Senaste kommentarerna i forumet

att du gjort det som är rätt för dig och att du just nu har vila och ro! Gå tillbaka och läs ditt inlägg när den stunden kommer att du vacklar - eller skriv ut det och ha det tillhands. Allt gott, ta väl hand om dig! / mt

Får gåshud när jag läser ditt inlägg! Är så glad för din skull!

Du känner ju honom väl och du har säkert rätt i att handskar börjar kämpa för att du ska oömma tillbaka, alternativt börjar skälla för att du är hemsk, typ. Men du har gjort rätt! Om du tvivlar så är det bra att ha någon pålitlig vän som du kan bolla med, som stöttar och åminnelse om varför du lämnat, och dessutom - att ångra sig, att få ångest och att vara ledsen är normalt och helt ok, men tänk på varför du lämnat och låt ledsenheten komma, den är inte evig!

Stor kram, såååå bra jobbat!
För snart ett år sedan lämnade jag, och det har varit ett kämparår, men ett bra år! All styrka till dig!
Kram

Det gick ganska lugnt till. Eller ja, han skällde ut mig och tyckte att det bästa vore om jag var ensam, utan honom. Jag höll bara med om att jag tyckte det var bäst. Åkte bara hem, hämtade kläder och hunden, sa till honom att jag sagt upp lägenheten idag. Skjutsade vovven till barnens pappa, där hon ska få bo tills jag hittat nåt eget. Är hos min vän just nu, kommer väl att flytta runt lite hos min familj tills allt löser sig. Har inte fattat än. Nu vill jag bara sova, jobba och låta dagarna gå. Han har messat några gånger, inget otrevligt eller kärleksfullt/ångerfullt än, bara lite melankoliskt om att vi ska vara vänner, vi försökte i alla fall, vi har kämpat men det här är rätt beslut osv osv... En kvalificerad gissning: han dricker. Får se när han svänger och börjar kämpa för att jag ska komma tillbaka eller vilken hora jag är osv. Det kommer. Jag vet det. Känns ändå bra. Den här gången är sista gången. Jag GÅR INTE TILLBAKA! Jag ska inte!! Ska försöka stanna i den här känslan, att det här är bra. Snälla, låt inte ångesten komma! Snälla låt mig få styrka att stanna där jag är just nu! Snälla..

vill försvara sitt drickande så låt han skälla ! Läkaren har ju faktiskt en skyldighet att se till helheten och finns där komponenter som inte passar in i den övriga medicineringen måste han göra nåt åt det. Be läkaren att inte nämna ditt namn utan bara ta proverna.

Men kan man säga till läkaren det, utan att personen får reda på det? Jag är rädd att det kommer bli ett himla liv om personen får reda på det. Många kommer bli drabbade i onödan av ilskan.

Och tydligt har jag inte gått än men har kvar känslan att jag faktiskt kan det om detta fortsätter...

Ett litet ljus har dykt upp både med min känsla av att gränsen är nådd och kanske var det just den som fick min sambo att söka hjälp. Han har gått/går i terapi, äter tabletter mot sug och gör en del självhjälp på nätet. Har även sett att han är i forumet här och läser på missbrukssidan. Jag inser att hans väg är lång och svår och att det troligtvis kommer bli återfall.

Det svåra nu är mitt förhållningssätt till detta. Min rädsla för hans drickande är lika stark som förut och det gör att jag oroar mig i onödan 90-100 % av tiden eftersom hans drickande avtagit. Det är inte konstigt eftersom ett fortroende tar tid att bygga upp om det ens går. Jag kan bara jobba med mig själv och min inställning. Någon som har tips på bra förhållningssätt för att slippa stress och oro för drickande?

och alkohol är ingen bra kombination. I vissa fall förstärks effekten av medicinen i andra kan effekten nästintill försvinna. Men det antar jag att du redan vet.
Tipsa behandlande läkare att de tar tex B-PEth- eller CDT-prover som ett led i uppföljningen. Din närstående struntar förmodligen i vad som händer när hen krökar men det kan ju vara bra att ändra medicineringen.

Det kan ju eventuellt, kanske, möjligen betyda ett uppvaknande för din närstående om hen får svart på vitt om förändringar i kroppen av alkoholen.

