Senaste kommentarerna i forumet

Ringde hem för att höra om han var beredd på åka med oss. Det var han inte. Tog mod till mig och ställde den värsta frågan; har du tagit kontakt med vc i dag? Jo, fick en tid på fredag. Det var långt fram tyckte jag. Jo, men jag funderar på att boka av! NEJ! Tillbaka på ruta ett! Fan, helvetes, jävlar. Jag vet att hot aldrig fungerar, men det kom spontant. Vet inte om det är ett hot, snarare ett löfte som jag kommer hålla. Avbokar han det eller inte går dit. Flyttar jag och barnen. Så är det bara. Ska ringa hans föräldrar och berätta. Skiter i att han tycker att jag sladdrar. Vill han ha kvar oss, ser han till att masa sig till läkaren. Förlåt det ovårdade språket, jag är så rädd och förbannad och alla andra känslor.

Han kom hem i natt och hade träffat en psykolog. Hon gav honom steroid och något ångestdämpade. Hon kunde inte göra mer då utan han måste ringa vc idag. Vi pratade en stund i natt och inget snack där är mycket ångest. Det kryper fram att har hållit på mycket längre än jag kunnat föreställa. Just nu känns det som historien bara upprepar sig. Jag är själv uppväxt i missbruksfamilj och min mamma innan mig. Stackars mamma! Hon är helt förstörd. Jag känner att jag lägger över mycket av vårdandet till mina svärföräldrar. De väntar sig att jag har färdiga lösningar, men det har jag inte. Jag vet lika lite som de. Det jag säkert vet är att det är min man som måste välja väg ut ur det här. Ingen annan kan göra det åt honom. Vi kan finnas där när han har gjort sitt val. Det är därför hans föräldrar får skjutsa honom till läkarna, jag måste hand om barnen. Där tar jag över helt. Jag har pratat med min chef och hon hjälper mig att få ihop ett schema som kan fungera. Hon hjälper också till så jag får kontakt med företagshälsan. Min utbildning får jag avbryta, tyvärr. Får ställa den drömmen till sidan ett tag. Jag har redan ett av världens bästa yrke, lärare. Till detta de mest ljuvliga kollegor. Där hämtar jag också kraft och får andas lite annan luft och låta tankarna fokusera på något annat.
Nu är jag på väg dit för att göra en helt underbar dag med sång, musik, spel, konserter, nervösa barn, matsäck och stolta föräldrar. Mina barn hämtar jag och så tar tar vi en mysstund på stan innan de får hänga med på jobb ikväll. Jag vill ha dem där jag är så mycket som möjligt.
Tack för all pepp!

jag har återvänt i tanken till det jag skrev igår, att jag hoppas du snart finner kraften att lämna. Egentligen visste jag redan när jag skrev det att det var fel - att den raden handlade om mig. Jag ser ju nu, från mitt perspektiv, och inser med min personliga erfarenhet att jag inte kunde påverka min man på det sätt jag höll på - med böner, vänlighet, förklaringar, tjat, gnat, hot... Min erfarenhet tar gärna överhanden och gör det svårt att "stå och se på" och komma ihåg att alla måste göra sin egen resa... och att vi alla, inkluderat både alkoholister och medberoende, är unika och olika trots att mönstret i sjukdomen är så lika. Det här har funderade jag mycket på, och skrev om när jag själv hade det jobbigt och fick råd här på forumet... råd som jag alltid varit tacksam över men inte alltid följt. Det var viktigt för mig att göra mina egna val som jag själv kunde ta ansvar för. Och hela vägen har jag hållit kvar min grundövertygelse om människans unikhet och att vi alla är, eller åtminstone har potential att vara, större än en diagnos.

Jag vill korrigera mig själv, det jag skrev igår ... och istället försöka dela med mig ett uns av den ro jag upplevt de gånger jag haft möjlighet att delta i Al-anonmöten. Där, när vi delar "våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp" - säger man att vi, genom att ta hand om oss själva kan få ett bättre liv vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller inte. Man stöttar inte vare sig att lämna eller stanna kvar utan betoningen är att ta hand om och ansvar för sig och sitt liv. Jag tror det är viktigt eftersom medberoendet sitter så djupt, det försvinner ju inte i och med en separation, det handlar om var vi har våra tankar och vårt engagemang. Den känsla av sinnesro som jag numera så ofta känner, lever i, kommer inifrån och jag märker av, känner tydligt i kroppen när jag blir stressad och orolig - oberoende av orsak. Och då försöker jag ta hand om mig. Oftast fungerar det.

