Senaste kommentarerna i forumet

jag började skriva efter uppbrottet men tiden därefter var inte lätt - jag har efteråt insett att då levde min man verkligen med det som kallas "vita knogar", dvs en "påtvingad" nykterhet. Det var tidvis känsligt och tidvis bra. Efter drygt ett halvår kände jag en stor förändring som sen fortsatt tills han själv upplever ett avgörande personligt val 1.7.2012 - alltså ett och halvt år efter uppbrottet. Jag har skrivit här sen mars 2011 (jag lämnade 6.12.2010) här är länk till min tråd https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Jag har suddat en del men inte mycket.

Det du kan jobba med är dig själv, lätt att säga men ett oerhört förändringsarbete. Jag accepterade inget drickande alls efter två försök att dricka "två sociala glas vin" - det var vi de gångerna helt överens om. Han hade några återfall av det formatet att han drack några öl eller GT under några timmar och när jag upptäckte det sa jag ifrån och han slutade genast. Valborg 2012 drack han sig berusad och det blev inledningen till den faktiska vändpunkten då han valde själv. Det är svårt att förklara processen. Dock känns det när jag läser vad du skriver att jag har varit långt tydligare än du. Jag var helt beredd att lämna och det kan vara så att den egna inre känslan är av stor betydelse för vilken hållning man har och utstrålar.

Sök dig till Alanon, läs och skriv här för din egen skull, läs Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ och beställ gärna hennes självhjälpsmanual. Det är sätt att hjälpa dig själv och det är det du kan göra. Skapa dig också egna aktiviteter du mår bra av och rita in dem i kalendern så att det blir gjort.

Tålamod behövs men han vänder inte väg för att du tassar runt och förminskar ditt liv för att inte störa honom. Tålamodet ska du ha när han verkligen visar att han tänsker sluta dricka alkohol. Och i min värld betyder det ordagrant exakt det, sluta dricka alkohol. Att minska tror jag för min del inte på längre. Känn efter hur det är för dig.

Jag vill ännu tillägga att det är skrämmande hur alkoholen förändra en människa. Igår när vi hade en skitdag som vi redde upp sa han: "Jag är inte densamma som jag var för tre år sen." Det är sant men jag tycker att han idag är den man jag mötte och började älska - alkoholen hade en förödande inverkan på hela honom. Jag har sagt många gånger att jag vill leva med "den sanna xx - men inte den han blir när han dricker". Det ser jag ännu tydligare nu när jag verkligen upplever att han är sitt sanna jag.

Här en bra artikel om beroendets kraft; http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Styrkekramar / mt

Tack för ditt svar, mulletanten!
Jag förstår - teoretiskt - att man måste ha tålamod och att en förändring tar tid. Hur orkade du, finns det någon tråd från tiden innan vändpunkten då du packade ihop dina saker och gick iväg?
Din berättelse visar att det går att skapa ett nytt liv tillsammans då man har bestämt sig för att gå åt samma håll. Men det är så svårt att vänta och att vara pedagogisk på vägen.
Min man har ett fruktansvärt morgonhumör. Suckar och frustar varje morgon och ligger kvar i sängen så länge som möjligt, sen total tystnad tills tidningen är läst.
Jag trodde att det skulle bli bättre då alkoholintaget minskade, men nej. Blir så trött på att tassa runt och laga frukost så tyst som jag kan. Så våra lediga dagar tillsammans börjar sällan bra.
Han har en tid för samtal nästa vecka på en mottagning och jag hoppas så att det ska leda vidare. Risken är att det han hittar nya fel den här gången också.
Sen vill jag att vi båda ska få hjälp att tala om hur det har varit och hur vi vill ha det. Anklagelser och förebråelser funkar inte så bra men det går inte att dra ett streck över vad som har hänt och vad som har sagts under den tid alkoholen har styrt vårt liv.

Hoppas ambulansresan blev något av en ögonöppnare för honom.

En sak kommer jag att tänka på när jag läser detta. Missbrukare blir experter på att skylla ifrån sig och göra sig till offer. Vet inte om så är fallet här men låt honom inte "komma undan" med att skylla på att han kanske har adhd/add, inte har fått genomgå utredningen, skylla på psykvården etc. Oavsett han bedöms ha adhd eller inte så ligger ansvaret för att hålla sig nykter hos honom. En diagnos är inget som i sig gör någon skillnad, man vet ju med sig att man har problem oavsett man har det på papper eller inte. En utredning kan också ta väldigt lång tid, för mig tog det nästan ett år från dess jag fick remiss till jag fick diagnosen ADHD.

