Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
Jag känner igen mig i din situation... Jag började hitta flaskor i garderoben, tvättkorgen, golfbagen osv för ca 1år sen.
Min sambo sen 2 år tillbaka har problem med alkoholen. Bara att gömma är iof ett tydligt tecken på att något är fel. Självmedicinering med alkohol låter som något han borde sluta med genast om han kan, för att inte hamna i ett missbruk.
i kväll får jag panik över att det verkar vara "lämna honom" som är det enda råd som finns att få. Känner precis som du att det inte är det jag vill. Finns det inte någons man/sambo som lyckats sluta?? Och att förhållande efter det blivit bra igen. Är det naivt och tro att det ska hända?? Jag peppar min sambo att fortsätta söka hjälp. Han går en kbt behandling nu. Är det bortkastat?

Någon här som kan ge hopp!?

Känner igen det där mönstret..
Mitt tips är att inte lägga tid på att försöka förstå hans beteende.. för det är ju helt ologiskt att köpa massa öl om man inte ska dricka .
Det som är självklart för oss är inte det för den som har alkoholproblem.
Åh det är så svårt att hålla sig lugn när ännu en besvikelse inträffar och sorgen väller över. Jag kämpar oxå med att inte ta några strider när min sambo har druckit. Blir bara massa onödiga elakheter som inte leder någonstans.
Försök lägg din energi på dig och barnen. Ta hand om er! Din sambo behöver troligtvis någon hjälp för att sluta.
frågan "när är det dags att gå" spökar här med. Jag har inte kommit på något bra svar på den...

Under kvällen samma dag jag skrev det här så frågade jag varför han gömde sprit för mig, om jag var så "stygg" så att han måsta dricka i smyg. Han sa att han inte måsta det, så jag frågade varför han då gömmer det. Till svar fick jag ett "vet inte". Han blev nog lite ställd, då han inte trodde jag visste om det och självklart kom det nog en liten känsla av skam. Han har tagit det lugnt med drickandet efter och jag hoppas åtminstånde att han låter bli att gömma/smyga med spriten. Jag tror han använder spriten lite som smärtlindrande/lugnande. Han har hemska problem med rygg och axel, Ständiga besök på hälso/sjukhus men ingen som hittar något. Med alkohol i kroppen så känns han mycket lugnare och som att smärtan lindras, Väldigt dåligt sätt att kunna slappna av och "må bra" på men det verkar vara det enda som funkar för honom. Vi har testat med blandat alvedon och ipren i flertal dagar med det ger ingen effekt!
Man blir verkligen klyven och absolut när jag ser att han "mår" bättre i sitt onda när han får ta till spriten ( Nu talar vi inte om mängder, det kan räcka med 1-2 3,5or) Dock tycker jag att han isåfall kan dricka öppet och inte behöver gömma och smyga /MS

Vet du, för ganska precis ett år sedan blev jag medlem här. Och jag behövde många kramar. Jag satt med samma tankar som du - "jag kan inte bryta upp precis innan jul". Jag tänkte att jag skulle förstöra för alla, jag orkade inte ens tänka att jag kanske inte skulle få fira jul med barnen. Å ena sidan var det sanna tankar, men de var för mig också ett sätt/en ursäkt att skjuta på ett beslut som jag inte orkade med just då.

Precis som du skriver så var julen oerhört viktig för mig - mycket pyssel, pyntande, bakning, matlagning och annat, men den sista julen tog jag bara fram adventsljusstakar, gjorde ett pepparkakshus och precis ingenting mer, inte något endaste julgodis, ingen julmat, inget pyssel och inget fixande - jag orkade inte.
Sedan gjorde jag som du skriver att du redan gjort - jag genomled julen, och exsambon fick det ena utbrottet värre än det andra. Jag led, och barnen led. Men, det kom en ljusning, jag kom fram till ett beslut - och det kommer du också att göra, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dig och känner med dig.

Jag håller med dig och förstår hur du tänker, jag tänkte ju likadant - att omkullkasta allt för barnen kändes förödande. Men det löser sig.

