Senaste kommentarerna i forumet

Det är så härligt att läsa. Ja, jag tycker att du ska unna dig att känna, leva och våga igen. Det låter så fint det du skriver. Du är klok och medveten om det du upplever. Bra att du är rädd om dig, bara du inte blir för rädd om dig så att det blir ett hinder...det är ju alltid en risk när man en gång har blivit så illa tilltygad ända in i själen. Det är alltid en balansgång. Njut av att han är fin och god mot dig, du är värd allt det! På riktigt! Jag förstår ditt dilemma om att vara "den andra kvinnan" och kanske bli orsak till en splittrad familj. Men du vet ju att de redan hade problem som tidigare har förorsakat en separation.

Ja dessa känslor, sviterna efter exförhållandet som hela tiden gör sig påminda. Ilskan man känner över hur man blivit behandlad och låtit sig bli behandlad. Och precis som du beskriver, så kan det komma när någon gör något snällt för en, när man inser hur det KAN vara. Vad man har gått miste om. Tilliten till andra människor är allvarligt skadad, det kommer man inte ifrån. Även om insikten finns att våra ex är undantagsfall från den stora massan. Man kan veta det rent intellektuellt, men känslan då? Oron och rädslan att det ska upprepas? Jag tror att man måste vara öppen med hur det ligger till, hur man känner och att ta det försiktigt för att bygga upp det igen.

Blir så glad när du berättar om ditt lilla hus, din katt och berget på tomten! Du riktigt strålar genom raderna och jag kan ana glittret i dina ögon. Då ler jag och glittrar tillbaka :) På något underligt sätt, men ändå så enkelt och självklart, så är ni mina vänner härinne. Är glad för det! Riktigt glad. Och tacksam.

Kram

Hahaha, ja, SuzyQ - det är en go' känsla... Känner mig lite elak när jag skriver det - men det känns så bra: jag har varit som ett asplöv när han är med. Jag har inte vågat prata med någon annan, inte vågat titta så mycket på andra, inte skrattat åt andras roligheter osv - allt i rädsla för att han ska tycka att jag flirtat med andra, att jag inte är nöjd med att vara med honom osv. Vi ses ju sällan eller aldrig på samma ställen, men vid enstaka tillfällen och då så förstår jag allt mer att jag är mer och mer den jag var innan: jag är glad och öppen, pratar ganska gärna med olika människor, är inte översocial, men pratar utan problem med de flesta. Men han är numera den som inte pratar så mycket (även om han fortfarande tar chanser att trycka till mig genom att säga saker som att "grannarna vill gärna prata med mig nu för tiden, till skillnad från när du bodde här" - men när jag möter dessa grannar så säger de att de inte pratar med honom, frågar om han varit mycket arg på mig osv - jag blir starkare för varje gång!)
Ja, SuzyQ - jag darrar lite inombords, är lite rädd vad han ska ta sig till nästa gång, är lite rädd att han kanske haft rätt ändå (att han är trevlig och omtyckt, men att folk talar illa om mig, att han är enkel och bra, men jag är tråkig, oflexibel och lite svår...) men jag jobbar hårt med det, väldigt hårt - jag har lärt mig av en vän att jag ska låtsas gå i min dräkt som skyddar mot alla hans påhopp och så drar jag upp (låtsas)dragkedjan ända upp över huvudet, som en rymddräkt, och tar ett djupt andetag, och så kommer allt han säger/gör studsa tillbaka!

Åh, Sorgsen - du, min vän! Jag tror att du kanske slagit huvudet på spiken, fast jag inte förstod det förrän du skrev ner det: det är kanske enklare än någon som är singel...
MEN: jag vill inte vara vare sig "den andra kvinnan" eller den som bryter upp en familj.
MEN- han säger så fina saker, han är så snäll - och det skrämmer livet ur mig: är det möjligt att någon är så snäll????? Jag vänder ut och in på mitt huvud - finns det någon som är så snäll? Någon som kan vara så snäll mot mig??? Åh, vad det gör ont att känna så - att jag har blivit så trampad på, att jag lät någon trampa på mig så, att jag blivit så sårad att jag sitter här och misstror allt han säger, att jag är så inställd på att jag är tråkig och bara fel så att jag nästan försöker tala om för honom att han inte inser att jag är fel... (så jag kanske inte helt tar in att det skulle kunna finnas kärlek för mig?!)
Och när han säger fina ord om en möjlig framtid tillsammans så är jag som en sköldpadda som snabbt drar in huvudet i sitt skal: så gjorde exet: var snabb med att "fråga" om vi skulle flytta ihop, förlovning, hus, barn osv och om jag visade minsta tveksamhet (oavsett tvekan pga att jag tyckte det var för snabbt eller av rädsla för hans ilska) så bröt helvetet lös - och nu är det nästan en principsak att jag inte ska säga ja utan sätta mig på tvären bara för att testa... kommer han bli vansinnigt arg? Kalla mig saker? Hota mig? Men näe, han säger bara "om du säger så till mig så blir jag lite ledsen" och så frågar han hur jag menar... och jag undrar nog mest om det är något fel på honom, vad det är jag missar?
För jag tänker fan inte acceptera några dumheter, inte en gång till. Bästa Lottis ska få agera domare och godkänna den dagen det blir aktuellt med förhållande ;-) Hon har röntgensyn när det gäller typer som exet!
Ja, jag är mycket påverkad av denna man, lite förhindrat förälskad: jag känner mer än vad jag vågar säga, och stoppar mig ju lite pga situationen. Den som lever får se hur det blir...
Ibland tänker jag att jag inte ska ha någon kontakt alls med honom, i mitt tingsrättsröriga liv, och samtidigt tänker jag att vi kan ha lite kontakt så att jag får lite distans till mitt liv, och (ironiskt:) det enda lilla molnet är: detta är emot alla mina principer, på alla plan.