Vad händer då när man får diagnosen? Vissa upplever det som skönt att få en förklaringsmodell för varför man känt sig "annorlunda" och inte funkat "normalt". De allra flesta erbjuds läkemedel i form av amfetaminliknande preparat såsom Concerta eller Ritalin. Jag tycker var och en får ta ställning till om de vill ta de medicinerna eller inte men en sak är jag övertygad om och det är att det inte räcker med bara medicin! Terapi, t.ex. kbt och helst anpassad för personer med adhd är viktigt för att lära sig se hur man själv kan lägga om sin vardag, beteenden för att underlätta problemen adhd/add ger en och faktiskt kunna vända det till något bra. I rätt miljö och med rätt förutsättningar är vi med adhd supermänniskor :), kreativa, kvicktänkta och med mycket energi.

Men, en diagnos får oss inte att sluta dricka. Medicin får oss inte att sluta dricka. Det är det vi själva som gör. Har han redan blivit erbjuden hjälp från Maria så är det bara han själv som hindrar att han skulle ta den. Det behöver han inte vänta på att få en diagnos för. Både jag och min pojkvän(som är nykter alkoholist) har diagnostiserats med ADHD. Jag är ingen expert men pratar utifrån mig själv och min erfarenhet av både adhd och alkoholism. Varken Concerta, diagnosen eller kbt:n hjälpte min pojkvän att bli nykter. Det var hans egna vilja och modet att ta ansvar för sina egna handlingar och söka hjälp hos AA som gjorde.

Kram på dig!

att jag verkligen var ute på tunn is. Tänk vad innästlad och fast man är i sitt mönster och så lätt det är att missa små tankefel som kan få stora och svåra konsekvenser! Jag ska därför inte ge dig dessa råd som var otroligt naiva men till synes helt oskyldiga. Du är inte hjälpt av dem.

Ja, visst är det sorgligt att det är såhär. Skulden du känner tänker jag att du kan vända litegrann på, jag tänker att själva SKULDEN för att det nu är såhär fortfarande är hans, medan du numera har ett ANSVAR för ditt val att låta barnen slippa växa upp i en destruktiv miljö. Du erbjuder dem en helt annan uppväxt än de skulle ha fått annars. Det är klart att de älskar sin pappa och önskar säkert att mamma och pappa ska kunna leva ihop. Men du vet ur en vuxens perspektiv hur det var, och det är säkert inte det som barnen önskar sig. Du hade också önskat det, men du vet att det inte är möjligt.
Du önskar en familj med dessa möjligheter som familjeutflykter, myskvällar osv. Minns du många sådana tillfällen då ni levde som en familj? Sådana tillfällen med avslappnad stämning, ingen som försöker balansera allas humör och stämningsläge, utan alkohol? Hur var det för er? Vad tyckte er familj om att göra tillsammans? Vad av detta skulle du kunna göra tillsammans med en väninna och hennes barn? En annan familj som ni umgås med? Vad skulle du själv kunna skapa som ny tradition att göra tillsammans med dina barn? Som dina barn kommer minnas när de blir stora; "mamma och vi brukade...", "vi gjorde alltid..."

Jag märker också att i det du skriver så framgår det så tydligt att dina känslor och önskningar, sorg och skuldkänslor är så fokuserade på barnen och så lite på dig själv. Det är naturligt, du är mamma, men det får mig att undra: älskar du den här mannen längre? Inte som pappa, vän, människa, utan som en man att älska och åtrå för din egen skull? Som du ärligt och uppriktigt vill växa tillsammans med, åldras med... För du kan ju självklart älska honom på ett sätt, som vän och pappa till dina barn. Ni kan vara bra föräldrar för era barn och sträva efter att samarbeta så gott ni kan för att det ska bli så bra som möjligt för dem.

Jag håller med Mt i det hon skriver, försök verkligen att ta en dag eller ännu mindre i taget. Tillåt dig att vara ledsen, att sörja. Om du orkar så tänker jag att du också kan ha nytta av att läsa igenom din egen tråd. För att få perspektiv och reflektera över varje steg i den resa du har gjort! Du är så stark och du har gått igenom så mycket och gjort det du varit tvungen att göra. Minnena sviker ibland, tvivlen över ens beslut kommer smygande. Genom att läsa flyttar du dig tillbaka, kan se hur situationen var, klappa dig själv på axeln och säg "ja, jag fattade rätt beslut utifrån situationen som var då".

Det är inte omöjligt för en människa att förändras. Det är svårt och kräver ett hårt arbete, men det är inte omöjligt. Du fattade nödvändiga beslut då. Situationen och förhållandena kan självklart ändras, man kan omvärdera och fatta nya beslut. Det jag menar är att du ska ställa dig frågan vad allt som hänt har gjort med dina känslor för honom. För din egen skull. Om du skulle välja honom som livskamrat.

Kramar och all omtanke
Yogi

människor... skillnaden till andra smärtsamma förluster är förvisso att detta har du valt själv. Förstås saknar du det goda du valt bort - men verkligheten är att det inte fanns så mycket av det. Det du saknar var ofta en dröm om hur det skulle kunna vara - visst är det så? Den drömmen om hur du önskar ha det ska du vara rädd om. Ditt liv kommer att bli bra igen. Samtidigt - glöm inte hur verkligheten var, den verklighet du levde i.

