Senaste kommentarerna i forumet

Du är ung vill gifta dig o skaffa familj. Det sista kan du ju absolut inte göra med denna mannen, kan inte den tanken stärka ditt beslut?
Du ger dig själv möjlighet att hitta en man o få det du önskar.0

@Samsung50 Så skönt att höra att du inte känner någon ånger i ditt beslut, det ger mig hopp <3 Ja, det tar ju tid, och ska få ta tid, att komma fram till ett beslut att lämna efter väldigt många år tillsammans. Jag har ju ändå tänkt den tanken i minst 10 år, fram och tillbaka. Det är just den där rädslan som styr mycket hos mig, att lämna det invanda och ens så kallade comfort zone, fast det inte ens är någon comfort zone egentligen med tanke på all ångest, magvärk och annat man går omkring med sen länge. Precis som du skriver om att all tid och tankar gick åt till att anpassa dig efter ditt ex så är det likadant här, framförallt min energi går åt till att fundera över om han köpt öl, hur många och om han ska dricka när han kommer hem från jobbet, samt att räkna tomburkar och leta upp hans nya gömställen. Energi och tid jag kunnat lägga på annat. Tack för dina kloka tankar, är så fantastiskt bra att få andras syn och perspektiv och man tänker till ett extra varv. Kram

Känner igen mig mycket i dina frågeställningar och känslor. Bor själv sedan en kort tid tillbaka och kan säga att det finns ingen ånger eller tillbakablick i mitt beslut. Det enda jag kan ångra att jag inte avbröt ett dåligt förhållande tidigare men är snäll mot mig själv i detta att man behöver landa i ett sådant beslut, speciellt när man levt länge ihop och har barn ihop. Jag kände också en rädsla över det okända. Detta känns nu bara spännande. Jag styr själv över mitt liv och kan forma det som jag vill. Så många år av mitt liv jag inte levt autentiskt, all min tid och tanke gick åt att anpassa mig efter mitt ex som förmodligen inte ängnade mig många tankar.. Jag hade också svårt att släppa det materiella. Bostad, bil semestrar osv. Men vad är allt det värt när man inte är lycklig i det.
Om ni bryter upp och han klarar av att bli nykter osv så finns ju all möjlighet att ni kan mötas igen..

Dessa ständiga motstridiga känslor.... Ena stunden fast besluten att lämna för min egen skull, för att i nästa försvinna in i minnen och illusioner som vägrar släppa greppet om mig. Samt en rädsla för det nya, okända. Min man har ju de två senaste månaderna lovat dyrt och heligt ett flertal gånger att söka hjälp, vilket inte har skett. Samtidigt har jag varit tydlig med att jag vill och måste lämna för att rädda mig själv. Barnen är ju också så trötta på detta och igår kväll kom de alla tre hem hit tillsammans med farfar (makens mamma lever inte längre, har heller inga syskon) för en så kallad "intervention". Han hade druckit, nekade han till som vanligt men det både syns och hörs så han fick ju erkänna till slut. Jag orkade inte vara med på det samtalet, haft så många sådana diskussioner och är helt mentalt slutkörd. Men våra fantastiska döttrar konfronterade sin pappa med värme och kärlek, de är ju oroliga för honom och vill heller inte att jag ska behöva ha det så här. De ska inte behöva ta ansvar för en annan vuxen lika lite som jag ska behöva det men de ville göra detta.

En nästan 2,5 timmar lång diskussion med mängder av tårar och försvar och anklagelser mynnade ut i att de ska följa med honom till läkare som ett första steg, för att få komma vidare till någon behandling. Jag är ju dock skeptisk som vanligt, han har brutit mitt förtroende så många gånger så det finns ingen tillit kvar. Jag känner mig helt tom. Är rädd att han ska bryta detta redan idag för jag vet att han köpt öl som han tänkt dricka idag. Samtidigt blir jag ju ändå lite hoppfull, tänk om han faktiskt kan ta sig ur? Vilken person kommer komma fram då, den han var innan eller någon "ny". Har så motstridiga känslor, livrädd att jag ska ångra mig, har svårt att släppa taget om hus och hem och det liv vi ändå haft ihop trots noll ömhet eller närhet på 5-6 år och någon mer kärlek än som vän/familjemedlem finns inte kvar. Medberoende som bara den förstår jag ju att jag är. Varför har vi så svårt att släppa vi som lever i detta?

