Senaste kommentarerna i forumet

Du gör rätt som tar hand om hunden, låt honom sura och försöka styra dig - låt honom bara inte lyckas!

Så bra att du skriver här, det blir tydligt för dig själv också tror jag?! Ja, alltså tydligt vad som faktiskt händer mellan er, vad han gör och hur det får dig att känna!!

Du är värd bättre, du är en bra människa och du behöver inte ta skit!

Kram!!!

är vad jag faktiskt har blivit inser jag nu. Jag vågar inte fatta beslut om någonting utan att fråga. Jag kan inte ens köpa mina egna kläder eller skor längre. Eller parfym. De få gånger jag har gjort det, hittat något jag varit glad och nöjd med och stolt visat honom, så har han hånat det och kallat det för horkläder och att det ser billigt ut, sån doft använder bara horor (Diors J'adore som jag använt i många år och ville köpa en ny) osv. Istället tar han ibland storstilat med mig till stan och köper dyra kläder, jeans, skor när jag inte behöver, parfym som han väljer som jag inte gillar...sen blir han förbannad för att han alltid köper till alla andra och aldrig unnar sig själv något, hur osjälvisk han är. Svär och domderar, vilket får mig att skämmas för att jag fått så mycket som jag inte ens bett om eller ens velat ha. Härskarteknik? Ja. Och det är effektivt.

Nu har jag varit hundvakt åt min dotters hund sen igår. Han surade ner och låste in sig i ett rum hela kvällen. Hunden är liten och lugn och märks knappt. Nu blev han arg för att jag lovat att ha honom tills imorgon. Blir arg på min svärson för att han ska vara vuxen och ta ansvar för sin "jävla hund". Jag sa att jag vill ställa upp för min dotter och att jag dessutom tycker att det är roligt, och att det inte är svärsonen jag hjälper utan min dotter! "Det där är inte sant, du ska alltid suga svärsonens kuk", sa han då! Försöker att inte gå i försvar, för det är bara så lågt. Jag får bara lust att åka tillbaks med hunden men NEJ, det tänker jag inte göra. Jag vill vara en mamma som min dotter kan lita på ställer upp för henne. Jag har varit förhindrad att vara det så länge och det får vara slut på det nu. Fokus, fokus...vem vill jag vara och vad kan jag göra för att bli det? Får verkligen anstränga mig för att göra det som känns rätt, även om jag låter ynklig i mina protester mot honom. Suck. Små små steg och små segrar som ska göra mig starkare!

Det är med tår i ögat jag läser ditt inlägg... Och alla vi som lever nära någon som dricker kan känna igen oss i frustration och maktlöshet. jag förstår din fråga om att bara få honom att dricka lite mindre. Jag tror bara det finns tillfälliga lösningar där som att gömma/hälla ut sprit, vakta dygnet runt, se till att han inte har pengar osv. Vill inte rekommendera något av detta då alkoholen alltid hittar nya vägar. Jag tror bara du, som du säkert redan har gjort, kan vara rak och säga att du inte vill förlora honom och uppmana att söka hjälp. Ta reda på var närmaste hjälp finns. För han behöver troligtvis proffesionellt hjälp. Sen kan du nog tyvärr inte göra mer än att finnas där när du orkar och börja ta hand om dig själv. Finns mycket stöd att få som anhörig. Ditt liv, din framtid är viktig.
Kram!

Vilken knepig och sorglig sits du hamnat i.. Min sambo har oxå problem med alkoholen och jag har fått mycket stöd och goda råd genom att läsa här i forumet.
Nu har vi kommit till en fas där han insett att han har problem och sökt hjälp, hur det sen går får framtiden utvisa.. Att inse sitt medberoende är ett bra första steg. Jag, precis som du, har testat alla olika sätt för att få honom att sluta innan jag " gav upp" och det var väldigt befriande. Din sambo behöver troligtvis hjälp och du behöver välja ditt liv. Du frågade vad du ska görs när han druckit. Jag kom fram till att det bästa för mig var att inte göra något alls just då eftersom det ofta blir bråk och inte ger något att prata men någon som är påverkad. Så mitt tips är att göra det du tycker om då och försöka leva. Jag har gått på bio, träffat vänner, tagit långpromenader, läst böcker osv när min sambo varit full. Sen för att få ut min frustration/besvikelse så skriver jag alltid dagbok då med mina känslor. För ut måste det! Men att stå och gapa på en full människa ( ja jag har gjort det massa gånger ) fick mig bara att må ännu sämre eftersom mottagaren "inte var hemma" då.
Lycka till och ta hand om dig och barnen!!

