Senaste kommentarerna i forumet

Idag är det första helgen han fick ta emot besök på behandlingshemmet som ligger 30 mil härifrån. Jag har inte lovat att hälsa på honom och jag hade glömt att det var idag han fick ta emot besök. Snart jul, ensamförälder och julgäster som kommer nästa vecka gör att tiden rinner mellan fingrarna. Plötsligt får jag ett sms där han berättar att det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det. Först av allt drabbas jag av dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska.

Först kunde jag inte helt förstå varför jag blev så arg men vid lite eftertanke så upptäckte jag att det handlar om att han tryckte på en öm punkt. Det har med min självbild att göra. Jag är ju den som alltid ställer upp, som aldrig sviker, som gör gott mot andra och nu hade jag svikit och dessutom utan att ha en godtagbar ursäkt. Med den korta meningen fick min självkänsla sig en ordentlig törn.

När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för.

Han har det nog jobbigt men han är i gemenskapen med andra och har professionell hjälp omkring sig utan ansvar för arbete eller någon annan än sig själv. Jag står helt ensam med jobb och barn och har ingen att luta mig mot. Jag fick inte heller besök idag, ingen som frågade hur jag har det eller om jag behöver hjälp med något.

Nu ser jag hur han spelar offerrollen och försöker att få mig att känna skuld trots att han aldrig har visat någon ånger för vad han utsatt mig för. Så jobbigt det kommer att bli för honom när han ser att det inte fungerar längre.

Efter att ilskan satt klorna i mig fick jag ingen ro förrän jag hade besvarat hans meddelande med att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven och beskrev att det var precis så jag kände mig de gånger han hade fyllespel och jag satt ute och undrade var jag och dottern skulle sova om han inte lugnar ner sig. Jag förklarade också att han inte ska kräva något av mig och att förlåtelse är det enda han kan be mig om.

Kanske ett slag under bältet när han är på behandling men det kändes så skönt! Ilskan försvann och för första gången följdes den inte av dåligt samvete eller självförakt utan bara en lugn skön känsla av att ha återtagit makten över mig och mitt liv!

Det känns oroande att han beter sig på det viset. Jag skulle vilja säga att du ska gå NU , kontakta kvinnojouren och få hjälp. Samtidigt vet jag att när man lever i en våldsam relation så får man en lite ( om du ursäktar) snedvriden bild av vad som är normalt och tycker att sådana som jag och mulletant kanske är lite av överkänsliga olyckskorpar. Ofta kan det vara så att man känner sig väldigt upprörd och rent av rädd men att efter att det lagt sig bagatelliserar man det som hänt. Jag lever ju trots allt, eller han slog mig inte, han hotade bara att döda mig men han menade inget.etc etc.. Man upplever det som att man kan ha överdrivit både sin egen rädsla och situationens allvar.

Jag är rädd att du kommer att känna så i morgon eller när han nu lugnar ner sig.

Han lever på att du blir rädd och att folk runt omkring dig slår på stora trumman så att du uppfattar dem som överdrivna. Han menar troligtvis inte att han ska döda dina anhöriga men han menar att hota dig till att göra som han vill och det är illa nog.

Du har levt i detta så länge att du har glömt ditt värde. Du kan säga att du är värd något bättre men innerst inne menar du det inte. Du är troligtvis rädd att bli ensam, att inte duga och att kanske ha fel, att han kanske inte är så hemsk egentligen utan det är bara för att du inte är tillräckligt perfekt eller för att du provocerar etc etc..

Innerst inne kanske du har en känsla av att ditt odjur egentligen är en förtrollad prins och att om du inte bryter förtrollningen så kommer någon annan att göra det och då blir det verkligen en bekräftelse på ditt mindervärde.

Du kanske i en del fall har varit överdrivet rädd och haft katastrofkänslor när det har varit utåt sett ganska obefogat och därför tror du att du alltid överdriver allvaret i situationen.
Det är vanligt att man reagerar så. Om man lever i en ständigt hotfull situation blir till slut både hjärna och känslor förvirrade och man får svårt att bedöma graden av hot i situationer vilket kan leda till att man är överdrivet rädd. MEN det förrädiska med den förvirringen är att man också kan missbedöma åt andra hållet. Trots att man kanske blir rädd av en hostning kan man ignorera varningssignalerna i en potentiellt farlig situation.

Om dina tankar och känslor vet jag inget men ungefär så var mina , jag vill inte säga tankar för de var på det omedvetna planet , men känslor..

Jag känner mig väldigt orolig för din situation och hoppas att du tar till dig de råd och den oro som flera här ger utryck för.

För en gångs skull vill jag INTE råda att du ska lyssna på din magkänsla, för den har du troligtvis slutat att kommunicera med så det kan hända att magen håller tyst när den egentligen borde skrika.

