Senaste kommentarerna i forumet

Du är fantastisk som har genomfört det här! Så modig! Klart att du känner tvivel och förtvivlan över separationen och situationen när du ser barnens sorg. Men du har under lång tid funderat på det här, vägt för och emot och du vet att det är ett välgrundat beslut du har tvingats fatta. Det är ingen tillfällig impuls. Barnen sörjer och det är naturligt och det måste de få göra, precis som du också måste få utrymme att känna sorg. Sorg över att det inte blev så som du hade önskat. Du har gjort helt rätt, med tanke på både dig och barnen. Den "skada" som drabbar barnen av separationen är mindre än den "skada" de utsätts för av att växa upp med en missbrukande förälder. Barn blir också medberoende. På det här sättet ger du dem möjlighet att få distans, växa upp till självständiga och trygga individer. Och de har ju sin pappa kvar. Han försvinner inte och du ger dem möjlighet till en trygg och förutsägbar vardag.

Försök stanna upp ibland och fokusera på allt det goda som kommer ur det här. Låt det ta tid. Vägen kommer säkert inte bli spikrak och både du och barnen kommer säkert att reagera på flera sätt. Lättnad, oro, sorg och ilska. Och det är ok. Tillåt er att känna allt, acceptera att ni känner så just nu, inga känslor är fel. Jag önskar dig all lycka och styrka att orka kämpa vidare mot ditt mål som du vet är det nästa för alla parter.

Många varma lördagskramar!

vad det gör ont nu... samtidigt som du sett så länge att det finns ingen annan väg som ger dig och barnen ett tryggt liv. Starkt av dig att ha tagit steget. Det kommer inte att bli lätt alla dagar men det blir ett bättre liv än du haft. Fortsätt skriv och dela dina bördor och glädjeämnen. Glädjen finns, jag lovar. Varmaste kramen / mt

Du skriver att du önskar att du kunde befria dina barn från lidande. Tänk vad bra att det är just det du gör NU i och med ditt handlande! Vilken bra mamma du är och så fint du ordnar det för dina barns framtid!

Jag kan som medberoende förstå hur svårt detta är för dig och hur du tvivlar på dina instinkter och ditt omdöme.

Just nu kanske allt känns som kaos och dina barn kanske verkar förvirrade och osäkra men i längden är det du gör nu något fantastiskt bra och ger dina barn en bättre framtid.

Om du tycker att dina barn reagerar dåligt med sorg eller aggressivitet, depression eller annan "negativ reaktion" ska du ha i åtanke att det kan vara ett positivt tecken trots allt.

Barn skyddar ofta sina föräldrar och kan hålla inne många jobbiga känslor och upplevelser om de ser att föräldrarna har det jobbigt. De vill helt enkelt inte belasta mamma eller pappa känslomässigt.

När dina barn upplever att du och de själva är trygga och utom fara slappnar de antagligen av och då kan det komma en efter-reaktion. Ta det som ett tecken på att de nu vågar känna efter och visa sina känslor, istället för att som många av oss medberoende så självklart gör, drabbas av skuldkänslor och tvivel.

Ser att du är en fantastiskt omtänksam och bra mamma som hela tiden har barnens bästa i tankarna. Du gör det här jättebra !

Lycka till med allt och en stor kram!

Det är inte du som valt den här situationen. Du ar tagit ett stort steg mot att ge barnen en mycket lugnare och tryggare tillvaro på sikt. Kram till dig.

Hej Anna76, förstår dina tvivel och känsla av maktlöshet. Jag hade och har fortfarande perioder då jag mår väldigt dåligt över att jag valde att skilja mig och lämna min make som helt saknade insikt. Jag upptäckte sent att jag var s k medberoende och styrd av hans agerande. Jag skrev om alkoholism med frågan om det är en sjukdom eller inte, att man väl inte lämnar någon som är sjuk här på Forumet vid ett tillfälle. Ett svar som hjälpt mig var från Lelas där hon skrev "Man måste också betrakta medberoendet som en sjukdom. Och den riskerar att förgöra en totalt, om man inte gör som du och förändrar sin situation.". Jag lämnade alltså för att själv söka ett friskt liv och hjälp att förstå och bearbeta det medberoende som byggts upp. Det du gör genom att lämna är att värna dig själv som jag ser det. Samtidigt är det förstås fruktansvärt att inte kunna hjälpa, men du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, då måste ditt val vara ta hand om Dig. Kan du söka hjälp för egen del för att bearbeta det här? Sök någon form av anhörigstödjare som är inriktad på alkoholproblem och anhörigproblematik. "Vanliga" psykologer är enligt min erfarenhet oftast inte införstådda med den problematik man upplever som närstående utan det bästa är att träffa någon som kan ämnet.

