Senaste kommentarerna i forumet

Ville bara titta in här på julnatten och säga till alla som kämpar där ute; Vi är bra och vi kommer klara detta!
Det är vansinnigt tufft emellanåt men det går att må bättre. Tänk på dig själv. Sätt dig själv främst. Våga sätt gränser för vad du tycker är ok.

Haft en sjuhelvetes jobbig sen julaftonskväll men nu sover alla utom jag. Men jag vågade säga ifrån och det känns bra. Vet att morgondagen kommer innebära ångest för den som drack okontrollerat fastän han bestämt att det skulle bli annorlunda. Imorgon kommer vara jobbig. Men jag var iaf sann mot mig själv ❤️ Fortsätt kämpa!

Tack för allt erat stöd det känns så skönt att kunna skriva av sig här med några som förstår vad man går igenom🤗 det ger mig lite styrka att försöka ta nästa steg.

Vi har faktiskt haft en jättebra dag med barnen och familj men nu har alla åkt och vi ska vara själva imorgon så gästerna han inte mer än lämna huset så åkte ölen fram. Så nu ser jag antagligen inte till han förrän ölen är slut. Och han har bunkrat så det finns tills på onsdag när bolaget öppnar igen.

@elske
Så bra att du skriver här. Finns mycket stöd.
Jag har själv levt i en liknande relation fast utan barn.
Det är psykiskt våld han utsätter er för och fysiskt.
Jag fick hjälp genom att kontakta socialtjänsten.
Det vet du säkert redan och kanske dumt av mig att säga det men det är väldigt skadligt för barnen och dig att leva med våldet.
Jag minns att jag själv hade svårt att se att jag faktiskt var utsatt för våld när jag levde i det, eller det var mer så att jag förträngde det till jag började berätta och då hörde jag också själv tydligare.
Sök hjälp, det finns väldigt bra hjälp därute.
Ett första steg kan också vara atteinga kvinnofridslinjen.
Styrkekram, du är inte ensam.

Hej, ursäktar att min text inte verkar kommit med under rubriken. Det är ingen som är skadad, men jag känner mig splittrad och ledsen, vet inte vem jag ska vända mig åt och hade behövt stöd i situationen som uppstått.

När sambon inte dricker är han en jättebra pappa till våra barn och barnen tycker om honom väldigt mycket. När han dricker är han inte alltid det & han dricker nästan varje helg.

Hemma hos oss bor hans barn från ett tidigare förhållande samt våra gemensamma barn. I helgen slog han dottern (tonåring) i magen och hon blev väldigt ledsen känslomässigt även om hon sa att det inte gjorde ont.

Han har länge varit elak mot mig på fyllan, men aldrig tidigare mot barnen. Jag såg det inte komma. Nu vet jag inte hur jag ska komma vidare ur denna situation. Jag har så länge varit inställd på att ”han måste ändra sig” och att det är enda lösningen.

Jag vill inte att de äldre barnen ska vara själv med honom, jag vill heller inte att våra gemensamma barn ska behöva vara själv med honom i framtiden då jag vet att han då och då är så berusad att han inte skulle vara förmögen att ta hand om dem på ett vettigt sätt. I och med att barn i Sverige tvingas umgänge med båda sina föräldrar så känner jag stor oro för att alla barn endast kommer få det sämre om jag skulle lämna då de kan bli tvungna att vara ”ensamma” med honom.

När jag var på resa för något år sedan skulle han vara ensam med de äldre barnen ett dygn innan de skulle resa för att hälsa på sin mamma, han däckade på soffan vid 14-tiden och barnen fick äta yoghurt och frukt till middag då det var de enda de kunde tillreda åt sig själva. Ena barnet är heller inte gammalt nog för att ex. torka sig själv efter toaletten, borsta tänderna själv etc. Kan förvisso få hjälp av sina äldre syskon men ingen är i närheten av myndig och det ska inte behöva vara så. Jag lovade mig själv att aldrig vara ifrån dem mer.

Jag själv har haft en väldigt trygg uppväxt och tidigare inte ens reflekterat över liknande situationer, även våra äldre barn har haft en väldigt trygg och ”normal” uppväxt fram till att deras pappa fick alkoholproblem för ett par år sedan. Jag tänker att det här kanske är vanligare än vad man känner till. Jag hade uppskattat svar från någon som kanske är eller har varit i en liknande situation.

@splintr Jag känner igen det där med deras ständiga behov av stöd så väl! Han säger ofta att jag "lämnar honom", "överger honom", "hur ska jag klara mig nu?", "jag klarar mig inte utan dig" även när jag bara ska göra något utanför hemmet några timmar. Exempelvis hälsa på vänner eller familj. Han vill ständigt ha mig i närheten och vänder det emot mig om jag vill höra något utan honom för då "vill jag aldrig hitta på något med honom", skriver med andra eller ska åka och träffa nån annan.