Att ta sig igenom... jag kommer att tänka på en av AA´s deviser, en dag i taget. Och om en dag känns för lånt så kanske du får ta en timme i taget och ibland kortare än så. Jag hoppas att du tar tillvara allt gott du kan få av din familj och att du har någon klok professionell att bolla tankar med. Det är verkligen ett styvt jobb att trassla sig ut ur sina medberoendemönster... Vi hade en svår dag igår och jag tänkte på hur mycket som krävs av båda för att förändra destruktiva mönster i en relation. Det går men det krävs mycket av insikt, vilja och kärlek. Och det tar tid.

Ge dig tid, låt känslorna komma och ta emot dem... det vore konstigt och mycket värre om du inte kände sorg... Det kommer ljusare stunder, jag lovar! Ta hand om dig, varm kram! /mt

Vaknar i dag i tidig morgon efter en lördagkväll då jag för första gången varit ensam- utan mina barn (min familj). Ensam fast jag är ledig- jag är den som "valt" att dela på min familj..... Åh, jag är så ledsen över det här.gör jag verkligen rätt? Tänk om han är villig att ändra på sig nu, att min dröm om en kärleksfull och fungerande familj skulle kunna bli sann.... Tvivel, hopp, rädsla och beslutsamhet i en salig blandning. Jag längtar efter att ha myskvällar med barnen i soffan framför tv'n, att göra familjeutflykter....mm.
En dag i taget. Hur gör människor när de tar sig igenom detta?

Du har nu fått veta av socialtjänsten att en vårdnadsutredning skulle falla ut till din fördel. Deras ord är färskvara, om du väntar för länge kan du inte vara säker på att resultatet blir detsamma.

Jag kan förstå att du tänker på barnens vilja och att de kanske just nu har det ganska bra hos honom men du vet ju att det bara är en tidsfråga innan det förändras.

Om du avvaktar för länge kan det hända att andra personer gör utredningen, att din situation är förändrad. Du kanske har sämre ekonomi, har blivit ovän med någon som kan tänka sig att vittna till hans fördel eller så.

Hur ska du motivera att du inte agerat tidigare om du anser att han är olämplig?

Om du hänvisar till hur det var när ni bodde tillsammans kommer du att få förklara varför du överhuvudtaget lät det gå så lång tid innan du "tryggade barnen".

Om du inte hänvisar till det du själv upplevt kan det vara svårt att finna argument för att du ska ha vårdnaden när han har haft de såpass mycket under en lång period utan problem.

Risken blir att du ses som problemet istället för han.

Jag skriver inte detta för att skrämma dig eller för trycka ner dig utan för att jag har egen erfarenhet av att vänta för länge.

Vad som är sant och falskt , rätt eller fel spelar tyvärr väldigt liten roll vid en vårdnadstvist. Du kan ha en hur stark historia som helst, domaren kan sitta tårögd och lyssna på dig men när det kommer till att döma så är det bevis och yttrande från socialtjänsten som gäller. Då spelar det ingen roll om alla i rättssalen "vet" att du talar sanning så länge du inte kan bevisa, inte bara att du talar sanning, utan också att han är olämplig och att du är lämplig.

Hur lämplig man anses vara som förälder om man låter barnen vara med en man av din ex kaliber är omöjligt att veta då den bedömningen varierar utifrån vem det åligger att uttala sig.

Om du väntar för länge kan det bli svårare att få igenom dina krav. Att barnen kanske inte förstår grunderna för dina handlingar är inget du ska oroa dig över. Det finns en orsak till varför man inte blir myndig förrän vid 18-års ålder. Vi föräldrar måste acceptera att våra beslut möts av oförståelse och protester ibland.

Mitt råd är att du tar striden nu, direkt, när du har socialtjänsten på din sida och innan det har gått så lång tid att du inte utan risk för att själv bli ifrågasatt som lämplig kan hänvisa till dina egna erfarenheter.

Du låter inte barnen vara vakna hela natten, äta godis istället för middag oavsett om de blir arga. På samma sätt måste du fatta beslut om barnens psykosociala situation oavsett om de uppskattar det eller inte.

Att du ansöker om ensam vårdnad betyder ju inte att du tar ifrån barnen deras pappa. Att han får endast helgumgänge betyder ju inte att han inte kan ha dem mer, bara att han inte kan kräva mer.

Lycka till!

Stor Kram/Lilleskutt

om det är ett reellt beroende- eller missbruksbeteende... Det har ju lite att göra med hur ofta, mängd och vad som händer att göra. Vilka konsekvenser det får för honom själv och andra. Klart är ju att du, din dotter och han inte har samma uppfattning kring detta. Han har medgivit till viss del och under en tid dragit ner konsumtionen för din dotters skull. Kanske ligger kärnan just där..? Om en person med missbruks- eller beroendeproblematik ska sluta så måste han vilja själv, för sin egen skull, om han ska ha en chans att klara av det på riktigt. Det låter kanske inte som om sambon är riktigt där..? Tänker också att det kanske finns andra orsaker till att han inte vill fortsätta relationen, skäl som han kanske inte vill/vågar berätta, och då finns detta konkreta att "skylla på".