att det skiljer mycket mellan läkare på hur de gör. Det finns ju en rapportskyldighet om läkaren bedömer att risken är stor men jag tror, utan veta säkert, att den skyldigheten inte alltid efterlevs.

Å andra sidan....om han har så kraftiga alkoholproblem så han redan åkt fast så kanske det kan bli den varning han behöver ?

Jag blir väldigt berörd av det du skriver.

Det du skrev om bekräftelse: min exsambo var exakt likadan. Om han en gång lagade mat så skulle det berömmas till förbannelse, eller om han monterade ihop en ikea-möbel eller satte upp en tavla - då skulle det berömmas oändligt, och helst visas upp/berättas om för alla...
Alla gånger jag lagade mat, fixade saker i hemmet, osv osv så var det i bästa fall värt ett litet tack, oftast ingenting.

Jag förstår vad du menar med att det låter futtigt när man skriver ett eller två exempel här - men när man lever i det och när man börjar inse alla dessa små saker så är det inte längre små saker; det har blivit ett oöverstigligt berg med saker.

Tänk på att det är hans ord, att du är egoistisk/aldrig ställer upp för honom, aldrig gör något för honom osv. Det är hans ord, och det är ett effektivt sätt att trycka ner dig - för hur det än är, så har vi anpassat oss; vi vill ju så gärna vara omtyckta, göra bra osv, och då försöker man ju gärna lite till för att få höra lite positiva saker. SÅ var det i alla fall för mig.

Att du inte vågar ta striden för dig själv, för att våga gå, är fullt förståeligt. Men en dag har du ork, kraft och styrka.
Du kanske redan har kommit över många saker som stoppat dig innan - jag vet att jag hindrades av många saker så som jag kanske inte klarar mig ekonomiskt, jag har inte något ordnat boende, vad kommer andra att säga, ingen kommer tro mig att han är elak, och en stor sak var att jag inte trodde att vi skulle kunna dela våra saker... Saker är oviktigt - men det var ändå viktigt...

Var rädd om dig - du är viktig och han har ingen rätt att trycka ner dig. Utsätt dig inte för fara!

vill också uppmuntra dig till att verkligen försöka få någon att prata med. Du kan även vända dig till socialtjänsten i kommunen, de har ofta hjälp att erbjuda även till anhöriga. Det finns också möjlighet att lämna en anonym anmälan till kommunens missbruksenhet, angående din oro för din pappas situation.

Det är verkligen en svår situation för dig. Du har också en sorg som du inte riktigt får plats med just nu eftersom fokus här och nu ligger på din pappa.

Styrkekramar till dig!

att försöka fokusera på det som har gjort skada. Och när man jämför med det som varit bra, så visar det sig nästan omgående att det positiva väger lätt. För när jag försöker lyfta fram det positiva, så finns hela tiden känslan eller till och med vetskapen om att det han gör som är snällt alltid har en beräknande baksida, alltså han gör aldrig något för mig som jag inte får "äta upp" sen... Det är så svårt att förklara. Men ett exempel är t ex om barnen är hemma och har kompisar hos sig så kan han ställa sig och fixa värsta laddningen med varma mackor, chips, läsk, godis mm, beordra mig att åka och handla allt, städa upp och diska i köket efter hans framfart och efteråt måste han ha tusen bekräftelser på om jag tror att barnen blev nöjda, om kompisarna blev nöjda, ett eller flera samtal om hur bra han är på att ta hand om barn och att han vet vad ungdomar vill ha. Sen kan det gå lång tid när han inte lyfter ett finger hemma, bara ligger på soffan och jag får serva honom. Om jag då någon gång inte gör som han säger så får jag höra att han alltid ställer upp för alla andra och att det aldrig är någon som gör något för honom!