@Tvillingmamman
Hej och välkommen hit! Det låter väldigt jobbigt för dig. Jag har inga barn, men tänker att det inte är lämpligt att han som vuxen ska dricka med era tonåringar och deras vänner. Det är bra att du skriver här. Kanske du kan prata med någon i din närhet? Jag är en person som alltid vänder mig till professionella, så jag skulle tipsa om att gå och prata med en professionell, genom vården, för att få lite extra stöd. Så du fokuserar på vad du behöver, samtidigt som du behöver konfrontera honom på något sätt. Du behöver vara den som är vuxen, för era tonåringar här. Så inte de får en skev bild av alkohol och gör drickandet legitimt, tänker jag.
Vården kan erbjuda kuratorsamtal, i bästa fall samtal med en psykolog.
I denna process så behöver du ta hand om dig. Och hur mår du bra? Vad kan du göra för dig själv.

Jag är så förvirrad dock. Jag tog tag i allt med lägenhet osv så fort för jag trodde att han bara skulle fortsätta som vanligt. Nu när han varit nykter i två veckor och går på AA-möte varje dag så ser jag en annan gnista i hans blick. Han vill inte detta mer. Nu är han den personen jag blev tillsammans med och vill leva med.. jag vet varken ut och in.

Jag är så förvirrad dock. Jag tog tag i allt med lägenhet osv så fort för jag trodde att han bara skulle fortsätta som vanligt. Nu när han varit nykter i två veckor och går på AA-möte varje dag så ser jag en annan gnista i hans blick. Han vill inte detta mer. Nu är han den personen jag blev tillsammans med och vill leva med.. jag vet varken ut och in.

@nybliven.sambo Känner igen mig mycket i det du skriver. Jag tror att den som dricker fokusera på alkoholen. en helg blir en möjlighet att kunna dricka utan att tänka på jobb osv dagen efter. fokus blir inte att ha en mysig helg med familjen o kanske hitta på något roligt. Alkoholen är väldigt skadligt för kroppen och gör att personen blir trött insiativlös och passiv. Min ex sambo satt bara i soffan med sin telefon. fixade inget med barnen eller hemmet, lät mig fixa allt. Jag fick en bild av min framtid men en man som sitter i soffan medans mitt liv rinner ur mina händer. Då tog jag beslutet att lämna trots barn osv. Jag mår så bra just nu när jag boer själv med barnen 🌸

@nybliven.sambo
Jag vet inte hur det funkar med soc men du kan alltid ringa anonymt och rådgöra med de på telefon för att få reda på mer.
Det är så ledsamt både för dig, era barn och också för honom.
Även om han inte är elak mot barnen och de får mat så är det långt ifrån bra att växa upp med missbruk i hemmet.
De blir försummade och otrygga, han har tappat kontroll och kan knappast vara en närvarande och trygg pappa. Ett barn behöver kärlek och omsorg och trygghet.
De känner av väldigt bra och även hur mamma mår i detta.
Jag tror det är bra att sätta ord på och skadligt att sopa det undan mattan.
Har du någon att prata med och stötta dig?
Du är inte ensam forumet har varit en ovärderlig hjälp för mig i alla förtvivlade situationer jag befunnit mig i.

Jag gick upp idag kl 06.15 för att göra mig iordning till det jag ska på. Han låg inte bredvid mig i sängen när jag vaknade. När jag gick ner för att ta en dusch så satt han fortfarande uppe. Jag gick i duschen utan att säga något, tittade endast på honom och han tittade på mig utan att säga något också. När jag stod i duschen så gick han upp och lade sig. Då hade han druckit 6 st starköl och 1 liter vin 13% helt själv under natten. Till råga på allt så ska jag iväg och vara borta hela dagen, hans äldre dotter ska också åka iväg och vara borta hela dagen. Kvar hemma är hans 11-årige son, och han trycker det är helt rimligt att gå och lägga sig efter kl 06 då.
En tanke som slog mig är om man kan göra en anonym soc-anmälan? Eller jag vet att man kan vara anonym, men kan man göra mot sin egen familj? Jag vet att han inte vill sina barn illa men det här blir ju fel, kanske kan han få sig en tankeställare om han får till sig att det kommit en anmälan om oro mot hans barn för att han dricker?