Alkohol är ju en stor del av vår sociala kultur och det är därför någonting som alla måste hitta ett sätt att förhålla sig till. För människor med ett "normalt" drickande så innebär ju alkoholen många positiva saker, men det är ju svårt för människor som har ett problematiskt drickande att ständigt utsättas för alkoholen i sociala sammanhang.

Jag hoppas att det går bra för din dotter, att hon finner sig tillrätta med sitt nya jobb, att hon hittar vänner som hon kan umgås med. Förstår ju att hon är både chockad och förtvivlad just nu och hon har tur som har en mamma som står henne nära och kan stötta henne nu när hon har det svårt.
Vet inte om det jag skrivit något som kan vara till någon hjälp för dig, men jag hoppas i alla fall att det går bra för er.
Lycka till.

Tänkte precis som Mulletant skriver- ge det tid, gå på din magkänsla. Grubbla, se och hör ett tag- var lyhörd och följ sedan ditt hjärta och din magkänsla precis s du gjort tidigare. Kom ihåg att kärlek inte kan köpas för pengar!! Det kommer barnen att inse tids nog- var den goa/bra mamma du är på ditt vis och efter dina förutsättningar.
Håll ut- en dag i taget!
❤️kram

Fy vilka tunga dagar jag haft, sovit/vilat så fort jag fått tillfälle. Känner att kroppen behöver det- försöker lyssna på den. Vi hade ett mycket bra samtal häromdagen, min ex-sambo och jag. Han ringde och ville prata så vi hade ett telefonsamtal på 3 timmar. Vi grät, vi anklagade, vi var resonabla och lyssnade på varandra- summa ett bra samtal där jag fick lätta mitt tunga hjärta och där han var väldigt öppen och förstående. Det har nu blivit verkligt för honom- han saknar mig och har kommit till insikt hur han han behandlat mig och hur dåligt vi vårdat vårt förhållande. Jag sade vänligt men bestämt att jag önskar för hans egen skull och för barnens skull att han nu tar själslig hjälp och tar tag i sina problem och börjar leva. Han ville veta/höra vid ett flertal tillfällen om det fanns en chans att det kan bli vi igen- jag svarade varje gång att som jag känner nu så blir det inte vi. Jag vågar inte gå tillbaka som det är nu utan att nåt rent konkret har gjorts- inget skulle förändras om jag gick tillbaka. Vi skulle inom en snar framtid hamna i samma negativa spiral nedåt igen. Jag klargjorde att jag inte kan hjälpa honom med han sömnsvårigheter, hans alkoholproblem, hans sociala fobi mm men jag kan försöka hjälpa honom till hjälpen. Bollen ligger hos honom- detta är helt och hållet hans egna ansvar. Jag har förstått mer och mer att varje människa har ansvar över sitt liv- så självklart. Förut höll jag på att gå sönder inuti när han mådde dåligt- idag känner jag mig lugnare i att det inte är JAG som står ansvarig för hans välmående. Känner mer acceptans över situationen, förstår att detta är en sorg man måste gå igenom- så även han. Ser det som ett friskhetstecken att han tillåter sig att sörja- men jag hoppas verkligen att han tar proffessionell hjälp och släpper in sina vänner.
Trots att jag idag är glad över att jag inte rycks med i hans uppvaknade och hans önskan om ett VI igen så är jag då ledsen över att min familj är trasigt- på riktigt. Tänker mycket just nu på saker som jag gjort " för sista gången"; pussat honom, älskat med honom, sovit i min sköna säng mm, mm. Trots tårarna som nu trillar påina kinder så säger min magkänsla att håll ut, du är lugnare nu.
Tänk att en dag som denna, alla hjärtans dag, kunde kännas så tung. Längtar tills i morgon när den är över!
Är bjuden på middag hos en kompis i kväll- känner mig väl inte som världens roligaste direkt men jag ska dit och umgås på mitt sätt. I morgon ska jag på körövning- en heldag med sång- det vet jag att är bomull för själen.
Skickar en stor varm kram till er, som vill ha en, på alla hjärtans dag.

en så svår fråga. Kan inte ge svar konkret - men vill instämma med Yogi. Och så bra att utredningen finns och att du får stöd i att du tänkt "rätt". Visst kan du tala med nån av dina professionella kontakter om detta? Och ge dig lite tid att bearbeta - skriv gärna här även om vi inte kan ge råd (det vet du ju:) Och.... vet du - var öppen i sinnet så kanske tecknet kommer! Kram, kram / mt

ursäkta att jag har flyttat om mina inlägg i din tråd. Skulle kopiera "att tänka på-listan" och höll på suddade bort hela inlägget. När jag sparade kom det överst.
Du har förändringstankar i ditt huvud nu och jag tror du ska jobba väldigt konkret med dig själv. Kanske tillsammans med dottern... därför klistrar jag listan i repris som inspiration och föreslår (ja föreslår faktiskt fast jag inte gärna ger råd) att du väljer någon eller några att-göra-saker och ritar in i din kalender.