Om han har lagat mat och det blir något över när han har ätit så ger han det till hunden. "Tänkte inte på" att jag åker till jobbet varje dag och har matlåda med mig och att det kanske hade varit en bra idé. Det låter säkert som småsaker, men det är ett genomgående tema och det blir väldigt många såna här små saker som läggs på hög. Han gör en stor affär av att någon gång ibland "ställa upp" och t ex laga mat så att även jag får. Och detta ska höjas till skyarna i oändlighet.

Han är lugn just nu. Jag kan inte sträcka mig till att säga att han är "snäll" ens för det är inte rätt ord. Han är lugn och kan prata lite normalt om saker som inte engagerar. Fortfarande springer jag och servar. Han behöver bara säga att han är törstig så springer jag och hämtar något att dricka, fixar något att äta, serverar, dukar bort, diskar, hämtar kläder, letar upp saker som han ska ha, tar ut hunden om hon stör honom. Ändå gör jag aldrig någonting för honom. Jag ställer aldrig upp för honom. Jag är egoistisk.

Det är jag själv som hindrar mig att gå nu. Jag vågar inte ta konflikten. Vågar inte säga honom face to face att jag inte vill längre. Jag vet också - och han vet - att om han bara ger mig en kram just då så börjar jag gråta, han tröstar och säger att allt ska bli bra och då klarar jag inte att stå på mig. Då gör jag det igen - sviker mig själv. På det sättet så är det ju på något vis "enklare" att ta det när han är riktigt full, arg och/eller elak. Samtidigt som det ju faktiskt är mer riskabelt.

- vanmakt och förtvivlan delar du med många här liksom den innerliga önskan att hjälpa - jag hoppas du kan känna att vi vet vad du talar om. Ändå har jag inget mer hoppfullt svar idag. Bland det svåraste för en alkoholist är nog att dricka mindre eller måttligt. Flera som skriver här har försökt börja dricka "normalt" men det är ett mycket litet fåtal om ens någon som lyckats och de har haft en stark egen motivation. Det handlar inte om karaktär eller att vara en bättre eller sämre person, beroendet har en stark fysiologisk komponent. Du kan googla på "kidnappad hjärna" och läsa om det. Här en artikel, lite gammal men rätt bra tycker jag http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

På alkoholmottagningen Riddargatan 1 i Stockholm erbjuder de hjälp att börja dricka mindre http://riddargatan1.se/

Jag skulle råda dig att ringa Alkohollinjen redan idag och få nån sakkunnig att prata med, där tror jag att du kan få bästa svar på dina frågor - jag kopierade:

Alkohollinjen är öppen
måndag-torsdag kl. 12.00-19.00
fredag kl. 12.00-17.00

Syftet med den metod som används på Alkohollinjen är att öka klientens egen motivation och förmåga att förändra sina alkoholvanor. Behandlingen anpassas efter hur allvarliga alkoholproblemen är och vilka förändringar klienten är beredd att genomföra. Förutom kontakterna på telefon kan hemuppgifter erbjudas. För anhöriga är syftet att öka motivation och förmåga att hantera sin egen situation men även att stödja den anhörige till en förändring av hans eller hennes alkoholvanor.

Här är länk till hemsidan http://www.folkhalsoguiden.se/Projekt.aspx?id=2030

Allt gott, hoppas du hittar någon att prata med så att du känner dig mött i din önskan att hjälpa!
Läs gärna mera här på hela forumet så får du många berättelser från verkligheten också. Kram / mt

Vill först och främst tacka för alla svar.
Ni verkar så trevliga och snälla allihopa.

