Senaste kommentarerna i forumet

Jag är också alkis, och kan väl en del om min egen sjukdom.

Din far har "kört" länge med er, man blir sån, egoistisk notorisk lögnhals som bara uppskattar nästa fylla.

Det är Adde som är experten av oss två, jag vill bara trycka extra mycket på att ni MÅSTE vara överens om konsekvensen om pappa inte vill gå med på behandling och att ni MÅSTE vara beredda att genomföra det också, han har lyckats köra över er så många gånger under åren, så ni måste vara stentuffa för att han ska förstå.

Jag vet ju hur jag själv tänkte, jag undrade hur dumma i huvet folk kunde vara, de är ju skitlätta att lura, jag var STOLT över att kunna lura familjen... Så knäpp blir man. Egotrippad, elak, gör allt för att skydda sin älskade flaska från den elaka familjen. Suck.. Så glad jag är att jag är fri!!!
Mvh MB

Ja det är väl ungefär något sånt vi har diskuterat lite löst om att göra.
Men vad ska man göra om det inte hjälper med en konfrontation?
Jag är även rädd för att han kanske börjar dricka ännu mer om vi inte lyckas med konfrontationen...

Ni är så förstående och det känns så himla bra! Jag vill bara krama er båda!

Jag har mått så dåligt och min terapeut har fått mig att inse att jag nog har en depression, imorgon är det jag som ringer doktorn. Ska visst finnas något lagomt starkt lyckopiller som höjer min seratoninhalt. Jag kan inte fatta att jag ens behöver den typen av medicin, hur kan det ens hända? Ofattbart hur långt det gått. Jag har verkligen blivit nerskruvad under jordytan av min alkis. Inte undra på att jag slutat tro på mig själv.

Han är inte genomelak på något vis, faktum är att han nog är en snäll människa där inne och mår säkert lika mycket skit som jag, fast han skakar av sig det. Nu bor sonen hos honom sedan i tisdags och jag hoppas att vår son gör slag i saken om han märker att det dricks och kommer hem till mig istället, men det är mycket begärt av en 18-åring kanske att klara ta det steget, men jag hoppas, det är det enda sättet att få hans pappa att kanske inse att det är nåt han gör som inte är bra, å då får väl karlstackarn försöka lista ut vad det kan vara för nåt. Jo jag är en aning irriterad...

Att inte träffa honom är bra för mig, i mitt skick har jag inte styrkan att stå emot hans manipulerande om hur mycket han saknar mig och hur roligt det skulle vara att göra den där resan vi drömt om. Han manipulerar allt vad han orkar. Dessemellan spottar han som ett trängt djur.

Min hjärna går för det mesta på högvarv och jag skäms otroligt mycket för att jag tillåtit oss att sjunka så långt. Hur har vår son påverkats i allt detta? Jag har ju försummat honom då jag varit upptagen att bädda för alkisen. Jag har varit en dålig mamma! Fy fan vad jag skäms!

Igår tröstshoppade jag nya kläder till mig själv, insåg att om jag går ner mer i vikt kommer jag få köpa kläder på barnavdelningen nästa gång för nu har jag minsta storleken på Damsidan, alltså vart är jag på väg?

Jag ville egentligen bara gömma mig under täcket idag, men fick ett glatt meddelande om tjejträff med mina gamla arbetskamrater och jag blev så glad för att de tänkte på lilla mig så jag började storgrina förstås. Att någon tänker på en betyder så mycket. Därför är det så roligt att nån verkar läsa den smörja jag skriver, all heder till er som orkar det!!

Kramar på er alla på Forumet som hittat hit!

Jag stapplar vidare på darrande ben :)

/Särbo

jag kom liksom inte så långt som du: jag har oändligt många gånger ringt polisen, men jag har lagt på... Istället har jag legat sömnlös, inlåst i sovrummet på eget bevåg - i rädsla för att han ska slå mig...
Men det ligger en anonym polisanmälan nu, men den kommer ju läggas ner - jag är inte redo att polisanmäla ännu. Jag tänker ofta att det kanske inte är så illa det han gjort, att jag överdrivit osv, men jag jobbar på min plan - händer det något igen (vilket det kanske aldrig gör?) så ringer jag polisen; då kommer jag använda mina inspelningar, alla hotfulla mail & sms, dagboksanteckningar, vänners vittnesmål osv. Nu får det räcka för mig!

