Senaste kommentarerna i forumet

@elske Om han är både elak mot dig och har slagit ett av era barn är det bara en sak jag kan råda dig till, och det är att lämna. Det är oacceptabelt. Ta hjälp av en kvinnostödslinje och gör upp en plan.

@elske
"I helgen slog han dottern (tonåring) i magen och hon blev väldigt ledsen känslomässigt även om hon sa att det inte gjorde ont."
Det här behöver du följa upp!
För din dotters skull.
Ta hand om dig och barnen!

Tack alla. Ja vi behöver höra detta, att vi är bra och att vi tänker rätt vi som står bredvid. Så ofta man känner sig vilsen och börjar tvivla på om allt händer i ens huvud. Tyvärr är manipulerandet och lögnerna en del av missbruket och anledningen till att de kan fortsätta. Vi ska fortsätta ifrågasätta och vara jobbiga för vi tänker rätt, inte de!
Efter ca 3 år här med upp och nedgångar så är vi äntligen på 95% lugnt och äkta. Sista 5% fick vi tyvärr uppleva i jul då svärmor kom och triggade igång allt. Insåg där att det finns de som inte alls vill se sitt barn tillfriskna eftersom det betyder att de själva blir ensamma med sitt missbruk. Beteenden går i arv.. Tänker att jag stödjer min man i att bryta generationer av missbruk, att välja en annan väg. Med det kommer också att vårt barn ser att det går att bryta helvetessituationer och att man kommer ut starkare på andra sidan. I helgen sa hon ifrån till sin pappa och jag berömde henne efteråt för att hon sagt hur hon kände. Att det inte betyder att hon älskar honom mindre. Hoppas hon växer upp med självförtroende att sätta gränser och inte gömma/trycka undan känslor. Detta missbruket tar slut med denna generation och jag stöttar min man i det men han gör det stora jobbet.

Precis som anhörigstödet tipsat dig, om den som missbrukar väljer missbruket så får hon/han inte vara med. Det är det som hjälpt oss igenom, att hen blir ensam med sin alkohol och ångest. Är hen nykter så finns all kärlek och omtanke i världen att hämta. Varit så tydlig jag bara kan. Är du onykter, ok ditt val men då tänker inte vi umgås/svara på sms osv. Tror det är viktigt att de har ett val, att man inte försöker tvinga fram avhållsamhet. De måste känna att det tillslut kostar så mycket att det inte är värt de korta stunderna av rus.
Kämpa på!

@Letlive åh vilken jobbig sits du sitter i. Har läst dina trådar och det märks att du älskar din sambo men verkar vara lika maktlös som många av oss andra. Ser framför mig hur gärna du vill nå fram, få till stånd en förändring och rädda ert förhållande. Jag tror att du önskar ett annat svar, gudarna ska veta att det gjorde jag med... men det verkar som att din sambo inte har förmåga att " vakna" just nu. Låter hårt, hemskt och allt däremellan men kanske du snart bara har ett val. Rädda dig själv, pausa förhållandet och flytta. Kanske kan det vara den väckarklocka hon behöver.
Jo mer man försöker, ju längre man kämpar desto sjukare blir vi själva.
Jag var själv så medberoende att jag inte kunde gå men tillslut iaf sätta ett ultimatum vi eller alkoholen..han valde de sista.

All heder till dig för att du står upp för de som inte kan göra det själva. Ta hand om dig!

Jag märker hela tiden hur min sambo använder sig av olika strategier för att jag ska okeja hennes drickande. Vi har haft en mysig och fullspäckad dag tillsammans och nu frågade hon om vi inte kunde gå ut och sätta oss på lokala pizzerian efter middagen och spela kort. Jag vet ju direkt att det inte alls handlar om kortspel utan om att de har serveringstillstånd och hon har abstinens. Jag säger nej och då går hon direkt igång på att vi aldrig hittar på saker och stänger sig. Det är jobbigt. Men jag vet inte hur jag ska hantera det. Nu gick hon iväg själv och jag ser på smsen att hon redan har fått i sig några glas. Jag försöker vara väldigt tydlig med att jag inte vill spendera tid tillsammans när hon är berusad och inte ta någon diskussion när suget väl har kommit. Det var ett tips i anhörigstödet. Hur gör ni andra? Har ni några liknande situationer och strategier för att hantera dessa?
Styrkekramar till alla där ute. Vi är säkerligen många som haft en jobbig jul

@bella70
Tack. Sant, man blir aldrig detsamma.
Jag är dock övertygad om, eller om det är önsketänk, att man kan hitta en väg till någonslags inre harmoni med tiden i och med att man börjat leva på annat sätt - men vägen dit är ju en process.