Sitter nu i den tillfälliga lägenheten omgiven av alla mina tillhörigheter. Jag har flyttat hemifrån. Hjärtat blöder när jag ser hur ledsna mina barn är. Hur ska detta bli? Har jag verkligen gjort rätt? Hur skadade blir de av detta.
Allt är så sorgligt och jag önskade att jag kunde befria barnen från lidande.
Åh, vad jag känner mig dålig!

Nu har min ex varit hemma sedan nästan en vecka och det är fortfarande lugnt och stilla. Jag sände ett meddelande efter ett par dagar med innehåll om ungefär att allt är förlåtet men inget glömt.. Det var för min egen skull jag gjorde det trots att jag hade bestämt mig för att släppa lite på kontrollen.

Tanken var att vi som bor i en mindre stad inte ska behöva oroa oss för att springa på varandra. Nu känns det ok om jag skulle krocka med honom i stan. Vi kan säga hej och bara fortsätta vidare. Inget mer att reda ut eller att diskutera.

Han har uppenbarligen blivit hjälpt under behandlingstiden. Jag fick tre hjärtan till svar och sedan har det varit tyst. Det känns nästan overkligt, magiskt på något sätt.

Vågar jag hoppas på livet nu? Kommer det här att fungera? Ska jag ha möjlighet att lämna detta bakom mig och fortsätta framåt i harmoni eller i alla fall bortom misär?

Ja även i de tankarna finns det kontrollbehov. Vågar jag hoppas? Jag ser att jag till och med vill ha någon sorts garanti innan jag hoppas på något.

Det är verkligen utvecklande att skriva av sig. Så många avslöjanden/upptäckter om mig själv och mitt tankemönster jag har gjort medan jag skriver eller ibland efteråt när jag har gått tillbaka och läst vad jag tidigare har skrivit.

En annan sak jag har upptäckt om mig själv är att jag drar till mig gränslösa personer och jag inser att jag måste lära mig att vara tydlig och direkt i flera sammanhang. Kanske har jag ett lite för subtilt uttryckssätt, jag förväntar mig att andra ska vara lika lyhörda som jag?

Tex har jag i arbetssammanhang haft kontakt med en man i min ålder. Vi har inte haft särskilt mycket med varandra att göra men han skjutsade mig hem vid ett tillfälle.

Häromdagen sprang vi på varandra utanför banken och småpratade lite artigt när han ville bjuda på en fika. Jag tackade nej med " kanske en annan gång". Det borde jag inte ha gjort. Nu ringer och sms:ar han tre fyra gånger om dagen och har en sur ton i meddelandena.

Han undrar vad han har gjort mig eftersom jag inte vill ha med honom att göra etc etc. Jag förklarade att jag inte har något emot honom men att jag inte är intresserad av att träffa honom privat. Hans reaktion blev att jag var paranoid eftersom jag uppenbarligen trodde att han var ute efter något mer än bara en fika. Ett par timmar senare ringde han för att förklara att han hade fått starka känslor för mig och att han ville träffas...

Nu har jag mobilen avstängd för att få lite frid. Hur kan det bli så här? Är det en speciell doftsignal eller hur hittar just den här typen av personer mig annars? Varför gick han på mig och inte någon annan?

Tack och lov arbetar jag självständigt och i en typ av projektform så jag måste inte träffa honom varje dag men det skrämmer mig att jag blir drabbad eftersom jag tror att det finns något hos mig som gör att just jag blir utsatt för detta men jag är inte helt klar över vad jag måste förändra.

Men på det hela taget känns det hoppfullt. Jag och min alkis har inte längre med varandras liv att göra , vi är inte deklarerade ovänner och jag har börjat att se mig själv och mina handlingsmönster.

Mot framtiden och vidare!!!

Har själv alkoholproblem och tycker att anhöriga måste ha det svårt. Är inte själv i förhållande men har ju anhöriga. Mitt råd skulle nog vara att lämna en som super om man far för illa. Jag skulle inte lita på löften. Det är nog inte så att vi medvetet ljuger, utan vi tror faktiskt på våra ansatser då vi berättar om hur vi skall förändra livet. Men jag litar ju inte helt på mig själv, då jag ställer föresatsen att jag skall sluta helt för min egen skull. Är rädd att jag kommer att lura mig själv efter ett tag. Hur svårt då för andra att tro det. Att vända ryggen kan vara en lösning för den anhöriges skull. Man måste ju till syvende och sist rädda sig själv. Men det hjälper inte den med problemet. Få av oss vill ljuga, men skammen segrar över sanningen. Man vet att man skadar andra och vill inte det. Då blir det en lögn. Ungefär som då du kommer för sent till jobbet och skyller på trafiken. Vi ljuger ju alla, men en drinkare har bara så stor skam som bidrar.

förstå... min pappa gjorde ungefär samma resa. Och jag lämnade honom för jag såg ingen möjlighet att hjälpa. Jag kan inte ge dig något råd... men berättar gärna.

