Senaste kommentarerna i forumet

Har egentligen inget att säga, inga bra råd annat än att om han hotar så ska ni inte stanna. Jag förstår att hotet om självmord hänger över er, men det är hans eget ansvar. Det är ett straff/hot för att skrämma er dit han vill och det är inte ok!!!

Han måste välja vård - ni kan inte tvinga...

Ta hand om er - vad är viktigt för er?

Jag ringde socialen varje gång jag var orolig/rädd för hans våldsamheter och hot, och det har jag gott av idag när det blir en utredning: när jag pratar med dem så kan jag hänvisa till alla mina samtal; även om det inte var officiella anmälningar så finns det minnesanteckningar (ingen officiell journal) hos den handläggaren så att hon ändå vet att detta är inget jag plötsligt kommit på/blivit utsatt för...

Kramar!

Jag skulle vilja veta vad som händer om:
1 jag ringer o gör en orosanmälan till socialen
2 ringer polisen o säger att han är våldsam
3 skjutsar till akuten för att han är psykotisk
4 hur får jag honom till ett behandlingshem
Till saken hör att han är jägare o äger vapen,
o att han jobbar som militär. Än så länge har inget
egentligen hänt. Visst han är onykter/full varje dag.
Han är otrevlig o labil. Vi vet aldrig vem han är när
svarar på tilltal. Idag blev det värsta bråket. Den 23
åriga dottern tog återigen o gömde spriten. Han blev
jättearg o menade att ingen lite snorunge ska mästra
honom. Det slutade med att han typ "slängde" ut henne.
Skyllde allt bråk på henne. Nu är vi rädda att lämna honom
för hot om självmord finns. Han är inte vid sina sinnens fulla bruk

lite lättare att hitta din roll Cocco om du läser detta ?

http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Du är värd ett bra liv så sätt dig själv i första rummet !

Jag fattar att det är svårt. Ett steg har du ju tagit, att skriva här.

Det är på riktigt, oavsett du vill det eller inte. Att acceptera att situationen ser ut som de gör är inte samma sak som att tycka att det är bra men det är ett första steg till att göra något åt det. Åh, jag var precis som du, höll det inne och kände jag hellre skulle dö än att någon utifrån skulle få reda på hur vi egentligen hade det. Problemet är ju att man då ständigt återskapar lidandet. Typ att man återupptäcker det, vilket man alltid gör även om man försöker glömma det eller stoppa undan det i någon mörk vrå. Det kommer alltid fram så småningom, även om det ofta är ständigt närvarande kanske förklätt som huvudvärk, sömnsvårigheter eller en diffus oro i magen.

Jättebra att du skriver här! Hit kan du alltid komma med dina känslor och tankar. Det underlättar ju när man vet man är anonym. När jag började skriva här blev jag förvånad över saker jag vågade berätta och det var också bra för mig och faktiskt, tvärtemot vad jag tidigare trott, en lättnad att att ha allt i skrift så jag inte längre kunde låtsas om att det inte fanns.

Brevet kan du ju också skriva för din egen skull så du kan öva på hur du kan lägga fram det du vill säga utan att han förlöjligar dig. Du kan ju alltid bränna upp det efteråt om du är rädd någon ska hitta det. Att du skriver du är rädd att han ska reta dig efteråt är väldigt sorgligt. En förälder ska aldrig förlöjliga eller reta då barnet visar/uttrycker sina känslor, oavsett hur gammalt barnet är. Det visar snarare på hans känslomässiga omogenhet.

Jag har distans till mina erfarenheter och jag mår idag bra, ja faktiskt bättre än någonsin.

Ta hand om dig!

Det är otroligt vanligt att man känner skam och skuld för att man har en anhörig som inte kan hantera alkoholen på ett rimligt sätt. Det kan också kännas svårt att ta upp problematiken med den det gäller då det ofta är en tyst överenskommelse om att aldrig sätta ord på problemet.

Om det idag känns oöverstigligt att prata med någon utomstående så kan du börja med en liten övning som tar ca 3 minuter om dagen.

