Senaste kommentarerna i forumet

...tilltalad vänligt, inte behöva tänka på ordval, andas fritt, jobba i ro, känna mig uppskattad för den jag är och det jag gör!
Existentiella grundbehov för leva ett fungerande liv i samvaro och där åsikter och delade meningar är grunden till utveckling och eftertanke.
Dessa saker har jag levt med största delen av mitt liv. Det är ok vara annorlunda, svag och fel! Det är ok! Så länge man inte sätter sig på någon annan eller utnyttjar varandra negativt. Det är ok vara den man är, ändra åsikt och smak. Ok vara spontan och göra bort sig totalt. Tycka bäst om gröt till frukost en dag och nästa nutella på vitt bröd! Det gör ingen skillnad!!!

Nu ikväll hade jag en fullständigt hysterisk karl skrikandes i mitt öra!
Hans stress är jag tydligen orsak till?!
Jag, "jävla kärring", driver honom till återfall som han aldrig varit så nära som nu...

Ja, vad säger man?
Jag sa: ingenting! Han har varit otrevlig, påstår jag är sjuk, nedvärderar...jag säger han har fått mig om bakfoten och att så länge han har negativ inställning kommer jag/vi aldrig få en chans. Går inte in i hans negativa spiral. Säger samma som alltid, innerst inne finns något annat, något äkta och fint.

Jag finns i annat land, håller mig undan, frågar inget, delar inget, pratar sällan, berättar sporadiskt, förväntar inget...aldrig är han nöjd. Aldrig!

Senaste dygnen har ett av mina barn besökt mig tillsammans med sin sambo. Denna helgen känns som vändningen.
Plötsligt var det okej vara, leva som jag varit van att leva: Fråga och bli tillfrågad, berätta och fylla in, förklara och inse, förklara och inte fatta, berätta gamla historier vi hört 100 gånger men ändå skrattar åt, äta gott, sova o låta bli gå upp när alarmet ringer trots det var vår intention när vi la oss. Så här vanligt och okomplicerat som det ska vara...eller???

Jag rör mig så smått framåt. Har första tjing på en fin lägenhet med inflyttning runt september. Måste bestämma mig i mitten av juli. Jag och fd. sambon hade ett snabbt samtal i går ang semestern och han möjligheter att ta över huset.... Jag förklarade att jag inte kommer att flytta tillbaka och mina planer med lägenheten.
Det gör så himla ont att såra honom, varför blir jag så berörd och känner mig som en stor skit!
Blandade känslor. Lycka över att jag förhoppningsvis har nåt nytt att flytta in i till hösten men sorg över att behöva såra människor runt omkring mig.
Livets hårda skola!

Så bra att du finns där för dina syskon och vill hjälpa dem och din mamma, och din pappa också. Du kan alltid kontakta socialtjänsten där du bor, det brukar finnas någon form av journummer att ringa. Där kan du få stöttning och råd hur du kan göra. Du kan också kontakta din lillebrors skolsköterska om han går i skolan, eller BVC, om han inte börjat förskolan än. Hon/han kan också hjälpa dig, och kan ta kontakt med socialtjänsten åt dig. Med tanke på att din lillebror är såpass liten, och din mamma inte klarar att ta tag i det nu så tycker jag att det är extra viktigt och bra att du känner att du vill börja göra något åt situationen för framför allt din lillebror. Lycka till,
/m

jag blir så illa berörd när jag läser om hur barn har det i vårt "upplysta" samhälle :-(( Du, eller dina syskon, är tyvärr inte ensamma i den sitsen.

Jag tycker du ska ta hjälp av soc för att rädda din lillebror från att växa upp i det du varit med om. Du vet hur det är och du har en väg att gå.

Samtidigt ska du själv ta hjälp för ditt fortsatta liv utan dina dysfunktionella föräldrar. Prova tex http://aca-sverige.org/wordpress/ , http://www.al-anon.se/ , möta andra som vet vad du pratar om : http://www.tryggabarnen.org/ , http://www.maskrosbarn.org/om-oss/

Det finns fler alternativ ute på nätet.

Fortsätt skriv här så du kan lätta din ryggsäck som tynger dig.

