Senaste kommentarerna i forumet

Hej alla kloka och förstående människor!
Jag sitter just nu på en balkong i ett varmt och underbart land. Min man har precis tömt en flaska whisky. Vi ska snart lämna detta varma härliga land och har tills för ett par dagar sen haft en bra semester tillsammans. Det som utlöste silent treatment denna gången var att jag inte köpte whiskey till honom i går kväll och förstördes då, enligt honom, hela semestern. Medberoende som jag är köpte jag såklart en flaska till honom idag och tänkte att *ironisk* nu blir han väll glad igen. Men icke… börjar som sagt med silent treatment i vanlig ordning, kommer förmodligen övergå till att allt är mitt fel. Om jag bara inte hade tjatat på hans ytterst lilla alkoholkonsumtion under semestern utan sett att han faktiskt inte tagit med någon öl till stranden denna gången.. om jag bara hade varit lite roligare att umgås med.. om jag bara inte hade varit så sur hela tiden.. om jag inte bara hade letat fel på honom hela tiden… osv.. osv..
Håller på att bli tokig! Är det jag som är sur, tråkig och bara förstör allt hela tiden?

Kram på er

Förstår känslan ”men jag då” och att han så duktig.

Tror värdefullt om du kan prata med någon extern samt att även ni framöver kan tala om dina känslor. Ev även här med hjälp av någon professionell.

Kurator eller psykolog/terapeut med erfarenhet av alkoholproblemen låter klokt att ta hjälp av, både enskilt och tillsammans (men inte samma).

Har du pratat med kurator? Det hjälper när man ska vrida och vända på saker och ting.

Absolut, det är det. Men iobbar man med sig själv och sina negativa mönster så kan man minska dem och bli mer välfungerande. Det är ju för sin egen skull som man ska fundera på att göra det, inte för någon annans.

Min man har haft problem med alkoholen länge och det har eskalerat. Eller så har jag börjat märka av konsekvenserna så mkt mer nu när vi har tre barn ihop…
Det har alltid funnits en ursäkt för att dricka öl (för det är ju ”bara” öl…i mängder!!!)
Och har han väl druckit en så kan han inte sluta. Och råkar det bli sprit eller vin så blir det kaos…
Det har under tidens gång hänt många allvarliga saker, tex så har han kräkt ner sig själv i bilen samtidigt som barnen varit med, han har somnat ifrån sitt föräldraansvar när han däckat innan barnen lagt sig, han har sovit vidare på morgonen fast han har haft en tvååring hemma vaken, han har ljugit, gömt, smusslat mm mm. Han har lovat så många gånger att han ska dra ner på alkoholen eller hålla uppe helt, och jag har lovat så många gånger att jag ska lämna honom om han fortsätter. Ändå har jag stannat.
Nyligen har han blivit anmäld till socialtjänsten och det har varit en intensiv period där han faktiskt har tagit emot hjälp både via kommunen och via AA. jättebra! Det är det jag alltid hoppats och drömt om, att han ska komma till insikt.
MEN mitt problem nu.
Jag vet inte om jag vill fortsätta leva ihop.
Det enda han vill är att bättra sig och visa att han har gjort en förändring, och han vill att vi blickar framåt och inte ältar gamla saker. Han vill absolut inte skiljas. Han behöver mig för att klara detta. (Jag har dock sagt att han får bygga upp sitt stöd och förlita sig på andra personer, inte på mig.) Känner mest att han har svikit mig och att jag inte är rätt person för att stötta, han har redan tagit så mkt energi av mig, vet inte om jag är redo att ge mer)

Men jag känner mig mest tom. Och vet inte vad jag vill. Avstängd och kall. Slut på energi. Jag har kämpat så länge men ingen förändring har skett, men nu när han blivit anmäld så duger det att ta tag i problemet. Och alla tycker han är så duktig.
Men jag då?

