Senaste kommentarerna i forumet

Jippi
Jag fick mitt nya bostadsrätts hus idag efter en jobbig budgivning.
Sonen blev också glad.
Känns som allt löser sig sakta men säkert nu.
Idag har han inte tjatat något på mig,så skönt.
Orkar inte med han eviga prat om vår eventuella framtid tillsammans.Jag är jätteglad att han är nykter.Bryr mig såklart om honom efter alla våra år.
Men jag är inte kär i honom längre.
Något hände efter sista sveket...
Nu vill jag bara flytta och börja mitt nya liv.
Har råkat träffa en ny kille som jag kände sen förut lite grann.
Är lite nykär faktiskt.Känns som man är fjorton år igen.
Pirrar i magen.
Vet inte vad det leder till men skönt att ha någon att luta sig mot.
Men det är en hemlighet,vill absolut inte att sonen vet om det.Och han skulle bli galen av svartsjuka.
Han får förbli en hemlighet ett tag till.Vet ju inte ens vad det leder till även om det känns bra just nu.

Så här ska du inte behöva ha det!

Bor dina föräldrar tillsammans? Om inte så tycker jag att du ska vara hos din mamma. Du ska absolut inte behöva vara hos din pappa när han har druckit. Du har rätt till att känna dig trygg! Det är helt ok om du säger att du inte vill träffa honom då han druckit. Om han väljer att dricka ändå så är det hans val, hans beslut. Han är vuxen och det är upp till honom att söka hjälp för det här.

Har du någon annanstans du kan ta vägen då han beter sig så här? Någon annan vuxen släkting t.ex? Du är inte elak eller sviker din pappa på något sätt om du berättar för någon annan hur du har det. Jag fattar att det känns jobbigt och svårt, har själv levt med en pappa som är alkis. Jag trodde att jag hjälpte honom och mig själv genom att inte berätta för någon men jag hade fel. I längden ledde det bara till att det var lättare för honom att fortsätta med dåliga beteenden som ingen i familjen mådde bra av och att jag hade skuldkänslor över sådant som egentligen var hans egna ansvar.

Kanske kan du försöka prata med din mamma igen? Försök förklara för henne precis hur du upplever det. Ibland kan det hjälpa att skriva ett brev, då kan man i lugn och ro sätta ord på sina känslor utan att bli avbruten eller stressad. Säg att du behöver hennes hjälp med detta. Även en mamma ju ibland blunda för hur allvarligt något är, det är en försvarsmekanism en tar till då något känns för svårt. Hon vill säkert hjälpa dig och vara ditt stöd.

Du kan också kontakta kuratorn på din skola för samtal. Det är viktigt att prata med andra om detta. Ungdomsmottagningen har också kuratorer och psykologer som du kan prata med, du behöver inte ens berätta för dina föräldrar att du går dit. Man brukar säga att alkoholism är en familjesjukdom för även om det bara är en i familjen som är beroende så blir alla drabbade. Det kan vara allt från rädsla/oro till ilska, ångest, sömnsvårigheter m.m. Detta behöver man ofta hjälp med att klara av, för de flesta är livet med en alkoholist övermäktigt, oavsett man är barn, tonåring eller vuxen. Så sök hjälp och stöd för din egen del, börja där.

Och du, det blir bättre, bara du är snäll mot dig själv och tar den hjälp du behöver. Ett första steg har du ju redan tagit, att våga sätta ord på din situation och dina känslor här på forum.

Ta hand om dig!

Jag blir berörd av din berättelse. Känner igen mig. Jag växte upp med en alkoholiserad pappa. Fattar att det måste vara riktigt jobbigt för dig.