Åh, Mulletant, så fint du skriver! "Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)"
Ja, som synes ovan så är jag inte odelat positiv, men det är verkligen fantastiskt fint att jag vågar känna. Och - jag är noga med att tänka att "att jag säger till någon att jag tycker om hans sällskap kan aldrig vändas till min nackdel - att tycka om någon är fint!" men jag vill inte bli sårad nu igen så jag är lite passiv.
Du har sån värme Mt, "Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan."

Känner mig ju på flera sätt så lycklig - pirrig och bara lätt till mods. Och samtidigt så kom det över mig när jag skrev nu - att jag ska känna att jag inte vågar tro på en snäll man känns så befängt, och jag blir så ledsen, för då kommer det också över mig hur rädd jag faktiskt också är att han en dag skulle kunna skrämma mig så att jag ligger inlåst på badrumsgolvet, igen.
En dag i taget - allt löser sig!
Och - idag har jag hängt upp tvätt på min nya torkställning som kära far satt upp i berget, i berget som är på min tomt, i min trädgård, vid mitt lilla underbara hus, och här i soffan bredvid mig ligger lilla katten och springer i sömnen, och jag ska snart ta en halvtimma för att plocka iordning lite, dammsuga av lite och sedan njuta av lite Baileys (för det kan jag nu för tiden :-) )
Jag har lyckan, jag har min egen lycka. Så skönt att min ledsenhet nu för tiden är så kort, att jag låter den komma, accepterar den och sedan låter den lämna mig!
Tack för att ni finns här!
Kramar!

..."befriande" använde jag själv igår. Tyckte samtidigt det inte riktigt beskrev min känsla och fyllde på med "lösande" eller "betungande" men i alla fall "annorlunda".

Jag har känt att uppgörelsen kommit närmre för var månad och nu är det nära. Att det därmed vore över vore ju naivt att tro, men en ny språngbräda får jag att stå på. Min alldeles egen dessutom. Med det menar jag inte nödvändigtvis skilsmässa, en sån är ju mest ett tecken på ställningstagande rent byråkratisk när allt annat är förbi. Det där "allt annat" som involverar handlingar med känslor är ett gissel!!!

Min välvilja, styrka, kärlek har kastats tillbaka rakt i ansiktet, gett mig sparkar och slag rakt i solarplexus. Jag är nu antagligen så blåslagen att nya slag inte känns för jag är van. Heltäckande är det inte däremot, han lyckas fortfarande såra långt in i själen. Vad är det tecken på???

att vara lite småförälskad och kär i kärleken, gläds åt att du kan och vågar känna. Ta samtidigt vara på alla dina (dyrköpta) erfarenheter - en inte alldeles enkel kombination. Ge dig tid, ge barnen tid, ge förälskelsen tid - du har tiden för dig! Och - Du flyger så fint på egna vingar nu så jag tror du klarar det galant:)

Tack för dina värmande ord i min tråd ♥ Jag läste nyligen att när man lyssnar till någon ger man en dyrbar gåva, man ger sin tid. Tänk så mycket tid vi givit varandra här. Så mycket liv vi delat med varandra. Det djupaste och mest sårbara. Det är stort, det är ömsesidigt och dyrbart. Vi har för alltid en plats i varandras hjärtan. Kram fina du ♥ / mt

det låter inte märkligt alls. Det låter befriande och på något sätt självklart. Du har gjort en sammanfattning av den långa, vindlande resa som du (delvis) delat här. Både för oss som följt dig länge och för en "ny" som läser din sammanfattning tror jag att "blankt och betydelselöst" är ett ganska naturligt tillstånd efter den långa kamp du befunnit dig i. Länge. Nånstans tar inte "bara" kärleken utan också energin slut. Nånstans ger man upp och släpper taget. Allt det bästa önskar jag dig! Kram, kram / mt

....känns tryggt veta jag inte är ensam i helvetet.

