Senaste kommentarerna i forumet

...ja, vad finns att säga om din situation du inte vet själv?

Jag känner igen och kan bara säga att det är en plåga för alla involverade när alkoholen tagit över livet.
Tyvärr blir inget bättre, utan bara nedåtgående spiral, så länge inte han själv tar steget bort från missbruket.

I mitt fall har ju mannen varit spritfri 15 månader om jag inte missat om han tagit sig något återfall. Däremot är han odräglig, egoistisk och elak i samma utsträckning nu som innan. Faktiskt värre nu eftersom han aldrig har dåligt samvete.
Han lägger över sitt illamående på mig, gör allt han vet gör mig illa och spelar nu ut mig i sina kontakter, de få han har. Han är tydligen nära återfall och även där är jag huvudorsaken. Mitt yrke gör att folk gottar sig oändligt i att få prata oväsentligheter och nu orkar jag inte mer.

Det är oerhört frustrerande känna att jag inte tas på allvar i mitt mående utan nonchaleras. Att han nu använder mig för själv växa i det område geografiskt som varit min oas känns förnedrande.

Han har förnedrat folk över nätet och polisanmälts men lyckades undvika åtal.
Han har gapat och förnedrat mig under en flygresa i flyget.
Han har tagit stryptag.
Han har betett sig otrevligt gentemot mina barn.
Han har "väninnor", gamla ex och nya kvinnor som naturligtvis alla är singlar.
Han ljuger och förvränger och självklart mår han dåligt i detta, jag är ju inte den elake men det kan han ju inte ta tillbaka bara sådär, det övergår ju hans stolthet.

Nu står det här, svart på vitt!!!!
Jag behöver läsa det! Om och om igen!!!

Vill tillägga att jag är övertygad om att de han anförtror sig till aldrig fått veta om hans fejksidor på Facebook, att han har 24 add på sin mailadress på sociala sidor!
Jag har ingen aning om var och det kan kvitta.
Igår säger han att hans 20-åriga barn kan jag inte räkna med få medhåll från. Det sas när jag bad honom hälsa hen så gott, hem bor i oasen pga sommarjobb sen måndags. Stackarn har alltså blivit tilldelad sånt hen inte alls skulle behöva förhålla sig till.
Vilken sörja jag kommer hem till denna gång...
Pratat med min syster idag. Jag har en fantastisk familj...tänk vilken rikedom...de dömer eller bedömer inte utan första frasen är: hur mår du, hur kan jag hjälpa, orkar du jobba... Ingenting som är i närheten av skitprat runt mannen.

Kommer överleva detta....men ont gör det och onödigt känns det...

Min man är inne på sin 16 dag av supande, idag trodde jag faktiskt att det var slut, att han skulle stå emot och bli frisk tills i morgon....men hittade några av mina väl gömda småflaskor med whisky ( som jag sparat för att ge bort till vänner ) i sängen och runt lite här och var. Och så började han igen med sitt hånande, skrikande, yrande, elaka kommentarer och totalt förvirrat skitsnack.
Jag bröt ihop nu. Grät och skrek att han skulle gå och lägga sig igen. Han blev arg men vinglade iväg iaf. Nu är det tyst - en stund. Snart är han här igen med sin elaka tunga och sinnessjuka hjärna. Och käften går i ett när han väl börjar. Jag står inte ut. Längtar så vansinnigt tills han blir nykter igen och allt blir bra. Men frågan är om hans bedyrande om sin kärlek till mig kan läka dessa sår som den här omgången av fylla gett mig. Kan det byggas upp igen? Han säger att det är mitt fel att han smygsuper, för att han inte klarar av mig. Att jag kommer provocera honom så pass mycket att han kommer ta till flaskan igen fast han lovar att vara nykter. Känns ju inget vidare.
Han yrar om att jag slagit honom, knuffat mm när det är han själv som ramlat, vinglat och stött i och slagit sig rejält. Säger han det till folk också är min största oro. Vad tror då folk? Att han snackar fylleskit eller att jag på allvar gör honom illa? Vore så förnedrande och skrämmande.
Men ack, vad jag älskar och njuter av honom när han är nykter. Men hjälper det nu? Kommer jag gå? Lider tillsammans med dig och tror att vi har det ganska lika. Kram