Ta hand om dig och lycka till! Kramar/ Lilleskutt

Hej Yogi! Jag instämmer med mt. Lämna nu!!! Den där mannen du beskriver är långt ifrån "bara" ett alkoholmissbruk. Han må vara sjuk i det, men han har också en massa andra problem som jag ser det. Att härja omkring i hemmet är inte ok och de flesta alkisar gör det inte. Att kalla dig för de fruktansvärda saker som han gör är inte ok. Slapp *****. Jo det kan han nog känna om han är liten själv. Kärlek handlar nog inte om det. Lämna nu. Se dig inte om. Låt han kvävas i sin offerroll. Jag är själv alkoholist men jag har aldrig skyllt der på mina kära. Så gör man inte. Och att ha sönder saker har ingen point. Mer än i ett skadat sinne säga att; "Se vad du fick mig att göra". Du har inte fått honom att göra något. Lämna nu! Idag! Ikväll även om det blir obekvämt rent tekniskt.

Fia

Måste bara säga att jag beundrar dig för ditt sätt att tydligt markera och bolla tillbaka ansvaret där det hör hemma! Starkt! Och så rätt! Fortsätt så. Tycker du gör ett bra jobb! Bra att de anhöriga fick se själva. Har läst din tråd och den har hjälpt mig mycket! Jag hoppas du får (eller hellre tar) den hjälp och det stöd du behöver! Glöm inte bort dig själv - du är viktig och betydelsefull för många.
Önskar dig allt gott. Kram <3

sånt som den karl´n häver över dig borde INGEN vänja sig att ta emot. Aldrig nånsin! Hela mitt inre vill skrika att du ska gå. Nu!
Kanske jag redan tidigare föreslog att du ska läsa flygcerts tråd - hon har levt i något liknande och tagit sig ur det!
Sök dig till kvinnojouren och förstå att du behöver hjälp. Nu!
En sak till - du har inget att skämmas över. Kom ihåg det. Du är inte ensam, styrkekramar / mt

Ja, jag förstår att det är jobbigt, mer än jobbigt!
Du kämpar på och det är bra, du gör så gott du kan och det räcker mer än väl!

Kram!!

Någonting är det! Han säger att han är jättetrött, men hans beteende liknar hur han är när han är berusad. Trött blick, dåligt minne, sluddrar och är otrevlig. Vi har haft pepparkaksbak med släkten här idag och alla märkte. Hans syster försökte ta upp det med honom och min mamma gav honom en blick som kunde mörda. Den satt. Han bad mig flytta. Jag frågade varför, hans svar var för att min mamma hade tittat på honom så och för att jag pratat. Det har jag inte, de har sett själva. Jag sa att ska jag någon annanstans ska barnen med. Det ville han inte gå med på. Då sa jag att jag stannar, för jag släpper aldrig barnen. Då står jag hellre ut med skiten. Vi pratade, resonerade, bråkade oss fram till att han kan inte straffa mig för något någon annan gör eller säger. Han var arg för att jag hotar med att flytta om han dricker igen, då svarade jag att eftersom han säger att inte har gjort det så är det ju inte aktuellt. Dessutom kunde han säga att han hade gjort likadant om det var tvärtom. Då så, häng inte upp dig! Allt slutade i något slags vapenstillestånd där vi nu kunde säga godnatt. Arg är han fortfarande, han säger att han aldrig mer kan stå ut med att träffa min mamma. Nä, det får vara upp till honom, men straffa inte oss. Det var hon som skickade blicken för att markera att hon sett och inte accepterar. Klarar han inte det, får han ta det med henne.
Den värsta panikångesten börjar lägga sig. Hjärtat börjar lugna ner sig, jag kan andas någotsånär normalt, skakningarna har nästan försvunnet helt och det känns ok efter 24 H med kaos. I morgon är det jag som tar kontakt med livskraft och vc. Att jag står upp efter den här hösten är knappt fattbart. Makens beroende, mamma fått Parkinson, hetsjakt på jobbet och sonen har varit mycket sjuk med två lunginflammationer på en månader och han har dessutom haft det struligt i skolan. Jul snart, jag vet inte om jag orkar. Jag kramar barnen en extra gång och låter deras kraft och energi fylla mig. Tre och halv arbetsdag, sedan jullov.

Och det blev en kraftig reaktion. Som vanligt en massa "jag älskar dug och jag skulle aldrig kunna svika dig". Vilket är vad han just gjorde. Han krävde en förklaring. Men han tror inte på min förklaring om oförutsägbarheten, oron och allt annat som alkoholen för med sig. Han frågade vad han hette som jag vill ha istället, som är bättre än han. Han kan inte ta in att det "bara" handlar om att jag inte vill leva med en alkoholist. Han sparkade på bordet i vardagsrummet så allt flög över rummet, sparkade hål i balkongdörren. Jag har idag monterat upp garderobsdörren som han slog sönder så den lossnade från gångjärnen förra gången han drack. Och skruvat fast handtaget på den andra balkongdörren. Nu är det bara knoppar på två garderobsdörrar handtaget på dörren till barnens rum och ytterdörren kvar att laga efter hans framfart. Och måla vägg och tak (rödvin) i köket. Sånt måste ju fixas innan en ev flytt.

