Senaste kommentarerna i forumet

att ta upp det, rakt och ärligt. Många "Vera" har skrivit på missbrukarsidorna genom de år jag funnits här och många kvinnor har på anhörigsidan beskrivit den manliga motbilden till din fru, då brukar gömmorna vara i garaget. Lycka till idag! / mt

För att du delar med dig av din berättelse "från den andra sidan"!

I dag är det dags att berätta vad jag vet och känner. Ligger här i sängen och väntar på att frun ska vakna.
Tänkte att vi skulle ta en gemensam morgonpromenad med hunden och då ta upp det.
Hon är inte typen som blir argoch ljudligt upprörd så jag tror att det blir ett bra tillfälle att promenera och prata.

Och Vera71, önskar dig all lycka och hoppas du kommer till rätta med ditt problem!

Det är en hemsk känsla det där, när man kommer för att hämta saker och det i sig känns mycket sorgligt, men det är också en press att känna att det blir så uppenbart varför man lämnat. Svamligt kanske, men...

Håll ut, varm kram till dig!

... Det är när jag blir påmind om mitt misslyckade förhållande... Åh, trodde inte att det nu längre faktiskt gör så här ont.

Imorgon gifter sig en nära släkting - i den kyrkan som mitt ex och jag hade bokat för att gifta oss, med efterföljande bröllopsfest på den restaurang där vi hade bokat vår bröllopsfest. Och som om inte det vore nog - på den dagen (dock ett år senare...) vi hade bokat för att gifta oss. Ironi eller bara någon som vill testa mig?!
Det är länge sedan jag drog mig ur det ju, mitt eget bröllop alltså, men fy F-n, vad ont det gör. Jag trodde att jag hade förträngt det nästan, men... tydligen inte.
Jag har skrivit ett fint tal, men vet inte ens om jag kommer kunna hålla det. Jag känner mig så fruktansvärt självisk som bara önskar att helgen ska vara över... Vill inte börja gråta mitt i talet.

Jaa, märklig känsla - lättnad över att jag inte lever med exet längre, och oändlig sorg att jag inte kunde få "lyckliga äktenskapet" och ge mina barn en fungerande kärnfamilj, sorg över att jag lever ensam, sorg över att jag känner sorg...
Ja, det är allmänt mest stress för tillfället- stress på jobbet, stress med en hantverkare som är och fixar med mitt hus och jag kan inte bestämma mig riktigt hur jag vill ha det, stress över exet, stress över bröllopet... Åh, vad gnällig jag är. MEN - så här ledsen är jag idag och det får jag vara. Min ledsenhet kommer gå över; inte nu, kanske inte ikväll, kanske inte imorgon, men det går över.

Var till huset och hämtade lite grejer nyss!
Jag ville därifrån så snabbt som möjligt, kände panik och trodde jag skulle bryta i hop.
Han sa inte ett ljud till mig först men började prata lite sen men ingen ursäkt och dottern har inte pratat med honom på snart en vecka.
Det är så konstigt att han inte vill att det ska funka med barnen! Jag råkade säga nåt ord dom inte passade och då vart han irriterad på en gång. Så skönt att bara kunna gå därifrån. Jag tror inte att jag vill tillbaka dit och känna den där känslan igen.
Ja Mt det måste nog få ta sin tid det här och det är som du säger att jag vet inte om nåt annat för vi har vart tillsammans så länge.
Jag vet inte hur det känns att vara riktigt glad i ett förhållande och känna sig omtyckt.
Måste hålla ut och klara det här!! Det känns så bra att ha sånt stöd utav er här på forumet' Det betyder så mycket!
Kram❤️

Izzy! Ge dig tid. Du har levt så länge i kaos så det är det liv du känner. Det är helt naturligt att du är villrådig och osäker nu. Följ flygcerts råd, hon vet för hon har gått den vägen. Framtidsdrömmar likaså - hon är (jag ser för min inre syn) där emellan er på vägen. Sök stöd, professionellt stöd, på på Alanon möten och skriv här. Det hjälper. Kram, kram till dig och era flickor / mt