Fundera på hur många som har kunnat välja sina föräldrar och på vilket sätt skammen över din fars alkoholproblematik tillfaller dig. Hur skulle du reagera om en vän berättade om sin pappas alkoholproblem för dig?

Vad vill du förändra i ditt liv och hur skulle det kunna uppnås?

Detta är en enkel teknik för att återta makten över sina känslor. Vi får mycket tidigt lära oss att man inte rår över sina känslor och därför försöker vi aldrig ta kontrollen. Vi lär oss att dölja känslor, förtränga men sällan att styra dem.

Det kan ta lite tid och du behöver inte ens tro på att det hjälper dig men jag lovar att det gör det. Du kommer att kunna släppa känslan av skam.För det är precis som alla här skriver inte ditt ansvar att dina pappa dricker.

Och glöm inte att du är långt ifrån ensam. Att söka hos tex al-anon är inget svaghetstecken utan tvärtom ett tecken på styrka och mognad.

Fortsätt att skriva här, det hjälper enormt mycket både att få skriva av sig , att läsa vad andra skriver och att se hur många fina och kloka människor som lever nära missbrukare och så många fina och kloka människor som kämpar mot sitt eget missbruk.

Hej markatta!
Det här med brev lät bra, men jag är rädd för att det ska bli pinsamt efteråt, att han ska reta mig eller att det kommer hittas av någon.
Jag har aldrig berättat för någon om de problem vi har hemma, aldrig ens sagt det högt för mig själv för då blir det mer "riktigt" och det är jag faktiskt lite rädd för. Kalla mig mesig men att gå till något möte eller ens att bara ringa till såna stödlinjer, det vågar jag inte. Jag vill inte att någon ska se mig och jag vill inte att någon ens ska höra min röst. Jag vet att det låter oerhört dumt men jag har hellre ångesten i bröstet än att jag blottar mina känslor och vår lilla hemlighet för någon.
Jag beklagar hur det varit för dig, men samtidigt är det skönt att du kam tala om dina erfarenheter.
Tack!

Tack berra. Giraffspråket var något jag aldrig hört talas om innan men det lät faktiskt väldigt logiskt. Saken är dock den att min pappa blir oerhört elak och kallar en för ditten och datten så oavsett om jag säger att såhär är det eller om jag säger att såhär känner jag så skulle han bara komma med ett "du vet ju ingenting din lilla idiot". Mina päron bråkade nämligen igår igen och som vanligt när mamma säger att hon är trött på detta nu så ska pappa kontra henne och säger att han är trött på att hon ska handla kläder hela tiden. Han försöker ständigt göra sig själv till offert..

Vad jobbigt du har det! Jag var också äldsta barnet i en alkisfamilj.

De flesta alkisar är oerhört manipulerande, de liksom måste för att skydda sin rätt till att dricka som de upplever som okränkbar. De flesta som skriver här känner nog igen det att skrika, bråka på sin alkis, vädja, hälla ut alkohol o.s.v. Detta tar oerhört mycket energi av en och du har helt rätt i att det inte är sådant som ska uppta din tankeverksamhet. Du är 18 år och ska ju ha din prime of your life, göra dig redo för att flytta hemifrån och skapa dig ditt egna liv.

Kanske kan du försöka att skriva ett brev till din pappa? Använd dig av det som Berra skrev och försök skriva utifrån dig själv, hur du känner dig och hur hans drickande påverkar dig. Det kan vara lättare att formulera i brev då man kan pausa om man blir för arg eller ledsen och heller inte bli avbruten och manipulerad till att tvivla på om det man känner är "rätt".

Det är ju jättebra att du är nära din mamma, ingen klyscha. Råd din mamma att också ta kontakt med någon form av anhörigstöd, oavsett om din pappa slutar dricka eller inte. Det finns hos kommunens beroendeenheter, behandlingshem eller alanon som är en stödgrupp för anhöriga till alkoholister. För dig själv också, sök hjälp! Det påverkar så oerhört mycket, hela ens liv och personlighet av att växa upp som barn till en alkoholist men det går att få hjälp. Även om det är bra att du och din mamma kan prata öppet med varandra så kan det ju ibland bli lite slutet om du fattar vad jag menar. Det är bra att söka sig utåt för att släppa på det där med att detta är en hemlighet som hör till familjen och att hela familjen ska skämmas och skydda alkisen. Det ska heller inte ligga på dig att se till att hela familjen mår bra, ett alldeles för tungt lass.