Det jag reagerar mest på är det du skriver om dina skuldkänslor. Skulle jag kunna gå tillbaka i tiden skulle jag ruska om mig själv, säga det är inte ditt fel! Jag vill säga samma sak till dig, även om jag vet att det kan vara en lång process att jobba med. Det är aldrig ditt fel att hon dricker! Säger hon att det är för att du inte hjälper till tillräckligt hemma så är det bullshit! Hon dricker för att det är hennes val. Oavsett om hon är beroende eller ej så är det hennes val att öppna den där burken/flaskan, och framförallt hennes val att inte söka hjälp de stunder hon känner att hon inte kan hantera det. För det finns en massa hjälp att få såsom AA, beroendecentrum hos kommunen, behandlingshem o.s.v. men allt detta är verkningslöst om inte den som dricker själv vill.

Jag har också upplevt det där med överdosering av tabletter hos min pappa. Det skapar, oavsett det är medvetet eller inte, en situation av mental utpressning som blir omöjlig att hantera hos en närstående. Såklart vi inte vill att våra nära ska dö, det är för många den största rädslan och skräcken. För min egen del ledde det till att jag ständigt kände en oro för att pappa skulle dö, ständigt vägde mina ord på guldskål för att jag inte skulle orsaka sådant beteende, ständigt hade skuldkänslor för att jag tjatade om alkoholen. Ibland tänkte jag det var bättre bara låta honom dricka för att inte riskera att han mådde så dåligt att han tog tabletter.

Men det är samma sak där, att det var helt och hållet hans eget ansvar att söka hjälp för de delar av livet han inte mäktade av. Det finns hjälp att få och träffar man inte rätt från början så får man försöka igen och igen.

Det finns också hjälp för dig att få. Alanon är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. Kommunens beroendeenhet brukar också kunna ge stödsamtal, individuellt eller i grupp till anhöriga. Själv har jag sökt stöd från en massa olika håll, dels här på forum men också alanon och kbt genom psykiatrin. När jag först kom hit så gjorde jag det för att jag levde med en alkispojkvän. Med tiden fattade jag att mycket var rotat i min uppväxt med min alkisfar. Så det är nog mitt bästa tips till dig, att du först söker hjälp för din egen del.

Kram på dig

...säga tack till dig - tack för att du ger mig möjligheten att se min resa, att reflektera och se min styrka!
Tack!

Lite bråttom nu, men vill bara tydliggöra att allt det där som jag var så orolig för, att förstöra för barnen, att inte hitta ett permanent och bra boende, att inte klara ekonomin, mm mm mm -alla de sakerna har löst sig!! När man tagit steget så bara händer det (om man är öppen för det!). Inte så att boende å pengar, bodelning osv bara kommer över dig, lite får manj u jobba (ganska mycket), men vad stark man blir, för kämpandet har man i sig!
Det som inte helt löst sig är ju barnen - jag har en viss oro att barnen ibland far illa hos exet, men det jobbar jag på.
Kram!

För att ni läser det jag skriver och stöttar mig. Det känns så bra att någon lyssnar och förstår vad jag går igenom.
Det var ett bra tips att ha en liten väska färdig om kraften skulle infinna sig.
Och jag har en lägenhet som jag har nyckel till som jag kan bo i ett tag( den är min brors o han bor på annan ort för tillfället)
Så jag har faktiskt möjligheten när jag tänker efter att gå när jag vill.
Jag tror att de snart kommer att märka något på hans jobb om han fortsätter så här.
I helgen pratade han med sina anställda i telefon och pratade skit om sin chef till dem.
Han var förbannad och högljudd och hade druckit en hel del.
När vi försökte prata med honom om det blev han arg och tyckte inte att han hade gjort något fel.
Han tycker aldrig att han gör fel, det är alla andra som gör fel!
Jag tycker att det är konstigt om de inte märker nåt på jobbet!
Det är som du skriver Flygcert att man stressar sig själv med att nu måste jag lämna!
Det tänker jag på jämt jämt!
Men nu är jag där igen att jag måste faktiskt det för det har varit så här så länge nu och jag har varit på väg i mina tankar i många många år!
Och jag tänker precis som du hur det ska bli med allting efteråt osv
Jag ska försöka stressa ner och njuta lite:)
Kram till er <3

Lita på din magkänsla - känner du att det är för mycket så är det för mycket för dig och det räcker!