Nu gick han igen. Efter att ha sagt att han ska åka hem till min pappa ikväll och göra upp en gång för alla, att han ska göra allt till ett helvete för mig. Jag sa att han fick göra det som kändes bäst för honom. Han säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, ingen som kan älska mig lika mycket som han. Att jag är en psyksjuk hora, att min ***** är stor, slapp och äcklig - "vad fan tror du att jag inte vill ligga med dig för?"

Jag är så van vid dessa angrepp, men självklart är det jobbigt att höra...
Undrar om han kommer tillbaka ikväll? Jag hoppas inte det.

Tack för att du orkat läsa det här!

att du faktiskt har lämnat honom tidigare! Var inte besviken på dig själv att du gick tillbaka, det tillhör berfielseprocessen. Tror du att du kan kontakta den kvinnojour där du sökte hjälp tidigare? Glöm alla känslor av misslyckande för att du gick tillbaka. De vet väl hur en sådan process fungerar och har full förståelse för att man trillar dit igen.

Jag gjorde misstaget att jag på grund av att jag skämdes så mycket inte vågade kontakta samma kvinnojour två gånger utan sökte mig till ny jour vid nästa tillfälle. Det är dumt eftersom man får bättre hjälp om de förstår hela problematiken och var i processen man befinner sig.

Se dina tidigare försök att lämna honom som träning inför den stora dagen. Övning ger färdighet! Nästa gång håller du ut lite längre, kanske blir det den gången definitiv. Om inte är du ett steg närmare målet.

Jag blir lite orolig när du skriver att du ska göra klart för honom att du har fått nog. Kan det inte bli värre då? Fundera gärna på om det inte är bättre att lämna honom i tysthet, att försöka att hålla dig och honom så lugna som möjligt.

Han har härskarbeteende och kommer troligtvis att försöka att få dig att stanna. Vad händer med din styrka om han kommer med en massa hot? Hur reagerar du om han hotar med att skada dina anhöriga om du går ifrån honom?

Ditt starkaste och kanske enda vapen är att han inte vet vad du tänker, låt honom inte få tillgång till det.

Du vet naturligtvis bäst hur din situation ser ut och hur han fungerar men ibland kan det vara bra att se tillbaka på vad som var bra och mindre bra vid tidigare försök och att prova en annan strategi.

Lycka till och tänk på att i första hand sörja för din säkerhet!

Ni ger mig styrka mitt i allt!
Ja jag börjar förstå att jag är medberoende. Det är så. Vill försöka få hjälp för det, men vet inte riktigt vart. Träffade en kurator på kvinnojouren i en närliggande stad för ett år sedan när jag faktiskt flydde mer eller mindre, när han efter intensivt drickande höll mig vaken flera dygn i sträck. Droppen blev en natt när han sa att han skulle sätta en kula i min pappa, bror eller syster. "Blir du orolig nu? Hur ska du kunna skydda dem? Du vet inte vem eller när det kommer att ske...eller kanska jag sätter en kula där det kommer kännas värst...i *****(min älskade systersons namn)" Den natten bestämde jag mig för att verka som vanligt och planera min flykt en dag när han var på jobbet. Tog då hjälp av kvinnojouren. Gick tillbaka i alla fall efter några veckor... :(

Nu först har han skickat ett sms "jag älskar dig, puss". Nu vet jag att han har druckit. Den sentimentala romantikern kommer fram i början. Den här kvällen kommer inte bli rolig. Och jag måste få sova inatt om jag ska orka jobba imorgon. Hade hoppats att han skulle orka hålla i över jul och nyår i alla fall. Tror det gick 17 dagar nu.

Ja jag måste vara stark nu. Måste våga stå rak. Det kommer bli vidrigt här hemma nu. För att jag måste säga till honom att det är över och ingen idé att tro att det kommer bli bättre. Hoppas att han kan flytta någonstans under uppsägningstiden. Skönt i alla fall att lgh redan är uppsagd så det inte behöver gå så lång tid. Men under tiden då? Jag börjar alltid tänka på praktiska saker, kanske är det en flykt för att slippa tänka och känna...

Det hjälper min "process" att läsa era "resor", de inger hopp till en trasig själ!