Jag håller med dig - alla år av försvara, förklara, dölja och sopa under mattan, bli allt tystare, inte berätta om incidenter som händer i relationen osv osv - för någonstans så förstod jag inte alltid att det inte var ok det han gjorde, men: dels skämdes jag.

För ett tag sedan träffade jag en tidigare granne. Jag berättade aldrig för mina grannar om någonting, och när jag flyttade så levde jag i någon slags "alla kommer ta min exsambos parti, för han är så snäll, trevlig, glad, rolig och omtyckt, men ingen kommer gilla/förstå/lyssna på mig", men när jag träffade grannen (nu, ett år senare) så förstod jag att hon kände med mig. När vi småpratat lite så frågade hon "Var xxx inte snäll mot dig?" - och jag, jag svarade pliktskyldigt "Joo..." och kom på mig själv med att NEEEEJ, det var han faktiskt inte, så jag ändrade mig och sa till henne att nej, det var kämpigt ibland - och då sa hon att hon hade hört honom skrika och gapa på mig, men inte vågat gå och knacka på... Så- människor vet mer än man tror...

Bra att du börjat prata med din familj och så!

Han dricker och dricker och jag gör inget åt det!! Det är som att han måste få ur sig så mycket elaka saker som möjligt och såra oss så mycket som det bara är möjligt! Om han kunde tänka på sin dotter i alla fall och vad han får ur sig till henne! Det verkar som att han mår bra när han gör andra ledsna, hur kan han få ut något av det? Det måste vara stora fel på honom! Förstår verkligen inte hur han är funtad? Jag ska försöka göra så som du skrev Mt , om att göra en lista på vad det är som hindrar mig och vad jag ska göra och när. Det blir mer tydligt då när man skriver ner det. Hoppas hoppas att den dagen kommer som jag får kraften att bryta och leva det liv jag vill.

Skammen. Den som gör det så svårt att berätta. Den som hindrar att söka hjälp. Vägran att se sig själv som "offer". Skulden som därför fortfarande är min. Självrespekten som inte finns. Tittade nyss på Kunskapskanalen, en föreläsning om våld i nära relationer. Fick till mig en ny insikt! Att man, precis som vi gör här på forumet, pratar med andra, bemöter varandra med respekt. Genom den respekt vi visar varandra i liknande situationer, och ta till oss av det bemötande och den respekt vi får tillbaka, får vi möjlighet att bygga upp vår självrespekt. Och den behövs för att få styrka och mod att våga söka förändring. Svamligt kanske nu när jag försöker återge, men jag fattade vad som menades och kände att det är precis det som behövs och precis det som sker här. För jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga någon annan som berättade "min" historia. Varför gör jag då det mot mig själv? Tål att tänkas på och jobba på att förändra, och det får jag hjälp med här. Min syster sa häromdagen att "du förtjänar så mycket bättre än så", och jag kunde inte hålla med henne. Jag känner inte att jag förtjänar bättre just nu. Men mina barn gör det, och om jag kan göra det åtminstone för deras skull så kanske kan jag då uppnå en känsla av att jag gjort något bra och därför kanske kan börja känna att jag förtjänar bättre än såhär? Jag vet inte.

Tack Lars o Minz för era svar man blir så glad när någon delar med sig. Tog upp spelandet med mannen, bad han räkna ut hur mycket som gått till spel senaste året. 22000 på ett år. Bröt ihop darrade o bara grät 22000 kr inte för att vi har dåligt med pengar men det finns gränser även för mig. Detta är pengar som kunde gått till något bättre . Barnen som kämpar med utbildningar studielån o extrajobb.
Har bott hos en kompis sen igår, orkar inte prata med honom nu. Har kämpat så med hans alkoholism orkar inte en gång till.

Att läsa vad du skriver och att du fortsätter skriva! Hoppas du tar in all den kraft och gemenskap vännerna här i gemenskapen vill erbjuda dig. Skickar dig en fortsätt framåt-hälsning denna sena kväll/natt. Den bistra verkligheten är den att den enda person du faktiskt kan besluta om hur det fortsätta livet skall bli... är Du. För mig känns det som att du gör precis det just nu, för dig och barnen. Men vet du, möjligen faktiskt också för din man. Ansvaret för det ligger däremot helt där det hör hemma, hos honom. Är gärna med på ett hörn under resans gång, från min sida sett. /Mm.