Alkoholism eskalerar- som jag förstått det hela är det är vanligast att börja dricka alkohol, efter hand dricker man mer, ibland går det överstyr osv. Fördomen är att "alkisar hittar man på parkbänken", typ... Men det är ju väldigt få vi ser där. De flesta klarar ganska lång tid av att upprätthålla den fina ytan, ofta med hjälp av oss "snälla" medberoende som ursäktar, städar upp, döljer osv. Det blir alltså värre ju längre tiden går, tills alkoholisten accepterar sitt missbruk och aktivt väljer att ta tag i det på något sätt.

Att han knuffar dig eller talar till dig på ett otrevligt sätt, det är saker som du inte alls behöver acceptera! Bra om du hittar ett boende du vill ha, förstår att du kanske har känslor kvar för honom, och de är inte lätta att stänga av, men försök känn efter vad som är viktigt för dig!!!
Kram

När man börjar fråga sig själv om personen ifråga dricker för mycket för sitt eget bästa så är det nog oftast en signal om att det är så det ligger till. Sedan kan två personer har skilda uppfattning om vad som är osunt eller inte utan att det föreligger ett problem. Jag försöker att lyssna på min magkänsla och har själv nyuppkomna "symtom" på min partners drickande som sakta men säkert eskalerat.(därför jag sökt mig hit och ställt samma fråga som dig i princip). Jag kan själv inte dricka alkohol utan olustkänslor inför alkoholen, vill inte dricka vilket iof inte är ett problem men det är ju en effekt av hans drickande, oro för hur mycket han dricker, ångest av hans berusningsgrad och beteende, att jag känner att jag undrar hur hans inställning till alkohol kan påverka min sons kommande förhållningssätt till alkohol osv allteftersom han mer o mer fått karaktären av ett fyllo när han dricker...Känns hemskt att använda såna ord om någon man älskar så mycket, men det är liksom det som dyker upp i mitt huvud. Oftast finns det kanske fler bieffekter som kanske var för sig kan kännas harmlösa, men om man sätter ihop dem så framträder ett tydligt mönster som inte går att bortse ifrån.

Annalie

du behöver inte bestämma dig nu men du ska inte hota med att gå innan du vet att du faktiskt tänker göra det och har praktiskt ordnat så att det är möjligt. Att hota och inte göra är att flytta sina gränser och det är inte bra. Ta dig den tid du behöver för att komma till beslut.

Så sorgligt och sån besvikelse med återfall. Berätta gärna för honom att du har hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att du är rädd för vad som ska möta dig... att du inte vill leva så... att detta skadar dig och din relation till honom så mycket. Allt det är dina känslor, så är det för dig. Du behöver inte - och säg helst inte nånting om honom. Men det du känner och upplever är så som det är för dig och dina upplevelser äger du rätten till. Ingen kan säga att du har fel. Styrkekramar / mt

Usch, efter tre nyktra och bra veckor så hittade jag en flaska igen och en däckad sambo. Så sorgligt! Kände lite skam över tanken på att skriva här. Som att jag får skylla mig själv som fortfarande lever i detta. Just därför skriver jag några rader för jag vill inte känna så. All oro i mig kom tillbaka med full kraft. Så stressande att jagas av tanken att jag måste bestämma mig nu nu nu hur jag ska göra. Som att varje minut jag är kvar kan vara slöseri med tid och göra det för sent att skapa det livet jag vill ha. Så är det ju faktiskt inte. Jag klarar liksom inte av när alkoholhjärnan tar över honom och han helt byter personlighet. Lögner , lättretlig, elak och bitter. Allt som han inte är när han är nykter. Det är inte rimligt att ha hjärtklappning och yrsel i hissen på väg hem för att jag är rädd vad som väntar där. Jag vill inte ha det så. Undra om han kan förstå hur mycket detta skadar mig och oss.. Jag blir bara så trött.