Själv sa jag upp kontakten med min pappa då jag flyttade hemifrån. Jag var tvungen för att inte helt gå sönder själv. Jag sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls så länge som han fortsatte att dricka. Det kanske låter kallt men det var nödvändigt för att skulle kunna må bra. Det var också hans val helt och hållet då. Visst fick han träffa mig och ringa till mig om han ville men då var han tvungen att välja bort alkoholen och söka hjälp för det. Visst är alkoholism en sjukdom men det är upp till var och en som är drabbad av den sjukdomen att ta ansvar för den, jämför med någon som har diabetes som själv måste se till att ta sina sprutor eller någon med ADHD som kanske måste ta hjälp för att kunna strukturera upp sitt liv. Det är hans val.

Det gick några år sedan hörde min pappa av sig, nykter med hjälp av AA. Självklart var det det bästa som kunde hända men jag var också tvungen att helt lägga ifrån mig ansvaret för hans nykterhet.

Jag trodde då att det var slut men arbetet hade bara påbörjat. Som jag skrev så påverkar det ofta hela ens personlighet, även i vuxen ålder, med låg självkänsla och oförmåga att knyta an och ha sunda relationer. Så Cocco, det bästa rådet jag kan ge dig är att söka hjälp för din egen del. Du är den viktigaste personen i ditt liv och andra människors val ska inte få hindra din utveckling till din fulla potential.

Kram på dig!

att du är på rätt väg Särbo11! Starkt jobbat! Fortsätt gärna skriva och berätta hur det går, det är till hjälp för dig att reda i tankarna och för andra som får följa din resa.
Kram, kram / mt

Jag har inget generellt svar att kunna ge dig, men kan berätta lite om vår familjesituation.
Jag är pappa till min 20åriga dotter och jag har själv varit nykterist i lite mer än sex år.

Hennes alkoholsebut kanske började för 3 år sedan och har varit 2-3 tillfällen då hon har druckit för mycket, det är mer än ett år sedan hon kände att det blev för mycket senast.

Idag är hon ytterst måttfull och dricker inte längre större kvantiteter än att hon fortfarande håller kollen, hellre för lite än för mycket.
Hon drabbas av bakfylleångest precis som jag fick tidigare vilket sänker henne i kval i flera dagar efter, det blev tyvärr hennes arv från mig.

Om du läser runt bland trådarna så kommer du få ett genomgående mantra om att det är ytterst svårt att övertala någon om att de har ett riskbruk.
Den upptäckten kan nog enbart komma ifrån ifrån den drabbade själv.

Man kan hota, tjata, skrika domdera och föra ett jäkla liv som medberoende, men alkoholen är slug och ytterst manipulativ för den som har ett beroende,
Och ofta så är de medvetna om sitt beroende men är oförmögna att finna en utväg eftersom alkoholen även har slagit ut flyktbeteendet,
Jo att de tar till verklighetsflykten är vanligt, för de orkar inte med det andra livet när ruset dämpar den verkliga verkligheten,
Det är tröst, dämpning, avtrubbning, glädje ja allt möjligt blandat i en väldigt komplex dryck.

Att hacka på den som har sitt beronde kan göra att den skyddar och ljuger sig igenom sitt försvar, det spelar ingen roll om man så kör upp bevisen direkt under näsan på dem, det låser sig bara och de vill inte ta in informationen, de försvarar sig med att det inte är så farligt, de har kontrollen, sköter sitt jobb, ni andra överreagerar, klart att man är värd lite avkoppling osv osv..., jo de tror på det själva.

