Senaste kommentarerna i forumet

Jag brukar fundera ibland vilka alla är som skriver här,hur ni ser ut osv...
Alla som skriver och stöttar varandra det är verkligen fint <3
Tråkigt Mittendaliv att du inte heller har det bättre men det verkar ändå lite hoppfullt att han är mottaglig för hjälp och inser att han behöver det .
Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
Han säger nästan ingenting och är bara irriterad och fortsätter att smygsupa.
Han ville ju att vi skulle komma tillbaka men han gör inget för att det ska bli bättre!!
Jag vill bara ta tag i honom och ruska om honom ordentligt och fråga honom vad han har tänkt!!
Om det bara ska rulla på så här om han är nöjd med livet som det är nu. Han är så svår att prata med och har alltid varit .
Han kan inte prata om känslor och är inte så bra på att visa dem heller.
Vad är det som har gått så fel att det har kunnat bli så här.
Åren går så fort och jag vill inte sitta här gammal och bitter!!
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom.
Hoppas att din helg också blir lugn och fin Mittendaliv !
Kram

Jag har varit på ett samtal inför vår vårdnadstvist... Advokaten har påtalat att eftersom jag gått med på ett växelvis boende så är det oerhört svårt att ändra det, eftersom det inte finns några polisanmälningar på honom...
Men, hon anser ändå att det är värt att försöka. Så, det är vad jag gör nu: försöker få vårdnaden. Känns bra, att jag är stark och står på mig, står upp för barnen, och indirekt mig själv. Men - å ena sidan sitter jag och läser gamla mail från exet, och ser att måååånga mail är mycket trevliga, tillmötesgående och rent av snälla och omtänksamma, och däremellan kommer vassa, nedlåtande mail - men som för en utomstående nog verkar som att han bara är lite arg - jag tror inte att någon kommer förstå hur hans hot/skäll/ilska satt sådana spår i mig att när jag läser hans otrevliga mail i princip hör och känner hur han återigen står 20 cm ifrån mig, skriker mig rakt upp i ansiktet, eller bara väser till mig hur jävla vidrig jag är, falsk och känslokall, och vilken sekund som helst trycker upp mig mot väggen och fortsätter skrika att jag är en jävla torrfitta som han är så jävla äcklad av att han vill spy på henne, innan han därefter antingen (i bästa fall) tar bilen och åker iväg ett dygn eller så (då jag bara går omkring och är rädd för hur han ska vara när han kommer tillbaka) alternativt att han bara vänder på klacken, vägrar titta på mig eller prata med mig, och liksom ser rakt igenom mig, och då och då kommer och skriker åt mig eller kommer till mig efter 1 timma, eller kanske 15 timmar, och håller om mig och säger "nu glömmer vi det där, nu går vi vidare, jag älskar ju dig", och om jag inte besvarar hans kram så börjar det om igen - jag är en jävla äcklig slampa som inte ens kan ta på mig att jag gör fel, och inte ens kan ta emot hans kärlek...
Och när jag satt på ett samtal inför tvisten och fick berätta om varför jag inlett tvisten, så kom så klart många saker upp om mitt liv med honom, även om jag förstår att det han gjort mot mig inte alls är i fokus så finns det ju tecken på att han behandlar barnen på samma sätt i vissa situationer, som han behandlat mig. Och - det kommer ju över mig: jag hade glömt hur fruktansvärt rädd jag varit för honom. Jag var så rädd - han slog mig ju inte direkt, men han var ändå så fysiskt våldsam så att jag inte var säker - och jag var så fruktansvärt rädd ibland, så rädd att jag höll på att gå under... (Jag minns att jag ibland skrev om sådant här på forumet, men jag orkar helt enkelt inte läsa om det... Det känns inte som att det är jag - hur kunde jag tillåta det att hända? Jo, jag vet: en stor del av tiden var exet sååå fin, snäll, go' och omtänksam, det var bara det att jag inte visste när han inte skulle vara det...)

Är det den typen av rädsla som mina barn ibland känner en del av?

Hej, tänkte bara önska dig välkommen till forumet! Skriv gärna igen, det brukar många tycka är hjälpsamt. Kanske blir det tydligare för dig vilka val du gör och hur de fungerar för dig om du skriver av dig här under en lite längre period.