Precis som du så har jag en massa ledsenhet, osäkerhet, rädsla och skräck i mig, liksom en hel massa styrka!!! Vi behöver inte ta allt det där, vi är värda bättre än en jäkla skitstövel som håller på att knäcka oss! Att jag orkat och orkar är ju för att jag känner att jag mår bättre, och får det bättre! Jag kan ju träffa vem jag vill nu, jag kan prata med vem jag vill, jag behöver inte möta honom på "rätt" sätt i dörren när han kommer hem, jag behöver inte bli kallad alla möjliga hemska saker, jag kan ha det som jag vill... ja, listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet!

Det är klart att du hämtade honom - för du vågar kanske inte göra annat, vill inte få mer skäll/hot/elakheter och du hoppas/tror/önskar att allt ska bli bra, kanske har jag fel men kanske är det något liknande, men det är helt okej, du gjorde som du trodde skulle bli bra då! Det viktiga är att du inte accepterar det nu!
Som alkoholist så är det inte konstigt att han bedyrar dig att nu är det slut med det, men några minuter senare så är det som bortglömt. Skönt att ni inte har små barn, även om det så klart är jobbigt ändå!!

Jag förstår alla dina tankar om att du kanske gav upp för lätt, skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav, men jag är mer än säker på att du har kämpat oändligt mycket, visat oändligt mycket kärlek, ställt krav osv, men det viktiga är att du visar att det där var inte vad du vill ha - du har visat vad du vill ha och i det passar inte hans beteende in. Så, om han ska passa in i det så måste han förändra sitt missbruk och sitt beteende mot dig! Du är på rätt väg - du är viktig och det du vill ha och behöver är viktigt!

Min exsambo är mycket social, trevlig och omtyckt. Mina vänner har med facit i hand flera gånger kunnat se igenom delar av det, men jag tänker också på att hans vänner och bekanta får höra en annan historia och tänker kanske då att att hans hemska kärring slängt ut honom - men det spelar ingen roll - för du vet sanningen! De som är viktiga för dig verkar också veta sanningen, och de andra behöver du faktiskt inte tänka på! (jag vet, detta är så lätt att säga för mig som utomstående - jag tänker ofta samma tankar, men försöker jobba med mig själv!!)

Sköt om dig! Unna dig något mysigt i höstmörkret - lite te och 70% choklad med mint och lite tända ljus är min favvis...!
Kram

Tack för ditt svar Flygcert.
jag har läst igenom din tråd och förundras över att du har orkat så länge.
Från det du började skriva fram tills nu.Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt kommer att gå framåt och att du mår bra.
Du gjorde aldrig någon polisanmälan mot honom?

Jag har gjort tre men alla har jag bett om att de skall lägga ner.
Den sista gången polisen hämtade honom så vart han häktad från tisdag-torsdag. Polisen ringde mig på torsdagen och sa att han skulle bli släppt, han bad mig hämta honom för han tog sig inte hem, och det gjorde jag.

Han var så ångerfull i bilen, sa att han aldrig någonsin hade mått så dåligt.Jag lämnade av honom hemma och åkte vidare till en väninna för lite middag.

Telefonen började ringa ganska snart, en jobbarkompis berättade att hon hade nyss sett honom på systembolaget, men jag sa bara nej, han är hemma. Men jag hade fel. Så fort jag hade lämnat av honom hemma så slängde han sig på bussen och till systemet.

När jag kom hem förnekade han det, men han var onykter igen. Så var det med den ångerfullheten.

Vi har inga barn tillsammans som tur är. Jag har en vuxen son och han har en tonårsson.Tonårsonen vill inte träffa honom, de har inte setts på 3 år.
Så för mig har jag inte haft oron över något barn som kanske skulle ha levt i detta missär.Visst, min son har blivit påverkad av allt detta, det märker man på att han har varit väldigt orolig för mig.

Fast jag vet hur det har varit mellan oss,så går mina tankar ständigt till honom. Jag frågar mig själv om att jag kanske gav upp för lätt,kanske jag skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav. Men jag bara slängde ut honom, fick nog.

Alla som känner honom i den staden jag bor i tycker att jag har gjort rätt, han var inte populär här då han uppfattades som lite bråkig,bufflig när han var på fyllan.