@Tröttiz tack fina du och detsamma❤️ man blir aldrig detsamma efter upplevelserna men jag ska göra allt för att hitta ett inre lugn så gott det går ☺️

@bella70
Lycka till du med,
och sköt om dig!
💜❤️💜

Hejsan @splintr,

Medberoende eller relationsproblem kring alkohol är inget som jag är så värst kunnig i eller ens insatt i då jag aldrig har varit i någon parrelation eller haft att arbeta med att få en familj med barn och sådant att fungera på ett bra sätt. Jag har då trots att jag sedan jag var mycket liten och innan jag själv tidigt av olika orsaker hamnade i ett skadligt alkoholmissbruk sett en hel del om hur det kan fungera när det kommer till relationer rent generellt liksom. Det är mycket känslor och minnen som varje människa har att jobba med och reda ut om det ska bli en någorlunda balans och harmoni i en som människa, förhållande och inte minst då i en familj tror jag.

Det är inte lätt att vara människa, och det är väl som man brukar säga att släkten ofta är värst. Alla vi människor har i grunden vår egen personlighet, vårt eget sätt att vara, och lösa problem i vår egen tillvaro och i relationen till våra närmaste. Alkohol i en kanske redan jobbig familjerelation gör så klart allt bara sju resor värre liksom. Det finns ofta så mycket gammalt groll som ligger och skaver mellan människor i nära familjerelationer. Kanske redan långt innan tiden då inte ens alkohol varit en närvarande faktor. När kanske en eventuellt utåt sett tidigare stark person blivit en besvärlig typ under influens av ett dagligt alkoholbruk i stor omfattning. Då finns det plötsligt kanske en möjlighet att sätta denne person på plats liksom.

När en missbrukare av någon orsak till viss del kanske har visat upp lite av sitt verkliga jag och kanske lagt en liten del av dennes personliga problematiska kort på bordet. Då är det ändå svårt för nära anhöriga att kunna förlåta och gå vidare i den nya situation som uppstått. Det finns ofta en känsla hos många familjemedlemmar då att, nu kan vi då faktiskt få ge igen lite här för allt som denne person som nu visat sig vara lite svag, då denne ju bara framstår som en usel missbrukare. Känslan kan då bli att denne gott kan få smaka lite egen medicin och få komma ned på jorden.

Det är mänskligt att man kanske helt enkelt vill ge igen lite för allt som en missbrukande person kanske har sysslat med genom åren redan innan ett missbruk kanske kom in i bilden. Det är inte lätt att dra ett streck och gå vidare. Detta bara för att en missbrukare plötsligt försöker att bli fri från sitt missbruk av någon anledning. För det löser inte kanske underliggande psykiska låsningar eller tänkande hos en själv, eller nära anhöriga eller hos släkt till den missbrukande själv så att säga. Missbrukaren känner sig lätt ofta sviken och missförstådd och tycker att det är helt orättvist att ingen tycks bry sig, eller ens verkar tycka att det är bra att denne försöker koma tillrätta med som här ett skadligt alkoholmissbruk.

Det är mycket att jobba psykologiskt med hos alla parter om de verkligen vill återupprätta eller skapa en någorlunda vettig och sund familjerelation. Samtidig så är det nog ofta som så att inte alla människor personligt sett riktigt passar ihop liksom. Tänker här på min egen farfar som var tung alkoholmissbrukare under min fars och fasters uppväxttid. Fast farfar blev nykterist på grund av svåra magproblem. Så blev han som nykter person inte en försynt och mild människa som var lättstyrd som person. Han hade en stark pondus och energi och tydligen vilja till att oftast kanske flyta lite ovanpå vad jag förstod av min helnyktre fars sätt att tala och vara gentemot honom.