Alkoholhjälpen
Karin

Det betyder så mycket att få stöttning och inte bli dömd för att man gör fel val.
Jag vet att jag inte skulle ha gått tillbaka men jag var väl inte riktigt redo än.
Det kommer inte att bli någon skillnad och jag känner mig mest irriterad och trött.
Jag har ju märkt att han inte har kunnat hålla sig från spriten fast det var så nyss han lovade och sa att han visste att han kunde sluta.
Jag tror faktiskt och hoppas precis som du Mittendaliv att vi kommer att få det liv vi vill ha.
Det bara måste bli så!!
Hur går det för dig? Har det blivit något bättre?
Kram på er!

Känner igen det där med skam över att skriva här. Men det är då man verkligen ska göra det för att den känslan inte ska få vinna. Trist med ert samtal efter hans läkarbesök. Han får det att låta som att han går dit av tvång och inte av egen vilja att ändra sitt liv. Du ska inte känna skuld. Ta din tid och försök unna dig att göra saker som du mår bra av. Tids nog kommer det livet som vi önskar och är värda! Kram

Jag har inte skrivit på ett tag men har läst så många trådar där jag känner igen mig och hela situationen. Nu är jag hemma en förmiddag och kan i lugn och ro försöka att att sammanfatta vad det är som händer.
Förra sommaren var hemsk. Och fantastiskt fin! På dagarna sol och bad och umgänge med barn och barnbarn, hav och blommor och skratt. Så ser jag ( vi alla) hur mannen gör sig allt fler ärenden till förrådet och framåt sjutiden vet man hur kvällen kommer att utvecklas. Stegen blir vingligare, andningen blir tyngre, man kan inte möta blicken. Efter en stund har stämningen blivit så spänd att allt som sägs är fel. Framåt natten ökar agressiviteten och jag blir mer och mer förtvivlad. Inget fysiskt våld men hårda och oförsonliga ord. Det går ofta ut på att det är jag som har problem, jag sover ju dåligt och har haft en del tunga situationer att tampas med.
Om jag bara inte tjatade så skulle allt vara bra. En öl ska man väl kunna ta sig. Och jag har väl förstått att alkoholism är en sjukdom? Man ska väl inte slå på den som ligger?
Vi somnar i olika rum. Han vaknar med möda framåt tio elva och är sur och vresig. Det hände att han fick blackouts och tappade kollen fullständigt några nätter.
Det var då jag hittade Forum och läste trådar och fick bekräftelse på så mycket som jag upplevde. Det kändes som en tröst att läsa Mulletantens och andras berättelser om att livet kan förändras. Men det också tragiskt att se hur alkoholister följer ett så förutsägbart mönster. Ibland är det som om varje replik var hämtad från en mycket dålig såpa.
Missbruket fortsatte under hösten. Det finns hela tiden nya anledningar att skylla på, mörkret var så svårt och då blev mannen deprimerad. Så då måste han dricka för det. Jag tog till sist kontakt med vår gemensamma husläkare och sa som det var. Missbruket gör också mig sjuk. Han blev fruktansvärt krängt och sa att jag hade gjort ett stort misstag då jag hade svikit honom svårt. Sen dröjde det några veckor men till sist träffade han läkaren, som dock hänvisade till andra för behandling av missbruket. Nu har han kontakt med en kurator som han accepterar och han har också fått medicin mot alkoholsuget. Så visst har det blivit fler kvällar då det känns förhållandevis lugnt. Ibland känns det nästan som det var förr, innan oron fastande som en klump i magen. Då vi kunde småprata om stort och smått och lita på varandra.
Men fortfarande hittar jag tomma burkar på alla möjliga ställen och ser hur nivån sjunker i öppnade vinflaskor. Ja, visst har jag blivit en kontrollant och det är inte alls roligt att vara!
Jag har sagt att jag vägrar att tillbringa en likadan sommar som förra med honom. Du ska inte hota mig och ställa ultimatum …. det kommer att gå bra …. du ska lita på mig …..svarar han.
Men det gör jag inte tyvärr. Så just nu pågår tjatoffensiven: Har du ringt och fått ny tid? Hur många öl har du druckit i kväll? Gå upp före på morgonen och var lite vänlig! Kom med förslag om något roligt att göra!
Lova att du inte dricker på födelsekalaset på lördag!
Sluta tjata!
Jag kommer att tjata varenda dag tills jag ser en förändring och att du själv talar om hur du tänker göra, konkret, praktiskt!
Inte en sommar till som förstörs av detta evinnerliga drickande!