Om man gör rätt. På ett sätt känns det väldigt rätt, jag kan inte fatta att det är jag som har gjort det här! Jag gjorde det som jag har tänkt på i så många år.
Men samtidigt känns det inte alls bra! Jag vet ju att jag har så mycket jobbigt framför mig om jag går. Som jag skrev i början på min tråd så har jag aldrig bott själv utan flyttade direkt till honom. Han har haft hand om ekonomin och skött allt pappersarbete! Jag måste ju klara av det!!
Tack för alla fina blommor Flygcert !! Jag får också tårar i ögonen när jag läser vad du skrivit! Ja jag måste nog ge det lite tid men det är som du skriver aldrig ok att bli illa behandlad , så är det bara och skulle jag gå tillbaka nu skulle det vara lugnt ett tag sedan skulle han börja igen. Jag skulle kolla om det såg ut som han druckit, letat ölburkar osv. Han vill ju inte sluta heller, det har han sagt!! Jag tycker som du att allt är så förstört efter alla elakheter som vi har fått höra. Det går inte att bara sudda bort. Min dotter har nog blandade känslor för det här. Hon vill nog tror jag att vi ska kunna flytta tillbaka sen. Men hon är också så arg och ledsen på honom och vill inte prata med honom än i alla fall. Han ringer inte eller vill träffa oss! Tänkte att han borde vilja be om ursäkt till dottern och försöka prata med henne.
Han har bara skickat korta sakliga sms till oss.
Ja pellepennan det kanske vore bra med en vit månad från honom.
Det behövs nog lite tid för att kunna tänka ut vad man vill. Men jag känner mig stressad och det känns som att jag måste bestämma mig nu!
Kram

Kanske är det en idé att göra som den som har problem med drickat ibland gör och bestämmer sig för att ta en vit månad för att reda ut hur situationen egentligen är, och vad som är vad?

Du kanske nu bara ska ta en "vit månad" från ditt medberoende? Få lite distans till allt så kommer säkert en och annan insikt att ramla in på köpet. Starkt att du nu har taget steget och bestämt dig för att det ska bli en förändring. Om det utlöser förändring hos din "alkis" återstår att se.

All styrka till dig!

//PP

Varma kramar!!!
Och massa mys till ditt tillfälliga boende: här kommer fina blommor (gillar du syren, liljekonvalj och tulpaner?) och gott te (eller kaffe om du gillar det bättre!?), och lite god choklad!! Njut - du gjorde det!!!!!!!

Det är svårt att avgöra om man gjort rätt när man är mitt i det, men ge det tid!!
Jag sitter här med gåshud - när jag läser ditt inlägg så kan jag inte hålla tillbaka mina tårar, för det ger mig tillbaka så många av mina känslor från förra våren när jag lämnade. Precis som du så blev det lite uppskjutet någon dag, och det var osäkert in i det sista... Men jag gjorde det. Och det var sorgligt och tomt, men också en styrka och lättnad...

Ta tillvara på din osäkerhet:
- över om han kan komma till insikt över sitt missbruk SAMT
- över dina känslor för honom
- gå tillbaka och läs i din tråd!!!

Ingen av dessa saker går att lösa över en natt, ett par veckor eller så - och som Lelas skrivit många gånger: ungefär så här; för att bygga en relation måste det först finnas ett JAG, sedan ett DU och därefter kan jag och du jobba på ett VI.
Du behöver hitta dig själv efter en relation som på många sätt brutit ner dig; du behöver känna vad du vill, vad som är viktigt för dig och vad du vill/vill ha! Din sambo behöver ta ett eget, aktivt beslut om sitt liv; vad han vill och hur han ska nå dit...
Sedan kan ni kanske, om ni båda vill, försöka hitta tillbaka till varandra.

När jag börjat säga orden "jag vet faktiskt inte om kärleken finns kvar, jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - för mig var ju så mycket förstört genom hans beteende, ilska och hot så jag visste helt enkelt inte. Och så länge jag var kvar med honom så höll hjärnan på att koka över - jag fick ju ingen tid att tänka utan var kvar i "panik-tankarna" över hur jag skulle göra, att jag var tvungen att bestämma mig akut, att jag skulle anpassa mig för att han inte skulle bli arg osv osv. När jag hade flyttat fortsatte det att vara panik ett tag, men sedan lade det sig och jag kunde reda ut om jag skulle flytta tillbaka eller ordna ett eget boende.
Försök vila nu - gör saker du mår bra av, ta det lugnt, och träffa gärna någon att prata med; någon som på ett stöttande och bra sätt hjälper dig att reda i dina tankar.