För mig blev det så att jag genom egna kunskaper, genom studier, kunde förstå en del orsaker till att hans liv blev som det blev. Jag skrev ett brev riktat till honom och berättade hur jag såg på livet, hans liv och familjens och mitt. Jag skrev det jag tyckte mig förstå och det jag ville säga. Men jag kunde inte ge brevet till honom för då hade han använt det emot människor jag älskade och aldrig ville anklaga eller skuldbelägga - jag såg dem inte som ansvariga även om jag såg saker i familjemönstret som säkert gjort min far illa. När min far flera år efter jag skrev brevet var döende på sjukhus gav jag brevet till min man och bad att han skulle åka och läsa det för min far. Det gjorde han, jag orkade inte, förmådde inte själv. Jag är djupt tacksam för det, att min far fick veta att jag bortom alla hårda ord och all bitterhet kunde förstå och förlåta. Det har gett mig en frid. Kramar från en medsyster / mt

Den behövdes faktiskt. "Såg" det inte själv, men visst är det så. Och jag håller med om att man liksom tränger djupare ner i processen som pågår än vid ett samtal. Här är jag inte rädd att det jag säger ska slå tillbaka. Jag är inte rädd för hur jag framstår. Inte rädd att bli dömd. För jag är rädd för vad andra ska tänka om mig om jag skulle prata om det här. Människor som inte förstår fullt ut vad det innebär att under lång tid leva i det här. Det är så självklart för andra att man ska lämna. Och jag har kommit dit själv nu, att jag har bestämt mig. Då vill jag inte mötas av "jag sa ju det hela tiden!", "vad var det jag sa" osv. Jag vill kunna vara stolt över att jag har kommit till ett beslut, att jag själv har landat i att det här är omöjligt. Jag kan visst ge omgivningen rätt, ge dem den bekräftelsen om de känner att de behöver dem. Men jag vill inte behöva skämmas inför andra, eller att andra ska se ner på mig för att jag har behövt all den här tiden till att komma till ett beslut. Är ni med på hur jag menar? Skammen följer mig ändå, dygnet runt. Skulden för allt är min. Ansvaret för hur det har blivit är mitt. Jag måste bära det, men det blir tyngre om andra lägger det på mig också. Jag vet inte om min omgivning har dessa tankar om mig, det kanske bara är i mitt huvud det existerar, men jag tror att det är svårt för dem att inte tänka så om de inte har kunskap och kännedom om omfattningen av problemet... Och hur ska de kunna få kunskap och kännedom om jag inte berättar? För det gör jag inte. Och jag kommer nog inte göra det heller. Det får nog räcka med att vi separerar och att jag bara försöker börja leva igen.

Om jag berättar, så känns det som om jag "pratar illa" om honom och det vill jag inte. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte vill såra honom genom att lämna ut honom. Jag säger mycket sällan något negativt om någon överhuvudtaget, så hur ska jag kunna berätta såna här saker om en person som jag har älskat så? För jag vet ju att mina nära och kära skulle avsky honom, kanske rent av hata honom, om de visste allt han har gjort mot mig och barnen. Och jag vill ju ändå ge en nyanserad bild...men rent krasst så är den ju inte så nyanserad. De kärleksfulla och omtänktsamma tillfällena har varit få i jämförelse med det andra. Eller har jag glömt bort dem?

Rent humörmässigt så är det bättre hemma nu, sedan några veckor tillbaka. Jag vet inte om det har att göra med att jag börjat säga ifrån mer och att jag vågar mer. Jag bryr mig inte så mycket om konsekvenserna längre, eller jag är inte rädd att han ska bli sur eller arg om jag säger något som han inte gillar. Jag tar inte riktigt så illa vid mig längre. Fast när jag tänker efter så är det väl inte så mycket jag säger ifrån, mer än just när han blir arg eller ryter åt mig så kan jag svara emot, vilket jag inte vågade göra tidigare. Fortfarande så finns det så mycket som är laddat att prata om; om jag har kontakt med någon i min familj, vår ekonomi, hans jobb, mitt jobb, hans drickande/spelande, mm mm
Så...egentligen är det väl inte så mycket som är förändrat, när jag tänker efter.