skämmas Izzy, det är helt rätt att du skriver som det är - framförallt för din egen skull så att du får "se" på dina handlingsval och tankegångar i text. Ingen annan kan säga vad som är det rätta för dig, det måste vara ditt val (så länge inga barn far illa). Det är ofattbart svårt att förstå hur insnärjd man kan bli - och blir - i sina (medberoende)mönster. Släpp inte taget och ge inte upp tanken på ett lugnt och gott liv! Kram / mt

till dig flygcert och en stor bukett sommarblommor! / mt

Du behöver inte skuldbelägga dig mer!

Hoppas att du har det bra. Känns det som rätt beslut?
Är på jobbet och hinner inte skriva så mycket, men var rädd om dig!!

Kram

Men man ska väl kunna skriva om allt här utan att skämmas?
Jag är tillbaka igen i huset!
Hur länge vet jag inte och varför kan jag inte riktigt heller svara på!
I onsdags hade han tid hos läkaren och på kvällen frågade jag honom om han kunde komma och sätta sig och berätta hur det gick.
Han blev jätte närvös och sa att han inte ville/orkade berätta i dag men jag sa att jag måste ju få veta.
Han kom och satt sig men var irriterad och arg.
Han hade frågat läkaren om han kunde få antabus och läkaren sa att det kan de inte bara skriva ut så där, han ställde lite frågor om hans alkoholvanor och frågade bland annat om han haft mkt frånvaro från jobbet , om han hade åkt dit i nån nyckterhetskontroll och svaret blev ju nej.
Han hade berättat att han ibland gömmer öl men att orsaken var att han inte ens kunde ta en öl till travet pga oss.
Läkaren hade sagt enligt honom att antabus var nog inte rätt för honom.
De tog lite prover som han skulle få reda på om 14 dagar och så fick han telefonnr till samma kurator som jag går till.
Det känns inte bra om han ska gå till samma men jag tvivlar ju å att han tar kontakt med henne.
Jag blev så ledsen och arg och ifrågasatte honom för han hade ju inte berättat sanningen men då blev han jättearg och frågade vad han mer skulle göra för nu hade han ju gått ner dit och förnedrat sig!
Känner sådan press för lägenheten som jag har lånat ska antagligen sägas upp fr.o.m. 1 juni.
Jag kan bara inte bestämma mig så snabbt så jag får nog hitta på en annan lägenhet i så fall.
Usch det här blev rörigt men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite.

Jag förstår att det måste ha varit jobbigt!!
, men du fixade det!!
Du verkar vara så modig och stark och har hjälpt mig så mycket med dina ord!!
Hoppas att det snart känns lättare för dig för det är du värd!
Stor kram

Bröllopet gick vägen- de sa ja, och mitt hjärta grät lite grann... Men jag tog mig igenom det!
Är inne i en allmänt mycket trött period...

Stora kramar till er!

...en tanke och en varm kram...

...inte behöver du ursäkta någonting.
Var av oss har en unik situation vi måste reda i på ett eller annat sätt.
Detta forum är mer värdefullt än jag tror vi själva förstår när det akuta skeendet sätts på pränt.
Saker vi måste få ur oss får en annan vinkel för oss själva. Att sen kanske få kommentarer och reaktioner från andra är både lärorikt och ger nya perspektiv.
Samtidigt är det svårt skriva så andra förstår precis exakt vad och hur det känns och är. Men, det är ju inte heller huvudsyftet, att skriva till, för, åt andra. Här är det absolut innersta tillåtet. Min erfarenhet hittills är att denna plats är mer personligt än något Al-Anon möte jag varit på. Där blir det gärna berättelser istället för "här och nu"-kriser.

Jag ursäktar inte mina känslor, accepterar inte några av utbrotten karln tar sig friheten uttrycka.
Det har jag aldrig gjort. Indirekt genom att vara kvar fysiskt kanske men jag bemöter det sällan med detsamma.
Det händer naturligtvis men det ger absolut ingenting.