För någon vecka sedan sa min 5-åriga flicka: "Mamma, vad konstigt att vi har byggt tre hus. Först hos *** (dit vi flyttade först), sedan här och nu vår röda stuga!". Hmmm... att vi inte har byggt tre hus är ju självklart, men jag förstod ju att hon menade att vi har flyttat till tre olika boenden. Jag tänkte först "åh, vilken hemsk mamma jag är som drar runt med barnen på detta sätt", men så stannade jga upp coh såg glädjen i hennes ansikte - hon var inte det minsta olycklig, rädd eller otrygg. Min dotter såg jättenöjd ut och verkade nyfiken på det kommande boendet! Vi pratade lite om det, hur det ser ut, och vad det innebär för henne och för mig osv. Vi hade jättemysigt. Och för några dagar sedan sa hon med mycket glad röst: "Mamma, när är det vi ska flytta egentligen? Du vet ju att jag gillar orange. Mitt rum ska ha orange tak, blå väggar och rosa golv". Och fortfarande såg hon så glad ut, förväntansfull och lugn! Så jag försöker stanna i tanken att jag är nöjd, jag mådde så fruktansvärt dåligt i våras när jag lämnade, men med facit i hand så mådde jag ändå bättre än när jag levde med honom, och i vårt nuvarande boende har jag trivts så gott och varit så nöjd med och stolt över vårt boende, och om en tid ska jag fixa lite i vårt blivande hus, och jag tror att barnen känner min glädje, att jag är nöjd och lugna tankar i att detta blir bra, ibland är jag lite småorolig (kommer jag greja det ekonomiskt, kommer jag kunna fixa det praktiska osv), men jag är nöjd = barnen är nöjda. Jag känner fortfarande oro att jag "förstört" för barnen, sorg att jag inte alltid finns där och sådant, men jag insåg PRECIS NU när jag skriver till dig att jag är inte längre osäker på om jag gjort rätt - jag kunde inte ha stannat och barnen hade inte mått bättre om jag hade gjort det.

TACK för att du skriver här och låter mig få ta del av det, för att jag får hjälp av dig att inse saker som jag annars inte hade insett nu!

Du kommer fatta ett bra beslut när du är redo för det, och barnen kommer vara nöjda med det. Det kommer vara en omställning för dig, och en omställning för barnen, men allt kommer lösa sig!
Varm kram!!

Tack för kramen, den värmer. Jag läste dikten om djuret (minns inte vilken sort det var) som satt på ett grässtrå och skulle flyga (i flygcerts tråd) den var så sann.
Jag sitter här nu och våndas inför julen. Jag som tills för några år sedan ALLTID älskat julen- haft massor av energi till att baka, pynta och få till en mysig julstämning. Julen har alltid varit viktig för mig. Under senare år så har den blivit ett nödvändigt ont som ska genomlidas.
Håller skenet uppe för mina barns skull.
Just nu vill jag bara dra och börja om- men nu nalkas julen och jag KAN INTE ställa till med denna omkullkastande tillvaro som jag antar att en separation skulle innebära, nu innan jul. För barnens skull. Gode gud ge mig styrka att orka med tiden som är kvar fram till jul och ge mig sedan ännu mera styrka att ta mig ifrån detta iskalla och kärlekslösa förhållande. Ge mina barn kraft att orka med denna omställning och gör så att de trots allt kommer att bli trygga och glada och lyckliga.

Jobbiga dagar nu ett tag, ont i huvudet, magen och dålig självdiciplin vad gäller träning och mat. Har iaf börjat sjunga i kör- detta gör mig gott mitt i allt elände.

KRAM

till fullo i det markatta skrivit. Det är en lång väg för de flesta av oss medberoende att komma till insikten att den enda vi har makt över och den enda vi kan hjälpa är oss själva. Det kan också vara till hjälp för den beroende som står oss nära. Så har det varit för mig. Fortsätt läsa här och skriv, det hjälper mer än man först kan tro. Varm hälsning / mt (min tråd "Mitt nya år" finns i siten Det vidare livet)

Välkommen hit!