Vad vill jag göra idag? Idag vill jag.... och jag ska...
Hur vill jag ha det till middagen ikväll? .... Ikväll vill jag äta.... och jag ska...
Vad vill jag göra ikväll? Ikväll vill jag.... och jag ska...
Hur vill jag ha det i mitt hem? I mitt hem vill jag...
Var vill jag leva och bo? Jag vill bo....
Hur ska jag ordna det så som jag vill ha det? Jag kan... och jag ska....
Vad vill jag med mitt liv - hur vill jag leva? Jag vill ...
Vad kan jag göra för att få det så? Jag kan...

Jag klistrar in Carinas "maktlista också så har du att jobba med hela helgen:) Den kom i hennes blogg för nästan exakt tre år sen nu och jag har haft stort stöd av den ...

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Fredagskram, trevlig helg och glädje med "egenjobbet":) / mt

I dag har jag faktiskt tagit mig för att städa ordentligt som jag inte har gjort på ett tag! Jag har inte haft kraft och ork att ta tag i det. Det låter nog konstigt men all energi går annars åt till att fundera på hur alt ska bli och hur jag ska få honom att sluta dricka. Jag måste nog verkligen tvinga mig att göra saker för det känns ju så mycket bättre efteråt. Måste börja tänka på mig själv också och göra saker som jag mår bra av. Som det är nu har jag tappat bort mig själv helt. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill, har svårt att fatta beslut. Jag måste hitta mig själv och ta reda på vad jag vill och vad jag tycker, men jag vet inte hur jag ska börja. Jag måste nog som du skriver Mt avsätta tid och fundera hur jag vill leva mitt liv. Min dotter som bor hemma kom till mig en dag och sa att hon känner att hon behöver en förändring. Jag förstår henne och jag känner ju likadant. Jag vill så gärna att de ska må bra mina älskade tjejer<3

Förstår att det är väldigt dubbla känslor; glädje och lättnad blandat med rädsla och oro inför hur du ska välja. Jag kan inte ge dig råd om hur du ska göra men jag kan försöka dela mina tankar. Jag tänker att du har väldigt mycket "på fötterna" för att med framgång kunna ansöka om enskild vårdnad. Du vet hur det har varit och du känner med rätta en stor oro för hur barnen kommer att få det hos pappa. Du har ett stort ansvar som förälder att skydda dina barn. Du har en möjlighet att ge dem en trygg, stabil och förutsägbar vardag. Du hindrar inte barnen att träffa pappa, klart att du kommer att uppmuntra den kontakten. Du ser att de är påverkade av vistelsen hos pappa redan nu, och då är ändå faster där av nån anledning. Hur kommer det att bli sen?

Många frågor... Förstår att du tvekar, av oro för hans reaktion och barnens reaktion. För barnen tänker jag att du i så fall kan vara ganska ärlig om anledningen, att det i så fall handlar om att skydda dem eftersom pappa har problem som gör att han ibland gör saker som inte är bra för dem. Fadern kommer du ju aldrig kunna nå i en överenskommelse, tyvärr... Han kommer säkert säga saker till barnen, men det gör han kanske redan nu? Vad skulle förändras i hans beteende jämfört med hur det är nu? Hur tror du att barnen skulle reagera? Vad tror du skulle förändras för barnen? Vilka fördelar finns? Nackdelar? Om du tänker både på kort sikt och lång sikt..? Hur skulle det bli för dig?

Jag vet inte hur det här blev, svamlar kanske mest, men jag hoppas att du förstår i alla fall :)
Kram

Ja, jag ber till min högre makt att jag ska få ett tydligt tecken -- hur ska jag gå vidare nu??

Jag har fått veta av socialtjänsten att deras utredning kommer inte att innehålla något världsomspännande (mina ord) men som de uttryckte det "vi kan ju redan nu säga att den kommer falla ut till din fördel, ifall du tänker att du ska gå vidare på något sätt". Jag frågade om de anser att jag sak gå vidare och de sa att det kan de inte råda om.
Så, å ena sidan har jag en socialtjänstutredning som är till min fördel. (Även om jag inte vågar ta ut något i förskott)
Å andra sidan har jag två fina flickor som nu för tiden bara vill vara hos pappa, "för pappa har köpt ett jättejättejättestooooort stall med hästar och Barbie", så nu vill barnen inget hellre än att vara där... Och jag varken vill eller kan vara med i den ekonomiska tävlingen om vart barnen helst vill vara.
Och samtidigt är jag mitt i gevärselden- mail och sms om att jag inte låter honom vara pappa, att jag bara gör som jag vill, att jag måste se till att han ska få vara en bra pappa......