En person på forumet har berättat om giraffspråket (tror det var Mulletanten), vilket jag tror på som en möjlig lösning.
Och där går man inte på problemet i sin faktaform, utan man talar om för personen hur JAG upplever situationen.
Om man berättar att jag blir rädd när du är full, så kan den personen inte säga att det blir du inte, för den kan inte känna vad du känner.
Om du upplever situationen som obehaglig så kan hon eller han inte säga att det ska du inte, att du inte ska känna dig orolig,
För varje gång den personen utsätter dig för "din fara" så är det faktiskt hans eller hennes fel, de kan påverka situationen genom att inte dricka t.ex.
Men de gör det i alla fall, och har gjort ett aktivt val, de har valt att göra din situation obehaglig pga sitt beroende till trots.
Det kan nog trigga dem lite till att att sluta göra er anhöriga mindre ont, en form av psykiskt misshandel.

Du gör mig illa varje gång du dricker, jag blir orolig oavsett vad du tycker varje gång du dricker alkoholen.
Dina ursäkter för att ta alkoholen i försvar varje gång fungerar inte på mig, varje gång du luktar alkohol och beter dig konstigt så gör du mig illa.

Den som dricker vill göra frågan saklig i form av fysiska aspekter, du kan hävda att den inte rår på din psykiska påverkan.
Inga ursäkter kan få bort rädslan du känner varje gång din pappa luktar alkohol, oavsett vad han har gjort eller sagt tidigare.
Han sitter med makten att kunna påverka den, genom att inte göra dig rädd.

Han vet svaret, och han kan välja att fortfarande dricka när du inte finns inom synhåll, att smyga är vi världsbäst på,
Och även när man kör upp en upphittat flaska ut stövelskaftet i garaget direkt under näsan på honom så funkar inte hoten,
Man kan bara säga hur oerhört besviken man är på världens bästa pappa, att nu gjorde du mig ledsen igen, och igen, och igen...

Jag övningskör med min dotter, och hon får inte göra mig besviken med att ändra bestämda körtider för att hon ska plötsligt ut med sina kompisar heller.
Ett ömsesidigt förtroende behöver vi båda två, hon ger sitt, jag ger mitt och vi kan lita på varandra i med och motvind.
Hon är bland det stoltaste av vad jag har, bara hennes bror och mor kan konkurrera med henne, det är min familj och det är det viktigaste i hela livet.
Aldrig mer ska jag göra dem besvikna med hjälp av alkoholen, det är mitt stora löfte till dem, och livet...

Berra

dig själv i den här processen ! Ta emot den hjälp för medberoende som Valet kan erbjuda !

Barnen var här och vi hade alla ett svårt men ärligt samtal om att det har gått för långt och att hela familjen drabbas av pappas missbruk. Vi är nära varandra och tillbringar mycket tid tillsammans, men ingen vill vara med om en sommar till med smygdrickande och urspårade middagar och aldrig mer en jul som denna!!! Det har pågått under lång tid men det har aldrig varit så illa som nu. Vi har försökt att inte låtsas om någonting många gånger, men det går inte i längden. Så på sätt och vis var det skönt att bubblan sprack.
Han var spänd och orolig för samtalet men känner nog nu en lättnad och viss insikt om allvaret i problemet. Han kan inte längre att skylla på att jag har ett extremt kontrollbehov och ställer till med bråk om småsaker.
Våra barn har sett precis samma sak som jag och det finns stor kärlek och omsorg bakom modet att ta upp det här tunga ämnet med sin far.
Nu hr han sagt att han ta kontakt med Valet själv och han vet att vi vill veta vad som händer. Nyår har gått bra, lugnt och sansat, trevligt umgänge. Vi får se om det håller. Att döma av andras berättelser på nätet är det svårt för en alkoholist att dricka måttligt i längden. Jag hoppas och tror att han ska få styrka av samtal med andra som vet vad han går igenom. Det kan nog bli tufft när han inser hur stor skada alkoholen har ställt till med.
Och vi kan också behöva hjälp att reparera tillit och förtroende till varandra.

Har spenderat många timmar till hos terapeuten å JA, det har gått framåt. Börjar få lite mer kläm om hur jag vill ha det, hur jag vill leva mitt liv, jag försöker hitta mig själv och faktiskt lovat mig själv att sätta upp mål för mig själv som jag vill uppnå på min väg framåt. Har aldrig tror jag riktigt formulerat ett mål jag ska uppnå så där tydligt och skrivit ner det. Har liksom lite planlöst drivit hit och dit men ändå klarat mig hyfsat bra egentligen utifrån de förutsättningar jag haft under mitt liv med alkoholisten. Har börjat förlåta mig själv för hur jag har agerat i vår relation och inte ta på mig skulden för hans drickande.