Jag har lämnat arenan men inte äktenskapet. Om någon förstår vad jag menar. Lämnade i höstas och blev så trött, så trött...
Jag är fortfarande trött och fick en ny dundersmäll när mannen la över en diskuterad sjukdomsbild på mig från hans AA-möte och att efterbehandlingen sagt jag inte är bra för hans fortsatta nykterhet. Hur det ligger till har jag ingen aning om. Jag fick bara fadd smak i munnen och ont i magen.
Jag har sagt till honom att jag fått samma grund från samma ställe med samma program som han. Det hade visst gått vidare och använts, huruvida jag var aktiv eller ej. Svaret hade varit att om jag inte har någon sponsor så räknas jag inte. Till saken hör att mannen själv inte velat ha sponsor och har heller ingen fram tills dagens datum. Han har nu, som tillhörande "vinnarna"???, bett om hjälp att hitta en. Tror han blev rädd för ensamheten när nu efterbehandlingen är över och han inte går på AA i princip alls pga jobb och geografiskt läge.

Detta svamlade ut...var inte mkn intention.
Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet. Det trampas runt runt runt!
Det kommer numer ofta tillbaka till att jo, men vi är fortfarande gifta! Varför har ingen av oss lämnat?
Jag har frågat om det handlar om 1 års regeln de har på gården, helst inga förändringar första året i behandling!
Återstår att se.
Jag är kvar för det är så grumligt. Klarheten är på väg, jag ser det, känner det och går mot det...

...stor kram....

... så låter jag så kall och hård i mitt inlägg till dig - jag ber om ursäkt, jag menade verkligen inte så, jag vill bara att du ska få ha det gott, utan jobbiga tankar/ord/elakheter...!

Jag förstår att ni har haft det gott och att det kan vara hans beroende som ger sig i uttryck i elakheter - men för mig känns det också igen i att mitt ex gjorde så (fast hela vårt förhållande!) och vi hade det ändå mycket härligt emellanåt (om jag passade mig för att säga fel saker...) - och kanske är det skillnaden för er: att ni haft det genuint bra emellanåt?!

I början försökte jag parera hans elakheter/hot/skäll: jag försökte lugna, jag försökte prata, jag försökte förklara mig, jag försökte hålla mig undan, jag försökte vara tyst, jag tror att jag försökte ALLT - men hur jag än gjorde så var det fel... Om jag bad om ursäkt så bad jga inte om ursäkt på ett ärligt sätt/jag menade det inte, om jag förskte förklara mig/lugn honom så vändes allt emot mig, om jag blev tyst för att inte skapa ännu mer skäll/hot så var jag en känslokall, kärlekslös j-a idiot, om jag hade svårt att bli ta emot hans kramar (...sex) när han tyckte att vi skulle vara vänner igen så var jag en j-a torrf***a...
Alla dessa elakheter och hårda ord åt upp en del av min kärlek för varje gång - det gick liksom inte att glömma dem, eller komma förbi dem allt eftersom att de blev fler och fler. Men du gör ju helt rätt, en dag i taget och inga beslut i stundens hetta!

Jag är så glad att du genom ditt jobb inte alltid är på plats i hemmet!
Stor kram och massa värme, jag menar inget illa och hoppas att du inte tar det så heller!

Hej Sorgsen! Jag har tänkt mycket på dig (Av någon anledning fastnade ju du och några till i den smet som är forum ) Har absolut inget vettigt att tillägga när det gäller din relation till fyllot/mannen men jag är glad över att du hörs av, tar dig ton.

Fia

...tack för din omtanke.
Jag gläds med dig och din styrka och envishet.
En sak i taget, det viktigaste först. Det går inte se helheter i en kris men de små besluten lägger var gång en liten pusselbit på plats.
Du är värd allt gott!!!

Jo, jag äter vad jag vill, sover när jag vill, och lever ett skapligt liv.
Min innersta önskan är att det dessutom skulle fyllas med värme och samhörighet med mannen.
Där är det däremot katastrof!

Han har gett sig själv ensamrätt att få vräka ur sig!
Om jag någon gång gjort detsamma så får jag det tydligt tillbakakastat vid var möjlighet.
Jag går inte in i det där. Sluta prata och vänta ut har varit ett dåligt alternativ med honom däremot.
Han vräker ur sig det mest otrevliga han kan hitta, gärna personligt och kränkande.