Kramar!

säga att jag finns med dig i tanken. Vet så väl alltför väl...
För min, hans och vår del fungerade det i alla inte att dricka kontrollerat och begränsat vid särskilda tillfällen. (Kanske du läst vad jag skrev i min tråd på morgonen?) Två försök visade att det inte fungerade och därmed föll mitt intresse för den saken - från början trodde jag det skulle funka... men då hade jag inte hunnit lära mig att alkoholen är "listig, falsk och stark". Det är den.
Kram, kram vänne - försök ta hand om dig och försök göra nånting som du mår bra av. Jag finns med dig i tanken / mt

och dina frågor i kommentaren till det jag hade skrivit hjälpte enormt mycket och fortsätter att hjälpa mig då jag kan gå in och läsa det igen för att hämta styrka! Vi förstår( jag tror alla) hur mycket det betyder att andra kommenterar och lämnar synpunkter på det man skriver.
När jag läser vad du skriver så känner jag att jag skulle vilja komma och rycka dig därifrån. Det verkar som att han inte endast har problem med missbruk utan också med översitteri. Han trycker ner dig totalt och då är det inte konstigt att du får svårt att verkligen känna efter vad du vill eller hur mycket du orkar. Du har inte bara missbruket att kämpa emot utan också hans totala makt över dig och ditt mående. Det är säkert väldigt vanligt att missbrukare beter sig svinaktigt och kanske till och med agressivt men det finns skillnad mellan att systematiskt trycka ner någon och att tappa humöret. Du är drabbad både som partner till missbrukare och makt/kontrollproblematik, det gör det mycket tuffare för dig och jag tror att det bästa du kan göra är att söka hjälp utifrån. Kanske du kan få stödsamtal via en kvinnojour tex..

Jag vet skillnaden!

Tyvärr måste jag nu ge ett tillkännagivande; jag är medberoende( men det är först nu jag har insett min problematik och att jag har haft den sedan länge). Min exsambo var mitt återfall efter 7 friska år.. Och jag vet skillnaden mellan att vara rädd för fyllan och att vara rädd för sin partner.

När jag var 20 år och nyss inflyttad till huvudstaden från en småstad träffade jag en nästan dubbelt så gammal man med, skulle det visa sig både alkoholproblem och härskarproblematik. Jag var en levnadsglad, sprallig och kulturintresserad ung kvinna. Jag flyttade till Stockholm på grund av att jag började på en teaterutbildning och fick snabbt många vänner och spåddes en lysande framtid i skådespelaryrket av mina lärare och praktikhandledare. 10 år senare var jag en underviktig, ångestriden, komplexfylld handlingsförlamad tvåbarnsmor och medberoende. Vägen tillbaka till livet var lång och allt annat än enkel och priset blev mycket högre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Kortfattat hände detta;

Jag träffar mannen och vi inleder ett förhållande. Jag kan inte heller säga exakt hur eller när det började med efter en inte alltför lång tid hade jag förstått att jag var värdelös, ful och att allt jag gjorde gick för långsamt eller blev fel på något annat sätt, jag var evigt tacksam att jag träffat den enda man på jorden som kunde stå ut med mig. Livet började mer och mer kretsa kring att först vara till lags och senare att hålla sig så osynlig som möjligt. När han drack var han svartsjuk och fysiskt våldsam, vid nykterhet endast verbalt nedlåtande och dominant. Under all år vi hade tillsammans så gjorde jag allt som stod i min makt för att undanhålla sanningen om vårt liv för omgivningen. Jag ljög, manipulerade och drog mig undan. Tills slut hade jag inga vänner kvar och kontakten med min familj var dålig och oärlig. Efter att barnen föddes slutade det fysiska våldet men då var jag redan så nedtryckt att han bara behövde titta på mig för att jag skulle bli rädd.

När jag en dag ( efter en låååång resa med samtal och tillfälliga flykter till kvinnojourer) bestämde mig för att tag i problematiken på allvar så hände det jag minst av allt hade väntat mig. Jag ville sluta ljuga och berättade allt, precis allt för min familj och blev till min häpnad inte trodd. Efter att ha ljugit under 12 års tid så var detta första gången de tvivlade på att jag var ärlig! Det är egentligen lite komiskt när man tänker efter. Jag var då gravid med nummer tre och jag tänkte att nu är det slut med all medberoende och förnekelse också för barnen.

Jag började att sätta ord på det vi upplevde, berättade för barnen om alkoholism och hur sjukdomen fungerar, att alkoholistens beteende aldrig är någons annans fel och att man inte heller behöver känna skam för att en förälder har drabbats av sjukdom. Resultatet blev att jag senare vid vårdnadsutredningen, efter att han vägrade lämna tillbaka barnen efter umgängeshelg, att jag beskylldes för att ha manipulerat barnen och skrämt dem med att fadern är alkoholist. Mina föräldrar tog också hans parti och menade att allt handlade om någon slags psykisk kolapps från min sida. Kanske havandeskaps-psykos. Hur som helst slutade det med att han har vårdnaden om mina två äldsta barn, fortsätter att dricka och att barnen ropar på hjälp för döva öron.

