Senaste kommentarerna i forumet

beslut att lämna nu Slutkörd. Du kan inte hjälpa honom och vi som står vid sidan kan inte förstå alkoholistens "varför".
Sök dig gärna till Al-anon, där möter du människor som vet från insidan och du får stöd utan fördömanden. Inte heller de som missbrukar fördöms och det är så befriande. Kram / mt

Jag håller med dig det är fruktansvärt att ens underbara (förr) man är ett vrak som stinker o är totalt motbjudande. Han gråter o är ynklig. Jag känner mig elak när jag väljer att annat liv nu. Har bestämt mig att flytta. Men jag känner för honom jag vet att han egentligen inte vill dricka. Men alkoholen är övermäktig.
Hoppas att du kan se att livet ni har med fester o middagar inte är värt ngt när det är som det är. Jag har gjort det nu.
Eran dotter o du är värda ett liv utan alkoholism.

Efter att ha tillbringat 5 veckor i behandling på Jälla är det första han gör att supa ner sig både fredag o lördag. Även helgen innan han kom hem så söp han ner sig på lördagen o tog buss o tåg hem. Då handlade jag som en riktig medberoende o skjutsade tillbaka, fikade på anhörighetsfikat o låtsades som ingenting, inom mig rasade jag. Av fem veckors behandling där mobil o dator varit "förbjudna" har han lyckats smussla in både och för att sedan trakassera mig dag som natt.
I fredags lämnade jag hemmet o var borta hela dagen. Lördagen skulle vara vit men närjag kom var han onykter varvid jag åkte hemifrån. Kunde inte sova borta men kom hem sent. Mitt i natten går han upp ner i garaget stannar där ett par timmar för att komma in superfull.
Jag har bestämt mig för att lämna men vad är det som händer. Han var nykter i fem veckor, en vecka innan o fyra på Jälla. Varför tar han inte till sig behandlingen? Är han inte "färdigsupen"? Är det så nu att vi bara ska släppa taget. Säga att vi finns här om du väljer att vara nykter men annars är du ensam.
Ganska klar med vad jag ska göra, flytta så snart det går.

Jag lider med dej. Du skall inte behöva ha det så hör. Jag tror han kommer på bättre tankar om du ställer ultimatum att inte dricka mer. Tänker på dej, hoppas det går bra .

Jag är en av dem som läst här i många år, men inte skrivit själv. Känns som om jag känner flera av er. Ni har alla hjälpt mig att fatta mitt livs svåraste beslut. Att lämna.

Jag känner igen mig så mycket med din situation sorgsen. Det jag ville förmedla nu är vad min terapeut sa då min nynyktre man och jag skulle försöka leva tillsammans förra våren. Terapeuten sa rakt ut att "din man är narcissist och kan själv inte ta på sig skulden det innebär med en skilsmässa, det måste du göra. Hans skuld är så stor i och med vad han gjort under sitt missbruk att han inte fixar en skuld till. Därför försöker han förmå dig att ta beslutet för både du och han inser det omöjliga i att leva tillsammans i framtiden. Medvetet eller omedvetet. Bagaget är för stort och för tungt att bära. Ju längre ni lever tillsammans desto mer sadistiska kommer ni båda att bli. "

Vad som hände var att jag fick fortsatt skuld för allt som var dåligt i vårt liv och i omvärlden. Men när jag slutligen sa att nu fick det vara nog, vi måste skilja oss, släppte mycket av trycket och trevligheten kom ganska snart därefter. Det jag befarat med aggressivitet och elände och kanske återfall blev inte alls resultatet utan en väldigt fin vänskaplig kontakt ganska snart. Läst mycket om narcissism och rekommenderar dig att göra detsamma. Det har ökat min förståelse för reaktioner och händelser. Det har lärt mig att det vara inte bara alkoholen som gjorde honom till den han var.

Och så vill jag verkligen rekommendera Århundradets Kärlekshistoria till alla ! Den berör mig fortfarande djupt fastän jag inte levt med alkoholen på ettochetthalvt år.

Du är en viktig person och värd allt det bästa och han ska inte få trycka ner dig och förminska dig. Du måste, om du inte lämnar honom, försöka bygga upp ett skydd så att han inte kommer åt dig. Gå bara ut ur rummet när han säger dumma saker eller tryck på inspelning på din mobil så har du bevis som du kan spela upp på behandlingshemmet. Försök iaf att inte bry dig men jag vet att det sätter sina spår och har du fått stå ut med detta i många år så är du nog skadad i själen. Kanske du behöver en psykolog att prata av dig hos?
jag blir uppriktigt orolig över hur du har det. Du ÄR en fin och uppskattad människa och han är avundsjuk men framförallt är han osäker och mår dåligt och många människor blir elaka mot sin partner när de själva mår skit. Någonting hos dig triggar igång honom och det är inte acceptabelt. Kan du inte skilja dig?