Jag klistrar in länken till Al-anon... kanske du kan komma till Landsmötet nästa sommar, första helgen i augusti då det är i Skellefteå. I så fall ses vi där:)
http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Massor av kramar, jag önskar dig en fin dag / mt

Jag förstår och vet att dina krafter är slut nu, men du har ändå så mycket mer! Precis som du skriver - barnen ger kraft, och du är stark! Du har gjort precis det du skulle - du har visat att du fått nog och du har bett om hjälp!!!! Bra, heja dig!!

Min erfarenhet är att svärföräldrarna förstår lite, men gärna vill att det ska vara bra igen, "se så, han säger ju att han ska ta det lugnt med alkoholen, lita på honom nu!" - för de lever inte i det, med honom - men det gör du och du behöver itne ha det så! Jag tänker på dig och skickar varma tankar, kramar och så mycket styrka jag kan!

Fortsätt skriv!
kram ♥

Ja, det är lite bitterljuvt. Här sitter jag i min ensamhet, har haft en härlig helg och vill helst ha lite mer helg.

Exsambon stressar mig. Det är en del mail och jag känner ju att det kryper lite i kroppen på mig - jag vet att han alltid ansåg att jag skulle svara honom direkt - och nu kan jag nästan, bara för att testa/för att jag vet att jag kan, dra ut lite på svaren - bara för att jag inte måste svara... Hmm, låter krångligt, men jag menar helt enkelt att jag kan göra som jag vill nu för tiden - han blir ju rätt arg emellanåt för att han tycker att jag ska svara honom omedelbart, och ibland ser jag inte hans meddelanden, ibland bryr jag mig inte, och nu för tiden får jag göra så. Men jag blir fortfarande lite nervös, rädd att han ska bli arg.

Tack Adde - jag tror att du har rätt - och för min del har det varit en period av posttraumatisk stress ( våren när jag mest trodde att jag skulle dö, att jag emellanåt önskade att jag skulle dö, för jag visste inte hur jag skulle leva/hur jag skulle orka leva... men åckså att inse att jag behöver tänka på mig själv)
Tack och kramar till dig Adde - kram ♥

Tack särbo! Ja, vi är värda bättre...! Ta hand om dig. Du har kommit en bit på vägen och jag har också kommit en bit på vägen!! Kram ♥

Bästa Framtidsdrömmar! Tack för fina ord från dig till lilla mig! Kram ♥
Den där kramen var välbehövlig! Jag tänker på dig och hoppas att du känner styrka! Allt kommer lösa sig! Fina du!

Sitter hemma i mitt kök, barnen sover i vår säng. Känslorna har kört berg och dalbana med, så jag är lätt illamående. Har fått lite mat i kroppen. Dagen första möte var inte positivt, jag var inte välkommen. Vi fick spriten med oss. En del i alla fall, helt övertygad om att det finns mer, men vet att det inte riktigt är lönt att leta. Svärfar förstår vidden, men svärmor försvarar sin lilla pojke. Jag har skällt och skrikit. Jag har gråtit och våndats. Jag har hoppats och känt kärlek. Mest arg blir jag över att orden som kommer hans ord låter som floskler i mina öron. Hans mor säger att jag måste tro på detta! Det går inte! Det går bara inte! Det tar lång tid innan jag gör det. Dessutom våga han skylla på mig, som om det var jag som hällde spriten i munnen på honom. Där gick han över gränsen. Nu sitter har på psykakuten för att han säger att han inte orkar mer. Det gör inte jag heller, men jag måste för barnen skull. Dessa älskade små troll! De ger mig kraft. Det är för deras skull jag kämpar.

kramen i min tråd. Blir glad och varm i hjärtat att höra av dig. Klokt av dig att följa flygcert - vilken resa hon gjort och gör. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att förstå kraften i medberoendet "utifrån" och ovärderligt att föjas åt här.
Du ska veta att det inte är du som förstört och förstör - det är hans sjukdom (alkoholism) som talar. Vet du, också min kloka, fina mullegubbe sa såna saker så länge han drack. Svårt att förstå men alkoholen förgiftar både människor och relationer. Jag önskar och hoppas att du snart hittar kraften att lämna - jag vågar säga idag att det är din - och hans - enda möjlighet att hitta vägen till ett annat liv. Det liv både du och ni alla är värda att leva. Varmaste kramar / mt