Nu är den äldsta myndig och nummer två blir det om ett år men de har tagit stor skada av detta. När nummer två för tre år sedan skrev på facebook om sin besvikelse över att pappan inte ens håller löftet om att vara nykter på julafton kontaktade jag min familj då jag själv befann mig geografiskt långt ifrån. Jag bad att de skulle agera och svaret blev att det inte kunde förstå varför barnet skrev så men att det berodde säkert på åldern och uppmärksamhetsbehov och de skulle prata med hen och förklara att det inte är acceptabelt att skriva så på facebook!!! ja, du förstår.. det jag vill säga med detta är att det kan finnas en fara i att vara alltför stark alltför länge.
Du riskerar;

1. att inte märka att din styrka egentligen numera är anpassning och rädsla
2. att du spelar rollen som den starka så bra att omgivning lägger skulden för familjens sammanbrott på dig
3. att du ljugit så länge att människor i din närhet tror att du bara fantiserar när du lägger fram den sanna verkligheten.

Det andra jag vill råda dig till är att ta hjälp för ditt medberoende. Jag har först nu de senaste dagarna börjat acceptera att jag är medberoende och jag har förstått att det inte är en slump att jag träffar ytterligare en alkoholist trots att jag hade nästan 7 "friska år". Jag tog mig ett återfall i och med alkis nummer två.

Det är också viktigt att skilja på alkoholproblem och den typen av agressivitet som följer den problematiken och kontroll/maktbehov. Jag har provat två alkoholister för att utrycka mig lite krasst, och det är tusen resor värre att leva med en maktberusad person än med den som är berusad av endast alkohol.

Jag är säker på att du kommer att ta dig därifrån Yogi. Du är uppenbart en intelligent och mogen person och du har styrkan att göra dig fri. Bli inte nedslagen av dina ambivalenta känslor, dem hör till problematiken. Låt beslutet mogna långsamt, planera hur du ska gå till väga för att lämna honom på ett odramatiskt sätt och hur du ska undvika att "trilla dit igen". Lek lite med tankarna utan att kräva av dig själv att du ska sätta planen i verket. Säg till dig själv att du kan om du vill. Få anar tankens kraft. Plantera dessa tankar i din hjärna och den kommer att bearbeta i ditt undermedvetna och en dag har du kraft och beslutsamhet att ta dig ur detta.

Det är en process du måste ta dig igenom och att forcera fram något är ingen ide. Då är risken stor att du går tillbaka.

Lycka till och tack för att du har hjälpt mig! Kramar!!/ lilleskutt

Han tog en lång promenad med hunden i förmiddags. Förstod direkt att han var sådär rastlös som han blir när han känner suget. Han verkade innesluten och sa inte mycket. För ett par timmar sedan gick han för att "köpa tidningen". Detta har tidigare betytt att han gått till en vägkrog i närheten där han druckit och spelat på deras automater. Tänkte inte så mycket på det när han gick för jag hade mycket att göra här hemma. Men nu när jag insett vilken lång tid som gått sen han gick så slår ångesten till med full kraft! Undrar vart han är. Vill messa och fråga men nånting hindrar mig... Är han där nu? Dricker han nu? Då har han gjort sitt val och jag tänker stå på mig den här gången. Jag måste! Är det idag som det händer? Var det såhär det skulle bli till slut? Eller är det bara så att han försöker hantera sin ångest genom frisk luft, musik i öronen och promenader? Har han det jobbigt? Vad tänker han? Önskar så att han kunde dela det med mig...

...ni anar inte (eller-det gör ni förmodligen) vad det betyder att ni läser, skrivet, ställer "jobbiga" frågor som tvingar mig att reflektera, öppna ögonen och våga SE!
Jag läser också ofta andras berättelser, både från närstående och ni som själva har eller har haft denna vidriga sjukdom. Är det så att man aldrig blir helt fri/frisk från den? Kan man aldrig dricka i "normal" mängd, t ex dela EN flaska vitt till maten en lördagkväll, lite glögg med vännerna efter kvällspromenaden i vinterkvällen? Jag tror min sambo tror det i alla fall, och det är klart att det kunde vara trevligt om det var så, men jag får ångest bara jag tänker på vad det kan leda till. Litar inte en sekund på att han inte skulle falla tillbaka.

Jag känner mig helt förvirrad just nu. Jag vet att jag inte är något roligt sällskap för honom nu. Är förmodligen den "surkärring" han säger att jag är. Det sitter för många taggar inom mig så jag orkar inte glädjas i stunden åt att han är nykter. Jag tror han förväntar sig att jag ska vara glad, sprallig och tacksam och nöjd. Jag oroar mig för mycket. Oroar mig för återfall, ekonomin, hans spelande, hans humörsvängningar mm. Jag når inte fram till honom. Jag vet att han ljuger för mig konstant och jag vågar inte ställa honom mot väggen. Jag vågar inte fråga om han hört något från beroendecentrum. Han skulle bli jättearg och skrika åt mig att jag inte ska lägga mig i. Jag tror inte han vill ha hjälp längre. Och jag litar inte på att han kommer att klara det själv!