MIn man har sen igår klivit upp ur helvetet och drack ingenting på em/kvällen och han kom till mig och vi tittade på tv och gick sen och la oss tillsammans, hade sex och jag sov på hans arm. Älskar honom så mycket. Idag har har mått dåligt, spytt och darrat, jag har varit borta några timmar på franskakurs och han låg lugnt på soffan när jag kom hem. Konstigt att jag känner när det är fara och känner när det inte är det. Under dagen idag har jag känt mig helt säker att han inte druckit och så var det. Ingen oro i min mage, bara lugnt.

TÄnker inte nu som vanligt börja prata, tjata, fråga, gråta och göra någon affär av det här, tänker köra på samma linje som medans han söp.

Jag lever i nuet och är lycklig när han är nykter. Ingen idé att tänka på det som varit lika lite som att tänka på vad som eventuellt kan hända i framtiden. Förhoppningsvis var det här läxan han behövde.

Jag vill iaf att du köper den där boken. Där står det om precis såna fall som både din man och min. LYCKA TILL säger jag. Tänker på dig och vill gärna höra mer.
Kram

Jo, AA och deras program är ett klokt val!

Jag hoppas din man orkar ta sig ur återfallet, det kräver mod och styrka.

Min karl trodde jag skulle supa ihjäl sig för 14 månader sen, innan han hamnade på behandlingshem, hans tredje i livet utöver massor av andra behandlingar. Saker jag inte visste! Han har fortfarande två månadsmöten kvar innan han räknas klara hantera sig själv! Han sköter sitt nya jobb sen 1,5 månad, han dricker inte, han är vänlig och korrekt och folk ser honom som stabil och trevlig.

Det är bara mig han behandlar som skit!!! Jag vet inte om folk på behandlingshemmet har genomskådat honom men där väljer han noga vad han säger och framställer sig själv som ödmjuk och senaste han vräkte ur sig till mig var att alla skrattar åt mig? Han förvränger och talar till sin egen fördel, otäckt att se! Jag har förstått detta och självklart måste hans elakheter få ett slut! All hans illamående är mitt fel och oavsett så får jag skiten. Saker jag inte har en aning om är galet vräker han ur sig i långa haranger och därför finns nu inget som är "vackert" och "vårt" kvar längre! Totalt utan syre!!! Jag är en offentlig person och han vet jag håller stenhårt på integriteten! För min familjs skull och för mina kollegors familjers skull! Han hånar mina val och försöker förminska min position. Det klarar han ju gentemot mig men världen är ju större än han och den kan han inte kontrollera. Antagligen handlar det om vanlig svensk avundsjuka och han vill ju gärna ta del av fördelarna för sitt eget egos skull! Är så trött på detta och haft överseende med mycket. Är stryktålig och har mycket tålamod men nu har jag fått nog! Han också men kommer bli jag som lämnar, det hör liksom till hans tidigare mönster, den övergivne stackarn!

Frågade per sms om han är kvar i huset. Han tror, eller, han VET jag har satt min familj och grannar att kontrollera honom?! Sjukt!!! Så svaret på min fråga var. Är jag?
Fick i alla fall svar...han har fått hela mig om bakfoten och det kan jag inte ändra hur mycket jag än vill!
Därför har jag gett upp...

Jag har haft en bra arbetsdag!
Köpt mig lite nya kläder!
Ätit gott!
Efter jobb imorgon ska jag träffa några avlägsna kollegor! På söndag de nära!
Känns lika förvånande varje gång men kollegorna gillar mig. Det känns att jag är svulten på tilltro och skyggare än för några år sen men jag är medveten. Jag vill vända ny och jag GÖR något! Det är jag stolt över just när jag nu skriver ner det. Jag gör något annat, eller jag gör som 1000-tals andra gånger men det KÄNNS annorlunda göra detsamma.