Jag har så mycket vara tacksam över och jag är en positiv människa. Har jättetrevligt i mitt arbete med härliga levnadsglada kollegor. Mina barn är positiva och starka, mina syskon många och omtänksamma. Jag har ett fantastiskt boende med grannar och vänner som bryr sig. Massor av glädje och ombytligheter att blanda mig med och är alltid välkommen överallt.

Det känns så oerhört märkligt att mannen bara pratar skit på ren svenska! Jävla massa dynga och kämpar verkligen med att försöka få mig förstå hur mycket fel det ör på mig. Att jag valde studera, skiljas och flytta när barnen var små var ett av de senaste slagen under bältet. Han försökte få mig känna jag övergav och prioriterade bort de mina. Visst, till stor del var det ju så, men det är längesen och kvittot jag har nu är fyra väletablerade, glada ungar med egna familjer. Mina syskon står med öppen famn var gång vi ses, likadant med vänner och kollegor. Så, något rätt måste jag ju göra och ha gjort. Kanske är det just det som stör honom att hans ensamhet blir så tydlig? När jag är hemma händer saker hela tiden, när jag är borta blir det tyst och tomt. Han är lika välkommen i min familj som jag men han mpste ju bjuda till själv. Ingen kommer och drar ut honom ur ensamheten han menar är mitt fel och jag är onormal. Det får vara hur det vill med det där. Jag är lika lycklig var gång jag får bilder på barnbarn och vi håller kontakt även utan ord och fikastunder var vecka.

Nej, jag vill inte leva såhär, aldrig velat och det måste bli ändring inom snar framtid!
För mig/oss har det i stora drag sett ut såhär:

Alkoholen tar totalt över mannen!
Behandling med extra tid utöver grundbehandling.
I behandlingen fick mannen diagnos depression och medicinerades.
Från maj/juni förra året slutar han medicinera, ingen läkare följde upp detta vilket var mycket besynnerligt av gården kan jag tycka.
Tröttheten och likgiltigheten han visade släppte under sommaren, sexdrift och humor kom successivt tillbaka. Nu även nykter! Lycka!
Han hade svårt få vettigt jobb och självförtroendet sjönk i botten!
Ekonomin krisade för honom, vi är gifta men haft uppdelad ekonomi o varsitt boende men jag äger halva lägenheten som varit hans.
Han fick jobb i sept, de avgudade honom, han jobbade oerhört mycket och ville göra alla tillags, kämpade m självförtroendet. Arbetsplatsens chefer startade något nytt och ville ha in maken i ägandet. Både maken o jag var tveksamma, tack o lov! Osämja och konkurs blev ett faktum. Maken jobbade 3 mån och fick bet för en. Lackade och började dissa genom inet.
Detta beteende har fortsatt! Han har blivit polisanmäld!
Han gick till soc för få ekonomisk hjälp. Avslag såklart eftersom han är gift! Åh, så ont det tog i honom och vände det naturligtvis mot mig som hjälpt hela tiden! Hjälpen har varit förnedrande för honom trots att jag valt göra det på ett sätt så han inte behövt känna så. Han är i obalans men fortfarande utan sprit.
I oktober började han må psykiskt bättre och jag upptäckte han tagit sexkontakter på samma sätt som när han drack!
Där föll jag, djupt, och tappade förtroendet helt!
Inget har han ändrat i detta.
Senaste var det fejksidor som tex följde ex och en kvinnlig arbetskamrat som blivit hans "bästis". Jag tar kontakt med henne och föreslår vi ska ses alla tillsammans.
Hon blev tydligen "rädd" för mig och maken anser jag kontrollerar och handlade fel.
Jag står för det och nu har jag förstått hon har själv stora problem. Sist jag var hemma ringde hon 5-6 ggr mellan 3 och 5 på morgonen, aspackad!!!
Då fick jag nog!
Han får välja men jag ställer inget ultimatum! Han skäms men slutar inte. Jag tror faktiskt inte han gör något men vill få mig må dåligt och pratar inte öppet och ärligt utan hånar och kör sarkasm.
Han betedde sig vidrigt när en av mina barn inkl 7mån barnbarn hälsade på över påsk!
Nu kommer de igen och han sätter upp regler eller skaffar han annat boende i perioden. Det har han inte verkställt och vill få mig inte veta hur det kommer bli.
Jag tror han är livrädd för sina egna reaktioner men lägger över på mig. Jag har sagt det känns tryggt han har annan sovplats när fam kommer eftersom erfarenheten senast var viderlig!
Han har möjlighet sova i intilliggande hus tillsammans med sin son så vi inte stör deras arbetstider. Det vill han inte bekräfta och jag vet att det blir gap oavsett. Han vill ha bråket. Det får bli så nu! Känns befriande på något sätt att vi är vid vändpunkten men så barnsligt han inte svarar och väljer för mig att ha obefintliga kontakt och spelar samtidigt martyr. Jag mår ytterst dåligt utan kontakt, det vet han och utnyttjar. Hans "rådgivare" tycker jag är hemsk och förstår inte "hur han orkar" ha förhållande med någon som inte är "normal". Nåja, det handlar om små små ting jämfört med luv eller död men de små tingen kommer nu få avgörande verkning över hur framtiden ter sig. Jag vet vad jag vill, behöver och strävar efter men kan inte själv. Det har jag sagt i ett år nu och såg ljusningen men den har falnat och nu är det nattsvart!!!