för att man tror att barnen har det bättre så för det har de inte. De känner i hela kroppen att det inte finns kärlek mellan föräldrarna utan bara tomma skal. Det är direkt dåligt för barnens framtida liv. Vad ger man för signaler? Att kärleken inte är det viktigaste, vilket det är. Barnen mår däremot bra av att han två lyckliga föräldrar på varsitt håll. Att få se sina föräldrar glada och nöjda och till slut hitta någon de kan älska. Det är det finaste som finns, kärleken.
Däremot tycker jag inte att du ska inleda något med honom förrän han har valt att flytta till eget. Det blir bara så komplicerat annars. Men jag säger lycka till med livet! Om det inte blir han så blir det någon annan, nu är du dig själv igen!
Kram

Har precis lämnat in sms, mail och dagboksanteckningar i till advokaten - å ena sidan så är det ju inte ok med allt han skriver till mig, och han vänder på det jag säger, jag ber honom att itne kalal mig saker osv, men samtidigt - det låter inte så illa som jag kanske tyckt... Men faktum kvarstår, att jag varit så rädd. Han fick mig verkligen att anpassa mig på alla plan - jag skulle säga/tycka/göra på ett visst sätt, han hotade, skrek och kallade mig saker osv osv...
Ja, nu är det i alla fall hos advokaten, får se om hon kan se något som går att använda... Puh.

*Andas djupt*
Hemlis:
Jag har träffat en man som jag är lite småförälskad i... eller är jag kär i kärleken? Att någon är snäll och omtänksam? Någon som säger och gör saker utan att jag måste svara på ett bestämt sätt, någon som får mig att ligga sömnlös, som gör mig glad, som får mig att le bara jag tänker på honom.
Bara det stora problemet: jag har träffat hans sambo också...

Jag träffade sambon först - hon berättade att de varit separerade en tid, men flyttat ihop igen för barnens skulle, men är nära att separera igen, men försöker för barnens skull, trots att ingen av dem riktigt tror på det.
Sedan träffade jag mannen, och föll som en fura - vet inte att jag någonsin träffat en man som jag kan känna mig så naturlig med, som jag är avslappnad med, som försöker göra saker för mig utan att förvänta sig tusen saker tillbaka...?!
Men - min moral tillåter mig inte att inleda något med en man som lever i ett förhållande. Hade jag inte träffat hans sambo först så hade jag trott att han bara lurade mig, men nu har hon ju berättat sin version om dem först, men - han får bestämma sig om han ska stanna eller lämna. Jag vill inte vara en kvinna som pressar honom att lämna sin familj för någon annan, så jag säger "vänligt men bestämt" att han behöver välja först. Och: om han är en sådan som kan göra så mot sin familj - skulle han då kunna göra så mot någon annan (läs: mig) i framtiden?

Ja, ni hör mina tveksamheter - men det finns också lite lycka i att jag trodde att jag aldrig skulle kunna träffa någon ("för det finns ingen som vill leva med någon som är så kall och känslolös" enligt exet, och dessutom trodde jag att jag var för bränd för att överhuvudtaget känna känslor för en man igen...), och himla härligt att få tänka på något mysigt i hela tingsrättscirkusstressen nu... Men - det kan ju mycket väl bli att vi inte hörs mer, och det finns något väldigt fint i om han väljer att försöka med sin familj för sina barns skull (eller ska man inte stanna för att göra barnen lyckliga?)
Åh... jag är ute på hal is...
Kunde bara inte hålla mig från att skriva...

med Izzy. Läs runt här i olika trådar så kommer du att känna igen både ditt och din mans beteende OCH se åt vilket håll det är på väg. Och nej, det är inte ok att dricka som han gör, varken mängden eller smygandet. Han har antagligen utvecklat tolerans och "tål" hög promillehalt, inget att gratulera till. Du har växt in i medberoende. Fortsätt läsa och skriva här och läs gärna Carina Bångs utmärkta blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Bra tt du hittat hit! Ett första steg mot förändring! / mt

Jag känner så väl igen det där med att dricka i garaget och att gömma tomburkar!
Det verkar som att det är ganska vanligt att hålla till där.
Konstigt att det inte märks på honom om han dricker sådana mängder!
Men det är verkligen inte ok att dricka så mycket!
Välkommen hit förresten!
Kram

...din inre röst. Ibland är det många röster samtidigt och då blir det rörigt. Det är inte varken konstigt eller ovanligt för tänkande och känslofyllda människor.
Vid de tillfällena passar tanken "en sak i taget, viktigaste först" bra plocka fram. Kan ju vara så enkelt att en dusch räcker för bryta kakofonin. Själv har jag ställt upp saker till enkla ja eller nej/vill eller vill inte, och därifrån letat vägar.

