Senaste kommentarerna i forumet

Sorgsen, det berör mig djupt utan att jag riktigt kan klargöra hur och varför... kanske för att jag känner en äkthet rakt igenom... både på och mellan raderna. Och då menar jag verkligen inte att det du tidigare skrivit nånsin skulle känts varken falskt eller oäkta. Men tillkämpat kanske... en tillkämpad och lite krampaktig styrka? Kanske så. Nu när jag läste var det bara ett stort lugn. Jag tror att du kan försonas med även dessa dina/era år. Jag tror, som du, att detta, om något, kan vara räddningen. Jag tror att vi människor inte alltid vet vad som är räddningen... men att det är viktigt att leva med öppna händer och öppen blick.

Jag har känt igen så mycket av mig i det du skrivit - men inte relationen. Min man har en frisk kärna som förvrängdes av alkoholen. Långsamt men stabilt har det alkoholförgiftade upplösts och hans "sanna jag" har trätt fram. Jag kan tro att du ser en sann kärna bakom den metertjocka muren (inte hinnan) av förstelnade .... ja vad? Vad har skapat hans barriärer... det är nog så att om han ska komma ut därigenom måste han börja krafsa igenom inifrån och göra jobbet själv. På det sättet tror jag att det kan vara hans chans att du släpper (verkligen släpper) och "ger" honom fri. Överlämnar honom till sig själv. Jag vet inte om det här blev "rätt" formulerat men jag kan inte motstå att försöka.

Har du läst Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga? Någon har nämnt den här nyligen och av en händelse har den kommit fram ur bokhyllan här hos mig. Läs den gärna. Varm kram, hoppas du lämnar avtryck någon gång även framöver / mt

Heja dej! - bättre kan det knappast sägas :) Kram, kram / mt

Imorgon gäller det...

Har fått ett mycket tvetydigt utlåtande och imorgon tittar jag på det med en advokat. Känner mig stark, och mycket svag...

Pratade med en kollega häromdagen och hon påminde mig om hur jag var förra våren; så skör och bräcklig som en fågel, alldeles nedbruten och grät mest hela tiden, vågade inte stå upp för vare sig mig eller barnen i kontakt med exet. Och hur jag inte trodde att jag skulle överleva, önskade rent av att jag skulle få dö, dock utan kraften/modet att göra något åt det. Istället hade jag kraften och modet att kämpa, ha kontakt med socialtjänst, samtalskontakt osv och kraften att ta mig dit där jag är idag - är på många sätt mycket stark idag, men också svag, men inte som förut!!!

Jag ska kämpa. Jag kämpar.
Ibland är det tufft, och just nu är jag mycket nervös för morgondagen, men jag är inte alls så knäckt som jag varit. Jag är fortfarande känslig för exets åsikter, ord och kommentarer, men jag kämpar på. Han höll på att knäcka mig, så till den grad att jag inte ens visste säkert om jag överdrev, var för känslig, hade fel om hans ilska, hans sätt att behandla mig, men jag blir allt säkrare i min känsla och jag har fått ett litet kvitto från socialtjänsten på att de ser det jag ser.

När jag tänker på att av alla de gånger jag fick blommor av exet så fick blommorna inte stå mer ä n ett par timmar en enda gång - det slutade alltid med att han förstörde dem (klippte sönder dem, rev av alla blomblad, trampade på dem, eldade upp dem eller liknande) för att jag inte var tillräckligt tacksam för dem, för att jag gjorde npgon annan dumhet som visade honom att jag inte älskade honom och därmed inte förtjänade blommorna osv osv. Vilket maktuttryck... Jag bad honom oftast t it e köpa saker till mig eftersom han alltigenom förstörde sakerna, lämnade tillbaka dem, gjorde sönder dem eller på annat sätt straffade mig för att jag återigen inte var tillräckligt tacksam eller gjorde andra dumheter... Åh, att jag stannade i det, att jag gav det så många år, när jag egentligen visste ända från dag två att hans ilska var inte sund. Inte för mig och inte för honom, inte för hans familj och inte För våra barn... Men nu lever jag inte i det längre!!!

