han har visserligen gått till läkaren för att få antabus men det var för att vi tvingade honom.
Min dotter hade inte velat ha kontakt med honom annars.
Han lovar att van ska slita men ljuger oss tt upp i ansiktet och fortsätter som vanligt.
Han dricker inte öppet längre utan smyger med det. Har ingen riktig koll på hur ofta han dricker men var och varannan dag skulle jag tro .
Bär han dricker så blir han vidrig, spydig muckar gräl, höjer sig själv till skyarna och sänker oss.
Han har alltid druckit för mycket men det har blivit mer och mer.
När vi var unga i 20 års åldern var han också dum och otroligt svartsjuk och jag fick inte prata med nån kille när vi var ut utan att han kallade mig för hora och luder.
Minns en gång när han sa nåt till en kille jag pratat med att vad ser du hos henne som är helt dum i huvudet typ mm..
Han var riktigt dum redan då så jag förstår inte att jag var kvar.
Och nu har det gått över 20 år och jag är fortfarande kvar!
Hoppas din man menar allvar, jag håller verkligen tummarna för dig!
Det att ta med mig dottern och åka bort ett tag har jag prövat i 14 dagar utan resultat :(
Ta hand om er alla fina <3

Jag blir så rörd av din tråd, känner så väl igen mig och känner din smärta och förtvivlan. Förstår inte riktigt hur din man super..är det varje dag efter jobbet eller ligger han hemma hela dagarna och super?
Min man har haft flera återfall sedan han insjuknade i alkoholism förra hösten och det pga att han trott att han kan hantera det, att han inte är slav under sitt missbruk. Men nu efter en 16-dagars hård fylla som har inneburit att han inte skött sitt jobb utan bara legat hemma aspackad, så vaknade han i torsdags och sa att till och med han har fått nog. Och han är nykter än, har insett att han inte kan dricka mer, aldrig mer. Var på AA-möte ikväll och hade en lång och jobbig delning till de andra.
Nu mår han nästan helt bra igen och jag är så glad och tacksam.

Mitt enda råd till dig är att prata med honom när han är någorlunda nykter och förklara att nu tar du inte mer skit. Åk iväg någonstans en helg med din dotter kanske....så han får fundera över ett liv utan dig. Då ska du förstås inte vara anträffbar på mobilen. Det kanske kan få honom att fatta att du menar allvar.
Jag håller tummarna för dig och skickar positiv energi genom rymden:-)
Kram

Hej! Jag är ny här och har läst din historia ikväll, jag har det precis som du/ni och känner igen mig i det som skrivs här. Jag känner igen känslan av att vara handlingsförlamad och att ursäkta sin alkoholist, att tänka varje gång att nu blir det en förändring, trots att man ljuger lika mycket för sig själv som alkoholisten gör. Jag är också så rädd för hur det ska gå med ekonomin, med barnens kontakt med pappan, om jag överhuvudtaget hittar någonstans att bo (bor i en kommun där många står på kö). Många rädslor, men också hopp om ett bättre liv. Önskar ibland jag kunde flytta ihop med någon som haft det som jag, så att man kunde hjälpa varandra med ekonomi och barnvakt... Tankarna snurrar, men så skönt att man inte är ensam och galen... Fortsätt skriva, detta kanske blir vårt år...? :)