Fortfarande lever vi i ett slags vakuum just nu. Jag går med mina tankar om att det är 7 veckor kvar tills vi måste flytta. Och han vet inte om det. Jag tänker (om allt går enligt min plan) tala om det ca två veckor innan. Vi har i princip ingen fysisk kontakt. Han sover i barnens rum om de inte är där, och på soffan om de är hos oss. En kram eller så kan det bli ibland, men ytterst sällan. Vi säger sällan att vi älskar varandra. Jag vet inte om han känner som jag, att känslorna är slut. Jag hoppas det. Tänk om vi skulle kunna avsluta på ett någorlunda bra sätt? Fast den chansen är minimal, det vet jag ju. Det kommer att riva upp världens separationsångest hos honom när jag berättar att jag vill separera, som kommer att utlösa ilska, alkoholbruk och desperata vädjanden om hur bra allt kommer att bli om jag bara stannar. Alla löften om allt han ska ändra på om jag bara blir kvar hos honom. Det är liksom lättare att möta ilskan och frustrationen, än att höra honom be och lova. Jag vill inte utsätta mig för det. För det är det som är min svaga punkt, alla mina sinnen väcks och vill bara släta över och göra allt bra igen. Jag tappar bort mitt rationella jag. Men jag hoppas att jag på något sätt ändå kan få fram att jag inte älskar honom längre. Det är ändå så det är. Allt som har hänt har lett fram till att mina känslor svalnat.

Nu är det fredag och en lång jobbig helg innan det blir vardag igen. Vardagarna är mycket lättare att uthärda. Älskar mitt jobb och mina härliga arbetskamrater som inte har den blekaste aning om hur jag har det. Och det är så skönt, så fritt! Ett litet andningshål i tillvaron.

glad och varm i hjärtat när jag läser... kram på dej / mt

Jag minns en tid då jag aldrig kunde läsa på forum på morgonen innan jag skulle iväg och starta dagen. För jag ville inte att någon skulle se att jag gråtit. Det fanns en tid då jag började gråta bara av att någon svarat mig i min tråd, blev överväldigad och lättad över att någon sett mig.

Numera händer inte så mycket i min tråd. Jag känner att jag blir "sedd" på andra plan, i livet. Jag är liksom medveten om att jag finns bara av mig själv.

I helgen ska jag på minnesstund för min döda vän. Jag missade den första som var i en annan stad långt bort. Jag är inte längre lika arg på honom nu. När jag tänker på honom så ler jag. I början blev jag arg på de som sa att jag skulle minnas de fina stunderna och att han är på en bättre plats nu. Jag vet inte om han är på en "bättre plats", eller jag vet i alla fall att han är på en bättre plats i mitt huvud. Där jag sparar de varma och betydelsefulla minnena.

Jag blev också arg på de som skrev på hans minnessida saker som "Skål X, jag dricker en öl för dig nu". Nu skiter jag i det. Jag kan ju heller inte styra hur andra hanterar sin sorg. Men jag är säker på att de som väljer att inte dricka lättare kan acceptera då man tvingas hitta andra mer långsiktiga sätt att hantera sina känslor på. Jag är inte en bättre person än vad de är men jag är en bättre person än vad jag tidigare varit. Snällare mot mig själv i alla fall.

Det första jag tänkte när jag hörde om hans död var just att jag inte ville känna. Jag som inte är alkis tänkte ändå direkt att jag ville dricka alkohol. Det måste ju vara jättesvårt för en nykter alkoholist att hålla sig ifrån alkoholen när något sådant händer. När döden händer.

Jag är så glad att jag och min alkis höll hand genom detta.

Kram på er

och hålla dig vaken två timmar mitt i natten låter inte "snällt"... sagt som en vänlig påminnelse bara:) Jag tror att du kommer att ha hjälp av att vara kvar här både av dig själv och från oss som läser här när tvivlen kommer. Det är väldigt "avslöjande" att läsa vad man själv skrivit och ha det befäst så här.

För mig har det många gånger varit så att skrivprocessen fört mig djupare än ett samtal skulle ha gjort... jag har skrivit, läst och stannat upp och sökt de ord som är precis rätt i stunden... läst och korrigerat - inte för att försköna utan för att hitta rätt nyans. Som någon nyligen skrev här att det känns som att hitta den rätta pusselbiten - och i skrivandet har jag haft tid att söka efter den. Det är säkert olika vilket uttrycksmedel som är det rätta - för mig är ord så viktiga. Jag har också upplevt det annorlunda att skriva här än att skriva enbart för mig själv - när jag gjort det har det blivit mer som dokumentation och "bevis" och känslan har jag inte orkat vinnlägga mig om att söka. Forumet ger mig en djupare riktning.

Det var nog därför vi började fråga efter en site som sen blev "Det vidare livet" - vi var fler som tyckte att forumet för oss blivit ett "livsforum". Viktoria och jag hörde till dem.