Mitt j-à huvud, kan jag inte bara tänka klart?! Hur ska jag göra...?
1. Låta det löpa som nu: när jag har barnen så är det något slags halvlång, barnen verkar ok, men de är mycket arga när de kommer från pappa och när de är hos pappa så är pappas syster där och stöttar upp (men hur länge kommer hon vara det, eftersom hon egentligen bor mycket långt bort och dessutom har familj på sitt håll, och vad händer när hon inte längre är det - blir det som vanligt med pappas humör då?) och att låta det löpa som nu innebär också att jag kommer fortsätta hamna mitt i alla möjliga sms- och mailutskällningar precis när det passar exmaken, att han då och då hotar, tillrättavisar och förnedrar mig...
2. Köra på en stämning för att försöka få enskild vårdnad/få barnen boende hos mig men bo hos pappa typ varannan helg, med risk för att få ännu mer skit av exmaken, att barnen inte förstår varför jag gjorde det, att exmaken och jag aldrig mer kan samarbeta...

Jag tror att barnen ofta har det ok hos pappa nu för tiden, men det kommer ju kommentarer så jag blir alldeles mörkrädd, men barnen förstår ju inte, för de har ju bästa mamma och bästa pappa, de vet ju inget annat...
Jag har många gånger tänkt att jag känner mig så överkörd, när jag vet att jag inte tycker att han är bra med barnen och nu kanske jag har en chans att göra något åt det? Fast kanske med resultatet att flickorna istället tycker att jag förstört för dem, att de inte alls vill var hos mig utan hos pappa...

Men en viktig del i utredningen är ju att jag känner att jag inte haft fel om exmakens behandling av barnen...

Min dotter har levt med sin sambo i tre år. Igår gjorde han slut, och motiverade det med att han inte orkar med hennes syn på alkohol.
I början av deras förhållande drack han sig redlöst berusad flera gånger, mådde dåligt, slog sig och hade minnesluckor. Hon trodde till och med att han var död en gång. Eftersom de är unga la jag som mamma mig i det hela. Det blev en mycket bra diskussion som ledde till att han skulle ta det lugnare. Han har i princip undvikit alkohol sen dess. Min dotter har sagt att han kan ta sig ett glas vin om han vill, men hon vill inte. Han sa flera gånger att han inte kände sig begränsad och verkade nöjd med hur de levde. För en vecka sedan ändrade han sig, och nu "orkar" han inte med henne längre.
Jag är så arg och ledsen. De har flyttat till en annan stad, där hon har fått ett jobb hon trivs med, och så sent som i Januari inredde de en lägenhet ihop, som han köpte.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med att skriva här. Jag vill att min dotter ska få träffa människor som tänker som henne, och väljer bort alkohol för egen del men inte tvingar någon annan.
Är det här ovanligt? De är unga 20 och 22. Jag säger att han har missbruksbeteende, och hon håller med till viss del.
Är så tacksam för tankar och vinklar om detta. Är tacksam för varje åsikt/fundering.
Hickanni

Hej
Tack för ditt svar.
Jag var tvungen att ta hit ambulansen i tisdags morse då sonen hade legat i sängen sedan i söndags då han var dyng rak och hade inte varit på toa sedan i söndags.
Så de fick ta in honom.
Men han var hemma redan igår.Han har nu lovat att inte dricka mer och om han inte klarar det så finns det en remiss på Maria här i Stockholm.
Vet inte riktigt när han får komma på utredningen för neurotiska sjukdomar han väntar på en kallelse.
Vi har gömt undan all alkohol här och självklart kommer inte vi ta en droppe så länge han bor här.
Han hjälper till här hemma men han tycker vi är jobbiga som ställer krav. Han vill inte bo här han bor hellre på gatan säger han.
Men nu på fredag kommer han att bo hos min syster ett tag som bor på landet. Han vill flytta till sin pappa igen men där får han absolut inte bo då hans far har problem med alkoholen, och dessutom vart han utslängd därifrån. Men fadern ställe ringa krav, han har så mycket problem med sig själv.
Jag har verkligen försökt att få hit min son tidigare för jag visste att han kan gå ner sig i djupa depressioner.
Jag är själv uppvuxen i ett alkolisthem så jag vet.

att du ser och noterar hur det ser ut, vad som händer. Och så klart du blir trött - både på hur han fortsätter dricka och på ditt medberoendebeteende som du låter styr dina tankar och ditt liv. Men det är inte lätt - vi är många som vet det! Eftersom du tackar för mina råd och tycker de är kloka så ger jag ett till... du måste öva aktivt på att tänka annorlunda, att tänka på dig. Det räcker inte att tänka och försöka - försök avsätta tid för att öva dig att tänka på hur du vill leva ditt liv. Att göra sig fri från medberoende är ett tufft jobb och en aktiv process. Tala med döttrarna och lyssna på dem, jag tror de är på "rätt" väg. Fortsätt skriva här, det hjälper.
Styrka och uthållighet till dig! / mt