Och - det är klart att det är tomt - för mig är det fortfarande på många sätt tomt, över ett år senare. Men - också så lugnt, avslappnat och jag kan tänka på mig, utan att behöva tänka på att anpassa mig.
Lättare sagt än gjort, men försökt att hålla ut. Om du ska flytta tillbaka så måste du ju känna en stark tilltro till att saker förändras, att saker blir som du vill ha dem.

Hur känner dottern?

Stor kram!

Men jag vet inte om jag har gjort rätt?? Allt känns så konstigt! Lägenheten som vi bor i är bara en tillfällig lösning, så vi kan inte vara kvar där så länge.
Vet inte om jag ska börja leta efter en lägenhet eller hur jag ska göra. Allt känns så nytt o främmande.
Jag tänker att han ska börja fundera kring sitt drickande nu när han sitter själv där hemma och kanske komma till insikt.
Fast som sagt jag vet ju inte om känslorna finns kvar ändå. Det måste ju till en väldigt stor förändring i så fall.
Tack Mittendaliv för att du stöttar mig! Jag tror också att han sa att det är definitivt för att skrämma mig. Ja får se hur det blir!
Känner mig förvirrad :(
Kram

Jag är så glad för din skull och detta stora steg. På nytt ställe kan ni få lugn och ro och skapa det liv som ni vill ha och mår bra av. Han säger ju att han inte vill sluta dricka och du vill inte leva med hans drickande...
Jag tror vägen tillbaka finns om du ångrar dig, att han sa definitivt är nog bara ett sätt för att få dig att inte våga ta steget. Jag hejar på dig! :)

Kram

som är din fru. Det här är därför mitt första inlägg i detta forum. Hade tänkt hålla mig i bakgrunden och "snylta" på alla andra kloka och kämpande människor här inne och läsa för att lära, men det känns som om jag faktiskt kanske kan bidra med nåt här. Jag tror ju inte att någon vet om att jag dricker... eller min man har kommenterat då och då, men jag tror inte han anar omfattningen... Jag har varit bra på att dölja detta, om än något sämre det sista året. Sen en tid har jag bestämt mig för att aldrig smygdricka mer, får se hur det går - än så länge funkar det.

Det som jag är mest rädd för och bävar för är att bli avslöjad. Avslöjad som den alkis jag faktiskt är. Om man skulle plocka fram flaskorna ur lådor och garderober så blir det en ansenlig mängd vissa gånger. Det skulle bli enormt svårt att neka till att det är problem, med de bevisen framför sig. Annars skulle jag kanske ljuga, bagatellisera etc... för det är så fruktansvärt genant. Skulle han sen hota med att berätta för mina nära och kära eller min arbetsgivare, då skulle jag ju vara tvungen att göra något åt problemet. Vis av erfarenhet så tror jag inte att det kommer att räcka med att du tar upp det här en gång... Jag har erkänt för min man att han bör vara orolig. Efter det så tog han inte upp frågan igen... och då kunde jag börja om.

Din fru tror troligtvis inte nu att du vet... eller i alla fall inte hur mycket det är och det är ju svårt att säga hur hon kommer att reagera. Därför tycker jag nästan att du bör leta igenom hennes gömmor och ställa fram resterna - det är svårt att förneka att problem finns om det blir så påtagligt. Hon kanske blir arg... men om du håller dig lugn och tyst och låter henne rasa så bör det väl gå över. Hon vet att det är ett problem eftersom hon gömmer flaskorna/boxarna. Jag tycker förövrigt också att du verkar ha blundat för problemet rätt länge. Det är ju inte okej att bete sig som hon gör - vara aspackad vid middagen. Hon är ju relativt öppen med sitt drickande i alla fall på helgen. Skriv ut din fråga från forumet också så att hon kan läsa vad du skrivit. Hon kanske inte vet hur hon beter sig och hänvisa henne dit. Det finns många som man kan identifiera sig med i "Förändra sitt drickande" forumet. Det kanske kan hjälpa även henne.

Sen finns det en annan likhet mellan din fru och mig... som jag tror har gjort det lättare för mig att fastna i drickandet. Tröttheten - man dricker för att sova, sover uselt, är trött, dricker för att man är trött. Blir ännu tröttare - orkar inte ta tag i saker, blir ännu tröttare för att man inte orkar ta tag i saker och får ångest. För mig fanns det till viss del en fysiologisk orsak till den grundläggande tröttheten - som jag nu har fått ordning på - och som jag tror kan hjälpa mig att få ordning på mitt drickande. Om jag vore du skulle jag försöka föra hennes hälsa på tal. Hon mår troligtvis dåligt nu för att hon gått upp i vikt och inget orkar. Dricker därför, får problem med sömnen och dricker ännu mer och går upp i vikt. Hon borde kanske gå till en läkare och kontrollera så att allt är bra och sen kanske försöka ta tag i sin övervikt. Eftersom hon varit en människa som har tränat (i likhet med mig) så mår nog kroppen bra av att träna... och det känns bra i kroppen rätt snabbt när man kommer igång. Även om det är sjukt irriterande att träna med många kilos övervikt jämfört med sist man tränade. Och fråga henne om jobbet. Det kanske är arbetsamt att resa så mycket.

Jag känner ju varken dig eller din fru, men jag skulle nog ha behövt prata lite med min man om hur man kan få ordning på sitt liv... få hjälp och stöttning och samtidig någon som faktiskt frågar hur det går och frågar efter planen man har, så att man slipper vara ensam i detta - och dessutom har någon som kontrollerar, även om det inte får gå till överdrift.

Hur som helst... mitt råd: Ta fram bevis om du hittar några, dra ut det du har skrivit på forumet och låt sedan henne prata... Det finns ingen anledning till att göra det till en konflikt mellan er (problemet är hennes) - du försöker bara hjälpa henne. Ge henne ingen extra anledning att bli osams med dig. Och Lycka Till!

Borttaget

Tack alla som har skrivit, det hjälper mig att tänka lite klarare.
Annars hade jag nog börjat tvivla på mig själv och tänkt att jag gör fel. Det känns som att jag gör rätt som flyttar även fast allt är kaos nu och jag vet ingenting om hur allt kommer att bli. Gör jag det inte nu så kanske jag aldrig gör det. Det känns liksom som nu eller aldrig!
Jag har inte flyttat än men tänker göra det i dag, det får bära eller brista. Jag måste vara stark nu och stå på mig för jag vet att han inte klarar detta utan hjälp och det vill han inte ha. Alltså väljer han flaskan framför oss. Jag kommer inte vara hemma när han kommer från jobbet. Vi får se vad som händer. Jag känner mig lite rädd för jag tycker ändå att han var så lugn. När kommer utbrottet?
Vad gullig du är Flygcert som delar med dig och bryr dig så mycket och alla ni andra är också guld värda<3
Tack för att ni finns!!

Tänker på dig, och har tänkt på dig ända sedan igår...

Hur går det för dig??
Skriv gärna så vi får veta, är ju lite orolig...

Om du har lämnat, hoppas att du kan känna lugn i det just nu.
Om du inte har lämnat, försök känna lugn i det just nu.

Jag minns hur svårt det var när jag var mitt upp e i det - att hela tiden leva i någon slags panik över att jag var tvungen att bestämma mig precis just där och då och kunna välja rätt väg att gå, låt inte det förgöra dig.

Kram

Säger samma sak som Stigfinnaren.... Konfrontera henne! Jag har lärt mig under min resas gång att det absolut inte hjälper att vara tyst och tiga och låtsas som att problemet inte finns. Även om din fru kanske blir arg på dig så har iallafall du fått säga vad du ser och hur du känner och mår.
Lycka till- börja prata öppet om detta och ta hjälp av andra runt omkring dig. Man behöver all stöttning man kan få för att själv orka med detta. Ensam är inte stark. Vad lycklig din fru ska vara som har dig och som är villig att hjälpa henne.

Det är ju av din beskrivning uppenbart att din hustru är i en utförsbacke och behöver komma upp på rätt spår igen. De flesta av oss som missbrukar alkohol har ju egentligen inte någon större lust att dricka okontrollerat utan beteendet är förmodligen bara ett resultat av något annat. I din hustrus fall låter det som hon har fått en tjänst som hon måste återhämta sig från och då blir alkoholen den snabba självmedicineringen.

Kan det vara så att din fru själv inte kan initiativet till att sluta med alkoholen och bara väntar på att bli avslöjad. Att du konfronterar henne med din oro för hennes hälsa och ert liv tillsammans. Hoppa över konflikträdslan och hjälp din hustru tillbaka till ett värdigt liv. Du behöver säkert vara mentalt stark för vi missbrukar försvarar vårt missbruk med näbbar och klor även om vi längst där inne begriper att vi kämpar mot oss själva.

Lycka till och våga kämpa för ert liv tillsammans.

men ändå ett svar i form av en fundering och två citat från det du skrivit:

Vad säger du till dottern om du backar nu när ni planerat att flytta ikväll?

I början av november skrev du: ... Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:(

Och idag: ... Frågade om han tänkte sluta helt men han sa att han inte kommer dricka hemma bara när han ska ut med kompisar och på julafton la han till.

Styrkekram / mt

Jag har varit där du är - men det betyder inte att vi tycker/tänker/känner likadant... Jag vill gärna ge dig ett handfast råd, men jag vet av erfarenhet att det bästa är att ge hjälp i tankearbetet så att du själv gör ett aktivt val, och hoppas att jag kan få dig att tänka lite klarare?!

När jag levde i min relation och ville flytta så var det så mycket hot/skäll från exet om att "om du går nu så har du gjort ditt val, det finns ingen väg tillbaka", "om du går nu, mitt i mina svårigheter, kommer jag aldrig mer kunna lita på dig", "om du inte ger oss en chans till så kommer det alltid vara ditt fel"... osv osv osv. Och jag gick på det så många gånger - jag var rädd att jag skulle ångra mig och att det då inte skulle finnas någon väg tillbaka, det fick mig att förtränga att JAG kände ju att JAG inte kunde lita på honom pga av allt HAN gjort, det gjorde mig osäker på om jag tog ett förhastat beslut och att om jag lämnade så skulle jag orsaka att han mådde sämre, och inte minst - han fick mig att känna att det var mitt fel att jag ville att lämna: han förstod inte/jag förträngde att det var hans beteende/hot/skäll/elakheter som faktiskt drev bort mig.
När jag hade flyttat så gav han mig oändligt många chanser att komma tillbaka (hans hot om att det var kört var just bara ett hot för att skrämma mig att stanna), men när jag hade flyttat så blev jag allt säkrare på att jag inte ville komma tillbaka - för jag var ju plötsligt fri att säga vad jag ville, göra vad jag ville, inte behöva anpassa mig till någon som krävde/hotade/skällde/betedde sig illa... Jag tror att din sambo gör samma sak - han får dig att stanna på ett effektivt sätt genom att trycka ner dig, göra dig osäker...

Jag läser mellan raderna att du och maken hade en viss enighet i att du och dottern skulle flytta idag - och att det faktiskt gav dig ett visst lugn: det är ditt svar eftersom det är din magkänsla. Genom att lämna visar du att du inte accepterar det han gjort.
Det visar också dottern att du är stark, att man inte ska acceptera att bli behandlad så, att man kan lämna och göra något bra av det (oavsett om det innebär att ni aldrig mer kommer leva ihop, eller om sambon tar itu med sitt missbruk och möjligen även sin personlighet...)

När jag insåg att min sambo var alkoholist så ursäktade jag allt hans beteende med att han inte mådde bra - men sedan lärde jag mig att elakheter är aldrig ok - oavsett om en alkoholist eller icke-alkoholist säger/gör dem. Man får inte behandla andra människor illa. Av det du skriver så trycker han ju ner dig - det är inte ok. Gå gärna tillbaka och läs dina tidigare inlägg så att du minns tankar/känslor från tidigare - din känsla idag är ju inte ny.

Ursäkta, nu svamlar jag, men ville skriva till dig!
Kram och många tummar!!!

Helt enig med dig Berra. Du ger inte bort några kort genom att flytta. Häremot ger du dig och dottern chans till att fundera i lugn och ro.
Naturligtvis uttrycker han det som att det är definitivt om du flyttar. Det handlar om makt/kontroll och han sparkar bakut. Låt honom sparka, och se vad som händer sen. Huvudsaken du sitter inte fast i saker som du inte kan påverka. Visst han blir nog lite förvånad av att du är stark att ta den typen av beslut.

Lycka till idag!

//PP

Flytta och sedan fundera, du får ingen ro att fundera klart på egen hand annars, du kommer att vara upptagen med att stävja dina tankar på nästa fylletillfälle.
Det kan gå att flytta tillbaka också trots hans hot om att det är definitivt.
Ge det tid att få låta känslorna få komma ikapp.
Han kan göra en förändring till det bättre då kanske ni kan flytta ihop igen, gör han det inte så är det tur att ni flyttade i alla fall.
Han behöver fundera lite på hur han fungerar utan sin medberoende som alltid hjälper honom att möjliggöra drickandet i det fördolda, nu är det fritt fram och det kommer att märkas.
Ge honom chansen att lyckas med båda sakerna.
Du tar hand om dig och ditt barn där har du möjlighet att påverka för tillfället, det andra är hans ansvar.

Lycka till!

Berra

Jag kan inte tänka klart! Det blev för mycket i helgen, det var droppen!
Han sa så mycket dumma saker. Jag sa åt honom att det är nog bäst om jag o min dotter flyttar och han höll med för vi har ju aldrig haft det bra tyckte han.
Så min dotter och jag har planerat att flytta i kväll när jag kommer från jobbet. Hon är så ledsen och besviken på sin pappa och jag vet inte hur han ska kunna gottgöra det han har sagt till henne. I dag på morgonen stannade han kvar hemma en stund innan han gick till jobbet o frågade om vi hade bestämt oss för att flytta. Jag sa att vi tänkte åka i kväll sen får vi se hur det blir. Sa att vi behöver komma ifrån varandra för att känna efter och kunna tänka. Men han sa att om vi flyttar nu så är det definitivt.
Jag frågade om han var beredd att söka hjälp för sitt missbruk men det tänkte han inte för han kan sluta bara han bestämmer sig för det. Han har druckit när det har blivit motgångar och han har tyckt synd om sig själv. Jag sa att jag inte kan lita på honom och att det kommer fler motgångar o hur vet jag då att han inte tröstar sig med flaskan? Han sa om vi kunde ge det en chans till och han skulle visa att han kunde sluta dricka och om han inte kunde skulle vi gå i samtalsterapi. Frågade om han tänkte sluta helt men han sa att han inte kommer dricka hemma bara när han ska ut med kompisar och på julafton la han till. Hur sjutton ska jag göra nu? Känns som att jag inte får missa den här chansen nu som jag har tänkt på så länge. Jag litar ju inte på honom och tror inte att han slutar dricka. Det har sagts och gjorts så mycket så jag vet inte om känslorna kan komma tillbaka även om han slutar. Hjälp mig att fatta rätt beslut!! Jag vet att det är jag som måste göra det, men lite goda råd från er skulle kännas bra<3 kram

Det händer mycket som är bra.
Viktiga samtal kan uppstå när man minst anar det. I väntrummet till kvinnokliniken, det oväntade mötet med en gammal kollega, tjejen som vårdar fötter med mjuka händer och varmt hjärta.
Vårvindar, solsken, leenden, hoppet börjar växa och energin kommer tillbaka.
Jag vill så gärna tro att det ska bli bra med mannen och att vi ska få en fin sommar tillsammans med hela familjen.
Han gör väl sina försök, men hela tiden finns det nya undanflykter och motstånd.
Förra veckan fick han recept på medicin som ska dämpa alkoholsuget och han träffade en klok läkare.
" Jag tror att det finns en sorg hos din fru" sa läkaren och mannen berättade det som att så hade han inte tänkt på det.
Men medicinen hann han inte hämta ut före helgen, gör det på måndag. Jaja.
När jag märkte att han smög med 5,0 ölen ( inte starköl, mellanöl är det säger mannen ) och såg att det fanns 16 burkar färre än i torsdags i källaren blev jag bara så trött, så trött.
Förebråelser och gråt gör ingen nytta.
Jag har lärt mig att hålla den här problematiken i sin egen del av mitt liv och har hittat andra glädjeämnen.
Men det tar kraft att hålla isär delarna. Den senaste tiden har jag känt ett nytt hopp. Jag kan tänka att javisst ja, det är ju så här jag är också, det hade jag nästan glömt.
Men det är skört, det är det.

Jag har så svårt när han gör något eller är annorlunda. Det räcker med småsaker. Förlägger saker han inte brukar, lägger kläder på golvet, skulle lagat bilen (för annars kommer han inte till jobbet) men ligger bara och vilar/ sover. Jag vet att det har varit en intensiv vecka och att han realistiskt sätt är trött. Känner att jag ibland är den som stressar upp mig här. Suck!

Hej .
Du måste gå om du ska rädda er. Detta gäller även din man han måste ta sig ur detta själv. Lämna detta nu.
Kram