Vi anhöriga ger ju gärna våra alkisar 1000 chanser. Vi kanske hoppas och tror. Jag vet hur det kan kännas när man gång på gång blir besviken. Det är jättesvårt, ja till och med stundtals helt övermäktigt att leva med en alkoholist.

Tyvärr så kan vi ju inte tvinga någon att sluta dricka. Visst kan vi berätta för vår anhöriga hur vi upplever dennes drickande, hur det påverkar oss och vad det får för konsekvenser i våra liv men beslutet att sluta dricka/söka hjälp kan bara alkisen själv fatta. Däremot kan vi ju själva fatta ett beslut som handlar om hur vi vill att våra liv ser ut. Oftast är det ju inte alls kompatibelt med att leva med en alkoholist.

Det låter som att du kommit till den punkt där du fått nog. Din dotter vill inte komma hem och du själv väljer att sova borta så det är ju tydligt att det påverkar era liv på ett negativt sätt. Du kanske kan fundera på vad "ge honom en chans" egentligen innebär? Om du säger att han får en till chans, d.v.s. om han går med på att inte dricka men sedan bryter den överenskommelsen, vad blir konsekvenserna då? Lämnar du honom då?

Det finns hjälp att få, för er båda. För hans del finns ju AA, beroendecenter hos kommunen, behandlingshem o.s.v. Du kan tipsa men inte tvinga. För din del finns ju också hjälp. Du har redan sökt dig hit men det finns också alanon som är typ som AA men för anhöriga till alkoholister, d.v.s. en anonym grupp av anhöriga som delar erfarenheter av att vara nära till en alkoholist och de svårigheter det innebär för oss själva. Det kan vara oerhört skönt och befriande att kunna prata fritt inför andra som varit i liknande situationer om något som många gånger varit en tung hemlighet att bära på. Beroendeenheten brukar också ha anhöriggrupper eller enskilda samtal för råd och stöd. Där kan du också söka hjälp för dina barn. Kolla på din kommuns hemsida. Jag råder dig verkligen att söka den kontakten. Jag växte själv upp med en alkoholiserad förälder och insåg som vuxen hur mycket det faktiskt påverkat mitt liv, självbild, det sociala och hur jag hanterat känslor. Låter kanske negativt men det går ju att få hjälp och ju tidigare man söker den hjälpen desto lättare blir det ju att hantera det svåra.

Fortsätt skriv och läs här. Det hjälper också. Det är jävligt tufft men det går att få det bättre. Det kanske inte alls blir som man tänkt sig eller som man från början ville men det går. Många är vi här som lyckats få ett bra liv oavsett om vår alkis slutat dricka eller inte. Vägen ser inte alltid lika ut men mönstren av både alkoholism och medberoende är förvånansvärt lika. Du är inte ensam.

Kramar!

... om hur det är att vara med pappa. Åh, blir så j-a ledsen - "pappa är alltid trött och då får vi spela på mobilen". Och sedan kom en massa om pappas trötthet, huvudvärk osv. Och sedan fick jag ett meddelande som visar att de spenderar mest tid med farmor & farfar. Och ja, det är bra å ena sidan eftersom han uppenbarligen inte orkar med dem i den utsträckning han anser sig ha rätt till att ha dem, MEN - då borde JAG som mamma ha dem mer, inte hans föräldrar.

Det är ju ofta så att barnen inte vill åka till pappa, och den där blicken när de får tillsägelser (även då jag är med) och jag känner igen hela deras minspel och kroppsspel: de är som jag var - rädda eftersom precis där och då vet de att de sa "fel sak" och fick en tillrättavisning och nu vet de att nästa ord/handling spelar mycket stor roll för om detta ska gå vidare till ren ilska hos pappa eller om det bara lägger sig, men det vet de inte ännu...
Jag är så oändligt tacksam för att jag lämnade denna elaka man, men det gör mig ont för barnens skull.

