Senaste kommentarerna i forumet

Känner viss oro över dig så snälla skriv här så snart du kan.
Varma kramar

... är det bara du som kan bestämma!

Försök att ta mycket hjälp: prata med många, samtalskontakter, socialtjänst, AA, AlAnon, vänner - allt för att få prata och höra högt hur du lever - så tror jag att du hittar mycket styrka!!

Kramar!

Tänk att det finns så fina människor här som ger av sin tid för att hjälpa och stötta andra!
Det är så fruktansvärt hemskt att det har blivit så här!!
Det kanske är som du skriver Yogi att min dotter kanske vill ta avstånd från honom och det är väl bra på sätt och vis att hon får utlopp för sina känslor istället för att hålla allt inom sig.
Det känns ändå jobbigt att höra att hon kallar honom fula saker men det är hans eget fel!
Jag håller med henne för han beter sig som ett svin och en idiot!
I går kom våran andra dotter hem på besök och kommer väl att stanna ett tag hoppas jag.
Vi har inte träffat henne på två månader och min sambo ringer henne aldrig och frågar hur det är och hur hon har det.
Hon är ju hans dotter!! Alltså vad är han för pappa igentligen?
Jag hade verkligen sett fram emot att träffa henne och längtat!!
Men han då, han beter sig så dumt som vanligt!
När hon kommer hem kommer han knappt fram och hälsar och frågar inget!
När vi äter säger han inget och innan vi ätit klart så går han från bordet och ner i källaren och tittar på tv'
Hur är han funtad , vill han inte ha kontakt med sina barn!
Han blir bara konstigare och konstigare!
Det känns som att jag kommer att lämna honom men när?
Kramar

Från en mamma till en annan så vill jag bara säga att jag känner med dig - ens barn är ju det finaste, vackraste och bästa man har och självklart vill man alltid skydda!
Jag har egentligen inte så mycket att säga, har ingen erfarenhet att dela med mig av och inga råd, men jag ville bara säga att jag känner med dig!
Och vad fint att du kämpar för din dotter, men frågan är hur mycket du kan göra - hon måste välja själv... Jag menar inget illa, och hopaps att du även kan ta hand om dig själv i allt detta!
Kram

Tack Adde för ditt svar.
Jag har precis börjat läsa här på denna sight, och skrev i min förtvivlan för jag fattar ingenting! Vet du vilken mat? Citroner vet jag, men inte något annat.
Det är svårt att se sin vuxna dotter fullständigt sabba hela sitt liv.
Hon är vacker, urgullig och omtyckt av alla. Ändå kan hon inte ta till sig allt positivt hon får höra, saknar fullständigt självkänsla.
Allt började när hennes sambo plötsligt tog livet av sig för ca fem år sen. Hans anhöriga lade, i sin sorg, all skuld på henne. Det höll på länge och resulterade i hennes egna skuldkänslor, ångest, självhat och succ allt mer självdestruktivt beteende. Matvägran och allt ökande vinkonsumtion. Flera destruktiva relationer.
Hon beter sig normalt, kanske litet omständlig och man tror det är lugnt, men så fort hon får en droppe vin så börjar det! Hon blir snabbt gråtmild, aggressiv, märker ord, lägger sig i samtal, grälsjuk och överhuvudtaget helt vidrig, så olik sig själv så det är fullständigt ofattbart. Hon har fått psykolog samtal, och en massa omsorg, men tydligen allt för mycket förståelse och kärlek. Som anhörig ser man inte alkoholen som problemet förrän det gått för långt. Man vill inte! Det är ju fortfarande min lilla flicka som man vill älska, förstå och skydda. Som mamma har man ju alltid dåligt samvete! Så många samtal och tröstningar!!!
Det har nu succ eskalerat, hon får antidepressiva, psykologsamtal och antabus. Trodde jag kunde känna lugn, men dagen efter hon fått sin antabus så har hon börjat dricka igen.
Trol får hon för låg dos el så har hon hittat knepen.
Jag fortsätter studera alla inlägg här och känner att vi är inte ensamma. Det är bara en dålig tröst när det är som jobbigast!
Det är bara att kämpa på, men snart är jag också helt slut.
Tack för att jag får skriva av mig!

Är du på väg hem nu? Träffar du maken idag?
All styrka till dig - du är värd allt gott!