Nu är forumet inte så livsviktigt för mig längre men ändå inget jag vill lämna. Kanske för att jag är kvar i relationen med mullegubben och vi delar idag engagemanget för "rätten" att välja ett nyktert liv. Idag har jag och vi också människor i levande livet som vi kan umgås nyktert med och som delar intresset för nykterhet... vilket innefattar mycket mer än själva nykterheten. Där vi också kan fundera över vad det är som gör det så provocerande att välja ett nyktert liv.

Nu blev din tråd Yogi min plats för morgonens tankar - jag tror det är helt okej så. En fin dag till er alla. Styrkekram / mt

Du gör stora framsteg som har tagit dig så långt att du har varit till kvinnohuset. Du är på rätt väg nu så börja inte tvivla på dig själv! Du skriver att det är som det inte har hänt men det vet du ju att det har gjort och under lång tid! Men jag vet själv hur det är om det har varit lugnt ett tag så känner man att jag har nog förstorat upp allting , det kanske inte är så faligt ändå! Så på ett sätt är det bättre när det är dåligt hela tiden för då får man inte sådana där tankar och börjar tvivla på sig själv. Stå på dig nu! Jag håller tummarna för att du lyckas! Styrkekramar

Det kanske är så att man inte ser sina framsteg själv. Mina framsteg går så väldig sakta så jag märker dem inte ens. Det känns bra att läsa din historia för man ser att det går att få en förändring. Jag känner att jag vill nog inte vara kvar även om han slutar dricka . Det har hänt så mycket och han har sagt otroligt dumma och taskiga saker. Vet inte hur det skulle kännas om han verkligen menade och visade att han vill sluta på allvar. Jag tror inte att känslorna skulle komma tillbaka ändå men jag vet inte säkert. Jag tror att vi är klara med varandra. Han har fått så många år av mitt liv och jag vill inte ge honom så många till om ens ett. Jag var och hälsade på en vän i dag och när jag kom hem var han inte hemma . Men på hallbordet står en tom Ramlösa , jag luktar i flaskan och känner att det luktar vin. När han kommer hem tar han snabbt undan den. Han hade nog glömt den. Vad ska jag tro? Har han haft den med på jobbet el vad? Borde jag tala om att jag vet och fråga honom? Tänk om han kör bil och dricker! Tänk om han kör våran dotter när han har druckit' Vad som helst kan ju hända! Vad ska man göra? Kram

Vad skönt att man kan hjälpa någon litegrann. Man gör kanske det fast man inte tänker på det själv just då. Ja visst är det konstigt när man tänker efter vad lite man vet om människor egentligen. Man tror att alla har det så bra men man vet ingenting om vad som döljer sig bakom husens väggar. Jag tror att de som inte känner oss så väl el till och med de som känner oss ganska bra kan aldrig föreställa sig vad som sker innanför våra dörrar. Ingen kan tro att han som är så snäll och trevlig mot alla kan uppföra sig som ett monster mot mig och sina barn. Det är otäckt när man börjar tänka efter hur en människa kan vara som två helt olika personer. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för dig! Du har kommit en bit längre en mig men jag ska kämpa på och ta mig framåt jag med! Kramar

var både bra och mindre bra. Det som var mindre bra (ur mitt perspektiv) var att jag inte fick träffa samma person som sist. Den förra kvinnan jag träffade för ett år sedan var mycket äldre än jag och hade många års erfarenhet av sitt yrke. Det kändes tryggt och det kändes verkligen att hon visste vad hon pratade om. Den här tjejen var ganska ung (undrar om hon har egna barn?) och det upplevde jag som lite svårt att förhålla mig till. Men, bortsett från hennes ålder, så kändes det ju skönt ändå att få prata med någon utomstående, som inte har någon som helst relation till mig och som ändå vet hur det är och hur det funkar, vilka tankar och känslor som dyker upp, som INTE DÖMER. Bara det! Den där frågan som alltid hänger i luften annars, om jag ens andas om en bråkdel av hur det är hemma "varför lämnar du honom inte - omedelbart?!" "varför stannar du kvar om du har det sådär?". Den frågan finns inte ens i rummet! Jo, JAG, ställer den till mig själv och hon försöker hjälpa mig att svara på den, genom olika förklaringsmodeller som gör det tydligare.

