Senaste kommentarerna i forumet

Hej flygcert! Jag har varit inne här och läst förut och morgonen har till en stor del gått åt att uppdatera mig. (På arbetstid, kanske fel?). Vad glad jag är att du dels låter så stark, dels har kommit ifrån mannen - som ärligt, låter som ett ovanligt otäckt exemplar. Att dela din - och andras resor - ger mig så mycket. Tycker att du är så stark. Har aldrig varit riktigt i din sits. Men jag läser ju vad du skriver.

Önskar dig en bra dag och ännu mera styrka i framtiden. För tyvärr ska du nog inte räkna med att mannen är färdig med dig förrän han har hittat en ny "kärlek".

Fia - som tyvärr ser ut att behöva börja arbeta nu, istället för att surfa runt och läsa livsforum (mulletant).

Hej Domen! Med risk för att låta krass så tycker jag att du ska lägga ner. Även om du fortfarande har känslor för honom. Men du skriver att barnen är vuxna så deras relation till sin far bör de själva ta ställning till. Jag tror inte du kan hindra honom att åka till Thailand. Sen finns det -tyvärr, här talar mina fördomar in - lite andra skäl än bara alkohol/droger till att män i övre medelålder (baserar det på din uppgift om vuxna barn) så ofta väljer att åka till vissa länder där innevånarna är i en annan ekonomisk situation och inte kan ställa motkrav. Kanske super han inte ihjäl sig i Thailand, kanske blir han "bara" kär. Kan det vara så att du är lika rädd för det scenariot? Svara inte mig utan ställ frågan till dig själv.

Hoppas du inte blir ledsen, men det var min ärliga reflektion. När det gäller själva Thailand så ville jag åka dit i 20 års tid men min man vägrade på grund av "Guilt by association" (Tyckte han överdrev lite, men förstår tankegången; Att stå på Arlanda och stöta på en kollega som undra vart du ska? Svårt att hålla huvudet högt då som man). Vet ej vem som gav dig rådet om ingen kontakt på tre månader. Men det kan ju ha varit ett bra råd. Jag vet ju så lite om hur ni har det. Men mitt spontana råd är att låt honom åka. Låt honom göra sina egna val. Du kan inte hindra en alkoholist ifrån att gå under. Det kan bara alkoholisten göra själv. Jag är alkoholist själv så jag har lite kött på benen. Dessutom misstänker jag att min man - som jag tillfälligt har lämnat - lider av samma åkomma. Ta hand om dig själv, inte xmaken.

Fia.

PS: Häng kvar. Jag är säker på att du kommer att få fler svar. Kanske någon som har en helt annan inställning. DS

Tänkte att jag kanske ska he bakgrundshidtorien: min numera xman har missbrukat under många år vilket jag blundat för. Detta eskalerade i samband med sjukskrivning o ledde till ett otal sjukhusbesök bland annat på grund av överdosering av tabletter, fallolyckor mm. Till slut gick han med på behandling men det vartydligen för att få tyst på mig för två veckor efter hemkomst tog han ett återfall. Detta kanske jag kunnat hantera om han inte blånekar så mitt beslut blev skilsmässa. Nu dök han ännu längre men tydligen inte till botten... Har haft några nyktra korta perioder då jag i min enfald bjudit hem honom tulls han en dag kom påverkad. Nu har jag fått rådet att inte ha någon kontakt alls under minst tre månader. Hur gör jag med hans planerade resa, ska jag säga något till våra barn? Har han kanske bara skrivit Thailand på insättningen för att jag ska reagera? Ska jag bara lägga ner o sluta bry mig för att det är hans ansvar men kommer jag förlåta mig själv om det händer något...

"Jag försöker behandla dig som en vuxen, men det går inte" säger Skarsgårds karaktär.
Jag måste fostra dig för ingen har ju gjort det tidigare, jag måste ju tala om för dig hur man ska göra för du fattar ju inte själv, jag behöver bli arg på dig för annars förstår du ju inte hur mycket jag älskar dig, jag måste kalla dig ****** för att såra dig så mycket som du sårat mig... åh, listan skulle kunna bli så lång, sååå lång, med alla saker som exsambon sagt till mig. Fy fan, och ändå låg jag där sedan och anpassade mig till vad han ville, försökte få honom lugn igen genom att gå med på att ligga med honom, köpa de saker han ville, skaffa barn, osv osv.