Kram !!

så bra att du söker hjälp! Så som du beskriver ska ingen ha det. Jag har inte mycket kunskap konkret om vad du ska göra men sätter en länk till UMO dit du kan vända dig http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/socialtjansten/ och så kan du vända dig till BRIS http://www.bris.se/?pageID=41
Jag hoppas du får fler och lite mer matnyttiga svar under dagen. Kram, kram / mt

att möta din smärta och det som känns nästan som ett sönderfall. Jag fick en så tydlig bild av en springform (heter det så?) med lös botten och tänkte att du får krypa in i ringen, kanske den hjälper dig att hålla ihop. Fast hellre lindar jag varsamt men stadigt in dig i en rutvävd bomullsfilt - ena sidan, andra sidan, stoppar in under fötterna och lyfter lite så att fötterna har bekvämt rum. Och så sitter jag där, bredvid dig. / mt

...för platsen och ordet,
För förståelsen och medmänskligheten
För värmen och omtanken

Jag är så trött så trött och ändå känner jag att hoppet inte helt släppt greppet om mig.
Det gör ont, långt ner i avgrunden, in i djupaste benmärgen, i botten av var cell och por.
Hur kunde det bli så här?
Vem tillät detta hända?
Varför har t om behandlingsfolket lyckats snärjas in i makens grepp och ger honom uppfattningen det är jag som är problemet?

Hur kunde det gå så här galet?
Jag står med öppen själ och det känns som ondska genomborrar mina inälvor som fingrarna i en grislever...vätskan bara sipprar ut, hinnorna trasas sönder och allt faller ihop i en utspridd hög utan kant eller form.

Jag är så ofantligt trött och ledsen.....
Så onödigt allt varit...han tog allt ifrån mig...tom min tro...

och att du är ledsen, sårad, kränkt... ända ner i grunden av dig själv. I ditt innersta. Du har försökt så mycket, sträckt dig så långt - under lång tid. Jag hoppas du är omgiven av "de dina" och att du kan vara i det positiva som finns omkring dig även fast du själv är trasig och trött nu. Det är smärtsamt att möta sin vanmakt. Önskar att du hittar en plats där du är omgiven av godhet och klokhet och där du har möjlighet att möta ditt mest sårbara jag och börja läkas, helas. Kramar / mt

...skriva några rader....

Jag är så oerhört ledsen...
Jag har medvetet och omedvetet slagits mot sanningarna i mitt liv. Min välvilja är äkta kärleken djup. Mitt liv är fyllt av så mycket positivt att jag kan dela med mig. Ändå befinner jag mig under ytan. Jag är missförstådd, känner mig utnyttjad. Kränkt över att bli ifrågasatt, mitt innersta är ifrågasatt och smutskastas.
Vissa dagar är ett töcken och ibland önskar jag bara få försvinna. Bara förintas obemärkt och lugnt...

Ville bara bli sedd här lite...

Kram

det är en sån chans du inte ska missa! Kanske det är din dotter som får stå ut med att bo två år av sitt liv i lägenhet? Hon ska faktiskt inte ha vare sig makten eller behöva ta ansvar över ditt liv. Kram, kram / mt

Det är en sån chans jag inte får missa. Lägenheten är möblerad och klar och vi kan bara ta över den men när jag nu jar kommit så här långt så känns det inte så självklart längre. Min dotter vill inte bo i en liten lägenhet, hon är ju van att bo i hus och har bott där hela livet så jag förstår henne till viss del.
Hon känner att hon kommer inte bo hemma längre än två år till och tycker att jag kanske kunde stå ut den tiden att bo med honom. Jag har talat om att jag vet inte om jag har några känslor kvar för honom. Det känns som hon bara är arg på mig nu och jag känner mig så ledsen.
Det verkar som att hon vill flytta hem bara han slutar dricka men jag tvivlar på att allt blir bra då.
Tack Mittendaliv ! Hoppas att du också får en fin helg!