I allt detta har mitt jobb tagit stryk men före jul lämnade jag arenan, som jag tidigare skrivit, men inte äktenskapet. Jag har inte lyckats få ihop alla trådar och allt har känts grumligt. Jag vill inte lämna om jag inte är säker på att det är uteslutet få en fungerande framtid. Jag har behövt tiden för pussla ihop styrka till mitt eget arbete och det har jag lyckats ganska bra med. Inuti har jag förändrats och det ger resultat. Kanske är det störande för mannen, han pratar ofta om mina stora problem och att mitt yrke har jag själv valt och får sköta utan honom. Jag vill omvänt, att vi tar stor del av varandra!!! Han vill inte, eller jag tror, vet inte hur man gör.

Han har aldrig delat sig med kvinnorna han levt med. Alltid levt dubbelliv och aldrig varit trogen och ärlig. Inget jag visste men misstänkt allt eftersom. Jag har ju varit idealisk för alkisen! Supa o leva loppan periodvis och vara make när jag är hemma. Sista 6-8 mån före behandlingen föll hans mask helt och sjukdomen tog över hela honom, det fanns inget kvar och han blev uppsagd en dag på stående fot.

Så, mycket har blivit mycket bättre men livet är ledsamt, tomt och utan kärlek, omtanke och respekt från mannen jag trott jag skulle leva resten av mitt liv med...

Nära uppgörelse nu...handlar snart om timmar...vet inte om jag ser fram emot detta eller inte. Känner mig trots det någonstans starkare när nu allt är blankt och betydelselöst inuti. Låter det märkligt???

...vinkling från mig.
Kanske kan vara så att en upptagen man känns enklare än en singel ;) kunna våga smaka på känslan utan krav och förpliktelser?

Säger det igen! Njut av att du vågar känna efter och ta in uppvaktningen!

Kram

Jag förstår precis hur du menar och det är speciell känsla att känna sig stark, även fast man darrar inombords, och visa sig sån inför en tidigare tyrann och se hur ynkligt liten han blir. HAHA, säger jag bara! Karljävel, vem har du nu att sätta dig på! Det är ju han som är liten och ynklig och har alltid varit, därför han försökt domdera över dig. Det får honom att känna sig bättre - kanske. Hundar beter sig likadant, biter och skäller för att de egentligen är rädda och osäkra.

Grattis än en gång till ditt nya liv! Lev väl!

Ni har så rätt: jag ska inte inleda något med en man som redan är i ett förhållande!!
Men - jag känner till stor del en skön styrka i att jag vågade vara öppen för lite kärlek, men jag har så mycket mer harmoni i mig nu att jag faktiskt mest tänker att jag är glad att jag vågar känna något för en man - trodde inte det var möjligt...!
Men det är klart att det finns en viss rädsla i att jag ska bli sårad, men oavsett: jag kommer inte bli så sårad som jag blivit tidigare! Vill dock inte vara "den andra kvinnan" så det får bli som det blir!

Yogi, jag förstår att man inte alltid orkar kommentera eller skriva egna inlägg - känner så väl igen det! Men jag blir glad av dina ord!!
Nä, det är verkligen så - den där tonen eller skiftningen som ingen annan riktigt kan förstå, men som alla "vi" förstår... Jag mötte exet idag - han är nog inte så nöjd med mig idag... haha - ursäkta, men jag kan inte låta bli att skratta lite åt det: jag kan inte förklara, men det känns lite som att jag har återfått styrkan och då blir han så "liten", nästan som ett barn, i mina ögon - han ser så ynklig ut, när han inte har mig att sätta sig på... Låter fånigt kanske, men någon kanske förstår?
Kändes i alla fall väldigt gott, att jag blir smånervös och stressad, men behåller lugnet, det är jag som är starkare nu!!
Kramar!!!!