Alla gånger exsambon sa "Vi har det bra, eller hur?", "vi kommer få det bra", vem ville han övertyga?

Alla gånger han förnedrade mig, hotade mig, skrek och hotade barnen, allt det och ännu mer, och ändå var det jag som försökte hålla honom lugn? Jag fattar inte, men det gör galet ont? Hur är jag funtad???
Det är som att han ägde mig, som att allt i mitt liv & hela mitt liv fanns i hans händer...

När jag hör Skarsgårds karaktär som försöker lägga på sin sambo att hon är den som gör fel och därför måste han vara på ett visst sätt?!
På samma sätt som alla gånger jag blev beskylld för att ha gjort något fel, och alla gånger som jag enligt exsambon reagerade fel - jag skulle ha sagt si eller så, gjort si eller så osv, och nästa gång försökte jag göra som han sagt innan, men hur jag än gjorde så skulle jag alltid ha gjort på ett annat sätt; aldrig gjorde jag rätt...

Har sett en del av filmen "Vi" med Gustav Skarsgård och VAD ONT DET GÖR!
Hans sätt att vara mot henne är som en variant av min exsambos sätt att behandla mig... Han psykar henne, vänder och vrider på ord, får henne att göra som han vill, och det är så tydligt utifrån - men för henne (precis om det var för mig och många andra) så är det inte det.

Fy faaaaaaan, att det bara händer...
Alla gånger som exsambon var "uppriktig och ledsen och insåg sina brister, ville ha en ny chans" osv, och bara drog in mig hårdare i nätet...
Åh... är så nöjd att jag lämnat, men önskar att jag hade haft känslan att stå upp för mig alla de där gångerna när han behandlade mig så illa och jag visste det ju innerst inne (för jag bad inte om ursäkt alla gånger han hotade mig att jag skulle göra det) men jag lät det pågå...

Allra käraste vän!
Sänder dig många tankar och hoppas snart höra ifrån dig. Önskar dig allt gott och hoppas att allt är väl med dig!

Kramar

Tack LillPer!
Ja, mitt liv kan bli det jag vill ha utan exsambon. Som du skriver om att inte kunna låta bli att undra vad som är fel på honom - jag har funderat så oändligt mycket på det, och ibland skulle jag nästan göra vad som helst för att få veta att något är fel/vad som är fel på honom, men jag jobbar mycket med att försöka stanna i att jag kommer aldrig få veta och jag behöver inte få veta - det var inte ok det han gjorde och det räcker.
All lycka till dig, jag tror på dig, du kommer lyckas med det du föresätter dig. Som jag läst här nånstans: myrsteg är också steg, bara de är i rätt riktning.

Tack mulletant, ja, jag tror jag äger mitt liv nu.
När jag hade läst ditt inlägg här ovan så så läste jag för första gången på lääänge (kanske första gången på ett år) mitt första inlägg... och det gör fortfarande så ont. Precis som du skrivit så minns jag vissa saker så exakt, varje klockslag, men vissa saker flyter ihop - vissa saker minns jag bara som hur jag gjorde allt för att lösa vardagen för barnen men allt jag gjorde just då gjorde jag medan tårarna bara rann och jag kunde inte få dem att sluta, allt i mig/all min ork var bara slut/borta/försvunnen och hade det varit bara jag själv så hade jag förmodligen bara inte orkat ta mig ur sängen, men jag hade barnen och för att de inte skulle gå under så fanns liksom inte alternativet att inte orka mer.

Adde, återigen - du är bra! Ska tänka på det där med inflyttningsfesten - är grymt sugen på en ordentlig glöggfest med pepparkakor, choklad, pepparkakscheesecake, clementiner och julmust, buffé osv... får se om jag hinner flytta innan julen står för dörren...

Kram till dig och alla andra fina människor! ♥

du ordnar en fin inflyttningfest så du verkligen får känna en bra start i ditt egna lilla bo där du får göra precis som du vill !

