Senaste kommentarerna i forumet

@Självomhändertagande
Så tacksam över att du funnits och fortfarande finns kvar på forumet ❤️
Så innerligt glad för dig och önskar dig en varm, fridefull, roligt och spännande 2024 🎊
Kram

@Therese6699
Hej.
Jag har gjort, vill inte berätta ingående, men i korthet:
Kontaktade socialtjänst.
den vuxna - inget, blev däremot konsekvenser gällande dens umgänge med barnen som sett och hört väldigt mycket.
🌺
/ Tröttiz

I 4 år har jag varit här. Jag lärde känna ett barn för 4 år sedan. Han är 5 år idag. Jag känner fler barn från nyfödda till numera stora barn, ungdomar och ett par är vuxna.
Om jag hade fått barn med mitt ex innan jag visste hur illa det stod till med hans drickande så hade det barnet varit en vuxen människa nu.
Jag har tid på mig. Ännu. Men jag vet inte om det går eller ej. Det visar sig. Tror vi ska pröva, min fina pojkvän och jag. Först ska jag "bara" skaffa ett bättre jobb med hyfsade lön, så att jag kan få en ok föräldrapenning. Jag gav ju allt till mitt ex. Och det tar tid att spara en buffert.
Men jag är så otroligt tacksam och glad varje dag.
Jag lever det liv jag önskar.
I en sund relation till mig själv och till min omgivning.
Jag sätter gränser som aldrig förr.
Det går att ta sig vidare.
Till ett friskt liv.
Önskar alla här ett sunt och friskt avslut på 2023. Och en bra början på 2024.
Livet är magiskt.
Några författare som har gett mig hopp när livet har varit tungt och mörkt är;
Elizabeth Gilbert med Stor magi
Leo Buscaglia med Leva Älska Lära
Och Margret Atwood med Tjänarinnans berättelse
Kanske de kan sprida ljus även till er, som behöver det.
Allt gott kära vänner här.

@lillajag2003 Som jag känner igen mig i det du skriver! Fast i mitt fall gäller det min mamma.
Jag har också alltid fått höra att jag är den enda hon lever för och varit livrädd i hela mitt liv för att hon ska ta sitt liv. När jag kraschade själv fick jag ta avstånd från henne för att orka överleva själv och då var jag livrädd för att hon skulle ta livet av sig men ett år senare när jag var starkare levde hon fortfarande även om hon sa att det var värsta tiden i hennes liv precis som din pappa säger till dig.
Det är fruktansvärt att leva med bördan att tro att någon annans liv hänger på en. Det är inte vårat ansvar att få våra föräldrar att orka leva.
Jag jobbar fortfarande med skuldkänslor över att jag inte gör något trots att jag vet att det lilla jag egentligen kan göra är att prata med henne, bara lyssna men jag mår så fruktansvärt dåligt av det så jag orkar sällan göra det lilla för henne. Jag kan inte få henne på behandling, jag har föreslagit det många, många gånger. Jag är maktlös inför hennes beroende, det finns inget jag kan göra om hon inte kommer till insikt själv om vad som krävs av henne. Precis så tänker jag att det är för dig med. Du kan bara hjälpa din pappa om han själv tar beslutet att bli nykter och gör jobbet. Kram❤️