Han har gått för långt för längesen, med spriten involverad var det lätt ta till som ursäkt för mig.
Utan gör det ont! Djävulskt ont!

Jag har vänt, får fortfarande skit, men vänt.
Saker som att personliga ting är smutskastat i hans utbrott. Då tar jag bort det för honom så det inte kan användas om och om igen.
Det är ju inte bra i hans ögon såklart men vi är nära punkten där hans utbrott är tydlig grund i hans egen stress.
När det slutar i "jävla kärring" så tycker jag det är urvattnat och substanslöst.

Jag accepterar det inte och kommer inte acceptera varken gapandet eller kränkningarna.
Vad jag måste ge mig själv är nog tid för en stabil, genomtänkt handling som inte har sin grund i de uttömmande kränkningarna och elakheterna. De tror jag hör till sjukdomsförloppet. Jag har ju upplevt det gudomligt goda med samme man. Att skriva de sista orden och inte känna kontakt med hjärtat känns sorgligt men just nu finns jag inte på plats och någon skilsmässa per sms är inte tal om.

Kanske det finns en mening med det?
Tid! Tack för tiden...!

Kram på er

...så vill jag inte leva och har aldrig velat. Det är däremot förutsättningarna som de ser ut här och nu.
Det betyder inte att jag kuvats. Min person är densamma men jag går inte in i diskussioner till mitt försvar eller dementerar felaktiga påståenden. Det gräver bara fallgropar!
Jag lever i det men samtidigt inte.

Jag är så oerhört trött men är i en process. Det blir bättre! Långsamt bättre...
Jag dök och kunde inte själv se vad som stod för vad i höstas. Jag dyker fortfarande ibland men krälar inte runt i cirklar och min botten höjs var vecka.
Helgen var ytterligare en språngbräda i rätt riktning.

Jag har gett upp, kapitulerat, och ger mig inte in i förklaringar. Det är lönlöst.
När jag fick klart höra att mannens AA och efterbehandling berört huruvida jag är bra för honom eller inte, att min process ifrågasatts, då brast det mesta.
Att det berörs är jag fullt medveten om. Hur har jag ingen aning om och det har ingen betydelse för mig. Vad som är "sant", om det finns en sanning, spelar heller ingen roll. Det är inte konstruktivt, sanningar! Vems? För vem?

Jag vägrar konsekvent gå in i det där. Jag håller min linje och behåller min värdighet.
Exakt hur detaljer och generella riktningar ser ut, och kommer se ut, växer fram långsamt.
Jag har varit igenom kriser tidigare, det ser ju oftast ut så när man är förbi halvvägsstrecket i livet.
Vad jag inte vill ge mig själv är känslan att alla mina prioriteringar fram till nu har varit bortkastade.
Jag ifrågasätter inte mig själv men varför jag inte bara lämnat. Det finns egentligen inget som "tvingat" mig vara kvar.
Är det stolthet som har grepp om mig?
Är det i grunden kärlek?

Kärleken, den där omsorgsfulla, den har runnit ut.
Nu återstår att se om det kan fyllas på igen.

Hoppas att du har det okej idag!
Jag hoppas att du bestämt dig för att ta lägenheten...! Jag förstår att det är ett jobbigt beslut - när jag fick tag i mitt nya boende så var det en sorg och lite glädje, mycket tveksamhet och oro, osäkerhet och många tårar; plötsligt blev det ju så definitivt att jag faktiskt flyttat från exet och inte tänkte flytta tillbaka, att barnen inte skulle växa upp i en kärnfamilj, oro att jag inte skulle klara ekonomin osv, men det löser sig!!
Mitt boende är kanske inte optimalt för mina barn, men saker och ting fungerar - och faktiskt mycket bättre än tidigare! Din dotter kommer kanske inte ha ett optimalt boende, men hon kommer ha en förebild i sin mamma: en mamma som inte accepterar att bli trampad på, en mamma som fixar och gör det bästa hon kan i situationen som råder, en mamma som står upp för sig själv och lär sitt barn att förändra det som inte är bra!!!
Hoppas att du gör något för dig idag, och att du njuter!