Du har tagit dig långt och livet fortsätter vara en resa fylld av upp och nedturer.

Tänker på dig vännen och stor tack för din omtanke och värme.

för att ni hjälper mig! Jag ska försöka samla kraft och ta kontakt med något av alltenativen.
Som du skriver Flygcert så behöver man höra att man inte tänker helt fel.
Som det är nu är stämningen hemma hemsk! Han kommer inte hem efter jobbet och talar inte om vart han är.
När han kommer hem så säger han ingenting.
Dottern vill knappt se honom och låtsas som att han inte finns.
Hon kallar honom fula saker för hon tycker att det känns bättre då och hon är egentligen inte sådan.
Konstigt nog så blir han inte så arg på henne som jag trodde,
Ja det är nog så att han inte slutar dricka för än jag lämnar om han ens gör det då.
Jag ska försöka att få dottern att prata med en psykolog men hon är så bestämd och säger att de inte kan hjälpa henne.
Kram

I natt har han varit vidrigt jobbig. Sprungit omkring och yrat och pratat hela tiden. Jag la mig på soffan först men så kom han efter ett tag och sa att han lägger sig på soffan istället. Då hade han inte druckit på flera timmar så tänkte att det är väl lugnt. Men sen kom han till sängen och var helt redlös. Hittade en nästan urdrucken tequilaflask i soffan under kudden. Han skulle vara på viktigt möte kl 10 och behövde åka senast 9 men jag var på mitt jobb och han kom iväg halv 10 begriper inte hur det gått till men. Hela dagen fram till em gick utan att han svarade i telefon eller sms. Då kom det ett sms att han jobbat och var så trött, snart hemma och allt lugnt. Skrev till min son också att allt var bra.
Fick höra av sonen att på påsken då jag trodde han höll sig nykter hade sonen hittat en liten vodkaflaska på bildäcket.Så han smygdrack när jag hade hela släkten här.
Som mina barn säger, att en alkoholist kan tro att han kan dricka litegrann ibland, det är som att ge en knarkare en liten dos då och då. Det funkar inte! Jag tar inte det här längre. Mitt hem ska vara TRYGGT, rent, trevligt och trivsamt. Nu ser det ut som fan men kladdig soffa, nerspottade mattor och golv och hans kläder överallt. Han får städa själv sen om han nån gång blir nykter.
Undrar hur det gick med jobbet. Är verkligen orolig över det. Förlorar han det här stora uppdraget så går han under. Jag vill bli fri. Inga skulder, ingen fylla, inga problem, inga bråk och skrik, inget obehag eller klump i magen. FAN det är så jobbigt.

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

Att jag fick så oerhört fin stöttning när jag behövde det, det gör att jag tror/hoppas att mina ord kan hjälpa någon!

Jag har inte berättat att du nästan gav mig en knäckande chock, men väldigt bra tanke, för ett tag sedan - minns inte vem du skrev det till, men jag hade skrivit något om att "en dag hittar du styrkan att lämna" och du skrev ett inlägg om att "nä, alla lämnar faktiskt inte; en del går under i sin relation".
Det är ju så, det är verkligen så, men jag har liksom inte tagit in det - alla lämnar inte: en del krossas psykiskt och en del faktiskt dör i sina relationer... Jag har inte orkat inse det på riktigt, inte tänka det, men det var en väldigt viktig insikt för mig. Eller, som sagt - jag vet att det är så, men jag har verkligen inte orkat se det så. Och då, när jag läste ditt inlägg så berörde det mig så oerhört starkt - jag förringar ofta att jag lämnade; tänker att jag överdrev, att så många andra har det värre osv, men jag höll verkligen på att gå under MEN JAG LÄMNADE MIN DÅLIGA RELATION! Och jag känner mig så mycket starkare att jag glömmer ibland, och därmed också lättare förringar, men också därmed har lättare att se framåt!
Det hjälper mig fortfarande så mycket att skriva mina inlägg, att få respons, och inte minst att få skriva till andra!