Då fanns det bara fram till dec förra året?? Mystiskt. Men nu ser jag ju att du tagit dig ifrån den där hemska mannen! Ett stort grattis till det beslutet. Är så glad att det löst sig. Pengar och annat spelar ingen roll så länge man är trygg och har tak över huvudet. Trygghet och tillit är det viktigaste i livet.
Läste precis i en tidning att "När livet inte blivit som du tänkt dig, tänk om! Tänk nytt!" Och det har du gjort. Underbart!
Kram på dig

Känner så med dig!

Idag träffade jag en annan mamma på mina barns förskola, och jag hade hört att hon separerat så trots att jag inte känner henne så gav jag henne en kram och sa diskret att jag hört att hon separerat och att jag tänker på henne... Men då höll hon nästan på att börja gråta, och sa - "kan jag få ditt nummer, får jag ringa? Jag har det som du haft det..." och bara hennes blick sa allt - jag trodde att det hade varit en "vanlig" separation, men jag bara kände ända ner i tårna att vi har levt i ungefär samma sak, men jag har nog kommit längre i flytt och allt. Men - jag blir så ledsen när allt kommer över mig igen, samtidigt som jag kände sådan styrka att jag kommit ur det, sådan glädje att jag kanske kan ge henne lite tips och råd hur hon ska göra på vägen - jag vet ju vad jag borde ha gjort annorlunda och vad jag gjorde "rätt"...

Vi är många som lever, eller har levt i det, och det finns en väg ut - lycka till!
Stor kram!!!

Så bra att du får hjälp, och kan ta emot den!!!

Jag har ju gått på samtal i över ett och ett halvt år nu - började innan jag lämnade och har fortsatt ända sedan dess. Det hjälper mig otroligt mycket - precis det som du tar upp, om hur rädd du varit, det kommer över mig i bland och det är ovärderligt att få hjälp av utomstående att reda i det!!

Kram!!

Helt tyst i ett halvår?

När jag först hittade hit lusläste jag dina inlägg och även Izzys.
Men hur har det gått sen vännen...
Berätta.
Kram och trevlig helg

Du var bland de första som kommenterade mina första inlägg här och det känns otroligt skönt att ha stöd fast man inte vet vem personen är. Tack för det kära du.
Jag älskar ju min man oändligt mycket och kommer han hålla sig så är det ju underbart men hur vi tillsammans ska ta oss dit där jag kan känna mig trygg, lugn och säker hela tiden, det vet inte jag. Oroar mig och har ont i magen men han säger att han ska göra allt för att få behålla mig.
Hur har livet blivit för dig Yogi? Måste in och läsa din tråd....
Kram och tusen tack igen<3
Trevlig helg

...för jag ser hur ni båda kämpar. Men finns det ord till tröst i detta?
Visst är det en kamp jämställd med att slåss mot väderkvarnar... Och visst är det så att alkoholen står i centrum ändå, trots att den inte är närvarande. Det är märkligt, eller hur? När allt borde vara bra... När jag läser dina inlägg, Sorgsen, så tänker jag att det ändå till viss del kan handla om hans personlighet som blir tydlig och träder fram nu. Och om det är så, så måste du för din egen skull fundera över om du tycker att du ska stå ut med allt han säger och gör för att skada dig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad vill du ha i en familj? Och hur kan du gå tillväga för att uppnå det? Är det möjligt med den här mannen? Vill han göra sin del för att uppnå det tillsammans med dig? Älskar du honom?

Och när jag läser det du skriver, SuzyQ, så får jag rent fysiskt ont i magen av känslor som väcks från tiden då jag hade det precis som du. Den ständiga oron, osäkerheten, otryggheten, oförutsägbarheten...lyssnandet efter minsta tecken till förändring i sinnesstämning, tecken till att börja dricka, tecken till att fortsätta... Jag lider så med er. Ni är värda så mycket bättre båda två. Ni förtjänar att ha det bättre. Det måste inte nödvändigtvis innebära en separation, det finns ju de här på forumet som faktiskt har lyckats! Det FINNS hopp! Men "it takes twoo to tango"... Ni kan inte ensamma åstadkomma förändringen och det vet ni ju redan.

Hoppas att ni båda får en fin helg!
Styrkekramar
//Yogi

Det är så himla skönt att ha först hittat detta forum och sen hitta såna fina människor som du. Att livet med alkoholist är så lika, oavsett var i världen man finns. Håller verkligen med om att det ofattbart hur många ansikten en människa kan ha. När min man är nykter en helt underbar, rolig, social, snäll och omtänksam man. Full, ja då finns det många olika skepnader. Aspackad som vinglar omkring och säger så mycket elakt så hjärtat mitt går sönder, ledsen och gråter om allt och är så kärlekstörstande och öm, sover men pratar konstant om något där hans arma hjärna fastnat, pratar i timmar. Eller så ligger han helt utslagen för att i nästa stund rusa upp och leta sprit, bälga i sig och sen slockna igen, sitta och porrsurfa i timmar, slå i dörrar och skrika elakheter. Prata politik och gärna då helst invandring på ett mycket vidrigt sätt.
Själv vacklar jag mellan skräck, apati, sorg, ilska, hat och mera apati. Svårt att gå till jobbet, svårt att lämna honom när jag inte vet vad han ska göra. Vill vakta, kontrollera, försöka hjälpa honom ur skiten men den här gången har det gått 16 dagar, så länge har det aldrig tagit förut. Fattar inte. Nu tror jag att gränsen är nådd faktiskt. Men vi får se. När han är sitt fina underbara sig själv igen så blir det ju inte lätt att besluta om skilsmässa, sälja hus, leta lägenhet, berätta till alla vänner och familj.
Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen? Han skyller på mig att han dricker, att han inte klarar av mig....ja men dåså. Bara att packa då. Bli ensam är väl inga problem men ekonomin blir inte rolig att ta hand om själv. Fast stanna pga det känns ju inte heller något vidare.
Han säger att han ska börja gå på flera AA-möten i veckan och gå de 12 stegen. Undrar ändå om han verkligen klarar det. Grabben min säger att det är bara att fatta att han aldrig kan dricka normalt igen. Det är noll, precis som för en knarkare, han kan ju inte knarka bara lite ibland inte. Det är samma sak med en alkis. Men kommer min man att fatta det om några veckor?
Ja du Sorgsen, är ändå glad att du finns här. Vi stöttar varandra. Kram och trevlig kväll

Jag har trott att jag kommit så långt. Allt är egentligen bra runt omkring mig nu, jag är rätt nöjd med så många saker, har lagat mycket av det som varit trasigt. Det är fortfarande en bit kvar, men det är på en god och målmedveten väg åt rätt håll. Och jag har inte känt någon större saknad efter ex-sambon, sedan vi nästan upphört med kontakt för ca en månad sedan. Han har gått vidare till nästa "prinsessa", som han antagligen sätter på piedestal nu till en början tills hon också är fast. Jag kan se mönstret. Jag får ont i magen när jag tänker på hennes lilla flicka som också hon kommer att utsättas för samma sak, samma uppvaktning, tills det vänder och han kommer att kalla henne bortskämd, otacksam, horunge osv med en hotfull röst på hög volym. Jag vet också med mig att det inte skulle tjäna något till att varna henne. Vad skulle jag kunna säga utan att uppfattas som en svartsjuk exflickvän? Jag vet ju hur jag själv tänkte när hans exfru försökte varna mig... Jag hade ju hört hur sjuk, störd och svartsjuk hon var, han hade förvarnat mig om att hon skulle försöka kontakta mig...

Det var det ena. Men det som gjorde mig chockad över insikten att jag inte kommit över allt var en händelse för ett par veckor sedan. I mitt jobb så träffade jag, tillsammans med en manlig kollega, en patients pappa för ett samtal. Något hos den mannen gjorde att hela mitt försvarssystem drogs igång. Samtalet gick bra, det var lugnt och sansat. Men min egen reaktion efteråt. En rent obeskrivlig ångest, hjärtklappning, yrsel och en känsla av ren skräck... Det handlade inte om mannen vi mötte, inte alls. Det handlade om mitt ex. Något hos mannen triggade igång hela registret av känslor från tiden med mitt ex. Jag såg i backspegeln och såg glimtar av hur rädd jag faktiskt har varit. Vilken ångest jag haft av minsta lilla skiftning i hans humör, ett sms med ett utropstecken för mycket...ja listan kan göras lång. Det där hotet som ligger i luften. Inte hot om fysiskt våld, men hot om allt annat våld i alla kategorier. Verbalt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt, latent... Ångesten satt i flera dagar efter detta möte och har till och från kommit tillbaka. Jag har också haft flashbacks. Jag har fram tills nu trott att jag inte skulle behöva någon professionellt ledd bearbetning av mina upplevelser, men jag inser nu att jag hade fel. Jag behöver hjälp. Min underbara chef frågade mig förra veckan hur jag upplevt mötet med pappan, då hon anade att det skulle väcka saker hos mig. Jag sa precis som det var. Hon erbjöd mig då, till att börja med, fem samtal med en psykoterapeut. Hon har frågat flera gånger tidigare, men jag har tackat nej för att det inte behövts. Och jag tror inte att det har behövts tidigare heller, för jag har varit upptagen med så mycket annat som måste tas tag i i mitt liv. Jag har nog inte varit redo. Och nu när allt börjat stabiliseras runt mig så kommer reaktionen. Jag var inte beredd på den. Men jag borde ju ha fattat att det skulle komma. Men återigen så tänker man att "det var nog inte så farligt ändå", "jag överdrev nog", "om jag inte hade varit, gjort eller sagt si eller så så hade det aldrig hänt". Herregud, vad blind man är. Igen och igen halkar man dit.

Det knyter sig i magen på mig när jag läser din förtvivlan. Känner i hela kroppen hur det var att vara där du är nu. Jag tänker att din dotter behöver få distansera sig från honom, att det är det hon gör genom sitt beteende att låtsas att han inte finns och att kalla honom fula saker. Hon vågar. Låt henne våga. Det är han som bär skulden och ingen annan. Även hon är i ett medberoende, precis som alla vi andra här på forumet. Det vi gör när vi börjar våga se och att påbörja vår sk uppbrottsprocess, är att vi börjar skapa ett mellanrum i den starka bindning som vi har till den som är beroende.

Jag förstår dig så väl i dina funderingar och i dina handlingar. Ofta lämnar vi ju mannen flera gånger innan det är helt definitivt. Det är en del av processen. Döm inte dig själv för hårt. Låt det ta den tid du behöver, för du kommer att behöva den. Vad gäller beslutet om ett boende som du funderat över, så håller jag med mt om att det är DU som fattar det beslutet och ingen annan. För det här handlar inte om materiella värden över huvudtaget. Det handlar om frid. Det handlar i så fall om att ta sig ur en oerhört destruktiv tillvaro och inte om storleken på ett boende. Jag vet att boende kan vara nog så viktigt. Men för er finns det annat som är väldigt mycket mer viktigt. Och större.

Din dotter har på ett sätt rätt när hon säger att samtal med en psykolog inte kan hjälpa henne. Om det är så att hon mår dåligt på grund av situationen, så är det i sig en sund reaktion på en osund situation, om du förstår hur jag menar. Hennes situation blir inte bättre av att hon pratar med en psykolog. Och hon själv saknar all makt att göra något åt sin situation. Men det kan ändå kännas skönt att få prata med någon utomstående om hur man har det och på det sättet bli lite avlastad. Titta lite hur det ser ut i er kommun vad gäller t ex grupper för barn till alkoholmissbrukare, kurator/psykolog på t ex ungdomsmottagningen (kan ibland kännas bättre för en ungdom att gå dit och prata än till BUP), alanon etc. Kan du och dottern prata om det som händer? Hur öppna känner ni att ni kan vara i familjen? Många gånger kan det vara en så stor hjälp för barnen bara det att du som mamma kan bekräfta deras upplevelser, att de ser, hör och tänker "rätt", precis som du själv uttryckt det tidigare här och som det är för oss andra här; att det känns så skönt att få bekräftat att man inte håller på att bli galen, som man själv ofta tänker när det är som värst och i efterhand när man börjar tränga undan och hitta förklaringar och "det var nog inte så farligt egentligen". Våra barn upplever precis det som vi upplever.

Jag hoppas att du inte tar mina ord som kritik, för det är absolut inte min mening. Tvärtom. Jag förstår din ambivalens!
Varma styrkekramar till dig!
Yogi

...låter någon annan läsa och ta del av det som skrivits. Ingen annan kan fullt ut förstå alla undertoner, alla underliggande hot, tonfallet som vi (ja, jag säger vi) på riktigt kan "höra" i ett sms. Men förhoppningsvis kan man ändå förmedla en bråkdel av känslan, få dem att se systematiken i det och därigenom få andra att förstå åtminstone en del av omfattningen.

Jag har inte skrivit här på länge, då jag inte riktigt haft ork till det. Men jag har läst nästan dagligen och du är ju, som du redan vet, en av mina förebilder här på sidan. Jag blir glad i hjärtat när jag ser hur långt du har kommit, glad över att du hittat känslan av ett spirande intresse för en man igen. Jag blir såklart lite orolig också när du skriver att han är sambo, lite orolig för dig att du ska fara illa i det. Men du beskriver så väl och för ett så medvetet och klokt resonemang om det att oron dämpas och jag vet att du fixar det också. Men bara det att känna att man lever igen, att känslor finns där, oavsett för vem, är ju helt fantastiskt! Det inger hopp!

Kram kram!
Yogi

Det värmer.

Ser inte fram emot Spanien-matchen ikväll (han håller på Spanien). Det enda positiva är att den går så sent att barnen redan sover (förhoppningsvis!). Men jag lovar att om matchen går emot Spanien eller domaren gör bort sig som igår så blir det livat i stugan... Och som vanligt är det jag som får ta skiten.