Jag ska äta lite choklad och ta ett bad!
Stor kram

Grattis till lägenheten!
Jag förstår att det är tungt, att du har så mycket känslor kvar osv, men är det inte också en härlig känsla att slippa oroa dig för alla sakerna du oroade dig för innan?

Vad gott att du kan vara rak och ärlig med dina framtidsplaner!
Kramar

Tänker på dig!

Du är värd att få äta vad du vill, säga vad du vill, tycka vad du vill, känna dig uppskattad för den du är.
Att mannen skyller allt på dig är inte okej. Du behöver inte ta det.
Att han skriker, kallar dig saker, beskyller dig för saker och att du håller dig undan, inte frågar, inte delar, inget förväntar dig - är det så du vill leva?

Du har kämpat... Hur mycket till vill du kämpa?

Vad fint att du haft en fin tid med barn med sambo, det är du väl värd!
Stor kram och mycket omtanke!

...tilltalad vänligt, inte behöva tänka på ordval, andas fritt, jobba i ro, känna mig uppskattad för den jag är och det jag gör!
Existentiella grundbehov för leva ett fungerande liv i samvaro och där åsikter och delade meningar är grunden till utveckling och eftertanke.
Dessa saker har jag levt med största delen av mitt liv. Det är ok vara annorlunda, svag och fel! Det är ok! Så länge man inte sätter sig på någon annan eller utnyttjar varandra negativt. Det är ok vara den man är, ändra åsikt och smak. Ok vara spontan och göra bort sig totalt. Tycka bäst om gröt till frukost en dag och nästa nutella på vitt bröd! Det gör ingen skillnad!!!

Nu ikväll hade jag en fullständigt hysterisk karl skrikandes i mitt öra!
Hans stress är jag tydligen orsak till?!
Jag, "jävla kärring", driver honom till återfall som han aldrig varit så nära som nu...

Ja, vad säger man?
Jag sa: ingenting! Han har varit otrevlig, påstår jag är sjuk, nedvärderar...jag säger han har fått mig om bakfoten och att så länge han har negativ inställning kommer jag/vi aldrig få en chans. Går inte in i hans negativa spiral. Säger samma som alltid, innerst inne finns något annat, något äkta och fint.

Jag finns i annat land, håller mig undan, frågar inget, delar inget, pratar sällan, berättar sporadiskt, förväntar inget...aldrig är han nöjd. Aldrig!

Senaste dygnen har ett av mina barn besökt mig tillsammans med sin sambo. Denna helgen känns som vändningen.
Plötsligt var det okej vara, leva som jag varit van att leva: Fråga och bli tillfrågad, berätta och fylla in, förklara och inse, förklara och inte fatta, berätta gamla historier vi hört 100 gånger men ändå skrattar åt, äta gott, sova o låta bli gå upp när alarmet ringer trots det var vår intention när vi la oss. Så här vanligt och okomplicerat som det ska vara...eller???

Jag rör mig så smått framåt. Har första tjing på en fin lägenhet med inflyttning runt september. Måste bestämma mig i mitten av juli. Jag och fd. sambon hade ett snabbt samtal i går ang semestern och han möjligheter att ta över huset.... Jag förklarade att jag inte kommer att flytta tillbaka och mina planer med lägenheten.
Det gör så himla ont att såra honom, varför blir jag så berörd och känner mig som en stor skit!
Blandade känslor. Lycka över att jag förhoppningsvis har nåt nytt att flytta in i till hösten men sorg över att behöva såra människor runt omkring mig.
Livets hårda skola!

Så bra att du finns där för dina syskon och vill hjälpa dem och din mamma, och din pappa också. Du kan alltid kontakta socialtjänsten där du bor, det brukar finnas någon form av journummer att ringa. Där kan du få stöttning och råd hur du kan göra. Du kan också kontakta din lillebrors skolsköterska om han går i skolan, eller BVC, om han inte börjat förskolan än. Hon/han kan också hjälpa dig, och kan ta kontakt med socialtjänsten åt dig. Med tanke på att din lillebror är såpass liten, och din mamma inte klarar att ta tag i det nu så tycker jag att det är extra viktigt och bra att du känner att du vill börja göra något åt situationen för framför allt din lillebror. Lycka till,
/m