Mulletant, jag har sagt det förut och jag säger det igen - tack, från mitt allra innersta, från mitt nu så levande hjärta; tack - det skulle ta mig många veckor och månader att visa dig hur tacksam jag är för alla dina ord, dina ord till mig och till så många andra! För mig så är du en oerhört fin människa, jag blir så berörd, så stärkt, imponerad, uppmärksam, fundersam, eftertänksam och så mycket mer medmänniska av dina ord och inlägg! När jag tänker på dig så fylls hela mitt hjärta av värme, mina ögon fylls med tårar - tårar av tacksamhet, för du har funnits här när jag varit så skör, så knäckt, så ledsen, på väg, och när jag stärkts, fallit tillbaka och rest mig igen! Tack, fina du!
Jag har gjort en bra resa, en viktig och fantastisk resa, och du har varit med mig - tack!

Jag har gjort iordning en rabatt och ett litet köksland i min trädgård nu. Jag har aldrig haft sådan lycka och harmoni i mitt liv att jag kunnat pyssla med sådant - med exet skulle jag hinna med stoooort hus, stoooor tomt, städa, handla, laga mat, ta hand om tv barn och en vuxen, vara "snäll, glad och tacksam", fixa i trädgården - och ingenting blev bra, jag hann aldrig och jag prioriterade bara att få undan så mycket som möjligt men det blev aldrig klart - nu gör jag som jag vill, när jag vill och allting går så mycket lättare. Jag har ett "normalstädat" hus (för att jag gillar att det är någorlunda städat, men utan att det verkar vara ett museum), jag har lite pyssel i trädgården (för att jag gillar det) och jag slappar i soffan (för att jag gillar det) och jag njuter, på så många sätt.
Det finns ingen som får mig att känna att jag måste försöka vara någon annan - jag är inte helt säker på vem jag är hela tiden, eller vad jag gillar (för jag glömde av , eller tappade bort, vem jag var under ett antal år), men jag har ingen som förväntar sig att det ska vara städat på ett speciellt sätt, att jag ska välkomna honom hem på ett bestämt sätt, att jag ska vara/säga/tycka på ett speciellt sätt - och framför allt: jag jobbar hårt med att inte låta någon annan påverka mig på det sättet, så att jag känner att jag måste vara någon annan.

Oj, nu blev det långt - igen...
Stor kram

vad du, flygcert, skriver till andra kvinnor blir jag varm inombords. Det är fantastiskt hur du tar tillvara dina svåra erfarenheter till hjälp åt andra. Kloka, fina, starka du♥ Kram / mt

det flygcert skriver. Hon vet. Från insidan, sin egen insida. Läs också Carinas senaste, 5 fällor för anhöriga http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Försök hitta några saker som du mår bra av, som gör dig gott. Gör det! Kanske din tjej kan gå till Al-a-teen och till någon professionell, hon behöver säkert ditt stöd och din hjälp att hitta någon utomstående - det kan du hjälpa henne med. Kram, kram / mt

Jag förstår att du mår dåligt, och att din dotter mår dåligt.
Innan jag lämnade så ringde jag allt möjligt - för att få råd, för att få höra att jag inte hade helt fel, för att jag inte visste vad jag annars skulle göra. Mitt första samtal gick till AA - jag beskrev situationen och den nyktre alkoholisten i andra änden sa ungefär "lämna honom! Du kan göra vad som helst; gråta, be, skrika, förklara osv, men det enda som eventuellt kommer hjälpa är att du lämnar, för då försvinner skyddet, han ser att du menar allvar. Han kanske fortsätter att dricka ändå, men då. Slipper du vara en del i det" och dessutom sa han att det är två sidor av saken- att vara alkoholist är i sig en sjölvcentrerande sak (alkisen tänker på sig, hur han ska kunna dricka osv) MEN att dessutom vara elak finns inget försvar.

