Senaste kommentarerna i forumet

Du verkar vara en fin, men vilsen mamma och ovan i den här situationen. Din sambo är elak mot dig och har t.o.m. slagit sitt barn. Varför ska du leva med en man som är elak mot dig och att slå sina barn är dessutom olagligt. Lyssna inte på tramset att en psykolog säger att det är sånt som händer. En psykolog har anmälningsplikt och jag kan garantera att så ser socialförvaltningen inte på det.

Du beskriver en situation där sambon däckar när han ska ta hand om barnen som dessutom är så små att man inte klarar ett toalettbesök själv. Jag vill inte skrämma dig men om detta kommit till sovialförvaltningens kännedom hade barnet omhändertagits omedelbart. Givetvis bara tills man hittar någon som kan skydda barnen, men väldigt jobbig situation för alla inblandade. En utredning inleds och i den kommer ditt föräldraransvar att ifrågasättas eftersom du lämnar barnen ensamma med sin pappa som uppenbarligen har stora alkoholproblem. Vill inte skrämma dig och som du säkert förstår handlar det inte om att barnen tas ifrån dig men man ställer krav på att deras pappa ska vara nykter tillsammans med sina barn. Mitt råd till dig är att sök hjälp på socialförvaltningen. Be om råd och möjlighet finna att vara anonym om du föredrar det. Att söka hjälp innebär att ta sitt föräldraransvar. Du har allt att vinna på det.

@sliten61 tack för att du svarar och delar med dig. Jag har redan pratat sönder mina närmaste vänner och syskon känns det som. Men tänker som du; de hade idiotförklarat mig om jag berättat allt han gjort mot oss. Alla ”förlåt” och ”aldrig mer, det är slut nu”….
Hans syskon svarar mig inte ens längre, de har väl tröttnat. Det som hände nu, att han drog i mig, vet bara våra barn.
Fy vad jag skäms över den här totalförlamningen jag verkar leva i!

@Lora @Flarran Tack för att ni tar er tid att skriva så ärligt utifrån egna erfarenheter. En sak som verkligen försvårar i min situation är att jag vill separera, och det har jag sagt sen ett tag. Jag vill att han ska ha en fungerande relation med barnen, och på sikt också med min familj som blivit viktig för honom. Just nu när allt är så nytt är det fortfarande oklart för mig, och ännu mer för min familj, vilka delar av hans beteende som har haft med drickandet att göra. Det har varit situationer där det bara varit allmänt olustigt, oklart om han är full eller inte. Sen andra mer diffusa, han är otrevlig och arg med barnen. Min lillasyster kände sig rädd och erbjöd sig att åka och fira med en kompis istället, så jag skulle inte säga att det handlar om att nån känner att man vill ”hämnas”. Jag tog beslutet att det inte var rimligt att hon skulle åka härifrån, och inte heller att julen var rätt tid för att sitta ner och prata igenom allt som hänt och reda ut. Sen att han hamnade i kläm i det, det gör mig väldigt ont. Det är bara så svårt att veta var mitt ansvar börjar och slutar, hur mycket jag ska vara den som klappar om och ser till att han mår bra. För nu ringer han istället ett par gånger om dagen, blir ledsen och besviken över att inte jag tar mer initiativ till kontakt. Det är så snårigt allting.

@bumblebee
Ja, det låter som en sund och bra idé att åka iväg till dina föräldrar.

Prova, även om det utmanar dig, att sätta dina behov först. Ingen kärlek är värd att gå runt med ångest och sjuklig stress.

Jag tänker att det spelar ingen roll vad du säger till din sambo ärligt talat, han verkar leva i sin egna bubbla med sin "kärlek" alkoholen. I den världen kommer inte precis dina behov först.
Jag tror också att man inte ska sopa undan konsekvenserna av hans drickande, du mår så dåligt av det att du ber till gud om att trycket över bröstet ska släppa.

Var rädd om dig och så bra att du skriver här oavsett om du behöver skriva av dig, få stöd eller inte bara känna dig ensam.
För mig är det och har varit en jättefin hjälp.

@bumblebee
Jag kastas tillbaka till ett liv som jag knappt minns. Det första året dracks det på fina restauranger. Med andra. Med nya vänner, hans vänner, då jag bodde i hans hemstad, i ett grannland.
Idag vet jag mycket mer.
Arven som gjort att flera kan dricka. Det är vanliga människor med "fina" titlar. Jag vet inte när de började dricka, men jag vet att flera har allvarliga problem.