@splintr
Tack, vad glad jag blir! Hade aldrig trott att någon skulle svara men att kanske någon kunde läsa det.
Det finns mycket information som jag inte kunde ta med när jag skrev mitt första inlägg. Det hade blivit för långt och långtråkigt.
Jag har tidigare när jag var runt 16 år haft medberoendesamtal på kommunen med min mamma (vi har en väldigt nära relation som tur är). Tror detta var runt 5 gånger. Något halvår efter det sa jag upp kontakten med honom. Jag skrev ett brev (som jag fortfarande har kvar i mobilen och kan lägga upp om någon vill läsa det) och blockerade honom därefter. På sms, Facebook, hans nummer, rubbet. Insåg att jag behövde göra det för att överleva, då jag själv gått in i en depression och inte skulle klara av att bära hans börda också.
Ett år senare körde min farbror ihjäl sig. Han har alltid älskat sin bror mer än mig och jag klandrar honom inte för det. Dom var oskiljaktiga. Jag var säker på att han skulle ta sitt eget liv där och då, och jag visste att om inte jag visar att jag finns där så gör han det. Han har berättat att jag är den enda anledningen till att han fortfarande orkar leva. Att jag är den enda som tror på honom. Det är en väldigt tung roll att bära.
Han berättade också hur han kände under perioden jag inte hade kontakt med honom. Han berättade att det var den värsta perioden i sitt liv. Bröderna hade planerat att köra ihjäl sig tillsammans. Ta bilen till en viadukt och köra rakt in i väggen. Det var väldigt tufft att höra det som 18-åring.
Det vi pratade om på samtalen på kommunen handlade mycket om frigörelse. Att sätta gränser, ta avstånd och tänka på sig själv. Men hur ska jag våga göra det när jag vet att konsekvensen kan bli att han avslutar det? Då lider jag hellre på detta sätt i all evighet än att förlora honom. Fast det har jag ju redan på ett sätt…
Mamma tycker också att jag ska vända mig dit. Har själv gått i terapi sen jag var 8 år. Känner mig fortfarande lika maktlös och inte ett dugg mer förberedd hur man hanterar missbruk och relationer.

Jag vet inte själv hur mycket du vill dela med dig om din situation. Men jag hittar inte så många i forumet med folk i min ålder som tar hand om sin förälder. Hur mår ditt/dina barn idag? Har dom fått någon hjälp, isåfall vilken? Har dom kontakt med sin pappa idag?
Tack.

@lillajag2003 Vad fint och smärtsamt det är att läsa det du skriver. Jag är själv mamma till barn med en missbrukande pappa, och det där du beskriver är så träffsäkert så jag tänker att vad jag hoppas det inte är mina barn som skriver så här om 15 år. Dels för att jag hoppas att deras pappa kan fortfarande vara nykter och närvarande då, dels för att mitt hjärta brister över att de skulle känna sånt ansvar för sin pappa som du känner. Den som ska vara ditt stöd i livet kan inte vara ditt ansvar. Kan du börja med att få stöd för dig själv? Ringa kommunen och vårdcentralen låter väldigt klokt, men kanske också för din egen skull, för att du ska orka? Det kan vara svårt som anhörig att navigera i var man ska dra sina gränser, hur mycket man kan hjälpa till och vad man kan kräva. Ett tips är att kolla upp Al-Anon och se om det finns nåt möte i närheten du kan gå på. Ta hand om dig själv, fortsätt skriva här!

@Samsung50 så glad för er skull❤️
Denna blick som du beskriver. Insåg att han inte såg att det var jag längre utan att han kunde slagit mig fördärvad. Och flydde.

@Sisyfos
Tack för att du svarar. Det värmer.
Jag har alltid varit väldigt noga med att berätta hur stolt jag var över honom perioden som han blev bättre. Hur glad jag var att få min pappa tillbaka. När jag pratar med honom nu berättar jag att jag saknar hur vi hade det. Jag försöker påminna om hur kul vi hade det, vi åkte och tränade, gick på promenader, byggde lego mm. Nämner också alltid att det finns hjälp. Att han behöver det och att jag till varje pris hjälper honom om han vill det. Men att jag aldrig kan ändra på hans egna inställning.
Det är som att prata med en vägg. Jag frågar om han inte vill ha hjälp, om han inte vill må bättre. Han svarar självklart. Men han har också gått i terapi i flera omgångar för detta. Gått i AA grupper. Så det är inget nytt och inget han aldrig gjort tidigare. Jag säger alltid när jag går därifrån att jag älskar honom. Dels för att jag gör det, men också för att ingen annan gör det och jag vet att han behöver det.
Idag ska jag ringa till vårdcentralen och kommunen för att höra vad jag kan göra för att hjälpa honom. Är dock rädd att dom vill att han ska göra det själv.
Var hade du vänt dig? Vem kan hjälpa en?