- du har kommit alldeles rätt! Det stämmer som Mittendaliv skriver - du kan inte sluta dricka åt honom och det är inte ditt fel att han dricker. Även om han inte anser att alkoholen är ett stort problem så verkar hans missbruka göra mycket skada åt dig. Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig och fortsätt skriva! Skriv om allt det där du kanppt hittade ord för i början av ditt inlägg, om din ilska, frustration och sorgsenhet. Du är inte ensam! Jag klistrar in länken till en blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram, kram / mt

Du har kommit rätt. Det finns mycket stöd och hjälp att få här i forumet. Jag har inget bra svar på din fråga mer än att det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och inte inser att den har problem. Det rådet jag fått mest av alla kloka som finns här är att själv söka hjälp för att må bra. Den som dricker måste göra sin egen resa. Förhoppningsvis mot samma gemensamma mål om det är det man vill.

Det är så svårt att ge råd, vill helst inte, men efter att ha läst det du skrivit tycker jag att du och döttrarna är värda ett eget lugnt och tryggt hem. Han vill ju som du skriver inte ens ha hjälp, då blir det nog svårt att lyckas. Om han en dag blir den nyktra man som du vill leva med då finns det säkert en väg tillbaka om ni vill. Inga beslut behöver vara för evigt. Nu tycker jag bara du ska ha fokus på dig och döttrarna. Hoppas ni kan njuta av solen i helgen!

Min man dricker i smyg och jag känner igen dig i det du skriver. Jag hoppas du tog upp det med din fru och om... kan du inte berätta hur det gick och hur du gjorde. Jag har försökt men han bli bara arg och säger att jag har fel. Jag har till och med fel även om jag har hittat flaskor liggande... men enligt honom så är de gamla och det kommer aldrig hända igen.

Och jag måste snart bestämma mig om jag ska ta över lägenheten!
Den blir antagligen uppsagd till månadsskiftet.
Känner lite panik nu för jag vet ju inte hur jag ska göra.
Måste ringa och få en tid hos min kurator för att kanske kunna reda ut tankarna lite!
Det känns ju väldigt lugnt och skönt att vara ifrån varandra och tror inte jag vill tillbaka och känna den där stressen och klumpen i magen när vi är i närheten av varandra. Men samtidigt så har han faktiskt sökt hjälp nu men jag vet inte än om han går dit och han ser inte själv att han är beroende utan gör det för att inte mista kontakten med döttrarna. Inte för att han själv vill!! Tror också att han måste ha kontakt med en psykolog el liknande.
Ja ja vi för se hur det blir med allting!

Men samtidigt stark som vågade gå. Jag och min dotter bor fortfarande i den tillfälliga lägenheten, det är en vecka sen som jag/ vi gick och tankarna far runt i huvudet!
Ja har nog aldrig fått så många sms nu som under hela vår tid tillsammans.
Först var han spydig o dum när han skrev men nu har han ändrat sig och är så snäll så.
Min dotter har försökt prata med honom i telefon och talat om för honom precis hur hon känner. Hon gav honom ett ultimatum och det var att antingen fick han gå till läkarstation och ta antabus eller så mister han kontakten med henne.
Men han gav inte med sig så hon har varit ledsen arg besviken på honom!
Han tyckte vi kunde ge honom en chans till för han var helt säker nu att han kan sluta
Sa att han kunde blåsa i alkomätaren varje kväll kl 22:00!
Hör ni vad sjukt det låter?!! Vi ska vara nå slags poliser och hålla koll så han inte dricker!
Nej tack!! Han var även väldigt dum och skrek i telefonen till henne.
Min andra dotter har också pratat med honom för att hon blev så arg , men han var lika dum mot henne och skuldbelägger henne.
I går ville han att vi skulle komma hem och prata men dottern ville inte träffa honom så jag gick själv.
Nu talade han om att han gick med på antabus och har nu beställt tid hos läkaren nästa vecka!!
Alltså jag vet inte om jag vill tillbaka även om han slutar dricka. Han har förstört så mycket så bara för att han kanske blir nykter så kan inte känslorna komma tillbaka på en gång. Går jag tillbaka nu så är jag rädd att aldrig komma därifrån igen.
Är så villrådig!!