Farfar fick alltid mest som av tvång och på nåder vara med på ett litet hörn i familjen i några korta sällsynta stunder. Det märktes då inte minst under jultid då allt ska vara så påklistrat gulligt, varmt och oftast konstlat kärvänligt. Helnyktra faster hyste även hon ett milt pyrande förakt mot honom och ville inte att han någonsin mer skulle få ha något inflytande alls över henne och min farmor, som till sist när farfar blev nykterist, och de då till sist hade vågat att lämna honom ensam åt sitt eget öde så att säga. Nära relation till en partner, barn och ens släkt kan vara ett svårt arbete där det krävs mycket givande och tagande från alla parter för att det ska bli drägligt och fungera tror jag.
Hoppas att allt ordnar sig till det bästa för er.

Kämpa på!

@splintr En månad fri är en skör period. Allt är så nytt och skört. Man har inte ännu vant sig vid och hittat sätt att hantera sina känslor utan bedövningsmedel. Istället står man där lite naken. Det viktigaste då tror jag är att man behåller tilltron till sig själv. Sitt självförtroende att man kan lyckas. Om då detta, just i denna sköra period, får sig en törn. En där man får förklarat för sig hur, vem, vad och inte är välkommen är det nog rätt naturligt att man får en motreaktion. Speciellt när barnen blir brickor i detta. Skam är ett farligt medel att styra med. Den bygger distans då just skam är en så hemsk känsla som man nästan inte kan värja sig emot. Istället sjunker man. Då blir ilska lätt den känsla man manifesterar.

Julen är en skör tid med mycket känslor. Många familjer har svårigheter att hantera jular då massa gammalt ligger å pyr. Att din syster tycker det är olustigt förstår jag. Även då man har ett litet barn kan ens hormoner spela en ett spratt. Vet inte varför egentligen hon känner sig otrygg i hans sällskap? Är han obehaglig som nykter? Finns det grund för hennes oro eller tror du snarare detta har ökat distansen mellan er alla? En förtroendekris? Kanske kan hon ringa till Alkoholhjälpen för att få lite mer kött på benen gällande beroendeproblematik så att hon lättare förstår vad det handlar om? Kanske även du behöver mer input i detta nu för att skapa förståelse så ni kan överbrygga den distans som skapats?

Det låter i min värld som ni alla skulle behöva reda ut var rädslan handlar om? Om ni agerar sakligt eller snarare känslostyrt på grundval av tidigare händelser som skett under alkoholpåverkan?

Att känna sig utesluten är hemskt. Om hans familj ringt till honom och sagt att de inte vill att du kommer för de känner obehag kring dig. Hur hade du då velat att han skulle agerat?

Ibland rinner det för mycket mellan broarna. Ingen sida är känslomässigt redo / tillräckligt utvecklad för att hantera dessa möten. Det ligger för mycket rädsla bakom som lätt manifesteras i ilska om man inte klarar att prata om det.

Till din man hade jag gett rådet. Om någon i denna nya sköra process förminskar dig. Får dig att vackla / ökar din skamkänsla så sätt gränser. Det är inte ok. Viktigt att du bevarar ditt självförtroende och värnar om din självkänsla. Att ditt fokus nu ligger på ta inte det första glaset. Det räcker så. Tids nog kommer du se allt klarare och klarare. Hitta sätt att hantera relationer och starka känslor utan att ha en falsk krycka i form av alkohol som mellanhand.

Till din familj hade jag frågat? Är detta en saklig rädsla? Tror ni han kommer göra skada nu som nykter på antabus? Om de svarat ja på den frågan hade jag sagt att då avviker vi för nu. Vi träffas vid ett tillfälle där alla har lite mer luft än just nu under jul. En där vi kan träffas under kortare möte för att börja överbrygga den distans som nu finns. Om detta möte sker om 6 månader eller mer spelar väl mindre roll.

Man ska vara medveten om att det krävs en hel del från båda sidor vid beroendeproblematik. Ilska är oerhört vanligt att känna mot en som har beroendeproblem inom familjen. Just den ilskan kontra självkänslan & skam hos den beroende är nog en hörnsten kring varför många förhållanden inte fungerar vid denna typ av problematik. Att det låser sig. Ilska är ett dåligt vapen mot en skamfylld person. Beroendeproblematik & skam är nästan synonymt. Därmed måste man hantera både skam & ilska för att kunna hitta harmoni när dessa båda sidor möts. Annars har man det nog bättre utan varandra. Det tär för mycket annars. Äter dyrbar energi från båda. Var sak har sin tid.