Hon fick mig också att förstå en annan viktig sak, som jag hittills inte har tänkt så mycket på men som jag inser att jag måste ta tag i. Det är att inse och acceptera att jag aldrig kommer att uppnå ett samförstånd med honom om att avsluta relationen. Jag måste acceptera att jag inte får ett "avslut". Ni vet, det där man gärna eftersträvar ändå, att man ska kunna prata ut, gråta, vara ledsen, arg, besviken, säga allt man behöver säga för att gå vidare. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer inte att kunna avsluta det här på ett bra sätt. Nånstans så känner jag en sorg i det, och jag tror att det kommer att bli jobbigt. Men nu har ju tanken väckts i alla fall så jag ändå har en chans att förbereda mig på det.

Kan fortfarande känna ibland att det är som om allt inte har hänt. Just nu har han varit "snäll", eller vad man ska säga, i säkert två veckor... Nu börjar jag undra om det är så att han genomgår något slags förändring? Vad är det som händer? Fast när jag tänker efter så har han ju druckit en hel del den sista tiden, senast inatt en hel flaska whiskey. Ja, en stor. Han låste in sig i ett rum och lyssnade på musik hela kvällen/natten. Väckte mig kl 01 och höll mig vaken till 03, så jag kan säga att jag varit ganska trött idag på jobbet. Själv ligger han hemma i sängen och är bakis. Har dock offrat sig och lagt in en tvätt i maskinen, men meddelade mig att jag får ta resten när jag kommer hem för att han måste vila eftersom han ska jobba imorgon. Efter att ha varit hemma i en och en halv månad. Empati...igen. Börjar känna förakt, faktiskt. Inte lika mycket för mig själv längre, men för honom...

av dig, skriver ner det du känner och upplever här och nu. Det här är ett bra forum för det, där du kan se det viktigaste av allt - du är inte ensam och det finns hopp! Du har också tillgång till andras berättelser och feedback på din egen berättelse, allt detta är en hjälp för dig framåt. Dagbok är också en jättebra idé, där du kan skriva även dina allra innersta och mest privata tankar och upplevelser som du kanske inte känner att du vill/vågar skriva här, även om man är anonym. Det har hjälpt mig otroligt mycket att få berätta här. Jag går tillbaka ibland och läser alla inlägg från början till slut och kan se att mina tankar och känslor har förändrats mycket under resans gång. Jag har förändrats. Oavsett vilket mål man har, om man som jag gett upp hoppet om relationen och vill lämna, eller om man hoppas på förändring och förbättring så är det någonstans precis det man kan får hjälp med genom att skriva, läsa, öppna ögonen och våga se. Våga se sanningen. Utan förskönande omskrivningar, som är så lätt att falla in i om man inte verkligen anstränger sig.

Det finns hopp om förändring. Möjlighet till förändring. Även om du inte kan förändra din man, så kommer du att förändras och det kommer att göra dig starkare och det kommer att få dig att må bättre.

Styrkekramar!
/Yogi

Tänker på dig och säger som Fia: du har hjälpt mig så mycket! Jag tänker på dig med sådan värme!

Jag hoppas verkligen att du är ok, skriv gärna en rad?
Stor kram!!

Nu är exsambon lugn, seriös och samlad. Och jag blir som vanligt konfunderad - nästan lite "vad smider han för planer nu?"
Men: socialtjänstens utredningen är påbörjad - jag är lika rädd för att deras utredning ska säga att "allt är ok med barnen, oavsett var de bor" som att den ska säga att "barnen far illa hos en förälder och den andre behöver stöttas i att ta sitt föräldraansvar"...

Jag vet att barnen många gånger har roligt hos pappa, leker och att pappa hittar på saker och att de har det väldigt bra ibland, men de andra gångerna är ju inte så... Kanske är det så att barnen mår bra ändå?
Men det är också kluvet för mig att han så ofta har någon/några boende hos sig när han har barnen - i mina ögon så vore det i så fall bättre att han hade barnen mindre men då orkade vara med dem mer?!

Försöker så innerligt att stanna i nuet, tänka att jag inte kan göra något åt det som sker nu annat än stå upp för det jag ser och hör, försöker tänka att det är inte mitt beslut just nu... MEN det är så svårt, jag älskar ju mina små prinsessor och jag vill att de ska ha det så bra de bara kan. Det är som en konstant virvelvind i mitt huvud - jobbet blir typ pannkaka, men jag har en bra chef <3