Och det gör mig ont att han på alla sätt talar om för mig att han har så mycket roliga saker som händer i hans liv, att han är så aktiv numera och han påtalar gärna att han mår så bra nu för tiden, och jag känner mig bitter och tänker att jag mår mycket bättre, men ibland är jag så ensam och jag har liksom inte ork... (jag känner mig tom lite bitter över hans plötsliga "poppiga" klädstil - 45-åring som klär sig som 20-25-åring och med smycken osv... och jag fattar ingenting?!).

Åh, känner mig patetisk som skriver så här (tur att ni inte vet vem jag är... ;-) ), men det känns så futtigt i denna stund att "jag mår bättre utan honom än med honom", för det känns så ensamt på lördagskvällen att jag sitter här, vännerna är med sina familjer och jag är bara jag liksom... Och samtidigt - jag är ju så tacksam att jag sitter här själv, att jag inte behöver fixa fika åt honom och sedan få skäll för att jag ställt muggen åt fel håll, eller för att jag tagit fram fel typ av macka, eller att jag inte får ett tack för att jag fixar utan bara kommentarer om att jag kunde ju har tagit fram något trevligare på en lördagskväll... Och jag behöver inte göra det han vill, jag behöver inte vara vaken tills han tycker att det är en acceptabel tid att lägga sig, jag får inte skäll om jag somnar i soffan, jag kan göra vad jag vill utan att han kommenterar att jag är tråkig eller liknande (och en del av mig skriker "fast ibland var han ju jättesnäll och go', det var ju inte alltid han skällde på mig utan det kom ju bara ibland"... MEN- det räckte för mig med de tillfällen då han faktiskt inte behandlade mig på ett bra sätt!!)
Och - det är det ju det (att "jag mår bättre utan honom än med honom") som gör att jag lever idag - hade jag stannat med honom hade jag brutit ihop, fullständigt. Och det är ju inte futtigt, tvärtom - det är ju det viktigaste som hänt mig, att jag hittade styrkan i mig själv och att jag faktiskt lämnade honom.
Jag har fullt upp med att fixa saker inför mitt nya boende, och det har jag hållit på med ända sedan det blev klart med mitt kommande boende. Jag har inte mycket möbler idag och försöker ordna med det, har fixat en del med tapeter & färg, kollat upp med hantverkare som ska ordna en del i nya boendet osv, och det gör också att jag å ena sidan känner att jag brinner för det, men samtidigt att det tar mycket energi: jag orkar inte göra de där sakerna jag också vill göra, så som promenera, träna mera, sitta i soffan och läsa, tända ljus och äta choklad... Men - that's me in a nutshell: jag är all-in på boendet nu, och sitter och ritar, skissar, tänker, planerar, fixar, förbereder och kollar upp - faktiskt på precis samma sätt som inför min separation...!

Idag har jag fått mitt arvegods, som han lovade, och nu har jag ett löfte till mig själv - nu ska jag stå upp mer för barnen.
Jag har stått upp för mig själv, för jag har lämnat honom.
Jag går på samtal, och jag kämpar.
Jag ältar och jag låter mig vara ledsen, så väl som vara glad.
Jag är mig själv och behöver inte längre låtsas eller förställa mig i olika situationer, för jag blir inte bedömd av någon som blir arg på mig (annat än möjligen jag själv...)
Jag har stärkt mig i att jag lämnade honom, det känns som längesedan jag faktiskt behövde tänka över om jag gjort rätt eller fel.
Jag är fortfarande lite rädd för honom, och känner mig rätt ofta trampad på, men jag lyder inte hans minsta vink: när han säger/skriver till mig att jag måste förklara mig eller jag måste göra si eller så, eller jag får inte säga det eller detta till barnen osv, så låter jag det mest rinna ut i sanden - direkta påhopp och hot ignorerar jag (för jag är inte skyldig honom att förklara mig, ursäkta mig eller på annat sätt underordna mig honom (missförstå mig rätt - jag förklarar mig gärna om någon inte förstår mig, jag ber gärna om ursäkt om jag gjort fel eller på något sätt trampar någon på tårna osv, men det är ju inte det saken handlar om i vår relation).
Nu ska jag försöka stå upp för mina fina flickor.
När de berättar om vissa saker så kan jag låta det passera; jag finns där och lyssnar och kan säga till dem att det inte är ok att göra/säga så, men om de berättar om extrema situationer så ska jag säga till honom att det där vill jag inte veta av igen. MEN - jag har liksom inget bakom mitt "hot" - tänker på det som skrivits här många gånger om att "när man hotar att lämna alkisen så måste man göra det om det inträffar som man hotat om", men jag vet inte vad jag ska säga där riktigt... Måste klura?!
I vilket fall - nu får det vara bra. Himla människa, nu ska jag stötta mina barn. Han kan bli hur arg han vill, han kan säga att jag inte har med det att göra, att jag inte ska lägga mig i, eller vad som helst: han kommer inte åt mig längre, för jag kommer inte lägga mig platt. Jävlas han så löser jag det då, men nu har jag officiellt slutat att fjäska för nu har jag redan alla förutsättningar som krävdes för barnens bästa, nu kan han inte komma åt mig mer. Men - kanske blir han aldrig mer arg på mig, kanske inte.