Kände igen mej mycket i din text och är också ”ny” här. Är också lämnad för älskarinnan och det gör verkligen ont. Också så sorgligt att läsa alla historier här och inse hur jag har levt i över 10 år. Att inse att det fanns bara en utförsbacke hur jag än vårdade, försökte och älskade. Ensam sedan april och har ingen kontakt då vi inte har barn ihop men sorgen och ensamheten är svår. Mitt hjärta känner med dej/er.

Kände igen mej mycket i din text och är också ”ny” här. Är också lämnad för älskarinnan och det gör verkligen ont. Också så sorgligt att läsa alla historier här och inse hur jag har levt i över 10 år. Att inse att det fanns bara en utförsbacke hur jag än vårdade, försökte och älskade. Ensam sedan april och har ingen kontakt då vi inte har barn ihop men sorgen och ensamheten är svår. Mitt hjärta känner med dej/er.

Har hängt runt här ett bra tag men känner mig äntligen mogen att starta en egen tråd. Jag har levt med fadern till barnen under väldigt många år. Likt många andra kom problemen smygandes och blev tilltagande värre. Det tog lång tid att själv förstå att något var fel. Förklaringarna var många och allt blev "normalt". Tillslut insåg jag sanningen och trots alla tappra försök att nå fram, få till stånd en förändring misslyckades jag totalt
och det föll sig så att han tillslut valde att lämna oss för sin älskarinna dvs alkoholen när det bara kvarstod det alternativet. Vi eller alkoholen. Han har inte nått sin botten och lever i fullständig förnekelse. Endast till mig har han erkänt problemet men vänder lika fort samtalet och allt, ja precis allt beror på mig. Allt från fysiska ,psykiska problem till att han vill dricka för att må bra.
Jag har läst allt jag finner om både medberoende och beroende. Jag är 100% på vår situation men hamnar ändå i stunder av tvivlande, sorg osv

Det har gått ett bra tag sedan separationen men inget är löst och klart. Han pendlar från att vara lugn, verka ha ordning och reda , för omgivningen normal till att göra impulsiva saker, försaka barnen och
bete sig irrationellt .
Det är för oss övriga i hemmet tufft att vara "de enda" som ser, som blir besvikna, svikna av honom. . Medans omgivningen tror på alla hans lögner, den fasad han visar utåt.
Jag känner mig stundtals så förvirrad, så ute och seglar. Precis som om att allt bara pågår i min hjärna.. Än om jag vet att det är så han vill få det till.
Lika mycket som jag vill skydda honom, vill tro honom, så vet jag att jag inte kan det längre. Jag vet också att jag kan inte rädda honom varken från alkoholen eller de misstag han gör men känner mig ändå värdelös ibland. Kanske framförallt att jag inte kan skydda våra barn från att sårad.
Alkohol har verkligen makten att förstör familjer och alla i den beroendes närhet.

Vad jag babblar på.. vill bara skriva av mig lite

Min äldsta råkade ut för samma av min man. Nykter var han ifs. Alkoholen tänjer ju gränser och då blir man väl ännu mer oberäknelig. Även min son blev ledsen. Jag försökte prata med honom. Redogjorde att han inte var skuld osv. Sedan sa jag till maken att ta denna händelse på allvar och reda ut densamma. Sa att här kan det bli en riktig förtroendekris. Du måste prata med din son och reda ut varför du inte sätter gränser i ett tidigare skede utan att välja att slå. Jag hotade inte att anmäla och gjorde inte ett jättenummer av det hela.
Maken gjorde vad han kunde för att rätta till allt. Gick till psykolog som tydligen sa att det kan hända !😨 De anmälde inte till soc och inga utredningar startades. Är det alkohol med skulle de nog anmälts men detta var utan drogpåverkan.
Nu har det gått 3 år. Inget mer har skett. Ibland blir saker fel... Är inte det viktigaste att man tar tag i sitt liv? Att man visar att man vill ställa allt tillrätta? Nummer 1 skulle jag säga är att du vågar ha en rak, genuin och ärlig dialog med din man. Går inte det har du nu fått en riktig varningssignal att ta på allvar.