Men det är inte så lätt när taggen i hjärtat säger något annat... Inte tankar som vill trycka ner och förringa. Svåra att stoppa. Försöker att inte tänka på det. Det är ju inte så att jag är kär, eller älskar honom fortfarande. Jag saknar honom inte ens längre faktiskt. Det är jag tacksam för, för det gör smärtan mindre. Men just det där obegripliga som Izzy beskrev, att han nyligen krälat, bönat och bett till att vända på en hand, ta allt av värde med sig till nästa "lyckliga" prinsessa... Det är så...fult. Det äcklar mig. Och får mig att känna mig som en uttjänt trasa utan värde. Igen. Fortfarande. Jag är liksom ingen. Obetydlig. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Det här är ju helt i linje med hans tidigare beteenden så jag borde inte vara förvånad och chockad. Men det är jag. Är jag så naiv och godtrogen? Tydligen. Men jag vill ju tro att folk vill varandra väl. Men jag borde ju efter den här tiden ha lärt mig att inte lita på just honom.

Tack Berra för ditt stöttande inlägg, det värmer. Jag vet ju att han är losern i sammanhanget, i alla fall på sikt. Just nu är det ändå han som på nåt sätt kommer undan med allt och kvar blir jag, barskrapad och med trasiga relationer överallt. Allt kommer att bli bättre för mig på sikt, det tror jag nog. Jag kommer kunna betala bort allt skit som han har dragit på mig och lämnar mig med. Han har till och med pantsatt alla mina smycken som han lovat dyrt och heligt att lösa ut, vilket inte rör honom i ryggen nu. Vill jag ha dem får jag lösa ut dem själv... Hyran får jag betala själv fast jag inte ens bott i lgh på över en månad nu. Relationerna till min familj jobbar jag på och jag vet att det kommer bli bra. Vart ska jag bo? Ingen aning, där har jag ingen plan. Är just nu inneboende hos en kompis som har sagt att jag kan bo kvar tills jag betalat av allt. Tar nog det erbjudandet. Två hus bort från barnens pappas hus, så jag har dem nära. Men ändå inte. Vill ju ha dem hos mig. Är så rädd att vi ska glida ifrån varandra, att jag ska förlora dem. För hans skull! Förbannar den dagen jag träffade honom!

Han som har spottat på mig, skrikit åt mig, hunsat mig, tryckt ner mig, kritiserat mig, tagit ifrån mig allt. Allt. Och så fortsätter det även efteråt...
Är så ledsen och heligt förbannad. Nu är det jag som vill spotta på honom av äckel och förakt. Låta honom veta hur liten och ynklig jag tycker att han är. Han förtjänar det. Men det är inte min stil att göra så. Kommer förmodligen inte berätta hur jag känner heller. Han är inte värd det. Idag kan jag inte fatta vad det var hos honom som jag var kär i. Obegripligt.

Det är inte alls du som går ur förhållandet som ett second choice.
Det är du som har valt och gjort en förändring, han lever kvar i sina lögner men med ett annat "offer", alltså är du vinnare och det är han som är loosern, han ville inte kosta på sig en förändring, han vill leva kvar i det ohållbara levnadssättet, han tyckte att insatsen var för kostsam.

Du kan hålla huvudet högt och har nu en framtid att kunna börja bygga om på oavsett hur små medel du kan tyckas ha för tillfället.

Det blir bättre, och håll dig borta ifrån likasinnade killar, en del går inte att forma om helt enkelt.

Om de lovar guld och gröna skogar ska man kolla att buketten bakom deras rygg inte innehåller en kaktus.

Berra

Jag är så less på det här!! I helgen skulle våran dotter komma hem. Hon har inte mått så bra på sistone. På en gång börjar jag fundera hur jag ska få honom att vara nyckter. Jag säger åt honom att han inte ska dricka nåt och han säger att han inte ska göra det. På lördagen ringer min yngsta dotter mig på jobbet och undrar om jag kan skjutsa henne för hon tror att han har druckit. Han hade även tjatat på våran andra dotter att hon skulle skjutsa ,villket hon inte gjorde. När han sen sätter sig i bilen och ska köra så tar han en halstablett. Han har också blivit så förändrad. Han glömmer så mycket, är frånvarande och lyssnar inte vad man säger, väldiga humörsvängningar , har börjat att prata med sig själv m.m. Han går alltid ner i källaren och kollar på tv och vill aldrig umgås med oss. Han tycker att vi är på honom hela tiden. Han kan inte ta någon kritik utan blir jätte arg så fort jag säger nåt. Tack så mycket Mt för dina kloka råd!! Jag ska försöka att ta dem till mig.

Så typiskt!

Vad tröttsamt att man aldrig kan få bli överraskad. Jag känner så väl igen känslan av förnedring blandad med frihetsruset.. Jag har förstått att det är så här den typen av män fungerar och det är nog bara att acceptera att man aldrig kan vinna mot dem.

Även om en separation inte är en tävling så går den där första känslan av att man tagit kontrollen och sagt ifrån, att han nu får skörda det han sått, förlorad och den behöver man så väl.