Kram ♥

det är helt fantastiskt att få dela din tillbakablick inför snart-ett-års-dagen! Jag minns också ditt första inlägg - och många av dem som kom sen. Nu är jag bara så renodlat glad för att du äger ditt liv!

Jag tänkte igår på en förestående dag med ett tre-års-minne. En av de hemskaste situationerna, då ca en månad innan jag gick. De två senaste åren har jag haft ett starkt behov, nästan inre tvång att skriva om hur det var, reflektera över mina känslor, minnas och jämföra. Igår kom jag ihåg den där situationen och kände att jag är fri också från den. Jag tänkte efter riktigt och kom knappt ihåg annat än vissa element - men laddningen i minnet är borta. Befrielse! och, det är jag som gjort mig fri! Underbar känsla.
Önskar dig en fin dag! Kramar / mt

Jag är så glad för din skull!
Hurra för ditt beslut för nästan ett år sedan.
Grattis till HUSET!
Så himla gott.

Kan inte låta bli att undra över vad som är fel på ditt ex.
Han måse ha en djupt liggande förruttnelse i sig.
Han verkar vara en fruktansvärt obehaglig, elak människa.

Ta hand om dig och dina små. Det är med glädje jag följer din resa.
Snart har jag säkert nåt bra att skriva om min egen resa också.

Kram
LillPer

... sedan jag insåg att min exsambo var alkoholist. När jag läser i andra trådar här, och ser hur dåligt många mår, ser hur de vet och kanske vetat att deras respektive missbrukar alkohol, men det går liksom inte in - jag ville ju inte heller förstå. Det var ju först den där dagen i slutet av oktober förra året som poletten trillade ner:
"OOOOOJJJJJ, han är alkoholist... det är ju därför som han alltid druckit flera gånger i veckan, kunnat hålla upp i perioder men sedan druckit mer än någonsin, det är ju därför han aldrig handlar med kort på Systembolaget, det är därför jag varje kväll ligger och väntar på att höra dörren öppnas in till skåpet där alkoholen förvaras, höra ölburken/vinflaskan/spritflaskan öppnas, det är därför han nästan alltid dricker måttligt bland folk, men sedan går hem och dricker sig redlös, det är därför jag fått torka spyor mitt i natten, det är därför han så ofta kissat på golvet i sovrummet, det är därför han alltid prioriterar att kunna dricka, det är därför han så många gånger gjort bort sig på fyllan, det är därför jag fått hämta på tillnyktringsenheten hos polisen, det är därför han så många gånger supit bort mobiler, laptop, väskor, kläder mm, det är därför han emellanåt varit så nedstämd och ledsen och tillmötesgående när jag gråtit, bönat och bett om att han ska dricka mindre..."
När jag lämnade så hade jag under några månader nog egentligen vetat länge, även innan det, att han var inte bra för mig - inte bara för alkoholen, utan det som kändes ännu värre, som gjorde att jag faktiskt döpte min tråd till "jag vet inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - hans kontroll, förnedring, falska beskyllningar, fula ord, hot, ilska mot mig och barnen, alla frågor om "vill du ligga med honom/henne då" ofta om jag pratade om eller med någon "för länge" (i hans ögon) osv. Jag hade kämpat länge, och alla kärlek var nog så gott som död. Han är nykter nu, men han är inte ett dugg snällare/trevligare - trots att vi inte lever ihop så tar han alla chanser att skylla saker på mig - men nu uppstår det ju bara pga saker kring barnen: om han blir sen vid överlämning så är det mitt fel att jag bestämt en viss tid, om barnen behandlar pappa på ett visst sätt så är det mitt fel eftersom jag försöker vända dem emot honom osv osv.
Hans föräldrar är med på det till stor del - de pratar ofta med barnen och säger saker om hur saker och ting ska vara/bli, saker som vi alla vet kanske inte blir så, men jag känner dem väl nog för att veta att det är deras sätt att få mig att inte våga gå emot av rädsla för att göra barnen ledsna - men jag jobbar hårt på att tänka på vad som är bäst för barnen och mig, inte anpassa mig, inte anpassa mig pga att ajg är rädd för honom eller hans familj osv.

Jag har under ett tag inte tvivlat på mitt beslut, och det tar jag som ett tecken på att jag blir allt starkare i mig själv!