Jag har knappt någon kontakt alls med honom och det gör mig gott, jag tycker jag lever ett bättre liv nu än med honom. Jag saknar honom inte alls faktiskt. Har spenderat julen med min syster och hennes familj och med min son. Det har varit den bästa jul jag kan komma ihåg, så rofyllt och skönt utan att behöva sitta på spänn och undra hur mycket han ska häva i sig under julaftonen. Inte behövt kontrollera hela tiden att han har det bra så han inte ska dricka i "onödan". Så fantastiskt skönt. Nyårsafton har jag spenderat med vänner som agerar som vuxna människor och som inte dricker ohejdat mycket. Det var så lugnt och skönt.

Däremot misstänker jag att mitt ex köpt ut starksprit m m till sonen som är 18 år. Vi har tidigare kommit övrens om att inte köpa ut. Om han har gjort det då vet inte jag vad jag gör. Men då kommer jag bli heligt förbannad. Min son har tillbringat kvällen med vänner hemma hos oss. De sover nu, men skurhinken står inte på sin plats så jag fattar ju att någon mår dåligt.... Har själv varit nykter sedan oktober inte druckit mer än nåt glas glögg innan jul. Jag har pratat med sonen om hans arv och att det inte är ok att dricka sig berusad som hans pappa brukar göra. Jag blir så ledsen när han druckit, det är dock inte så ofta hittills vad jag känner till i alla fall.

Det är bra att jag får lite hejarop här på sidan, har inte varit här på länge men det har varit en jobbig period ett tag då jag försökt bli människa igen. Kraften börjar komma tillbaka och jag jobbar 50% nu, det kommer jag att göra någon vecka till. Sömnen är det si och så med men den är i alla fall lite bättre nu, vissa kvällar somnar jag men vaknar ofta mitt i natten och kan inte somna om utan snurrar och snurrar, försöker läsa mig till sömns eller lyssna på musik etc.

Jag inser att jag har en bit kvar innan min självkänsla är på topp, men jag tycker själv att jag tagit stora kliv framåt har fått övningar av min terapeut som jag ska göra. Jag har börjat tänka goda tankar om mig själv och försöker känna efter vilka känslor jag har i olika situationer, lär mig lyssna till mitt inre. Har inte gjort det på så länge att jag rent av glömt hur känslorna känns och vad de eg vill säga mig.

Tack MT och Flygcert för era synpunkter de betyder mycket. Det är uppmuntrande att läsa att JAG är stark :)

Kram till alla som skriver och läser!!

Tack för ditt svar Mittendaliv.
Smart med dagbok, får man skriva ur sig där i så känns de kanske lite bättre. Jag vill ju egentligen inte heller bråka på han och tjata när han druckit, speciellt inte nu för tiden när han blir lättare arg. Jag skull vilja göra som du och tex ut och gå, åka och träna mm. Men vi har ju barnen som sover och jag vill inte lämna dom med han då ju.. :/ och sen vill han ju gärna umgås med mig, och jag med han. Bara att jag VILL inte vara med han när han dricker!! Får ont i magen varenda gång jag hör/ser/känner att han druckit. Jag hör på han bara efter ett glas/öl eller vad de är att han druckit. Känslorna för honom försvinner nästan direkt han druckit och det kam ta nån nykter dag innan dom kommer igen. Och nyktra dagar är inte så jättevanligt. Vet aldrig när han får för sig att dricka, men märker på honom på em när jag vet att han ska dricka, då blir han lite smått irriterad och stressad. Vi har dålig ekonomi också nu så han mår dåligare = mer sprit = mår dåligt för det osv.
Det känns som jag verkligen får tänka vad jag säger nu, för de mesta tolkas fel numera.. Och han blir arg. Likaså barnen.
Usch idag är de nyår och därför tyckte han de var ok att dra i sig en hel flaska whisky och nästan en hel champagne! Så nu ligger han och sover, och jag med snart. Inget fel med att sova nu i och för sig, vi har ju småbarn, men hade gärna kunnat va uppe till tolvslaget. Men med ett fyllo till sällskap blir det inte direkt trevligt.

