Senaste kommentarerna i forumet

Den som du ifrågasatte mitt sätt att vara och bete mig.
Sorry att jag klampar in i din tråd oinbjuden.
Men din frånvara tror jag beror på resan du skrev om i tråden tidigare.
Åter igen, tack!
Har rn bild av dig som ett fräknigt litet busfrö.
Önskar dig allt gott!
/A

har varit vardagsmat i vår relation, jag har blivit PSYKISKT MISSHANDLAD och han har även inför mina ögon gjort våld på saker i min närhet när jag kritiserat något han gjort som jag inte gillade i början av vår relation speciellt, då lärde jag mig att inte kritisera, höll inne med det jag tyckte och tänkte. Om jag inte gjort det hade han kanske slagit mig å då hade jag KANSKE haft vett att lämna honom långt tidigare.

Han är sjukare än jag någonsin trott. Utan alkohol nästan värre, får bara taskiga sms numer och sarkastiska kommentarer. Han ringde idag och lät i början len på rösten och frågade hur jag mådde, när jag berättade att jag fortfarande mår dåligt så skyndade han sig att höja rösten bli irriterad, jag skyndade mig att lägga på. Jag utsattes för ett nytt manipulationstrick från honom, när han inte lyckades blev han förbannad. Jag börjar bli rädd för honom....det känns väldigt obehagligt i magen i alla fall, jag har ingen aning om vad han är kapabel till att göra mot mig. Jag har mardrömmar om hur han kommer behandla mig då jag säger till honom att jag vill skiljas. Som tur är bor vi ju inte ihop och jag vill slippa honom fortare än kvickt, men än är jag inte stark nog att säga det till honom.

Han har inte bara alkoholproblem han är en misshandlare också även om han ännu inte slagit mig fysiskt. Inget jag säger eller gör kan få honom att ändra sitt beteende det kommer t o m kanske att bli ännu värre.

Jag ska till läkaren imorgon och jag hoppas verkligen på förståelse om vad jag går igenom, jag är verkligen inte i nåt bra skick, ledsnare och ledsnare blir jag det blir värre och värre med alla nya insikter jag får.

Affirmationer är ett spännande sätt att stärka sig på, jag ska försöka hitta din motsvarighet till "magboll" Adde, hos mig själv.

Tack snälla ni att ni håller mitt mod uppe!

/särbo

är välbekant, många här på anhörigsidan av forumet brottas med samma frågor. Jag är inte så mycket här för tillfället, läser och skriver sporadiskt, men av det jag läst i din tråd får jag känslan att du är helt på rätt väg i ditt tillfrisknande - du funderar över dig och ditt liv. Det är faktiskt det enda man kan förändra och vi är många här som lyckats med det. Att skriva ner sina funderingar är till mycket god hjälp på vägen. På samma sätt som Adde skriver om affirmationer - det är svårt att förklara... men du kommer att se att det fungerar och hjälper!
Allt det bästa, styrkekram / mt

känns rätt fånigt i början men har bevisad effekt. När vi alkisar går ut i nykterhet så är vår självkänsla minimal, precis som din nu. Vi får rådet att varje morgon ställa oss framför spegeln, helst naken framför en kroppsspegel, och säga åt oss själva : Jag är fin, jag duger precis som jag är.

Att ha det som ett mantra och säga det varje dag, kanske rentav fler gånger per dag, så byggs vår självkänsla upp sakta men säkert. För mig känns det som en liten trygg boll i magtrakten som jag kan "fingra" på när det känns lite skakigt i livet. Jag känner också numera när jag måste fylla på bollen med måbragrejer för det håller inte att bara låta den vara och slitas på, jag måste pumpa den också. Och på nåt underligt sätt stärker den där lilla bollen även min rygg så jag trivs med att gå rakryggad och att se folk jag möter i ögonen.

När jag väl kom in i det rätta tänket så blev det en naturlig sak att undehålla min lilla magboll. Det fungerar :-))

Tycker jag fattat mitt beslut helt säkert sen far jag tillbaka i velande igen, kan det vara jag som överreagerar? Tänk om han nu slutat dricka helt och om jag säger att jag lämnat honom för att han druckit för mycket och behandlat mig som skit kommer ingen tro mig. Varför är jag så mån om att folk ska tro på mig? Kanske så jag får liksom bevis för att alla ska förstå varför jag lämnar honom? Att jag gjort rätt liksom eller nåt? En bekräftelse på att jag inte kan stå ut med det som jag varit med om tror jag det känns som att jag vill ha.

Men om någon som säger sig älska en, inte alls bryr sig om att ens fråga hur man mår eller intressera sig för en framtid kan ju inte älska mig! Det måste vara ngn vanföreställning och ord som sägs helt utan mening, ja nu har jag inte hört det på länge så nu har väl t o m han förstått hur det ligger till med känslorna. Tror han börjat spana efter någon ny kärlek och faktiskt känns det inte så farligt alls, jag vet ju vad de får....en skithög helt enkelt. Även om han kommer behandla dem bättre en mig en tid i alla fall.

När jag läser runt här på forumet ser jag berättelser från alkoholister som ändå har hjärtat i behåll, känslorna finns där att bättra sig och att de faktiskt på nåt vis ändå respekterar sina fruar/sambos/män som de lever med. Den respekten saknas dock helt hos min särbo. Jag känner sådan ilska fortfarande att jag inte kan förmå mig att prata med honom längre, det blir kommunikation via sms å knappt det. Får inte längre några gulliga sms och jag tror inte jag saknar den falskhet som de stått för, skönt att slippa manipulationen faktiskt.

Kommer på mig själv med att tänka på hur hans nära å kära skulle reagera om jag berättade hur illa han brukar behandla mig, de skulle inte tro mig alls. Han är allas gunstling och de vet inte ett jävla dugg om honom egentligen, han visar det han vill visa, en falsk fasad inte mer.

Tror jag börjar bli klar med att bearbeta mitt beslut om att helt lämna honom det kommer bli bra intalar jag mig, stå på egna ben och bestämma allt jag vill själv för mitt eget liv. Jag har försummat mig själv. Jag har läst in en massa positiva saker om mig själv som jag spelar upp och lyssnar på varje morgon och kväll för att förändra bilden jag har av mig själv. Läser böcker och lär mig mycket både om mig och alkoholisten, jag önskar att jag börjat mycket tidigare med detta och speciellt att jag går hos en terapeut. Det finns nog ett ljus där längst bort i tunneln om jag tittar riktigt noga.

En sak är tråkig och det är ju att när jag säger hejdå till honom säger jag hejdå till hans släkt också och det är trist för mig, som själv har en väldigt liten skara närmsta släktingar, men jag överlever nog det också:)Det känns väldigt frustrerande att inte kunna tala om vilken skithög han varit mot mig genom åren. De får ha sin bild av den perfekta maken och det blir jag som kommer få skulden för separationen han kommer vrida det så att det är jag som inte går att leva med för att jag alltid är så negativ.

I o f sig är jag negativ, men bara till mig själv att jag inte duger, är trevlig nog, snäll nog, duktig nog, klok nog etc. Men den bilden kan bara jag jobba med, det hjälper inte att andra säger det för jag kan inte tro på det, säger någon något snällt eller berömmer mig tycker jag det är pinsamt då jag blir gråtfärdig direkt och jag är väldigt kritisk till mig själv och mitt sätt att vara. Att lära sig att vara snäll mot sig själv är det svårt även för er? Tips på hur man gör?

Sorgsen idag...

/särbo

vet du ju det... Du vet att det inte stämmer det där du skrev ... fast du "faller" i tanken ibland. Och så klart du önskar att barnen skulle ha det bra hela tiden... och att du inte skulle behöva oroa dig för hur de har det där hos sin pappa. Jag skulle också kunna oroa mig - fast jag är så här på avstånd - när du berättar vad de berättar. Men det är så bra att de berättar och att du lyssnar... och det är bra att du har de professionella kontakterna - både för dig och för barnen.

Så roligt att du ska flytta till ditt riktigt egna hem nu snart! Hoppas du snart hittar sömnen - och om inte, tänk att det inte är så farligt att sova dåligt ett tag. Om det blir långvarigt eller om du känner dig utmattad ska du söka hjälp.

Du har gjort en så enorm yttre livsförändring OCH en nästan ofattbar inre resa på förhållandevis kort tid så det är klart att det lämnar spår. Ge dig tid att låta allt falla på plats så sakteliga. Varmaste kramar och bästa helgen till dig! / mt

Jag försöker få en sak ifrån vårt tidigare gemensamma hem - han har haft den fram till nu, och den är egentligen min (arvegods) men jag tror att han tycker att den är vår gemensamma. Han säger att jag sak få den nu, men jag vågar inte ta ut glädjen förrän jag verkligen har fått den. Låter flummigt, men det är en speciell sak och som vanligt - av rädsla för igenkänning så skriver jag inte vad det är.
Känner mig så tillplattad, men på väg mot go'are vindar!

Om ca sex veckor får jag mitt boende. Har fullt upp med att handla grejer, jag har ju inga egna saker nu direkt. Känns bra, men är lite orolig över situationer runt omkring...

Är så oändligt trött - orkar ingenting och har så svårt att sova; ligger bara och vänder och vrider mig och har alla möjliga jobbiga tankar i huvudet - är så ledsen att barnen har det som de har det. Och ändå så svårt - har de det bra hos pappa eller har de den där ständiga klumpen i magen som jag inte på riktigt förstod att jag hade förrän efteråt? Rädd att säga fel, vände på saker för att han inte skulle bli arg/ledsen/besviken, "lindade in" saker för att säga det på ett sätt som jag hoppades/trodde skulle passa honom, undvek att säga vissa saker för att han inte skulle bli arg...
Det gör mig ont... men ibland verkar barnen helsålda på pappa "åh, vi har fått en sån leksak, och en sån, och två stora såna... och igår fick vi äta godis fastän det inte var lördag" osv osv. Jag hör ju att han köper dem, men de verkar bara glada över alla saker - och då kommer tanken att de kanske skulle ha det bättre hos bara honom - om jag inte fanns så skulle han ju kanske inte bli arg alls... fast jag vet nog att det inte stämmer... Men - jag önskar så att mina barn fick ha det bra HELA TIDEN.

i varandra lite här och där måste jag säga och på nåt vis är ju det en tröst för mig, jag är nog inte helt galen ändå, jag har blivit som jag blivit av en anledning som heter alkohol. Det sätt på vilket en alkoholist agerar är ju väldigt lika och vi medberoende är också väldigt lika.

Tycker du har en fin signatur Framtidsdrömmar!

Kram!!

som ni har skrivit, Ni är så kloka i det ni skriver.

Det har gått några dagar sen jag var inne här,och det har gått några fler dagar i mitt tillfrisknande.
Men det är så jobbigt fortfarande, och förra helgen så ringde ex sambon, och jag hade styrkan i mig att inte svara.

Det kändes skönt att kunna låta bli, men samtidigt så kände jag mig återigen taskig.
Han lämnade meddelande och fräste nått om att "det är för jävligt att du kan slänga bort tio år med att inte ens kunna svara i telefon". Återigen får han mig att känna mig skyldig.

Det är ju han som har slängt bort 10 år kan jag tycka som inte ville ta emot hjälp från sin arbetsgivare.

Ville även svara och höra hur det var med honom, men det var tur att jag inte gjorde det, för han var rejält berusad.

Jag känner att jag har så mycket att säga honom som inte har blivit sagt, men vet inte om det är någon mening.

Det bästa kanske är att helt ta avstånd från allt som har med honom att göra.Att försöka att fokusera på sig själv och med sin läkning.

Men känslorna finns kvar, och det är det som är jobbigaste.

Sköt om era allihopa

... det är svårt att släppa kontrollen och jag gör det ändå över förväntan - det är ofta jag tänker på att "det där blir jobbigt/fel/svårt, men nu är barnen med pappa och då är det han som löser det", men just den här grejen känns inte så bra.
Jag kan tänka mig att han satt uppe efter att barnen somnat, alternativt att han hade filmen i DVDn och glömde att den var i när han skulle sätta på barnfilm... Men vi har inte den typen av kommunikation nu - jag har slutat vara rädd för honom, men jag är inne i min allra sista "fjäskperiod" (hoppas jag) pga en sak som jag tror att jag behöver fjäska med honom för att han ska acceptera, och efter den är avslutad så kommer jag försöka ifrågasätta sådana här saker, så att han förstår att han behöver tänka sig för med vissa saker.

Som medberoende har vi ju ofta stora problem med kontrollbehov, att försöka släppa kontrollen var, i alla fall för mig, något av det svåraste i den här alkoholcirkusen. Därför tänker jag på dig nu, att det måste vara skitsvårt i din situation med barnen. På grund av dem så varken kan eller bör du ju helt släppa kontrollen. Har tyvärr inget råd att ge.

När något sådant händer, kan du säga det till honom då? Att han måste se till att barnen inte behöver se detta? Eller ni kanske inte har någon kommunikation alls kring barnen nu för att han går i taket? Vet du om det var så att barnet bara råkade se, låg och sov men vaknade och kom upp och råkade se eller var det så att han tittade medan de var uppe och vakna? Om det var det senare så måste du agera.

Kram på dig!

... när 5-åringen plötsligt börjar prata om att på TVn hos pappa så var det "en flicka som slickade på en mans snopp"...?
Jag har hittat så oändligt mycket porr i hemmet när jag levde med ex-sambon: DVD-filmer, filmer i datorn, klipp i datorn, USB-minnen med allt möjligt på, tidningar, i mobilen osv osv utöver att han dessutom hade något slags sexuellt utbyte med (åtminstone) en eller förmodligen två andra kvinnor IRL, men att han inte ens kan låta bli att se på porr när barnen är där så att de råkar få se, det gör mig ont. Vad f-n är detta, allt blir bättre, men detta äter upp mig - barnen har ju världens berg-och-dalbana: en gången hot, skäll och ignorerande, nästa gång världens-bästa-pappa som åker på roliga utflykter, köper dyra överraskningspresenter osv. Fy fan, hur ska detta sluta?
Men jag har inte magkänslan för vad jag ska göra...

Å ena sidan: barnen verkar "glömma & förlåta" - barnen är emellanåt mycket rädda för pappas ilska, rädda att vara hos pappa osv (efter förra gångens ilska), men så lägger det sig och de pratar om presenter och roliga saker och så vill de åka till pappa, och så gången därpå så kör det ihop sig igen och så börjar det om.
Å andra sidan: jag vet hur dåligt jag mådde av den där cirkusen fram och tillbaka, upp och ner, in och ut.... Och visst jag "glömde och 'förlät'", men det satt alltid kvar en tagg i mig. Hur blir det för barnen nu då? De kanske accepterar, men hur bra mår de av det?

Ledsen-dag idag.

Här sitter man i godan ro och äter frukost. Och så rätt som det är... handlar det om Alkoholhjälpen på radion! Magnus berättar hur han ser på att ta sig ur ett missbruk med hjälp av nätet. Självklart säger han kloka saker! ;)

Jag skall se senare om jag hittar någon länk, men om ni vill söka upp klippet så sändes det i P1 idag med start 06.40.

Ha en bra dag, allihop!
/H.

Det bästa du kan göra är nog att själv bestämma vart dina gränser går. Vet du det? Vad skulle krävas för att du skulle stanna eller vilka gränser skulle behöva överskridas för att du skulle gå? Risken i en sådan relation är ju annars att gränserna, till synes obemärkt, liksom skjuts fram annars.

Klart du kan prata med honom utifrån hur du känner/upplever att hans drickande påverkar dig och din oro för honom men antar att du gjort det flera gånger redan. Oavsett vad du säger så är det hans beslut men du kan ju om du vill kolla upp vad det finns för hjälp att få där ni bor, AA, beroendecentrum, behandlingshem o.s.v. och ha alla nummer och sådant klart för honom sedan är det ju helt upp till honom vad han vill göra med den informationen. Kanske gör han ingenting alls åt det. Kanske startas en process hos honom. Det kan du inte styra över tyvärr.

Jag fattar inte vad du menar med näst sista stycket. Varför skulle hans liv och ungdom bli förstört för att han skulle avstå från alkohol? Är det inte, efter vad du berättat om hans alkoholvanor, snarare tvärtom? Att han verkligen riskerar att förstöra sitt liv om han fortsätter dricka?

Kanske måste du också acceptera att han inte kan dricka på "lagom nivå", att du inte både kan ha och äta kakan. Kanske du också ska fundera lite över dina kontrollbehov och vart de kommer ifrån. Syftar då på att du skriver du vill ha en relation med honom där ni dricker på lagom nivå, går ut tillsammans, hem tillsammans och att han dricker bara med dig så du har koll på honom. Varför är det viktigt för dig att ni kan dricka ihop?

Välkommen hit och hoppas att du kan hitta något bra. Det finns en massa trådar att läsa också när/om man inte känner för att skriva själv.

Ta hand om dig!

alkissidan men ändå....Några länkar som kanske kan hjälpa er :

http://www.erstadiakoni.se/sv/vandpunkten/

http://www.capiomaria.se/Lokala-mottagningar/

http://www.namndemansgarden.se/vara-enheter/vianova-oppenbehandling

http://www.al-anon.se/

Finns säkert fler.

Lycka till !

Hej på er!

Såg att inläggen nästan är två år gamla men tänkte att jag skulle skriva iaf. Har en vän som för ca 2 månader sen förlorade sin mamma pga ett långvarigt alkoholmissbruk. Nu märker man att hon börjar förstå vad som hänt och hon känner sig väldigt tom och ledsen hela tiden. Även om vi, hennes vänner, finns här för henne så kommer vi aldrig helt att förstå vad hon går igenom. Så jag undrar om det finns någon här som som antingen vill kontakta mig och sen att jag pratar med min vän om detta, eller om någon kanske känner till någon stödgrupp i Stockholm. Väldigt tacksam för svar.

Ha det fint!

Jag är så tacksam för att ni tar er tid att försöka vägleda mig i den här "branschen". Ja nu åker vi snart på den resa jag tidigare nämnt. Sedan jag var inne på detta forum så har hon varit på en ny resa till en annan familjemedlem på annan ort. Nu var det samma visa som tidigare, hon var onykter när jag hämtade henne på stationen. Hon berättade att hon haft upprörande samtal med den hon besökte. Efter detta har hon smygdruckit varje dag, inte så mycket men ändå. Hon kör bil till jobbet varje dag och sköter sitt arbete som vanligt.
Vi har det underbart när vi är tillsammans,efter middagen brukar vi ofta ligga på sängen och prata om allt möjligt i timtal. Vi ligger sida vid sida eller i sked påklädda eller inte och har det bara skönt. Jag tycker om att att smeka henne och hon är mycket tacksam för det och njuter i fulla drag. Jag nämner detta bara för att förklara att vårt förhållande är mycket sinnligt och njutbart.
Hon är fullt medveten om att jag tidigare har sagt att jag inte tänker bli hennes sambo om hon på heltid är en praktiserande alkoholist.Trots detta har hon stora problem att låta bli vinet. Jag förstår att hon kämpar emot men kapitulerar ofta. Vi kysser varann ofta så jag märker direkt om hon druckit. Antingen att hon vänder bort munnen eller att jag känner doften. Varje gång hon upptäcks ser jag hon är ledsen och skamsen. Hon säger att hon måste vara mentalt beredd att sluta dricka och det är hon inte just nu, men senare. Hon vill sluta.
Om några dagar åker vi till Turkiet. Vi har sett fram emot denna resa med förväntan. Jag har bestämt att jag inte tänker lägga mig i när det gäller alkoholen. Det är upp till henne nu att ta sitt ansvar. Efter resan får jag väl utvärdera om jag fortfarande vill ha henne som min kvinna eller inte. Jag tänker inte frivilligt belasta mitt liv med att bli medberoende, trots att jag älskar henne. Jag har ett val men hon får välja först.
Tänkte sluta där men kom på att hur kan jag ge henne verktyg för att stärka den mentala viljan att sluta permanent? Har ni några tips om detta?
Tack Lelas för din kortversion av din historik och öde. Jag är så tacksam över att du vill ägna tid till att delge din kunskap till mig.
Många kramar

skönt ibland, det liksom rensar och lättar upp.

Det verkar inte som om din man har fått sjukdomsinsikt, man ljuger för sej själv när man är alkis, man tror man behärskar situationen, och inser inte hur det ligger till. Jag vet, du vet och de flesta andra här på forumet vet att ett glas räcker för att få igång suget, men din man önskar så av hela sitt hjärta att det inte ska vara så att han tror på det själv om du förstår min luddiga mening. Han vill vara som andra som kan ta ETT glas, men tyvärr är det en illusion när man har utvecklat vår sjukdom.

Tills han har fått insikt är det enda du kan göra att ta hand om dej själv. Gå på Al-anon- möten, läs här, både om andra anhöriga, men även om oss alkisar.

Kram!
/MB

väljer datum och enda förutsättningen är ju att han är nykter.

Varför inte samlas alla i familjen en gång före och skriv ner vad ni vill säga, alltså var och en av er? Då hör ni också om nån blir anklagande och "gnällig" och kan finputsa lite. Det kan aldrig bli "påhoppande" om du talar om hur du mår och hur du känner inför hans drickande.

Om ni kollar på behandlingshem så rekommenderar jag ett som använder sig av Minnesotamodellen (12-stegs-). Det finns många undersökningar som visar att det ger bäst resultat( Ca 33% får en varaktig nykterhet direkt, ca 33% tar ett återfall men kommer tillbaka och ca 33% försvinner in i dimman igen). OM motiveringen hos alkisen är hög så kan ev en sk öppenvård fungera. Det är också många som kommit direkt från gatan och blivit nyktra med hjälp av AA utan behandling, så har det fungerat från tidernas begynnelse allt enl principen att en alkis hjälper en annan alkis.

Ni kan ju kolla priser på behandling först, alternativt om ni kan få hjälp från ev arbetsgivare (kommer inte ihåg om han jobbar ?) eller från soc på er kommun. Soc kommer antagligen att förorda öppenvård = billigaste alternativet men det finns kommuner där personalen är kunniga i om hur vi alkisar funkar och har lösningar direkt.

Att beskriva ett samtal som ni ska ha är svårt, googla "Motiverande samtal" så får du lite tips på hur det kan vara. Inte lätt, kräver övning, men kan vara en hjälp för er ändå.

Kram !

få med det jag ville ha sagt - ett bra sätt är just det som Adde skriver sist i sitt inlägg - att få valet mellan att bo kvar hemma nykter eller fortsätta dricka och flytta.
Det är ju trots allt så att han väljer.

Dessutom är det påfrestande för anhöriga att ha en alkis i huset. Om alkoholisten väljer att fortsätta att dricka, så har båda parter fått sin vilja fram egentligen, de anhöriga har fått lugn, och alkisen har fått fortsätta med sitt om man nu ska se krasst på det....Låter hemskt men om man nu har lett kon till vattnet och den väljer att sakta törsta ihjäl, så inte fanken skulle jag vilja stå och se på när den dör...

Med vänlig hälsning MB

Tack för uppmuntran! Som det ser ut nu kommer det att hålla i sej, men jag är oerhört noga med att inte glömma min historia.

Min vändpunkt kom egentligen efter semestern förra året, jag hade inte varit nykter en enda dag under fyra veckor och självklart blåst oerhörda summor på det. Vad jag även upptäckte var att jag även blåst ur hjärnan. Det gick trögare att tänka, minnet var sämre, sämre ordning på det mesta i huvudet. Det skrämde mej.Jag blev skiträdd! Plus givetvis det faktum att dottern börjat ifrågasätta alla tomflaskor och burkar som drällde överallt, linneskåp, garderober, bakom böckerna i bokhyllan etc.

Jag hade förmånen att få komma på det först, jag kunde börja jobba själv i min egen takt. Min sambo är också alldeles för förjust i öl, men har inte kommit fullt så långt i sin sjukdom, han brydde sej inte om mina små propåer om att "vi borde ta en vit månad", vilket jag NU är evigt tacksam för - jag blev TVUNGEN att göra jobbet själv. Därför kunde jag också själv bestämma HUR jag skulle göra för att nå målet - bli nykter.

Därför tror jag precis som Adde att det enda ni kan göra är att tala om för er far något som fungerar likadant som när jag kom på att segheten i huvudet berodde på alkoholkonsumtionen - Han har två alternativ -vara nykter och inget händer, eller fortsätta dricka och det ni enats om händer. Fortsätter han dricka gör ni allvar av det ni lovat. Det blir ytterligare "skrämskott" eller Wake up call. Därefter kan ni inte göra mer. Man kan leda en ko till vattnet men man kan inte tvinga den att dricka.

Med vänlig hälsning MB

Ville bara säga att du beskriver dina känslor precis som jag känner, beskriver ditt sätt att vara genom åren precis som jag. Tänk vad lika det kan vara.
Ta hand om dig!
Kram

Ni har läst mina rader och uppfattat mina känslor helt rätt. Ni sätter också ord på mina övriga känslor som jag inte förmår att sätta ord på själv. Min magkänsla och klarsynthet blir mer och mer tydlig för varje dag, konstig känsla- ena dagen är allt så klart och nästa vill jag bara sudda bort allt jobbigt och glömma....... Jag vet ändå att jag inte förmår att glömma och gå vidare idag. Det finns inget att bygga på just nu- han kan inte ge mig det jag behöver. Det är bara sån han är- ingen dålig människa för det. Jag kan inte acceptera och ge honom det han behöver-sån är jag och jag är nog ganska bra ändå. Jag har börjat få en stark längtan efter kärlek-något jag inte känt på väldigt länge-trott att det är något som jag kan vara utan. Jag tror att jag längtar efter att börja älska mig själv.
Jag har många gånger önskat, precis som du beskriver Flygcert, att någon kunde komma och flytta mig och mina saker från huset ovh hjälpa mig att se till att allt blir bra. Det funkar ju inte riktigt så.....
En dag i taget.

Kram

Jag vill först och främst säga: otroligt strongt av dig att ta dig igenom denna sjukdom! Hoppas att det håller i sig! :)

Men vad va din vändpunkt?
Vad va det som fick dig att sluta, va det dina nära och kära som ställde dig mot väggen?
Och om dom gjorde det, hur kändes det för dig då?

Jag klarar mig egentligen väldigt bra på egna ben, men jag vill verkligen inte att min pappa ska hata mig, vilket jag tror att han kommer göra i början(?).
Misstänker även att han kommer veta att jag har varit rätt drivande i detta "projekt" för jag brukar nästan alltid köra dom flesta konfrontationerna i familje sammanhanget...och ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om att han vet att jag var drivande i det, men vill inte känna mig mindre älskad av ännu en förälder...

Aaa det är bara några få tankar som snurrar i huvudet just nu, och det är väl det som drar ut på hela prossecen egentligen..

MvH Idis

Tack Adde det värmer!

Att vara mamma är nog det svåraste jag företagit mig och många saker önskar jag varit annorlunda och att jag gjort annorlunda, men hur som helst hade sonen förmodligen haft en alkoholälskande far även om jag själv inte levt med honom. Men då kanske han skärpt till sig och slutat. Möjligheten finns ju att han varit en skithög bara mot mig och inte mot en ny sambo/fru. Jag lockar kanske fram det dåliga i honom även om felet inte är mitt i alla fall. Vår son har självfallet påverkats av hur det varit hemma men visst har du rätt i att jag inte borde klandra mig själv, men svårt att låta bli.

Jag och min särbo har en väldigt ansträngd relation just nu, en träff har vi haft men jag vet egentligen inte vad den ledde till. Han skrattade åt mig då jag ifrågasatte hans drickande under alla våra år, ja det kanske var idiotiskt av mig att förvänta mig ett svar men jag var inte beredd på att han skulle skratta. Men jag tolkar det som att det nog känns obehagligt för honom att tänka på det och han har aldrig varit särskilt bra på att se det negativa av sitt eget handlande, däremot har han haft lätt att framhäva alla fel jag gjort, men hans handlande får aldrig ifrågasättas. Han menar att han väljer att se det som varit bra stunder och struntar i de som varit dåliga, de vill han inte tänka på alls han har fullt upp att klara av vardagssysslorna och inte tid att grunna på sånt som varit. D v s han förtränger att det hänt tråkiga saker. Han är bra på att glömma men för honom är ju minnet av ett annat slag antar jag. Det är ju han som agerat despot hemma. Jag har tillåtit honom.

Han hånar mig för att jag mår dåligt, han tycker att jag överreagerar, han har ju inga problem?

Detta gör att jag känner att vi står långt ifrån varandra i det här, så långt att vi kanske aldrig får någon ordning på det, jag vill prata om allt som hänt och hur det påverkat mig. Men det vågar jag inte göra och det är väl ingen större idé heller. Han kommer aldrig att förstå mig och varför jag farit så illa. Han tycker inte att han varit elak mot mig, men det tycker jag, det kan jag inte säga, fast jag skulle vilja skrika det högt i örat på honom. Varför vågar jag inte? Vad skulle det speka för roll? Jag skulle kanske må bättre av att få säga det rent ut till honom? Eller skulle jag då drabbas av jättedåligt samvete då?

Jag förstår att jag en gång för alla måste göra upp med mitt förflutna med eller utan honom för att kunna gå vidare med mitt liv och må bra. Jag är rädd för ensamheten som troligen väntar men den är ändå bättre än det jag nu lever i.

Det verkar dock som om han klarar sig ganska bra utan alkohol, men såklart vet jag ju inte hur mycket han avstår när vi inte träffas men sonen har inget sagt om att han dricker, jag vet inte om jag ska fråga honom om det heller. Det är så mycket man inte vet om hur man ska bete sig med olika saker känner jag.

Om vi nu inte träffas så mycket då vi bara irriterar oss på varandra hur gör vi då när släktkalasen kommer? Umgås och inte låtsas om något? När man träffar någon på stan som frågar hur vi mår? Jag står där och hör mig säga att allt är bra och att vi mår prima allihopa.

Om jag skulle bryta med honom nu skulle hans familj inte fatta ett enda dugg (ev han syster som vet om hans kärlek för alkohol), de anser ju att han är sååååååååååååååå trevlig och rar. Jo, mot alla andra utom mot mig. Jag funderar på mina största brister och den största har nog varit att jag inte varit bra på att bli obekväm när jag tyckt att det spårat ur, jag har varit rädd för att han ska bli så arg att han skulle lämna mig. Men så här i efterhand hade det väl inget gjort i så fall, jag hade kunnat ha ett annat liv med en man som faktiskt behandlat mig med respekt och värme. En annan brist är att jag vill vara till lags inte bli illa omtyckt, det klarar jag inte av, fast nog säger ju förnuftet att alla inte gillar mig.

Alla år jag slösat bort på en man som torkat sina fötter på mig, utnyttjat mig och helt skitit i mina behov, han har styrt och ställt. Ibland har jag faktiskt skrikigt som en hysterisk häxa när det blivit för mycket för mig, men det har aldrig lett till nåt bra förstås. Hur kan en människa vara så oresonlig, det har inte gått att rubba hans inställning att han haft full koll på sitt drickande. Han har i varje fall inte haft koll på resultatet av hans drickande. Min ilska har jag tämjt för det mesta och nu har den växt sig stor och mäktig, men hur ska jag bli av med den?

Doktor får jag inte träffa förrän nästa måndag, inte är det lätt att vara i behov av sjukvård här.........men har jag nu härdat ut i 20 år ska jag väl klara mig i en vecka.

Att se sin egen skuld i hur jag mår vägrar han fortfarande att erkänna eller se. Han behöver ingen hjälp att sluta dricka, det klarar han själv. Så tjurig som han är gör han säkert det, men frågan är ju om han går att leva med utan att han bearbetar det som varit, men om han inte tycker något negativt hänt är ju det inte så svårt.

Usch! vad jag klagar.

Det positiva är att jag fått tid hos en doktor, att min terapeut är skitbra för mig och jag träffar henne snart igen. Mina vänner stöttar mig på ett fantastiskt vis och jag har lyckats koncentrera mig lite mer på jobbet idag. Jag har alla Er på Forumet som jag finner styrka i och jag har tränat på gymet första gången på länge igår och idag. Jag har ätit fyra små måltider idag av lättare sort, sömnen är fortfarande lite knackig men det tar sig kanske snart. Jag tror på ett bra liv i framtiden även om jag får leva ensam resten av mitt liv, ingen ska få behandla mig illa igen på detta vis!

Kram och godnatt!!/särbo