Vill sända dig en stor och varm höstkram- jag följer dig på forumet även om jag inte är inloggad. Du är min förebild och jag tycker du är så stark.
KRAM

Skrev ett sms utifrån mitt hjärta i fredagskväll med hopp om att han skulle komma hem på lördagskvällen (då vi var barnlediga)så att vi kunde prata och reda ut/bestämma oss för ett "antal" saker:
Mitt sms löd (kl.20:56):
"Känner du inte att vårt förhållande är på bristningsgränsen- att vi har en hel del att prata om?
Detta funkar inte för mig längre; tystnaden, respektlösheten, kärlekslösheten och osynligheten. Både du och jag är värda bättre, att få vara lyckliga. Det måste bli en förändring. Jag orkar inte ha det så här längre, jag går sönder".

Svaret från honom kom kl.01:25:
" ...........(Mitt namn) det är du som förstör allt vi haft.

Jag har inte ringt honom eller smsat honom sedan dess- svarade inte på hans sms. Jag kommer att stå ensam utan någon som helst förståelse från hans sida den dagen jag väljer att gå- han kommer att bli en tuff motståndare- men jag ska stålsätta mig.

Kram

Tror jag går under av känslan jag har att vårt liv ihop bara varit en enda stor lögn är livrätt för att jag levt med en man med svår personlighetsstörning med åtminstone starka drag av narcissism. Det låter inte klokt, kanske är det inte sant, jag hoppas inte det men kan inte blunda för att det jag läser om människor som lever eller levt med en narcissist är skrämmande likt vårt förhållande. Nu önskar jag helt plötsligt att han "bara" var alkoholist, säger inte det för att förringa problematiken med att vara nära en alkoholist, men då finns ju fortfarande ett hopp om att han ska kunna tillfriskna och vara en bra far för vår son. Om mina farhågor är sanna finns inget hopp om tillfrisknande då finns inget att göra annat än att gå.

Om någon av er har misstanke om att den ni lever med har en personlighetsstörning hittade jag en länk förutom den jag fick här ovan från MT, http://www.terapisnack.com/, här finns massor att läsa om olika störningar och hur det är att leva med en som har en.

Hur ska jag någonsin kunna få nån ro i min själ, jag känner mig så ledsen så ledsen.

/särbo

att du skapat en egen tråd! Bra att du har ett nätverk och någonstans att vara. Hoppas verkligen att svärföräldrarna förstår och orkar se problematiken i vitögat. Tror du, eller vet du om de anat eller vetat hur det står till eller kommer det som en obehaglig överraskning för dem?
Din man kan behöva få komma till ett behandlingshem. Alkoholen är "listig, falsk och stark" brukar det skrivas här och det nog så sant. Om du läser på missbrukarsidorna kommer du att se de som försöker och vill och ändå faller dit gång på gång. MEN och viktigare, det finns också de som blir nyktra,

Du behöver också veta att du är insnärjd i medberoende och det är en lika stark sjukdom som alkoholism. Trots att det låter hårt är det väldigt stor risk att allt återgår till gamla mönster om du "bara" flyttar tillbaka. Jag klistrar in två länkar till dig varav den ena är till Al-anon http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/ Den andra är Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Carina Båbgs blogg har varit till stor hjälp för mig och jag följer den regelbundet. Al anon finns inte på min hemort men jag har besökt konvent och upplevt stark gemenskap.

Varm kram och med önskan om det bästa idag / mt

PS - så bra också att du följde dit du sa om nästa gång - och faktiskt invigde svärföräldrarna ... DS

hoppas du har kunnat sova. Du frågar om du redan är färdig? Om beslutet var så lätt... antagligen inte varken "redan" eller "lätt" om problemen varit tydliga sen 7 år tillbaka. Du har tagit ett klokt och bra steg.
Skapa gärna en egen tråd, fortsätt läsa och skriva. Det har visat vara till stor hjälp, för mig och många andra.
Styrkekramar / mt

Kan det förhoppningsvis bara bli bättre?
Du gjorde helt rätt som berättade. Det är ett sista? rop på hjälp för dig och era barn.
Din man kan inte annat än att vara tacksam om några dagar när skammen lagt sig.
Jag tror att riktig förändring borde komma nu, annars måste du lämna och tänka på dig och barnen.

Du kommer orka och klara det här.
Tänker på dig.