Som jag förstår det kan en förälder som dricker fråntas vårdnaden och bara få så att säga bevakat umgänge, så jag tror inte du behöver oroa dig för att ert gemensamma barn ska behöva bo själv med en berusad förälder, särskilt inte eftersom han även är våldsam. Att sambon är våldsam mot dig och nu även mot dina barn är helt oacceptabelt. Du är den enda som kan skydda dem mot detta, genom att flytta ifrån sambon. Har du familj eller vänner som kan stötta dig och hjälpa er komma bort?

Hej, ja jag är i situationen idag och lider med dig. Men jag har inget fysiskt våld som du verkar ha och början ge sig på barnen mässing göra något nu. Men jag vet hur svårt det är, samma här när han är nykter är han en bra pappa men det det blir mer och mer sällan . Bra att du skriver här jag skrev för första gången härom och det kändes lite befriande. Man får stöd från andra här och det känns så skönt. / kram 🤗

Snälla sök hjälp idag - anmäl gärna- du får absolut inte låta barn växa upp i detta, snälla..❤️

@ensam optimist Tack för detta du skriver ovan❤️ Behövde höra det. Ledsen över att du inte hade en bra julafton vad det verkar men så starkt av dig att sätta gränser! Heja dig! Jag har haft en fin men mentalt tuff julafton med en man som går på antabus och jag som mest går som på nålar och bara väntar på fallet, och mår dåligt av att jag känner mig så känslokall och inte har någon kärlek kvar för honom mer än som vän/familj. Men tio års kämpande mot Fru Alkohol gör väl så med en förmodar jag. Han däremot går omkring som i en bubbla och tror att nu när han lyckats vara utan i snart en månad så är allt frid och fröjd. Han lyssnade inte på mig förut och gör det inte nu heller.

Så skönt att läsa från Självomhändertagande ovan att det finns en fint lugnare liv på andra sidan kampen❤️ Kram

Jag har firat jul utan mitt ex för första gången. Saknade en man och partner vid min sida men saknar inte honom eller hans drickande. Firar hos min familj och med mina barn. en lugn och trygg jul. Blev en välkomsskål med bubbel och en snaps till julsångerna. Förra julen var vi själva med exet. då blev det 4-5 snapsar och vin o öl till maten. ingen trevlig jul..
Detta att sakna en man måste jag vänja mig med och bli stark och trygg i mig själv.
God Jul alla fina människor i forumet som kämpar 🎄

@ensam optimist
Så fint inlägg!!
Jag är på andra sidan idag. Lever i en ny sund relation efter att ha landat ensam i några år, efter det att mitt ex flyttade ut. Han visste också att jag inte kunde ge honom mer pengar, inser jag nu. Jag gav honom allt jag hade i flera år. Jag såg inte vilken sörja jag var i.
Kampen ger utdelning. Och det finns ett liv utan alkohol som är vackert.🙏
❤️

@ann74
Kära du, så fint att du skriver här. Att sätta ord. Och se dem. Få tag i sina egna tankar. Allt kommer fram. Upp till ytan. Tydligt.
Jag tog hjälp av just skrivandet. Jag skrev till mig själv. Köpte nya skrivböcker när jag bestämde mig för att fika eller äta själv på stan. Har säker ett 100 tal skrivböcker i olika format. En ny varje gång jag tog mig tid, att skriva.
Har kvar dem alla. Har läst ett par. Minns. Och känner tacksamhet. Jag tog mig ur skiten.
Försökte med att prata med hans pappa. Försökte nå brodern och svägerskan som båda är allmänläkare. Försökte bli bekräftad, att han dricker.
Ingen bekräftelse. Han bodde bra hos mig, där han blev försörjd, av mig. Jag tänker att han mor tyckte att det var skönt, eftersom hon förstår vem jag är. Omhändertagande. Och jag trodde att jag älskade hennes son. Jag visade kärlek. Jag hade mycket kärlek att ge.

Idag förstår jag, att det handlade absolut om kärlek. Men inte om en sund kärlek till en man.

Jag har kommit vidare. Lever med en sund man idag. Och jag får tillbaka kärlek. Det är något helt annat än förr.