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv och kanske börjar nästa fajt. Jag är laddad, jag har slutat backa, slutat krypa in i mörkret, slutat vara tyst och hålla med bara för att han inte ska bli ännu argare. Nu räcker det. Jag grejar det jag behöver greja nu. Heja mig.

Och det är ju också en styrka- du har verkligen gett allt, och det kan ingenting ta ifrån dig. Du har ju kämpat för att du trott på det, och det är ju jättebra, då kan du alltid känna att du inte bara gav upp när saker blev svåra. Men du kan inte kämpa i all evighet, då går du ju under.

Jag vet inte vad jag ska skriva, vill bara visa dig att jag tänker på dig och känner med dig. Du är värd allt gott och jag skickar varma kramar!!

...mulletant, så är det.
Jag har gett upp flera gånger men sen hoppat på igen, det ger en inte jämförbar vila.
I jobbet har jag varit tvungen göra detsamma under åren som gått. Ofta faller saker dit de hör hemma då.
I detta äktenskap känner jag dock ingen framtid längre eftersom, som Fia sa, beteendena inte har något som helst med kärlek att göra. Tänk vad jag har inbillat mig mycket, trott på ord, hoppats, förlåtit...

När jag tittar på foton, minns, känner efter...då känner jag en sann kärlek till honom..är det inte märkligt??? Är allt inbillning tro???

Längst in, bakom all yta, allt som sagts och gjorts känns det som vi hör ihop! Smutsen har lagt sig som en metertjock hinna av betong, omöjligt komma igenom. Varför kan vi inte nå kärnan? Varför håller han så hårt fast i den där gråa, kalla massan? Han drunknar ju själv däri....

Jag har mindre magont, sover djupare, haft en kanondag på jobbet.
Jag vill vända!
Måste vända och så blir det!
Min viljestyrka är stor, i "rädda-äktenskapet" förlorade jag däremot...nu ska jag jobba för att inte klandra mig för hårt över "åren-som-gått-till-spillo". Det blir tufft!
Vem vet! Kanske detta blir räddningen av äktenskapet också till slut?!
Det sista som lämnar människan är hoppet har jag hört...

Kram på er

han har druckit något som jag inte vet vad....har letat men inte hittat några flaskor. Han har gudskelov sovit mest hela dan. Körde honom på kvällen till AA-mötet men han vägrade gå in för han var för full. Nu ligger han i sängen igen. Ångest har han. Jag har ont i magen.

Önskar att jag också kunde sticka från min supande man men ingen känner till hur han är för jag sköter det snyggt. Blir helt osocial och nästan skygg jag med. Vi bor i Stockholm och det är just därför som jag inte kan sticka heller...finns inga lägenheter att få och man får inte hyra någon om inte huset ligger ute på försäljning och så fort går det inte. Man vill ju också få chansen att se om han blir bättre utan behöva sälja villan det första man gör.

Men blir han någonsin bättre? Kommer han att sluta dricka? Hur kommer din man att göra tror du? Går han till jobbet eller super han dygnet runt? Har han någon lägenhet sen när ert hus är sålt? Funderar om ni bor i en liten stad så du tvingas se honom och hur det ska gå? Om han känns svartsjuk och galen och du är rädd så tveka inte att gå till polisen och be om besöksförbud. Tycker synd om din son, verkligen. Måste vara förskräckligt att se sin far som man faktiskt ser upp till som barn och som blir så här. Hur mycket har hänt innan du tog steget att flytta? Tycker du gör helt rätt. Önskar att jag kunde. Då skulle min man antingen gå under eller rycka upp sig och bli nykterist.