Hej @Dart! Du började skriva någonting här. Är det du själv som är på ruta 1 eller någon du tänker på? Skriv gärna lite mer!

Hej @JoYo!
Vilken skrämmande upplevelse du har varit med om. Jag förstår att du tänker mycket på det och att det väcker många känslor. Du är orolig för hans hälsa och har gjort det du kan för att se till att han får hjälp, tagit kontakt med socialtjänst och vården och pratat med honom.

Han vill inte söka hjälp och samtidigt påverkar den här situationen dig fortfarande väldigt mycket, även om ni nu är separerade. Vad kan du göra för att förbättra din situation? Vad behöver du just nu?

För mig blev det droppen när jag blev utsatt för våld. Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt men när det hände var jag så chockad. Kändes overklig. Där och då blev det ytterligare en gräns som passerats men för mig blev det en gräns som var ofrånkomlig. Jag förstod att detta kan inte accepteras och har det hänt en gång kan det lätt hända igen. Där och då förstod jag att jag behöver lämna, dock tog det ca 1 år till jag flyttade på grund av att det tog tid att sälja boende osv. Han hade druckit sprit den gången och blicken var alldeles svart, en gång efteråt satt han i soffan och drack från en spritflaska och jag märkte att blicken gick åt det svarta igen. Jag och barnen stängde in oss. Detta för förra julen, sista julen med honom. I år firade vi en jul ytan alkohol med mycket skratt och värme. När vi pratade om ”händelsen” var hans slutsats att jag provocerande honom, aldrig eget ansvar. Ser inte tillbaka, aldrig mer..

Hej @elske! Vad fint att du öppnar upp och berättar om det som hänt i din familj. Du känner dig splittrad och ledsen efter att din sambo har gått över en gräns och slagit dottern. Det kan tänkas att det är en gräns av många som har passerats genom åren. Du har fått en del bra råd här i tråden om var du kan söka hjälp. Det kan ibland kännas ganska tydligt vad som kan vara bra steg att ta för någon som ser på situationen från lite håll. Samtidigt tror jag att många kan känna igen sig i att det kan kännas otroligt svårt att veta vad man ska göra när man befinner sig mitt i stormen.

Det har gått några dagar nu och det kanske har hänt en del sedan du skrev senast. Om du vill och det kan vara hjälpsamt får du gärna fortsätta skriva och sätta ord på dina tankar. Du har även fått ett personligt meddelande från oss rådgivare. Du kan hitta det på din konto-sidan när du loggat in.

Hur går dina tankar nu?
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@gladpålåtsas
Jag minns en första örfil. Sen blev det inte mer. Men han slog sönder min bärbara pc. Och det var den enda jag hade. Han slog sönder annat. Han förstörde delar av mitt hem. Han levde på mig. Jag började tänka på att ta mitt liv. Och jag minns en natt som jag inte stod ut. Tänkte bara ta till en flykt. Vill inte säga hur.
Men det var min vändpunkt. Jag sökte hjälp, tills jag fick hjälpen. Och sedan så satte jag gränser. Då vill han flytta ut. Men det tog ca 6 månader från det att jag fick denna psykologhjälp.
Och jag hade varit med om massor av annan skit i hans sällskap tidigare.
Jag stod mellan liv och död.
Jag valde livet.
Jag väljer livet varje dag.
Men om han var kvar.
Utan att flytta ut.
Då vet jag inte hur det hade gått.
"Han måste ut" sa en vårdgivare en dag.
Hon var på hembesök hos mig.
Han var inte hemma då.
Hon hade rätt.
Men hon sa det för tidigt.
Jag behövde förstå det själv.
Först.
Det hade en motsatt effekt.
Så jag tänker inte säga, att han ska ut.
Men sätt de gränser du behöver.
Och polisanmäl.
Slag och hot.
Och sök hjälp via vården.
Kräv stöd!
Vad kan man annars göra?

