Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill ändå tillägga att det bryr mig inte just nu.Än så länge så håller min föresats att skapa bra dagar åt mig själv oavsett vad han pysslar med.Men vi har heller inte gått in i nån riktig relation än med förväntningar och krav.Det är ju bara på date stadiet och det är nog därför det inte rubbar mig ur cirklarna.

just nu.Kanske han ville träffa mig på Torsdag för att kunna vara nykter innan han går på jobbet på Fredag morgon efter över tå månaders semester och sjukskrivning.Jag ringde igår kväll för att surra en stund,men inget svar.Det brukar vara ett säkert tecken på att det är alkohol.Han lånade också min bil i måndags in till stan.så då ville han träffas på Torsdag trots arbete Fre morgon.Då kan man ju kanske dricka både Må Ti och On kväll utan störning :)Fortsättning på denna evighetsföljetong följer..

... Utan oro över alkohol, ilska och hot. Märkligt, men fantastiskt.
Första natten hemma drömde jag att exet och jag fortfarande levde ihop, men i mitt nya boende... Allt var som innan - han var arg, jag försökte hålla honom lugn genom att säga och göra "rätt" saker osv, och jag hittade hans sexkontakter och konfronterade honom, och precis som innan så lade han allt på mig... Och jag hade en jobbig dag, jag var kvar i känslan... Och det är en lite ful känsla - familjerätten är väldigt tydliga med att de tror att jag förväxlar det han gjort mot mig med vad han gör mot barnen... Och jag försöker vara tydlig, försöker ta upp exempel och så, men det känns som att den lilla bråkdel jag tar upp - de förstår inte, hur ska någon kunna förstå?!
Att exet så ofta kan säga "gör du så, så älskar du inte mig", "du får aldrig mer fråga om när du ska till mamma", "du sa att pappa är dum, jag pratar inte mer med dig", låser in sig och håller på; jag kommer liksom aldrig få fram alla dessa saker till familjerätten, och även när jag rabblar upp alla sådana saker så är de ju tagna ur luften - den där känslan som suttit i mig, och som jag sett på största barnet, när man försöker hålla pappa lugn, försöker säga rätt saker så att han inte ska bli arg osv - hur ska någon som inte levt i närheten av det själv kunna förstå? Jag förstår ju knappt själv - när jag pratar om det så tänker jag ju varje gång att jag kanske överdrivit, varit för känslig osv, och så har jag ändå levt i det själv. Men den som aldrig varit i närheten av att leva så, hur ska den personen kunna förstå när jag slänger ur mig lösryckta grejer? För hur mycket jag än försöker berätta så kommer jag aldrig kunna ge helhetsbilden - aldrig kunna få den personen att känna den oron, rädslan, skräcken, eller faktiskt ibland bara se ett ansiktsdrag som kunde visa mig att "idag är ingen bra dag"; att leva i den ständiga oron och behöva känna efter vad som är möjligt att säga, vad som kan vara okej och vad jag skulle undvika, eller sitta på en middag och bara se hur "den andre" kom fram och veta att "nu har jag sagt något fel", kunna känna på stämningen, kunna nästan känna lukten av ilskan, kunna känna det kalla klinkersgolvet mot mig i tanken genom att bara häraden låt på radion som påminner om något av alla tillfällen... Hur ska någon kunna förstå att så mycket av det som hänt mig händer nu barnen? Hur kan man tro att en person kan göra alla hemska saker mot en person, men att han inte skulle göra det mot barnen...?
Åh... Magkänslan visar mig att barnen kommer fortsätta bo hos oss båda lika mycket, och det gör mig ont - att veta att de ska manipuleras av honom, hotas till tystnad på många sätt...

Förstår så väl den ångest och allt som du känner när den man lever med plötsligt byter personlighet. Det går inte att leva ett bra liv så. Tack för omtanken! Min förändring kom. Just när jag höll på att planera min flytt och hade släppt greppet så ville han ha hjälp att sluta dricka. Nu har det gått lite mer än fyra månader av nykterhet och förtroende börjar så smått komma tillbaka. Det har också gett mig insikten att inget som jag gjorde påverkade hans drickande. De samtalen med samsyn som jag så önskade kan vi ha nu. Det var inte möjligt när han var inne i sitt missbruk. Jag hoppas så att även du bli fri från detta och att du hittar mod och kraft att välja det liv du vill ha. Nostalgi kan göra det svårare att komma vidare. Kanske är den sista jul som du drömmer om i huset inte ens möjlig eftersom han fortfarande dricker? Vill inte låta hård bara tydlig så att det inte blir en till stor besvikelse. För vems skull? När får du flytta in i din nya lägenhet? Kram!