Känner med dig, bästa du!
Kramar

...och snart på väg hem efter en avslutande, lång arbetsdag. Jag packar det sista och är så nöjd över sista halvåret, jobbet flyter på bra och jag är stolt över att jag orkat ta mig ifrån det som kunde slutat illa för mig i höstas och strax efter jul. Då dalade det bra hastigt, nu har det vänt och jag är på banan, faktiskt känner jag mig starkare än tidigare. Hur det är med den saken återstår att se efter sommaren. Mycket kommer hända och förmodligen inte allt kommer vara positivt. Jag kommer däremot göra allt jag kan för hålla fokus på det goda!
Med de orden går jag till sängs och sitter imorgon fm på ett flyg, förmodligen med dubbla känslor...men det kommer ordna sig, det måste det ju på ett eller annat sätt...

Tack kära ni här inne, jag tar era ord med mig och kommer läsa dem så ofta jag behöver....

Du är värd allt gott. Ta hand om dig!!!

Kramar

Oj, vad fina ni är mot mig!

Ja, Yogi - jag är rädd, men jag trodde att jag skulle vara ännu räddare. Nu försöker jag mest tänka att jag kan bli sårad, men jag kan ge en annan människa gåvan att jag tycker om den personen. DOck - inte på ett nära sätt, pga mina förbehåll (inte vara den andra kvinnan, inte splittra en familj!) Tack fina du - för dina ord till mig!

"Ditt inlägg andas livskraft och styrka!"
Precis så känns det för mig - jag känner mig så stark idag, jämfört med i förhållandet. Jag känner själv hur det strålar i mina ögon när jag sitter i och kring mitt hus, i min trädgård - tänk att jag kunde få det så här bra?!

Mitt fina hus, som är precis som jag vill ha det, mitt härliga liv! Jag har aldrig varit i sådan harmoni, att jag är så nöjd - trots tider av oro, sorg och rädsla och omsorg om barnen så är jag ändå så nöjd. En av de allra viktigaste sakerna för mig idag är hur jag hanterar min sorg: jag låter den komma när den bubblar fram, jag tar hand om den, vårdar mina tårar, uppmärksammar dem och efter en stund minskar de och så känns det lite bättre igen. Det känns så fint - för jag brukade ju mest få skäll när jag var ledsen, och jag skämdes alltid över mina tårar...

Tack Sorgsen, du är en ögonöppnare för mig - ja, tänk mina första ord här inne... Åh, jag blir tårögd av att tänka på det - jag orkar ju inte läsa igenom min tråd riktigt, men ibland läser jag ju i mitt första inlägg och minns att det är ändå en väldigt liten del, och även jämfört med allt som kom sedan... Och att läsa att jag ändå tänkte att jag försökte sätta ner foten, men att det var ju en droppe i havet jämfört med vem jag faktiskt är... och osäkerheten i avslutningen "Vad gör jag nu?" - jag ville ju bara att någon skulle "rädda mig". Och idag behöver jag inte bli räddad, för jag har min magkänsla ;-)
Ja, tänk, som saker ändras... tack och lov.

Adde, blir varm av dina ord - ja, vilken resa, va?! Jag trodde inte jag skulle överleva, jag satt vid motorvägen och ville bara hoppa ner, jag önskade att jag skulle bli krossad av en lastbil, för allt var så fruktansvärt jobbigt... Men jag har kämpat, som en j-a galning, och se; det ger utdelning!

Kramar!!

i alla lägen. Jag har ett sjuhelsikes humör och kan bli fullkomligt rosenrasande på mannen och det är ju förstås inte bra. Skäms alltid över mitt beteende efteråt. Att veta att han pratar illa om mig inför sin pappa och bror som är de enda han pratat med i fyllan skrämmer mig. För om han säger en bråkdel av det han vräker ur sig till mig så är det fruktansvärt. Jag är inte vatten värd, en loser som inte har gjort nåt enda vettigt med mitt liv, jag kan ingenting och fattar ingenting, och detta evinnerliga "vem fan tror du att du är". Inte konstigt jag sen kan bli förbannad när han äntligen är nykter. Då vill jag bara ge igen, berätta allt han sagt och gjort men jag försöker lägga band på mig. Det hjälper ju föga.
Men förundras över hur lite han verkar skämmas. Att han inte faller på knä och ber tusen gånger om förlåtelse. Dottern kommer hem, som har sett honom och hört honom i hans sämsta form, och han låtsas som ingenting har hänt. Vad är det för fel på karln?? Det gör mig också så jävla förbannad.

Nu är han febersjuk med frossa och det är ju så synd om honom. Jag frågade om han ville följa med ut och cykla men fick svar att, varför skulle han det, jag tittar ju inte ens på honom. Så problemet är jag. Det är mitt fel att han dricker och mitt fel att det inte bara är precis som vanligt efter en tvåveckors suparperiod. Herregud säger jag bara.