Igår drack sambon faktiskt inte så mycket och hittills idag har han varit nykter. Vi har haft min familj och släkt här fram tills nu. Det har varit jättetrevligt och vi har myst, skrattat och ätit god mat. Men så fort de åkt och jag och sambon blev själv så blev det dålig stämning. Vi hade planerat att ha traditionellt småplock och sedan servera en mer matig varmrätt istället för bara vanlig julmat. Tyvärr så åt sig alla mätt på småplocket och vi hann aldrig med varmrätten. Då säger han att jag antagit att ingen tänkt äta varmrätten och sedan aldrig sagt det till honom. Jag säger att jag misstänkte det, eftersom det brukar dröja innan man orkar äta nåt igen efter småplock och att jag inte visste hur länge folk tänkt stanna och därmed hur mycket vi skulle hinna. Sedan säger han inget mer om det utan vänder sig bara tillbaka till telefonen. Jag går ut med hunden och när jag kommer in igen går jag in i vardagsrummet. Det känns som att det är dålig stämning, och som att vi inte är "klar" med den här diskussionen. Kanske borde jag varit tydligare med att jag inte trodde vi skulle hinna varmrätten, kanske var det svårt att sia om, kanske hade alla stannat längre och vi hunnit äta varmrätten, kanske hade vi hunniy om vi började åt tidigarr, jag vet inte. Det är egentligen inte det det här inlägget handlar om.

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag börjar tvivla på hela vår relation. Om det faktiskt är tillräckligt om han tar hjälp för sina alkoholproblem (där jag fortfarande tvivlar på mig själv, och om jag överreagerar nu när han dricker lite mindre). Det kanske inte är tillräckligt, för nu verkar alla problem ha kommit till ytan samtidigt. Vi har svåra kommunikationsproblem med anklagelser, gnäll och tjat, svårt att lyssna och inte gå i försvar. Det är ett problem vi båda skulle behöva jobba på. Men han har även en väldigt negativ livssyn och vi har helt helt olika syn på människor och olika politiska åsikter. Han vill gärna göra saker till mitt ansvar för att själv slippa ta ansvar, och kan skylla på att han varit utbränd, "bara är sån", eller låtsas som om han inte kan för att jag ska göra det. Det är mitt fel att jag inte påmint honom 15 gånger, om han glömt något så har jag "aldrig sagt något", jag är ohjälpsam som inte tar huvudansvar för frågor som rör hans barn, eller "det tar så lång tid när jag lagar mat så därför borde jag slippa". Det är mitt ansvar att "hålla efter min karl" dvs. Påminna honom om att raka sig, duscha, berätta vilka kläder han ska ha och vart hans kläder finns. Det känns många gånger som om hans tonårsson är mognare än vad han är. Och som om jag måste ta ansvar för tre personer istället för en.

Men samtidigt är det något i mig som inte vill lämna. Kanske kärlek, kanske rädsla för hans reaktion, kanske för att det känns som ännu en misslyckad relation. Det finns såklart anledningar till att jag ifrågasötter både denna och tidigare relationer där det så småningom tagit slut, men jag har någon gång bestämt mig att jag skulle göra annorlunda den här gången. Den här gången ska jag inte ge upp, utan jag ska slåss för relationen. Det känns kanske som ett misslyckande och som om jag bryter löftet till mig själv och upprepar mönstret om jag lämnar

@bumblebee oj vad jag känner igen mig i allt du skriver. Jag har varit den där sambon med en obehaglig känsla, försökt ställa krav och sätta gränser. Och känt mig som en tjatig övervakare, undrat över om det ändå kanske är jag som överdriver. Du är så klok som vänder dig hit och tar hjälp utifrån så pass ”tidigt” i förloppet. Att få utifrånperspektiv, nån annan som bekräftar ens känsla, hjälper till att lägga fokus där man kan lägga fokus, nämligen på sitt eget mående. Du kan inte göra rätt eller fel när det gäller hans missbruk, du ska inte vara den som ser till att han blir bra. När du försöker göra små saker för att rå om dig själv som att åka iväg för andrum, och han reagerar (eller du är rädd att han ska reagera) med besvikelse, då är det svårt att hålla rätt riktning. Själv har jag två små barn med en missbrukare, och hans sårade känslor och ständiga ”behov” av mitt stöd för att kunna vara en vettig pappa är så utmattande. Absolut, ställ ultimatum om det är det du känner att du vill. Men i min lilla erfarenhet är det enda som har ens i närheten av funkat att bara resa sig och dra, säga att nej, så här kan jag inte ha det. Hör av dig om det ändras. Du är stark!

God jul alla kämpar!
Jag är hos mina föräldrar, här är fint och lätt att andas. Tanken var att barnens far skulle komma över julafton, bara det var svårt för honom att acceptera - att han inte får vara här hela jullovet med oss. Han är helt nykter sen en månad ungefär, tar övervakat antabus. Och då ska ju allt vara frid och fröjd såklart.