Häromdagen lunchade jag med några kollegor (bland annat män - vilket jag aldrig hade vågat när jag levde med exsambon!!!) och det blev tal om att jag har köpt hus - och jag var så stolt att jag har gjort det! Jag har KÖPT ETT EGET HUS!!! Jag vill ha hus, det kommer bli tufft kanske, men jag får be om hjälp, men jag vill ha hus och jag vill inte vara beroende av en man för det.
Jag var så orolig när jag lämnade exsambon att jag inte skulle ha råd med eget boende, och jag var på banken och de rekommenderade bostadsrätt för att det var "säkrare när man är ensamstående" - men det fanns inga bostadsrätter i kommunen som de skulle ge mig lån för... och plötsligt hittade jag mitt lilla hus, och de godkände lånet...! Och om ca en månad sätter allt igång - det ska målas, tapetseras, fixas lite här och där med snickeri, VVS och el - men jag har redan bokat allt, genom kontakter! Och det känns så avlägset och ändå så nära! Mitt hus, mitt och barnens kryp-in! Och innan jag vet ordet av så kommer det vara ettårsdagen för när jag lämnade honom - åh, vad ledsen jag var, hur knäckt och nere jag var - jag satt på kvinnomottagningen och orkade inte ens ta av mig jackan - jag ville bara gå ut och bli påkörd av en lastbil för att slippa själv ta beslutet... Ja, ettårsdagen för flytten är itne här än på ett tag, men jag har tagit mig så här långt så jag ska klara lite till!

att jag skrev ett kort svar redan men vill ändå bekräfta det flygcert skriver. Jag är en av dem som gick och fick min man tillbaka. Jag antar att Lelas, som skrev en kort sammanfattning i sin tråd nyligen, är den andra som flygcert tänker på. Lelas tråd heter Vägen vidare - de är ett par mera i din ålder. Jan Johansens bok handlar om samma sak.

Jag vet alltför väl, alltför väl att där i början, när man långsamt börjar "se" - eller inte längre kan blunda... då, där i början är det svårt att föreställa sig den långsamma vägen utför. Under den tiden, som varade några år gjorde jag många smärtsamma upptäckter som jag inte ville ta in... Jag, som andra här har bönat, bett, tjatat, uppmuntrat, skällt och gnällt, hotat... han har smugit, gömt, ljugit, ljugit. Vi har gjort gemensamma strategier om att dricka bara vin, bara vissa dagar, bara tillsammans...

Jag kunde inte tro att vi som båda hade mycket kunskap om mänskliga relationer, vi som delat så mycket, vi som "hade" så mycket - allt vi önskat oss... att min man, uppskattad och respekterad... Ja, jag kunde inte föreställa mig alkoholens makt över människan innan jag kom till exakt den punkten att jag packade och tog steget ut. Och att det var det steget som var den första anhalten på vägen tillbaka.

Jag kunde inte tro att min man som fnös föraktfullt första gången jag nämnde AA och Al anon en dag skulle säga att han önskar att många fler skulle inse hur mycket det har att ge. Idag är han tacksam att han vände väg och har allt kvar. Han blev nykter innan han hade förlorat körkortet, jobbet, anseendet osv...

Läs, läs, läs många trådar här. De berättar samma berättelse. Jag för min del har absolut lärt mig mest av de som skriver i missbrukartrådarna. Där har jag förstått, verkligen förstått alkoholens makt och vilket enormt jobb det är för missbrukaren att hitta tillbaka.

Ta hand om dig / mt

... behöver inte innebära att det är för evigt!

Det finns två exempel här som lämnat och på så sätt fått deras respektive att "vakna upp" och välja nykterhet och sedan har de fortsatt leva tillsammans. Det har inte varit någon lätt väg, men de har jobbat hårt och klarat det.