-

-

Och det är bra för mig att påminnas om saker jag var med om... Jobbigt och sorgligt, men bra!
När du skriver att du nästan önskar att han skulle få ett utbrott till för att det skulle göra det lättare för dig att lämna tidigare - åh, det är som att trycka på en knapp i mig - jag tänkte så, precis så, så många gånger.
Och jag vill inte trampa på ömma tår - men: jag tänkte så så många gånger; jag tänkte redan från första veckan när vi blivit tillsammans vid vårt första gräl: om han behandlar mig illa så drar jag... Men sedan hotade han mig, gav mig blåmärken ett antal gånger, skrek åt mig, lämnade mig på alla möjliga sätt, gapade och skrek, kallade mig saker, lät mig inte träffa vem jag ville osv, men jag lämnade inte... och inte ens när jag liksom inte såg något annat än att lämna så hände det massa saker, men jag kunde inte lämna då heller... förrän jag plötsligt en dag bara inte hade något annat än lämnandet som möjlighet.
Jag förstår dig - och en dag har du kraften, för du vet att även om han inte gör något elakt/dumt/fult idag, imorgon eller ens om en vecka, så har det varit allt för många saker...

så sorgligt och så rätt. Du kommer att hitta ut ur ensamheten och hitta rätt i ditt liv. Varm kram / mt

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Jag påbörjade mitt nya jobb igår där jag ska arbeta 50% tillsvidare samtidigt som jag arbetar kvar på mitt gamla 50%. Jag är så glad att jag fått denna möjlighet. Jobbar natt i helgen och igår kväll kände jag en oro över vad min exsambo (som jag numera kan kalla honom, konstigt..)gjorde och om han skulle bombardera mig med fula sms och nattliga telefonsamtal... Allt detta uteblev! Inget av mina farhågor har hittills besannats...kanske kommer det ett bakslag inom kort men just nu känns det rätt skapligt. Förutom att mina barn inte har "hemma" även hos mig.. Men påminner mig varje dag att detta är en tillfällig lösning.
Jag har åkt skidor, solat, haft hemmaspa och pysslat om mig själv idag- riktigt skönt.
Nu är jag på jobbet igen och kan summera dagen som gått hittills som lugn och fridfull. Skön känsla.
KRAM

Hej Evalena. Förstår din oro! Har du gått på någon anhöringsvård? Dom kan säkert ge dig råd i detta. O som du skriver är det lätta att byta ett beroende mot ett annat. En nykter alkoholist vän till mig har börjat gå på spelberoende möten. Han hade spelat bort ca 5000 kr i månaden i över ett år. Något hans fru kom på o satte stopp för. Han hade själv inte fattat att de va så mycket pengar. Men hans beteende va precis som med alkoholen. Smyga, gömma, ljuga , kan inte sluta när man väl börjat.. Hoppas du blev lite klokare Evalena.

Tack för dina reflektioner! Så konstigt det känns att läsa att andra blir påverkade och berörda av mitt...liv. Det ger liksom ytterligare en insikt för mig. Att andra reagerar och man liksom får tillbaka perspektivet på hur det är. Man blir ju på nåt sätt lite avtrubbad efter ett tag, man höjer tröskeln hela tiden för vad som är acceptabelt. Hur man tillåter sig bli behandlad. Jag känner ibland att jag är för öppen och uppriktig när jag skriver här, ibland blir jag rädd att jag berättat för mycket. Men jag känner samtidigt att det är så skönt att ha en kanal där jag anonymt kan vara totalt ärlig, och säga sånt som jag aldrig skulle drömma om att berätta för någon irl. Det hjälper mig så mycket. Det hjälper mig att få en förankring i verkligheten, att se att min tillvaro passerat varenda gräns som finns vad gäller det som är acceptabelt.

Ja jag hoppas ju mycket på min plan. Men känner för varje dag som går nu att jag vill avsluta detta NU. Det gror och pockar på. Jag hoppas få kraft och mod vilken dag som helst nu. Det känns nånstans som att det får bli som det blir, jag skiter i pengar, saker, lägenheten osv bara det tar slut. Det är nästan så att jag önskar att han fick ett sånt där riktigt utbrott, det skulle göra allt så mycket enklare.

Tack igen för ditt svar!