Kram på dig och lycka till

är det bästa man kan göra att släppa taget. Ibland är det det enda som återstår. Varm kram / mt

MIn man är alkoholist och det har blivit så sista halvåret, före det var han "bara" överkonsumerande vilket också innebar att jag druckit för mycket och för ofta. Medberoende. För att inte ha ska dricka fööör mycket så dricker jag också och så blir det bråk. Alltid bråk om hans drickande och så blir jag också full för jag står inte ut att se honom full. Det är ett hopplöst liv.
Jag vill gärna ta mig ett glas vin till maten och det räcker för mig men är han med och dricker så går det minst en flaska och gärna en eller två till. Det är jättesvårt att sätta gränser och hålla dem. Nu har min man ett återfall och ligger utslagen på soffan. Men han kommer att fortsätta gå på AA-möten och blir nykter. Jag måste dra ner nästan helt också för jag vill ju inte locka honom men det är trist för jag vill ta mig ett glas när jag vill. KÄnner att han förstör mitt liv. Och jag vet ju hur mycket bråk mina barn fått lyssna på och min yngsta, 17 år, har sagt att hon vet hur han dricker och nästan tvingar mig att ta något också. Vet inte hur mycket skada hon tagit men sonen som är 19 dricker nästan aldrig och han verkar trygg. När mina barnbarn kommer så blir det absolut inget drickande. Det sätter jag helt stopp för. Hur går det nu för dig TIngeling82? Håller hon sig nykter din mamma?
Tycker självklart att du ska säga till henne från hjärtat hur hon sårat och gjort dig illa men på ett lugnt sätt. Det har ju redan hänt och inget går att göra åt det. Kram på dig

Jag känner igen mig så väl i dina inlägg. Min man har varit nykter i några veckor men är nu inne i ett tungt återfall. Jobbet missköter han, ligger mest avsmälld och smyger i övrigt omkring och letar efter sina flaskor. Jag har letat en del men känner precis som du att det får vara nog nu. Om han har gömt och vill dricka så gör det då för fan. Men det är som du säger jävligt jobbigt, kränkande och oroligt för själen. Det går inte att slappna av när han beter sig så här. Idag är jag hemma från jobbet för jag känner mig helt förstörd med rödgråtna ögon och dålig sömn. Han satt avsmälld hela natten på en stol i sitt arbetsrum, hur klarar de av att sova på det viset? Fattar inte. Nu ligger han här på soffan. Helt borta. Otäckt.
Min man går på AA och säger att det är hans enda chans, där mår han bra. Bara där bland de andra alkisarna. Han har en mentor som ska hjälpa honom med de 12 stegen men helt plötsligt ville han inte det. Kallade nykteristerna för jävla idioter och sån skulle han minsann inte bli. Då visste jag att det snart är bottenskänning igen. Och nu är vi här. I helvetet. För jag hamnar också där pga hans beteende. Det är oerhört svårt att inte bry sig, inte bli arg, inte ledsen, inte sårad och inte försöka hjälpa. Jag älskar ju honom. Vi har ett långt liv ihop och det har varit bra mestadels. Det är i höstas som det riktigt tog fart med det här. Har aldrig sett honom totalt borta i flera dar förut. HIttat honom på golvet.
Han vet inte hur han ska bryta det här nu men tänker nog gå på AA-möte i kväll. Hoppas. Hans mentor har jag också kontakt med, annars har jag ingen att prata med. Ingen vet det här mer än mina två yngsta barn som gudskelov är nästan vuxna. Den yngsta på snart 18 år har sovit hos en kompis i några dagar och har inte sett att han tagit ett återfall. Hoppas hon stannar där tills allt är bra igen. Då är han så underbar och fin. Men hur länge kommer det ta den här gången? Tror tyvärr inte att det är över än. Jag måste gå och jobba i morgon, hur ska jag klara det. Har ingenstans att åka, vill vara här i mitt hem. Det enda som gör att jag stannar är för att vi äger villan ihop och det blir fruktansvärt mycket krångel att sälja och flytta härifrån. Bor i Stockholm och att få tag på en lägenhet är omöjligt. Så det går inte att bara dra. Då hade jag gjort det. Hade vi bott i en lägenhet i en mindre stad så hade jag bara packat ihop och dragit. Hur ska jag göra mer praktiskt? Det stör mig enormt att jag måste sitta här och titta på honom hur eländig han är. Jag blir apatisk och ledsen. Orkar inte göra saker. Fy vilket dilemma.