Jag vill inte låta hård, men när en alkoholist börjat sin bana så tror jag inte att det finns någon annan väg för hen annat än spåret mot undergång: det kanske inte är en fullfjädrad parkbänksalkis imorgon, men så länge du (eller i mitt gamla förhållande: jag) stannar kvar så är det någon som vanligtvis tröstar & stöttar och försöker hålla koll på hur mycket hen dricker, var flaskor/burkar är gömda (men likväl stannar=accepterar), vi städar och plockar undan och håller masken utåt, men sakta, sakta så äter det upp oss: mycket tid och ork går åt till att tänka "hur full blir hen ikväll? Kommer hen dricka idag? Vet någon annan att hen dricker? Tänk om hen inte klarar att ta hand om barnet/barnen när jag är iväg? osv osv, allt medan det kan i perioder vara så att hen knappt dricker något alls, emellanåt dricker lite för mycket men ändå klarar av vardagslivet, men sakta smyger det sig på: alkoholen blir prio 1, och man bönar och ber, hotar, skäller, stöttar osv osv, men man stananr och alkoholist-hens mörka sida vet att det är bara tomma hot, för vi lämnar inte...
Att lämna behöver inte innebära att det är söutet - det kan vara början på nykterhet och ett godare liv för alla inblandade!

Stor kram till er!

känner igen mej i sambons sätt. Folköl är jättebra när man är alkis, ingen kan gnälla när man luktar alkohol ur munnen, man har ju "bara" druckit en folköl...

Man är en ful fisk som alkis, man ljuger som en häst travar, mest för sej själv, självbedrägeri är bästa grenen. Har en sambo själv som inte åkt lika långt ner i träsket som jag var, men han är på väg, jag väntar in honom i slutet på backen. Inget gnäll, bara att vänta. Det är nästan så att jag VILL att han ska åka fast i en blåskontroll någon lördagsförmiddag när han ska till sin sport. Först då tror jag att han skulle fatta. Kanske.

/MB

Ditt inlägg om vinglaset till helgen är tyvärr precis som det står - ett bevis på alkoholism. Ett enda glas välte hans föresatser att hålla sej nykter. Det är nollgräns som gäller om man kommit för långt i nedförsbacken. Inte ens lättöl. Helt klart är att DU måste ta hand om DEJ SJÄLV. HAN får ta hand om SEJ SJÄLV.

Börja med att sätta dej in i ekonomin tycker jag, det borde finnas pärmar eller annat där räkningar och kontoutdrag och sånt finns, tyvärr är ekonomin något som MÅSTE funka, och det är inget enkelt och självklart. Ett steg i taget.

För mannens del kan du - här eller någon annanstans leta upp vad det finns för möjligheter till hjälp att komma ur missbruket. AA, antabus, behandlingshem, genom jobbet etc. Det kan du presentera för honom helt kort, sedan är nästa steg och resten av vägen hans. Tjata inte, jag tror de flesta reagerar som jag gjorde de få gånger någon ifrågasatte mitt drickande - jag blev bara tjurig och tyckte att det ska väl dom skita i!

Kram! - MB, nykter sedan januari.

PS. Förlåt om du upplever mej som väl klämkäck, tyvärr är jag sådan...DS

och att du inte vill svartmåla pappan, så är det ju i grunden inte svårare än att man lägger skulden där den hör hemma - på alkoholen. De flesta människor är ju i grunden ganska trevliga och normala människor tills alkoholen kommer in och börjar styra och ställa. Man kan ju tycka att man borde veta att man kan bli alkoholist av att dricka för mycket, men det är ju en av baksidorna med alkoholen - och de flesta beroendeframkallande saker - man vet inte att man är fast förrän fällan slagit igen ordentligt om nacken på en.

/MB

Vill egentligen bara flika in lite gällande hans 'mediciner', Stesolid är ju starkt beroendeframkallande och dessutom korstolerant med alkohol.. de är absolut lugnande och muskelavslappnande vilket är oerhört skönt när man går igenom en avvänjning från alkohol för att slippa de värsta abstinenssymptomen och vill undvika kramper m.m. Man blir lite 'lullig/flummig' på dem och det kan nog verka som man är full, tar man dessutom mer än föreskriven dos kan man bli rejält påverkad. Tycker själv att det verkar lite vanskligt att sjukvården skriver ut den här typen av medicin under längre perioder eftersom det är väldigt lätt att man fortsätter dricka och ta tabletterna samtidigt, och därmed bli beroende av båda (been there, done that!)
Du har säkert kollat upp allt detta redan, isåfall ignorera bara mitt inlägg - annars FYI.