Ska bli kaffe med vänner nästa vecka.

på nåt sätt känns det bra att sitta själv för jag behöver inte oroa mig. Jag kan dricka ett par glas vin i lugn och ro utan att någon sitter bredvid och fyller på åt sig själv och kallar mig för "jävla torrboll" som inte vill dricka lika mycket som han. Det är skönt. Gillar att sköta mig själv, göra som jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. Kanske han ska fortsätta bo i källaren och supa så kan jag ha mitt liv.
Jag fyller på hans förråd hela tiden så stannar han där. Inte stör han nån. Kommer någon och hälsar på låser jag in honom. Med massor med sprit.

fantasierna är många....

Det blev ingen dusch men jag tror han är sakta sakta på väg tillbaka....
Nu ligger han där nere igen men när jag släckte lampan såg jag att hans ögon var öppna, då finns det kanske hopp.
Jag vill tro att han är på väg tillbaka till sig själv, till mig, till vårt liv.
Om en vecka får vi hela släkten hit på påsklunch och det blir övernattningar och mycket folk.
Tisdagen därpå flyger vi söderut för att se till vårt nyinköpta sommarparadis.
Han måste helt enkelt snabbt nyktra till och bli frisk!
Har inte gråtit mer för det löser inga problem. Jag är stark och det kommer gå bra. Obotlig optimist.
Så det så.

Men nu kommer tårarna för att jag själv tog ett glas rosé till maten i min ensamhet. Känner mig så lurad, så sviken av mannen som jag älskar så oändligt. Vi är ett, har alltid varit. Kämpat i motvind i många år mot elaka X och vårdnader om barn mm. Vi har verkligen växt samman och ingen av oss kan tänka oss livet utan den andra. Och nu har han förvandlats från en vanlig man till en fullständigt utslagen människospillra. Jag är chockad.
Hur kunde det bli så här? Jag saknar honom så fruktansvärt, min älskade man som jag vill dela allt med. Var är han nu? Instängd i en kropp som ligger och sover på golvet i källaren, i smutsiga kläder, med oborstade tänder och orakad. Han luktar som herrarna på parkbänken som man många gånger gått förbi.
Gud vad jag saknar honom. Längtar efter honom. Vet inte hur jag ska klara det här...
Jag vill inte skiljas från honom, jag vill att han blir nykter förstås men samtidigt är det inte en nykterist jag vill leva med. Vårt liv har alltid innehållit god mat med perfekta viner till, alla våra resor har handlat just om det. Att hitta den perfekta måltiden. Vem ska jag nu dela det med?
Det är ju just på grund av vårt sociala underbara liv som nu fick honom att återfalla i missbruk. Han vill ju smaka goda viner, vill dricka en whisky med min far de gånger vi ses, vill prova goda ölsorter och vara en social människa som är med på alla våra tillställningar, fester och resor.
Hur ska vi göra nu?
Hur kul är det för mig att sitta själv och han är nykter? Det är inte kul. Helt enkelt inte alls kul. Så hur ska vi göra? Kan vi fortsätta leva ihop?
JA, vi måste för vi älskar varandra. Kärleken övervinner allt!

Nu är han helt plötsligt uppe på fötterna efter att ha legat och sovit i många timmar i sträck. Nu ska han in i duschen och tvätta sig, borsta tänderna och sen vill han se Let´s Dance sa han. Han måste äta också, har väl inte ätit nåt på två dagar. Jag har inte tagit hand om honom den här gången, tror det kommer göra susen. Nu måste han fatta att det här går inte. GUD, ge mig styrka. Jag älskar min man, uppriktigt och ärligt.

Har du ingen vuxen kvinna som du kan prata med? Mormor eller farmor? Moster eller faster? En kompis mamma?
Super hon din mamma och du bor med henne eller har du flytta hemifrån?
Du måste berätta lite mer....
Jag finns här om du behöver prata av dig. Klart man behöver en mamma men jag har själv aldrig haft någon fin kontakt med min mamma, av helt andra orsaker, men vi har ändå setts och umgåtts även om vi aldrig stått varann nära.
Jag är själv mamma till fyra barn, tre flickor, alla stora nu, den yngsta 17 1/2. Jag vet att jag är väldigt viktig för mina två yngsta och säkert den äldsta också men nummer två är mer som jag och vill inte stå mig nära. Hon vill hellre minnas bara allt dåligt som hänt under alla hennes uppväxtår. Tyvärr, Det svider i mitt hjärta väldigt mycket.