Nu ska jag hem till en vän på middag och försöka njuta av kvällen.

Tack för uppmuntran mulletant :)

Du har kommit alldeles rätt! Läs omkring här i olika trådar så kommer du att känna igen dig.
Fortsätt skriva här, det hjälper mer än man kan tro. / mt

Jag vet att jag inte ska lägga ord/tankar/känslor i munnen på dig, men jag kan inte låta bli att skriva detta: det han håller på med är bara ett spel, oavsett om det är medvetet eller omedvetet från hans sida så är det ett spel!!!

När jag hade lämnat exet så ville jag att vi skulle gå igenom per tel eller mail vilka saker som var viktiga för oss så att vi skulle dela på dem utan att ses, eftersom jag visste hur han förvred mitt huvud, men han lockade dit mig och jag gick med på det. Det blev en kväll som inleddes med bra samtal, han var lugn och väldigt, väldigt snäll och omtänksam. Han ville inte alls diskutera hur vi skulle dela saker emellan oss, utan han ville gå runt på snyftrunda i vårt hus och prata om "minns du när vi köpte den...", "kommer du ihåg vad du sa till mig när du gav mig den här...", "hur ska vi kunna dela på den..." osv, och jag bröt fullständigt ihop (fortfarande såå känslig för vad "jag" hade gjort, så osäker på om jag gjort rätt, så ledsen för att riva upp familjen) och då stod han där och höll om mig och tröstade, och sedan när jag sansat mig så ville han ju bara att jag skulle flytta hem igen "för han kände ju hur olycklig jag var över vad jag gjort genom att lämna honom", och då tog jag upp saker om det som var runt omkring, precis det du beskriver, och då vände han på en millisekund och "om jag skulle hålla på och älta det så kunde jag fan lika gärna dra, och om jag inte kunde släppa de småsakerna så var jag fan inte värd honom och han var minsann beredd att förlåta mig men jag var så känslig" osv osv. Så mycket för det där goda, inledande samtalet - han var ju van vid att jag backade om han var lite "len i munnen" mot mig... Jag hotade ju oändligt många gånger med att lämna, men så var han lite lugn, lite snäll, lite omtänksam och då backade jag varje gång... Det hade kanske kunnat funka även denna gång, men tack och lov så gjorde det inte det, utan jag blev typ jagad ut ur huset!

Det är klart att han lägger över allt på dig, och du behöver inte ta hela ansvaret (lättare sagt än gjort) men du behöver "bara" tänka på vad som är viktigt för dig och hur du vill leva ditt liv - stämmer han/ert liv tillsammans in på det? Nej, inte enligt det du skriver och skrivit tidigare, och det har du påpekat för honom, och då är det hans ansvar att ordna till de saker som du inte vill ha i ditt liv, om han väljer att inte göra det så är det upp till honom! Jag låter hård, men jag menar verkligen inte att vara hård eller elak - men jag har själv suttit i i sitsen att jag tog på mig allt ansvar och "accepterade" att det var "mitt fel", jag var den som "förstörde" familjen, jag var den som "krossade" honom, och allt det där, men i efterhand har jag ju insett att jag valde det som var viktigast för mig och barnen, och det var itne att i första hand göra honom nöjd.

Jag förstår att du just nu inte vet vad du vill, vad du känner osv, men försök fokusera på varför du faktiskt lämnade. Det fanns en orsak till det och han har uppenbarligen inte förändrat det som du kräver för att det ska fungera, och oavsett om han skulle göra det så verkar ni behöva det som Lelas påverkat många med - jag vet itne exakt hur orden är, men något med att först behövs det ett jag och ett du, sedan kan man bygga ett vi.