Kämpa på, kram!

Ja för mig är lögn värre än att dricka. Förtroende är ju liksom grunden i en relation enligt mig. Och jag har förklarat flera gånger att ljuger du om detta så hur vet jag att du inte ljuger om något annat. Jag tror den som dricker förstår, jag bara inser att de döljer, skyddar sitt drickande till varje pris.
Jag vill fortfarande tro att det med rätt vilja och hjälp går att komma ur ett missbruk. Jag är i alla fall beredd att ge det chansen ett tag till. För min del känner jag att det måste upphöra eftersom jag aldrig kommer må bra med smygdrickande i mitt hem. Speciellt inte om det en dag blir barn iblandat.
Men jag är skiträdd att jag väntar på något som aldrig kommer hända. Och det vill jag inte göra i mitt enda liv.
Hopp och styrka till våra sambos! Vore så skönt att få höra av någon att det finns just hopp.

Det är precis som du "Mittendaliv" som jag känner, Det känns som den enda utvägen är att lämna. Som tydligt varken du eller jag är ute efter. Vi lever för övrigt ett fint förhållande utan bråk, vi hittar på saker tillsammans och han blir aldrig elak eller stygg när han dricker. Känns bara så himla dumt att han "måste" gömma och smyga med spriten för mig. Jag har aldrig sakt att han inte får dricka, Det är han gammal nog att bestämma själv. Jag har därimot talat om att jag inte alltid tycker det är så roligt och absolut inte när det göms. Vi är inte dom som har hemligheter för varandra och vi är inte bara ett par utan väldigt bra vänner som kan prata med varandra. Utifrån detta känns det så hemskt att han inte "vågar" visa mig att han dricker, jag är ju medveten om han problem och det vet han ju om. Han ser väl det inte som ett problem själv helt enkelt

Även om jag sitter i situationen själv och vet att det är svårt, så tror jag ändå att man kan lyckas, sen beror det väl mycket på hur stort problemet är. Jag har ju inte det så illa så det dricks på arbetstid och varje dag.

Hej! Tack så mycket för alla kloka ord och råd! Började nästan gråta för att någon har tagit sig tid och skrivit .Jag skulle verkligen behöva ha hjälp men jag känner mig helt handlingsförlamad. Jag orkar ingenting,har ingen energi att ta tag i saker och känner en sån otrolig trötthet! Trötthet som inte går att sova bort. Jag tänker att jag ska göra så mycket men det blir ingenting. Jag får tvinga mig om jag ska få något gjort. Jag har levt med den här mannen i över tjugo år och det är han som har hand om ekonom. Jag är inte alls insatt. Jag har aldrig bott skälv utan flyttade direkt från mina föräldrar till honom. Jag känner mig så liten och jag vet inte hur jag skulle klara mig själv. Jag har ett heltidsjobb så jag borde ju klara mig. Men vi har en massa lån,hus o djur och jag vet inte hur man gör. Alltså jag tror inte att jag vill vara kvar längre för det känns som känslorna har försvunnit o jag tror inte att de kommer tillbaka. Det känns som att jag aldrig ska våga ta steget:( Det känns ofta som att jag säger o gör fel saker och att det är mig det är fel på . Han lovade ju oss att han skulle sluta o dricka och så köpte han en alkoholmätare så att vi skulle kunna kolla honom pm vi tror att han druckit och har han gjort det skulle han gå med på att söka hjälp. I helgen inte våran yngsta dotter hemma(våran lästa dotter bor inte hemma) och mon sambo frågade pm jan fick ta ett glas vin till maten och dum som jag är så säger jAg tvekande att han får det:( Den andra helgdag tycker jag att det märks att han druckit när jag kommer från jobbet. Jag går även med på att ta ett glas till maten då men han öppnar en hel flaska! Han dricker inte ur sitt glad och somnar sittandes vid bordet när han ätit. När min dotter kommer hem frågar hon om pappa druckit och jag säger som det är. Hon blir väldigt arg o besviken på mig som tillät det med all rätt. Min sambo frågar om vi är osams och jag talar om varför. Då bli även han arg på mig för att vi pratar bakom hans rygg. Han frågade vilka jag har pratat med o jag säger att det bara är mamma fast jag har pratat med några fler noga utvalda som inte säger något. Han tror att alla vet och sa att han blir väl snart av med jobbet också.det känns som att jag har kört fast alldeles. KRAM