@Åsa M ja men det är svårt

Tror det är precis så. Vi dras till folk som "behöver" vår hjälp för vi kan liksom inte bara SLUTA.
Det är nog en kombination. Vi behöver umgås med "hela" människor och vi behöver lära oss att BLI hela människor själva.

@has Du fixar detta och kommer vara starkare efter! Det är jag övertygad om.
Självomhändertagande skrev tidigare att hon umgås numer med folk som bär sig själva, jag tycker det är en talande mening. Vi medberoende kanske behöver hela människor som vi inte behöver fixa,då kanske vi kan bli helt läkta?! Bara en tanke
Stor kram

Min vuxne bror bor hemma hos mina gamla föräldrar, sedan 1,5 år.
Han har i en separation blivit av med allt. Han har lånat större summor pengar mina föräldrar och är nu helt utan inkomst sedan en tid.
Han tar återfall ganska kontinuerligt. Super några veckor eller dagar. Sedan får föräldrarna komma och hämta honom och mata honom med alkohol tills han nyktra till.
De vänder sig till mig och är förtvivlade när det är illa. Många långa samtal med oro.
När det är bra vill de inte att jag lägger mig i.
Jag har stöttat honom, uppmuntrat och umgåtts 100% sedan han flyttade dit men tycker nu att han får visa lite vilja.
När jag tog upp med honom om de pengarna han lånat sedan många år tillbaka och att jag tycker att han ska göra rätt för sig kallade han mig snål och girig.
Mina föräldrar har berättat att han inte betalar, de har sagt att de ska skriva överenskommelse gällande allt han lånat, men nu säger de att jag ska inte lägga mig i det.
De vågar inte ta diskussionen med honom. De är rädda att han ska gå ut och dricka.
Jag tycker det är sorgligt att se att han skyndar dem gör slut på deras besparingar och pension.
Samtidigt tycker jag också att det är orättvist mot mig andra syskonet.
Jag orkar inte finnas där längre när det blir jobbigt för dem och jag orkar inte längre stötta min bror när han inte tar ansvar.
Känner mig utnyttjad och arg.
Och nu är mina föräldrar också arga. På mig såklart för att jag tagit upp med honom att han behöver göra rätt för sig.
Suck jag borde varit tyst?

Tack @Åsa M❣️ @Kärringen, först - vad fint att höra ifrån dig 🤗 Låter tufft, och samtidigt välgörande? Jag har jobbat med mitt medberoende i 20 års tid och trodde att ”jag var klar”. Känns oerhört frustrerande emellanåt att känna som att man är tillbaka på ruta 1, även om jag förstår intellektuellt att det inte är så.

Tror att jag har förståelsen för det, har lyckats bryta många utåtriktade mönster (reagera, kontroll) men den sista biten, den känslomässiga är fortfarande svår.

När min man drack kunde jag till exempel känna att jag ville kontrollera om han hade gömt alkohol, men valde att agera annorlunda och låta det vara.

Svårare med det som händer inuti, vet inte om det är för luddigt eller om det går att förstå vad jag menar?

Om min man gör något som jag känner mig besviken eller sårad av, så får jag oftast inte fatt i det i stunden utan behöver dra mig undan och känna efter innan jag kan agera och berätta det för honom.

Tyvärr resulterar det i gräl eftersom han känner sig kritiserad.

Samtidigt som jag tänker att det nog är det bästa jag kan göra, istället för att ”tappa det” i stunden utan kontakten inåt.

Vilket ibland får mig att fundera på om jag verkligen ”gör fel” (som min man tycker eftersom han upplever att jag aldrig är nöjd med honom, trots att jag väldigt mycket oftare säger positiva saker till honom) eller om det bara är så att han inte kan ta emot.

Som medberoende är det ju så lätt att ta över ansvar och tänka att det är en själv som ”är fel”.

Jag tror det blir bra med programmet för mig, säkert finns det mer som behöver (som du skriver) raseras innan det kan byggas upp på nytt. Och framförallt behöver jag hitta tillbaka till mig själv. Igen.