Ja, världens längsta lördagsinlägg med massa ältande, smörja och blaj...

... tack!!

Ja, där var regnbågen och jag pendlar mellan "detta kommer bli fantastiskt, jag & barnen i vårt egna hus - hääärligt! Allt kommer gå bra, allt löser sig!" och "hjääälp, hur ska detta gå, ensamma jag i ett ensamt hus, hur ska jag klara att ta hand om det?"

Men många saker kommer bli bättre, och jag behöver jobba med att hejda mig - jag måste inte fixa allt i eller omkring huset på stört!

Adde, Mt, & Markatta - ni är bra, såå bra! Kram!!

när man läser en del andra historier här i anhörigforum...men idag är jag jätteledsen och kan inte sluta gråta. De senaste veckorna har jag och exet haft en allt innerligare kontakt - vi har inte träffats speciellt ofta men iallafall tillräckligt för att vi för två och en halv vecka sedan tog upp diskussionen om en eventuell nystart och han sov över hos mig i mina armar. Han berättade att kampen mot alkoholen sedan vi gjorde slut har gått allt sämre och att han inte kan erbjuda något just nu men att han älskar mig. Jag berättade lite om mina framsteg i terapin och menade att vi kanske kunde gå fram långsamt och se vad vi båda klarar av utan att falla tillbaka i lögner och kontrollbehov. Vi skildes åt med detta som plan och med tanken att han skulle höra av sig i den mån han orkar och kan och att jag skulle ägna mig vidare åt att bygga upp mitt liv vid sidan om. En vecka senare åkte han iväg fyra dagar med en gemensam kompis och jag var en vecka i Sverige och hälsade på familj och vänner. Det tog alltså två veckor innan jag hörde av honom igen och det var i tisdags. Då ville han stämma träff på lördagen (idag) och bygga vidare på det vi startat. Vilket jag gärna ville. Sen hörde jag av mig igår för att berätta hur det gått hos läkaren som ska bestämma om jag ska opereras eller inte. Det svarade han bara kort på och frågade inget mer, resten av eftermiddagen och kvällen drack han och imorse på jobbet såg han helt förstörd ut samt undvek mig. Har inte hört av honom sen dess, så istället för träff sitter jag här och tycker synd om mig själv.
Jag bryr mig inte om att han druckit, jag är ledsen för att han inte kan avboka om han nu fått kalla fötter. För det är mycket hit och dit med känslorna hans verkar det som. Eller iallafall med att backa upp dem med handlingar. Han verkar livrädd att starta upp något igen men kan ändå inte hålla sig från att kontakta mig. Jag har förklarat att jag inte vill bara vara vänner och om det är det han vill måste vi bryta kontakten helt. Det vill han inte. Men är tydligen ändå inte beredd att behandla mig med öppenhet och respekt...
Ska jag verkligen behöva släppa människan helt? Jag vill inte förlora honom men jag är trött på att bli lämnad... det gör ont!