Jag lever ett liv på riktigt idag.

Och jag hamnade nästan på botten. Min ekonomi blev körd, då jag lät mitt ex leva på mig. Jag köpte vinterjacka till honom istället för att unna mig yoga osv...

Jag var fast i en medberoendes klor.

I mina texter till mig själv, förstod jag att en psykolog behövde hjälpa mig. Och från att jag visste det, så kavlade jag upp ärmarna och tränade själv på gymmet med musik i öronen som hjälpte mig att kämpa. Varje dag var en kamp i flera år.

Det var inte självklart att få hjälp inom vården. Men jag har varit sjuk i en bipolaritet tidigare, så jag hade en god kännedom att vara patient.

Jag hade erfarit det goda samarbetet med ett vårdteam.

Jag visste hur jag skulle söka hjälpen. Jag var tydlig, sa som det var och vilken hjälp jag behövde. Det var i en kommun med resurser som en vårdcentral hjälpte mig. På första försöket.

Tidigare hade jag provat med den vårdcentral som jag gått till tidigare. Men de såg varken då jag insjuknade i bipolariteten eller var öppna för att stötta mig så jag berättade naket till den kvinnliga läkaren, att jag levde med en alkoholiserad man. Och jag önskade hjälp att få honom att flytta, då jag önskade bli en mamma och jag kunde inte ha honom där. Den kvinnliga läkaren var själv en mamma, i min ålder och jag triatt hon skulle lyssna. Hon var bra vid att upptäcka kristallsjukan, men annars så var det tomt. Trodde jag.

Nu vet jag, hur den vårdcentralen styrs. Den privata ägaren tänker bara på pengar. Har frågat mina vänner som arbetar i professionen. Jag ville förstå.

Allt handlar om pengar i detta samhälle.

Så det gäller att själv ta över rodret och styra seglatsen dit man vill åka.

På sitt eget sätt. Jag har hjältar från fiktionen som inspirerat mig.

Och en av de karaktärer har jag skrivit själv.

För det var just det som hände mig. Att skriva mitt liv, hur jag ville ha det, blev min räddning.

Dp behövde jag inte bli bedömd av vänner, eller höra hur jag skulle kasta ut honom.

Jag hade inte den förmågan, att kasta ut. Jag är en människa som hjälper.

Köper fika till hemlösa ibland, nä jag lan. Om jag får frågan i ansiktet. Då kan jag inte säga nej.

Annars har jag satt enorma gränser för andra, efter denna erfarenhet.

För mig är allt intressant. Det var det även när det var ett helvete. Men jag gick då och yogade regelbundet och fick återhämtning varje dag.

För jag visste att jag kunde bli sjuk om jag inte tog hand om mig. Och lyssnade, på kroppens signaler.

Allting går. Gör en plan. Ett steg i taget. Och du behöver känna att du gör det som passar dig.

En vegetarian bjuder inte på kött.

En hjälpare kastar inte ut. En hjälpare sätter gränser. Och övar på att ta hand om sig själv.

Och så småningom faller allt på plats. I processen som ska leda till separation blir det separation.

Man måste "bara" lära sig de spelregler man har och förhålla sig till dem.

Utgå från sig själv, sin omgivning och sina behov och lust.

Vad vill jag?

Hur ska jag gå tillväga?

För att uppnå mitt mål!

Lycka till!!

Ville bara titta in här på julnatten och säga till alla som kämpar där ute; Vi är bra och vi kommer klara detta!
Det är vansinnigt tufft emellanåt men det går att må bättre. Tänk på dig själv. Sätt dig själv främst. Våga sätt gränser för vad du tycker är ok.

Haft en sjuhelvetes jobbig sen julaftonskväll men nu sover alla utom jag. Men jag vågade säga ifrån och det känns bra. Vet att morgondagen kommer innebära ångest för den som drack okontrollerat fastän han bestämt att det skulle bli annorlunda. Imorgon kommer vara jobbig. Men jag var iaf sann mot mig själv ❤️ Fortsätt kämpa!

Tack för allt erat stöd det känns så skönt att kunna skriva av sig här med några som förstår vad man går igenom🤗 det ger mig lite styrka att försöka ta nästa steg.