...några dagar i min ensamhet sen jag lämnade hemmet.
Jag har gett upp känner jag.
Det gör mig kroniskt ledsen men nu finns inga andningshål kvar...

...höra från dig och att livet rör på sig. Det tunga och sorgliga lever du ju med och i, det känns bekant för mig och alla andra som står mitt i Själv har jag ju sen länge insett vilket grepp alkoholen tar när det blir en sjukdom men det är ändå svårt att förstå att en människa kan transformeras och bete sig så hjärtlöst och omänskligt. Jag tänker ofta på dig och det ger mig en trygghet att vi-termen finns i eländet.
Sänder mycket värme och omtanke och är någonstans tillfreds i vetskapen att det rör på sig för dig.
Kram

Idag har han fått ett fantastiskt fint jobb med hur mycket betalt som helst och han står och pratar om hur dum han är som dricker, att han inte fattar varför han gör som han gör och jag hör att han blir fullare och fullare...och så ljuger han igen och säger att han inte har druckit fast jag ser det så väl. Jag slängde ut honom. Låste dörren. Gud vet vad han ska göra nu.

Oj, vad jag känner igen mig i din historia. Min pappa har inte samma problem men han bidrar konstant till mammas beroende. Nu väntar jag mitt första barn och är jätteroligt över hur det ska bli. Funderar också på att konfrontera dem båda. Jag har gjort det tidigare men bara när hon varit full... Känns som jag borde ställa ett ultimatum men jag vet inte... Mamma behöver också psykologhjälp men hur kan jag hjälpa henne dit? Känner igen mig så i hjälplösheten, hur gör man?

Hej kära du!
Gott att höra ifrån dig!

Åh, jag vet känslan med barnen: sorgen över att de inte ska få uppleva den där familjelyckan, det gör ont, men det blir bättre. Men oj, ibland är det fruktansvärt. Jag försöker glädja mig åt mitt fina hus, hur jag kommer mer och mer i ordning och jag trivs så gott. Jag har aldrig känt ett sånt lugn någonstans där jag bott, sån harmoni.

Det är mycket jobb att hitta sig själv, men för mig har det varit värt det!! Jag har mycket jobb kvar men jag kämpar! Och det gör ju du också! Du är värd det och du är bra!

Stor kram!

Många kramar tillbaka till er. Jag är inne och läser med jämna mellanrum- följer er även om jag inte lämnar avtryck i era trådar. Läser även de som är nytillkomna och lider med dem som är i början av sin resa- jag vet hur tungt det är, hur hjälplös man känner sig, hur förtvivlad man är, hur ledsen och arg man är osv....... Just idag känner jag ett lugn i min själ, min onda mage är bättre, jag sover bättre på nätterna. Visst har jag dagar då jag är ledsen och framförallt saknar mina barn och den familjelycka de aldrig fick uppleva med sin mamma och pappa men jag har fått en mera själslig ro. Svårt att förklara. Jag och sambon har bra kontakt och det känns bra.
Nu börjar det närma sig att ta beslut om hur det blir med huset och var jag ska bo- ett definitivt beslut ska tas och det känns naturligtvis tungt. Många saker återstår både praktiskt och rent känslomässigt och personligt. Jag måste börja läka och hitta vem jag är. Jag inser att jag tappat en stor bit av mig själv under åren som gått- min tid är nu!

Sköt om er alla! Tänker på er Sorgsen, Mulletant och Flygcert- ni som alltid funnits här för mig.