Somewhere over the rainbow,
skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
really do come true...

Häftigt flygcert! Får mig att tänka på Trollkarlen från Oz och ditt nick "flygcert" att det kanske är det som är att flyga. När man hamnar där mitt i orkanens öga, att man måste släppa kontrollen, låta vinden bära en, tillåta sig att flyga för att våga drömma. Vad är det Mulletanten brukar skriva, "en gynnande vind"?

Kram

och Kram ♥ / mt

som den finaste saga. Kram ♥ från mig också!

särbo11 att du har vänner som lyssnar. Ovärderligt!

Helt naturligt att du mår omväxlande mycket illa och lite bättre... du har gjort enorma insikter på mycket kort tid - livsomvälvande faktiskt, det kan inte gå spårlöst förbi. Du håller på att skapa om centrum i din världsbild och ska ta hand om alla känslor det för med sig.

Angående mannen så brukar inte minst de som skriver på missbrukarsidorna vara helt tydliga med att så länge man/missbrukaren fortsätter dricka är flaskan kärleken nr 1. Allt annat som påkallar behov och uppmärksamhet är bara störningsmoment som står i vägen. Läs gärna det inlägg victoria skrev i Det vidare livet igår kväll.

Allt gott / mt

en varm kram och en helghälsning och vill bara säga att jag är så glad för din fina regnbåge !

Kram ♥

Vilken tur att jag har vänner, de stöttar mig och hjälper mig genom att lyssna på mitt tjat, märker dock att jag börjar tänka i lite nya banor. Har bearbetat mycket av det som hänt mig tidigare i livet. Tänkt tillbaka till barndomen. Många nya insikter, som förklarar på ett tydligt vis varför jag är som jag är och varför jag så länge härdat ut i ett destruktivt förhållande där alkoholen spelat så stor roll. Smärtsamma insikter om att vår son växt upp i det är alltjämt näst intill outhärdlig. Fy fan!!! På ren svenska!!

Hur ska jag nu göra när jag ska återupprätta bilden av mig själv för min son, ska ha en stark mamma som kan stå upp för sig och inte acceptera den skit jag tidigare fått. Jag vill att han ska förstå vad jag gått igenom och varför jag kunnat acceptera allt. Beskriva för honom hur min barndom varit att den format mig och att även hans barndom format honom. Att han fått en felaktig bild över hur en familj ska leva. Att han inte förtjänat att bli försummad av sin mamma för att jag "städat" runt hans pappa det är så fel. Men så svårt att veta vad jag ska säga och hur så att det inte blir så dramatiskt men ändå så att allvaret i det som hänt blir tydligt. Det känns som att små doser åt gången kanske är bäst, att inte gå på så hårt. Men hur ska jag kunna låta bli att svartmåla hans pappa? Jag vill inte förstöra deras relation alls utan bara förklara att det inte är normalt att växa upp som han gjort. Jag vill säga att om hans pappa behandlar honom illa på något vis måste han säga ifrån till honom och att det inte är hans ansvar att se till att pappa ska må bra. Det måste hans pappa själv ta ansvar för. Med tanke på vissa arga samtal till mig från hans pappa förstår jag att han inte mår bra och att han nog gärna vill lasta över sina skuldkänslor på någon och nu finns ju inte jag där längre så vart vänder han sig då?

Sent är det på natten men sova kan jag inte, detta blir ett sätt att få ner mina tankar på något vis, självhjälpande tankar. Kanske inte så konstruktivt alltid. Vissa dagar mår jag skit andra mår jag bättre och det är väl precis som med en alkoholist som försöker sluta dricka. Vi är inte så olika vi.