Jag sa till exsambon att han behöver tänka över var han förvarar sin porr så att inte barnen råkar se det igen. Till svar fick jag en enda låååååång utskällning där han talade om för mig att mitt sjuka beteende får honom att inse hur rätt han gjort som har lämnat mig (???), han är mycket glad att inte behöva vara i närheten av mig eftersom jag får alla runt omkring mig att må så fruktansvärt dåligt, att jag är en hemsk mamma som bara tänker på mig själv och aldrig sätter barnen i främsta rummet, att jag försöker trycka ner andra, att jag är känslokall, helt utan medkänsla för andra människor och inte har någon självinsikt, att jag är sjuk och behöver vård, att jag behöver söka vård för mitt sjuka beteende istället för att att försöka utsätta andra för det, barnen har det minsann inte bra hos mig... osv osv

Vad ska jag säga? Jag blir lite ledsen och funderar en del på om alla runt omkring mig mår så dåligt av att vara med mig som han beskriver det, om jag verkligen trycker ner andra, om jag är sjuk osv, och det sitter en liten sorgsen tagg i mig, men jag har också lite distans och kan skratta lite åt det - hade det varit omvänt och han hade bett mig tänka över min förvaring av porr pga händelsen innan så hade jag med största sannolikhet bemött det med att "ja, så himla klantigt av mig, jag ska verkligen tänka på det och det får ju inte hända igen!", men som vanligt med exsambon så vänds allt till mitt fel.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt kul att han alltid uppger att han lämnat mig!

Men- idag seglade frågan upp i huvudet igen: är detta "bara" en nykter alkoholist? Det måste vara något mer, varför kan han annars aldrig ta på sig skulden? Varför måste han alltid trycka ner mig?

Hej,
Jag känner igen mig i din situation... Jag började hitta flaskor i garderoben, tvättkorgen, golfbagen osv för ca 1år sen.
Min sambo sen 2 år tillbaka har problem med alkoholen. Bara att gömma är iof ett tydligt tecken på att något är fel. Självmedicinering med alkohol låter som något han borde sluta med genast om han kan, för att inte hamna i ett missbruk.
i kväll får jag panik över att det verkar vara "lämna honom" som är det enda råd som finns att få. Känner precis som du att det inte är det jag vill. Finns det inte någons man/sambo som lyckats sluta?? Och att förhållande efter det blivit bra igen. Är det naivt och tro att det ska hända?? Jag peppar min sambo att fortsätta söka hjälp. Han går en kbt behandling nu. Är det bortkastat?

Någon här som kan ge hopp!?

Känner igen det där mönstret..
Mitt tips är att inte lägga tid på att försöka förstå hans beteende.. för det är ju helt ologiskt att köpa massa öl om man inte ska dricka .
Det som är självklart för oss är inte det för den som har alkoholproblem.
Åh det är så svårt att hålla sig lugn när ännu en besvikelse inträffar och sorgen väller över. Jag kämpar oxå med att inte ta några strider när min sambo har druckit. Blir bara massa onödiga elakheter som inte leder någonstans.
Försök lägg din energi på dig och barnen. Ta hand om er! Din sambo behöver troligtvis någon hjälp för att sluta.
frågan "när är det dags att gå" spökar här med. Jag har inte kommit på något bra svar på den...

Under kvällen samma dag jag skrev det här så frågade jag varför han gömde sprit för mig, om jag var så "stygg" så att han måsta dricka i smyg. Han sa att han inte måsta det, så jag frågade varför han då gömmer det. Till svar fick jag ett "vet inte". Han blev nog lite ställd, då han inte trodde jag visste om det och självklart kom det nog en liten känsla av skam. Han har tagit det lugnt med drickandet efter och jag hoppas åtminstånde att han låter bli att gömma/smyga med spriten. Jag tror han använder spriten lite som smärtlindrande/lugnande. Han har hemska problem med rygg och axel, Ständiga besök på hälso/sjukhus men ingen som hittar något. Med alkohol i kroppen så känns han mycket lugnare och som att smärtan lindras, Väldigt dåligt sätt att kunna slappna av och "må bra" på men det verkar vara det enda som funkar för honom. Vi har testat med blandat alvedon och ipren i flertal dagar med det ger ingen effekt!
Man blir verkligen klyven och absolut när jag ser att han "mår" bättre i sitt onda när han får ta till spriten ( Nu talar vi inte om mängder, det kan räcka med 1-2 3,5or) Dock tycker jag att han isåfall kan dricka öppet och inte behöver gömma och smyga /MS