Ibland känner jag mig så skadad i huvudet: socialtjänstutredaren frågade mig om jag upplever att exsambons ilska lagt sig sedan han slutade dricka och jag blev så ställd av frågan: ja, alltså vi lever ju inte ihop längre så jag ser ju inte allt, men han får ju fortfarande vansinnesutbrott på mig TROTS att vi knappt ses, knappt har kontakt - så, jo, han är mindre arg på mig nu och jag ser mindre av att han är arg på barnen, men för att ses så lite och ändå kunna vara så arg, så nej - hans ilska har inte lagt sig. (och inte minst - de saker han blir arg för är ju så konstiga saker - "barnen uppför sig illa", jag "följer inte med på kalas för att visa att vi faktiskt är en fmailj även om vi separerat" osv...)
Därefter sa utredaren "jag vill förtydliga att detta var en fråga av intresse för utredningen, jag vill påtala att jag anser inte att du ska överväga att gå tillbaka till honom - av det vi sett och hört av honom här så tycker jag aldrig att du ska gå tillbaka" - och det var en sådan bekräftelse för mig - det var första gången som någon träffar oss båda och faktiskt säger så. Vi har varit hos flera olika familjerådgivare och jag har varit med hos hans samtalskontakt och på något sätt så har det alltid funnits någon tanke att "han är så fin och bra, det är mig det är fel på, om jag bara sa så, gjorde si, var sån .... så skulle det funka" och nu bekräftade någon som träffat honom också (och sett en liten del av hans ilska, hört en del av hans kommentarer och tankar om hur barn ska fostras) att jag har rätt. Låter skumt, men det stärkte mig.

Många tårar blir det. Satt hos min samtalskontakt igår och bara grät och grät - det var länge sedan jag satt så ledsen där. Men som sagt - det är jobbigt nu, jag är full av saker/oro som jag knappt kan sätta ord på, men jag har med mig mitt mantra: så här känns det nu och det är ok - det kommer gå över (hoppas jag...)

Izzy - du beskriver vad som händer och hur det är för dig. Det kommer att hjälpa dig att bli (ännu) klar(are) över dig själv. Och det är (det) viktiga(ste)!

Efter att jag gick (dec 2010) och kom tillbaka (inom ett dygn) och därefter två gemensamma försök att dricka "socialt" så blev jag klar över att det var noll-och-inget-annat-än-noll som gällde för mig. Under en tid (några månader kanske) så återkom hans fråga "nog kan vi väl äta och dricka vin och ha det festligt ibland?" / "nog kan vi väl fira med ett glas champagne ibland?" Här måste jag kopiera din rad: Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. - Precis som dina avslutande ord blev mitt svar "för mig är det inte festligt längre" - för så hade det blivit. Bara det, för mig är det inte festligt längre.

Den påtvingade nykterheten - även om han själv valde att vara nykter för att det var mitt krav för att stanna - varade länge. Kanske sammantaget ca 1½ år - men under den tiden hände mycket gott. Efter ca ½ års nykterhet förändrades förmågan att samtala om svåra saker, eller saker som berörde nåt smärtsamt - markant. Jag minns mycket väl när det inträffade första gången, något känsligt ämne dök upp och jag kände hur magen drog ihop sig och ett mörkt moln kom seglande... och så bara löste sig all spänning... och hela molnet liksom upplöstes och stämningen blev åter lugn. Det var helt fantastiskt!!! Och det hände igen... och igen...

Under de 1½ åren kan jag i backspegeln urskilja olika faser, t ex så sov han enormt mycket sommaren 2011, han ville inte gå ut och vistas bland folk - som drack öl och vin överallt... så är det ju... en hel del var "känsligt".... Vid några tillfällen köpte han GT eller öl och drack - jag märkte det och då sa jag direkt. Inte så att jag hotade med att gå där-och-då men var tydlig med vad som gällde för mig. Jag var förstås också känslig och skör den tiden. Ändå hoppfull - det blev hela tiden bättre och jag såg och kände hans vilja. Jag räknade nyktra dagar och nykter tid - för mig var det ett viktigt och konkret handtag att hålla i.

Efter återfallet valborg 2012, då han drack sig berusad, sökte han hjälp och var på sitt första AA-möte i början av maj. Sen dess har han inte druckit och han betraktar själv första juli 2012 som den dag han blev nykter.

Jag skriver denna återblick än en gång för att säga att förändringen i vårt liv inte har kommit i en handvändning. Vi har jobbat hårt båda... var och en på sitt håll och tillsammans. Hela tiden har jag skrivit här och varit öppen med det. Ett par vänner har jag pratat med men min största hjälp har definitivt varit skrivandet, att formulera det som finns i mig. Ja, och att läsa på missbrukarsidorna! - där har jag förstått vilken kamp det är att bli nykter och det har stärkt min respekt för dem som kämpar från det hållet. Och så har jag läst om missbruk, massor läste jag i början. Facklitteratur och självbiografier - det har varit tilll stor hjälp.

Kram och styrka, var tydlig med vad du behöver, önskar och vill (fast det inte är lätt... men) övning ger färdighet! / mt

har man ju haft några gånger. När de försvinner så känner man sig många kilo lättare. Jag känner så väl igen situationen. Det som utifrån verkar vara rena idyllen är en tortyr i verkligheten. Det är precis så det kan se ut i ett missbrukarhem, tända ljus, fin dukning och god mat.

