Senaste kommentarerna i forumet

att hitta sig själv när man levt "vilse" så länge. Det är det som är en stor del i medberoendet - att allt fokus är på en annan. Du tänker rätt nu att han är vuxen och du kan inte ta ansvar för honom - jag instämmer helt i Yogis ord! Och både hon och jag och andra som skriver här vet verkligen att det är svårt, att verkligen lämna väcker motstridiga känslor och djupa, svåra frågor.

Kanske du kan skapa nån liten återkommande vana? Något du beslutar dig att göra även om du varken har inspiration eller lust just då - bara gör för du har bestämt så. Då behöver du inte fundera, tveka och välja i ögonblicket. I övrigt instämmer jag igen med Yogi - gör nåt du vet att gör dig gott ... också det även om det inte känns så lockande för ögonblicket. Du har en lång väg att gå men nu du har tagit de första stegen... och det blir bättre! Du kommer att hitta tillbaka till det som är du och det liv du vill leva. "Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" så skriver Tomas Tranströmer. Vila där! Kram / mt

när någon som betytt/betyder mycket för en mår dåligt. Och jag tycker att du är inne på rätt tankegång när du säger att du kanske ska strunta i det för att han själv är vuxen. Du har rätt i det. Hans mående är hans ansvar. Frågar han hur du mår? Lider han för din skull, som du lider för hans? Precis som du skriver så har du försökt i så många år att stötta och försöka motivera och vägleda honom. Han ser sig själv som ett offer för alla omständigheter, det finns alltid något eller någon att beskylla för sitt dåliga mående.

För att inte vi medberoende ska hamna i samma "offermentalitet" så måste vi fokusera på oss själva och ta ansvar för oss själva och inte den andre. På så sätt kan vi ju även paradoxalt nog "hjälpa" den andre...

Det är svårt att motivera sig själv till att göra sånt man vet att man mår bra av. Motståndet är stort. Låt det ta tid, acceptera att det är såhär nu. Om du blir kvar hemma och inte förmår att ta dig ut - kan du göra något hemma som du ändå mår gott av? Ett lyxigt bad, en kopp gott te och en god bok, ett långt telefonsamtal med någon du tycker om..? Något som ger dig lite energi, istället för att ta den ifrån dig... Ibland kanske du kan försöka "tvinga" dig till att ta dig ut? Bestämma med någon att träffas en viss dag och tid?
Ja, en dag i taget. Skynda långsamt.
Styrkekramar

Jag har så svårt att hitta mig själv, har svårt att ta mig i kragen och göra sånt jag mår bra av, blir mest kvar "hemma" och svårt att ta mig ut. Skynda långsamt, en dag i taget. Sambon mår dåligt, berättar att han är hemma för att han måste få sova. Jag orkar inte fråga hur han mår och hur det går-orkar inte höra svaret. Hans sömnproblem är något jag fått hört och har levt med i 14 års tid så detta är inget nytt. Nu har han återigen mig att skylla på när det gäller detta...
Det är svårt att stå bredvid och titta på när nån annan mår dåligt men jag mäktar inte med hans mående just nu. Tänkte att jag ev skulle ringa nån av hans vänner och höra om de vet att han mår dåligt- kanske de kan hjälpa honom? Eller oxå ska jag strunta i det- han är själv vuxen och jag har försökt i så många år att vägleda honom till hjälpen.

bara hålla om dig nu flygcert - sänder dig ett helt gäng med virtuella kramar. Kan förstå något av anspänningen du lever i - det måste vara förfärligt - och hoppas alla utredningar går framåt i god takt. Så bra att du skriver ur dig hur du har det. Vet du, jag har träffat så många i djupaste (själs)nöd... det är helt okej o normalt att känna som du gör efter allt du gått igenom. Vi vet ju, vi som följt dig här så länge. Kramar, kramar / mt

att det känns bättre, att du sover och att du återfår din energi! Ta vara på det och fortsätt med allt som stärker ditt välmående!

Om jag förstår rätt går din man nu på behandling men fortsätter att dricka eftersom du hör knarret i trappan och ölpyset? Det finns behandlingar där syftet är att lära sig dricka "normalt" - men jag förstår din oro och jag tror knappast att nån behandling uppmuntrar att dricka i ensamhet. Kanske jag missförstår? Och - du skulle antagligen vara orolig även om han lovat att helt slutat dricka - det är ett så invant mönster och en skör situation som jag så väl kan påminna mig hur det var. Går du på samtal eller träffar andra i liknande situation som du är i? Det skulle säkert vara till hjälp för dig att få dela dina känslor och möta andra som vet vad du talar om. Det du alltid kan göra är att skriva här. Skriv, skriv - för din egen skull!

Det är lång väg - så har det i alla fall varit för oss - att hitta tillbaka till den trygghet och tillit som ett långvarigt missbruk skapat. Dels en resa var och en måste göra själv, för sin egen skull, och dels den gemensamma. Och du har så rätt, inget av tillfrisknandet kan tvingas fram. Alla inblandade måste få ta det i egen takt men det är ju avgörande att man valt riktning. Just nu kommer jag ihåg att vi har ett jättegammalt kort där det står "Det viktiga är inte var vi står utan åt vilket håll vi går". Så är det. Fortsätt skriv, fortsätt ta hand om dig och fortsätt (öva dig på) att överlämna ansvaret för hans liv till honom. Styrkekram / mt

För goda ord!

Jaa, orkar knappt med mig själv just nu. Har sååå ont i magen. Tror att barnen ofta har det ok med honom, och hans syster, men samtidigt så vet de ju aldrig när det vänder... Och jag fattar inte hur länge jag ska orka med hans mail eller sms med anklagelser, hot, förtal osv...
Jag är hemsk, men vad jag ibland önskar att han hade gjort verklighet av alla sina hot om att ta livet av sig... Jättefult av mig, och jag hade inte kunnat med att skriva det om ni visste vem jag är, men jag är sååå trött på alla hans utbrott, att han dessutom ofta hotar med att "ta livet av sig för att jag ska få leva med straffet att ha tagit hans liv för allt jag gjo mot honom"- det hade varit värt straffet...

Den sista tiden har det känts lugnare än på länge. Inga stora mängder alkohol, mannen har varit i kontakt för behandling och har en ny tid om några veckor. Jag har sovit bättre på nätterna och energin börjar komma tillbaka.
Men jag är fortfarande misstänksam och registrerar hur länge han är kvar i källaren då han ska hand om tvätten. Törs inte lita på att vi ska gå på fest och ha roligt utan malörer. Undrar varför han sitter kvar därnere när jag går och lägger mig. Får ont i nacken av att höra ölpyset och knarret i källartrappan.
Och så känner jag en oväntad retroaktiv och intensiv ilska när jag tänker på vilken anspänning jag har levt med under så lång tid. Hur jag har vaktat mina ord efter nio på kvällen och haft förhöjd beredskap varje gång vi har umgåtts med våra vänner. Hur jag själv har anammat bilden av mig som en ilsken kontrollhäxa som inte kan slappna av och ha kul. Nu går mannen igenom sin kamp och han behöver väl inte mina förebråelser, inget blir bättre av det. Men samtidigt så känns det som att jag vill ha upprättelse och att han borde ge mig ett erkännande för vad jag har gått igenom. Men sådant kan man inte tvinga fram, då är det ingenting värt.

...är precis vad det är. En massa tankar, frågor och tvivel på sig själv och sin förmåga. Du VET innerst inne att det är du som är ok. Du vet att han fortfarande manipulerar och sår tvivel i dena tankar. Du vet att du aldrig kommer att kunna nå en gemensam syn på situationen och det är så smärtsamt att tvingas acceptera det. Det är ju inte så man önskar att det ska vara, men han saknar förmåga att se sig själv. Istället blir det du som får bära dubbel börda genom att du i hans ögon (och ibland eller ofta i dina egna) bär skulden över separationen. Allt blir ditt ansvar. Jag vet att du kan se att du valt rätt, att du gjorde det du måste för att rädda dig själv och barnen. Förstår att det måste kännas så svårt när barnen måste vara hos honom ändå och du inte har kontroll över vad som händer då de är hos honom. Genom barnen så måste du fortsätta ha kontakt med honom och du kan inte värja dig mot fortsatta anklagelser. Kan bara hoppas att det kommer att minska med tiden.

Jag hoppas så att det ska gå bra med utredningen och att ni kan få lite mer lugn framöver. Kanske kan det under en tid vara bra med en kontaktperson som följer och hämtar barnen vid umgänge? Så du inte behöver utsättas för alla hårda ord och anklagelser? En tanke bara...

Önskar så att det fanns något jag kunde säga eller göra som kunde lindra din smärta och oro...
Kram

-Exet tycker att han är jättebra som pappa,
-han kan inte förstå att han skulle göra något fel i sitt sätt att vara med flickorna,
-han tycker inte att han har något att anmärka på vad gäller sitt liv och leverne (sex, spel, alkohol) och
-han påtalar gärna till mig att alla anser honom vara bra men att de anser mig vara galen och sjuk och i behov av vård...

-Jag tänker nog oftast att jag är en ganska ok mamma, jag tänker att jag ibland kanske borde vara mer konsekvent eller så med barnen men tänker överlag att jag är ok som mamma,
-jag tycker att jag ibland kanske säger för mycket nej eller inte leker tillräckligt, men jag tänker att jag är nog ok,
-jag tycker inte att jag har något att anmärka på i mitt liv (borde kanske träna mer, men...) och
-jag säger det inte till honom men jag och en del runt omkring mig anser att något är fel med honom, men jag och de runt omkring mig anser att jag är helt ok (tror jag, för ingen säger något annat)...

Men: ungefär samma saker som han tänker om sig själv, tänker jag om mig själv- så vad är det som säger att det inte är han som är "normal" och jag är precis det han säger...?! Dessa tankar är nära att göra mig galen ibland. Jag vill så gärna förstå, hur blev det så här mellan oss, varför kan vi inte samtala och båda ser sina fel och brister? Och jag får höra att jag behöver försöka stoppa den tanken, för i sådana här relationer så kommer jag inte kunna förstå, vi kommer inte kunna se det på så samma sätt, han kommer aldrig tycka/tänka som jag, men jag förstår bara inte?!
Jag var så fruktansvärt kär i honom, och gjorde så mycket för att det skulle funka - och jag förstår fortfarande inte virrvarret i huvudet: överdrev jag? Varför lämnade jag inte tidigare? Tänk om det hade lagt sig om jag hade stannat? Varför sa jag inte ifrån mer? Kunde jag ha gjort annorlunda?
Åh, jag överdriver inte - jag har börjat få grått hår de senaste månaderna, fatta hur mycket jag ältar, jobbiga, jobbiga jag...

Min man är alkoholist och skåpsupare sedan 40 år. Han dricker i sin ensamhet. Han går in på sitt rum mellan 19-20 varje kväll. Säger att han ska läsa och lyssna på hockey, men han går in och dricker sprit och eller starköl. Ibland blir han så full att han glömmer bort sig och går ut i hallen för att gå på toa. Han ramlar omkull och kryper på alla fyra. Jag har konfronterat honom ett otal gånger och han lovar att sluta dricka och vägrar ta hjälp. Han vidhåller för 20 gången att han kan sluta sjäv. Han håller upp ett dag sen hittar jag starköl i hans rum igen. När jag vill prata omdet säger han att han bearbetar det och vill inte prata. Jag är pensionär med en liten pension så jag har inte råd att flytta. Helst av allt vill jag härifrån Hjälp!

Hoppas det är en ljus dag för dig idag! / mt

att detta fortgår... så bra att du har så mycket dokumenterat och att du haft och har dina professionella kontakter. Angående den ungefärliga årsdagen - jag har märkt ett starkt behov att "älta" i samband med vissa årsminnen, de dagar jag upplevt som värst... vissa märkesdagar eller tider. I samband med dem har jag skrivit långa haranger med tillbakablickar. Det har varit befriande och det har hjälpt för att "tvätta bort" minnesmärken jag vill ha en frihet till. Fri från dem kanske jag inte kan bli men fri i relation till det som varit. Ifall det kan vara begripligt att uttrycka sig så. Du kommer att hitta ditt sätt och dina formuleringar - det är jag viss om:) En varm söndagskram till dig / mt

Det kanske finns i mig att det är ungefär årsdagen...

Och jag har återigen fått veta vilken sjuk människa jag är, att jag behöver hjälp, att jag är galen, olämplig som mor och att det är pga mina (!!!) utbrott som vi har svårt att samarbeta... Det gör ont att känna sig som överkörd av tåget, att bli fullständigt manglad i hans raseri, jag vet att inte allt han säger stämmer, men när jag står där och får allt kastat i ansiktet så är det som att bli träffad av en stenhård, vass och kall snöboll rakt igenom gjord av is.
Han ska anmäla mig för att jag vanvårdar barnen... Ja, en del av mig blir så vansinnigt rädd - rädd att de ska tro honom, och en del av mig tänker; ok, anmäl mig bara, så tar vi den matchen då, bring it on så ska jag ösa ur mig av alla mina anteckningar, vittnesmål, inspelningar och så ser vi hur det går.

Och ja, jag blir rädd, igen, men min lycka är att till skillnad från förr så behöver jag inte leva i det, jag behöver inte vara i närheten av honom, under samma tak och låta det fortgå. Tack för det, min högre makt.
Hoppas alla har en bra kväll.

En separation är alltid jobbig oavsett, även om den sker i vänskaplighet och gemensam överenskommelse så mister man en livskamrat
som man kanske delat många år med, i vått och torrt och även fått barn som binder en samman. Att vara 'överens' är nog en definitionsfråga.. ALLA separationer är svåra, en sorg.. men när den också inkluderar väldigt svåra saker som alkohol, eller för all del otrohet som också är ganska vanligt blir det än mer infekterat och jobbigt. I ditt fall verkar det som båda?
I mitt fall var det omfattande otrohet med 'tillbehör' som ledde till mitt förfall och separation, men jag har lyckats ta mig tillbaka till livet :)

När jag läser din text så säger dina ord mig att han redan lämnat dig i sinnet, han mår dåligt på ett eller annat sätt. Alkoholen är ett symptom på detta och även säkerligen tagit sitt grepp/klor om honom. Har han resignerat kan du nog inte kämpa emot så mycket,
då har han bestämt sig och kanske i ditt/ert fall har han gått ner sig för mycket för att orka ta sig upp på egen hand? Betänk dock, jag är helt övertygad om att han har väldigt många tankar och känslor som är lika dina! Att vara alkoholist eller missbrukare över huvud taget innebär inte att man blir en sten.. Men DU behöver inte se det som ditt, det är hans!!

Jag kan verkligen känna mig dig och dessutom se båda sidor om detta!

Styrka till dig!!

Önskar dej all lycka!

Jag förstår att du måste må jättedåligt just nu med tanke på det du går igenom. Jag skulle också, precis som Mt skriver, vilja tipsa dig om att fortsätta skriva i en tråd, det är oerhört värdefullt att kunna gå tillbaka sen och läsa vad man skrivit och de svar man har fått i en tidslinje. Det gör att man börjar få perspektiv på det som händer, det sätter igång en process i en själv med möjlighet att, tillsammans med alla oss andra här i forumet, börja bearbeta det man är med om. För mig har det varit en otrolig hjälp.

Jag tror du gör helt rätt i som söker hjälp. Man behöver hjälp och stöd på olika sätt. Att skriva här är ett sätt, men att träffa någon kunnig person i verkligheten tror jag för många är nödvändigt.

Du skriver att du bara kan vara åskådare och se på eländet som händer i hans liv. Ja. Det är så. Du är maktlös vad gäller det och nu när du har insett det så är du en stor bit på väg. Det är svårt att kunna acceptera just detta, men det är något vi måste göra. Det är en oerhört smärtsam insikt, man vill så gärna hjälpa, men det går inte. Det är bara han som kan hjälpa sig själv. Du måste fokusera på dig för att kunna komma tillbaka och må bra och bli stark.

Önskar dig allt gott. Fortsätt att skriva - det hjälper!
//Yogi

Och samtidigt så fascinerad över att det du skriver skulle kunna vara exakt mina egna ord när du beskriver din fd relation. Allt med gymmet, separationsångest kontra att vara osocial, flytta fokus, anklagelser och lättnad över frikännande trots att man inte gjort något fel, överdrifter angående de fina "perioderna" osv osv. Nästan skrämmande. Det är verkligen en personlighetstyp för sig.

Du låter så lugn, stark och stabil och jag är så glad för din skull. Har saknat dina inlägg här och jag tror inte att det finns minsta risk för att du skulle upplevas som självupptagen om du skriver. Samtidigt så är det ju så att man skriver när man behöver ventilera och nånstans så är ju syftet att man inte ska behöva skriva här! Att man ska tillåta sig att ta emot stödet när man behöver det.

Denna mening är vacker och mycket välformulerad, precis så känner jag också: "Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev".

Jag önskar dig verkligen all lycka framöver. Du har gjort en enorm resa.

Kram // Yogi

Anledningen till att jag har varit "tyst" är mest att jag inte vill vara självupptagen. Jag har läst om dina otroliga framsteg Yogi och jag har följt flygcert och mt och några av missbrukarnas inlägg men känt att allt klokt redan är uttalat så jag har valt att inte kommentera.

Jag har fortfarande inte gått tillbaka till min ex och det känns jättebra. Han var på besök hos mig en kväll och drack te. Det gick bra, inget krångel alls och han åkte hem efter ett par timmar utan försök till något. Det enda han bad om var en kram innan han gick hem. Under några dagar efter det duggade sms:en tätt men efter att jag dröjt med svaren och varit mycket sval i tonen så har de uteblivit.

Det känns så otroligt befriande att faktiskt hålla mig till det jag har föresatt mig. Jag kan idag uppfatta mig som en stark person och vet att jag har förmågan att låta huvudet styra över hjärtat. Det känns tryggt!

Självklart har det varit en stor hjälp att han inte har varit påstridig i sina kontaktförsök så det handlar inte endast om personlig styrka från min sida.

Skillnaden jag märker hos mig själv är att jag inte längre påverkas av hans kärleksförklaringar. Ingen har så många gånger förklarat sin kärlek till mig som han har gjort, ingen har kallat mig vacker så ofta och innerligt som han men trots det har jag inte känt mig särskilt älskad av honom någonsin och jag tror att det är just det som gjorde att jag stannade såpass länge. Jag var liksom besatt av att få känna av de känslor han påstod sig ha.

Idag inser jag att det aldrig fanns något bakom de orden. Han är paniskt rädd för att vara ensam och har säkert redan en ny bekantskap som han älskar över allt annat och snart vill gifta sig med.

Det paradoxala i detta är att jag har ett stort behov av ensamhet men är social och älskar när jag får helgbesök eller vänner från utlandet som stannar någon vecka medan min ex är rädd för ensamheten men är ganska osocial. Han har aldrig uppskattat att jag har vänner och ogillade starkt att de besökte oss eller att jag besökte dem.

Han ville naturligtvis aldrig följa med. Jag träffade aldrig någon av hans vänner ( vet inte ens om han har någon).

Då och då fiskade han eller tränade på gymet tillsammans med någon kompis men med tanke på att han duschade och fixade håret innan han gick så drar jag idag slutsatsen att han och hans kompis hade en annan typ av relation än den han påstod. Troligtvis också av annat kön än han påstod.

Allt detta har varit omöjligt för mig att se tidigare eftersom han har haft en alldeles utmärkt taktik för att flytta fokus. Så fort det det har kommit upp något obehagligt eller att jag har ställt en fråga han inte kan svara på så har han startat ett kaos med fylla, aggressiva utbrott och anklagelser mot mig vilket har lett till att jag blir den som står på den anklagades bänk och som blir lättad när jag får frikännande dom.

Ofta har efterspelet handlat om hur han ska hantera alkoholen och att jag på något sätt måste ändra mig för att han ska må bättre.

Allt detta kan jag se nu när jag har lugn omkring mig, när jag har fått lite distans, men det betyder inte att känslorna är helt i balans. Tyvärr poppar det upp förnekelsetankar då och då, känslor av skuld och ansvar, för att inte tala om de nostalgisk känslorna där jag överdriver både antalet och innehållet av de finare perioderna eller rättare sagt stunder vi hade.

Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev.

Insikten om att det aldrig heller kommer att upplevas tillsammans med honom gör lättare att gå vidare.

En annan insikt som har hjälpt mig oerhört mycket är att jag har vänner som ställer upp och som verkligen på allvar uppskattar mig och vill mitt bästa i alla lägen och den osjälviska kärleken de visar fyller mig med repsekt såväl för dem som för mig själv.

Min stora utmaning nu är att inte falla tillbaka i mitt medberoende vare sig i förhållande till en man,vän eller annan bekantskap.

fick kontakt med någon som det kändes bra att prata med. Det skulle jag önska dig, en klok person som lyssnar och som du kunde börja fundera över dig själv med... så att du kan se och förstå vad som händer i dig. Det är ju du som är huvudpersonen i ditt liv!

Ett litet tips: Jag tror det skulle vara bra att du fortsätter skriva i en (din egen förstås) tråd och att du skriver lite hela tiden. På det sättet kan du och vi som läser följa dig bättre och du skulle kunna gå tillbaka och se vad du skrev - hur det kändes "då" och vad du tänkte "då"... vad du gjorde och hur det blev. Nu tappar åtminstone jag bort mycket av din berättelse när den ligger på flera ställen. Ta hand om dig! / mt

att känslorna kommer och går... och du har lärt dig hantera det. Kanske det är nåt som har med att det är ungefär ett år sen uppbrottet, nånting som finns fast du inte inte minns... Det viktigaste att du vet att det blir bättre sen. varmaste kramen / mt

Det kommer att gå jättebra för dig! det är helt normalt att du inte kan klippa av de känslomässiga banden direkt utan ansträngning. Jag tror att du helt enkelt får ta den striden med dig själv precis som en beroende måste bestämma sig för att stå emot suget efter sin drog måste vi medberoende göra allt för att motstå suget efter den beroende. försök att inte svara direkt på hans sms, vänta till du har något du måste meddela honom eller så. Du tränar på så vis både dig själv och honom i att du har kontrollen över när du kontaktar honom. Om du svarar med en gång han kontaktar dig så är det han som har kontrollen över dig och hur er kontakt ser ut. Det är inte lätt, jag måste fortfarande anstränga mig för att stå emot men det blir allt lättare. Kämpa på och Lycka till!

Har en jobbig känsla som trycker i bröstet... Och orkar inte riktigt sätta ord på den.

Har läst inlägget som Yogi skrev imorse och det väcker upp många saker:

Det positiva som jag fortfarande ofta känner glädje över: jag kan göra vad jag vill, jag kan skriva på Fb om jag vill, jag kan hälsa på familj och vänner när jag vill och hur länge jag vill utan att få kommentarer eller ilska riktad mot mig pga det, jag kan se vad jag vill på TV utan att någon kommenterar att jag verkar attraherad av någon i TV-rutan, jag vet hur mycket pengar jag har att röra mig med, ja, listan kan göras lång. Känns bra att jag inte behöver tänka på det längre...

Men jag minns ångesten över skuld och skam, att jag ibland var så rädd... Och nu känns det ofta som att jag överdriver, det är ju många som har det värre, men det känns ändå så jobbigt när jag blir påmind och faktiskt minns hur rädd jag kunde vara - och samtidigt sorgen över att exet inte förstår, han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, och ... ja, det gör ont.

Är ledsen idag.
Är oerhört ledsen... Socialtjänsten jobbar vidare och det kommer upp mycket saker. Exets syster bor med honom när han har barnen: då jobbar han som han vill och hon ansvarar för att hämta och lämna barnen, matlagning och tvätt och städ, - och det är bra eftersom barnen har det lugnare då, men varför är det så viktigt för honom att ha barnen när han ändå inte har dem? Förskolan undrar, socialtjänsten säger att det är märkligt (och trots att jag poängterar att om det inte var för systern så skulle det ju inte hålla... Och de förstår, men kan inte säga så mycket eftersom barnen verkar ha det ok... Är ledsen, riktigt nere, och kan liksom inte låta bli att tänka på hur mycket han styr mitt liv fast jag bestämt att han itne ska få göra det...
Men: Det ledsna kommer gå över, det är en känsla och så känns det just nu.

... vill bara skicka en kram!!
Mår inte så bra själv och orkar itne riktigt kommentera - men du gör rätt, stå på dig! Bra att en del saker löser sig!!

Kram!!

Jag vill bara skriva för att visa att det är många som läser och finns här. Skriv gärna igen om hur det är för dig nu. Här finns många kloka och vänliga personer som läser och känner med dig! Ge oss fler chanser att svara och delta i din tråd.

Karin

Har emellanåt känt mig lätt euforisk av den känsla av frihet och lätthet som fyllt mig efter att jag tagit mig därifrån. Känt att det är så skönt att det är över. Men det är ju inte över. Visst har jag fått en fantastisk frihet att kunna ha facebook igen, hälsa på mina syskon med familjer, jobba över, inte stressa hem, se på Efterlyst (där Thomas Bodström är med, som jag råkat säga att jag tyckte såg bra ut för 12 år sedan), prata med min 14-åriga dotter om hennes relationsproblem och nyfikenhet på sex...t ex. Bara sådana saker. Frihet!

Men jag förstår ju att jag fortfarande har min bindning kvar till honom. Hur jag blir stressad när han ringer eller skickar sms, känner att jag måste svara snabbt så han inte undrar vad jag gör eller blir irriterad. Det måste jag ju släppa. Det kommer nog ta ett tag. Han har nu börjat krångla med vilka möbler osv som han vill ha när vi flyttar. I princip alla nya och dyraste saker. När jag försöker påpeka att jag tycker att vi ska försöka fördela det rättvist, så är jag "bara ute efter pengar, precis som alla andra brudar"... Är inte det konstigt? Med tanke på att det är HAN som är ute efter att fördela det så att jag får det som är värt en tredjedel av det som han vill ha? Direkt känner jag mig träffad, skyldig, vill övertyga honom om att det inte alls är så, bevisa min oskuld på något sätt.

Pratade med en av mina bästa vänner igår (som vet så gott som allt om mig) som reflekterade kring att exet fortfarande är samma person, även om det har känts vänskapligt och bra den senaste tiden. Han menade att exet säkert under kortare perioder kan uppvisa välvilja och vänlighet, men att hans grundperson fortfarande är densamma och att han fortfarande manipulerar mig. Och det är ju sant! Tänk att jag behöver dessa ständiga väckarklockor för att ställa mig lite utanför och se utifrån på det som händer... Det är tur att jag har er på forumet och de få vänner irl som verkligen vet vad jag går igenom och som kan hjälpa mig att få perspektiv. Acceptans, acceptans...igen. Acceptera att det är så nu för mig och ta emot hjälpen som erbjuds... Svårt när man är van (ja, inte i relation till exet då) att vara den som har ansvar och kontroll, klara mig själv.

Har nu börjat nysta i min ekonomi, som är helt sjukt kaotisk. Har varit på ett möte hos Kronofogden för att se hur läget ser ut, vilket självklart inte var bra. Har nu pratat med min styvfar om situationen och han har lovat att lösa skulden åt mig! VA!? Helt otroligt! Vi har skrivit ett kontrakt (ja, för jag tänker betala tillbaka varenda krona!) som innebär att jag betalar ganska mycket till honom under 10 månader, så vid årsskiftet är det borta!! Blir en tuff period, men inte i närheten av hur tufft jag har haft det! En stor sten har lyfts i och med det och jag ser fram emot nästa nyår... Nästa steg nu blir att skriva ur mig ur företaget. Göra ett bokslut och se hur mycket skatteskulden i företaget kommer att bli. Min vän tyckte att jag skulle kontakta skatteverket redan nu och förklara situationen för dem, för att se hur mitt betalningsansvar ser ut. Det är ju ändå exet som har gjort alla uttag med sitt företagskort (jag fick inte ens ha ett eget, vilket jag är glad för nu) och med sin bankdosa (han tog ju min i höstas för att jag inte skulle kunna ta ut pengar vilket jag bara gjorde en gång, 500 kr som jag återförde efter ett par dagar). Har dock inte så stor förhoppning om att det hjälper, men prata med dem kan jag ju göra... Jag vet inte hur det skulle gå till att slippa det? De vill säkert bara ha in sina pengar och ser att jag också är ansvarig för företaget rent juridiskt. Antar att jag i så fall måste bestrida kravet eller polisanmäla och det vågar jag inte.

Varför? Vad är jag rädd för? Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag är rädd för hans ilska...och rädd för vad han ska tycka om mig. Varför har det en betydelse? Varför slåss jag inte? Varför tar jag hellre på mig en skuld som inte är min än att möta hans åsikter och ilska? Kanske handlar det lite om min dubbla känsla inför mig själv också...jag har aldrig varit en tuff person, alltid varit följsam och tänkt på andra, känt att det är rätt att vara så. Att jag kunnat stå för att jag är sådan. Emellanåt så mycket att jag varit självutplånande, har fått höra det både privat och av arbetskamrater, men jag vill ju vara "snäll". Inte tyckt om orättvisor, men jag själv kan tillåta mig att bli orättvist behandlad. Alltid velat göra det som är rätt, ha politiskt korrekta åsikter, inte döma någon. Men döma mig själv, göra det som är fel mot mig själv är ok. Tänker att om jag bestrider detta, så kommer jag att uppfattas som precis det att jag försöker skylla ifrån mig och bara tänka på pengar. Trots att jag rent juridiskt äger halva ansvaret. Jag kan inte stå för det...jag vill ju inte skylla ifrån mig. Men tar jag hellre på mig hans skuld? Kan jag dra det så långt? Jag vet inte...

Hur som helst. Det är mycket att göra, praktiska saker som måste ordnas. Bra start i alla fall med pappa som kommer att hjälpa mig så jag inte behöver ha Kronofogden i hasorna i alla fall! Ett steg i taget...