Din berättelse är så lik min och många andras här. Jag förstår att ditt förtroende är helt borta. Jag tyckte till slut att lögnerna var värre än själva drickandet. Att lägga över skulden på allt och alla är det annat klassiskt symtom på missbruk. Jag började må bättre först när jag släppte taget, accepterade att det var ett missbruk och att jag inte behövde söka mer bevis för det. Jag slutade helt leta flaskor. Egentligen spelar det ju ingen roll om de druckit öl, vin eller sprit och exakt hur mycket av varje. Jag slutade tjata och bråka när han druckit eftersom det är helt meningslöst. Jag började planera min väg ut och när jag såg att den fanns, att jag hade ett val kände jag mig lite mer fri. Finns det någon du kan få stöd av så sök hjälp. Hans familj om sån finns? Förtroende är något man förtjänar, du ska inte ha dåligt samvete för att du inte litar på honom efter att lögner och svek. Det kan komma tillbaka men för det behövs en lång tid och framförallt en riktig förändring. Kram!

ljuger ofta om sitt missbruk. Förnekar och ljuger. Det du kan göra är att ta hand om dig själv och släppa taget om hans missbruk, han måste välja sitt liv själv. Det låter säkert brutalt och kanske okänsligt... det är inte menat så - men efter att ha följt forum länge har jag insett att så är det. Jag har haft stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg, detta avsnittet har jag läst oändligt antal gånger och ofta delat med mig av http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Allt det bästa till dig / mt

Nu behöver jag råd! Vad ska jag göra? I lördags så skulle jag iväg och umgås med mina tjejkompisar på kvällen, och innan jag går vräker han ur sig att; bara så du vet så kommer jag dricka en öl ikväll!
Jaha sa ja, du gör som du vill, men jag tycker inte det är ok!
Ja men du måste ju kunna lita på att jag bara dricker då och det! Jag har inte druckit något i veckan svarar han då!
Kommer hem lördag kväll o han ligger på soffan. Söndagen och måndagen flyter på som vanligt. Men i morse kunde jag inte hålla mig, kollade whiskyn o det "fattades" ca 1 dl!!! Ja ringde upp och frågade hur mkt han hade druckit i lördags? (Skyllde på att en vinflaska var tom)
Då sa han först att han hade druckit 2 glas vin och tre stark öl! Bara det? frågade jag då? Ja, eller två cider oxå, sa han då. Inget mer frågade ja, NÄ svarade han (han ljuger mig alltså rätt upp i ...) då fick jag nog, varför ljuger du för? Jag ser ju att det saknas whiskey?! Oj ja glömde att jag tog två whiskey oxå..!

Glömde?? Ljug ljug ljug! Kag blir så arg! Han drack alltså 3 starköl, 2 cider, 2 rejäla whiskey (eftersom ja ser att det fattas minst 1 dl) och 2 glas rödvin!! Och hade ansvar för våra två barn! Han skulle ta en öl! Vad ska jag göra?

Sen sa han att han inte druckit nåt sen dess och att han ska "redovisa" det han dricker om han gör det någon lördag som han säger... Och hur ska ja kunna lite på det? Känner ingen tillit alls o jag vet inte vad jag ska göra!!!

... ville bara bemöta ditt inlägg - jag minns så väl en liknande känsla när jag nästan bara kände att känslorna var borta: det kändes som att alla andra älskade sina alkoholister, som att de hade förståelse, överseende och oändligt med kärlek och jag skämdes lite för att jag inte kände på samma sätt.
Det krävs mycket av oss för att förstå att vi får tänka på oss själva!!

Kramar till dig!

och besök av mannen i helgen.Jag har tyckt att han varit lite kort och nonchig och stannade därför upp honom nu i helgen.Vill du verkligen det här?
Ja! svarade han med eftertryck.Då bad jag om lite mer feedback i form av telefonsamtal osv.Då får vi se då.Annars en lugn helg med lite tapetserande och många timmars nattsömn.Det känns att mörkret är här.Han har nu varit nykter i 8 dagar vad jag vet.Då kommer vi snart till brytet då han brukar ha svårt att stå emot. 10-14 dagar emellan drickperioderna har mönstret varit i sommar.Men han ska börja jobba igen nu efter semester och sjukskrivning i nästan 10 veckor.