Men tillbaks till dig,.
Berätta. Jag lyssnar.
Kram

enligt min man, som just nu lider av ett helvetiskt återfall, men han säger att läkare och vårdpersonal är bara skit. De VET inte hur det är att vara alkoholiserad. Men det vet de allihop på AA. Där är det ingen som dömer eller har åsikter, de bara lyssnar och stöttar.
Köp BOKEN nu! Ge den till honom och han kommer börja läsa i den...jag lovar.

ISBN 978-91-972093-5-9 anonyma alkoholister och ISBN 978-91-974965-7-5 Tolv steg och tolv traditioner. Jag beställde från http://www.aa.se/webbshop/

Min man kommer ge sig hängivet in i det igen när den här fasan är över, gör han inte det så super han helt enkelt ihjäl sig. Vilket väljer han?

Lycka till!!
Kram

men om din man skulle bli helt nykterist så skulle han ju bli precis den han var förut, vad tror du händer då?
Jag kommer ihåg filmen med Al Pacino och Meg Ryan där hon är alkholist och de skiljer sig till slut och många månader senare så ser han henne gå in på ett AA-möte och han följer efter och lyssnar när hon pratar där inne....de börjar om tillsammans och det är så vackert och romantiskt.
Kan verkligheten bli sån? Ja säger jag! Det måste ju finnas par där den ena varit alkis men slutat och sen blir det underbart.
Jag måste tro så, älskar min man så oerhört mycket när han är nykter. Vi har så kul ihop jämnt och fantastiskt sexliv och jag önskar vid gud att han ska bli nykter och ge oss vårt liv tillbaks.
Önskar dig lycka till och fortsätt berätta hur det går här inne.
Tycker det känns bra här, att man kan prata av sig utan att bli dömd. Har inga vänner att prata med, jag är inte sån som pratar.
Kram på dig

Nu är det helt slut med att ta hand om och stötta. Jag har varit helt likgiltig och inte sagt något alls till honom mer än att han ska gå ner i källaren. Och det gjorde han.
När jag kom hem från jobbet idag satt han på yttertrappan till vår villa och sov framåtlutad över knäna med systempåsen vid fötterna. Där fanns två mellanöl(?) en flaska vitt vin och en plunta med vodka som var halvfull.
Jag tog påsen och gick in, lät honom sitta där. Efter ett tag knackade han på och jag släppte in honom, sa ingenting. Spriten hällde jag ut och gav honom de två små burkarna med öl, som jag satte i bakfickorna på honom, och så tog han sig med stor möda nerför trapporna. Apfull.

jag har hållt på med mitt här uppe och gick sen ner till tvättstugan och tittade in i rummet där han var och han låg helt utslagen på golvet. Kladdigt på golven och allt i oreda. När hans mobil ringde, för femitelfte gången från olika jobb, satte han sig upp men svarade som tur var inte. Ingen kan undgå att höra att han är helt plakat.
Ser hans mail från de jobb han har, viktiga jobb, där de väntar på analyser och tidrapporter mm. De lär ju undra om han dött....Det stora fina uppdraget som han har på G brinner väl inne snart...han har skrivit och ringt otaliga gånger och väntat på att min man skulle ringa i två dagar nu. Detta är riktigt hemskt.

Jag har skrivit över vår firma på honom så får han ta smällarna själv, det är också något som han brukar skrika om när han är riktigt full, att han ska ha firman själv för jag gör ju ändå ingenting. Den här gången har han dock varit nästan otäckt tyst men det kanske beror på att jag inte bråkat på honom, inte tjatat, inte skällt, inte gråtit, inte bett utan bara varit helt omdeveten om att han ens finns här. Tror det gör mer nytta faktiskt. Då har han ingenting att skylla på. Annars är det ju inte så konstigt om en karl super med en sån tjatkärring runt sig som bara skäller. :-/

I morgon är det meningen att samfundet ska städa runt här i området och han brukar alltid vara med. Nästan så jag vill att han, precis när alla krattar här ute i solskenet, kommer utvinglandes och sätter sig på cykeln för att ta sig till systemet. Men så full som han är är det inte ens säkert att han skulle minnas det tyvärr...

jag tänker ta det lugnt i kväll, plugga franska bl a för jag har kurs i morgon kl 10 och ska cykla in till stan, min man brukar vara med. Nu är det roliga slut. Har pratat med dottern om att vi ska titta efter en lägenhet hon och jag så flyttar vi om det blir en gång till. Detta är sista gången. Punkt.

Sorgsen och räta på ryggen! Hoppas du får en skön Påskhelg. Kramar / mt

Kämpa på Susyq, ställ krav och ultimatum. Det enda som hjälper honom och dej är att du ställer krav på ett helt nyktert liv, han påminner om mej.