Ville bara skicka en KRAM.
//A

Framtidsdrömmar! Hoppas allt är väl med dig! / mt

Oj vad jag känner igen mig i allt det du skriver, tyvärr... Jag känner verkligen med dig och förstår din situation! Man svävar bokstavligen mellan hopp och förtvivlan, man vill tro men vågar inte, vilket i sig gör att man själv inte heller är sig lik. Min man har också varit bortrest. Jag kom på mig själv med att önska att han inte skulle komma hem igår trots att jag längtade efter honom eftersom jag förstod att han inte skulle vara nykter. Hade föredragit om han åtminstone skulle dricka färdigt och nyktra till på annan plats än hemma. Att visa oss den respekten... Men självklart inte, han hade ju bara druckit "några bärs" ,vilket kan betyda en av varje i baren, och om jag bara slappnar av så kommer allting att bli så bra så bra. Så det är alltså jag som är problemet..?!

ses vi då:) / mt

Jag tror också att det hjälper mer än man tror att skriva och läsa här regelbundet.
Det är så lätt annars att hamna i sin egen lilla värld( och alkoholistens)och börjar grubbla och tänka fel tankar som inte är sanna.
Funderar mycket på AlAnon el liknande men är så rädd att det ska pratas och man vet inte vilka som är där ,antagligen har man sett de flesta förut eftersom jag bor på en liten ort och det är det som känns så jobbigt.
Jag vet att alla är där av samma anledning och går antagligen inte runt och pratar om det (precis som Flygcert berättade om) men det hade varit mycket lättare om jag hade bott i en storstad.
Tack för tipset Mt om konventet, jag ska kolla upp det:)
Kram

en bok i min hand en dag . Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Sen läste jag den och grät. Sen ville jag visa en av dikterna för min alkis, trots allt, för den beskrev vårt liv så otroligt väl. Han tog inte till sig den alls, blev irriterad, så klart och då sa jag det . Jag vill skilja mig. Jag kan verkligen rekommendera den boken. Den beskriver vårt velande, våra omvårdande egenskaper och vår förtvivlan. Den fick mig att ta steget. Efter 8 års övervägande.

om man låter sig fångas in i den mycket trånga världen "jag-och-alkoholisten" så förlorar man perspektivet... det perspektiv som är livsavgörande för att behålla sitt förnuft och förstånd. Då blir det precis som du skriver; "man börjar tro att det är en själv det är fel på... att man överdriver och tänker att om inte jag hade sagt el gjort så så hade det inte blivit så här."

Ofta tänker jag på hur många som börjat skriva här under de år jag varit aktiv. En del av dem, ett fåtal, har blivit regelbundna skrivare och bland dem finns de som återtagit makten över sitt liv. Det är min bild både gällande missbrukar- och anhörigsidorna. Därför önskar jag så innerligt att ni som är i kampens mitt skulle hålla taget och ge styrka åt varandra. Att du och ni skulle förstå att det just du/ni betyder, gör skillnad för en själv och för andra. Vi behöver varandra så mycket!

Och... gå gärna till Alanon om det finns i din närhet. Besök annars nåt konvent, t ex detta

http://www.al-anon.se/upload/konvent/Hökarängen/Al-Anon_program_Söderle…

Kopiera och klistra in på Google så får du fram programmet

Allt gott! / mt

Ja det är sant som du skriver Mt att det betyder mycket att få kontakter här och att man inte behöver känna att man är själv om sina tankar och funderingar.
Man kan annars lätt börja tro att det är en själv det är fel på och tro på vad alkoholisten säger.
Man tror att man överdriver och tänker att om inte jag hade sagt el gjort så så hade det inte blivit så här.
Tack Mt för att du alltid finns där och skriver några rader.
Kram

Izzy och Mittendaliv! Så bra att ni hittat varann och känner igen er situation hos varandra. Jag önskar och hoppas innerligt att ni båda (och andra som känner igen sig) fortsätter att skriva - det betyder så mycket att få kontakter här och liksom lära känna varandra. Jag har haft ett oerhört stöd av dem som skrivit någorlunda regelbundet under längre tid. Det ger en inre visshet om att nån läser och att jag får respons - även om det är bara en rad. Allt det bästa till er! Styrkekramar / mt