Alkoholsim finns överallt.

Du skriver "Men samtidigt är det något i mig som inte vill lämna. Kanske kärlek, kanske rädsla för hans reaktion, kanske för att det känns som ännu en misslyckad relation. Det finns såklart anledningar till att jag ifrågasötter både denna och tidigare relationer där det så småningom tagit slut, men jag har någon gång bestämt mig att jag skulle göra annorlunda den här gången. Den här gången ska jag inte ge upp, utan jag ska slåss för relationen. Det känns kanske som ett misslyckande och som om jag bryter löftet till mig själv och upprepar mönstret om jag lämnar#

Jag tänker. Vad är ett misslyckande för dig?

När jag läser dina inlägg i din tråd och vissa svar så blir jag rörd. Jag vet inte din ålder. Men jag läser inget om barn. Jag ville så starkt ha barn när jag träffade mitt ex. Jag valde honom för att bilda familj. Han lät mig tro att han ville ha barn, senare. Men han ville aldrig ha barn. Och jag fastnade i barnfrågan med honom för när han inte drack så var han den mannen som jag ville vara med. Så jag tänkte att han skulle vilja ha barn senare. Dessutom så indikerade han flera gånger att han kunde tänka sig det.

Han kunde tänka sig att skaffa barn när han blev rik igen. Jag sa att pengar inte spelar någon roll. Jag var och är inte intresserad av ett glamoröst liv. Jag har sett bakom kulisserna dem som lever "glamourösa" liv.

Vad är glamour?

Vad är viktigast i ditt liv?

Vad vill du ha?

Du verkar ha en bra samtalskontakt. Fortsätt med den så länge du behöver. Och har tillgång.

Jag levde i nästan 12 år med mitt alkoholiserande ex. I efterhand har jag förstått att han drack hela tiden. Även när vi bilade i Europa. Han drack inte när vi körde, men han drack så stora mängder så att alkoholen inte kunde ha gått ur kroppen.

Det trodde jag då.

Men då han föll ihop fullständigt packad på en gångbana och fick åka akut till sjukhus utreddes han. Han fick lämna ifrån sig sitt körkort. I den här perioden hade vi kontakt. Han berättade om alkoholen. Och att han drack så mycket så hans promille var ständigt hög.

Jag vet inte, hur det var flera år tidigare, när vi bilade i Europa och jag inte ville köra på Autobahn. Jag minns hur han accelererade enormt. Han hade en mycket fin bil som gärna ville köra på Autobahn.

Jag levde i min bubbla i så många år. Kämpade med att få vara vuxen och samtidigt bli stabil i en sjukdom som jag haft. Kämpade med att serva och se till att han skulle bli framgångsrik igen för att det var då som han skulle sluta dricka och börja träna och ev skulle vi bilda familj.

Men när jag tog mig ur mina mediciner för en bipolaritet så såg jag hur det egentligen såg ut. Han var imponerad över min resa och jag trodde att jag skulle stötta honom att göra en resa själv.

Men han ville fortsätta att dricka och det dröjde flera år innan jag tog hjälp med gränssättningar för att få honom att flytta. Han bodde nämligen på ett hotell, hos mig. Och han skulle kunna tilldelas en medalj i manipulation.

Jag kan inte förstå att jag skriver om mitt yngre jag. Min utveckling avstannade med honom. Jag släckte bränder och fortsatte spela inför andra att vi hade det bra.

Men för mina närmaste berättade jag hur det egentligen stod till. Och då fick jag en ny bästa vän. Hon har också en bipolaritet så vi hade mycket gemensamt.

Men hon har också vuxit upp med alkoholiserade föräldrar. Och hon försökte berätta för mig att jag var medberoende, men hon förstod att jag inte var mottaglig. Det tog nog fyra år innan hon kunde säga som det var. Och jag erkände delar, men inte allt.

Det är mycket tack vare hennes mod som jag förstod. Och jag har kunnat prata med henne om detta i timmar. Jag är så tacksam. Hittade forumet efter att han flyttat ut. Då jag fortfarande skickade pengar till honom och förstod att jag behövde sluta med det.

Alla har vi våra processer. Vi behöver börja där vi är. När vi förstår. Och under tiden vi sätter gränser eller lär oss sätta gränser, så får vi öva. Och det bästa vi kan göra är att öva på att ta hand om oss. Och göra det vi själva mår bra av.

Det gäller alla människor oavsett livssituation.

Vi måste ta hand om oss. Med sunda rutiner. Och gränssättningar.

Och ställa oss frågor som;

Hur vill jag leva mitt liv?

Och vad är jag ok med.

Vill jag serva en partner som sedan dricker och beter sig dåligt, mot mig?

Jag började krama träd under mitt liv som medberoende. Det var fint att läsa om stormens öga.

När det stormar ute så känner jag mig som ett stabilt träd som står på jorden. Jag känner att min mindfulnessträning ger mig det enorma rotnätverket som träden har. Men så har jag övat. I flera år.

Och hade det inte varit för att jag levde med mitt ex så hade jag nog inte heller sökte så många vägar att finna frid.

Jag har provat på mycket. Jag förstod att öva på mindfulness var det bästa jag gjort. Var jag än är så tillämpar jag den träningen. Det har gett mig verktyg att förhålla mig till min omgivning, situationer och oförutsedda händelser. Och förstås till mig själv.

Min kompass i livet.

Önskar dig allt gott på din resa.

@sliten61 @Snödroppen @Smillans @Letlive
Så ledsen för din skull @sliten61.
Jag har lämnat förhållande tidigare men då har jag sett en lösning, sett var jag vill bo, haft en magkänsla. Här ser jag bara att han måste flytta. Jag har levt i det här förnedrande livet i över 20 år men inte orkat ta mig härifrån. Inte sett någon väg ut. Äntligen har han sagt orden; att han måste flytta.
Vi har ett par ”åtaganden” kvar, nyår och trettonhelgen med vänner. Allt för syns skull. Detta skådespel!
Först mina vänner som jag förstår tycker att han är social och trevlig men jobbig när han blir full och sedan hans vänner som älskar honom men samtidigt skrattar åt honom när han blir full och dum i huvudet.
En tanke slog mig precis; han hade älskat att läsa det här! Att jag skriver om honom, även om det är negativt i min värld.

@Amastå
Hej, så fint att läsa hur du har det nu, att du kommit så mycket framåt. Det är ju en process.
Det jag känner att är en sorg är att inte kunna göra något för att den andra ska må bra. Att välja bort alkohol, ja, det måste komma inifrån. Att hur mycket man än gör så räcker det inte.

Att i stället ta hand om sig själv. Och att känna att jag aldrig riktigt kom att känna den andra personen pga. alkohol. Finns mycket sorg där alkohol är inblandat.

Ta hand om dig!

@Amastå precis så tänker jag i mina starka stunder. Det här går inte, jag är värd respekt, kärlek och en partner som delar livets alla delar med en. Det gör dock så ont i mig på samma gång för det var mannen jag skulle dela hela mitt liv med, en man jag älskar av hela mitt hjärta.. ( dock inte den beroende person han blivit) jag kan liksom inte fulländat ta in det. Jag vill/ kan inte släppa och gå vidare.. är snarare som att mitt liv står på paus och väntar på hans återkomst. ( som kanske aldrig kommer) är värt så mycket att forum som detta finns. Utan alla dessa trådar, berättelser, upplevelser skulle jag kännamig tokig..ensam..vilse

@bumblebee
Ojoj, jag har också räknat de där burkarna. Länge sedan nu ... Och det där ljudet då burkar öppnades, ptscssh. Usch. "Here we go again" liksom.

Han vet ju vad du tycker om drickande, och någonstans på nyktert huvud hoppas jag att han kan förstå att du drog. Du sätter inte gränser för honom tänker jag, utan du sätter gränser för vad du mäktar med och vad du behöver i en relation. För ditt mående. En sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag. Och så länge det inte är sunt, så är det upp till en själv att göra så gott man kan så länge man är ett par, för den med beroende kommer inte att göra det.

Kram, sköt om dig!

Fem månader sen jag skrev allt detta.
När jag läser nu blir jag ledsen. Det är en sorg!
Att förstå att jag valt en människa som valt bort sig själv.
De smärtar, men jag har börjat förstå efter allt som hänt att jag inte kan göra någonting alls för att få någon annan att välja bort alkohol.
Det är inte upp till mig, de är inte på något sätt mitt ansvar eller angelägenhet.
Jag kan välja i vilka situationer jag vill vara och inte vara! De är så jäkla skönt att förstå de! Och känna att de är okej. Min relation som jag skriver om hur har gjort mkt ont genom åren.
Men den har lärt mig hitta mig!
Jag är tacksam för de! Men fan va ont de har gjort men alla fina möten och böcker osv, det har tagit mig till en plats jag inte trodde va möjlig.
När jag läser vad jag skrivit vill jag bara åka tillbaka och krama mig och säga att du kommer må bättre!
De finns såklart dagar och stunder sorgen kommer över mig, jag har ingen kontakt med mitt x och det smärtar mig.
Men för mitt mående så är det det enda rätta.
Jag klarar inte av att veta elr se just nu.
Jag måste fokusera på mig. Annars går jag under! Och de är ingenting värt!
Så om någon läser detta och är helt förtvivlad! Du är inte ensam!
De finns hjälp! Gå på möten ta kontakt och skriv här! Det kommer hjälpa och det kommer bli bättre!
Du kan inte göra samma sak och förvänta dig ett annat resultat. Glöm inte de!

Åh @Snödroppen du har så rätt. Rent logiskt så vet jag att det är lönlöst , att jag inte kan göra något och att räkna burkar inte spelar någon roll. Men ändå gör man det.

En tanke bäxer hos mig, om att åka hem till mina föräldrar och sova där inatt. Men jag vet inte vad jag ska säga till min sambo, om han ens vaknar till länge nog för att höra vad jag säger.

Eller gör jag fel om jag gör så? Gud ge mig styrka och visa mig vägen. Trots att han fortsätter såra mig så vill jag inte såra honom, men jag kanske måste sätta mig själv först. Få lite distans och perspektiv. Att få sova borta kanske är drastiskt och dumt, eller precis vad jag behöver.

Nu har han somnat. Sittande framför kaminen.

Det känns skönt. Jag hoppas trycket över bröstet kan släppa snart och att jag kanske också kan få komma till ro ikväll.

@bumblebee
Jag önskar att jag kunde ge sig råd i hur du kan göra för att stötta honom inatt sluta dricka men det kan jag inte. Det går inte.

Jag förstår att du precis som många av oss om har den erfarenheten pendlar mellan hopp och förtvivlan, det är nedbrytande.

Du lever i ett medberoende, du räknar intag och egentligen är det helt nyttolöst. Det förändrar ingenting.
Det här är ursvårt, man blir ju beroende av att hålla koll och allt som cirkulerar runt den beroende. Man glömmer bort sig själv helt och hållet.
Man behöver någonstans skära igenom all gegga och se verkligheten.
Han klarar sig inte utan dig säger han men han fortsätter förstöra sitt liv och drar med dig i det. Han har dig men klarar sig ändå inte..
Vad behöver du? Inte från honom utan vad behöver du? Kan du ge dig själv något utav det?
Börja bygga upp dig själv och fokusera mer på dina egna behov?

@Sårad... ja tyvärr är vi alldeles för många med liknande erfarenheter. Jag har haft +20år med min man och sörjer som om han dött.. delvis har ju han det och våra framtidsplaner likaså. Önskar så att man vaknar ur denna mardröm och kunde börja bygga upp igen men jag måste ju komma till stadiet att gå vidare, ge upp. Hade jag varit den sortens människa hade jag kastat in handduken för många år sen ...

Nu har vi haft det bra i några dagar, han har hållit sig till bara ett par öl. Men igår hade han tagit två av mina cider plus den vodka och öl som fanns kvar. Sedan fortsatte han med whisky. Idag var vi på bolaget (mitt misstag som föreslog det). Vi köpte öl, cider och bubbel inför nyår. När vi kom hem ca kl 16 började han med maten, och tills nu har han druckit 7 eller 8 st 7.5% stora starköl. Han var märkbart påvkerad efter 4 och började vara spydig och irriterande. Han vet vilka knappar han ska trycka på för att få en reaktion. Jag känner mig dumt som trodde att vi skulle kunna köpa hem alkohol och dricka måttligt och normalt bara för att han druckit lite mindre några dagar. Det känns som en att den stora stenen i bröstet kommit tillbaka. Jag som haft framtidstro och carit lite lugnare några dagar. Nu känns allt slagit i spillror igen

@Självomhändertagande
Tack och detsamma, så fint att skriva med dig och många andra.
Jag håller på att bearbeta mötet.
Hur det kändes, vad är rädsla, vad är min genuina känsla osv.
Vi har inte hörts än efter men jag tycker det är skönt att få processa ifred.
Stannade till kl 2:00 innan jag drog mig hemåt, lite förvånad.
Ärligt talat så vet jag inte alls.
Jag tänker iaf att jag behöver vara i min trygghetszon ett tag.
Simmade och bastade idag, så oerhört skönt och så viktigt att mina rutiner och mål fortsätter som vanligt och inte blir översköljda av andra som det tidigare varit.
God fortsättning och varm kram tillbaka.❤️

@gladpålåtsas
Han behöver flytta, ja.
Skulle det kännas alltför svårt att ha kontakt med kvinnojouren I din hemstad?
Eller socialtjänsten?
Han har ingen kontroll över sig själv, han har ansvaret för vad han gör just nu och det finns inga ursäkter i världen att ta till våld.
Jag vet inte hur gammal din dotter är men hon behöver absolut komma till en trygg miljö, du också.

Jag vill inte flytta! Dottern vill absolut inte flytta! Såg ett hopp tändas när han själv sa på juldagen att han inser att han måste flytta. Att han flyttar för vår skull, för att vi inte ska behöva ha det så här. Men idag verkar hans ångest ha lindrats och han hoppas nog att jag ändrar mig. Men jag har sagt till honom att jag inte kommer att ändra mig, jag vill att han flyttar nu när han sagt det. Jag fattar att det blir jobbigt på så många sätt men vill att vi kommer ifrån varandra. Jag tycker så illa om det han gjort mot mig och barnen under så lång tid. Åh! Hoppas att han flyttar så att vi får lugn och ro,

@gladpålåtsas jag blir så ledsen att läsa detta😢
Kan du flytta tillfälligt med dottern? Känner att du bör bryta och göra allvar för honom. Ingen ska behöva ha det som du och dottern. Förstår att det känns svårt att bryta upp men du måste. Ta hand om dig/er❤️

Ännu en gräns passerad. Han drog mig hårt i armen och skulle slänga ut mig natten mellan julafton och juldagen. Dottern fick gå emellan, jag blödde från läppen, kanske bitit mig själv när han drog? Jag har lyckats på jobbet, har många fina kompisar och nära relation till syskon. Det stör honom. Han hånade mig för mitt jobb och jag sa emot, det var då han skulle slänga ut mig.
Han hade ångest dagen efter, som vanligt, sa att vi inte ska behöva ha det så här. Han ska flytta sa han på juldagen. Men jag är så orolig att han ändrar sig. Jag vill att han flyttar! Behöver återhämtning efter över 20 år av elakheter, fylla och lögner. Jag hatar hur allt blivit! Hatar att han är som vanligt igen.

Ta dig någonstans säkert och ring polis omedelbart.

(Eller vuxna som har vuxit upp i det - har en vän som haft det så.)

Tack och detsamma ❤️
Tänk om kidsen kunde skriva i en tråd här. Anonymt. Vilken ögonöppnare.. och för dem känslan av att inte vara ensamma i utsattheten

@Snödroppen
Det har varit så fint att skriva med dig 💞!
Nyfiken. Hoppas att du hade ett fint möte på juldagen.
Men jag vill också säga att du ska vara rädd om din process.
Du behöver inte svara mig alls.
Ibland får vi blicka in i människors liv. Och sedan tar det stopp.
Det är också en övning.
Som på film.
Vi ser en story.
Men inte hela storyn.
Och jag vill påminna dig, om att landa i dina oerhörda framsteg.
Din utveckling.
Och din kamp, att få leva ditt liv som du vill!
God fortsättning och varm kram 🥰!

@ensam optimist Visst är det skönt att ha lugn och ro och värna sitt värde! Mitt ex hörde av sig precis före jul, två år för sent, och bad om ursäkt för sitt beteende. Jag har distans till det nu så det var fint att få en ursäkt till slut, även om jag inte svarade. Lugn och ro är så skönt! 🤗