När jag kom hit förstod jag att min familj fått ta en del situationer relaterat till hans drickande som jag inte kände till. Min lillasyster som själv har ett litet barn erkände att hon inte alls var bekväm med att han skulle komma, att det är för tidigt och känns olustigt. Så igår, dagen innan julafton, ringde jag och sa som det var. Att det inte passar att han kommer och varför. Han blev så arg och drog allting såklart om hur jag håller honom från sina barn. Jag erbjöd mig att åka ner resan med barnen för att han skulle få fira med dem också. Men nu är det bara tyst. Han har inte ringt barnen, har ingen insikt om att det är hans eget beteende som gör att han missar julafton med dem utan tycker bara att alla, ffa jag, gör allt för att förstöra hans liv. Så många sorgsna känslor som slåss i mig. Jag tycker synd om honom, undrar om jag borde göra på något annat sätt, sörjer att barnen inte träffar sin pappa.

Kan vara att han vet att ni samarbetar och accepterar .. stackars pojkar - men missbruk minskar empatin, tyvärr
Hoppas ni får en så bra dag som möjligt ❤️

Det skumma är att idag vet han att det är dags att sköta sig när hans syster med familj ska komma och mina föräldrar. Och naturligtvis får man ett litet hopp men innerst inne vet jag att imorgon är det samma visa igen. Men känns bra för killarna som kanske var lika nervösa som jag över hur det ska vara att vakna upp i dag. Det är sjukt hur medberoende man kan bli. Men det som är mest konstigt är att det för honom inte finns någon ånger som att det inte har hänt. Borde ju finnas någon form av ånger.

@Tröttiz
Jag lovar att det blir en uppdatering 🥰@Självomhändertagande
Så fina råd.
Tack mina forumsystrar för ert stöd, ni är ovärderliga.
Jag känner mig aldrig ensam med er💞

Säger samma sov ovan har du möjlighet att skriva en kort uppdatering ?❤️

@ann74
Jag sökte hjälp på fler ställen.
Kommunens anhörighjälp och tillslut socialtjänsten.
Egentligen skyddar det ingen förutom hans missbruk att låtsas att allt är bra, men det är också så vanligt att man gör.
Det här är ju konsekvenserna av missbruket, det kommer han få känna av mer och mer med tiden. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka och kanske inte.
Jag sökte väldigt mycket stöd här på forumet också. Skrev av mig, fick styrka av allt stöd och bestämde mig för att göra förändringar för att jag skulle kunna må bra igen.

@Snödroppen
God jul fina du ❤️
Så roligt med det planerade fikat. Var bara dig själv, så går allt bra. Jag ser mycket som övningar.
Och så sätter jag larm för olika situationer, så jag inte bränner all min energi.
Det tar på krafterna att visa vem man är, att lyssna och att behöva sätta gränser. En planerad återhämtning efteråt kan vara bra. På det sätt som du behöver.
Ha roligt!
Och oavsett vad det blir, sp blir det ett möte med någon du redan har en bra kemi med.
Kemin kommer att finnas där. Det kan du lita på.
Fortsätt vara rädd om dig och lyssna på dina behov, men också våga vara spontan.
Lev.
Och njut!

Hej,
hur ser läget ut?
💜

@Snödroppen
Tack så mycket. 🙏☃️
Så får du gärna återkomma om hur det känns med daten, om du vill. 😉

(Tillägg min son sen tidigare - de bodde varannan vecka hos oss o tills dess hade sambon aldrig druckit deras veckor )

Prata med sönerna men lägg inget ansvar på dem att bestämma.
Det är ditt var tydlig med det. Visa dig stark så gott det går.

Min körde onykter så sonen såg det.
Jag polisanmälde direkt

För djävligt rent ut sagt men det var det rätta.

Har dock ej vittnat.

Ta er ut direkt medan du ringer om det pågår.

Polis nu, du måste som förälder agera omedelbart.

@bella70 nä jag har skyddat honom bra vilket har lett till att att jag har börjat tappa kontakten med både släkt och vänner. Jag förstår vad du menar med att jag måste lämna och det för barnens skull. Jag har långledigt nu så ska verkligen ta den tiden att fundera ut hur jag ska genomföra detta, och hoppas verkligen jag lyckas. Ska även försöka prata lite med sönerna och se vad dom känner. Han äldst har ett par gånger uttryckt att jag ska kasta ut han. /tack för ditt stöd.

(PS ofta så blir folk inte speciellt överraskade och när det gäller vården så hanterar de dessa frågor ofta. Och när du gör det finns det ett mervärde i att du visar sönerna att du agerar❤️)

Jag kontaktade släkten. Rätt eller fel.

Tyvärr skyddar du honom och inte dig och det viktigaste av allt som du som vuxen o förälder har ansvar o skyldighet för att skydda - dina barn.
Vet ingen annan hur barnen har det och du?

Låter lite hårt och svart o vitt när jag skriver det men det är det nog också.

Kan ni bo någonstans medans du t ex letar lgh osv? Dina arbetsgivare kan förmodligen ge stöd via företagshälsovården också. Det kunde min.
Det blir inte enklare - tycker du ska överväga det omgående, om barnen varit utsatta en längre tid behöver de nog behandling också.
Kram

@elske låter inte som en situation ni bör finna er i alls! Fortsätt skriva.. vi är många här som kan finnas till stöd och ge dig mod,styrka.