När jag imorse på väg till träningen satte på radion sjunger Laleh – “ just because there is black in the dark doesn’t mean there’s no colour”. Jag tänkte på dig och din eländiga situation men när allt detta du utsätts för är historia kanske du återigen kan finna det fina i livet.

Din situation berör mig väldigt djupt och det gör mig riktigt ont att läsa hur din tillvaro är. Jag måste erkänna att jag ibland tycker att det är så jobbigt att läsa att jag gärna undviker dina inlägg. Men så tänker jag igen att om Yogi mitt i skiten fixar det så skall väl jag kunna läsa om det trots att jag knyter näven i fickan.

Det är bra att du har en plan. Håll dig till den tills att du VET att den är fel. Lita på magkänslan, den är ofta underskattad. En plan är trots allt inget som är skrivet i sten utan den kan ändras och bör ändras när verkligheten förändras.

Du, och ingen annan heller för den delen, förtjänar att leva på det sätt du beskriver. Jag trodde att vårt sociala nätverk fångade upp familjesituationer som din eller har det blivit så grovmaskigt att det inte längre fungerar.

Jag tror att du och din situation berör många här på forumet. När det känns eländigt och ensamt så kan du åtminstone tänka att det finns människor som tänker på dig. Du är inte ensam.

May the Force be with You

Träffade min älskade syster och mina så älskade och djupt saknade syskonbarn idag. Blir varm i hjärtat och hela kroppen, det är som om jag äntligen får några droppar vatten efter en lång tids törst i öknen. Jag längtar så efter den dag när jag fritt kan träffa dem igen, när jag vill, hur ofta jag vill och hur länge jag vill. Mina små...mosters älsklingar. Blir så ledsen, min rustning börjar vittra sönder. Rustningen som jag tagit på mig för att stänga av alla känslor och skydda mig själv. Har levt som en zombie som bara "existerat" här och nu, bara reagerat på honom, hans känslor och beteenden, inte mina egna. Jag stal mig till ett besök, flexade ut tidigare från jobbet och träffade dem. Inte ett ord hemma. Jag vet att jag haft för avsikt att vara stark och tydlig och inför honom stå för att jag behöver träffa dem. För att visa att det här är jag, det här är mitt behov och det handlar inte om dig. Den här gången smög jag med det. Orkar inte ta den stämning som lägger sig hemma då, alla anklagelser och diskussioner som kommer sen när han dricker. Jag orkar bara inte det. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det, jag gjorde det jag behövde för min egen skull. Ska träffa dem nästa vecka också. En livlina.

Har berättat en liten del av hur det är. Hon var så ledsen när jag skulle åka, hon är så orolig för mig och känner sig maktlös och otillräcklig. Älskade sis, så fin. Sa till henne att hon redan gör allt som är möjligt att göra genom att låta mig veta att hon finns där. Det ger en sån trygghet. Jag har så mycket känslor av kärlek och sorg som bara vill spränga sig fram. Gör allt jag kan för att hålla dem tillbaka. De hjälper mig inte just nu. Den 28 februari lämnar jag in nycklarna till lägenheten och då är alla känslorna välkomna. Då ska jag tillåta mig att KÄNNA.

Det är ju precis så det är... Och det är lite så det känns just nu, jag har blivit en annan "jag" därför att han är han. Mitt mål är att jag ska bli jag igen.

Min mamma har ett spelberoende och ett lindrigare alkoholmissbruk. Själv ersatte jag min ätstörning med alkoholmissbruk. Det är lätt att ersätta ett missbruk med ett annat, men om din man varit nykter så pass länge, så kanske det inte handlar om det? Men en gång missbrukare, alltid missbrukare. Det gäller att man håller sig i skinnet. Om kollegan tog upp det kanske det finns anledning till oro? Prata med din man. Förklara din oro. Mig har det hjälpt att min man aldrig låtit mig komma undan. Han har sett och låtit mig veta det.

och hoppas du har det skapligt bra! / mt

väldigt klokt att du skulle försöka få en tids sjukskrivning och bo på Kvinnohuset. Att leva under samma tak en månad med visshet om uppbrott låter närmast outhärdligt. Prata med kuratorn igen och rådgör om olika alternativ. Tänk på att det är en övergående tid. Se till att du har stöd i att följa din plan. Styrkekram / mt