Titta på http://www.roks.se/har-finns-hjalp/kvinnojourer så kan du ringa dit, ring AA, ring socialtjänsten i din kommun, ring din samtalskontakt och säg att det är akut...

Gör något du gillar idag. Du kan välja din framtid.
Stor kram till dig!!!

Det är bara bra för mig att få höra hur det är.
Jag förstår att han inte kommer sluta, jag har nog insett det nu.
Man vill ju ändå försöka tro på det de säger men men..
Nej jag orkar verkligen inte länge till, bryter nog ihop snart känns det som.
Det är verkligen skit här hemma nu, det kan inte bli sämre.
Värst av allt är att min dotter mår så dåligt av allt han säger och gör.
Jag måste göra nåt för hennes skull!
Hon är så arg och känner sån avsky mot honom och vill inte ha någon kontakt med honom när hon flyttar om ca 2 år.
Han har förstört hennes liv så mycket!!
Vet inte vad jag ska göra, känns som jag bara vill lägga mig ner och dö.
Jag har en tid hos min kurator på måndag men det är långt dit, jag behöver hjälp nu!
Finns det något nummer man kan ringa för att få stöd? Ni har säkert skrivit det förut.
Det har varit kaos här ikväll , dottern talade om för hans mamma och han skuldbelägger dottern för att hon sa nåt för farmor mår dåligt ändå av andra anledningar tyckte han. Skuld skuld hur mycket skuld ska hon orka bära min fina tjej som är så duktig och kämpar på så fast det är så här!
Jag svamlar mycket nu men måste skriva av mig för att orka lite till.
Många kramar

Han är ännu fullare idag....pratar i tungor, skriker, vrålar och är elak. Så jävla elak. Min dotter har sett honom idag och mår så illa och gråter när hon ser honom. Han spottar på golvet, sluddrar och är hemsk. Möte i morgon bitti med jobbet, det kommer inte att gå. Jag och dottern var och köpte pizza och den fick han ett utbrott över och svär fortfarande om innehållet.
Nu spottar han i soffan och säger en massa hemska saker....att jag är en idiot, att jag inte tjänar några pengar, att han är bäst och en riktig kung. Han kan knappt stå på fötterna och vinglar omkring, nu låste han in sig i sovrummet igen. Det gjorde han igår kväll också så jag blev tvungen att sova på soffan.
Orkade inte gå till jobbet i morse utan kände att jag ville stötta honom att bli nykter och han lovade att det var sista dagen. Och så gick han till barskåpet och drack upp en halv flaska grappa så nu är den slut. Sen tog han en annan sprit som jag är rädd om, spädde med vatten så att jag inte skulle märka. Men han har inga problem inte. Jag dricker för att plåga dig sa han häromdagen. Och det måste jag ju säga att han lyckas med.

Varma kramar!!!

Izzy, sedan jag läste ditt inlägg i lördags så har jag tänkt på dig och om jag kan skriva det jag nu kommer att skriva, men jag kan inte låta bli. Så nu kommer jag att låta jättehård, och jag vill verkligen inte såra dig, men jag vet att det hjälpte mig att få höra det när jag var i din situation:

i sitt missbruk kommer din man att säga precis vad som helst för att få dig tillbaka, han kan lova bot och bättring tusen gånger om, och när du kommer tillbaka utan att faktiskt ha sett förändringen så (omedvetet eller medvetet?) kommer han inte att förändra sig - han behöver ju inte, "för du kom ju ändå tillbaka".
Jag klandrar dig inte, för jag gjorde liknande saker, men jag vet också att det blir ingen förändring - så gör vi alla medberoende: vi hotar, skäller, letar gömmor, bönar, ber, gråter, döljer, (och en del kanske skriker, gapar, slår sönder saker...) för att visa att vi menar allvar. Men våra hot, böner osv är ju tomma... Jag trodde att exet skulle förstå att vi skulle kunna få det bra om bara OM inte fanns... typ... Nu svamlar jag, ursäkta.

Du skrev här ovan till mittendaliv:
"Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
...
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom."

Hur länge orkar du? Vill du leva med honom om han slutar dricka?
Har du någon samtalskontakt i dagsläget?
Jag tänker på dig och önskar dig styrka och magkänsla!