Sorgsen, är så glad att du inte är rädd och kuvad iaf. Du klarar det här. Vi ska klara det här! Lycka och välgång väntar runt hörnet. Bara att ta sig dit. :-)Tack för att du finns och delar med dig.

o

...mig så säker i mitt packande, både det realistiska och den inre "sammanfattningen" jag lyckats få någon form av ram runt. Den är inte hel och innehållet långt från definitivt eller strukturerat men det är mer samlat och inte lika grumligt längre.

Mycket kan hända när jag sätter foten i mitt hem imorgon. Jag både bävar och ser fram emot det.
Jag har förekommit, kanske för mycket, men förberett mina barn och, jag hoppas, mig själv, på det värsta. Om det inte i träffar tänker jag vänta med diskussioner till efter midsommar då den lille bebisen åker hem.

Jag ber till gudarna och mig själv över att behålla kontrollen och hålla mig samlad i ord och tankar oavsett vad som händer. Jag är inte rädd eller kuvad, det har jag aldrig varit, men ont gör det när beskrivning över vem jag är, hur jag beter mig och mina val skändas långt in i själen. Värst är att han lämnat ut mitt innersta till andra som ju naturligtvis njuter av detta eftersom alla vet vem jag är. Min familj vet allt som är sant, andra vet det de vill veta och gottar sig. Det bekommer mig normalt inte men oj så illa det tar när det initieras av den som borde stå mig allra närmast. Tänk att han är så lättpåverkad...tragiskt och tråkigt och tyvärr, avgörande för vår framtid.

AJ!

Känns tryggt ha er här, mina skyddslingar, tack för ni finns! Ni hjälper mig, tack....

Att ha lämnat och tagit sig vidare är en skön känsla, och en styrka, men som du skriver: det betyder inte att det varit lätt, är lätt eller att allt plötsligt är ok.

Jag känner mig väldigt träffad av dina ord och tänker på hur jag försöker hitta mig själv i den del av min personlighet som är på ett sätt (där jag anser mig vara glad, öppen och ganska framåt) samtidigt som det ska kombineras med hur jag påverkats av det jag levt i med exet. Du och jag har ju lite olika situation eftersom jag behöver ha fortsatt kontakt med exet pga våra barn, men för mig är det ovärderligt att ha kombinationen forumet, samtalskontakt och vänner: forumet finns tillgängligt när som helst, många stöttar varandra och man får ett fantastiskt stöd och jag kan efter hand se hur fint det är att få hjälpa andra, så som jag blivit hjälpt; men min samtalskontakt är professionell och ger mig en officiell och professionell syn på saken. Och inte minst mina vänner - jag blev ensam under vårt förhållande, och är ganska ensam idag också - vänner som inte bjuder hem mig eftersom jag är singel, har få vänner och det är inte så lätt att skapa nya kontakter - men jag jobbar på det. Allt detta ger mig styrkan när det kommer djupa dalar... Ta hand om dig - prata med många!! Jag stärks av att jag behöver inte skämmas - jag har inte gjort fel och min upplevelse är som den är - jag pratar ibland med kollegor, eller där det plötsligt kommer upp - och det känns lättare inombords för varje gång!!!
För känslan som du har "stunder när han "tröstade" mig efteråt", orosklumpen i magen fanns kvar... märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag?"

Och att du fortfarande har kvar skammen och skulden gör att du inte låter dig gå vidare - han påverkar dig fortfarande så starkt att du "känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner"...
Genom att jag pratar om det, ofta och mycket; här, hos samtalskontakten, med nya bekantskaper och gamla, gör att jag hör hur sjukt det var, att jag öppnar upp för att inse att jag gjorde inget fel och jag försöker lämna det bakom mig.
Jag var ingen "psyksjuk hora", men väl en "jävla torrfitta som behövde mentalvård" - men jag är inte det idag, lika lite som du int ekommer vara en psyksjuk hora! Du är bra, för den du är!

Låt sorgen komma, först är den ju så intensiv att man tror att den ska knäcka en, men sedan mattas den av och den kommer som en våg och sköljer över en ibland -ibland hastigt och överväldigande, ibland mjuk som en smekning, och ibland stannar den länge, ibland kortare, men den drar sig tillbaka - och ibland är det bara stiltje, lugnt och blankt som en spegel och harmoni fyller hela din kropp! Det går inte att mota bort sirgen, låt den komma och vårda den, och den kommer minska!

med de underfundiga dagsverserna har sagt det så fint

Ord
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!