Tycker det är konstigt agerande från min särbo att inte alls bry sig om hur jag mår och ens vilja visa någon avsikt till att prata på ett förnuftigt vis, men jag är väl bara ett hot mot hans älskade vinflaskor och den berusning han suktar efter så att han kan döva sina skamkänslor. Vi glider allt längre från varandra och för mig är det bara skönt och befriande. Jag ska tillfriskna och bli stark och aldrig mer låta mig trampas på. Min självkänsla ska jag återerövra och fylla livet med glädjestunder med nära och kära som lyfter mig och ger mig styrka och trygghet. Då tror jag att jag blir en bra förebild för min son också. :-D

/särbo

Tack för dina ord, de fick mig att tänka.
Nej, jag hatar inte allt som har med beroende att göra - men jag tycker inte att det är så trevligt om någon visar minsta tendens att vara som min exsambo... Och - jag skulle aldrig ge mig in i något med en missbrukare eller fd missbrukare så som det känns nu.
Men du har hittat rätt - ta hand om dig och gör dina val med omsorg.

Mt, tack, som alltid!
Blev så glad av din dikt. Ja, ibland känner jag också att jag kommit långt - jag har faktiskt varit medlem här i över ett år nu och om någon hade sagt till mig då, att "om ett år så har du lämnat din sambo, hittat ett bra boende, varit helt nere i botten, mår mycket bättre, har skaffat ett helt eget boende, har viss distans och minskad rädsla för exsambon", ja, det hade jag ju inte trott på...

Idag körde jag förbi det som ska bli mitt nya boende om en dryg månad... Och, vad är sannolikheten - när jag körde så öste regnet ner så galet intensivt, och plötsligt när kom där på vägen och närmade mig huset så slutade det regna, himlen sprack upp och solen tittade fram och när jag tittade bort över mitt hus så var regnbågen där - och i slutet av regnbågen fanns skatten, för precis där var mitt hus. Jag satt med ett sådant leende på läpparna!
Just där och då kunde inte ens tankarna på exsambon och hans görningar ta glädjen ifrån mig - det kommer bli bra!

så bra att du hittat hit! Och så bra att du satt ord på det du funderar på. Din berättelse är, vad gäller din sambos drickande, smygande och gömmande lik de flesta andra här på forum. Mönstret är alltför välbekant. Det är alldeles klokt tänkt att inte hota med att lämna om du inte är beredd att göra det. För många av oss här har det ändå till slut varit det enda sättet att rädda sig själv - och för en del av oss har det också gjort att alkoholisten blivit nykter. Dock måste alla göra sin egen resa och sina egna val.
Läs omkring här och fortsätt skriva. Just nu är det väldigt stilla här på anhörigsidan men det brukar gå i vågor. / mt

så fint nu flygcert... och ser så mycket - det gör man när man lyfter sig och får ett nytt perspektiv. Direkt när jag läste kom jag ihåg en av mina favoritdikter "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström - och alldeles tydligt såg jag för min inre syn hur du flyger som en slända nu, med skimrande vingar som bär... Ja jädran vilken resa du gör och har gjort! Kramar / mt

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström

Läst igenom allt du skrivit och känner att du har haft de djävligt tufft och eländigt, du är en väldigt stark kvinna. Känns väldigt fel att säga att jag är den där människan som är beroende, du måste hata allt som har med beroende att göra men de du skriver berör mig. Att en människa kan bli så av banan som din fd. där vill man inte hamna.

... att jag ska ligga här, helt trampad på. Men snart så...

Nya boendet närmar sig.

Men ändå är jag lite ledsen. Barnen verkade inte vara i harmoni och de pratade mycket om saker som jag förstod kommer från pappa, farmor & farfar: saker de ska göra, hur de ska göra och liknande. Stora flickan har också pratat en del om att när hon säger si eller så, så blir pappa ledsen på henne: och det är saker som jag anser att man som vuxen inte blir ledsen för, utan förstår att det är en liten flicka som testar gränser, som har hört andra säga olika saker och sedan testar det själv. Jag talar om för henne att det inte låter trevligt, eller att man inte säger så, men jag tar det inte personligt. Men jag ser framför mig när pappa står med ledsen min och säger typ "nu gör du pappa mycket ledsen, vill du att pappa ska vara så här ledsen? Vill du göra mig illa?" och lägger en helt annan skuld på barnen än vad jag anser rimligt.