Det är den känslan man kan falla tillbaka på när saknaden efter det man önskade att man hade haft blir stark.

Istället verkar det som att man alltid drar det kortaste strået i förhållande till dessa människor. Han har en ny relation och du står ensam och kämpar för att överleva..

Visst är det förvirrande att se hur en person som krälar på marken, tigger om att man ska vara kvar , kanske hotar med självmord och förklarar att han aldrig någonsin kommer att älska någon annan helt plötsligt, när han ser att hans vädjanden inte hjälper, bara reser sig, borstar bort dammet och kastar sig i armarna på "nästa stora kärlek i livet ".

Förnedringen man blivit utsatt för fortsätter även efter separationen men försök att se det som bevis för att du gjorde rätt.

Du har blivit förnedrad men du lämnar honom på eget initiativ och du kommer att klara detta.

Att han kan byta ut dig så snabbt säger inget om dig men massor om honom.

Känner verkligen med dig Yogi. det är så smärtsamt det du går igenom nu och det tar tid att återhämta sig. Håll ut, det går över.

Du är så stark och klok, du vet att du kommer starkare ur detta.

Stor kram, vi är många som tänker på dig och beundrar din styrka!

Jag förstår att du är orolig.

En sak du kan göra är att inte "städa upp" efter honom, låta honom ta ansvar själv för konsekvenserna av sitt drickande.
Han är din son men han är vuxen och behöver också ta ansvar som en vuxen. Säg att han måste börja betala hemma. Du kan också upprätta ett inneboendekontrakt där det tydligt framgår hur mycket han ska betala och vad som ingår. Han kan få pengar av socialen till hyra och mat och bor han hos dig är det ju rimligt att han också betalar men för att han ska få pengar till hyran så måste han alltså ha ett kontrakt att visa upp för dem.

Hjälp honom inte med städning, tvätt, matlagning, pengar o.s.v. Det här är ju inte något straff på något sätt, tvärtom ett sätt att hjälpa honom till att själv ta ansvar för sitt eget liv och handlingar och därigenom lättare kunna se själv hur alkoholen påverkar honom i hans liv. Att göra det svårare för honom att dricka helt enkelt.

Kanske du också behöver göra det tydligt att det är ditt hem och att han inte kan bete sig hur som helst där, att stjäla inte är ok. Det är ditt hem och du har rätt att kräva av honom om han ska vara där att han inte får dricka något alls. Du har rätt att säga åt honom att han måste flytta om han inte respekterar det. Då är det hans val.

Det är väldigt vanligt att de som har alkoholproblem förnekar att just de skulle ha de problemen. Men om man inte hade några problem med alkoholen så borde det ju inte vara något problem att bara hålla sig borta från att dricka eller hur. Kom ihåg att det är ditt hem och det är du som sätter gränserna för hur du vill att ditt liv ska se ut där.

Du kan ju också lägga fram de alternativ som finns, om det skulle vara så att han faktiskt vill ha hjälp med detta. Lokala AA-grupper, beroendecentrum, behandlingshem o.s.v. men i slutändan så är det bara hans val. Det underlättar kanske också om du själv inte dricker i hans närvaro eller har alkohol hemma. Kanske låter det hårt det jag skriver. Jag fattar att det måste vara jättetungt att se sin son så. Om vi bara kunde älska någon nykter men det är inte så enkelt. Oftast är det först när vi som lever med alkoholister på riktigt börjar dra gränser utifrån oss själva som vi kan uppleva en förändring, en förändring som är svår att förutse.

Lycka till hur du än väljer att göra!

han tänker flytta till. Han har haft kontakt med henne under hela hösten. Tanken slog mig häromdagen och nu när jag tänker efter så verkar allt logiskt. Det är såklart därför han inte vill berätta vart han ska flytta och det är nog därför han är så distanserad i kontakten med mig. På ett sätt så känns det skönt eftersom jag tänker att det kanske innebär att jag slipper alla hot och elakheter, vädjanden och kärleksförklaringar, och på ett annat sätt känns det såklart förnedrande...att han har ljugit och gått bakom ryggen på mig. Igen. Blir illa berörd av det. Har nog aldrig träffat på en människa som är så genomgående falsk. Och jag har ju vetat det innerst inne hela tiden, känt på mig att han ljuger om allt och ingenting, men jag har ändå valt att tro på honom. Herregud, så naiv och korkad jag har varit...

att läsa detta. Bra att du hittat hit - välkommen!

Det verkar inte det minsta troligt att din man kan (eller vill?) sluta dricka. Kan du vända dig nånstans och prata om hur du har det och få hjälp att se lösningar - de kanske finns? Spontant tänker jag på diakonin som är mycket vana att möta människor i utsatta lägen, även - eller inte minst - ekonomiskt. Besök gärna ett Alanon-möte! Fortsätt skriva här och berätta lite mer om dig själv. Ibland tar det nån dag innan det kommer svar men vi är många som läser. Kram / mt