Du gör helt rätt: du har valt att lämna ett liv som fick dig att inte må bra, du har valt ett liv som kommer stärka dig och dina barn. Det är en osäker start, och det tar mycket kraft, tid och osäkerhet, men det blir bättre!!! Det blir bättre! För ett år sedan gick det itne en dag utan att jag grät, det var hela tiden saker som fick mig att tveka, saker som skrämde mig, han skrämde mig osv, men nu är saker lättare. Jag gråter ibland, det känns sorgligt ibland, det gör ont ibland, MEN: jag är starkare, jag är lyckligare och jag är mer harmonisk!

Du är bra, du är värd lycka och lugn!!!
Kramar!!

vad du skrivit ser du ganska klart skulle jag tro. Ni talar inte om samma saker och beträffande hans alkoholmissbruk, som är det du inte orkar och vill leva med, verkar han inte alls ta till sig vad du sagt. Du ska stå fast vid det som är viktigt för dig! Och så hoppas jag att du har stöd av kloka och kunniga människor omkring dig, det behöver du. Flygcert är en fantastisk vägvisare... Hon vet från insidan vad du går igenom. Kram, kram / mt

Gå tillbaka in i den här tråden och då ser du längst ner att du kan välja "besvara" om du klickar där kan du fortsätta i samma tråd. Hoppas jag kunde förklara... Det är ju faktiskt så vi gör just nu, fortsätter skriva i samma tråd. Kram, kram / mt

Hej mulletant
Tack för ditt råd.
Men hur menar du att jag väljer en ny tråd varje gång?
Hur ska jag göra istället?
Tack för ditt råd.
Med vänlig hälsning, Sorgsen44

Tack för kramen, Mulletant, den värmer. Är precis hemkommen från sambon och barnen. Jag och (fd) sambon hade ett litet prat ang hur vi mår och hur framtiden kommer att se ut. Det är så tydligt att det är jag som måste ta detta beslut. Nu lägger han över det stora ansvaret på mig- nämligen att han tänker sälja sin firma bara för att göra mig nöjd. Jag får panik!! Bad honom att verkligen tänka igenom sitt beslut ännu en gång för innan hade jag faktiskt förklarat att jag inte ser någon framtid för oss och att jag vill hitta mig nåt eget. Han fortsätter att tro att allt skulle bli bra bara han säljer av grejjer och minsann kommer att vara hemma mera. Han tycker att jag betalar ett väldigt högt pris för att börja om ett nytt liv, tycker att jag har en dålig inställning. Summan av allt är att han är beredd på att sälja allt som han ärvt och som har med hans firma att göra- för att få mig tillbaka.
När jag efter att vi pratat en lång stund frågade vad han hade tänkt göra åt drickandet, det som är en av de största orsakerna till att det är som det är, så blev han skitarg- "jag tänker då inte bli nykterist om det är det du tror, för om du tror det så kan du sätta dig i bilen och aldrig mera komma tillbaka". Så jäkla irriterad han blev. Från att ha haft ett ganska bra samtal- dock med en del oenheter- till att vi skiljs som ovänner. Alkohol är verkligen en öm punkt. Jag frågade innan han fick sitt utbrott om han fortfarande inte förstått att det inte handlar om hans jobb/firma utan att det handlar om det som hänt runt omkring. För mig får han gärna ha firman bara jag kan lita på honom.
Just nu- i ren sorg- så känner jag att det faktiskt kanske vore lättast och bäst om jag flyttade tillbaka- han kanske är beredd på att göra allt bra. Men jag litar ju inte på honom- han sade oxå att han inte förstår varför jag ser drickat som ett så stort problem han har ju aldrig gjort mig nåt (han menar fysiskt) han tycker att jag ljugit på honom jämt ang hans alkoholkonsumtion " ingen alkoholist kan väl ha ett fast jobb och en firma". Han tycker att jag ska hjälpa till därhemma- vattna blommor mm. Jag äger ju oxå huset. Just nu är jag så himla förvirrad!!
Känner skuld och skam och är en dålig människa. Vad är rätt- gör jag rätt? Vad vill jag??