...en dag går till ända utan någon som helst kontakt med karln!
Han bor i huset, jag fick veta av en granne att hantverkare varit hos mig. Jag pratade med målaren att han får göra saker själv. Jag har noll koll på min post eftersom barnen tar för givet mannen har koll åt mig. Just sånt enkelt hjälper han inte med av ren elakhet och har noll samvete! Ja, smårörigt blir det och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Känns ju märkligt skicka in barnen för vattna blommor o ta in post som tidigare när nu maken är där... Kanske är han redan borta när jag kommer hem över påsk... Ja ja, vi får väl se, en dag i taget! Befriande få andas själv är det trots allt...

Min man mår nu ännu sämre när han ser att jag genomför det jag hotat m länge Att jag nu lämnat honom men inte orkat o hellst inte velat göra.
Har trott på hans löften men de har svikits hela tiden gång på gång.
Han har varit mitt livs kärlek sen jag var i tonåren.
25-bra år det sätter sina spår.
Men sista åren har jag känt en oro,och dom sista två åren har hans drickande ökat mycket.
Jag har prövat med allt.Tjatat,bett kontrollerat och hotat.Men inget har hjälpt.
Sen har han ju även varit otrogen,vilket gjorde steget att lämna lättare.
Nu har han panik.
Igår var han hos en alkoholrådgivare.
Idag var han och fick Kampral utskrivet.
Han är helt knäckt och trodde nog aldrig att jag skulle lämna honom.
Han vill vinna tillbaka mitt förtroende och sluta dricka.
Jag tror inte ett dugg på honom.
Jag är inte ens säker på om jag är kär i honom längre efter alla svek.
Jag mår faktiskt bra och ångesten har släppt.
Om han dricker så slipper jag ialla fall inte se eländet och få ont i magen och oroa mig som jag gjort de senaste åren.
Det här är det enda sättet att han rycker upp sig om han någonsin gör det.
Som jag känner nu så vill jag aldrig mer leva med honom.
Han har sårat mig för mycket.
Han är ju inte samma man som jag gifte mig med.
Humör och hans tidigare värderingar han haft är ju helt förändrade.
Men det är hemskt när jag träffar honom nu när jag röjer i huset och han är så sliten.
Ja vi bor i en mellanstor stad.
Så att vi kommer springa på varandra är troligt.
Sen måste vi åtminstone konversera eftersom vi har en tonåring de Två andra sönerna har redan flyttat.
Ingen av oss har något nytt boende men vi letar båda två.
Jag tänker köpa en bostadsrätt.
Hoppas du får styrka att komma ur ditt dåliga förhållande.
Jag tog hjälp av lyckopiller för att få styrkan att bli lite hårdare.
För han tjatar hål i huvudet på mig.
Lycka till dig med att du får slippa din ångest och oro.
Ingen är värd att få må dåligt pga av en annan människans beteende .

...kära flygcert.

Jag älskar blommor! :)

han super ihjäl sig, dricker, sover, dricker, sover. Inget liv, ingenting. Bara ligger totalt avsmälld dygnet runt och vaknar till några gånger och dricker någon dl med sherry, sen sover han igen.
Fruktansvärt att se. Han luktar illa, låter äckligt och är så motbjudande så jag nästan kräks.
En man som normalt är en hög chef på stort företag med mycket ansvar, som tränar, lagar mat, fixar med huset, övningskör med sonen och är en underbar människa som alla älskar och beundrar. De skulle se honom nu.
Jag läser i hans "bibel" , Den stora boken om Anonyma Alkoholister, och han beter sig helt enkelt som en riktig alkoholist gör. Inget undantag. Som lever i tron att han minsann kan lära sig dricka normalt, och som kan det några veckor, men som obönhörligen slutar i tragedi.
Frågan är ju om jag ska stanna och stötta ännu en gång. Sista gången. Vårt företag har jag fört över på enbart honom. Blir det konkurs så får han ta den smällen själv. Jag har ett bra jobb och flyttar direkt nästa gång. Han får en chans till, den absolut sista.
Jag tar då en lägenhet i andra hand och så säljer vi villan och sen kan jag köpa mig en egen lägenhet. Leva ett tryggt och skönt liv utan rädslan att det här ska hända. Då kan vi träffas när han är nykter så får vi se...jag älskar ju honom och vi har levt ihop i 16 år utan problem. Det har ju kommit förra året, i höstas. Från ingenstans. Jag är i chock.
Jaja, nu ska jag lägga mig och läsa. Tar en sömntablett så kan jag väl sova. Svårt med den här oron i magen och att ligga och lyssna efter vad han gör. Han ligger i gästrummet med flaskan..
Har ignorerat honom sen jag kom hem från jobbet. Inte sagt något, inte varit arg eller nånting. Det har väl i och för sig inte ens märkt men kanske kanske....så vet han att jag inte stört honom iaf. Att jag inte bryr mig längre, att jag tänker ta tag i mitt liv och göra vad jag vill även fast han ligger här avsmälld.
Fan vad jobbigt det är. Önskar så att allt var som förut. Vi har haft det så himla bra i så många år. Ledsamt nu. Suck.

