Senaste kommentarerna i forumet

och kan verkligen rekommendera det.

Jag tror nog att alla som ställs inför en samtalsgrupp känner att det är obehagligt till en början. Märkte det tydligt då det var löpande intag, alltså ingen början eller slut utan man fick gå tills man kände sig redo att klara sig utan gruppen. De som gått längre pratade ganska öppet och ärligt medan de som var nyare inte sa så mycket. En bra gruppledare vet ju det och pressar absolut inte. Jag var livrädd första gången!

Det gav mig så mycket mer med gruppen än bara enskilda samtal. Mycket genom att jag genom andras berättelser fick en större förståelse för min egen situation, tankar och känslor. Vi dömer ju gärna oss själv, skuldbelägger, skapar känslor av skam. Det var lättare att hantera då jag kunde se på liknande situationer utifrån, om jag inte tycker att "Sara" var dum i huvudet för att hon bråkade/inte lämnade sin man/trodde på hans lögner så kanske inte heller jag var det?! Om jag inte tycker "Sara" får skylla sig själv så kanske inte heller jag behöver göra det? Om "Sara" klarade av att lämna och påbörja ett nytt och bättre liv så kanske också jag kan det?

Det är en helt annan sak att lyssna på någon professionell som säger något till en än på andra som faktiskt varit i liknande situationer och dessutom lyckats förändra dem, ungefär som här på forum, man ger ju ofta också råd till sig själv genom att ge dem till andra. Lite av den kärlek och respekt jag känner inför de tjejerna har jag faktiskt lyckats överföra till mig själv.

Ge det en chans, gärna flera eftersom det är jobbigast första gången.

Kram på dig!

Jag vart tillfrågad om att gå i en samtalsgrupp som de skall starta på kvinnofridsmot. Är det något som du har gjort?
Vet inte om jag klarar av att sitta med en massa okända människor och våga öppna sig.

Skall bestämma mig den här veckan...

// Fågel blå

Förstår att det är jobbigt att han håller på att ringa. Kan inte låta bli att undra om han inte släppt taget om dig eftersom han fortsätter höra av sig, men jag tycker att du är stark som låter bli att svara.
Fåniga lekar de håller på med, håller med dig!

Skönt att du fått ett bra möte på kvinnofridslinjen! Det är värt att prata med någon utomstående, och som man känner förtroende för att de kan sin sak - speciellt när man ibland tror att man håller på att tappa förståndet själv. Jag går fortfarande på samtal hos min kontakt på kvinnomottagningen. Jag har gått där i ett år, och hon hjälper mig att se klarare, att må bättre, att sortera det som är viktigt och hon hjälper mig att se att det är inte jag som är knäpp/tänker konstigt/gör fel. Jag sänder henne många varma tankar!

Saker och ting blir bättre: jag har levt i något som jag bara hoppades skulle bli bättre, men det blev inte det, jag lämnade och allt kändes ännu jobbigare ett tag innan det vände, men jag är på väg mot något bättre. Ibland vågar jag inte riktigt tro att saker ska bli bättre, jag vågar inte tro det, utan tänker att "snart kommer det något hemskt" och jag kan inbilla mig att jag kommer bli sjuk, att jag ska dö ifrån barnen, att jag inte ska klara mig själv osv, men allt är bättre än att leva med en vidrig, hemsk människa.

Kram

Blir så jävla förbannad. Dagarna har gått och man känner sig att det går framåt, har varit på ett samtal på kvinnofridsrådgivningen.
Det kändes bra skall dit igen.

Men jag blir så förbannad pga exet. När man känner att livet kommer, att man tänker mindre på honom, man försöker att glömma allt,så ringer han,,,
har ringt flera gånger den senaste tiden. Jag svarar inte, men en gång så såg jag inget nummer och svarade då.
Han lämnar en massa meddelande och det värsta som är är att han är så jävla fräck och vill be mig om tips på matlagning, som han kan bjuda den nya tjejen på. Tydligen är det han som lagar mat där. (han har inget jobb). När vi bodde ihop så lagade han ingenting.

Hur fan kan man vara så fräck, han kan väl ringa sin morsa,,,,,

I fredagsnatt ringde telefonen halv fyra på morgonen. Svarade som vanligt inte, då var det exets nya tjej som ringer, säger att de leker sanning och kånka (hmm, vilken barnstuga) och att han hade sagt att hon skulle ringa till mig och säga hej.

Vad fan tänker de på, de är som barnrumpor.
Vill bara att de lämnar mig ifred så jag kan må bra.
Men de gör mig bara sårad och arg.

// Fågel blå

... om att han "valt bort dig": du skriver att han inte valt bort dig för flaskan utan för en annan kvinna - fast jag tänker att han har ju valt henne just för flaskan: hon har nog ännu inte insett hans alkoholmissbruk och säger inte så mycket om det = han kan fortsätta dricka, han behöver inte höra någon annans "tjat, gnäll, hot" (ännu?). Jag tror inte att det är så att han plötslig gått och träffat Sitt Livs Kärlek och därför valt bort dig - tvärtom: du gör det du ska göra: du visar att du inte accepterar det han håller på med och det blev så jobbigt för honom att han inte klarade av det, han valde en enklare (och dummare?) väg.

Jag vet inte, men jag tror inte att han i första hand vill såra dig, han är nog fullt upptagen med sina tankar på alkoholen, att få dricka osv.

Men, jag förstår att du är ledsen, med rätta!
Kram!!

Hej Markatta! Nu tittar jag in här hos dig. Eftersom jag är nykter (i alla fall idag) så vet jag också att jag är välkommen. Tyckte mycket om att du förklarade lite om olika strategier/bemötanden mot de olika alkisarna i ditt liv. Det förklarar även varför du stundtals orkar engagera dig i oss på alkisdelen. Du vågar vara medmänniska men samtidigt tacka net till medberoendet.

Du har kommit en lång väg från den där ledsna kvinnan som släppte in barfotamannen och gav dig ut på hundräddaruppdrag mitt i natten. Jag har också kommit en bit. Det är här jag upplever forum som störst. När man kan mötas och lära av varandras misstag. Så skönt att slippa göra alla misstag själv. För helt ärligt; Tiden räcker fan inte till det!

Uppskattade även dina tankar om mannens ovisshet och ledsnad om att bli bortvald. Visst är det så. Även sant att han väljer bort mig för alkoholens skull. Men just nu tar jag det inte så hårt. Victoria skrev något om det här i din tråd. När man fortfarande är ny i sin kamp så orkar man inte bry sig lika mycket om andras funderingar och tillkortakommanden. Man blir ego.

Men främst av allt blir jag berörd av de rader du skrev 2 september här hos dig själv. Om dig och din särbo/alkis/kärlek/what ever. Om att ses. "Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen". Precis så känner jag! Jag är inte ett dugg desperat utan bara nyfiken. Du satte ord på det. Tack! Du är en bra vän!

Fia

Nu har det gått ett år sen jag gjorde slut!

Jag bröt en dålig relation men har vunnit tillbaka mig själv och mitt eget liv.
Det har varit mycket sorg och ilska men allt blir bara ljusare en dag i taget.....

Stor Kram Alla !! <3

Jag känner igen mycket i det du berättar. Hela mitt liv var också kapat av rädsla och risk utifrån hon skulle dricka.

Lämnade hus och gemensamt liv. Sjukt jobbig period på ca ett halvår men nu ett år senare är jag mer lycklig och harmonisk än någonsin.
Har bott på tillfälliga ställen men allt har löst sig till det bättre.

Nu är jag otroligt glad över att ha fått tillbaka mitt eget liv igen.

Jag kontaktade Al-anon på min ort och har fått otroligt mycket stöd och hjälp i programmet där.

Kram

han släppte mig - igen. Att han slutade höra av sig berodde på att han samtidigt som han träffade mig, startat ett nytt förhållande (eller vad man nu kan kalla det) med en annan kvinna och inte velat/vågat berätta något. Istället för att prata med mig tog han henne med till en bar där vår firma hade afterwork (han visste att jag var där) och ställde sig och hånglade vid bardisken. Hur man kan tycka en sådan variant är enklare övergår mitt förstånd, men det är klart att prata slapp han ju. I min chock har jag inte ens kunnat skälla eller förebrå, gick bara hem helt tom. Kan bara inte förstå var viljan att såra mig så djupt kom ifrån. Han har alltid varit "snäll" förut, men detta tycker jag var illvilligt...
Jag känner mig så grymt sviken och förvirrad. Och det gör förbannat ont att bli bortvald igen, inte ens för flaskan...

...för de tröstande orden att alltid finns vägar ut...

ja, situationen är ju nästan ännu värre när jag säger att jag är delägare i bolaget,
så kör min man det i botten då åker jag ju också med i det...

Ska försöka få kontakt med någon beroendecentral till veckan för att hjälp,
får nu har detta gått för långt!

/C

måste jag väl gå nu då? frågar du.

Ja, det "måste" du - annars flyttar du bara gränsen för vad som är möjligt. Både i hans ögon och vad värre är, för dig själv.

Välkommen hit till forum! Du är på rätt plats och även om gratulationer känns helt fel så gratulerar jag till din insikt om medberoende.
Så är det tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen dig. Skriv gärna om hur du har det - det hjälper mer än man kan tro.
// mt

vilken besvärlig situation du verkar befinna dig i. Så bra att du inser att alkoholen är hans problem, att du inte kan få honom att sluta. Du ska försöka hitta kraft att ta hand om dig själv och helst (tycker jag) ta dig ur relationen. Du behöver säkert hjälp, både att göra dig fri från honom - om du vill det, och med att reda ut den ekonomiska situationen. Sök hjälp så snart som möjligt till exempel hos kommunens beroendemottagning!
Du är inte ensam om att ha det tilltrasslat och det finns alltid vägar ut! Läs gärna här och hoppas du får fler svar och goda råd.
Styrkekramar! / mt

Hoppas du får en härlig helg nu.

Nej jag blir inte stött av det du skrev.
Förstår.........
/A

Har inte varit på denna delen av forumet på en tid.

Hej Izzy, nu registrerade jag mig för att kunna svara dig. Jag är 42 år och min pappa är alkoholist. Han är på behandlingshem just nu, på mitt initiativ, och mitt intryck är att han själv också inser att han aldrig kommer klara sluta utan hjälp och att han vill sluta. Mamma däremot tycker det här med behandlingshem är tidernas humbug och anser att pappa kan sluta bara han bestämmer sig. Jag har alltid trott att mamma och jag har ett nära förhållande och hon har alltid varit en mycket stor hjälp för mig, både känslomässigt och praktiskt. Men här skiljer vi oss alltså totalt... Min poäng till dig: när jag läser dina ord tänker jag att det antagligen kunde varit min mamma för tjugo år sen. Man tror att man överdriver, man vill att ingen ska veta. Men man överdriver inte. Och alla kommer veta med tiden. , trots att ingen säger något. Mamma har inte heller ekonomin. Akta dig, akta dig. Du måste hitta styrka och låt dig inte dras ner mer.

Det verkar ha varit något tekniskt fel bara.

Jag vet inte riktigt vad eller om jag kan ge dig något råd. Eftersom du själv haft/har problem med ditt drickande så tror jag du kan få bättre råd och respons om du skapar en tråd också i delforumet "förändra ditt drickande". Jag har sett att det är många där som upplevt det problematiskt i sin relation med sin partner då de själva velat sluta eller minska sitt drickande.

Bra att ni båda två vill, det är ju en förutsättning.

ta hand om dig!

Jo det verkar så. Kom igår in efter lång tid borta, men det kom inte upp i forumet. Bara på förstasidan

Hej, ja, skrev ett svar, markatta, men det synes inte?

På alkoholhjälpens förstasida där man ser nya inlägg så ser jag att du har skrivit något mer Ada men när jag går in här så syns inte det inlägget. Någon mer som har samma problem?

Jag tycker nog att du ska ta lägenheten, alla gånger, han har haft sina chanser, sina 10 000 chanser som du säger.
Går du tillbaka till honom så känner han sig trygg att allt är som vanligt, kanske inte på en gång, men sen...
Skaffar du din egna lägenhet så har DU skapat en förändring, och har på så sätt övertaget, över ditt liv.
Du kan välja att fortsätta umgås med honom, men på dina villkor, du går hem när du tycker det känns obehagligt, och han vet det.
Så länge du inte ger upp ditt egna liv så kommer han inte kunna styra det, det är du som bestämmer vart du sover, varje natt.

Men låt inte din lägenhet betyda ett definitivt slut på erat förhållande, utan mer som en andningspaus, tid för eftertanke...

Låt han få "tävla" med din nya vän om ditt förtroende, du kan vara väl värd lite extra uppvaktning.
Visst är det mysigt med en ny förälskelse, men efter ett halvår så övergår även den till vardagen, och den är viktigt att kunna förutse så tidigt som möjligt,
Vill jag leva så här i framtiden?

Att bli våldsam är ur min synpunkt helt oförlåtligt, man slår aldrig den man älskar, oavsett orsak, att bära hand på den andre är att skeva maktbalansen i förhållandet genom att göra den andre rädd att bli slagen och våldsam.
Kanske mer ett bevis på deras tillkortakommanden i att kunna argumentera sakligt.

Har ingen erfarenhet av att röka braja, men de vänner som har haft bekanta som rökt på säger att de blir långsamt "sjuka i huvudet",
Skitsiga och oansvariga om de håller på för ofta och för länge, det kan ha en grund i hans beteende, vem vet?

Jag anser att du ska ta vara på det som är bäst för dig och ditt barn, och det som DU kan förändra i varje möjlig situation,
Hellre chansa än att sitta kvar i en obekväm situation, och bittert senare ångra att du aldrig tog chansen till en förändring när du hade en möjlighet,
Om du tar en förändring, så är det upp till honom och bevisa att han är värdig att hänga på ditt nya liv.

Aldrig vara för rädd för att göra en förbättring, en försämring kan man ju alltid backa tillbaka ifrån.

Lycka till!

Berra

Hejsan markatta!
Japp! Och tack! Och håller med dig - rubriken nog lite missvisande. Men tycker nog att min man inte har varit tillräckligt modig beträffande sina egna brister - kanske inte jag heller. Fastän jag till sist fattade att mitt svek hade påverkat honom djupt, kommer jag kanske aldrig att inse hur svårt det egentligen var för honom. Samtidigt fokuserar han nästan bara på hur jag svek honom, inte på hur jag kände mig sviken.

Tjaa! Men vi vill båda två, och vi vill framåt, och vi har redan nått långt. Men vill inte att det ska finnas agg mellan oss pga denna historia. Och vill inte att det ska hända igen!

Kram!

Hinner inte skriva så mycket, ska iväg snart. Men min spontana tanke när jag läst är varför är det viktigt för dig att någon av er ska bli den "skyldige"? Definitivt är det aldrig någon annans fel att man dricker. Är det du som höjer glaset till munnen och du som sväljer så är det du som bär ansvaret för det oavsett om någon annan har köpt hem spriten eller inte.

Istället för att fokusera på vem av er det är som har "gjort fel" så kanske ni kan försöka fokusera på hur ni vill ha det i framtiden och vad ni behöver för att må bra? Både missbruk och otrohet är jobbiga svek att komma över, det går men krävs nog att båda ska till att vilja ha en förändring, alltså inte bara skylla på den andre utan vilja förändras själv inifrån, våga se sina egna fel och brister.

Kram!

Tack Adde för att du ger mig rätt! Det är två veckor sen jag pratade med vår läkare och nu har jag varje dag fått höra vilket stort svek detta var. Men jag känner mig desperat. Vi har levt ihop i nästan 40 år och snart ska vi tillbringa ännu mer tid tillsammans. Vi har så goda möjligheter - två fina omtänksamma döttrar, barnbarn, vi bor bra och har allt vi behöver. Jag ser fram emot att få mer egen tid men för min man blir det ytterligare en anledning att känna sig förfördelad och behöva söka tröst i ölen. Han dricker varje dag, inte en paus någon kväll i veckan. Då vi äter söndagsmiddag med barnen har han alltid en tvätt att ta hand om i källaren.
Och sen slocknar blicken, talet blir allt segare, han måste hålla i sig för att gå. Oftast kissar han ner sig och försöker torka upp på golvet med toapapper. Vid halv tiotiden brukar han reta upp sig på något.
Kan vara ett TV program, sitt jobb, eller mitt kontrollbehov. Jag blir tyst, orkar inte säga emot, fel det med. Så jag går och lägger mig och hör efter en stund hur han går ner för trappan och tar sig en öl till. Eller en vinskvätt om det finns, what ever. Och då händer det ibland att det blir alldeles tyst och jag hittar honom liggande på golvet. Sen försöker jag sova och tar en sömntablett till. Vaknar tidigt med värk i magen och hjärtklappning.
Men lyckas för det mesta hålla masken på jobbet. Ingen vet hur jag har det hemma.
Döttrarna ser ju hur det är ställt med deras far och de har försökt få honom att göra någonting åt det med kloka samtal och mycket omtanke. Då får jag också höra hur jag har triggat igång dem och pratat skit bakom ryggen. Senast jag kom hem från en resa med väninnor märkte han hur jag hade tjattrat med dom för att jag var så påååå! Helt fel, jag var glad och stärkt och hade inte sagt ett ord om några problem med mannen.
Sov gott ett par nätter och kopplade av.
Jag har läst så många trådar på Forum och känner igen beskrivningarna alltför väl. Men jag ser ju också att det finns dom som tar sig igenom det här och det ger mig hopp.

Tack så mkt för dina svar/råd markatta Som sagt allt har känts riktigt bra fram tills idag, för när han blir så där "ynklig" och sårbar så känns det som att det är jag som är "boven" i dramat... Att det är jag som är hemsk för att jag kommer flytta under tiden han är inne på behandlingshem!! Men det är som jag har sagt till min sambo, det är inget som är skrivit i sten, kan ju inte svara för hur jag kommer känna i framtiden... Har tänkt att gå på alanon möten, känns som jag har mkt o få ur mig och behöver höra andras historier efter alla dessa år :(

Kramar

Välkommen hit till forum!

Det är inte konstigt alls att du känner dig osäker, du har ju levt med den här mannen i nio år. Jag tror det är jättebra att du flyttar till något eget. Du behöver ju faktiskt inte veta just nu hur du vill att relationen till sambon ska se ut i framtiden. Ta dig den tid det tar att fundera ut det i lugn och ro, i ditt egna boende. Oftast är det ju först när man inte står mitt uppe i kaoset som man kan landa i sina känslor och tankar och fatta de viktiga besluten.

Nej, du måste inte ge honom en chans till. Däremot måste du ge dig själv en chans till lugn och ro och trygghet. Hans tillfrisknande och framtida nykterhet kan ju inte hänga på dig utan på honom själv. Kanske är hans beslut om behandlingshem nu ett resultat av att du bestämt dig för att lämna. Oavsett om han kommer vara fortsatt nykter eller inte efter behandling så antar jag att det finns en massa som du behöver bearbeta också. Det finns massa stöd och hjälp att få, t.ex. anhörigstöd hos kommunens beroendeenhet, alanon, skriva/läsa här på forum. Dessutom, om det har förekommit våld i er relation så rekommenderar jag dig starkt att söka kontakt med en kvinnojour för samtal också.

Själv lämnade jag min sambo p.g.a. alkohol och våld. Det var såklart oerhört svårt och en startade en jävla process av känslor och tankar men det blev sakta men säkert bättre. Då hade han också fått tusen chanser och jag orkade inte längre leva i samma spiral och vågade se att ett annat liv var möjligt. Jag trodde då att vi aldrig någonsin skulle ha en kärleksrelation igen eftersom jag hade bestämt mig för att jag inte ville eller kunde leva med en alkoholist och den otrygghet och stress det innebar. Men jag valde att ta tillbaka honom (och han mig) efter att han fattat ett seriöst beslut om att sluta dricka och dessutom söka hjälp för sin våldsproblematik. Jag skriver detta, inte för att ge dig förhoppningar om att det kan bli ni igen för det vet jag ingenting om, utan för att lyfta att det är viktigt att se till både våldsproblematiken och missbruket. Båda delar behöver behandlas, det är inte alltid sådant destruktivt beteende upphör bara för att en slutar dricka.

Så till din fråga "Ska jag strunta i lägenheten och ge min sambo en andra chans??". Det ena behöver inte utesluta det andra. Kanske kan det vara (som i mitt fall) en förutsättning för att lyckas med både relationen och sin egna personliga utveckling att var särbo. Jag menar att den personliga utvecklingen kommer i första hand, därefter kan du bestämma hur du vill ha det i relationen till din sambo och kan i lugn och ro fundera över vart dina gränser går om det skulle till att bli aktuellt igen. Ta en sak i taget bara.

Kram på dig!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!! Nu dricker han inte lika mycket men det känns ändå inte bra. Vi lever bara under samma tak. Ska det vara så här? Jag orkar inte med det här! Känns som att jag snart ska gå in i väggen om det inte blir nån förändring snart! Det är ju jag som måste göra nåt det vet jag. Men var börjar jag? Jag tror inte att vi kan hitta tillbaka till varandra ens om han slutar dricka. Alla de här åren har satt sina spår. Till helgen kanske våran dotter kommer hem men hon vill inte bo hemma utan hos mormor och morfar. Det känns ju hemskt att det ska vara så! Hon svarar inte när han har ringt henne och jag förstår henne! Hon har förlåtit honom så många gånger men har väl till slut fått nog! Och han säger att han ska fixa i hennes lägenhet när hon kommer hem. Jag frågade honom om han inte vill träffa henne men han sa att hon vill inte träffa mig. Han tycker att vi behandlar honom som en disktrasa och säger att det är lika bra att han flyttar till en annan stad. Han tycker att han försöker ju men jag gör inget. Jag kan inte känna glädje och att allt ska bli bra bara för att han säger att han ska sluta dricka! Vilket han inte ens har gjort!