till dig Framtidsdrömmar ... Och en till flygcert på samma gång. Ni båda fina följeslagare.... / mt

Ja, eller inte? Ny kollaps förra veckan mitt i natten. Men påsken gick bra.
Så i går kväll hörde jag på stegen, andningen, irritationen att det sög i tarmen igen. Och i plastpåsen samlades fler och fler burkar.
Orkade inte ta bråk om det före en lång och krävande arbetsdag så jag biter ihop och blir bara kall och trött.

Vet inte om det är bra eller dåligt att jag tänker att det har ju varit värre….

Med dina ord känns min resa lite lättare- jag ser att det finns hopp och att det jag går igenom är en naturlig del i hela processen. Tack för att du finns och lyssnar till mig.

Förstår att det är en sorg - det man faktiskt haft gemensamt och njutit av tillsammans, nu har man ju inte det heller... Men precis som du gör så behöver du kanske påminna dig om det jobbiga/dåliga också - under många månader efter att jag hade lämnat exet så var jag ofta osäker på om jag gjort rätt eller fel, jag tänkte att han kanske ändrat sig osv, och då sa min samtalskontakt till mig att till och med fokusera på det dåliga, det som gjort att jag lämnat, eftersom jag var så snabb med att ursäkta honom, vara förstående och ta på mig skuld osv.

Vad bra att du gråter, det hjälper! Känner dock med dig, för ledsen är ju inte det man allra helst vill vara. Men vad skönt att barnen har dig, att du finns där, för de har ju ingen trygghet hos pappan uppenbarligen. Det är ju jättesorgligt, men då har de dig. Mina barn är ju mindre, men jag kan se nu i efterhand att de levde (och delvis lever) i ett starkt medberoende - den stora flickan smög för pappa, visste inte var hon hade honom, var rädd och vågade inte riktigt prata med honom osv, och när vi hade flyttat och hon var hos pappa så var det många gånger som jag märkte att det hade hänt något men hon sa inget. När jag började vara öppen med att pappa varit arg, och jag kunde säga att jag varit rädd osv, och när pappan ballade ur mot mig inför barnen efter separationen så har jag ju efterhand lärt mig att jag kan och får prata om det, och när barnen frågar så pratar vi om det, utan att jag pratar illa om pappa så förklarar jag att man kan bli arg men man får inte göra si eller så, och det eller detta är inte okej osv, och jag tror att det har hjälpt barnen, för nu kommer de då och då och berättar om saker som hänt hos pappa, eller saker han sagt och gjort. Jag hoppas att det ger dem trygghet; att jag är öppen, jag behöver inte tysta ner, jag behöver inte skämmas för det är inte jag som gjort de sakerna.

Känslan av att självförtroendet varierar tror jag är helt naturlig. Försök göra saker du mår gott av, om det så bara är att tvätta håret! Jag vet att jag vid några tillfälle förra våren skrev ner listor på saker jag skulle göra för mig själv. Varje gång skrev jag ner 3-4 saker, tex fotbad, gå promenad, äta choklad eller rensa ur badrumsskåpet, simma, ringa en vän. Och de listorna hjälpte mig - det var saker som jag skulle göra, och kunde bocka av. Det kändes skönt att bestämma saker, för annars var det ofta så att jag var så ledsen att jag knappt kunde ta mig ur sängen.

I det som du befinner dig nu så får du lov att "bara ta" - det är ju så det känns: det är så mycket för en själv, så mycket tankar och känslor, så mycket att besluta om vid flytt, bodelning, boende osv osv. Jag orkade knappt göra annat än tänka på mig själv (och tänk - det måste man ju få göra, för när ägnade du dig själv så mycket tanke senast?). All min tid gick åt till att försöka ta hand om barnen på bästa sätt, och när de var på dagis så grät jag, var på samtal, ringde soc/AA mm, och mitt i allt detta så var min närmaste väninna A den jag pratade mest med, som ringde och kollade av att jag var okej varje dag, och henne ringde jag när det krisade sig vilken tid som helst - samtidigt som hennes älskade mormor höll på att gå bort, och även gick bort... Jag skämdes som en hund när jag månader senare när jag "återvände till verkligheten" och orkade tänka på någon annan än mig själv - jag hade knappt frågat henne hur det gick, hur det var med vare sig A eller hennes mormor, och vi pratade om det och A sa att det var helt ok, hon hade inte upplevt det som att jag aldrig frågade osv, men hon förstod också, för hon visste ju om min situation. Så, unna dig att tänka på dig själv!!

Gott om jag kan ge dig hopp - jag trodde inte att jag skulle greja ett eget, ordnat och underbart boende, men det har jag - och det kommer du också! Att jag är så nöjd på många sätt, det betyder inte att min sorg är borta: jag valde att leva med en man, köpa hus, få barn för att jag planerade att leva med honom hela livet, att jag skulle kämpa för att få saker att fungera osv, men det räckte inte - jag kämpade, försökte och ansträngde mig, men det räcker inte att en kämpar, försöker och anstränger sig... Men, åh, vad ledsen jag är emellanåt, framför allt för att min dröm om en familj, om alla saker vi skulle ha tillsammans som familj, saker vi som familj skulle göra - det gör ont emellanåt, fruktansvärt ont! MEN - det blir lättare!!! Jag ser att jag är lugnare nu, att jag är mer mig själv, att jag itne behöver trippa på tå för att hålla min sambo på gott humör för att slippa få skäll, bli hotad och skrämd osv, jag kan ta hand om mitt hus som jag vill - jag kan ta det lugnt när jag vill, jobba när jag vill, arbeta i trädgården när jag vill osv osv - utan att exet blir arg för att jag "hellre träffar vänner än är med honom", arg för att jag "vill påta i rabatterna när han vill att vi läser en bok" osv - jag behöver inte vara rädd att göra fel hela tiden. Det är ett lugn och en styrka, och jag mår bättre idag, på många sätt. Det kommer du också att göra!!

Ursäkta allt svammel, och mycket om mig själv, men jag vill verkligen att du ska veta att saker och ting blir bättre, de blir verkligen det! När jag var i din nyseparerade sits förra våren så trodde jag ofta att lycka, glädje, lugn aldrig mer skulle finnas i mitt liv, men det gör det ju, så mycket mer idag!! Kärlek är jag lite rädd för, men det är ingen brådska!
Stor kram till dig, kära framtidsdrömmar!

Nu har han vaknat, fortfarande berusad. Av det som är synligt hemma är det en öl som saknas. Knappast det enda han druckit. Jag anar att tabletter är inblandat också, men orkar inte spekulera..Jag har hällt ut det som vart synligt förr, men efter raseriutbrott som resulterat i sönderslagna saker o hål i väggar undviker jag det, är jag feg?. Det är kalas idag för min pappa, men det är ju inte aktuellt för honom att följa med på det. Han sa att nu låter vi bara den här dagen gå, i morgon är det dags att jobba. Ena stunden grips jag av ett raseri som får mig att skaka i hela kroppen, jag hyperventilerar, sedan gråter jag. Ibland kan jag känna mig stark o tänka ut en plan för framtiden. Känner att jag börjar bli bitter, och det är bara jag som kan förändra det förloppet. Peppar mig själv!