Underfund 1972 av Alf Henrikson

Du Sorgsen finns i mina tankar och mitt hjärta, styrkekramar idag / mt

... till någon annan, men den andre kanske aldrig glömmer de orden.
Jag känner så med dig när du skriver "Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???"
Det är så fruktansvärt att leva så, med osäkerheten, och saker som sägs suddas inte bort - de fastnar, i hjärnan och i hjärtat och äter upp kärlek och tillit...

Varm kram till dig!!!

Ja inte är det lätt att varken förstå eller leva med en alkoholist! Säger jag som själv har uppenbara problem med att hantera alkoholen för egen del, men det är ju i och för sig därför jag har valt att sluta dricka...
Idag glömde jag vartenda goda råd jag delat med mig av här på forumet och agerade helt mot min egen plan i full frustration...
Förb@ alkohol som förstör människor och så många liv runt ikring!
Jag hoppas verkligen att din man har kommit till sin punkt och nått sin botten nu! Min make har tyvärr inte ens insett att han sjunker...
All styrka till dig! Kram

Jobbar han inte? Jag blir så apatisk när min man super och är helt borta, jag orkar och vill ingenting. Finns noll och ingen energi.
Tycker du är fantastisk som orkar umgås med vänner och göra egna saker. Bra för dig!
Nu är min gubbe äntligen nykter, vi sitter och tittar fotboll och äter popcorn med bubbelvatten och juice i glasen. Nu är jag trygg med det för jag vet och känner att han inte ljuger. Jag kan inte vara normal mot honom än, är så arg, besviken, ledsen, äcklad och gud vet alla känslor jag känner. Jag svarar på tilltal och pratar allmänt men tittar inte på honom och han får absolut inte röra i mig. Det lär väl släppa efter nån dag men det känns annorlunda. Jag har bestämt nu att vi ska sälja villan. Då har han några månader på sig att bevisa vad han går för. Då vet han att det är allvar från min sida och sluttramsat. Klarar han inte det så är det över. Jag hoppas att han kan välja mig och livet.
Önskar att din man kunde göra detsamma.
Kram på dig och kämpa vidare

Fy vilka veckor det har varit... Jag har varit så trött så jag inte ens orkar vara ledsen längre. Sambon full i stort sett hela tiden. Jag har försökt hålla mig borta från vårt hem så mycket som möjligt. Undrar hur långt det är till den där "botten" som alla pratar om...om det ens finns. I går kändes det plötsligt som en liten vändning, han vill ha hjälp igen och kan till och med tänka sig behandlingshem. Jag fick även lite oväntat stöd från hans familj som annars lyst med sin frånvaro så fort det blev problem här hemma. Kändes som en lättnad att de oxå visade vilja till handling så jag inte är ensam i detta. Men jag märker att jag inte längre blir naivt glad och tror att nu, denna gång, blir allt bra. Prat om förändring betyder inget, endast handling kan få mig att våga känna framtidstro. Funderar mycket på min roll. Om jag som sambo hjälper, stjälper eller helt saknar möjlighet att på något sätt påverka hans ev tillfrisknande åt något håll. Nu ska jag tillbaka till fokus på mitt liv, vad jag vill ha och vad jag kan påverka. Har unnat mig fina dagar med vänner denna vecka. Det ger kraft.

Läser här i forumet varje dag. Så mycket stöd och värme det finns här! Tack mt, flygcert, kastellen, suzyQ m.fl. för att ni tar er tid att läsa och stötta.
Kram!

kommit tillräckligt långt ner i drickandet så går det att dricka "igenom" antabusen. Det finns också vanliga hushållsingredienser som neutraliserar effekten.

Antabus är ett tvångsmedel och finns inte vilja att sluta hjälper inte det.

jag vill bara skratta av glädje över den resa du gjort !! Det är underbar läsning och visar så fint på att det finns en lösning på de flesta jobbiga situationer.

Jag är så uppriktigt glad för din skull och känner att du visar vägen på det sättet som bara de som upplevt skiten kan göra.

Massor av kramar till dig ♥

Jag känner med dig och förstår nog ganska väl hur du mår, hur du blir behandlad och hur dina tankar går.
Vi sitter i samma båt. Vi får aldrig ge upp, kämpa kämpa. Även om det inte blir skilsmässa så kan man ju bo i eget hem för att se hur det är innan man tar beslut. Jag har bestämt att vi ska sälja villan nu och det kommer ta några månader innan det är klart så tills dess vet jag om han tänker hålla sig nykter och ge mig kärlek och trygghet eller inte.
Vi håller kontakten! Tack gode gud för detta forum:-)
Kram

...jag har läst det du skrivit men inte kommenterat förut.

Vill bara säga att jag ser dig, känner med dig, förstår dig.