Men dit han nu har flyttat så känner de inte till allt detta som har hänt här,nu får han säkert uppmärksammheten om att det är synd om honom som har varit med en elak kärring som slängde ut honom.

Jag vill inte tänka på honom men gör det hela tiden. Om jag hade sagt det, eller om jag hade gjort det, eller om om om...

Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid.

Sköt om dig

att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.

Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!

Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.

Kramar!

från vad ni själva hör, ser och känner är en bra utgångspunkt. Och självklart en dag när han inte hunnit dricka än. Ger inte in i en diskussion om mängder, tillfällen, olika sorter eller liknande som inte leder nånstans annat än till en "legalisering" om sättet att dricka på. Trösta inte när han blir ledsen.

Om var och en av er talar om vad ni känner inför er pappas drickande så har han svårt att argumentera bort det.

Att presentera ett färdigt förslag på behandling som han själv får ta ställning till och där konsekvenserna blir tydliga om hur ni kommer att göra kan vara bra. Kolla med behandlingshem som jobbar efter Minnesotamodellen, 12-steg, och helst på internat och ha en färdig lösning på vem som ska betala, om möjligt se till att han kan betala en så stor del själv som möjligt. De allra flesta Minnesota-hem har en eller terapeuter som kan hjälpa till med en konfrontation utan kostnad.

Om ni i familjen är sampratade innan konfrontationen så har ni en stor fördel. Var överens om att inte bli arga, inte försvara (medberoendet kan vara otroligt starkt), inte anklaga och tala om er önskan vad ni vill se för förändring och vad konsekvenserna blir samt ert förslag till lösning. Kom ihåg att valet är alkoholistens, utan egna beslut så krävs verkligt kunniga för att knäcka en motsträvig alkis.

AA har folk som kan hjälpa till men då är det ingen konfrontation utan mer att de berätta om sitt eget liv fram till nykterheten, en "lifestory". För en del har det hjälpt.

Lycka till !

att din man varit nykter i en vecka!

Men - hur mår du? Du har all rätt att vara arg, ledsen, frustrerad och alltihop - se till att få prata med någon, precis som Lelas skriver!! DU är viktig så ta hand om dig!!!!

Jag glad men ledsen fortfarande rädd men det är helt underbart att ha en nykter man

Du behöver tänka på dig!

Jag levde med en man en alkoholist med någon slags aggressions-/psykisk-problematik. Plötsligt inträffade ett antal händelser som gjorde att jag insåg att han var alkoholist och att han hade behandlat mig på ett helt oacceptabelt sätt under alla våra år tillsammans. Först visste jag inte vad jag skulle göra - någonstans fanns ändå hoppet att allt skulle bli bra, tanken att jag inte skulle klara mig själv, att barnen skulle fara illa osv. Jag levde i nära fyra månader i något slags kaos; jag ringde alla samtal jag kunde (socialtjänst, polis, AA, AlAnon, kvinnojour, BRIS, familjerätten, barnpsykolog) och gick på samtal på krismottagning för kvinnor, samtal genom jobbet och hos kvinnomottagningen. För mig var alla de sakerna jätteviktiga - även om jag fortsatte att på många sätt försvara min exsambos beteende så fick fick hjälp att reda ut tankar, utomståendes bekräftelse på att jag inte hade fel - hans beteende var inte ok, hans sätt att behandla mig var inte ok. Jag blev sjukskriven och kunde inte tänka på annat än att det var inte så här jag ville leva, och jag trodde inte jag skulle orka överleva - jag gick och önskade att jag skulle på överkörd av en lastbil så att jag skulle slippa leva (samtidigt som jag ansträngde mig till mitt yttersta för barnens skull).
Plötsligt fick jag kraft att lämna honom. Men då gick jag in i ett ännu större mörker - det gick ett par månader när jag verkligen trodde att jag skulle gå under. Som jag grät, och tack vare min bästa vän, mina föräldrar och inte minst min samtalskontakt på krismottagningen så överlevde jag. Och så började jag känna att jag mådde bättre, att jag kunde vara mig själv, att jag inte behövde göra allt för att göra någon annan nöjd/lugn för att inte få skäll, hot osv.

Så om frågan är "När blir det bättre?" så vill jag svara: det dröjer ett tag, men det kommer bli bättre!!! Många saker kommer fortsätta vara svåra, ledsamma och ibland känner mig sig ensam, ledsen och önskar att allt varit annorlunda, men det kommer ändå att vara bättre totalt sett!!! Det kommer - bara håll ut!

Jag stämmer in med kloka markatta - att det skulle ha krävts kärlek är hans sätt att lägga över problemet på dig. Jag fick höra i flera år att att han drack för mycket, att han betedde sig illa mot mig och gjorde sådant som absolut inte är ok - det var mitt fel, för jag älskade inte honom tillräckligt, jag stöttade honom inte, jag fanns inte där när han behövde mig osv osv osv - och jag försökte vända ut och in på mig själv för att visa honom att jag älskade honom, att jag fanns där, att jag stöttade osv osv osv - men vad jag än gjorde så var det aldrig tillräckligt för han hittade alltid "bevis" för att jag inte gjort tillräckligt. Jag gjorde långt mer än tillräckligt, jag höll på att utplåna mig själv för att vara honom till lags.
Du har redan gjort mer än tillräckligt!

Att han har ett nytt förhållande är kanske för att han inte klarar sig själv - så länge någon medberoende "bär" honom så kan han ju fortsätta sitt missbruk utan att allt ska gå käpprätt... Det finns någon som ser till att han har någonstans att bo, någon som ser till att han äter, som ser till att det finna pengar (till alkohol), någon som tar hand om hemmet så att det inte ser ut som en jag-vet-inte-vad.

Jag kämpar fortfarande och har svårt att klara det, men jag jobbar varje dag med att tänka på mig, vad som är viktigt och bra för mig - och inte jämföra med honom, om han har det bättre eller om han gör bättre/roligare/mer spännande saker osv. Försök att tänka på dig. Jag vet att det är svårt, men försök - det blir lättare!

Välkommen hit!
Kram <3

Tack för det du skrev.
Du skrev så mycket klokt så jag blev rörd.

Då du själv har levt i ett förhållande som har kantat med fylla samt misshandel så vet du vad jag pratar om.
Du skriver även om det här att man är i ett vacuum, att man inte orkar att göra något och det stämmer helt.

Jag är glad att jag har ett arbeta att gå till. Lägger upp planer på vad jag skall göra när jag kommer hem, det finns en hel del
att göra när man har hus..men när jag kommer hem så är allt som bortblåst.
Måste verkligen ta tag i mig själv för att överhuvudtaget få mat i mig.

Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare som har hand om- makt,psykiskt våld/utsatthet, normaliseringsprocessen, hot, kränkningar, sexuellt tvång, knuffar,sparkar och annat fysiskt våld samt ekonomiskt våld samt en del annat.
Jag hoppas att det kommer att ge mig något.

Vet också att det kommer att ta lång tid att kunna bli hel igen, att kunna skratta, slappna av och bara vara.

kram på dig

Hej! Och tack för ditt svar. Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare och har fått en tid i november.
Det kommer att kännas bra att få ventilera sig.

Och jag vet att det kommer att ta tid att läkas, att bli hel igen.

fågel blå

Helt rätt att du slängde ut honom! Verkligen bra gjort av dig.
Du har all rätt att vara trygg i ditt eget hem och du visar att du inte accepterar att han använder våld. Du ska absolut inte behöva känna dig "taskig" när du gör det du behöver göra för att inte utsättas för misshandel, oro, rädsla.

Det där med att han säger att det bara krävdes "kärlek" eller en kram för att han inte skulle dricka eller misshandla är rent ut sagt bullshit men det tror jag du vet innerst inne. Vore lösningen så enkel så skulle vi inte ha en sådan statistik på våld i nära relationer som vi har och heller inga missbrukare alls, för alla, nästan alla har någon som älskar dem. De kanske inte vill eller vågar se det men kärlek har inte något med det att göra.

Både alkoholister och kvinnomisshandlare är experter på att tycka synd om sig själva, skylla ifrån sig, se sig själva som offer så att de själva inte behöver ta något ansvar för sina handlingar och de val och de själva gör. Innan han själv inser att han måste själv ta ansvar och söka hjälp, både för sitt alkoholberoende och sin våldsproblematik så är han farlig för dig att vara kring. Starkt av dig att lämna honom! Jag vill vara tydlig med det, att det är skillnad på alkoholism och våld i nära relationer. Alla alkisar misshandlar inte sina partners och alla som misshandlar har heller inget missbruk. Dessa destruktiva mönster förstärks såklart av varandra men båda delar behöver behandlas för att en sådan man ska vara, ja inte farlig helt enkelt.

Någon som misshandlar och missbrukar kan inte vara lycklig, att han redan inlett ett nytt förhållande har ju inget med dig att göra utan kanske snarare har han misshandlat och missbrukat just för att han inte kan hantera sina känslor. Försök att inte ta det personligt. En person som ständigt flyr sina känslor har ett beteendemönster som inte alls behöver vara knutet till bara en person. Huvudsaken är att du är trygg, att du förändrade din situation. Vad han gör eller känner nu kan du inte styra över.

Det är inte alls konstigt att du känner en massa kring detta. När jag själv separerade från min misshandlande och alkoholiserade sambo så levde jag som i ett vakuum den första tiden, orkeslös, gråtandes, grubblandes, tvivlandes, nästan helt isolerad från omvärlden för jag orkade inte, allt kändes overkligt. Forum här blev min livlina då.

Även om du kanske innerst inne vet att du gjorde rätt så är det inte alls konstigt att efter en nio års lång relation känna sorg, ilska, kanske besvikelse av att det inte blev som du hoppats. Det är inte ens konstigt om du skulle känna saknad, tvärtom så är det vanligt att efter ett tag tvivla, kanske sakna de fina stunderna även om de mot slutet var få, sakna den man först blev förälskad i, eller bara en fysisk närhet. Tillåt dig själv att få känna de känslor du känner men försök att inte agera utifrån dem.

Har du haft kontakt med någon kvinnojour? Om inte så rekommenderar jag det verkligen. Det är väldigt viktigt att ha någon att prata med för att undvika att de trauman man utsatts för i framtiden blir ohanterliga, posttraumatisk stress o.s.v. men också för att bolla med om tankar om huruvida man gjort rätt, kanske skamkänslor som kan dyka upp.
Man kan alltid ringa Kvinnofridslinjen anonymt för att prata med någon och också få tips om kvinnojourer i närheten så man kan besöka någon face to face också. Kvinnofridslinjen ringer du gratis på 020 50 50 50.

Och du, det blir bättre! Det kanske tar tid och kräver en del jobb från din sida men det blir bättre. Du har ju rätt nyligen påbörjat den här processen så försök vara snäll mot dig själv och ha tålamod. För det är en process att bearbeta sådant som du varit med om. Försök se det så här; hade du inte lämnat honom så hade du inte ens kunnat påbörja en process mot tillfrisknande och att kunna må bra, då hade du ju bara varit kvar i samma helvete. Men nu är du på väg!

Kramar!

Hej fågel blå!
Välkommen till forumet!

Ja du... när blir det bättre?

Tyvärr kan det ta lång tid. Men rätt som det är så kommer du märka små tecken på att du mår bättre, ett efter ett. Långsamt.

Har du någon du kan prata med om det här? Jag menar någon professionell, i form av en terapeut med medberoendekompetens, och jag menar andra i samma situation (som tex Al-anon). Jag tror att det är det viktigaste du kan göra nu - att se till att få stöd och hjälp att reda ut dina tankar.

Var rädd om dig! Och fortsätt skriva här, det hjälper. :)
/H.

Det du skriver, "Jag letar och häller ut, gråter, skäller, tjatar, ignorerar. Inte direkt by the book", vill jag påstå är precis vad som är by the book för en medberoende. Jag har många gånger gjort samma sak.

Jag tror inte att det behöver vara fel att du "håller dig borta" när han dricker. Själv drog jag iväg och tältade när min sambo drack(inte i oktober). Det var viktigt för mig, dels för att markera tydligt för honom att det blev en konsekvens av att han drack, att jag kände mig så pass otrygg i mitt eget hem att jag inte kunde vara där men också så blev mina dagar i skogen en plats av lugn där jag kunde känna vad jag kände utan att agera utifrån det, skrika, hota o.s.v. och det blev nödvändigt för mig att att vara ifrån kaoset för att kunna tänka rationellt och inse att jag inte ville leva så. Jag insåg också att det skulle till att komma en vinter och att situationen var ohållbar och att jag själv var tvungen till att förändra min situation istället för att vänta och hoppas på att sambon skulle göra det som visat sig att han inte ville/klarade av.

Däremot så tycker jag inte du ska hålla dig borta för att han ska få det bekvämare, kunna supa hemma, slippa sova i bilen. Jag fattar att du blir orolig för honom när han är inne i en period, sover borta och du inte "har koll" på honom men det blir ju som du skriver att du då underlättar för hans drickande. Så länge som det inte blir några jobbiga konsekvenser av att supa så är det ju bara att köra på som vanligt, eller hur?

Anledningen till att jag drog ut med tältet då sommaren och hösten 2012 var för att jag inte mäktade med. Jag bad sambon att inte dricka hemma, sa att jag vägrade vara i hans närhet då han druckit, något han inte respekterade. Då det var hans val att dricka så borde det ju vara han som lämnade vårt gemensamma hem men han ansåg sig ha rätt att göra vad han ville i sitt hem. Jag kunde inte slänga ut honom, varken fysiskt eller psykiskt. Men om din man självmant håller sig borta från dig så kanske du bara ska låta honom sova i bilen?

Du behöver heller inte svara på hans ågren-sms då han druckit/är bakis. Kanske kan du börja med att säga till honom att han inte får höra av sig till dig förrän det har gått x antal dagar som han hart varit nykter? Det är ju också en tröst och något som underlättar för en alkis att fortsätta, att det finns någon "där" att komma tillbaka till när bakisångesten sätter in. Jag vet själv hur svårt det kan vara. Jag minns speciellt en gång då min sambo inte kom hem eller svarade i telefonen och på morgonen började jag bli orolig, ringde runt och letade men inget svar. Jag fick ta ledigt från jobbet, var arg och orolig. Jag fick leka detektiv och fick till slut reda på att han varit på en fest och det blivit något bråk och han hade blivit utslängd men ingen av hans vänner visste vart han var. Jag ringde till sjukhusen i närheten. Till slut anmälde jag honom försvunnen hos polisen. När han till slut kom hem och det visade sig att han suttit i fyllecell och fått stanna längre för att han varit våldsam så såg han så liten ut. Han skämdes, grät och hade ont från när polisen brottat ner honom. Jag var så glad att han var hemma oskadd och han verkade så ångerfull och min medberoende hjärna hoppades och trodde att det här skulle bli vändningen när han sa att han aldrig ville gå igenom det här igen, aldrig ville utsätta mig för detta. Så jag tröstade, höll om, torkade tårar, fixade mat, gjorde konsekvenserna mindre besvärliga för honom. I efterhand vet jag att de löften som kommer ur bakfylleångesten är lika tomma som de som kommer ur en packad alkis, de är egentligen bara en förlängning av själva fyllan.

Först när vi separerade behövde han helt själv ta ansvar själv för konsekvenserna av hans drickande. Han har en hund som han älskar, skulle han hamna i fyllecell finns ingen där hemma att ta hand om den, ingen som tröstar när han är bakis, ingen som täcker upp för familj och jobb, ingen som ser till att räkningar är betalda innan pengarna går till öl o.s.v.

I mitt fall var en separation nödvändig för att jag skulle kunna må bra, att sambon skulle vilja ändra på sitt liv och sluta dricka efter det var liksom en bonus som jag inte kunde eller hade räknat med. Jag säger inte att en separation behöver vara den enda vägen, däremot att du behöver fundera ut hur du själv vill leva ditt liv och vart dina gränser går och inse att det bara är du som kan göra den förändringen. Och sök och ta emot hjälp, mycket kan hända när man bryter ensamheten i att bära på sådana här "hemligheter". Fortsätt skriv här och lycka till på alanon-mötet!

Kramar!

är nog bra. Man får förmodligen samma aha-upplevelser där som jag fått här., vi är ju trots vad man själv i sin ensamhet tror ganska lika i vår sjukdom, en alkis är en alkis, en medberoende är en medberoende.

Skriv gärna här när du varit iväg på mötet, det kan funka samma som man gjorde i skolan när man skulle skriva stödord för att komma ihåg en text.
/MB

... och det var ju därför jag stannade så länge som jag gjorde - för så fort det var lite bra så hoppades jag att det skulle kunna hålla i sig så. När allt var riktigt dåligt visste jag ju någonstans att så ville jag inte ha det, men alla svängarna gjorde mig tveksam många gånger. Jag trodde ofta att jag överdrev, att jag hade fel, att det var jag som reagerade fel osv.
Försök känna efter vad som är viktigt för dig, vad vill du ha?
Du är värd allt gott!!!
Kram

du är en pärla!
Ja, så rätt: klavertramp är ju så fel, men det var ju den känslan jag hela tiden levde med när jag levde med en missbrukare. Jag ville så väl, och det blev oftast så fel ( i hans ögon)...