Nu har han vunnit en massa pengar och säger till mig att han satsat en liten summa och att han har avslutat sitt spelkonto och att han inte ska spela mer. Jag litar inte på att han verkligen vunnit den summa han säger och även om det stämmer så har han ljugit mig rakt upp i ansiktet med de satsade summan. För om man räknar ihop de senaste veckornas spelande så är jag inte ens säker på att han gjort en vinst. Och hur ska jag kunna säga till honom att jag vet? Han kommer bli vansinnig på mig för att jag har "snokat" trots att det är VÅRT firmakonto som har "hanterat" detta?

Känner mig ynklig, rädd och feg. Jag är så rädd för hans humör. Försöker säga till honom att jag är det, men även då blir han arg. Jag blir så stressad av detta, han stressar mig och skäller på mig om jag inte gör saker fort nog, om jag inte gör som han säger på en gång. T ex så ryter han åt mig om jag inte bromsar bilen fort nog, sätter på vindrutetorkarna, blinkers fort nog, väljer fel kö vid McDonalds drive in, åker till Ica när jag inte orkar, hämtar en penna, sätter på kaffe eller precis vad som helst. Han är förbannad på mig hela tiden. Men om jag gör honom arg hela tiden, om jag är så fel - varför är han tillsammans med mig då? Varför?

Den ilskan tror jag inte har med alkoholen att göra även om den blir så mycket värre när han dricker. Jag minns nästan inte hur han var när vi träffades. Jag minns bara att vi kunde prata och föra en konversation framåt åtminstone de första veckorna. Sen måste något ha hänt. Vet inte vad. Minns inte om förändringen kom smygande eller plötsligt...

har det varit till stor hjälp att läsa på missbrukarsidorna här. Där har jag på djupet förstått hur svårt det faktiskt är att sluta och framförallt att inte börja igen. Och min egen maktlöshet i sammanhanget. Din insikt om ditt smygrökande är insiktsfull och värdefull - så som du beskriver tror jag att det är med allt missbruk; spel-, mat, alkohol- sexmissbruk osv, osv Det beskrivs bra i boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken. Jag läste kopiöst det första nyktra året (då maken var s.k nykter med vita knogar, alla böcker jag fick tips om + att jag googlade på allt. Och läste här. För min del har kunskapen varit en viktig del i min frigörelse. Det är smärtsamt men hjälpsamt för den egna processen att se sin maktlöshet... och hoppfullt att förstå att jag har makt över mitt eget liv. Klokt att du tar vara på anhörigveckans möjligheter. För din egen skull. Kram / mt

Med en kuslig exakthet händer det något en gång i månaden. Igår hände konstiga saker och jag har en stark känsla av att min man hade druckit, men jag har inga bevis. Han uppförd sig precis som när han hade druckit. Jag kollade hans dosett i morse och den är tom och jag har inget minne av att han tog några mediciner. Jag var i köket det mesta av tiden och borde i alla fall sett när han tog lunchdosen. Jag berättade om min oro för svägerskan. Ibland blir jag rädd att jag ser spöken, men den här gången blev jag rädd på riktigt. Har så tydliga symtom på stress själv. Får ont i magen, hjärtklappning och kan inte sitta still. Skönt att få skriva här.

att tacka för engagemanget, speciellt till er som själva har alkoholproblem. Varje ord från er är värt guld, ni har insikter i en problematik som kan vara svårt att helt sätta sig in i när man inte upplevt det själv.

Visserligen har jag varit en tobaksfri nikotinist under många och fick ett återfall i somras vilket har följts av flera, ungefär varje gång jag tycker synd om mig själv. Beteendet kan nog liknas vid en alkoholists. Jag köper cigaretterna i en affär där jag vanligtvis inte handlar. Smyger ut och smygröker utanför huset bakom en buske så att ingen ska se mig ( om ingen vet så har det inte hänt), förnekelsen; jag är inte rökare det är bara nu, en engångsföretelse( trots att det är 20 st i paketet). När jag väl har ett paket så lämnar det mig ingen ro utan jag planerar typ, när dottern går in i duschen hinner jag gå ut och röka. När jag köper ett paket tänker jag att jag bara ska ha en cigarett men det händer aldrig, ibland har jag slängt paketet bara för att ett par dagar senare köpa nytt... ja ni ser beteendet har jag och det måste jag ta tag i innan det blir varjedagrökning för jämnan här..

Jag ska vara med på anhörigveckan om jag får. Tror verkligen att jag behöver det. Hans resa mot nykterhet har nyss börjat och jag ser ju att det jag trodde skulle bli hans livs utmaning också verkar bli min..

samtidigt som det du skriver naturligtvis inte är ett skämt. Jag uppskattar verkligen de kommentarer ni alla skriver och nej mulletant du är inte hård. Det är så sant det som skrivs och jag är glad att jag då och då kan gå in och läsa era kommentarer en gång till och hämta styrka. Att spara en tia i månaden är ingen dum ide :) Det är lite liknande det råd jag fick av en väldigt uppskattad väninna ( hatad av min ex så klart) när exet, innan han lade in sig , under flera dygn sände en massa hot om självmord och till sist ett sms där han bad mig att lägga ett rep utanför hans dörr . Jag var utmattad och orolig men hon svarade mig bara att " åk dit med ett rep men se till att det är starkt nog och glöm inte en kraftig krok och plugg, för säkerhetsskull tycker jag att du ska lägga en borrmaskin där också, skriv ditt namn på den så kan du kräva den tillbaka av dödsboet".. Jag ska inte neka att det nästan frestade i det läget. Ibland kan den sortens kommentarer göra att man öppnar ögonen då man blir avväpnad av humorn.

Jag har tänkt lite under dagen på hans " kärlek" till mig. Jag börjar undra om det inte egentligen handlar om att han innerst inne inte helt har gett upp alkoholen och därför är viktigt för honom att ha en möjliggörare som väntar. Om jag försvinner så står han där med valet att gå under eller hålla sig nykter. Jag svarade på hans sista meddelande med i princip en upprepning av vad jag hade sagt ett par dagar tidigare i telefonen, så här skrev jag ;

"Jag är glad att du sökt hjälp och ser fram emot att träffa dig igen men jag vill inte att du ska ha falska förhoppningar.Du har tagit ett stort steg mot ett nyktert liv men det är bara början på en lång och mödosam resa. Du kommer att vara i en process där du känner sorg och saknad av din stora kärlek alkoholen, den processen tar tid. Du måste lära dig ett nytt förhållningssätt till tillvaron. Det tar flera år innan du är väl förankrad i ditt nya liv och att skaffa barn i det läget är väldigt riskfyllt och leder inte till något bra, allra minst för barnet.Jag vet hur viktigt barn är för dig och hoppas verkligen att du får chansen att förverkliga den drömmen. Jag är mycket tveksam till en gemensam framtid även om vi bortser från din barnlängtan. Vi har problem. Du med alkoholberoende och jag med medberoende. Du beskrev hur din vän alkoholen sviker, för mig är den vännen alkoholisten. Allt det alkoholen har gjort mot dig har du gjort mot mig. Du menar att om det varit en mänsklig vän som orsakat så mycket problem så skulle man be den att fara och flyga. Varför har inte jag gjort det? Ser du att jag har problem? Din väg till ett bra liv går ut på att göra dig fri från alkoholen, min på att göra mig fri från alkoholisten. Du måste hålla dig borta från flaskan ,så länge den innehåller alkohol, för att inte gå under. För mig är du flaskan.
Vänskap är också vackert, om den är äkta och ärlig, endast då. Vi har varsin kamp vi måste gå igenom och den måste vi klara på egen hand. Om vi inser det kan vi stötta varandra och kanske bli starka tillsammans men först måste vi lära oss att bli starka på egen hand. Annars riskerar vi att dra in varandra i de invanda mönster vi har vant oss att leva i. Kämpa på,jag är stolt över dig! Försök också du att vara stolt över min kamp. "

Svaret jag fick var att han fått hjärtproblem. Sedan total tystnad hela dagen idag. Det är skönt att få det lugnet i och för sig men ibland säger tystnad mer än tusen ord. Han är inte intresserad av mitt mående eller vad jag går igenom. Han ger fullkomligt sjutton i om jag behöver stöd precis som han alltid har gjort. Han kunde ju bara ha skickat ett kort " jag förstår" eller liknande men inte. Om han ,verkligen på allvar, älskade mig så borde han tänka att vänskap är bättre än inget och att han med tiden kunde vinna tillbaka min kärlek men det är inte det han tänker på. Nu är jag i hans ögon förbrukad i och med att jag inte tänker vara en möjliggörare längre.

Det är inte förvåning jag känner, inte heller besvikelse eftersom det aldrig har hänt att han vare sig stöttat eller engagerat sig i mina problem, han har bara flytt in i fyllan och sedan hotat med att göra mitt liv till ett helvete och i de flesta fall också lyckats, i alla fall för en tid. Nej, det jag känner är mer bekräftelse på att jag gör rätt och inte behöver känna mig usel som lämnar honom. Han får klara sig själv, nu försvann även chansen till vänskap.
Han har nästan som ett mantra upprepat för mig under hela vårt förhållande att han finns för mig , alltid. När jag har behövt stöd har han aldrig funnits där, han orkar inte ens lyssna om jag berättar något som inte har direkt koppling till honom. Vad han menar är att han finns där för mig så att jag kan ställa upp på honom...

som Berra skriver... så är det. / mt

...det är så vårat forum fungerar, vi är som en stor familj, utan ansikten och med varierande antal medlemmar.
Den som öppnar sig och berättar sin story på sitt sätt har alltid en lyssnare här.
Det finns de som känner igen sig i dina valda ord, som har upplevt något liknande.
De som känner ett förtroende och vill dela det med dig, utveckla en konversation med att svara.
Återkommande inlägg från samma person gör att vi som läsare tycker oss kunna känna igen den som en återkommande vän,
Vi kommer ihåg din story och vi kan återknyta till den genom att vandra ner lite längre ner i inläggen.

Ibland får man inget svar, och tycker att det här. Ar ju en skitsajt!
Man kan använda den som en sorts dagbok, varje dag kanske inte är intressant för alla...
Men om man ändå fortsätter att skriva av sig och vågar utlämna sig ännu mer, då kommer svaren..
Den som ger något, får något, den som ger mycket, får också mycket...tillbaka.

Och du skrev väl antagligen de bevingade orden och lyckades intressera mig, Adde Mulletant mfl.

Och sen en annan viktig sak, bara för att man inte får ett svar, betyder ju inte att ingen har läst dem.
De kan bero på att man inte alltid har ett svar, inte kan ta sig tid att svara, eller att man antar att det där kommer någon annan att svara på.
Vissa är bättre på vissa saker såsom känslor, förhållande, reaktioner, stöd, tips, länkar, tröst, osv.
Det är som en blandsallad, alla tycker inte om allting, men det går att plocka ur det gottaste för var och en.

Berra

Hjärtproblem? Fick han hjärtproblem efter ditt meddelande. Tillåt mig att asgarva. Säkert gjorde det ont i både hans själ och hjärta när du inte vill bilda familj. Men att komma dragande med hjärtproblem är fult. Och det vet du. Säg åt karln och ta en halv asperin, det är blodförtunnande och löser de flesta "hjärtproblem". Du är inte elak för att du har fått nog. Ska du betala för det resten av ditt liv för att du en gång valde fel? Du är ingen virrhöna utan du är lilleskutt och som sådan kan du faktisk välja att skutta över missbrukaren. Han är inte ditt ansvar och är du inte längre kär så finns det ingen anledning för dig att låta honom suga energi. Du har nog med ditt. Nu kommer jag att låta krass men det finns en massa karlar ute i världen varav många varken har alkohol-eller-hjärtproblem. Ditt liv kan du inte leva om. I den här leken finns inga andra chanser. Om du känner skuld så lägg undan en tia i månaden för hans krans när hjärtproblemet har gjort sitt. Men slösa inte bort din och din dotters liv.

Jag är själv alkoholist (nykter just nu) och jag vet att alkoholism är en sjukdom. Men det är också en jävla underlig sjukdom som låter patienten bli elak och fullkomligt självcentrerad. Jag har aldrig hört en diabetiker säga till sin partner att ; "Det är ditt fel att jag dricker. Om du bara vore snällare, gladare, mer pigg på sex så skulle jag kunna slänga sprutorna och bli frisk"

Det är oftast jobbigt att lämna, men har man inget intresse så betyder det inte att man är ond. Det betyder bara att intresse saknas. Ingenting konstigt.

Ta hand om dig och din flicka. Fia

dvs missbrukaren skör i processen att bli nykter men medberoendebeteenden är ingen hjälp... Medberoende som kommer till uttryck i omsorg-med-kluvna-känslor är ingen hjälp. Han får hjälp under behandlingen att hitta sina egna sätt att få hjälp. Att vara medberoende som skyddar, slätar över, ställer upp är att vara möjliggörare - gra det möjligt för missbrukaren att fortsätta undvika att ta ansvar för sina handlingar och sitt liv.

Hoppas du hittar Al-anon och en grupp där det känns bra. Fortsätt skriva och hoppas du inte tycker jag är hård - det är jag inte. Men efter tre år här på forum har jag lite svårt att inte lägga mig i - fast jag mer än väl vet att det måste få ta sin tid för människor att komma fram till sina egna insikter. Att bli fri ... dvs att befria sig från (är en aktiv process) sitt medberoende är en svår process och du är helt säkert lika skör i den bemärkelsen som missbrukaren i sin nykterhet.

http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Här är länken till min första tråd om du (el nån annan) vill läsa https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Nu finns jag på Det vidare livet.

Kram och ha en fin dag! / mt

med på anhörigveckan är för din egen skull, enbart för att DU ska kunna hitta ett bra mående.

Om du alls sänder några signaler om du är med på den så är det att du vill lära dig att stå på egna ben utan en alkis som binder dig vid hans sätt att leva.

Du har allt att vinna genom att vara med på den.

visst kan jag se att det är hans eget ansvar att bli nykter men samtidigt kan jag tänka mig att man är väldigt skör i den processen och jag vill ju egentligen inte vara en svikare men nu sviker jag... Det med anhörigvecka har jag funderat på, jag vet att det ingår men eftersom han inte har nämnt något om det och jag egentligen innerst inne inte vill fortsätta med honom så har jag inte tagit upp ämnet eftersom jag är rädd att det ger fel budskap. Al-anon däremot ska jag kolla upp om de finns där jag bor, det var ett bra tips!
Ska försöka att hålla riktningen, det är bara det att jag känner mig som en yr höna utan riktning överhuvudtaget just nu. Bara en massa motstridiga känslor och tankar. Jag valde "lilleskutt"för att jag känner mig lite som han, nervös och lättskrämd men kanske virrhöna hade varit mer passande..