Nej nej Kastellen, det är inte du som är problemet. Hoppas att du vet det. Brukar också känna så när sorgen, rädslan för drickandet blir för stor- att det gör inget om han inte kommer hem. Jag vill inte se mer och orkar inte mer just då. Känslan av bristen på respekt är alltid där.. Hur mycket min sambo än förklarar att han inte dricker för att såra mig så blir det en så tydlig konsekvens av hans handlande. Han har ett val precis som jag har ett val.
Kämpar med min egen inställning mycket nu, att som din sambo sa slappna av :) Givetvis inte på det sättet han menar. Men att försöka unna mig att må bra och njuta av de nyktra dagarna som det just nu är helt klart flest av. Det är inte lätt, men det är den bästa plan jag har just nu..

Izzy skrattade lite när du skrev att du blivit nykterist, nästan samma för mig. Vi får väl se det som en positiv biverkning. Jag har också tänkt att jag skulle vara närmare det liv jag vill ha eftersom min sambo är medveten om sitt problem och har sökt hjälp. Men jag känner fortfarande att han inte har bestämt sig. Det är otroligt frustrerande att inte veta om slutet på drickandet är nära , kommer ske om ett år eller aldrig. Men då gäller det att lyssna på mt och andra kloka. Hålla fokus på sig själv och påminna sig om att man har ett eget val. Det är så lätt att glömma....
Hoppas ni kommer iväg på konventet!

Kram

Kanske kanske blir det lite bättre dag för dag….
Inga dramatiska förändringar men jag tror att Alkoholen kan släppa taget emellanåt i alla fall. Små tecken, dock värt att skriva ner för att minnas.

Ser att det nu är ca 8 veckor sedan mitt senaste inlägg i min egen tråd. 8 veckor. Nästan två månader. Jag har läst på forumet dagligen och gjort något inlägg då och då. Jag har inte haft vare sig kraft eller ork att sätta mig ner och formulera mina tankar. All min vakna tid har lagts på jobbet, barnen och min pappa som varit (och är) sjuk. Men dagarna har gått, jag noterar allt det nya som helt plötsligt är möjligt: syrran sms:ar och undrar om jag vill äta mat hos dem efter jobbet. Självklart! Klart jag kommer! Min bror undrar om jag vill ta en fika när jag skjutsar dottern till ridskolan. Klart jag kommer! Dottern som vill ha hjälp att måla en vägg. Självklart! Jag behöver jobba över en kväll. Ja, det kan jag!
Alla små saker. Jag kan ha ljudet på på telefonen hela tiden. Jag kan dessutom prata med vem jag vill i den. Ha vilka kläder jag vill. Bestämma själv.

Mitt ex har inte hittat nån ny. Det var visst nåt han bara sa. Han går på beroendecentrum, äter antabus och lämnar regelbundna prover. Har påbörjat utredning för ADHD och äter antidepressiv medicin. Han är gladare och MYCKET jämnare i humöret och verkar må bra. Vi har nästan daglig kontakt via sms eller att han ringer. Det är på en bra nivå känner jag. Jag kan ändå känna inom mig att jag fortfarande inte "fått" bli arg ännu, han har berövat mig så mycket och nånstans skulle jag vilja ställa honom mot väggen. Men jag vet ju att det är omöjligt. Det är bara vart jag ska göra av mina känslor nånstans...

Är så imponerad av dig, du har varit en av mina riktiga förebilder här i forumet. Genom dina steg har jag också vågat ta mina. Du har gjort en helt otrolig resa på alla plan. Resan är inte slut ännu men de allra största uppförsbackarna har du lagt bakom dig. Jag håller alla tummar för att det ska gå bra och varma styrkekramar på vägen!
//Yogi