Kram tillbaka!!

inte egen erfarenhet av Livtaget men har bara hört gott av vänner från trakten där ! Och så har du ju nära till AA's konvent i Gullbranna nästa höst :-))

Väl mött förhoppningsvis :-)

tycker du har så rätt vännen flygcert :-))

Det enda jag vill invända mot är ordet "klavertramp" ni använder här. När ni uttrycker er egen åsikt och tar sats i egen person genom att säga "Jag tycker...." så är det inte ett klavertramp, det är eran egen åsikt som verkligen betyder nåt för er och förhoppningsvis även för alkisen. Åtminstone efter ett tag !
Så länge ni ger uttryck för era egna känslor så blir det aldrig fel.

Kramar till er båda :-))

...snälla för ditt svar. Jag suger i mig alla råd jag kan få. Du låter inte alls okänslig, konkreta och bra tips är precis vad jag behöver.

Nu är han nykter och ångerfull igen, och livet återgår till det vanliga för ett tag. Efter denna period känner jag mig ändå starkare än någonsin. Har verkligen försökt göra saker för mig själv de senaste dagarna, gått på bio, löprundor i det vackra höstvädret mm. I veckan ska jag gå på ett al-anon möte hade jag tänkt, jag har aldrig tidigare pratat med någon om min/vår situation så bara det känns som ett stort steg.

Med risk för att låta helt fel: du kommer göra många klavertramp - för du sätter ju dig på tvären och "förstör" hans missbruk. Ena dagen kan en alkoholist vara lite lugn och ha en "bra dag"= du kan säga vad du tycker/känner och möta typ förståelse, men nästa dag är det mer sug/beroende eller vad det kallas och då kommer du att, i hans ögon, säga fel sak vad du än säger. Jag vet av erfarenhet hur det snurrar i ditt huvud, men försök fokusera på dig, vad som är viktigt i ditt liv osv, för du kommer inte möta uppriktig förståelse/omtänksamhet förrän han har en insikt i sitt missbruk.

Detta är bara mina tankar/upplevelser. Adde brukar vara bra på att berätta, kanske han tycker att jag har fel i detta, eller kan utveckla mer?

Kram och styrka!

En vecka sedan mitt liv var på botten, nu känns det mer som brukar. Knepigt! Är rädd för att svängningarna gör att jag glömmer bort mitt fokus. Helgen har varit så harmonisk så att det är svårt att tro på det med. Är verkligen sant att det kan vara så här? Nästa stolpe är på fredag när maken ska på nästa besök. Innan dess ska jag ta kontakt med Livtaget som min arbetsgivare har avtal med. Någon som har erfarenhet av dem? Barnen fortsätter hos kuratorn. Jag har börjat släppa på ansvarsbiten. Jag tror att poängen har gått hem.

Det korta svaret på frågan i din rubrik är alltså NEJ.

Min alkis verkar inte tycka att han behöver någon hjälp att sluta dricka, han blev skitförbannad när jag förde det på tal. Då var jag negativ, själviskt och destruktiv. Inte rätt metod alltså från min sida. Skit också!! Hur många klavertramp kommer jag att göra? Verkar skada hans självkänsla hela tiden. Jag måste vara världens sämsta på att hantera en person med alkoholproblem!!!!

Hans humör är som en svängdörr ena dagen ilskna mail andra dagen Puss o Kram på sms, som två olika personer. Inte tusan bryr han sig om hur jag mår nu heller, fast det har han i o för sig sällan gjort när jag varit sjuk eller ledsen.

Börjar undra varför vi skulle försöka en gång till efter vår separation, jo såklart lovade han att dricka mindre...... det borde jag ju fattat hur det skulle gå med det, men jag önskade ju så gärna att det skulle gå vägen.

Fortsätter taktiken inget umgänge i af och så lite kontakt som möjligt. Jag står inte ut med att han låtsas som ingenting.

Som sagt jag behöver rädda mig själv nu och han får göra som han vill. Nu tar jag hand om mig!

/särbo