Jag vill verkligen inte såra!
Kram

Nä, mt, jag minns att ni ofta skrev det till mig under den mest kritiska perioden, men jag har liksom glömt det, eller tryckt undan det - det känns så avlägset - som att det var någon annan som levde i allt det där.
Och nu vet jag ju att exet kommer tycka att jag bara smutskastar honom, när jag berättar min sanning, och ja, Sorgsen, jag kommer säkert få höra mindre trevliga saker och de kommer göra ont i mig, och jag är ibland osäker på om jag gör rätt - barnen vill faktiskt ganska ofta åka till pappa nu (han har ju alltid någon boende hos sig, som tar hand om alla grejer kring barnen så han får nog inte så mycket ilskeutbrott då, och samtidigt så är barnen helt förundrade över att de "får så många saker av pappa, fastän det inte varit födelsedag eller jul"...) - och ja, det är lugnare nu, men håller det i sig? Och när barnen pendlar mellan att vissa dag berätta om hur arg pappa varit, för att nästa dag bestämt prata om att "pappa är aldrig arg!!!"... Och jag tar aldrig upp det - men när de frågar om varför jag inte kan flytta till pappa igen så måste jag berätta om att jag inte ville leva så...
Men, nej, barnen träffar inte barnpsykolog - men jag undrar ibland om de skulle behöva det? Det är rörigt för dem tror jag...

Tack Izzy, jag hade en fin helg, hoppas att du också hade det?!

Sorgsen - tack för dina ord. Det betyder mycket att du varit med om det förr, att du ger mig lite "förhandsinfo" - så jag kan förbereda mig lite mer. Det känns nästan overkligt, men jag tar striden...
Känner mig stark och sund oftare nu, men det är virrigt ibland. Mina barn vet inte om att mamma och pappa är i en tvist om dem... Och den senaste tiden kommer de helt apropå och säger saker som "Mamma, jag ska bo halva tiden hos dig och halva tiden hos pappa", "pappa blev jättearg..." eller raka motsatsen "pappa blir aldrig arg" och vissa saker kan jag nästan höra exet intala dem, men samtidigt så vet jag inte, gör jag rätt...?!

Kram!

Tänker på dig och önskar jag kunde ge dig lycka...

Det låter som att du beslutat dig. Du är stark. Jag förstår att det är svårt, sorgligt och oerhört smärtsamt, men du behöver förändring.
Förstår att det är tungt... Hoppas att du kan ge dig tiden och platsen att sörja! Det är värt mycket att få sörja, det är först då det kan bli bättre (i alla fall är det så för mig).

Varma kramar till dig. Njut av det du kan njuta av, ta hand om dig!

Kram!

Av att läsa hur du har det! Vilket helvete du lever i! Är du helt ensam i detta? Har inte ord! Kära du kram

Vet precis hur det är, jag gillar också att dricka och festa men har inga begär, men min man blir värre och värre.Vet inte hur det ska gå men tror att det inte finns någon återvändo. Om jag inte slutar helt med vin, vilket jag inte vill. Jag vill ha ett normalt liv!! Hur ska jag göra, älskar min man så mycket, mår illa hur jag ska göra. fan fan fan....

Mår skit men det går väl vidare.....det där livet...

Det har varit så fantastiskt fint och underbart länge nu...men så är vi åter i helvetet. Dag 12 och han är fullare än nånsin.Jobb i morgon och jag vet ju innerst i hjärtat att det inte kommer att gå. Detta är katastrof. Han har ett megastort uppdrag som kommer generera enormt med pengar till vårt företag. Hur blir det med det? Kommer han förlora det?
Jag mår så dåligt så jag har känt mig tvungen att själv dricka för att orka. Jag blir ju givetvis inte som han, jag kliver upp på morgonen, kan jobba, köra bil och vara normal men ändå känns det ångestfullt. Jag mår så dåligt av alkohol och då pratar vi små mängder. Kanske det som gör att han inte kan sluta? Jag triggar honom. Gode gud. Hjälp.
Måste jag som inte har problem sluta helt för att få honom att sluta?? JA det är värt det! Jag älskar honom. Punkt.Men vill jag? Stora frågor? Men han ligger utslagen, helt borta, kvicknar till liv ibland och tigger om ett glas så att han inte ska må illa. Han är så rädd att börja spy. Det kommer till slut ändå.