Tid, det tar tid...låt det ta tid...tårarna kommer komma liksom känslor, ge det tid och var inte för hård mot dig själv.
Var tacksam över att du har några väl utvalda vänner. Du gör säkert redan små enkla, realistiska, positiva saker för din egen skull varje dag. Ge dem fokus och väx med dem. De små tingen i det stora gör skillnad.

Kram

...samvetet skaver och ger skuldkänslor, det är mänskligt.

Försök hitta en väg som är realistisk utifrån dina möjligheter i nuläget.
Ni/vi är alla fångar i missbrukets grepp men på olika sätt. Sök hjälp där du bor för din egen och barnens skull. Mannens missbruk kan han bara själv ändra.
Du kan ge honom informationer om vilka möjligheter det finns men han måste ta sig ur det själv och för sin egen skull.
Jag förmodar du har gjort som de flesta av oss här, läst och tagit in av alla vägar som finns.
Det är en lång kamp för alla men du har ju redan kommit en bra bit på väg eftersom du hittat hit.

Kram, du är inte ensam!!!

Ja, jag är glad att jag till slut lämnade. Det var en lång process och jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt. Det är inte lätt nu heller, jag är ju inte fri från honom ännu eftersom han satt såna spår i mig. Och mitt mål är att jag ska bli fri från honom helt och att jag ska hitta mig själv. Den jag var kan jag ju aldrig bli igen. Men jag vill kunna känna igen. Oavsett om det är glädje, sorg eller ilska. Jag är i något slags neutralläge konstant. Förutom den jobbiga ångesten som blossar upp i tid och otid och stannar alltför länge. Jag kan längta efter att bli arg. Är inte det konstigt? Jag vill gråta ibland, men kan inte. Jag har inte fällt en tår sedan gud vet när. Det var någon gång på slutet av relationen, när han hade sina trevliga små pratstunder med mig om vilken hora jag är, att ingen kan tycka om mig, hur kan jag leva med mig själv osv osv...

Jag har ingen som jag kan prata med om det här. Det är det som är så skönt med den här sidan. Här kan man berätta allt. Hela den osminkade sanningen. Jag känner nu vilket behov jag har av det, men jag har undvikit att skriva här. Har inte orkat eftersom det har gjort för ont att prata om det. Men jag har läst nästan varje dag och följt er andra här, och det har också känts som ett stöd även om jag inte deltagit själv.

Jag tänker inte på honom längre, men får ångest så fort en tanke på honom poppar upp, eller om någon säger hans namn. Jag älskade honom. Hur kunde jag göra det? Vi hade så fina stunder ibland, det är sant. Men de stunderna byggde sällan på ömsesidighet eller ärlighet. Det var fasad och spel. Konstgjort. Det kunde handla om de stunder när han "tröstade" mig efteråt. Det kändes fint, tryggt och bra trots att orosklumpen i magen fanns kvar. Det är så märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag? Jag vet att jag tidigare beskrivit mina skuld och skamkänslor. De finns kvar. De påverkar mig så att jag rakt igenom känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner. Jag kan inte säga att jag saknar det andra, det är inte det som är problemet, utan problemet är min upplevelse av mig själv i relation till andra. Jag skäms och känner mig skyldig. Som en dålig mamma. Som på något sätt trots alla mina ansträngningar lever ett låtsasliv, som inte är på riktigt. Vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja umgås med mig, jag som är en psyksjuk hora...

...så fint du skriver och beskriver, jag blir alldeles varm inuti över dina ord men också över hur olikt det är vår första kontakt här.

Du ska se att mannen du pratar om kommer ge tydliga signaler när/om det blir seriöst.. Han lever förmodligen inte helt så fri som han kanske tror, det är aldrig detsamma att säga man lever som ensam när man har en partner, oavsett hur det ser ut med känslor dem emellan. Ta det inte för allvarligt men njut av euforin.

Ta däremot ditt nya liv, din torkvinda, dina barn, din spinnande katt, din hjälp från din pappa, ditt hem och allra mest dig själv, på allvar. Allt du har runt dig nu har du skapat själv, alldeles på egen hand. Var stolt! Det är jag över dig, jag är så stolt och tacksam jag får del av ditt liv. Tack vännen!

Jag gläds med dig, av hela mitt hjärta!
Visst är det en underbar känsla att kunna sitta i lugn och ro i rent och tryggt hem, mjuta av ett glas utan att ha ett elakt fyllo runt benen. Åhh vad jag längtar efter det...har bestämt att vi ska sälja villan nu vilket kommer ta några månader innan det är klart, och tills dess har jag fått bevis på om min man kommer att hålla sig spik nykter eller har tagit fler återfall. Så får vi se om kärleken har överlevt.
Kram till dig <3