Vet du, för ganska precis ett år sedan blev jag medlem här. Och jag behövde många kramar. Jag satt med samma tankar som du - "jag kan inte bryta upp precis innan jul". Jag tänkte att jag skulle förstöra för alla, jag orkade inte ens tänka att jag kanske inte skulle få fira jul med barnen. Å ena sidan var det sanna tankar, men de var för mig också ett sätt/en ursäkt att skjuta på ett beslut som jag inte orkade med just då.

Precis som du skriver så var julen oerhört viktig för mig - mycket pyssel, pyntande, bakning, matlagning och annat, men den sista julen tog jag bara fram adventsljusstakar, gjorde ett pepparkakshus och precis ingenting mer, inte något endaste julgodis, ingen julmat, inget pyssel och inget fixande - jag orkade inte.
Sedan gjorde jag som du skriver att du redan gjort - jag genomled julen, och exsambon fick det ena utbrottet värre än det andra. Jag led, och barnen led. Men, det kom en ljusning, jag kom fram till ett beslut - och det kommer du också att göra, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dig och känner med dig.

Jag håller med dig och förstår hur du tänker, jag tänkte ju likadant - att omkullkasta allt för barnen kändes förödande. Men det löser sig.

För någon vecka sedan sa min 5-åriga flicka: "Mamma, vad konstigt att vi har byggt tre hus. Först hos *** (dit vi flyttade först), sedan här och nu vår röda stuga!". Hmmm... att vi inte har byggt tre hus är ju självklart, men jag förstod ju att hon menade att vi har flyttat till tre olika boenden. Jag tänkte först "åh, vilken hemsk mamma jag är som drar runt med barnen på detta sätt", men så stannade jga upp coh såg glädjen i hennes ansikte - hon var inte det minsta olycklig, rädd eller otrygg. Min dotter såg jättenöjd ut och verkade nyfiken på det kommande boendet! Vi pratade lite om det, hur det ser ut, och vad det innebär för henne och för mig osv. Vi hade jättemysigt. Och för några dagar sedan sa hon med mycket glad röst: "Mamma, när är det vi ska flytta egentligen? Du vet ju att jag gillar orange. Mitt rum ska ha orange tak, blå väggar och rosa golv". Och fortfarande såg hon så glad ut, förväntansfull och lugn! Så jag försöker stanna i tanken att jag är nöjd, jag mådde så fruktansvärt dåligt i våras när jag lämnade, men med facit i hand så mådde jag ändå bättre än när jag levde med honom, och i vårt nuvarande boende har jag trivts så gott och varit så nöjd med och stolt över vårt boende, och om en tid ska jag fixa lite i vårt blivande hus, och jag tror att barnen känner min glädje, att jag är nöjd och lugna tankar i att detta blir bra, ibland är jag lite småorolig (kommer jag greja det ekonomiskt, kommer jag kunna fixa det praktiska osv), men jag är nöjd = barnen är nöjda. Jag känner fortfarande oro att jag "förstört" för barnen, sorg att jag inte alltid finns där och sådant, men jag insåg PRECIS NU när jag skriver till dig att jag är inte längre osäker på om jag gjort rätt - jag kunde inte ha stannat och barnen hade inte mått bättre om jag hade gjort det.

TACK för att du skriver här och låter mig få ta del av det, för att jag får hjälp av dig att inse saker som jag annars inte hade insett nu!

Du kommer fatta ett bra beslut när du är redo för det, och barnen kommer vara nöjda med det. Det kommer vara en omställning för dig, och en omställning för barnen, men allt kommer lösa sig!
Varm kram!!