// Ser man in genom ett fönster ser man en man och en kvinna som sitter vid ett romantiskt dukat bord med tända ljus och brutna servetter. Om man tittar riktigt noga kan man se den glada förväntan som lyser i mannens ansikte. Kanske ska han fria? ( nej, han ska snart öppna första flaskan vin). Kvinnan är av den otacksamma sorten, ser avvisande och sur ut trots mannens ansträngningar. Snörper på munnen med vresig uppsyn. Man ser att de diskuterar något, hon är sur, han ser frågande ut, hon reser sig slänger servetten på bordet och går därifrån. Han häller upp ett glas vin och dricker ur det i ett svep, häller upp igen sveper också det innan han häller upp ett tredje glas och dricker endast en klunk innan han tar glaset med sig och lämnar bordet också han... //

Om du visste vilken hjälp det är att bli påmind om hur det kan vara. Hur många gånger har inte jag( och jag tror de flesta av oss här) känt den kramp man får i magen av tända stearinljus eller av en kommentar om att det ska bli något riktigt gott till middag.

Hur många känner inte igen den där blandningen av besvikelse, ilska och hopplöshet som belägrar hela ens kropp och själ när ännu ett löfte bryts?

Jag har nyss varit där och har tagit mig en bit bort, är nästan utom fara men är inte helt säker på mig själv ännu och då är det så otroligt värdefullt att bli påmind om hur det var.

Du skriver att du känner som att du står och stampar på samma ställe men tänk då på att du har kontakt med en kurator, du har din vän som du pratar med och har hittat hit. Det är ganska många steg i rätt riktning. Det finns så otroligt mycket att hämta på detta forum, så mycket kunskap, erfarenhet och omtanke.

Vi hjälper varandra, ofta när vi minst anar det, som nu när du hjälpte mig i en svag stund.

Jag hoppas verkligen att du fortsätter att kämpa för dig och ditt välmående.

Lycka till och kram!

Och frågade om vi skulle köpa hämtmat i dag så vi gjorde det.våran dotter som bor hemma är och hälsar på sin syster så vi skulle bli själva. När jag kommer hem efter att ha varit borta en stund ser jag redan när jag går på grusgången in till huset att han har tänt ljus på bordet. Jag känner den där klumpen i magen igen. Annars borde man väl tycka att det är mysigt när sambon har gjort mysigt men inte jag längre. Mycket riktigt så blev det som jag trodde. Han frågade om jag inte ville ha vin till maten och han också då så klart. Jag tackade nej och sa att jag skulle ta julmust men då vände det på en gång och han blev sur och vresig.han tyckte att det inte var klokt att han inte kunde ta sig en öl ibland. Men det där har vi ju pratat om förut sa jag. Du ja inte jag säger han. Så har han ju erkänt förut att det har blivit för mycket och han skulle sluta, det bar hans ord inte mina! Jag vet man ska inte lita på en alkoholist.Sen gick han ner i källaren som vanligt och jag sitter kvar med tallriken vid bordet. Yogi jag brukar prata med min bästa vän om det mesta. Jag är så glad att jag har henne.Hon säger att hon och hennes sambo kan hjälpa mig om vi skulle separera. Men jag vill inte belasta henne med mina bekymmer hela tiden. Då är det skönt att kunna skriva av sig här. Jag går också och pratar med en kurator och har gjort det i flera år. Jag känner själv att jag står på samma ställe och stampar men han säger att jag har gjort framsteg. Får väl lita på henne. Det är i alla fall bra att det här forumet finns, man känner att man inte är ensam och alla förstår. Tack för att ni finns<3

inte lätt. Det är svårt att förstå hur tufft jobb det är för det kan verka så enkelt och självklart. Men vi som skriver här vi vet. Ett tips: bestäm (boka) vissa tider när du gör dina aktiviteter så att du har en regelbundenhet och vet på förhand att "då ska jag göra det-och-det" - det ger ett mervärde. Din egentid finns med dig hela tiden för du vet att den kommer och det minskar risken att du väljer bort den. Hårt jobb det vi håller på med:) men vi hjälps åt! Kram / mt

Jag förstår vad du menar Mt men det är inte lätt som du skriver att lägga fokus på sig själv i stället för på alkisen. Jag är ofta ute och promenerar med hunden och det är väldigt skönt, man rensar hjärnan då och kan tänka mer klart. Har också tänkt att jag ska börja träna på gym igen.Det är nog väldigt viktigt att få egentid och komma hemifrån en stund. Kram