Jag vet att man inte kan få en person att sluta helt själv utan att personen själv har viljan.
Men om det ändå skulle kunna finnas ett sätt att han åtminstonde inte super sig redlös varje helg.

Ikväll drack han både ren vodka direkt ur glaset och capten morgan och cola.
Han stank verkligen sprit hela han och rökar gör han också luktar fruktansvärt.
på väg ut i halen kan han inte ens stå upp på benen ordentligt, ikväll ramla han och vricka foten mitt framför ögonen på mig.

jag vet att jag inte borde ta ansvar och vara mamma till min egna pappa.
Men jag tänker inte heller stå och bara titta på när han super bort sitt liv och dör i förtid.
Det är så hemskt att stå maktlös och se någon man bryr sig om förstöra sitt liv.
Jag har redan stått maktlös genom min mors lidande.
Vill inte behöva se min pappa förstöra sin egna kropp på det här sättet.
Det gör ont i hela mig.

... sa något tänkvärt till mig. Jag hade i och för sig lämnat min exsambo, men varje gång han var snäll så undrade jag om han ändrat sig och jag hade gjort fel, och när han var elak så var jag säker på att jag gjort rätt som lämnat, men sedan vacklade jag igen när han var snäll... och så höll det på. Vid ett tillfälle sa min samtalskontakt till mig att jag behöver fokusera på de elaka saker som exsambon gjort och gör, för jag var så snabb med att ursäkta/försvara honom. Jag tycker mig ana att du behöver göra samma sak - för de elaka sakerna är inte ok och de kan inte uppvägas av att han sedan är "snäll" ett tag, men du vet samtidigt inte när han inte är det längre...

Och att hans empatiska förmåga verkar vara obefintlig gör ju att det knyter sig lite i magen på mig - det är inte ok att behandla dig så!

Var rädd om dig!
Kram

ibland är man så säker på vad man ska göra, när gränsen är nådd osv, men sedan i nästa sekund så är man inte det... Kämpa på, du gör vad du kan!!
Kram!

... på självaste julafton 2012 så var jag redo att bara ge upp allt - då ville jag bara gå och dö.
Jag jobbar med vissa saker och kämpar på med vissa saker, men jag har det bättre idag. Jag får en knut i magen ibland när jag hör barnen berätta saker eller så, men jag kämpar och min känsla av hopplöshet är betydligt mindre än den var då.

Tack Mt - ja, jag försöker faktiskt klappa mig själv lite på axeln - jag lämnade min elaka sambo, jag flydde till ett tillfälligt boende och trodde under ett par månader att jag på fullt allvar skulle dö, rentav önskade att något skulle ta död på mig, men jag kämpade på med samtalskontakter, jag ordnade ett mer permanent boende och sedan har jag försökt stärka mig och samtidigt härda ut exsambons fortsatta störning, och fixat ett nytt permanent boende "på allvar" (här skulle jag kunna bo resten av livet...!) och ibland är det tufft, men jag lever och jag mår bättre och jag kämpade och kämpar!!!

Stor kram till er alla!

Jag tänker på dig och minns min förra jul - så fruktansvärd på alla sätt. Och jag känner med dig och önskar att du inte haft det så.

Stor kram!

Åh, du... Ibland när du skrev till mig from oktober och fram tills sommaren så kände jag så ofta att jag var dum, hade fel, gjorde fel osv, men nu har jag läst tillbaka lite i min tråd, väldigt lite, men jag ser på kommentarer, bland annat dina, att det var jag som var mycket mer fast i mitt medberoende än idag... TACK för allt ditt stöd!
Jag har haft en bättre jul än de senaste åren, och jag läste tillbaka på mitt inlägg den 24 dec förra året - då ville jag bara gå under, men så känns det inte idag. Idag kämpar jag mot andra saker, men jag har det mycket bättre!!!
Gott att höra att du har det bra!
Stor kram!!