Och för att förtydliga! Han är inte elak mot sina barn och dom får mat på bordet varje dag osv osv. Men hur hade ni tänkt kring att göra en soc-anmälan i detta läge? Ska ju självklart också ta upp detta med honom att det inte är okej att sitta och dricka när han vet att hans 11-åring är hemma och inte kommer ha någon annan vuxen hemma än honom.

@nybliven.sambo
Hej. Jag hade också det där, att veta vad som är rätt beslut? Och det där att veta när gränsen är nådd då man helt enkelt måste gå. Så mycket jag tänkte på detta. En dag var det bara stopp.
Det jag tänker med att ta upp det är ur sin egen synpunkt och med tanke på situation, att alltså försöka att inte alls nämna den andra. Och om denna nämns försöka nämna minimalt tänker jag. Jag skulle vilja ha det si och så, men den situationen ledde till ... Jag upplever att ... Typ så.

Sköt om dig!

@Amanda1664
Hej. Klokt av dig att skriva här, speciellt då ni har ett litet barn. Ett kanske första steg att söka stöd och hjälp.
Du har ju någon annan att tänka på, och jag tänker att ett barn garanterat påverkas av att ha en berusad förälder bredvid sig. Jag har inte själv barn, men varit tillsammans med en som har det. Vete gudarna hur de barnen har det.

Du är den friska av er, och således du som kan styra rätt. Då menar jag att skydda barnet från missbruk. Säkert väldigt jobbigt, för samtidigt som du ska hantera din frustration, sorg m.m. att barnets pappa har den svårigheten så ska du skydda barnet.

Något du tyvärr inte kan är att förändra honom, utan att ta beslut för dig själv och barnet. Man kan inte tala förnuft med någon i ett missbruk, det funkar helt enkelt inte. Alltför många av oss, och då har jag läst otaliga inlägg från anhöriga, är att man vrider ut och in på sig för en förändring. DET FUNKAR INTE. Det man kan göra är att fokusera på sig själv och vad man själv behöver. Det är inte lätt, jag vet för att jag har varit där.

Kram, sköt om dig!

Är så dålig på att uppdatera. Nu har det gått flera månader sedan jag skrev detta inlägg. Har det blivit bättre? Nej, han dricker fortfarande väldigt ofta, varje helg åtminstone och ibland fler gånger, när jag jobbar. Alkoholen i sig tycker jag nog inte är det värsta. Det värsta är att jag tycker att det börjar vara så extremt tråkigt, vi har aldrig riktigt något att se framemot. Inga planer. Min sambos planer för helgen är att gamea och dricka öl, som alla andra helger. Imorgon är en stor dag för mig, men det är som om han inte bryr sig riktigt. Han hade kunnat följa dit jag ska men han har inte ens frågat om jag vill att någon ska följa mig. Han vill väl kunna sova ut imorgon efter att ha suttit uppe halva natten. Jag funderar mer och mer på att lämna relationen, men jag är så rädd för att jag ska ångra mig. Vi har det ju trots allt inte alltid dåligt. Hur ska man veta vad som är rätt beslut?
Hur tar man upp detta utan att klanka ner för mycket på en person? Känns som om jag hela tiden påtalar saker som inte fungerar, mest om vardagssysslor som jag får ta störst ansvar för.

Går det bra denna helgen? Har ni pratat?

Klokt att du funderar, inte bara för egen del. Jag har inga egna barn men jag har vuxit upp med en kompis vars mamma var alkoholist. Jag önskar ingen den barndomen. Det var så många saker barnen skulle dölja för sin omgivning, som man inte fick prata om, som föräldrarna skulle dölja från barnen. Min kompis präglades för livet av den uppväxten och hennes syster likaså. Kan du, så låt barnen växa upp utan alkohol. Det finns inga positiva saker med missbruk.

@Lia111 Välkommen hit till forumet! Vad modigt att du skriver här och berättar om din situation. Din mans drickande har pågått under många år och du märker hur du och eran relation har påverkats och förändrats av det här. Du har kommit till en punkt där du inte orkar ha det så längre och försöker hitta kraften att ta steg därifrån. Vad klokt att du vänder dig utåt och söker stöd! Fortsätt gärna skriva och dela med dig av dina tankar och hur det går för dig. Starta gärna en tråd och berätta mer, om du vill. Då kan andra följa dina tankar och ge stöd och råd längs vägen. Oavsett, välkommen hit och hoppas att forumet kommer vara hjälpsamt för dig!