Jag önskar så att han inser själv och söker hjälp! Har väntat på att något ska hända, inget allvarligt men nånting så han förstår! Men sånt hjälper tydligen inte heller.
Han har ju erkänt några gånger att han har alkoholproblem och att han dricker för att bli lugn och må bra. Hans farbror som han är uppvuxen med är också alkoholist och han hatar honom för det. Jag har även sagt att så som du känner för din farbror, vill du att dina döttrar ska känna så för dig? Nej de vill han ju absolut inte.

Håhåjaja, jag blir så matt och känner mig totalt maktlös. Vill bara ha min kära sambo nykter och som han är då.

in i ett nytt år Flygcert som en helt annan människa, en kvinna, en egen person med egen identitet, en förvandling som är helt underbar ! Markatta träffar så rätt med orden : "Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."

Att se en människa förändras så mycket är värt så oändligt mycket för oss andra som ser att det verkligen ÄR möjligt att förändra sitt liv !

Tack för att du vill dela ditt liv med oss !

Kram♥

Riktigt bra att du ringde efter hjälp och att du tar dig därifrån!

Ligger på soffan idag, febrig och förkyld :(
På en annan soffa ligger sambon och sover ruset av sig. Ett rus som inneburit en fyllekörning med min bil, dikesåkning och uppvaknande i fyllecell... Ja, vad ska man säga? Han kom hem, blev förbannad på mig för att min dotter ringde och bjöd mig på nyårsmiddag, vilken jag tackade nej till eftersom jag är sjuk och inte orkar. "Jag tycker du är lite äcklig faktiskt", var sambons besked till mig, kombinerat med att han gjorde slut. Kommer aldrig glömma denna nyårsafton. Jag svarade emot att jag tycker detsamma efter det han har gjort på sista tiden; fyllor, amfetaminet, vurpan med min bil och polisen. Visst kändes det bra att säga emot, men det är ändå inget angrepp på hans person...bara saker han har gjort. Inget som han ÄR. Men jag ÄR äcklig...

Så nu sitter jag här, äcklig och har ingen bil om jag skulle behöva den...

Eller, så proppar jag i mig alvedon, ber dottern komma och hämta mig. Det är INTE synd om mig! Jo lite, men bara för att jag är sjuk och inget annat!

Så var det klart! Hon hämtar mig om en timme!

Gott nytt år önskar jag er alla!
2014!! Det är då det händer!
Kramar

Håller med Mt: så bra att du inte kommenterade, det tjänar inget till.

Jag håller tummarna för dig - 2014 kan bli ditt år!!!!
För ett år sedan satt jag som du, och det gjorde sååå ont i hela kroppen, men sedan löste sig saker och ting, och det har varit jobbigt många gånger, men livet är oändligt mycket bättre numera!!!

Ta hand om dig, du är värd allt gott!
Kramar

Tack för ditt svar! Jag menar inte heller att jag har "planer" utan mer som du skriver "gränsdragningar": han har ju stövlat in hos mig och skrikit/hotat några gånger och numera har jag satt gränsen att kommer han in i mitt hus en gång till och är minsta hotfull så kommer jag ringa polisen DIREKT, mer sådana saker. För du har ju helt rätt: herre gud - jag har ju haft sååå många planer men det blir ju aldrig som man tänkt sig (absolut inte med en alkoholist, men knappast annars heller...).

Tack, ja, jag känner att jag får så mycket av att skriva här, så det är bra både när jag gör "rätt" och "fel"!