Kram
LillPer

Hej alla!
Jag har spenderat de senaste timmarna med läsa er inlägg. Jag har idag tagit det stora steget att berätta för mina svärföräldrar att deras son har problem med spriten sedan 7 år tillbaka. Detta med buller och bång när bägge rann över. Barnen (tvillingar 7år) sover där för att inte behöva vara här när jag konfronterar honom imorgon. När de frågade varför de helt plötsligt ska sovs hos farmor och farfar sa jag som det var. Sitter nu hemma och kan inte sova. Var är kärleken? Känner mig skyldig när jag tänker tankar som att jag inte kan bo kvar och dyl. Vad blir det av honom? Vad blir det av mig? Kommer jag att orka? Varför gråter jag inte? Är jag redan färdig? Var beslutet så lätt? Många tankar, vågar inte somna.

Jag tycker du kommit så långt och vi medberoende är värda ett bättre liv. Står på avstånd och hejar på dig!

Trevlig helg!

/särbo

Jag har tvingat mig själv att inte träffa min särbo så mycket då jag vill undvika hans humör. Orkar inte med att han ska snäsa och kritisera. Måste få andrum. Måste sträva framåt hela tiden och tänka på mig själv. När jag inte längre ger allt av mig själv till honom märker jag att även han tar avstånd, tror detta är början på slutet av vårt liv ihop.

Det är nog lite sorg jag känner inför den tanken men om det är den enda vägen för att jag ska må bra är det så det måste bli. Fast kanske någon gång i framtiden när vi repat oss kan vi kanske hitta varandra igen.

Läste om personlighetsstörningar och det var ju en liten pusselbit som kanske ramlat på plats, men är ju inte säker det är så. Det får jag väl aldrig veta heller med säkerhet men nog är det många likheter. Det skrämmer mig också, då är ju vår problematik inte endast relaterad till alkohol......

Ensam av fri vilja just denna kväll.

/Särbo

nog påstå att du är på god väg i ditt tillfrisknande från medberoendet ! I vår "bransch" talas alltför sällan om "posttraumatiskt stressyndrom" men många av oss, på båda sidor, genomgår kraftiga verkningar av det. Ett tillstånd som kan vara länge men som är viktigt att få bearbeta för att komma ut hel på andra sidan.
Vi som går på exvis AA elle Al-anon har ju en fördel eftersom vi där kan avlasta oss våra mardrömmar och effekter av dessa till andra fysiska personer. Ett annat bra sätt är ju precis vad du gör här när du skriver om vad du upplever och på så sätt får en avlastning. Upp med trollen i ljuset !!

Jag som alkis har ju utan tvekan levt nära döden genom mitt drickande och den psykiska anspänningen har ju legat på topp i många år så när jag slutar så kommer ju rädlsa och ångest ifatt, känslor som jag bedövat. För er anhöriga/medberoende är ju anspänningen precis lika stor men där har giftet varit den beroende där ni lagt hela er uppmärksamhet på. Erat eget liv har fått stå i bakgrunden och era egna symptom har ni helt ignorerat under en lång tid. Det är inte alls ovanligt att ni, likväl som vi beroende, helt plötsligt upptäcker att ni lättare får förkylningar el liknande när stressen i kroppen släpper.

Allt kommer ifatt när ni väljer att avsluta relationen med er alkis och lär er att upptäcka er själva och ert eget liv igen. En alltigenom naturlig del av det nya livet som bär fram emot en starkare självkänsla och ett friskare liv.

Du är på helt rätt väg flygcert ! Ta emot och njut av ditt nya liv som nu möter dig !

Kram ♥

... kvar hos exsambon. Det var som att jag observerade utifrån samtidigt som jag var jag, alltså jag som var kvar i livet som jag faktiskt lämnat.
Jag drömde att allt var som det var innan jag lämnade, men med skillnaden att jag i drömmen mådde så dåligt - allt var som det varit: han hotade, han var snäll, han var arg, han var lugn, han tvingade mig till saker jag inte ville, han försökte övertyga mig om att jag var i en kris men att om jag bara stannade så skulle allt bli bra... Det var som en dröm om hur det hade blivit om jag inte hade lämnat - och det var en mardröm där jag såg hur fruktansvärt dåligt jag mådde - jag kunde knappt prata i drömmen utan att tårarna kom, utan att magen krampade...
Hela dagen har jag varit lite dämpad, nästan kvar i drömmen, men - jag är inte kvar hos honom. Det är lite sorgligt, och jag känner mig lite ensam, men allt är ljuvligt jämfört med innan - tänk att jag kan skämta med vem jag vill, på mitt sätt, utan att bli bedömd och beskylld på ett oerhört förnedrande och förtryckande sätt.
Tavk för vännens födelsedagskalas idag - där jag påmindes om att jag behöver inte tänka på att någon ska säga att jag ler mot fel person osv.

Följe din länk MT och vilket uppvaknande det blev!! Jisses var ska det här sluta? Men tack för att du finns här MT kommer nog behöva mycket stöd ett långt tag.

/särbo

det blir ordning med tiden... Det går upp-och-ner, fram-och-tillbaka men du rör dig i rätt riktning. Fortsätt som du börjat, en dag i taget.
Styrkekram / mt

Det är inte bara alkoholisten som måste ta en dag i taget det måste jag också. Skulle gärna vilja skynda på mitt tillfrisknande men ju mer jag lär mig om hur jag påverkats desto mer sorgsen blir jag och förbannat arg och ilsken på samma gång, det är mycket som ska repas och byggas upp igen. Jag har i många år tryckt ner mina känslor så duktigt att jag knappt vet vad det är jag känner. Blir det någonsin någon ordning på det här virrvarret? Bläääääääääääääääää!

den där smärtan du har/haft, flygcert... Att han NU kan bete sig som du aldrig fick uppleva. Visst kan man tycka att det är ologiskt eller själviskt att man inte kan glädja sig åt en (älskad) människas framsteg, men när man önskat sig något hett och innerligt så länge utan att få det och sen får det uppvisat utom räckhåll gör det ONT. Och det är mänskligt...
Ironiskt nog är det ju ett bevis att vi inte kan styra något utom oss själva...i det ögonblick du släppt kontrollen kan saker börja hända. För sent för dig kanske, men kan ju hända att dina barn får en bättre far nu. Tack vare att DU var stark nog att släppa taget och ta hand om dig.
Men visst finns det skitdagar när man får lov att deppa lite och sörja det som kunde varit. För sådana dagar skickar jag en KRAM

tror jag att jag tagit. Jag hade ett genombrott i terapin förra veckan där en del från barndomen kom upp, saker jag inte ens varit medveten om att jag gått och burit på. Och att efter trettio år släppa en börda man helt i onödan gått och kånkat på var en oerhörd lättnad som rätt omgående ändrade riktning på en del av de andra skumma tankarna som alltsomoftast härjar runt i huvudet. Det har även gjort att jag kunnat se på min ex med lite andra ögon. Det gör inte längre så ont att inte vara tillsammans utan känns nödvändigt. Både för mig och honom...om han nu arbetar med sitt problem eller inte vet jag inte men jag tror att han lidit av att såra mig och därför har det bättre ensam hursomhelst. Vi har kontakt (från hans sida) och träffas ibland. Senast kände jag vodkan i andedräkten när vi kramades men det hände inget inuti - det angår mig inte längre. Förr hade jag känt ett sug i magen och blivit ledsen och orolig. Skönt att slippa! Jag njuter av hans sällskap de timmar vi ses och det han gör när han kommer hem är hans eget val.
I övrigt har jag börjat jobba igen och går på reha med min sönderslitna axel, har fått i uppgift att lära mig jonglera, vilket tydligen ska bygga upp musklerna igen...Om jag lyckas lära mig det, finns det nog inget jag inte kan fixa! Just nu hamnar bollarna mest i golvet...

Jag läser. :)

Tack.

<3

/H.

... vi har nästan ingen kontakt, men han hör av sig ibland: ringer, smsar och mailar - och återigen lugn och harmonisk.
Jag jobbar hårt, oerhört hårt, med att inte fokusera på honom, allt han gör som är bättre nu, hans lugn osv - jag försöker så mycket att stanna i mig själv; att fokusera på mig och mitt (=mig & barnen) och inte älta om han är snällare/lugnare/n´bättre eller så... Men så ibland gör det så ont. Är verkligen inne i några dagars svacka (separation och andra saker som är jobbiga just nu). Då gör det lite extra ont att exsambon styr upp sitt liv nu för tiden. Men så såg jag plötsligt Lelas inlägg:

"Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta."

Ja, han måste ju numera...
Tack Lelas, jag är så tacksam för dina ord idag, och tänk att du var en av de som var så viktiga för mig att jag inte trodde att jag skulel överleva utan er, tack! Hoppas du läser detta en dag och känner min tacksamhet!
Varm kram!