Hej @Amanda1664!
Du funderar verkligen mycket kring din partners drickande och du sätter så konkret ord på hur det påverkar din situation. Alla saker du låter bli att göra på grund av det, all oro som finns.

Vad klokt att du tar de här funderingarna på allvar och söker stöd i det! Att prata högt kan hjälpa att komma vidare i riktning mot ett beslut. Skriv gärna hur du tänker och känner. Det finns många här som kan känna igen sig och stötta!

Det är fint att det finns lite hopp och jag är i samma läge som du. Levr på hoppet. Jag tror att erkänannde och tydlig och rak kommunikation är ett botemedel i detta.
Håll fast i vad du vill!

@Lia111 Hej! Tack för ditt svar <3 Inte roligt egentligen att känna igen sig men det ger ju en stöd på något sätt och som du skriver, skönt att veta att man inte är ensam. Precis som hos dig så har det ju eskalerat här med alkoholen också, för att gå ner i mängd i perioder och sen upp igen. Jag är ju också så frustrerad, irriterad och bitchig vilket inte jag heller är egentligen! Är egentligen en social, trevlig och glad person men har de senaste 10 åren dragit mig mer och mer undan. Senaste halvåret eller lite mer har jag jobbat ganska hårt med mig själv och min självkänsla och mår bättre än på länge, men mitt medberoende sätter fortfarande käppar i hjulet. Det är ju just det där som du skriver, att finna kraften att lämna! Trots noll närhet eller kärlek mer än som familj/vän så är det svårt, är väl alla minnen (finns ju bra också) och illusioner om hur det hade kunnat vara som gör att man backar emellanåt och blir tveksam.

Egentligen skulle du nog vägra köra förbi systembolaget, men svårt att sätta den gränsen kan jag tänka mig. Vi som medberoende har ju svårt att sätta de gränser vi verkligen skulle behöva göra. Har du funderat på att prata med någon? Jag har varit en gång hos allmän psykolog, men känner att jag behöver nog få tag i en som är mer inriktad på just medberoende. Har vänner och familj att prata med men skulle kännas bättre att prata med någon som är helt opartisk och som dessutom har kompetens inom området. Skickar styrka till dig att ta dig ur! Kram <3

@Nöjd47 och @Åsa M
Hej. Jag har skrivit rätt många inlägg här på forumet, och kan sväva iväg då jag skriver.

Jag upplever att du, Åsa M sammanfattar det jag tänkt skriva på ett bra sätt ... Jag har själv varit som "uppslukad" av den andra, och glömt bort mig själv. Tog länge att komma tillbaka. Inte lätt, och en process, men försök att tänka på vad du behöver i allt kaos och destruktivitet.

Det där med ekonomi och pengar... Det finns säkert olika åsikter i att ge pengar eller inte, men en nykter alkoholist sade till mig i ett skede att vad du än gör ge inte pengar, "säg inte till någon vad den ska göra, för oftast funkar det inte" - och att "försök inte förstå dig på en alkoholist, för det kan du inte, försök själv att tänka på dig".

Hur vill DU ha det, vad får DIG att må bra?
KRAM!!