Jag förstår att du inte menade som en pik om när du var liten, men jag tycker att det är viktigt att rannsaka mig själv ibland: jag vet att exet gör och säger många saker som inte är ok för barnen att vara i, och då är det viktigt för mig att inte spela det smutsiga spelet och stå och gråta och smutskasta honom inför barnen så fort jag kan. Jag har självklart varit ledsen inför barnen, och när han har hotat osv så har ju både jag och barnen varit rädda - då har jag och barnen pratat om det efteråt och jag har berättat att det inte är ok att göra så som pappa gjorde, att jag blev rädd för honom och det gör mig ledsen osv. Men jag vill inte lägga skuld på dem, jag vill inte försöka få dem att tro/tycka på samma sätt som jag om pappa (eller värre saker), och jag vill itne att de ska se mig som den som mest gråter, men när han går över gränsen så försöker jag numera att säga ifrån, och framför allt så står jag upp för det inför barnen och talar om att "så är inte ok att göra".
När vi levde ihop och pappan blev sådär vansinnesarg som han blev och blir, så var ju både jag och barnen väldigt rädda. En gång (en enda gång) vet jag att stora flickan frågade pappan varför han blivit så arg och då svarade han "Jag var inte arg! SÅ säger inte du!" och när flickan sedan frågade mig så försökte jag släta över, för jag visste ju att om hon sa till pappan på något sätt att "mamma sa att du blev arg" så skulle det börja om igen... Men nu behöver jag inte leva så- när han blir arg eller säger saker som att monster kommer om de gråter så kan jag säga att det är dumheter: att bli ledsen betyder att man behöver tröst och då är det bra att visa att man är ledsen så att någon kan trösta, eller när han skriker och hotar så kan jag idag säga till barnen att det är inte ok att säga/göra så.
Och när barnen frågar varför mamma och pappa inte lever ihop så kan jag svara att "kärleken tog slut därför att mamma och pappa tyckte så olika om så många saker och när pappa blev så arg och kastade saker på oss eller kallade mamma fula ord så ville och kunde inte mamma leva så mer". Barnen har ju fått saker kastade på sig, pappa har sagt hejdå för att han ska åka och ta livet av sig (flera, flera gånger) och hört pappa kalla mamma alla möjliga fula ord, och när stora flickan frågar om det så känner jag att så ärlig kan och vill jag vara, utan att gå in mer på detaljer.

Vad rörd jag blir av dina ord Markatta: "Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma."
Det är väldigt fina ord, jag tar till mig och sträcker lite på mig! Tack!

Gott nytt år, hoppas du får ett fint år!

att du kunde låta bli att kommentera. Det tjänar ändå inget till. Hoppas du har sovit gott.
Önskar dig ett gott slut på detta året och ett riktigt Gott Nytt År! Du kan göra 2014 till det året då du tog (tillbaka) makten över ditt liv! Styrkekramar i massor / mt

Ingen kan ju värja sig inför alla tänkbara situationer Flygcert. Det vet nog de flesta av oss som levt med en alkoholist att det många gånger kommer situationer då som vi inte kunnat förutse, trots all tid vi lagt ner just på att försöka ligga steget före. Det var inte heller så jag menade utan mer kring gränsdragningar.

Nu vet du ju vad du önskar att du hade sagt/gjort. Säkert blir det då lättare för dig nästa gång om du skulle ställas inför liknande situation.
Du är så modig som skriver här även när du känner att du har agerat fel så du kan se att du inte är fel. På det sättet kommer du ju hela tiden framåt och jag ser att även om du ibland skuldbelägger dig för saker så kan du många gånger också se bra saker du gjort.

Det jag skrev om när jag var liten var heller inte menat som någon pik att du inte fick vara ledsen inför barnen. Hoppas du fattar det. Vet inte varför jag skrev det egentligen. Din berättelse väckte minnen helt enkelt. Min mamma hade kunnat vara du med skillnaden att hon stack huvudet i sanden och inte orkade ta hand om känslorna efteråt, varken hennes eller våra. Det gjorde vägen onödigt lång och svår. Du vågar däremot dra huvudet ur sanden och se att en förändring är möjlig och du vågar se dina barn och vara en bra mamma.

Det är ju helt sjuka saker exet säger till barnen, usch. Men det är ju jättebra att de kommer till dig och berättar det så att de inte behöver tro det är dem det är fel på.

Jag önskar dig ett lugnt och skönt 2014!

