Senaste kommentarerna i forumet

Och apropå att vi är förutsägbara... http://www.lank-80.se/medberoende.htm

Godnatt!
/H.

Hej igen, monopol-vännen!
Ja du... hur gör man när man tar hand om sig? Det är en väldigt bra fråga... Jag tror nästan att jag måste fundera lite på hur jag skall svara på det. Så jag börjar i en annan ände:

Min resa finns ganska väldokumenterad här på forumet. Om du börjar läsa min tråd som heter "Vägen vidare" (ser du den i listan?) så kommer du efter ett litet tag till en länklista över mina trådar som jag hade startat tidigare. Där kan du börja från början, om du vill. Men en kortversion är så här:

Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.

Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.

Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.

Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...

Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.

Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.

Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).

Du ställer också frågan till Adde om vad det innebär att kasa ner i skiten. Känner du till Jelineks kurva? Kolla här: http://www.lank-80.se/beroende.htm
Som du ser på den vänstra delen av bilden så handlar det om kriminalitet, pengabrist, sociala problem, fysiska problem... och längst ner: döden (eller nykterhet). Tyvärr är det så det ser ut. Därför gäller det att bryta kurvan innan den dalar så djupt. Eller hur? Det svåra (och det som gör oss medberoende helt galna) är att ingen annan kan få alkoholisten att inse att h*n behöver hjälp. Insikten måste komma inifrån alkoholisten själv. Det är till och med så att ju mer vi medberoende försöker hjälpa, desto mer ställer vi oss i vägen och försvårar.

Så, vad skall du göra nu? Mitt förslag (men se det för vad det är: ett förslag från en som bara känner dig genom några ynka raders text) är att du söker hjälp. Inte för henne, utan för din egen skull. Det finns några vägar: Al-anon (som AA fast för oss anhöriga, kolla på www.al-anon.se var din närmsta grupp finns) och terapeuter/samtalspartners (här får du leta dig fram tills du hittar någon som funkar och som är kompetent när det gäller just medberoende. tips: kyrkan har diakoner som kan sånt här!). För mig har det varit ovärderligt att kombinera dessa två varianter, dvs dels anhöriggrupper där jag har kunnat spegla mig i andra och dels den enskilda terapeuten.

Säg till din kvinna att du är villig att arbeta på din del av er situation, så att du också vill ha hjälp. Hon kämpar med att vara nykter, du vill kämpa för att vara en bra anhörig. Öppna kort, så vet hon vad som gäller. Hur låter det?

Oj... det blev en hel roman... :) Kram!
/H.

och vill förstå. Som f.d. alkoholist kan jag berätta att man kan jobba och vara skötsam och omgivningen anar i de flesta fall ingenting. Jag är en kunnig och pålitlig medarbetare och kollega. Sällan blev jag hemma pga fylla. Det var så att toleransen ökade så jag kände inte av nån direkt baksmälla. Jag kunde somna på soffan med kläderna på, vakna ett på natten och gå i säng och sedan upp på jobb i tid. Med facit i hand ser jag ju att prestationen är bättre nu såväl som mitt mående men jag skötte mitt jobb.

En annan sak som du undrar över är hur hon kan välja bort ert förhållande för att dricka. Ja det är den stora gåtan hos oss som är fast i spriten. Alkoholen går före och det är fullkomligt otroligt och ger svår ångest därför att så vill man ju inte ha det. Man vill ju inte ha det så men kan inte stå emot. Det sägs att man måste nå sin botten för att kunna sluta, konsekvenserna, priset för att dricka måste bli tillräckligt högt. Din kvinna vill nog sluta men inte tillräckligt ändå eftersom hon tar återfall nu också. Liksom Adde säger så är det ett val man gör. När hon vägrade ta antabus hade hon ju redan bestämt sej för att dricka och det finns inget du kunde ha gjort för att stoppa det. Ledsamt.

Jag säger inte att du ska ge upp, hon vill säkert välja dej och om du orkar så kanske hon kommer till insikt. Men det är hennes val, inte ditt. Du kanske kan ge ultimatum men inte sluta åt henne. Men som du själv inser så ska du vara försiktig med att köpa hus tillsammans. Vänta och se.

Jag lider med din kvinna också för jag vet att hon mår dåligt och inte vill ha det så här. Men hon måste bestämma sej en gång för alla och med dej och ert förhållande tycker jag hon har så mycket att vinna. Jag slutade dricka för gott delvis för att jag märkte att min man började få nog. Bland annat.

Hur gör man för att vara rädd om sej? Ja svårt du måste känna efter vad du orkar och vill. Jag kan inte ge råd. Du ska komma ihåg att det inte är dej hon väljer bort utan hon klarar inte ännu att göra slut med alkoholen. Jag önskar er lycka till. Det går att leva ett underbart liv bortom missbruket och jag önskar verkligen att hon ska klara av att ta sej dit. Och i min värld är det absolut avhållsamhet från alkohol som gäller sen, inga undantag.

Jag kan bara utgå från mej själv som alkis, och har alltså svårt att sätta mej in i din situation om man bortser från alla inlägg jag läst här.

Ditt problem är väl att du inte kan göra något, inte ett skvatt. Man blir oerhört egotrippad som alkis, huvudsaken är att jag får dricka, försöker någon hindra en har man en otrolig fantasi och har en massa nödutgångar för att ordna det man vill ha - sin fylla.

Så det bästa rådet jag kan ge dej är att du under hans perioder gör saker för dej själv och ditt eget välbefinnande. Eftersom han med stor sannolikhet mycket väl vet att det han håller på med inte är särskilt smart, så är nog det enda du möjligen kan göra att samla ihop de möjligheter till hjälp som finns (företagshälsovård, AA, beroendeenhet etc) med telefonnummer på en lapp och lägga väl synlig på köksbordet typ. Sedan får han göra resten...

Förlåt om jag låter okänslig, men tyvärr får man själv vara okänslig när man har med en alkis att göra annars blir man nog knäckt själv. Och du ska INTE behöva fly hemifrån, du har lika stor rätt att vara där som han!

är en beroendesjukdom och så länge jag är aktiv i den så är min val rätt begränsade, spriten går före allt annat.

Ett återfall FÅR man inte !! Man TAR ett återfall. Det är det egna valet att hälla i sig sprit, ingen annan gör det åt mig.

Jag hade jobb, mycket jobb, ända in i det sista. För det är så enkelt att har jag ett jobb så kan jag inte vara alkis !! Hänger du med i alkis-logiken där ?! 3 % av alkisarna sitter på parkbänken, resten av oss, 97 %, har parkbänken hemma i vardagsrummet. Man brukar säga att va 10 % av totala befolkningen har alkoholproblem vilket gör ca 900 000 personer i Sverige. Lägg till ca 3 pers per alkis som är medberoende, dvs som du, så har du huxflux 2,7 miljoner som är berörda av sjukdomen. Det är praktiskt taget hälften av Sveriges vuxna befolkning.

Fundera många varv innan du gör något tillsammans med en aktiv alkoholist.

Tack för din fina och uttömmande svar och råd. När det gäller antabusen så var instruktionen faktiskt sådan att någon annan än hon själv skulle se till att den togs. Hon såg till att receptet blev till men ansåg att hon själv inte av egen kraft skulle ta tabletterna.
Igår så besökte hon en nära anhörig på annan ort med övernattning. När hon kom hem så var hon väldigt uppriven. Jag insåg direkt att det var ett farligt läge för återfall så jag ville ge henne antabus. Hon vägrade. Nu har hon fått ett återfall igen och ligger bara på soffan och sover eller tittar planlöst upp i luften. Jag blir bara så ledsen.
Hon är ju en intelligent kvinna med akademiska betyg men uppför sig som en komplett idiot. Hur är detta möjligt? Hur kan hon välja alkoholen framför vårt fina förhållande undrar jag. Jag har varit i den tron att vårt förhållande skulle vara den motvikt som höll henne från alkoholen. Men så blev det inte. Vad gör jag nu?
Du berättade att din resa inte har varit enkel men har klarat av den. Vi är väl inne på sådan resa och jag skulle gärna veta hur ni klarade av den. Jag vill verkligen leva ihop med denna kvinna men inte till vilket pris som helst.
Det var ett bra råd med att vänta med husförsäljningarna tills det har stabiliserats för hennes del.
När det gäller mitt drickande tillsammans med henne så är det lika med noll. Vi dricker alltid mineralvatten till maten.
Till sist - hur gör man när man är rädd om sig? Jag vet faktiskt inte vad som är bäst för mig.

Tack för din kommentar. Ja du har verkligen erfarenhet av just den problematik som jag står inför. Så det blir inget drickande för hennes del och inte för min del heller.

Tack för ditt svar. Vad händer när när man "kasar ner i skiten" egentligen? Kan man sköta ett jobb när man är alkoholist?

Alkolister borde sövas ner under hypnos ett par veckor. Så både vi o dem slapp dem ett tag!

Nykter fredag lördag. Har nog aldrig hänt på våra 30. Fast jag är inte glad ändå. Domedagsprofet, när kommer bakslaget ? Pratade med hans faster idag dom levt ihop med sin man i 50 år o han är alkolist från börja bara p helgerna o semestrarna ( som de flesta svenskar) men efter pension dricker han varje dag från tidig morgon till sena kvällen. Hon mår så dåligt men ändå förnekande. Det är inte så farligt han är ju snäll går o lägger sig.....
Min man är också snäll är aldrig arg, går o lägger sig. "Lullar" runt o snackar strunt. O sover men upp tidigt på morgonen. Nu sover han fortfarande, det är tabletterna han gick sömntabletter till de två första nätterna. O jag vill inte väcka honom
. Tänker att det är nog bäst att kroppen får sova.
Jag är rädd ..........

Tack, jag hoppas att det blir bra.

Åh vad bra gjort av dig! Starkt och modigt att säga nej och stopp! Inte acceptera. Håll fast vid din ståndpunkt, vad som än händer, så kan du och lillpigan känna er lugna. Varm kram♥

Tack snälla för att du tog dig tid att svara. Jag ångrade mig att jag lät henne gå med honom, men allt har gått bra. Hon var glad när jag hämtade henne o han verkade bra. De hade varit ute i parken nästan hela tiden, om man ska tro honom. Nu har jag ringt honom och bad honom att inte dricka när han ska hämta henne. Han började med att han bara drack några öl till matchen igår o att jag typ gör stor sak av det. Sen sa jag att det inte var första gången som jag kände att han luktade alkohol, då bad han om ursäkt och sa att jag har rätt. Han sa själv att det inte var bra och att han ångrar sig. Nu låter jag det vara, men han kommer aldrig att få med sig henne igen om jag känner av lukten. Nu är bara dilemma att han kan "fixa till sig" innan han kommer, men jag hoppas att det inte blir så. Utan att han vill vara nykter med sin dotter.
Tack tack tack igen

till forumet !
Din historia tar verkligen tag i mig :(
Att ha en pappa som är både alkis och narkoman är ingen drömsits.

Jag är själv nykter alkoholist med egna vuxna barn och jag har väl inte så mycket mer råd att ge dig än att du aldrig kan hjälpa din far om han inte själv vill. Att han får tag i alkohol är väl en sak men hur i hela världen fixar han morfin i Mexico ??? Kan vara drastiskt.....men vem langar till honom ? Kan du prata med polisen ? Cannabis finns överallt så det är väl inga problem men tung narkotika drar ju med sig så mycket värre folk.

Går det att skicka hem honom direkt ? Du/ni kan ju inte agera vårdare åt honom ? Sätt en gräns för hur han får agera och säg att han har ett val.

Och du och din syster behöver få hjälp med ert medberoende och sluta ta ansvar för honom. Han har eget val och eget ansvar för sitt liv.

Inte mycket till hjälp men jag önskar att du tar egen hjälp för din egen skull.

Kram ♥

dilemma du har där :( Personligen skulle jag inte släppa iväg mitt barn med en som luktar alkohol. Och det fast jag själv är alkis och inte varit nykter med mina barn. Eller kanske just därför.....Jag vet ju hur jag gjorde och hur alla alkisar funkar, när spriten går ur så var jag tvungen att fylla på mer och hålla den jämna nivån är inte lätt, det blev gärna alldeles för mycket.

Och ett barn kan ALDRIG ha en bra relation till en vuxen som är påverkad. Och små barn märker väldigt tidigt när nåt inte stämmer.

Att sätta gränser är bra för alla parter. Är han påverkad så NEJ det blir inget idag. Och det framförallt för barnets skull och din sinnesro. Om det händer något så får du ångra dig hela livet, drastiskt sagt.

Ta hand om dig och ditt barn, det är det bästa du kan göra.

Kram !!

Bra! :)

Det är inte alls konstigt att du är arg, rädd, frustrerad, orolig, stressad... Tvärtom så vore det konstigt annars.

Håll fast vid Al-anon! Och se om du kan få någon rådgivare/terapeut/samtalspartner också, någon som är insatt i medberoendeproblematik.

Jag vet att det kan vara svårt att tänka på sig själv, både när det gäller att skaffa hjälp och när det gäller att planera för det eventuella återfallet och de konsekvenser det skulle innebära. Men försök tänka att du gör det FÖR honom och inte MOT honom... Det är er chans att klara av detta!

Kram!
/H.

När jag till slut våga fråga så fick jag svaret att psykologen han träffat hade ingen aning om alkoholproblem och att han fått en ny tid till en psykiatriker som tydligen kunde bättre. Jag grävde inte vidare med tanke på det här med att pressa för mycket. När vi pratade vidare under kvällen visar det sig att han har lagt av med snuset också. Han säger att han har ett enormt sockersug. Där tyckte jag hellre det än spriten. Maken knaprar Stesolid och Aotol. Vi får se hur det går. En dag i taget.

En sak jag funderar på är när folk säger att jag är stark vad det egentligen innebär. För i min värld gör jag bara det som behövs, inte mer eller mindre. Däremot verkar livet ha förmåga att pröva vad det är jag behöver göra. Som liten med en alkoholiserad pappa och en mamma som tog lugnade för att stå med honom när han var full. Hon var ung (19) när hon fick mig och innan 24 var hon trebarnsmamma. Till slut tog hon sig ur det och när jag var nio seperarade de. I samma veva fick min lillasyster diabetes. Mamma träffade ganska snart en ny man, en bra sådan, men som med tiden utvecklat lite tendenser till depression. Han är 15 år äldre och tycker synd om sig för att han är hemma när hon jobbar. Pappa träffade några olika, men landade så småningom med en kvinna som han delar sitt intresse att dricka med. Skuldbeläggning, dåligt samvete och mindervärdeskomplex kommer i spåren efter honom. I skolan fick jag utstå en del mobbing, var inte riktigt som alla andra. (När msn inte är som man ska, får man vara som man är.) på åttiotalet var det ännu sämre med värdegrundsarbetet, så ingen lärare meddelade mina föräldrar hur jag hade. Musiken var min räddning. Där hade jag vänner och vuxna som lyssnade. På grund av anknytningsproblem avverkade jag pojkvänner i snabbt takt redan i unga år. På gymnasiet var det väl lite lugnare. Om inte annat så för att jag isolerade mig. Hemma var det bara bråk och lögner. För det var så man löste problem!

Efter gymnasiet började jag jobba. Jag ville läsa till lärare, men avråddes jag då jag skulle behöva ta lån! Istället jobbade jag, bodde kvar hemma. Fester på helgerna (dock ingen sprit, märkt av barnaåren). Fortsatt pojkvänner på räls. Flytt till jobb långt bort, samma sak där. Nu började bagaget göra sig påmint på riktigt. En bra teamledare skickade mig till psykolog. Landade lite i själen. Träffade en pojkvän, blev sambo. Mycket negativt. Slutade med att jag lämnade honom med buller och bång. Flyttade hem, bytte jobb, hittade ny lägenhet. Livet snurrade vidare på samma tema som tidigare. Vid 25 kände jag själv att en runda hos hjärnskrynklare skulle nog vara bra. Sagt och gjort. Kom därifrån stärkt och lugn (nästan i alla fall). Gjorde upp med mammas "man kan inte ändra på andra, bara sig själv" genom att tala om att nu gick det inte mer. Nu var det hennes tur. Efter det har jag förlikat mig med att hon gjorde sitt bästa efter sin förmåga, kunskap och erfarenhet när vi var små. Mer kan man inte begära.

Började plugga till drömyrket! (Trots studielån.) Träffade nuvarande maken och med honom kände jag mig trygg och kunde sluta söka. Efter några år gifte vi oss och fick barn. Vad jag inte visste var att tryggheten till viss del var falsk, för den byggde på alkohol. Under åren har besvikelserna på pappa fortsatt och min dyster har fått diagnos biopolär.

Våra barn är ljuvliga, men tvillingar är tufft. Killen fick tidigt astma och tjejen feberkramper och mjölkallergi. Ambulansfärder, akutbesök, lunginflammationer och dyl är ganska vanligt förekommande. De är livliga och framåt. Nu går de i skolan där tösen passar mallen och pågen inte. Han stimmar, stökar, läser flytande, skriver fint och löser svåra mattetal. Inte det lättaste för en lärare fast i det förgångna. Dessutom är deras mamma lärare och tigrinna. Hon vet vad hennes barn går för och har rätt till.
Vi har delat mycket kring barnen, men jag är den som oroas och fixar.

Makens alkoholproblem syntes på riktigt i samband med att barnen föddes. Det har mest varit lättare vardagsberusning, men har periodvis (semester) varit värre. De senaste åren har perioderna kommit oftare. Tills den totala kraschen i lördags.

Detta är min historia och det är den som har gjort mig till den jag är idag. Styrka? Nej, överlevnad. Det finns inget alternativ om jag vill fortsätta leva. Blir jag kallad stark är det ytterligare något jag måste leva upp till. Sedan terminstarten har jag kämpat med ovilliga pedagoger, maken har haft lunginflammation, mamma har fått Parkinson, mycket på jobbet, sonen sjuk, jag sjuk osv. I torsdag peakade jag med att bilen blev påkörd. Jag vill stampa i marken och skrika att det är orättvist, men ekot kommer svara "Detta är ditt liv!". Därför har jag inget val än att fortsätta, stark eller inte.

Hej ja du har rätt, jag var till Al anon i torsdags o tänkte fortsätta att gå dit ett tag. Jag måste också som du säger ha en plan. Vart ska jag ta vägen? Det vet jag inte idag men det måste fixa en plan. Bra H nu måste jag ta tag i mitt liv. Ett dygn nykter.... Hoppas hoppas hoppas. Men det värsta är att jag har en klump i magen, ångest, hjärtklappning. Jag är arg också. Men nu är det vackert väder o han är nykter, så nu går vi på den känslan .......

så mycket, Adde för berömmet - det värmer!

Hur gick det igår, Dotts?

Adde, du liksom bekräftade det jag faktiskt tänkte på om vad terapeuten sa, nu är jag dock osäker på om det verkligen var denne som sa det eller om jag läst eller hört det någon annanstans. Tror jag är lite virrig, men min tanke var detsamma som din. Jag har många runtomkring mig som hejar på mig och det känns skönt och jag får fortsätta att jobba med att släppa ansvaret till honom om sin egen situation.

Mulletant, det senaste är att jag är den största boven till allt ont som drabbat oss, så nog är ju mitt tålamod nu på gränsen till utplånat och då återstår ju bara mig själv. På så sätt hjälper ju min alkis mig i alla fall att fokusera på mig själv:) Visst jag är ingen ängel men tycker jag får väldigt mycket slängt i ansiktet. Umgänge är uteslutet just nu i alla fall, och om det någonsin blir aktuellt igen har jag ingen aning om och tänker inte lägga ner mer krut på att grubbla på det, inbillar jag mig i alla fall.

Oavsett vad jag säger irriterar jag honom och jag får verkligen höra vad jag är värd å det är inte mycket det. Att se sina egna fel och brister är inte alltid lätt och jag rannsakar mig själv vad jag kunde gjort annorlunda om det skulle förändrat nåt, men det kan jag inte heller grubbla över.

På sätt och vis tror jag att mina tankar liksom blir avhandlade en efter en så att jag kan sortera bort sådant som jag inte kan påverka. Det blir lite lättare att se på sig själv då också.

Tack för svaren :)

Kram/Särbo

Hej Slutkörd!
Vilket passande smeknamn.... Det är inte alls konstigt att du är slutkörd.

Jag undrar: har du sökt någon hjälp? Om din make skall lyckas med nykterhetsprojektet och er relation skall överleva, så behöver du också hjälp. Det absolut bästa du kan göra för er relation, för honom och för sig själv är att jobba på att må bättre själv.

Och en sak till: vad gör du om (när?) han dricker igen? Du har sagt att du lämnar honom - så vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Hur blir din vardag?

Om inte min terapeut hade fått mig att göra en konkret plan som svar på de frågorna, så hade jag inte idag tre år senare kunnat säga att jag är lyckligt gift med en nykter alkoholist. Då hade jag varit olyckligt skild från en antagligen onykter man.

Var rädd om dig!
/H.

Hej, Framtidsvännen!
Jag vill bara lämna en liten hälsning här. Jag tänker på dig.

Kram! <3
/H.

Hej igen, monopol! Det är bra att du funderar, och även om du tycker att allt det här är nytt så verkar du kunna hålla huvudet kallt och tänka klart. Bra! :)

Några saker tänker jag, och jag fortsätter att gå rakt på sak, för jag tolkar dig som att du vill det.

För det första: det går alldeles utmärkt att ha ett bra liv tillsammans med en nykter alkoholist. Jag är ett levande exempel! :) Resan har varit allt annat än enkel, men vi klarade det!

För det andra: jag tycker att du skall vänta med att köpa hus ihop med henne. Nykterhet en period först, sedan kan det vara läge kanske. Min man fick lära sig på sin behandling att inte göra någon större förändring i livet (typ flytta, byta jobb, skilja sig...) under det första året av nykterhet (minst!). Det är så mycket som förändras i och med nykterheten att man riskerar att ta felaktiga beslut om sådana saker innan hjärnan (och själen) har "torkat". Om ni ändå bestämmer er för att flytta ihop: se till att tänka igenom ekonomin och det gemensamma, så att ingen av er blir ekonomiskt beroende av den andre.

För det tredje: du vill att hon skall vara nykter för att kunna leva med dig. Är det då för mycket begärt att du är nykter med henne? Eller åtminstone att du låter henne ha något annat i glaset där i solen? Hänger den bilden verkligen på hur många procents alkohol det finns i era glas?

Helt krasst, alltså: både du och hon behöver bestämma er. Flaskan eller relationen? För det är antingen eller.

Var rädd om dig och din relation till din fina kvinna! :)
/H.

Tänker på dig och sänder varma tankar, höstiga kramar med vackert färgglada träd och stearinljus.

Du finns i mina tankar!

av både det ena och det andra. Jag är nykter sen snart 1,5 år nu men har varit nykter längre perioder även tidigare. Höll upp ganska länge för ett antal år sen men beslöt mej för att göra undantag och dricka på en semesterresa, 1 vecka. Det var ju ändå en begränsad tid och utomlands räknas inte. Eller? Det blev en lång färd neråt i missbruket. Jag måste tyvärr säga att jag delar de deprimerande svar du redan fått. Har man dragit på sej ett missbruk så kan man inte dricka kontrollerat. Det går en tid men man är snart tillbaka och snabbt går det utför. Det blir en nedåtgående spiral mot undergång om man inte får stopp på det. Jag säger som Adde att jag skulle nu aldrig riskera det för det har jag provat och konstaterat att det inte fungerar. Så det kan du nog glömma.

Sen reagerar jag som de andra att det är din kvinnas eget val vad hon gör och inte ditt ansvar. Aldrig nånsin har du ansvar för hennes drickande, det låter lite oroande. Men om hon har en stark och ärlig önskan att vara nykter och det är hennes val så kan ni leva ett härligt liv tillsammans. Var lite försiktig bara, avvakta kanske?

Jag var med maken på en semestervecka förra hösten, all inclusive. Det gick bra att dricka mineralvatten och jag kände faktiskt inte att jag förlorade nåt alls på det. Min man drack behärskat. Jag tycker att han måste få dricka om han vill, dock med det förbehållet att blir han berusad får han acceptera att jag inte vill umgås med honom. Det fungerar bättre och bättre. Som nykter måste man lära sej att leva i en omgivning där andra dricker så en mycket viktig sak är nog att ta ansvar för sej själv och sitt dricka eller inte. Lycka till!