Det finns kraft i den känslan! Men jag vill samtidigt be dig att rikta den mot det som är problemet. Det är klart att man blir besviken på sig själv och det är med sorg och smärta man inser att man inte lyckats skydda sina barn eller gett dem den trygga uppväxt de förtjänar. DU önskade inte dina barn det här, DU hade förmodligen en helt annan bild av hur familjelivet skulle bli. Jag gissar att din man inte heller önskar dem det, om han hade haft insikt om vilka konsekvenser hans beroende får för er och framförallt för barnen. Han är fortfarande kvar i förnekelse. Han fortsätter. Men DU har påbörjat en resa som oavsett hur det kommer att sluta, om ni fortsätter tillsammans eller inte, kommer att innebära positiva förändringar för er. Jag tror att man måste acceptera att den här förändringen tar tid. Låt det ta tid för dig att komma ifatt allt som pågår inom dig just nu. Jag kämpar själv med ilskan och självföraktet, men riktat mot mig själv så lägger det bara ännu mer skuld på bördan och då finns risken att man dukar under istället för att faktiskt resa på sig. Men det är så svårt att låta bli. Visst, du har "låtit det ske" men DU är inte dem som har åsamkat familjen skada. Det ansvaret är alkoholistens. Ditt medberoende har handlat om att gjuta olja på vågorna, vara "termostaten" i familjen och faktiskt kämpat hårt för att alla ska må så bra som det bara är möjligt trots problemet. Hur hade barnen haft det utan dig? Du är den trygga och fasta punkten som är pålitlig när vardagen gungar. Situationen har inte varit optimal, men underskatta inte ditt eget värde och döm dig inte för hårt!
Det du gjort hittills och det du gör just nu är fantastiskt!
Styrkekram från mig

Nej det är verkligen inte lätt att leva med en alkis. Jag är så arg på mig själv att jag har varit kvar så länge och inte haft kraften att göra något åt det!Tänker mest på våra barn att de under hela sin uppväxt fått stå ut med det här. Därför att jag har varit för feg att göra nåt'! Det är ju lika mycket mitt fel att de har haft det så här eftersom jag inte har gjort något.

Hoppas ni haft en lika bra jul som jag.

Jag har återigen märkt att när jag släpper på förväntningarna(kontrollen) så kan det bli oväntat bra.

Kramar

Nej det är verkligen inte lätt att leva med en alkis. Jag är så arg på mig själv att jag har varit kvar så länge och inte haft kraften att göra något åt det!tänker mest på våra barn att de har inre hela sin uppväxt fått stå ut med det här. Därför att jag har varit för feg att göra nåt'! Det är ju lika mycket mitt fel att de har haft det så här eftersom jag inte har gjort något.

inga utbrott, bara blivit väckt för "samtal" ett par gånger. Han sa att han känner sig så ensam och utanför gemenskapen med min familj. Jag sa att den enda som kan förändra det är han själv, som måste våga kliva in. Han tycker att han måste sjunka lågt om han ber om ursäkt men jag sa att det är precis tvärtom, att det visar på mognad och att man reser sig och är stark om man klarar en sån sak. Att det verkligen är att sjunka lågt om man gör det han gjorde igår kväll. Han ville att vi ska bjuda hit dem på middag så att han får möjlighet att lära känna dem och visa att han inte är den idiot som de tror... Idag tror jag att han har glömt det. Men oavsett hur det blir med oss så kanske det kan vara bra? Kanske kan kännas skönt om de kan komma hit ibland och inte behöva vara rädda? Och för mig kanske det också kan vara bra? Jag vet inte.

Jag vet ju att han är så ensam och det är därför jag tycker så synd om honom och känner sånt ansvar för honom. När jag läser mina tidigare inlägg så kan jag nästan inte förstå att jag varit så rädd och att han varit så...grym. Men jag vet ju att det varit så. Och när jag tänker tillbaka på vårt förhållande och speciellt förra hösten när jag fick behandling för min cancer så söp han värre än nånsin, var elak mot mig och flirtade helt öppet med andra. Han blev irriterad och provocerad av att jag mådde dåligt psykiskt, att jag kräktes hela tiden och att jag inte orkade någonting. Vägrade följa med på läkarbesök eller besöka mig när jag var inlagd på sjukhus. Förbjöd mig att prata om min oro. För att han blev så ledsen då och inte ville tänka på att jag var sjuk! Empatiskt, eller hur?