Ja, min framtid börjar alldeles snart....
Satt i soffan bredvid sambon som hade en öl och ett whiskeyglas på bordet- lukten gjorde mig illamående på riktigt. Jag var tvungen att gå och lägga mig. Orkade inte kommentera- det leder ändå ingen vart.
Det är dött...slut.
Gott nytt år på er alla!
Kram

jag över ditt beslut Yogi !!

Skickar styrkekramar och önskar dig lycka i ditt beslut !

har jag, som du skrev i ett tidigare inlägg, slutat kommunicera med. Jag noterar den, men lyssnar inte på vad den vill säga. Måste lära mig att försöka göra tvärtom - lyssna på magkänslan och sluta kommunicera med hjärtat, i alla fall i relation till honom.

"Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll.." Jag blir nästan rädd när jag läser det du skriver - det är exakt så det är!

Jag vet att de känslorna kommer att komma, när hela mitt jag bara vill krypa ihop i hans famn och känna mig trygg. Trots att jag vet att det är en falsk trygghet som inte ger någonting mer än för ett kort ögonblick. Jag vill inte ha några band till honom - jag skulle önska att jag bara kunde radera ut honom ur min hjärna. Samtidigt som jag...fan. Den här gången måste det gå. Jag har inget liv nu och jag kommer aldrig att få ett liv tillsammans med honom. Jag älskar honom inte. Det är något annat.

2014 ska bli mitt år. Det året då jag kan kravla mig upp på fötter igen. Kanske inte sträcka på mig i en rask promenad, men i alla fall ta några stapplande steg...

Vad bra att du går vidare med dina planer och att du söker stöd utifrån! Vad glad jag blir! Har tänkt mycket på dig och läst dina och andras inlägg men har inte haft möjlighet att kommentera då huset har varit fullt hela julhelgen.
Precis som alkoholhjälpen skriver så har din situation så många fler dimensioner än" bara" alkohol. Det är det jag har försökt att förmedla när jag säger att det är så mycket lättare att lämna en "vanlig alkis". I ditt fall är alkoholen i bisak.

Jag upplevde i min första relation att han faktiskt använde sitt missbruk för att skrämmas ibland. Kanske din man gör samma sak.

Du är så insiktsfull,klok och stark! Du klarar att ta dig vidare och kommer att skapa ett tryggt och harmoniskt liv för dig och dina barn!

Förbered dig mentalt på de känslor du kommer att drabbas av så att du inte går i den fällan att du" följer ditt hjärta". Tänk på att du har levt länge under en kontrollerande och manipulerande persons makt och detta kan sätta sina spår.

Jag minns hur osäker jag kände mig på mig själv, vilsenheten och faktiskt saknaden av det kaos som hade blivit min trygghet efter att jag hade lämnat min första man.

Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll..

Det var mycket smärtsamt och svårt att inte gå tillbaka till honom när hela mitt jag hungrade efter hans bekräftelse och erkännande. Jag hade så länge levt för de korta perioder eller ibland stunder som han tillskrev mig något värde att jag inte upplevde någon mening med livet när jag inte längre hade tillgång till de ögonblicken.

Än idag kan jag, när jag hamnar i kris eller har det jobbigt av någon anledning, drabbas av en lust att söka stöd hos exmannen. Jag
vet ju att det är en fälla men så fungerar tyvärr en del av oss som levt med en misshandlare. Man får på något konstigt sätt starka band till den som plågat och det kan vara svårt att stå emot.

Med detta vill jag inte skrämma dig utan bara förklara vad som kan hända rent känslomässigt. Blanda inte ihop dessa känslor med kärlek. Försöka att om de känslorna kommer, tänka på att det är effekterna av den hjärntvätt han har utsatt dig för och att du har styrkan att stå emot. Med tiden blir du varse att du kontrollerar dina tankar och känslor och då blir allt så mycket lättare.

Jag inser att det är en skakig och kanske skrämmande resa du nu ger dig in på men den leder till så vackra platser att det är värt varenda strapats och vartenda skavsår som kommer upp under vägen.
Framtiden ser ljus ut och du är värd allt gott som kan ske en människa!

Du ger så mycket till andra och vi är många som blivit styrkta av din omtanke och värme. Hoppas att du kan se vilken stor och bra person och mamma du är!

Krammar Lilleskutt