@Nöjd57
Läser endast ditt inlägg. Tänker att det låter fint. Och i den bästa av världar så får du henne att bli nykter. Jag vill inte vara en person som säger "det kommer aldrig att hända" men det kan vara så att det aldrig kommer att hända. Jag ville göra samma sak för mitt ex. Då såg jag bara problemet som skulle lösas. Jag är en problemlösare. Jag gav honom allt. Och jag hjälpte honom med en ny karriär, där han kan dricka. Min dröm var att bli skådespelare en gång i tiden, har gått kurser, privat och i grupp. Otaliga. Så jag uppmanade honom att bli skådespelare, eftersom han gillar att höras och synas. Jag regisserade inför casting, då han var statist. Idag är han skådespelare. Och han dricker. Där kan han dricka med de andra. Många som dricker i branschen. Men det är ju många branscher det dricks kopiösa mängder.
Nåväl, vad vill jag säga med det. Jag gav honom allt. Skickade pengar när hans var slut, efter att han äntligen flyttade ut. Idag vet jag att han är mycket sjuk. Och jag har svårt att känna något kring det. Han är sjuk på grund av sitt mångåriga drickande. Det var det som jag var rädd för, när vi träffades för 16 år sedan. Jag hängde med honom i 12 år och jag blev aldrig en mamma, då jag såg att han inte kapabel.
När han flyttade ut behövde jag landa, ta hand om mitt bottenläge, då jag gav honom precis allt. Och idag har jag ett bra liv där jag skrattar varje dag. Det gjorde jag inte med honom.
För mig är det viktigt att skratta.
Jag lyssnar alltid på mina behov. Varje dag. Min hälsa. Mina prioriteringar först. Sen andra. Och jag har en jättebra pojkvän idag och mina föräldrar är så fina, äldre och behöver min hjälp. Som jag försummat dem, i så många år. Jag hade en god ekonomi tidigare, men behövde hjälp av mina föräldrar ett tag. Nu ger jag tillbaka, så mycket jag kan.
Mitt ex var ekonomiskt oberoende när vi möttes, men det är många förmögna människor som super upp sin förmögenhet. Och vad är botten. Jag har kunnat bo kvar och äta mig mätt. Men jag hade inte råd att gå på teater som jag gjorde regelbundet förr, då jag gav pengar till mitt ex när hans pengar var slut.
Det är väl det som händer, om man inte stoppar. Eller vill tillräckligt. "Styrkan beror inte på den fysiska kapaciteten, den beror på den okuvliga viljan." Mahatma Gandhi
Ta hand om dig!

@Nöjd57 jag undrar varför du gjort det till ditt personliga projekt att hon ska må bättre. Du förstår säkert att du är kraftigt medberoende och att du därför inte kan skilja på vad som är ditt ansvar och inte. Du mår sämre av det och hon slipper ta ansvar för sin egen hälsa. Jag säger som övriga, du behöver fokusera på DIG och DITT mående. Det är det enda du kan påverka. Man kan inte älska någon frisk. För din egen skull, ta flera steg tillbaka och samla kraft så du kan må bättre. Hon får ansvara för sig själv.

@Onkel F
Tack för ditt svar. Det jobbiga är att du har så jäkla rätt i det du skriver. Jag har läst på, gått en kurs, varit på möten, lyssnat på poddar m m. Precis det du skriver är ju klockrent så det fungerar. Tyvärr...!
Min sambo kan mycket om kroppen och alkohol, men har inte insikt i vad som hör till sjukdomen och vad som är andra problem. Idag så är hon inte villig att ta itu med sitt beroende för det är ju, som du skriver, "omgivningens fel", att hon mår som hon mår. Hon vill att "omgivningen" ska "rätta till sig" och sen får hon se om det blir tolv steg eller "fixa själv". Fast det vet jag sedan länge, att det inte fungerar för henne.

@Flarran
Ja, du har ju på något vis facit som visar hur det kan gå. Jag vill ju ha ett bra, innehållsrikt och skojigt liv. Just nu är det tungt.

@🙏
Om hon bara kunde kliva in i tolvstegs världen och få ordning på sig själv. Livet skulle ta en vändning mot det bättre för oss båda. Jag försöker hålla ut men känner att energin tryter. Undrar om vi skulle varit särbo en stund till, kanske bara bott i närheten av varandra och gjort saker tillsammans. Men, nu blev det inte så.

Fortsätter här: tar över "rummet" han ska höras och synas. Störst bäst och vackrast.
Han är 70+ och fick diagnosen lungfibros för tre år sen men alkoholintaget fortsätter och nu blir han elak och har dödsångest. Det hade han inte tidigare och nu är det riktigt jobbigt. Haft besök av biståndshandläggare men det sket sig då han inte inser problemet. Blir förbannad på mig så nu är det riktigt jobbigt. Vet inte vad jag ska göra, skilsmässa?

Varit gift i snart 30 år med en man som jag blev fruktansvärt kär i och då blundade jag för hans stora alkoholintag.
I alla sammanhang när det är fest, helger, middagar, semestrar mm är det STORT intag och det är ren sprit. Han är stor och tål mycket, tar över "rummet"