hittar du under Det vidare livet https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 dvs det är del 2. Jag tror du i något inlägg där hittar länk till del 1 som finns här på anhörigsidan - långt bak nånstans. Min man slutade dricka den dag jag lämnade men under mer än ett år var det en motvillig nykterhet som han dock "valde" själv i medvetenhet om att annars går jag. Ett återfall, då han drack sig berusad, för nu två år sen blev den definitiva vändpunkten då han kunde säga att han behöver hjälp. Idag har vi ett mycket bra liv. Jag har skrivit mycket och haft oerhörd hjälp av forumet. På din avslutande fråga kan jag svara att han slutade när jag lämnade. Inte förr. Dock var jag borta endast en (1) dag men jag hade bestämt mig och han såg det.
Lycka till / mt

Tack mt, för ditt svar.
Jag vet ju att det du säger är sant, jag kan inte ändra hans beteende, han måste göra det själv. Trots att jag vet att det är så har den insikten antagligen inte riktigt sjunkit in i mig ännu. Jag har så svårt att acceptera det.

Du säger att du har varit i en liknande situation. Hur löste det sig för dig?
Lämnade du den du var med eller slutade han/hon att dricka?

Regina

med ett behandlingshem som ev kan hjälpa dig med nån terapeut eller annan som kan komma hem till er, när hon är nykter, och prata med henne. De behandlingshem som jobbar efter Minnesotametoden har anställda som själva varit i skiten och det gör det svårt, omöjligt, att ljuga för dem. All lögner är liksom använda en gång. Även AA har folk som kan ställa upp för ett samtal.

Och sök hjälp själv för ditt medberoende ! Testa Al-anon ex.vis.

Ta hand om dig !!

flygcert !!

Så bra att du häver ur dig här och får ur dig dina känslor ! Jag vet ju själv hur viktigt det är att spöa upp trollen i ljuset !

Eftersom du ska stå "på scen" (eller är det över nu ??) så säger jag inte l**** t*** utan skickar dig en lyckospark där bak !

Kram ♥

Vi hade ett lugnare och ett bra samtal i flera timmar några dagar senare efter mitt utbrott. Han bedyrade att han inte vill leva som han gör, att han vill göra något. Dock säger han inte hur han vill göra något åt det... För mig är det ett försvar att inte berätta för att slippa erkänna att man misslyckats.
Han var till doktorn av andra anledningar och i samband med det så togs hans alkoholvanor upp av doktorn och det togs en massa prover. Nu när jag inte bor tillsammans med honom så har jag ju inte rätt att få veta vad som händer och sker och det känns så himla tungt. Jag är ju indirekt involverad i hur det går för honom då jag värnar om mina barn. Jag vet att det diskuterades samtalskontakt och medicinering vad gäller alkoholen. Jag tror inte på någonting innan jag ser det!!
I helgen har barnen varit med honom och igår så vet jag att han hade en gammal kompis på besök (suparkompis enl. mig). Jag vet ju inte om min fd sambo drack några mängder men fy vad dåligt jag har sovit i natt. Jag sade till min son att höra av sig om det var nåt som inte kändes bra- jag har inte hört något. Jag tänker mest att "det gick inte att hålla sig mer än en helg efter senaste jävla gången".
Hur ska jag någonsin få ro i min själ och kunna sluta vara orolig för då främst barnens hälsa i umgänget med honom men även hans hälsa. Åh, om jag bara kunde släppa allt som har med honom att göra.
Jag litar inte på honom ett enda dugg- jag tycker bara att han pratar en massa skit!

Åh, jag vet hur du känner! Fy vad vissa situationer och händelser kan göra ont. Ville bara säga att jag tänker på dig.

att det gör ont. Hoppas dagen idag blir en ljus dag.
De allra varmaste kramar, sol, fågelsång och valfria vårblommor från med till dej / mt

du har kommit rätt! Så bra att du skrivit och satt ord på din situation. Så många, många kvinnor som delat just "din" berättelse genom de år jag läst och skrivit här. Också jag har varit en av dem. Det du kan göra är att börja sätta fokus på dig och ditt liv - däremot kan du inte få honom att sluta dricka, det måste vara hans eget beslut. Läs här, du kommer du känna igen dig i många berättelser, och fortsätt skriva. Det hjälper mer än man kan tro. Jag klistrar in en länk till en bra blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt