Senaste kommentarerna i forumet

Och lite värre!! Här sitter jag nu själv i soffan efter att lugnet har lagt sig
Luften har gått ur mig och jag känner mig apatisk på nåt vis. Svårt att förklara.
Vi han knappt börja äta för en det var i full gång!
Han kunde inte prata ordentligt så full var han. Vi blev så arga på honom och ifrågasatte honom men det går ju inte så bra när han druckit!
Gap , skrik och hårda ord blev det och nu har han lagt sig för vi ville inte ha honom där.
Jag känner precis som du Flygcert att det känns så skönt när han sover borta någon gång för då är det som att lugnet lägger sig och man kan slappna av och andas ut.
Just det att man inte behöver gå på tårna hela tiden och tänka på vad man säger. Man kan bara vara.
Nej man kan inte heller se fram mot helger, semester högtider för då vet man att han dricker.
Man ska inte vara så hård mot sig själv och jag ska försöka att tänka på att inte vara det fast det är svårt.
Det kanske är som du skriver att när det känns rätt så kanske man bara vet en dag att nu är det dags att gå!
Kram

Lider med dig idag Izzy. Jag vet inte hur du har det, men av dina ord att döma så är inte helgerna fantastiska...
Jag träffade en vän i veckan. Hon bröt upp från en relation liknande min för läääänge sedan och är lite av min mentor i detta (lärde känna henne i samband med separationen), och hon fick mig att plötsligt inse något som jag faktiskt inte tänkt på förut: Gud, vad jag INTE gillade helger, högtider, längre ledigheter, semester osv - det var ju då jag var tvungen att se till så att exet inte skulle bli för full, att han inte blev för arg på mig, att jag skötte mig, att jag inte sa fel saker osv. De bästa tillfällena var när han var iväg på olika resor som gjorde att han var borta i 1-8 nätter i rad, åh, vad härligt och lugnt barnen och jag hade det då....

Var inte så hård mot dig själv - jag vet att det är lätt att bli arg på sig själv och tycka att "jag borde göra något åt detta", men det är ju inte så lätt - det är en enorm sorg att det man hoppats skulle vara för livet faktiskt inte blir det, det är en sorg att man kämpat så oerhört och det inte hjälper, det är en sorg att man skyddat någon så mycket att det känns som att ingen skulle förstå varför man lämnar osv...

Försök istället tänka på hur du vill ha det, vad du vill ha nu, vad du önskar dig i framtiden! En dag kommer du att vara redo - när du känner att allt känns rätt, när du har magkänslan med dig! Men försök att inte vara så hård mot dig, det är lätt att vara det, men det gör det ännu jobbigare för dig! Tvärtom - ge dig själv en varm kram och många fina ord - Du gör allt du kan, och du har kämpat - det är också värt mycket!! Genom att ha kämpat så hårt så kommer du alltid att veta att DU gjort allt du kunnat, du gav inte upp, och det kan ingen ta ifrån dig!

Men, ja, det kan verkligen ordna sig!
Om du ska vara kvar när barnen flyttat, det är bara du som kan avgöra det, men det är aldrig för sent att bestämma sig!
Stor kram

Det vet man aldrig, fast de brukar inte skilja sig allt för mycket åt faktiskt.
Usch jag blir så jäkla arg på mig själv!! Varför gör jag inget? Jag bara går här och tycker synd om mig själv och barnen.
Fast jag kan ju faktiskt göra något åt det, jag behöver inte vara kvar här , jag kan faktiskt säga att nu har jag fått nog!
Jag kan inte säga att jag stannar får barnens skull för de är så stora nu o äldsta dottern har flyttat hemifrån och min yngsta blir nog inte kvar hemma så länge till heller.
Det har inte varit bra för dem att växa upp med en pappa som dricker för mycket så det hade varit bättre att jag skulle ha lämnat honom för länge sen.
Jag vet att de skulle förstå men ändå kan jag inte göra nåt.
Det är som att jag har blivit alldeles handlingsförlamad!
Jag tänker på när vi blir själva han och jag när barnen har flyttat, kommer jag fortfarande vara kvar då?
Jag vet inte? Men jag hoppas verkligen inte det!

att det kan ordna sig när man går! Att det som man är orolig för antagligen löser sig. Det är så otroligt starkt gjort av dig Flygcert att du har kommit dit du är i dag! Du ger mig kraft att tro att det kan vara möjligt för mig med att ändra min situation.
Hoppas det kommer att funka bättre med barnen för dig också.
Måste vara jobbigt att oroa sig för att de far illa.
Ha en fin helg<3

Jag håller med till 110%.
Din mamma måste se till att du vistas i en trygg miljö oavsett var det är. Du ska inte vara hos din pappa om du mår dåligt av det. Kram

Jag har lindrigare än dig men ungefär samma dilemma. Socialen svarade mig idag att om jag misstänker att de far illa hos pappan så ska jag inte skicka iväg dem. Jag lyssnar på barnen och säger dem att pappa har druckit så tror jag på dem. Pappan ljuger ibland så han litar jag inte på. Lyssna på din magkänsla.

Hoppas det går bra för er, skriv gärna och berätta.

Känner att jag måste få skriva av mig ang. det som hänt i helgen. Jag och barnen åkte till min bror i helgen, vi åkte på fredag och kom hem i söndags. Barnen har varit hos mig sedan i onsdags- alltså har barnen inte träffat pappa sedan i onsdags. Magkänslan har sagt att han haft en suparhelg- telefonsamtal till barnen på udda tider mot vad han brukar ringa samt att barnen inte velat ringa upp honom. Det har nu sagt till mig att de hör när pappa druckit- klart att de inte vill prata med honom då- jag vet hur de känner!
I söndags när vi kom hem så åkte jag och dottern hem till pappan för att säga att vi var hemma igen...... Hittar en kraftigt överförfriskad man som var påväg in i duschen- glad men påtagligt påverkad kl. 19 på söndagkväll (arbete dagen efter- naturligvis kom han aldrig iväg på jobb igår). Jag såg på dottern att hon blev ledsen och tyckte att det var jättejobbigt- vilket jag också tyckte. När vi åkte därifrån så pratade jag med henne och försökte trösta henne, förklarade att detta inte är okej!!! Det han gör mot oss (och sig själv) är fel och att hon har all rätt att bli ledsen. Detta är inte normalt!
Det gör ju så ont att se när barnen blir ledsna. Jag blev så förbannad- hade kunnat slå honom gul och blå. Skönt att kunna åka hem till min lilla lya och slippa vara i skiten. Åh, vad glad jag var då att jag flyttat!
Igår skulle jag och dottern dit igen för att hämta lite grejjer. Då låg han i soffan, naturligtvis bakis och full av ågren efter många dagarns festande. Hade inte varit på jobbet, haltade och hade supit bort sin telefon i helgen, bra jobbat! Jag kunde naturligtvis inte vara tyst. Undrade hur han tänker och om han är nöjd med dagen och gårdagen och att jag tycker att han ska ta och prata med sin dotter som han gjorde så ledsen igår.
När sedan vi alla tre står samlade i köket så kan jag inte låta bli att lägga orden i min dotters mun, jag säger åt henne att berätta för sin pappa hur hon mår i sitt hjärta och i sin mage när pappa är full. Hon blir naturligtvis ledsen men säger att det inte känns bra. Jag tycker att det är dags att han får höra hur de mår och att det inte bara ska komma ifrån mig. Det är ju jag hela tiden som får städa upp efter honom. Kanske var det dumt att pressa henne??
Jag orkar inte längre att väga orden på guldvåg bara för att jag inte ska såra honom och låta han framstå som dålig i barnens ögon. Men detta är sanningen och den måste även barnen få se och få bekräftat. Jag sade åt sambon att det är dags att ta tag i problemet och inte bara säga hela tiden att "det var dumt"- det har vi hört i över 10 års tid.
Jag berättade även för sonen när jag kom hem, vad som hade hänt i söndags och igår. Jag berättade för barnen att jag alltid finns här för dem och att de aldrig ska behöva känna sig orolig när de är med pappa- för om de är det så ska de ringa mig. Jag sviker de aldrig. Det säger att det varit lugnt hos pappa hittils och det hoppas jag verkligen.
Jag tror aldrig, trots att jag är påläst och levt i detta alkoholhelvete, att jag någonsin kommer att förstå mig på alkoholister. Jag förstår inte att att man inte tar emot hjälp och inser sitt problem. Med risk för att trampa alkoholisterna på tårna. Jag vet att man måste nå sin personliga botten........ Hur många måste dras med i skiten påväg ner i botten??
Förstår ingenting!!!
Är bara förbannad och besviken.

ring polisen när han tar bilnycklarna så han inte kör berusad.
sen e det bara han sjelv som kan inse att han ska sluta dricka

Tack för tips!
Jag behöver hjälp. Nämndemannsgården har jag fått en bra känsla av. Ska fundera över att kontakta dom om jag är kvar i detta. Så sorgligt att jag har människor att prata med om allt men att jag varit tyst om detta. Ångrar det nu. De hade känts bättre om de om jag hade berättat från början. Vet inte vad jag är rädd för. Funderar på att berätta för någon denna vecka. Orkar inte bära detta själv.

Situationen hemma är värre än någonsin. Förstår inte vad som hänt. Från att ha velat ha hjälp till att ha gett upp allt. Nu snarkas det från soffan och det känns befriande när han sover. Önskar det fanns tvångsvård. Att någon kunde komma och plocka upp honom :(

Jag har nog gett upp nu. Hans vilja till förändring förut gav mig kraft. Den känslan är borta. Jag vill ha ett annat liv.

Skulle skriva ett eget inlägg, men hamnade här. Jag ska försöka rätta till det :-)

Någon säger att så länge barnen vill dit så ska jag inte hindra dem. Men samtidigt är det mitt ansvar att hindra dem från att fara illa. Barnen är 12 och 17 år. Ska jag be soc om samtal tillsammans med honom el vad tycker ni? Jag är helt vilse.

att som anhörig känna sig utanför är vanligt men det finns hjälp att få för er.

http://www.namndemansgarden.se/behandling/vara-behandlingar/anhorig

http://www.aleforsstiftelsen.se/index.php/component/dioneformwizard/?fo…

Får ni inte hjälp av er soc-avdelning så är det väl investerade pengar att själv försöka betala med egna medel.

Vad bra av dig att ha varit nykter sen september! Jag har helt fått avsmak på alkohol efter att ha sett baksidan av den så för mig blir det nästan inget drickande.
Det är nog det han gör nu. Super sig slut i kropp och själ. Tyvärr super han mig slut oxå :( Förstår inte hur han orkar dricka så mycket. Borde starta ett hem dit medberoende kan åka och vila några dagar i väntan på nästa steg.

Tur att forumet finns för det blir ensamt att inte ha någon att prata med. Vi umgås inte med några överkonsumenter och de enda jag berättat för är hans familj. De brydde sig inte, eller orkade i alla fall inte göra något. Kanske får svårt för dom att höra sanningen.

Heja oss!

Här kommer lite kraft från en som känner sig ganska blase. Jag har ju oxså en man
som dricker, han dricker i perioder, kan vara vit i veckor, men sedan tycker han
att han är värd en snaps eller vad det än är. Det stannar aldrig vid det utan kan
fortsätta i 2 veckor till han är precis slut i kropp och själ.
Han säger som din man att han bara gör mig illa. Visst sant, men jag tycker inte ett
dugg synd om honom. Då jag själv med hjälp av forumet och min hund som hjälp har lyckats
hålla mig nykter sedan 10 september förra året, då är min energi slut. Punkt.
Det är sorgligt att se en människa som är två personligheter. När han är nykter är han
utåtriktad, snäll, en god man helt enkelt. När fyllan tar över förvandlas han till en bitter
man. Aldrig elak. Men att stå och se på är mer än påfrestande. Funderar på att ringa hans
systrar och lägga korten på bordet. Inför dom är han den felfrie lillebrodern. Dom skulle
veta hu allt trasas sönder för mig.
Önskar oxså jag hade någon att ringa. Men dom vi känner är överkonsumenter hela bunten. Dom
bara säger att jag överdriver. Så vad gör man. Tänker mycket på att gå, vet inte just nu.
Men så faan att jag tassar på tå här hemma. Jag har själv gjort ett jävulskt arbete och det
tänker jag inte slänga bort.
Skickar lite kraft till dig, Jag är oxså jävulskt förbannad
Konstnären

Ett långt återfall. I tio dagar har alkoholhjärnan styrt helt. Jag får ingen kontakt. Han slår i från sig, överreagerar på allt och skriker sina elakheter. Helt otroligt obehagligt att två så olika personligheter kan finnas i samma människa.

Ensam hemma nu och han är full ute på stan och säger att han funderar över vår framtid. Det kanske blir han som lämnar mig efter alla mina tankar om att gå. Jag ser att han lider. Han är så låg och säger att han bara ger mig problem. Jag har svårt att tycka synd om honom. Det kanske är sunt. För mig är alkohol ett aktivt val.

Önskar att jag hade någon att ringa. Ingen vet om hans drickande. I samma stund som jag berättar avslöjar jag oxå mina egna lögner om mitt liv. Varför har jag inte kunna pratat om detta med min familj och fina vänner. Dumma skam. Hur sjutton kunde jag hamna här? Ge mig kraft. Jag är så trött.

Anmäl honom till polisen när han sätter sig i bilen. Lämna honom, ställ ultimatum. Han kommer inte sluta om han får ha dig kvar, inga konsekvenser av sitt drickande osv. Ställ ultimatum. Säg att han kan få umgås med dig som VÄN om han söker vård och försöker bli nykter. Var tydlig om hans goda sidor och så vidare men att du måste lämna pga hans alkoholism. I det här fallet så kommer jag inte på nåt annat som skulle få honom att tänka om. Han verkar ju inte reagera på hur han riskerarandra människors liv bakom ratten tex. Tycker synd om dig. Blir jobbigt att lämna. Jag kommer lämna om min partners drickande fortsätter på samma vis. Från att känna som du, till detta. Att det faktiskt är han som väljer bort mig när han super. Det är inte ett sånt liv jag vill leva. Lycka till!

Låter ju som mer än bara alkoholmissbruk. Man säger väl inte så till sitt barn! Dubbelbestraffning. Då säger man väl hellre att man inte kan el i bästa fall att man säger som det är, att man är alkoholist o ska söka hjälp.

Tack...Jag hoppas att han gör hälsosamma och långsiktigs val och att jag väljer att inte vara medberoende. Hur hittade du hit anti anti?

Välkommen hit!

Det låter som en jobbig situation för dig och dina barn.

Visst är det så att han borde prioritera barnen framför alkoholen men nu är det inte så. Det är ju väldigt mycket ansvar han lägger på en 17åring, ansvar som ligger hos honom själv. En tonåring ska ju inte behöva göra det valet, att inte träffa sin pappa alls eller att gå med på att han är full. Skrämmande också att han tänkte övningsköra med sonen dagen efter.

Barn till föräldrar som dricker för mycket tar ofta ett stort ansvar, många gånger skyddar de sina föräldrar även om de är arga på dem. Själv upplevde jag det som att jag var lojal in i döden med min värsta fiende, min pappa. För trots att jag älskade honom så var det p.g.a. hans drickande jag mådde så dåligt. Hoppas sonen kan prata med dig men jag tänker också att det är lätt att han kanske censurerar vissa delar för att skydda sin pappa och att det kan vara bra om han också pratar med någon annan,t.ex någon kurator, psykolog eller inom kommunens beroendecentrum där de brukar erbjuda stöd till barn till missbrukare.

Där finns också stöd för dig att hämta, för även om du inte lever med honom så tvingas du ju in i ett anhörigsskap då ni har barn tillsammans. Det finns också en stödgrupp Alanon för anhöriga till alkoholister. Du kan också fortsätta skriva och läsa här på forum. Inte alltid man får så många svar, går lite i perioder hur många som är aktiva, men på något sätt så kan man ibland komma fram till mycket själv bara genom att sätta ord på sina tanka och känslor.

sannerligen rätt. Det låter som att han har stora problem med alkoholen. Tycker synd om dig.

..ta inte ut några dåliga grejer i förtid, låt dem komma när de kommer...
Bär inte andras bördor, lasta av dem där de kom ifrån.

När det bjuds tillfällen som gör en glad, så ska man tillåta sig att få njuta av dem, och få stanna kvar i känslan så länge man vill.
Pirrar det i magen av vällust så är det en bra känsla.

Tids nog kommer det dåligheter men de är också färskvaror, öppnas de i förväg hinner de härskna ännu mer, det finns sista förbrukningdatum för dem
när det är dags att kasta dem iväg för gott.

Allt har sin tid, din verkar vara nu, så kör så det ryker. Hejar på dig!

Berra

Jippi
Jag fick mitt nya bostadsrätts hus idag efter en jobbig budgivning.
Sonen blev också glad.
Känns som allt löser sig sakta men säkert nu.
Idag har han inte tjatat något på mig,så skönt.
Orkar inte med han eviga prat om vår eventuella framtid tillsammans.Jag är jätteglad att han är nykter.Bryr mig såklart om honom efter alla våra år.
Men jag är inte kär i honom längre.
Något hände efter sista sveket...
Nu vill jag bara flytta och börja mitt nya liv.
Har råkat träffa en ny kille som jag kände sen förut lite grann.
Är lite nykär faktiskt.Känns som man är fjorton år igen.
Pirrar i magen.
Vet inte vad det leder till men skönt att ha någon att luta sig mot.
Men det är en hemlighet,vill absolut inte att sonen vet om det.Och han skulle bli galen av svartsjuka.
Han får förbli en hemlighet ett tag till.Vet ju inte ens vad det leder till även om det känns bra just nu.

Så här ska du inte behöva ha det!

Bor dina föräldrar tillsammans? Om inte så tycker jag att du ska vara hos din mamma. Du ska absolut inte behöva vara hos din pappa när han har druckit. Du har rätt till att känna dig trygg! Det är helt ok om du säger att du inte vill träffa honom då han druckit. Om han väljer att dricka ändå så är det hans val, hans beslut. Han är vuxen och det är upp till honom att söka hjälp för det här.

Har du någon annanstans du kan ta vägen då han beter sig så här? Någon annan vuxen släkting t.ex? Du är inte elak eller sviker din pappa på något sätt om du berättar för någon annan hur du har det. Jag fattar att det känns jobbigt och svårt, har själv levt med en pappa som är alkis. Jag trodde att jag hjälpte honom och mig själv genom att inte berätta för någon men jag hade fel. I längden ledde det bara till att det var lättare för honom att fortsätta med dåliga beteenden som ingen i familjen mådde bra av och att jag hade skuldkänslor över sådant som egentligen var hans egna ansvar.

Kanske kan du försöka prata med din mamma igen? Försök förklara för henne precis hur du upplever det. Ibland kan det hjälpa att skriva ett brev, då kan man i lugn och ro sätta ord på sina känslor utan att bli avbruten eller stressad. Säg att du behöver hennes hjälp med detta. Även en mamma ju ibland blunda för hur allvarligt något är, det är en försvarsmekanism en tar till då något känns för svårt. Hon vill säkert hjälpa dig och vara ditt stöd.

Du kan också kontakta kuratorn på din skola för samtal. Det är viktigt att prata med andra om detta. Ungdomsmottagningen har också kuratorer och psykologer som du kan prata med, du behöver inte ens berätta för dina föräldrar att du går dit. Man brukar säga att alkoholism är en familjesjukdom för även om det bara är en i familjen som är beroende så blir alla drabbade. Det kan vara allt från rädsla/oro till ilska, ångest, sömnsvårigheter m.m. Detta behöver man ofta hjälp med att klara av, för de flesta är livet med en alkoholist övermäktigt, oavsett man är barn, tonåring eller vuxen. Så sök hjälp och stöd för din egen del, börja där.

Och du, det blir bättre, bara du är snäll mot dig själv och tar den hjälp du behöver. Ett första steg har du ju redan tagit, att våga sätta ord på din situation och dina känslor här på forum.

Ta hand om dig!

Jag blir berörd av din berättelse. Känner igen mig. Jag växte upp med en alkoholiserad pappa. Fattar att det måste vara riktigt jobbigt för dig.

Det jag reagerar mest på är det du skriver om dina skuldkänslor. Skulle jag kunna gå tillbaka i tiden skulle jag ruska om mig själv, säga det är inte ditt fel! Jag vill säga samma sak till dig, även om jag vet att det kan vara en lång process att jobba med. Det är aldrig ditt fel att hon dricker! Säger hon att det är för att du inte hjälper till tillräckligt hemma så är det bullshit! Hon dricker för att det är hennes val. Oavsett om hon är beroende eller ej så är det hennes val att öppna den där burken/flaskan, och framförallt hennes val att inte söka hjälp de stunder hon känner att hon inte kan hantera det. För det finns en massa hjälp att få såsom AA, beroendecentrum hos kommunen, behandlingshem o.s.v. men allt detta är verkningslöst om inte den som dricker själv vill.

Jag har också upplevt det där med överdosering av tabletter hos min pappa. Det skapar, oavsett det är medvetet eller inte, en situation av mental utpressning som blir omöjlig att hantera hos en närstående. Såklart vi inte vill att våra nära ska dö, det är för många den största rädslan och skräcken. För min egen del ledde det till att jag ständigt kände en oro för att pappa skulle dö, ständigt vägde mina ord på guldskål för att jag inte skulle orsaka sådant beteende, ständigt hade skuldkänslor för att jag tjatade om alkoholen. Ibland tänkte jag det var bättre bara låta honom dricka för att inte riskera att han mådde så dåligt att han tog tabletter.

Men det är samma sak där, att det var helt och hållet hans eget ansvar att söka hjälp för de delar av livet han inte mäktade av. Det finns hjälp att få och träffar man inte rätt från början så får man försöka igen och igen.

Det finns också hjälp för dig att få. Alanon är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. Kommunens beroendeenhet brukar också kunna ge stödsamtal, individuellt eller i grupp till anhöriga. Själv har jag sökt stöd från en massa olika håll, dels här på forum men också alanon och kbt genom psykiatrin. När jag först kom hit så gjorde jag det för att jag levde med en alkispojkvän. Med tiden fattade jag att mycket var rotat i min uppväxt med min alkisfar. Så det är nog mitt bästa tips till dig, att du först söker hjälp för din egen del.

Kram på dig