Kan säga att äldste sonen missade sin första skolavslutning idag. Inte för att han ville gå, men det minskar inte mina skuldkänslor.

Det är svårt att se någon man älskar ha svårigheter. Här inne finns många som delar den upplevelsen och som du kan dela dina tankar med. Skriv gärna igen om det är så att du vill ha kontakt med andra som skriver här, det kan ta ett tag innan man får svar. För många är det också hjälpsamt att skriva bara för sig själva, lite som en dagbok.

Du är varmt välkommen åter hur du än vill använda forumet!

Karin
Alkoholhjälpen

...välkommen hit. Så bra du valde skriva om din situation.
Som du ju också redan sett här inne så är du inte ensam och i var tråd finns likheter mellan oss alla.

Inte ska du döma dig själv, allt har sin tid och nu är du här bland likasinnade.
Läs, skriv, ta hand om dig och barnen. Mannen behöver hjälp, den finns om han vill ta emot den. Men så länge han dricker blir inget bättre utan, som för alla utan undantag, sämre, bara sämre!

Fortsätt skriv och läs!

...jag känner så med dig.
Innan min man tog sig till behandlingen trodde jag han skulle dö. Han hade också gjort det om han inte slutat. Om inte av alkoholen i sig så av kombinationen mental hälsa och fylla, han hade tagit ditt liv eller sett till att olyckas.

Jag hade inga förväntningar på underverk eller förändringar men hoppades såklart på en öppen dialog, den hoppas jag fortfarande på, när nu spriten inte står i centrum. Nu är det ju så att samma sprit STÅR just i samma centrum, att han inte dricker av den nu är enda skillnaden.

Igår sa han även att det normala är att man pratar med sin partner och vädrar saker tillsammans, just det jag efterlyst alltid. Men, han väljer inte göra det med mig eftersom han alltid är ensam?! Jag menar att det väljer han själv, samhörighet har enligt mig inget med geografiska avstånd att göra. Om det så vore hade jag inte varken haft barn, barnbarn, syskon eller vänner som brytt sig.

Självklart finns vi här för varandra!!!
Förstår precis dina ord om grannar o Ica och alla känner alla. ...

Otrevligheter som mannen rapat ur sig tydligt under promenader i fyllan har jag sällan fått del av men absolut upplevt.
Det är svårt förstå hur samma människa kan ha så många ansikten och beteenden.

Jag förstår dig, känner igen och önskar du kan hitta en väg som passar dig i den nuvarande situationen. Inget blir bättre så länge han dricker, finns bara en riktning då och det är nedåt! Otäckt svart är det och oändligt djupt där nere. Följ inte med ner i den sörjan!!!
Kram

...njut av fjärilarna i magen. Det är sunt och ett säkert tecken på att du kommer längre och längre ifrån den där kvicksandsgropen.

När det gäller vederbörandes familjesituation så är det väl högst normalt att man gör allt för hålla ihop sin familj så långt det bara går. Det känner du ju inte minst igen från dig själv. Allt har din tid och måste så vara enligt mig och min erfarenhet.

Njut av din känsla och ta en dag i taget. Svaren kommer!

Lycka till med förhandlingar och förarbetet till dem. Det är smutsigt och jag förstår din osäkerhet, när distansen infinner sig till tidigare nedtecknade ord och fraser så ser de tomma ut. Lita på advokaten!

Kram kram

visst, jag är inte en offentlig person men det räcker med grannarna i vårt villaområde, centrumet som vi tillhör och den närmaste vänkretsen som har sett honom vingla omkring här och prata/skrika elakt om invandrare, kärringar och annat "löst" folk. Han gör allt för att plåga mig och han har faktiskt erkänt att han dricker för att plåga mig. Och sen vet jag också att allt elakt han säger om mig är egentligen det han tycker om sig själv. Dessutom är han avundsjuk på att jag kan göra saker, så som sy, måla, laga mat osv och han hatar att jag inte gör något av det. Han vill inte fatta att det är hobbies som jag har, inte något som jag ska leva på.

Jag har mitt jobb men ändå ska han skrika att "vem fan är du, vem tror du att du är, vad fan gör du, vem drar in pengar här, jävla idiot". Osv.
Jag känner förtvivlan. Vill bara att allt blir bra igen. Att han vill vara nykter. Men vi får se. Hur blir det? Kan han vara nykter resten av livet så vill jag vara med honom men hur vet jag det? Satans jävlar....sitter här nu och dricker ett glas vin. Det räcker med ett par glas så är jag nöjd sen. Då kan jag kanske sova sen. Bredvid ett sprattlande, skakande vrak till människa.
Gode gud hjälp mig.
Kan vi följas åt kära Sorgsen<3