Till insikt att den jag kan kan påverka är mig själv. Försöka lyfta blicken o se något annat, men det är svårt när man befinner sig mitt i den Andres rus. Som vanligt finns det mycket att dricka i garage o källare, mer än vad jag hittar. Jag stålsätter mig o säger till mig själv att strunta i att leta. Nu är det morgon och han ligger förmodligen i gästrummet på bottenvåningen. Jag vill inte prata med honom alls. Orkar inte höra. Igår grälade vi ordentligt på morgonen, jag märkte ju att bakruset var såpass att han skulle dricka på dagen. Jag bad honom låta bli, grät gjorde jag. Är i ett skede i livet där det är pressat inte bara hemma. Han lovade. Vi kramades och det var en stor lättnad jag kände när jag lämnade huset för att handla. Någon timma senare när jag kommer hem är han kraftigt berusad, kan knappt prata eller stå på benen. Han lägger sig o sover resten av dagen. Då skrev jag hit. Kände att jag måste börja någonstans. Igår sa han att om jag inte orkar mer får jag gå, och det är ju inte första gången han säger det. Sedan när han är nykter så är jag hans allt. Känner mig manipulerad o arg på mig själv som inte bara står upp för mig själv! Men självkänslan är låg.

Det är en sådan värme som fyller mitt hjärta av alla era kommentarer. Denna helg har varit jobbig- jag har fällt många tårar. Barnen har varit med mig, det var inte helt klart hur det skulle vara men visade sig ganska snart att det var hos mig det var bäst att vara eftersom drickat tog överhanden vad gäller min sambo. Barnen har inte propsat på att få vara med honom och jag tror att de känner att det inte är helt ok att vara med pappa själv denna helg. Jag vet ju inte- men min magkänsla säger så.
Även fast jag har haft mina barn hos mig så har det gjort ont i hjärtat. Fiske, skoter, sol och snö- det är vad våra påskar bestått av. Är det nåt intresse vi haft gemensamt så är det det så det har gjort så ONT att inte vara tillsammans denna helg. Dock påminner jag mig själv om den förtvivlan, ilska, sorgsenhet jag också känt dessa helger genom åren då alkoholen skuggat det underbara och vackra.
Det gör ont i hjärtat och jag känner mig trött. Mitt liv känns så trasigt, min familj likaså. Mitt självförtroende och min självkänsla pendalar från timme till timme- ena stunden glad, självsäker och jag duger som jag är- andra stunden (just nu)rädd att göra fel, säga fel saker, jag känner mig tjock och ful, håret är fult och jag får en känsla av att jag aldrig kommer att bli lycklig och älskad igen.
Det är trångt, sandigt och stökigt i min lilla lya där jag bor- det måste bli en lösning på allt vi har gemensamt så att jag får börja om någonstans. Jag känner tacksamhetsskuld till allt och alla- känner att jag bara tar och tar från andra men har inte själv förmågan/platsen att ge något tillbaka (bjuda på middag, vara barnvakt, låta barnen ta hem sina kompisar och sova över mm..). Inga världsliga problem men dock gör det ont i hjärtat. När jag läser det du skriver Flygcert, om ditt boende, så ger du mig hopp om att jag kommer att känna en annan känsla när jag bor på ett eget ställe.
Ibland tvekar jag på om jag gjort rätt- han kanske vill ändra på sig nu och leva med mig......Nej, troligtvis inte.
Jag saknar min familj!

ni både pratar och hjälps åt med det praktiska Sorgsen44. Visst är det en kort tid han varit nykter och visst förstår jag att du tvivlar - men det är också så viktigt att ta vara på allt som är gott, varje bra dag.

Jag ser att du skriver ganska ofta här och du har gjort och gör stora förändringar i ditt liv. Det verkar som du gör ny tråd för varje inlägg och det är lite synd tycker jag.... Om du fortsätter i en och samma tråd ett tag kan både du och vi som läser gå tillbaka och se hur det var tidigare. Det man skriver här är ju viktiga tankar och händelser av ett sammanhang, en fortgående process i livet. Det är mina tankar bara, du gör förstås som det känns rätt för dig! Önskar dig en fin dag! Kram / mt