Och samtidigt pratar barnen om många roliga saker som jag vet att pappa och hans familj kommer göra med dem, men jag har inte råd, kan inte eller så. Och då kryper det i mig - "de kanske har det bättre hos pappa..."

Jag önskar att jag hade stoppat mig från att tänka alla hinder, tankar som jag inte förstått riktigt förrän efteråt: "oj, nu har vi redan flyttat ihop, då kan jag ju inte lämna - folk kommer ju tro att jag är galen; oj, nu har vi förlovat oss, nu kan jag inte lämna för hur skulle det se ut med en bruten förlovning; oj, nu har vi ju köpt hus, nu kan jag ju inte lämna för hur ska vi lösa allt med lån och gemensamma saker; vi bråkar ju mkt, men om vi får barn så kanske det går över; vi båkar ju mycket men jag kan inte lämna nu för hur blir det då med barnet och huset och förlovningen och...; ibland har vi ju det bättre och han säger ju att om jag älskar honom så försöker vi få fler barn, det kanske blir bättre om vi får ett barn till; hjälp, nu har vi två barn - jag kan ju bara inte lämna för vad ska alla säga då om hus, barn, förlovning osv osv.

Åh, hjärnspöken.
Och denna man, som jag föll så pladask för - så charmig, självsäker, världsvan, berest, välutbildad, social, trevlig, kunnig, omtänksam - hur kunde han vilja ha mig? Och han var snygg, och vältränad - första gången jag såg hans överkropp så var det som att se något som jag annars bara sett på idrottsmän, och plötsligt fanns han I MITT SOVRUM. Ja, jag föll som en fura.
Och denna man, som jag nu nästan blir lite äcklad av när jag ser honom - jag vet hur han är mot andra, men också hur han kan vara mot mig, hans kraftiga viktuppgång (pga alkohol, ingen ork/lust att röra på sig, 4-6 chipspåsar i veckan samt några kg godis), men som han ignorerar genom att alltid köpa för små kläder eftersom han "ska gå ner miiinst 15 kg men gärna 25", och att han alltid beklagar sig över andra som är minsta överviktiga...

Åh, att barnen oftast verkar ha det ok där, men att de (precis som det var för mig) aldrig vet när det brister, eller varför, och därför alltid är lite på sin vakt, det gör sååå ont. Och ändå tror en del av mig att det är viktigt och bra att de får se sin pappa så som han är, så att de kan förstå och själva välja en dag.

Tack för kramen.

http://ninecrimes.bloggo.nu

Ninecrimes! Det gör ont i mitt hjärta och hela mig när jag läser dina två inlägg. Skickar dig i all enkelhet en stor kram! / mt

läst i detta forum för längesen.
Då kanske jag hade vetat hur jag skulle ha reagerat samt agerat. Men man trodde eller hoppades att allt skulle bli bra.
Man hotade med att lämna, men man lämnade inte. Och det är precis det man inte skall göra som jag har läst om.
Alkolisten vet ju att hoten inte genomförs, han lär sig det. Och den som är som jag ,medberoende fattar inte det.

Allt kanske hade varit annorlunda om jag hade agerat annorlunda, samtidigt som det är svårt att tänka i klarhet när man är mitt i ett liv som kantas av fylla, bråk, hot, osv.

Jag tänker idag mycket på det som var bra. Kan få en bild om hur vi ligger sked i sängen, eller bara slappar framför en bra film på tv, då vi håller handen.

Men samtidigt så kommer jag inte ihåg när det var senast, Det var längesen. Allt dåliga kom smygande på något konstigt sätt. Dagarna gick, helgen kom och gick, skit som hände och gick förbi.
Det har varit som ett gummiband, det spänns ut, man tolererar mer och mer, saker som man aldrig skulle ha tolererat förut, tills gummibandet brister, och det gjorde det för mig.

Och då slängde jag ut honom.

Men jag vet inte om det var rätt, hade jag hittat hit till detta forum innan så kanske, kanske allt var annorlunda.

//fågelblå

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram