Senaste kommentarerna i forumet

och ser mitt och Addes första svar till dig.

Vill påminna dig om att det är han själv och ingen annan än han själv som måste - och kan - ta ansvar för sin nykterhet och sitt liv. Hur var det med anhörigveckan Adde frågade om? Gå gärna till Al-anon om det finns i din närhet.

Fortsätt läsa och skriva här - det hjälper en att se klarare och det är nödvändigt för att hålla sin riktning.
Ta hand om DIG! Det mår faktiskt alla omkring dig bra av / mt

för vad jag har gjort! Varför är det så svårt att fatta ett bra beslut och bara känna att det är riktigt och sedan gå vidare? Vad är det för fel på mig? Känner mig så hemsk. Jag får brev och sms varje dag från min ex-sambo när han är på behandlingen och jag kan ju välja att inte läsa dem, ändå öppnar jag kuverten och jag läser sms:en men det värsta är att jag svarar honom också. Han skriver att han ser fram emot att leva resten av sitt liv med mig och att skaffa barn (och i så fall är det väldigt bråttom med tanke på min ålder).Han berättar också om att han fått sömnmedicin vilket jag tycker är anmärkningsvärt då han är blandmissbrukare och har blandat alkohol och olika benzopreparat i åratal. Han har också berättat för alla om mig och hur mycket jag betyder för honom och att han inte kan sova pga att han saknar mig så mycket, Han skriver också till mig att det ska bli skönt att komma hem igen för att han kan inte sova om inte jag är bredvid. Men vi har haft separata hem sedan Maj! Visserligen har han sovit här en hel del då han höll sig nykter under perioder men det känns ändå fel när han skriver så. Han har haft problem med sömnen så länge vi har känt varandra. Nu den sista vändan innan han la in sig gjorde han så mycket dumt att han borde förstå att det inte är självklart att han får komma hit. Visst är han sjuk och kan på ett sätt inte kontrollera vad han gör och därför förlåter jag honom men det betyder inte att jag tar honom tillbaka och att jag inte skyddar mig och min dotter från risken att det upprepas. Visst han har själv lagt in sig och bekostar behandlingen själv men det är ju ingen garanti för att han klarar att hålla sig nykter för all framtid. Det mesta talar ju för en del återfall om man ser till statistik. Jag har berättat att jag är mycket tveksam till en framtid och att jag inte kommer att skaffa barn med honom med honom men att jag kan erbjuda min vänskap. Nu berättar han att han fick hjärtproblem efter mitt meddelande. Jag vet inte vad jag ska göra för att ställa till rätta det jag orsakat. Oroar mig för att han ska avbryta behandlingen innan han är färdig. Står inte ut med tanken på att jag har förstört hans motivation. Skuldkänslan blir än större av att jag faktiskt kände mig bättre innan han lade in sig för behandling. Då hade jag bestämt mig för att aldrig ta honom tillbaka och medan han drack så var ju mitt beslut otvivelaktigt det rätta, men nu.. När han började skicka brev från behandlingen drabbades jag av en kvävande känsla. Jag orkade inte tanken på att jag var så betydelsefull för honom, det kändes som att jag fick för stora kläder, ett ansvar jag inte har kapacitet att axla. När jag skrev till honom att jag inte kan lova något annat än min vänskap intalade jag mig själv och också honom att det var för att han inte skulle ha falska förhoppningar om framtiden, men vid självrannsakan måste jag erkänna att det egentligen var för min egen skull, för att jag inte stod ut med att vara huvudpersonen i hans liv. Kan det vara därför jag stannat så länge? Kan det vara så att jag "valde" en alkoholist för att jag kommer först i tredje hand efter alkoholisten själv och alkoholen? Då har ju jag utnyttjat honom för att undvika en nära relation samtidigt som jag ger honom skulden och nu när han äntligen tar tag i sitt problem så sviker jag. Vad är jag för människa egentligen i det perspektivet? Hela min självbild faller sönder och jag spricker snart av skuldkänslor.

fler som läser här man kan tro, många skriver inte. Eller som jag, läser så gott som varje dag - men inte allt och skriver inte så mycket längre. Jag hittade hit för tre år sen och forumet har varit en avgörande del i att få ordning på mitt liv. Jag lämnade min man för tre år sen och det var först då jag hade gått han insåg allvaret och att han var tvungen att välja väg. Han valde att vilja bli nykter och visade det. Ändå är det under de här tre åren (efter jag lämnade och kom tillbaka) jag långsamt insett hur medberoendet fångar en människa och hur svårt det är att verkligen inse att man inte kan "hjälpa en annan människa" att lämna ett missbruk. Hur absolut avgörande det var att hålla stenhårt fast vid att inte tolerera alkohol överhuvudtaget. Under en lång tid var det en kamp men han visade hela tiden sin absolut goda vilja. Vårt liv var inte i närheten av det som du - och många, många andra - beskriver. Men den han förvandlades till när han drack ville jag inte leva med. Och eftersom han drack så gott som dagligen på slutet innan mitt uppbrott ville jag inte alls...

Det är så bra att du känner dina känslor och sätter ord på dem!

Vid sidan av forumet hade jag stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg och sätter länk till den http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Speciellt ett inlägg bar jag "inom mig" och läste kontinuerligt under en lång tid http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Fortsätt skriva och sätta ord på dina känslor och allt som kommer ur dig. Du är inte ensam!
Ta hand om dig själv och ta makten över ditt liv - det enda du har makten över! Styrkekram / mt

att det bästa sättet att hjälpa din bror är att konfrontera honom med hans problem. Kanske kan ni vara samlade allihopa och ställa honom inför det faktumet att ni ser att han har tappat kontrollen. Men då är det viktigt att ni inte låter er manipuleras för det tillhör sjukdomsbilden att ljuga och förneka ini det sista. Tala om att ni ser att han har problem och är oroliga för honom och att ni gärna hjälper till och stöttar honom om han vill ta tag i sitt alkoholproblem men att ni inte kommer att ställa upp när han har hamnat i problem pga av fylla. Det är nog det viktigaste av allt, att ni i hans närhet aldrig ställer upp när han har druckit. Det snabbaste sättet för honom om att själv inse att han har problem är att få känna på konsekvenserna. Så länge ni undanröjer de allvarligaste konsekvenserna av hans missbruk så kommer han inte att inse att han har problem. Så länge ni hjälper honom som ni gör nu så underlättar ni bara för honom och hjälper egentligen bara honom att supa ihjäl sig snabbare. Så att sluta hjälpa är mitt råd. Hur hårt det än kan kännas så låt honom vakna i fyllecellen , få gå hem i kylan eller torka sina egna spyor så kanske han har en chans att klara sig ur missbruket, i annat fall kommer han bara att sjunka allt djupare. Kom också ihåg att ingen kan få honom att sluta, det är bara han själv som kan fatta det beslutet och då är det lätt att förstå att ju obehagligare konsekvenserna av drickandet blir för honom desto snabbar kommer han fram till beslutet. De är jättejobbigt att ha en anhörig som missbrukar och det påverkar hela livet på ett mycket negativt sätt. Jag tror att ni kan få ut en hel del genom att gå på ala non möten, det är för anhöriga till någon som dricker för mycket och det kan vara skönt att få prata med andra i samma situation och man kan också få tips och råd . Du kan söka på nätet och se när de har möten i din kommun. Jag önskar dig all Lycka till!!

Jag har noll koll på det här med medberoende. Trots denna brist tycker jag att du gör ett jättejobb. Respekt!

Om du känner dig nere, trött och på gränsen måste jag nog konstatera att det är det minsta du kan känna om du har gått igenom denna mangling. Det är fullständigt mänskligt att känna att man har nått vägs ände.

Se problemen med huset som ett tillfälle att fokusera på något som skiljer sig från det du lämnar.

Bra jobbat!

att det finns människor som bryr sig och stöttar även om det "bara" är i cyberrymden!
Det finns så många människor här som har nästan på pricken samma situation. Jag har aldrig kunnat vara såhär öppen någonsin. Det känns så fint men samtidigt lite skrämmande. Det är skrämmande för att man lämnar ut sig så mycket! Det här skulle jag aldrig kunna berätta för någon annan. Möjligen små fragment men inte såhär. Det finns ingen som skulle förstå. Man skulle bli betraktad som mindre vetande och ett offer. Och det vill jag inte.

Jag hoppas att det stämmer, Adde, att jag är på G. Hoppas hoppas att jag är stark nog den här gången. Vi är nu inne i en fas där vi/han blir arg för allt jag säger. Han ville dricka ikväll, var så sugen på öl eller vin. Han avstod i alla fall och det var ju bra. Idag har han bara skällt på mig och slängt på luren vid 5-6 tillfällen. 4 ggr när jag var på jobbet. Känns inte kul att försöka fokusera på mina patienter efter ett sånt samtal. Klart man blir påverkad. Ena gången handlade det om att jag tyckte att han köpte för dyra julklappar till barnen. Andra gången att min son och hans kompisar hade tagit choklad i skålen hos oss på sin lunchrast. Grejen är att sonen och kompisarna blev bjudna på lunch igår på lunchrasten och sambon sa då till dem att ta choklad med sig när de skulle gå. Jag tror att de självklart trodde att det var ok att ta! Men nu är min son ohyfsad och ouppfostrad, vilket min sambo "högljutt" deklarerade för mig innan han slängde på luren. Och igår kväll slängde han till mig en julklapp och sa "här har du så kan du sluta sura över ungarnas julklappar". En tröja som kostade ca 1700kr. Han har inte fattat någonting! För det första vill jag inte ha en gåva som ett slags skuldbeläggande. För det andra är det åt h-e för mycket pengar. För det tredje hade vi bestämt att köpa något gemensamt till oss. Äh, jag kan räkna upp massor. Men grejen är att jag inte heller kunde bli glad, för han gav den inte till mig för att han ville ge mig någonting - utan snarare som något som skulle tysta mig. Jag kände bara...skam tror jag. Han fick mig att skämmas och känna mig otacksam. Och det kvittar vad jag säger så vägrar han att lyssna. Han tycker att jag beter mig som en barnunge, och det är precis vad han behandlar mig som.

När jag skriver börjar jag nästan koka av ilska, irritation och frustration. Men det är ganska sköna känslor, för det finns kraft i det. Kanske räcker det ända fram.

Tack, fina människor!

Ja, mulletant, jag blir återigen generad - när jag känner mig gnällig, sårbar, ledsen och nedstämd och så himla inkapabel att lösa saker, då skriver du så fina ord till mig! Jag har så varma, fina tankar om dig!! Tack för ditt stöd!

Adde, tack! Och pepparkakan smakar bra...! Ja, du ska få storyn här nedan...

Så sant, Framtidsdrömmar! Att vara stark är att kunna kämpa och även att kunna kämpa i motvind och ta sig igenom utmaningar...!

Och idag har allt tagit sig en annan vändning:
om du visste hur rätt du hade Adde!
Jo, jag kom att tänka på en bekant vars pappa är snickare, åkte hem till honom och han har varit i huset och kikat idag! Han har kollat igenom och tror inte att det ska vara något annat som dyker upp! Han kommer imorgon (lördag!!!) och fixar till golvet och räknar med att det tar på sin höjd ett par dagar, att riva upp, fixa nytt träbjälklag och lägga nytt golv! Jag har varit och köpt golv idag, och... ett nytt kök!!! Jag och pappa har tagit ner alla gamla köksskåp och snickaren kommer att sätta in nya skåp troligen med början på måndag! Och jag har köpt en tapet och lite kakel och ja... det blev lite extra jobb, men snickaren tror att det kommer vara inflyttningsklart till helgen! Ja, som ni förstår så är det ju inget stort kök!
Att jag har träffat exsambon idag och han är tillbaka i "trevligast-i-världen-fas" och jag blir lite rädd... Flickorna är inte jättesugna på att vara med honom, och jag försöker att vara neutral, att stötta dem i att det är gott att ha båda föräldrarna osv, men det är inte lätt. Men att han är konstig kan inte förta min styrka idag. Det kommer lösa sig med huset!! Det är fortfarande en motgång, men jag har gjort som Framtidsdrömmar skrev - kämpat och tagit mig an utmaningen!

Luciakramar!

Jag vet hur det kändes för mig att inte bli tilltalad, att bli nonchalerad och ignorerad som om jag inte fanns. Det var hemskt och samtidigt som jag kände mig så ledsen och tillplattad så fanns det en kämparanda, att ta sig därifrån.
DU är värd bättre än att bli behandlad så!

Om/när du lämnar honom så kommer det påverka barnen så klart - men prata med dem, ge det tid! De vet ju hur det är, de kommer säkert också ha en sorgeperiod när de bearbetar, men de kommer ju också se och känna hur du är med/mot dem och hur du kämpat!

När du skriver om nytt boende så känner jag extra starkt för dig - jag som precis håller på med mitt nya boende. Innan jag lämnade exsambon var jag på bankmöte - bankmannen rekommenderade en bostadsrätt för att det är enklare som ensamstående (inte så mycket plötsliga kostnader som uppkommer som med hus), och jag kunde få lån på ca en miljon och ha en månadsavgift på max 4000kr. Jag åkte raka vägen till mina föräldrar och grät som en galning - där jag bor finns det inga sådana boenden, endast i mycket utsatta områden och för barnens skull ville jag inte ta något sådant. Jag är en husperson (gillar att lära mig nya saker så som att bygga och fixa, har lite rastlöshet i själen och med hus kan man alltid förändra och därmed överleva i det rastlösa, jag älskar att äta frukost på gräsmattan, jag vill kunna ha en egen trädgård - avskilt) och jag gick på lägenhetsvisningar och husvisningar och så en dag så bara fanns min lilla röda stuga där och magkänslan guidade mig rätt. Jag hade hela tiden haft kontakt med min bankman och sakta men säkert så var det inte så stopp som det varit först, och jag visade mina Excel-ark och de såg att det löser sig!
Känn dig för! Det löser sig!
Jag var väldigt stressad av att jag var tvungen att veta, att lösa och samtidigt hade jag ingen magkänsla utan jag bara stressade i livskaoset, kanske känner du också så?! Men - känslan kommer. Gå och titta, prova och känn, titta och andas djupt! Det ordnar sig!
Jag var först mycket inställd på att jag skulle ha en bostadsrätt i samma område som vi bott i innan, men allt eftersom tiden gått så har jag känt jag att jag vill inte ha en bostadsrätt, jag har blivit starkare och säker på att jag är ju lite rädd för exmaken så jag vill faktiskt inte alls bo i samma område, jag hann hitta lugnet i mitt tillfälliga boende och landade i vad jag vill ha och hur jag vill leva. Försök landa - kanske skönt att ha ett tillfälligt boende först så kan du välja på bättre grunder när du mår bättre?

Detta är bara mina tankar - jag har fortfarande det du skriver så fint: "Sorg i hjärtat blandat med framtidstro", men jag önskar dig allt gott!

Hoppas luciafirandet är fint ikväll!

Jag tänker på dig och er situation.
För ditt och barnens bästa måste du lämna honom. Du ska inte stå ut med denna förnedring.
Ingen, absolut ingen mår bra av att du stannar och förlåter.

Jag har själv varit i situationer då min familj fått nog. Många år sedan nu, men det gjorde mig inte rädd för att bli ensam.
Bara en stor skam och tung börda att de behövt stå ut med mig vid vissa tillfällen.
När jag ser tillbaka på det så ser jag framför mig en annan människa, inte jag.
Konstigt.
Hur kan man bära sig åt?
Nu är "allt" bra för oss men jag har inte slutat dricka på helgerna.
Det är fullt accepterat, men det känns ändå märkligt.
Men jag håller mig på rätt sida och blir aldrig otrevlig eller gör bort mig.
Jag vet vad det kan kosta mig.

Det du står ut med just nu är vidrigt.
Jag önskar du kan få kraft att komma upp ur det svarta hålet och göra det bästa för dig och dina barn.
Lämna NU.
Jag är ingen expert, men jag skulle nog själv försöka lämna.
Förstår hur svårt det måste vara.
Dina barn ser dig nog inte som en svikare,
men de kommer se dig som en räddare om du kastar ut bihanget eller flyttar iväg själv med dina kära barn.
Är inte botten nådd nu?

Kramar och KRAFT från
LillPer

Att vara stark
"Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst.
Att vara stark är att acceptera livets villkor.
Att vara stark är att tänka om när saker inte blir som Du planerat.
Att vara stark är att se möjligheter i det som verkar omöjligt.
Att vara stark är att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Kram

Jag blir så varm i hjärtat av dina kramar- din värme som du sprider som medmänniska.
Jag sitter nu med min kaffekopp och lyssnar på lucia på TV4. Morgonen startade med ljus, brasa och lussebullar framför tv'n med mina älskade barn. Jag älskar lucia- i kväll blir det kyrkan för att se och lyssna på byns luciatåg där även min dotter ingår och där hon ska sjunga solo.
Jag får höra från olika människor " vilka fina, trygga och trevliga barn du har, de är så duktiga". Det känns så bra att höra och väcker en stolthet inom mig, jag (vi) har iaf lyckats med det. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att mitt beslut och det som komma skall inte raserar deras personlighet och trygghetskänslor.
Varje dag är nu en fruktansvärd plåga när jag och sambon är hemma samtidigt, men jag ska bita ihop och stå ut till det nya året börjar. Jag förstår mig inte på honom, hur man kan behandla någon som han behandlar mig, vi bor ju iaf fortfarande tillsammans; han nonchalerar mig totalt, tilltalar mig inte utan frågar han en fråga så slutar han med nåt av barnens namn- frågan är ställd till dem.... Svarar mig endast ja, nej om han ens tittar på mig när jag pratar med honom ibland svarar han inte alls och jag får ställa om frågan. Han låtsas liksom inte höra mig. Säger hej då till barnen innan han åker på jobbet på morgonen- inte ett ord till mig.
Jag är osynlig och liksom finns inte- är en dammtuss som bara finns men man låtsas inte se den för det innebär jobb att konfronteras med den.
Kan inte i ord beskriva hur detta känns- nu förstår jag hur det känns att vara mobbad. Det är tur att jag vet att jag behövs och betyder något på mitt jobb, betyder nåt för mina vänner och min övriga familj.
Igår ringde jag en vän som har en lägenhet som hon ska sälja till våren- ville höra hur mycket hon har tänkt att sälja den för, månadshyra osv. Klarar jag mig med en 3:à eller behöver jag en 4:à, är det ekonomiskt bäst att köpa en lägenhet? Är det mera ekonomiskt att köpa ett litet hus? Vill jag äga något eller vill jag hyra?
Många frågor är det.
Sorg i hjärtat blandat med framtidstro.

Kram på er alla och sköt om er på lucia-dagen!

för dig Yogi fast vi är anonyma människor i cyberrymden. Vi känner och delar din smärta och stöttar dig i dina beslut !

Jag läser i din text nu att det börjar lossna för dig och du börjar komma ikapp dig själv och det liv du vill leva. Det är en process som inte fixas över en natt men du är på G.

Styrkekramar till dig !

start du får i ditt fina lilla hus :-(

Men det kan ju också komma nåt gott av det...du får välja nya golv, får nya rör kanske rentav nya skåp (?), känslan av ett nyrenoverat kök....

Men glöm inte dig själv ! Se till att få egen tid där bara du får vara dig själv och hämta andan.

Skickar en cyberpepparkaka att mumsa på !

Kram !!

till dig från mig / mt

som gäller för dig flygcert! Fy tusan vad du klarar av när du tar dina resurser i bruk. Så trist med huset men jag ser att du fixar det där fast det svider nu. Hoppas verkligen att allt annat är ok - och, egentligen var det ju tur (nåja) men bra ändå att du upptäckte skadan direkt. Och tydligen har du tak över huvudet till den efterlängtade dagen... Kapabel var ordet. Du är en kapabel kvinna flygcert! Kramar - de kommer med fart med stormen som viner i mina trakter / med

Hej Orolig son och välkommen till forumet!

Tråkigt att höra om din fars alkoholvanor. :(
Jag skulle absolut säga att han är alkis. Tyvärr är det ju så att alkoholism är en sjukdom och i sjukdomsbilden så ingår det att man förnekar sitt problem tills man når sin botten OM man ens gör det.

Mitt tips är att kontakta Al-anon. Det har hjälpt mig massor i mitt liv som anhörig till en kvinna med alkoholism.

Sök upp ett möte nära dig. Det är kostar inget och där finns människor som vet vad du går igenom.
http://www.al-anon.se/alalist.asp

Kram och Lycka till!

Ett varmt tack till er som står ut med mina problem! Så skönt att äntligen kunna få prata om allt det här med människor som förstår och inte dömer. Trodde inte att det var möjligt.

Ja vilket liv vill jag leva? Inte det här i alla fall... Jag är så ledsen för allt jag har förlorat. Jag vill ha mina barn på heltid igen. Jag vill ha lugn och ro. Kunna svara i telefon utan att känna mig stressad, prata stelt och ytligt och känna att jag måste lägga på. Jag vill att folk ska kunna titta förbi på en fika och känna sig välkomna, utan att mer eller mindre bli ivägkörda av mig pga hans sinnesstämning som den är både med och utan alkohol. Jag vill kunna hälsa på en vän. Jobba över. Vill göra saker med barnen. Hälsa på släkten. Bjuda hem folk. Planera och genomföra saker. Ett helt vanligt liv.
Och vad har jag idag? Är det värt det?
Nej. Det är inte värt det. Oavsett hur det går med hans beroende. Jag försöker härda ut över helgerna som kommer, men jag vet egentligen inte varför. Jag känner att jag själv är på bristningsgränsen med mitt humör. Jag blir arg. Är jobbig mot honom på så sätt att jag svarar emot och grälar tillbaka när han skäller på mig. Säger ifrån. Han är inte van vid det och tycket att jag är sur och grinig och beter mig som en barnunge om jag bara framför en åsikt som inte stämmer med hans. Jag känner ju att det är bra för mig att försöka sluta med att bara ta emot allt jämt som jag har gjort förut. Jag behöver ju inte det. Men fasen vad svårt det är att ta steget ändå!! Blir arg på mig själv! Jag orkar ju inte längre egentligen men jag har inte kraft att lämna ändå. Vilken soppa allt är!

Som "skydd" har jag ändå vetskapen om att lägenheten är uppsagd. Har två hyror kvar att betala. Då måste han flytta. Är så rädd att situationen blir outhärdlig om jag väljer att avsluta nu. Han har ingenstans att ta vägen och kommer tvinga sig kvar under uppsägningstiden, och börja dricka igen. Nu slipper jag alkoholen i alla fall. Jag gick igenom en cellgiftsbehandling förra hösten, som var rätt jobbig. Han var inte med på ett enda läkarbesök, jag fick inte prata med honom om sjukdomen, han lyste med sin frånvaro. Söp, flirtade/stötte på andra tjejer, vredesutbrott... Det sitter ju också som en tagg. Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att anpassa mig, ge ge ge av mig själv. Han tycker inte att jag gör någonting för honom. Jag kan säkert räkna upp tusen exempel, men det hör så ont. Jag känner mig sviken, lurad och kränkt! Skulle vilja ställa honom mot väggen och skrika ut allt, få honom att känna sig lika ynklig och värdelös som han har fått mig att känna mig. Men han skulle inte förstå...

Vad har vi för framtid ihop? Likadant som det ser ut nu förmodligen. År efter år. Snälla någon därute, hjälp mig att ta mig ur det här.

Tack LillPer och mulletant!
Ja, detta året har varit en prövning för mig och jag känner mig ofta stark, och åtminstone starkare än tidigare, men jag ville bara att min lilla röda stuga skulle vara inflyttningsbar direkt!

Tidigare ägaren får stå för skadan, via sitt försäkringsbolaget, men det täcker ju inte allt eftersom det görs åldersavdrag osv -
det har läckt vatten i köket, och det har torkat upp igen, men hela träbjälklaget måste bytas, nytt golv läggas och det medför ju att alla underskåp i köket behöver flyttas bort... Och jag behöver därmed leta upp golv, och inte minst - leta upp en bra snickare och bra VVS-firma som kan göra jobbet "helst igår". Ja, ni förstår ju att det var inte riktigt vad jag var sugen på när jag var mest inställd på att bara flytta in.

Jaa... jag ser ju att jag har löst detta på samma sätt som jag "löste" min separation: jag har kollat upp med personer som jag känner i branschen, jag har haft pålitliga personer ute för att kolla av skadan, jag har själv stått på mig i kontakt med försäkringsbolag och - precis som separationen: till slut löser det sig. Men känner mig rätt slutkörd. Snaaart är det jul och lite ledighet, tack och lov - jag behöver få vila nu.

om att göra

om att g

om att gör så. Jag har också låtit mig förnedras och förlåtit så många gånger så du anar inte. Varför du tar tillbaka honom är inte svårt att förstå. Du har det så jobbigt att din energi inte räcker, det är så många problem att du inte hinner reflektera över din situation. Troligtvis har du inte längre tillgång till den där känslan av harmoni, det var så länge sedan du upplevde det att du inte minns hur det känns och man saknar inte något man inte vet om.. Lite så och så kan det tänkas att man blir fast för att det någonstans i hjärnan blir en felkoppling. Eftersom det är han som gör ditt liv till ett helvete så fixerar man sig vid att det också är han som kan göra det till himlen.. om han bara håller sig nykter, slutar träffa den där kvinnan etc så blir livet uthärdligt eller till och med lyckligt. Det är så man blir hjärntvättad! Samma person plågar och erbjuder tröst! Förebrå inte dig själv för att du inte orkar.. bara plantera tanken på att lämna honom så kommer du en dag när du är redo att sätta planen i verket. Allt behöver tid, skynda inte utan låt det mogna långsamt så kommer du säkert att komma loss! Lycka till!

och det känns fantastiskt mycket lättare idag! Tusen tack! Jag har fortsatt att motta meddelanden och brev om hur mycket han älskar mig och att allt han gör nu är för oss etc etc. Jag försöker att inte låta det sjunka in och bli till sanning utan påminner mig om alla andra gånger han sagt så och då kan jag stå emot. Tack Yogi för att du ställde de rätta frågorna. Jag har verkligen funderat en hel del på hur han har hjälpt mig, vad han har tillfört i mitt liv och den tragiska sanningen är väl att det enda han har tillfört är lögner och katastrofer. Det är faktiskt så att så fort jag har blivit svag, på grund av sjukdom hos anhörig, vårdnadstvist eller av annan anledning haft en svacka så har han supit till och ställt till med en massa problem för mig och mina vänner( han ska alltid ge sig på mina närstående när han dricker). Inte en enda gång har han varit ett stöd för mig. Han är verkligen en vän i medvind men aldrig i motvind, tvärtom vänder han sig emot mig då.. Det gör det lättare att stå emot det dåliga samvetet jag har över att inte finnas för honom nu. Tack vare att jag fick beskrivet av Adde hur det ser ut med stöd på behandlingshemmet så känner jag att det är bättre att släppa bomben när han är kvar där än när han kommer ut därifrån.Jag svarade på ett meddelande och skrev att jag önskar honom all lycka till med behandlingen och att vi kanske kan ta en fika på stan någon dag när han är kommer ut men att jag inte vill leva mitt liv med honom vare sig han är nykter eller inte.
Nu förstår jag inte varför jag stod ut så länge.. Han har svikit och gjort så mycket hemskt och då inte bara mot mig utan mot andra i min närhet. Han beskrev häromdagen för mig vilken dålig vän alkoholen är; den går emellan dig själv och de närstående, bråkar,skriker och kräver uppmärksamhet, kostar pengar, sviker etc.. Han menade också att om det hade varit en person så hade han bett den vännen att dra för länge sedan. Detta var det som avgjorde saken för mig. Exakt sådan vän har han varit och det sa jag också till honom. Jag tror han fick lite att fundera på. Jag vill inte vara elak men nu ska jag vara ärlig mot mig själv och andra och inte försköna sanningen för att skydda någon annan. Tack för råden om att söka hjälp för egen del. Jag har länge värjt mig och vägrat erkänna att jag är medberoende men det är tyvärr sanningen om mig och jag inser att jag behöver hjälp att ändra mitt beteende annars riskerar jag att hamna i samma situation igen. Nu ska resten av mitt liv börja!!

med husbekymmer! Det var väl ungefär det sista du behövde just nu. Bara att kämpa på ... kan du få sakkunnig hjälp nånstans?
Tusen kramar från mig / mt

det är inte lätt att förstå sig på sig själv - och dig själv är den enda du kan förändra. Jag läste dina tidigare inlägg och förstår din frustration över att ha tagit honom tillbaka. Jag klistrar in det inlägg i Carina Bångs blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Ta hand om dig och barnen / mt

Kärlek till dig från mig!
Tänker på dig och vet att du klarar det!
Håll UUUUUUT!
Du är så stark o bra!

Ska inte förra ägaren se till att huset är OK?
Dolda fel?
Stå på dig här också!
Ta aldrig mer SKIT!

LillPer kramar dig hårt!