Tack alla♥. Hoppas ingen tog illa vid sig. Var inte min mening. Det är bara såå svårt allting.

som inte kan släppa känslan och kärleken.Den kanske är min alldeles egen kärlek som inte är fullt besvarad.Men för mig lika levande.Om den står för riktig kärlek,medömkan eller rädsla kan jag i dagsläget inte riktigt svara på.Det får framtiden utvisa om vi hittar varann igen.Men den finns där och är stark.Den var för övrigt helt bortblåst de sista 1.5 åren i vår relation så jag var rätt säker på att detta skulle flyta ganska smärtfritt vår sk separation.

Så är det........mina känslor och vilja att vara nära honom ger mig ingen styrka att släppa kontrollen.
Ärligt sagt så vill jag inte vara nära honom för jag är rädd att hamna i samma situation .
Det med känslorna........ de inte varma längre . Det är inga pussochkram känslor. Mera som en mammakänslor.
Det är en annan sort känslor.
Den tystheten , att inte veta nåt från honom gör mig lite ledsen.
Jag är totalt medveten , att jag kan inte påverka hans situation och djupt i själen vill jag inte göra det heller.
Just nu ska jag ta en kopp kaffe , sedan blir det lite trädgårdsarbete.
Det blir ensamhelg.....ingen hemma och ingen träff med min missbrukare....
Vad är skillnaden mellan nu och då ? Ingen . Jag var ensam i ett förhållande och jag är ensam nu med , men nu slipper jag iallafall den obehagliga känslan - ser han mig idag ? Hur blir det den helg ? Ska han bekräfta mig lite mer eller måste jag höra -" säg till om du behöver sällskap så stänger jag av datorn och tar en paus i spelandet". " Vill du åka till landet ? klart , att vi gör det . ........
Jag kunde nästan göra och säga vad jag ville och möte bara en " platt " blick och såg att han håller med .......men i hans huvudet var det ett annat svar - gör för f....n vad du vill men stör mig inte.
Kram på er.

Jag känner precis som du att känslorna har försvunnit. Han har sagt och gjort alldeles för mycket för att jag ska ha några känslor kvar.
Jag tror inte att de skulle komma tillbaka ens om han blev nykter. Det är liksom försent nu!
Sen kan man ju undra hur mycket som är alkoholens fel o vad som är hans personlighet för han kan vara dum även om han är nykter .
Jag tänkte också som du att om han dricker en gång till då får det vara nog. Men det blev många gånger till o jag vet inte vad det var som gjorde att det var nog. Man kommer nog till en punkt då man bara känner det.
Kram

Möte ikväll och vi var 5 själar där.Fina delningar och vitt skilda problem.Men känslan efteråt är en ro och att tankarna stannar upp lite.Sen brukar dagarna efter också ha med sig en annan känsla och andras delningar kan komma tillbaka till en och sätta igång processer i en själv.Alla ni som är medberoende och har möjlighet,testa.

Hoppas att du har det riktigt härligt!

Stor kram

Kan bara instämma med flygcert. Kan man verkligen bara glömma allt som sårat eller ännu värre? Jag vet inte. Just nu känns det som om jag bara måste fokusera på att andas. Ett tag önskade jag att han skulle dricka igen så jag verkligen fick en konkret anledning. Men nånstans har man ju en lång gemensam historia som är svår att bara kasta åt sidan.

Tack! Jag vet precis, flygcert, men det är så svårt.

Vi gick i terapi innan han erkände att han var sjuk, så självklart gav det inte så mycket.

Imorgon ska jag få göra en sak med bara äldste sonen. Ser fram emot det!

i alla fall om jag går till mig själv.Att avslut med en alkoholist och punkt för ett medberoende sätter igång en lavin av känslor.
Medberoendet tar inte slut bara för att det är över med alkoholisten.Det är då man ser hur sjuk man egentligen är när man inte får utlopp för sina mindre friska sidor.Att vårda en vuxen person och tro att man kan hela en annan människa.Och plopp så var det över och man lyckades inte med missionen.Inge bra alls.

Kraaaaamar från en fd beroendeperson. Den enda som gar skuld i detta är din man. Inget av detta är ditt fel. Kom ihåg det. Ta hand om dig, gör något roligt om du har ork

... Känslan av att jag hade liksom ingen ork kvar, knappt tankekapacotet - även om hjärnan höll på att koka över av alla tankar. Det var liksom ett enda virrvarr av "skajagstannaellerlämnastannaellerlämnastannaellerlämnastannalämnastannalämna" och det var mest tårar och sorg, men ibland kom en ilska som hjälpte mig att komma framåt. Ibland kom den sällan, men den kom allt oftare och det fick ta den tiden.

Det är inte konstigt att du känner dig febrig - du är ju mitt uppe i något oerhört energikrävande, och tröttande. Tillåt dig att vara trött, det hjälper dig och din kropp. Försökt tänka på dig och vad som är viktigt, stå på dig i det som är viktigt! En dag kommer du känna mer magkänsla för vad som är rätt för dig!
Kram

När exet och jag skulle skriva på alla papper. Det gjorde så oerhört ont, det var så definitivt på något sätt, och så sorgligt att det var över - dådet som jag hade trott skulle vara för evigt, att jag skulle minsann inte ge upp - och så satt vi där och det var över. Det gjorde så ont. Jag hör att du är beslutsam, men tror också att jag anar en sorg, en självklar sorg och kanske också en lättnad?
Känner så med dig, och hoppas allt går så bra som det kan?!

Stor kram till dig, men vän!
Självklart tar han det lätta valet - han slipper ju fixa och han slipper tänka så mycket genom att säga att det är så många som gjort detta förut. Åh, man blir ju frustrerad.
Håller alla tummar för dig, bästa du!!

Många har det så klart - det är därför många är här, för att man vill hjälpa den man älskar. Men många har det också. Som du skriver - man tycker inte om den fulla personen, men kanske inte/troligen inte heller den andra personen...

För mig var det så att alla svek, alla hårda ord mm åt ju liksom upp kärleken. Från början var det ju lite så att "en gång är ingen gång" och kärleken var så stark osv, men sedan blev det ju nästan tvärtom; en gång nykter och snäll är ingen gång, och där och då, mitt i all olycka, alla svek, all ledsenhet så hittade jag inte längre känslorna som en gång funnits. De var trampade på, förlöjligade och förstörda... För det är sådant som lätt händer när man lever med en alkoholist.

Ge dig tid - du behöver inte bestämma dig just idag, och jag vet hur svårt det är att veta, men magkänslan kommer om du b ara jobbar med dig själv, vad som är viktigt för dig och vad du vill och vill ha ut av livet!

Kram

Det är så många här som har så mycket kärlek kvar till den som dricker. Vet inte om jag förtränger mina känslor eller vad. För jag vet inte om jag är kär längre. Tycker illa om den fulla personen så klart men om jag älskar den nyktra personen det vet jag inte.
Vi kanske har växt ifrån varandra eller så är jag för sårad. Vet inte.
Men är nästan ibland avundsjuk på er andra, konstigt nog.
Försöker ta fram känslorna menttycker inte att det fungerar riktigt :-(

Nere igen.....
Skulle ljuga om jag säger att allt är bra med mig.
Vill inte alls stanna upp för att känna vad jag egentligen känner.Klump i magen.....stänger av musiken för att inte höra texten om kärleken. Löjligt !!!!
Jag som skulle inte tycka synd om mig själv eller andra här.........Jag är ledsen och besviken idag. Min längtan efter honom förvandlar sig till tårar .

Det är längtan efter det lyckliga livet :(.
Kram till er . Kämpa på .

…ett geofrafiskt avstånd med måga mil så känner jag hur spänningarna hänger i luften.

Nu är det bara några dygn kvar tills papper ska skrivas.

Jag har tre förslag på delning som han kommer få överväga.
Jag räknar inte med att han har gjort detsamma trots att jag bett om det. Han tror "någon annan" ordnar sånt här, "det har ju gjorts av så många före oss, så det löser sig".
Att det är upp till honom och mig har han inget intresse i att lyssna till.
Vi får se hur det ser ut när jag kommer hem. Ett av förslagen kommer vara att han köper ut mig från mitt eget hem. Vi får väl se!