Han klarade det tidigare. Det kan vara ett kort återfall. Tala om för honom hur glad du var när han kom tillbaka och hur orolig och ledsen du är nu. Troligtvis känner han att han mådde bättre under det där året och vill tillbaka dit. Återfall är vanligt och att han ljuger, skulle jag gissa beror på att han skäms.
Han är inte ditt ansvar, men var ärlig med honom om att du saknat honom och låt honom sen göra det som krävs. Du finns där när han tagit tag i saken igen.
Det behöver inte vara hopplöst, men skammen är väldigt stark.

Jag har en pappa, men också en gestalt som tar över min pappa som jag inte vet vem det är.
Han har varit den bästa pappan han har kunnat vara. Empatisk, känslig och kärleksfull. Men med mycket ångest och oro i bagaget. Däribland en missbrukande tvillingbror.
När jag var 12 år började han dricka. Enligt honom för att dämpa ångesten över den nedgångna brodern.
I denna vevan inser jag något. Framför mig står inte längre min pappa utan en annan person. Denna personen är elak, ljuger, skuldbelägger mig, rör sig långsamt, pratar lågmält och har döda ögon. Som en dålig imitation av min pappa.
Jag hatar den här personen djupt. Undrar om jag någonsin kommer att få se min gamla pappa.

Vid 16 års ålder är jag medveten om att det aldrig kommer att hända. Har accepterat det och gått vidare.

Jag är 20 år och min pappa är tillbaka. Han slutade dricka för ett år sedan. Hans livsgnista i ögonen är tillbaka. Vi skrattar igen och jag har saknat honom obeskrivligt mycket, även fast jag inte ville erkänna det.

Idag har jag ringt honom en gång, mest för att se så att han lever och inte tagit sitt liv. Han låter helt borta när jag ringer. Jag frågar direkt vad han har tagit och får en arg suck till svar och ett krystat ”ingenting”. En 4-åring ljuger bättre. Jag orkar inte prata mer och lägger på. Enda anledningen till att jag fortsätter ringa är att jag är rädd att han väljer att avsluta det. Jag är den enda personen han har kvar, enligt honom själv. Och det är jag. Hela mitt liv kretsar kring tankar på hur jag ska få upp honom. Ska jag ringa till vårdcentralen? Eller soc? Kan dom göra något?

Jag känner mig helt förtvivlad och ensam. Jag har folk att prata om det med men jag står fortfarande ensam i att få honom att stanna kvar på jorden. Att jag fick tillbaka honom förra året gör nästan saken värre. Jag hade accepterat att han var borta och gått vidare, men föll pladask som vanligt när hans riktiga jag kom tillbaka. Men jag blev grundlurad. Igen.
Vad ska jag göra?

Ps ser även att du beskriver känslan av skam som vi många delat. Jag upplevde att vi bara fick respekt när vi vidtog åtgärder och var öppna och agerade.
En trygg miljö är bättre än ett fint hus.
Försök även ordna någon slags stöd eller terapi åt barnen så snart som möjligt.
Önskar er all lycka till.

@gladpålåtsas du kan inte vänta på att han flyttar utan måste själv ta ansvar för dig o dina barn att ta er därifrån..

@sliten61 för några år sedan somnade min man på toastolen och ramlade på golvet och sov vidare med byxorna nere vid anklarna. Ingen vacker syn. Han har kissat på golvet i dotterns rum. ”Gick i sömnen” hette det då. Han har sytt tre gånger i huvudet, kanske fler för jag kan ha tappat räkningen, för att han ramlat och slagit sig när han varit full. Men givetvis förnekade han när det hände att han skulle varit full. ”Det kan hända vem som helst”. Så många restaurangbesök då han varit pinsamt full och blivit arg för att jag bett honom att inte dricka mer. ”Du ska alltid fördärva det som är roligt”.
För några helger sedan skulle han ta livet av sig eftersom jag bad honom lämna hemmet, han var dygnrak kl.18 en fredag och den yngsta dottern var på väg hem. Jag skriver nu för att minnas hur hemskt det varit! Han måste flytta!