Jag måste verkligen anstränga mig för att se allt det dåliga. Och det är inte lätt! Allt liksom bleknar så fort han är lugn igen. Varför är det så? Vad är det som händer? Då känner jag mig så elak som går med mina tankar och planer...

att natten varit lugn. Om du behöver få råd av någon kan du alltid ringa Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/ där kan du få råd om vart du kan vända dig för att få stöd och hjälp att komma vidare. Telefonnumret är 020-50 50 50 och du kan ringa när som helst på dygnet. Samtalet är gratis oavsett var du bor i Sverige och syns inte på telefonräkningen. Även Nämndemansgården erbjuder kostnadsfritt stöd och rådgivning, 0706-78 22 70 eller per mail,info@namndemansgarden.se http://www.namndemansgarden.se/ Fortsätt skriv här och ta hand om dig! / mt

livet med en alkoholist är svårt och "se" vidden av missbruk och medberoende är en smärtsam process. Det är så vanligt men ändå så dolt i samhället, många som är drabbade men så få som talar öppet om det. Det du beskriver är så vanligt, både att "alla" är delaktiga i att det ska finnas alkohol och att missbrukaren både dricker öppet och samtidigt i smyg.

Fortsätt att läsa och skriva här, det ger insikt att ta del av andras erfarenheter och att sätta ord på sin situation är ett bra sätt att "se sig själv". Och inte minst ger det kraft att känna att vi kan hjälpa varandra. Alla här vet vad du talar om.

Önskar dig en lugn fortsättning på helgerna, ta hand om dig! / mt

Har haft sån ångest nu före jul för jag har inte vetat hur jag skulle prata med honom om alkoholen på julafton.för han brukar ju jämt bli så sur när jag tar upp det och så blir det ännu sämre stämning.dagen före julafton tog jag i alla fall mod till mig eftersom jag hade lovat mina döttrar det och för min egen skull också.jag sa till honom att vi kunde väl skippa starkölen o ha "vanlig öl" i stället,men han sa att några öl kunde han väl få ställa fram till de andra. Jag stod på mig men det hade jag inget för:( Hade tänkt att vi inte skulle ha snapps heller men hans syster kom med en75a dagen före julafton. Det var ju väldigt passande, jag blir så arg!så det blev precis som vanligt med starköl, vin,snapps och visky till kaffet. Det är inte klokt,det skulle egentligen inte vara någon sprit alls när det finns barn med.När vi satt och åt såg jag att det stod en starköl 6,0 i bokhyllan bakom ett foto. Hittade också en öl i hans jackficka. Det är som att han tycker att på julafton då är det ok att dricka fast han har sagt förut att han skulle sluta. Men då kan han supa öppet o behöver inte ens smyga. Jo han både smyger o dricker öppet! Jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli någon bättring. Vi har inget gemensamt förutom våra barn,djur,hus och lån.Det är jättedålig stämning jämt och jag känner mig så irriterad,arg och ledsen hela tiden.Jag känner också ofta när det har varit en lugnare period att jag överdriver nog, det kanske inte var så farligt.men även om det är lugnt så är det inte bra! Jag vill känna mig älskad och kunna prata med den jag lever med.Jag vill känna mig lycklig! Vet att det bara är jag själv som kan ändra min situation,men det är så svårt:(

Skriva här så hade jag inte insett vidden av det hela. Varken av hans olika "problemområden" eller av hur insnärjd jag själv var och är i ett medberoende... Skrämmande. Jag håller fast vid min plan, deadline är fortfarande februari men tanken att bryta tidigare dyker upp allt oftare.
Kram

i ditt första inlägg att du ger honom tre månader och lyckas det inte har du en väg ut. Hoppas du snart, väldigt snart väljer den vägen. Kram / mt