@Letlive hur går det för dig? Tänkt en hel del på din fråga.. jag kom på vad som hjälpt mig i mina tankegångar.. jag insåg att det på något vis är precis så.. 2 olika personer.. i ditt fall din sambo eller beroendepersonen du möter. Jag har hört flera inkl. mig själv som valt att " sära" på dessa genom att namnge dem olika. Din sambo " namn" samt berondepersonen " namn valfritt". Har hjälpt mig för att förstå eller tydliggöra för mig själv att jag bör förvänta mig ett annat beteende för i månt och mycket så agerar/säger osv beroende personen saker som är sååå långt ifrån de värderingar som mitt ex. Haft .
Det har " fungerat" för mig.. kanske kan det hjälpa dig?!

@aeromagnus 🙏 sant.
Man har ställt så många krav som blir "osynliga" att man ger upp och nöts ner tillslut.

@Snödroppen Det är ingen fara. Mitt inspel är att man inte ska ta skit från den som dricker. Var tydlig, ställa krav annars kommer man som medberoende också gå under. Hur som så hoppas jag att det löser sig för er.

@gros19
Kära du ❤️
Tack för dina ord! Har tänkt på dig mycket. Och du har haft en mycket stor inverkan för mig. Gott Nytt År! Vi hörs! ❤️ Varm kram!

@bumblebee
Vilket framsteg!
Får jag skriva att jag blir stolt över dig?
Kanske blir konstigt men så känner jag, vilka steg du tagit.
Fortsätt hålla fokus, till skillnad från @aeromagnus så tycker jag att du just nu lämnar honom åt sidan och fortsätter gå dina steg framåt.
Förlåt @aeromagnus men det är så lätt att falla tillbaka i medberoende och sätta sina behov totalt åt sidan.
Om du känner för att göra det senare när du själv kommit i balans så finns möjligheter.
Det betyder inte att jag inte bryr mig eller kan tänka mig hur överjävligt det är att fastna i ett missbruk utan bara det att det är ju det man ältat ältat ältat och tillslut fastnat i och tappat bort sig själv i.
Jag orkade inte med det dör tillslut.
Massa kärlek och värme och stöttning till dig.

Som alkoholist som jag är så förstår vi inte att vi sårar. När du är tjatig är det bara ett giltigt skäl för han att få dricka. Jag skulle ställa han frågan antingen muntligt eller skriva ned det på en lapp. Varför dricker du alkohol?

Du kan tyvärr inte få honom att sluta om han själv inte vill tyvärr. Tycker du ska lyssna på podden 2fyllon och en sanning. Ta avsnittet med Kay Pollack.
Vi som missbrukar gör det väldigt ofta av en anledning (utom det kemiska beroendet) och det är att vi tycker synd om oss själva, ser oss som offer. Ger oss skäl att dricka.
Se vad han svarar. För gott är det inte för då kan man dricka alkoholfri öl, alkoholfri snaps för den smakar nästan identiskt.
Det här är jättesvårt men var tydlig. Det blir ingen jävla sprit ihop. Ska du leva med mig är du nykter.

Idag har jag varit modig och faktiskt satt mig själv först, även om det tog emot. Jag har berättat för båda min föräldrar om min sambos problem, och även om de ville flika in med "vad var det jag sa" så är jag varmt välkommen att bo hos dom.

Jag har även fått hem boken fri från medberoende som @has tipsade om. Den ska jag börja läsa nu.

Igårkväll bar det som om poletten äntligen trillade ner, att så här kan jag faktiskt inte ha det. Stort tack för ert stöd och era råd.

Nu ska jag bara göra en plan för vad jag ska ta med mig, och hur jag ska berätta det för sambon. Sedan flyttar jag ut.