Ta hand om dig❣️ Kram

@has när jag började livsstegen via kyrkan då rasade mitt liv. Jag insåg att jag redan från barnsben lagt mig till med mitt medberoende, det var alltså hela min personlighet att försöka passa in, att krumbukta mig för att bli omtyckt att lösa andras problem istället för mina egna. Jag rasade ...
Men nu jobbar jag hårt på att sätta gränser, att lyssna in vad vill jag, behöver jag detta mm. Jag ska inte ha något förhållande innan jag läkt, om jag läka när man passerat 50, oavsett vilket så försöker jag lära känna mig själv från grunden.
Stor kram

Klokt att börja jobba med det enda man kan påverka: sig själv. 🤗

Ett boktips till er som lever med en nykter alkoholist: Livet med en nykter alkoholist, att börja om på nytt.
utgiven av al-anon

Har sträckläst!

Jag har nu bott själv sen 25/8 -24 och vill peppa er andra att lämna! Det är så skönt att slippa vara ”fast” i ett hem med en alkoholist och när man får distans till allt inser man att man inte kan stanna. Jag har gjort många oros anmälningar till soc vuxenenhet och de vill hjälpa, man ska inte vara rädd för att kontakta dem. till alla er därute som lever i kaos just nu: lämna. Kram ❤️

Ikväll har jag varit på mitt första Al-Anon möte. En timmes körväg enkel resa, men det var det helt klart värt.

Väldigt skönt att möta andra i liknande situation, sitta ner och få ta del av deras upplevelser.

Jag blev väldigt påmind om allvarlighetsgraden av de båda sjukdomarna, alkoholism och medberoende. Jag känner mig väldigt redo att sätta igång med mitt eget jobb, inte för att ”påverka” någon annan, utan för att sluta försöka påverka andra människor.

Och kanske till sist kunna ta bättre ansvar för mig själv♥️

De kan göra mycket, tex ansöka om LVM och se till att barnen får en tryggare placering än hemmet. Klart det är jobbigt att ha med dem att göra men de hanterar de svåraste fallen också.
https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/missbruk-och-beroende/behan…

@Annann hej,
känner igen mig i mycket du skriver. ja, i det mesta. man vill fortsätta ta ansvar för familjen trots allt. det är inte så enkelt att bara lämna, också alla förhoppningar, allt man ändå byggt upp. jag hittar själv inte ut måste jag erkänna. tänker att han kommer förmodligen fixa det, med barnen menar jag men ändå, att behöva ha den känslan, att allting kommer bli rörigt och påverka dem, det gör det hela nästintill omöjligt. vad göra- hur göra. att anmäla till soc hjälper föga har jag insett. det är bara jobbigt för alla inblandade. de gör nada. har varit i kontakt med dem i ett annat ärende.

@elin M gissar på rubriken att det här är tufft för dig, vill du berätta lite mer om situationen?

@hope098 du startade en tråd här men kom av dig, vill du berätta lite om hur du har det?

@Madongen du gör inte fel som markerar en gräns och säger att du inte vill prata med någon som är onykter. Vill du berätta lite mer om situationen?

@Storasyster2025 hur går det för dig med orken? Skriv gärna lite mer om din situation så blir det lättare för andra att stötta!

@Cylinda vad starkt gjort av dig att sätta gränser som du också fixar att stå upp för! Så orättvist, och långt ifrån okej, att du inte blir respekterad i det. Så fint att du skriver här på forumet och att du får så många kloka svar.

Det är en hotfull situation du är utsatt för, inte konstigt att du är rädd för att lämna. Vi vet att alkohol och våld ofta hör ihop och att det riskerar att eskalera när man som partner börjar göra annorlunda. Du är klok som tar de här riskerna på allvar, samtidigt som det inte ska behöva hindra dig från att gå vidare. Vad skulle du behöva för att kunna avsluta relationen på ett sätt som känns tryggt för dig?

Många gånger kan det vara svårt att klara ut såna här situationer själv, och det finns stöd att få. Du kan t ex kontakta kvinnofridslinjen eller socialtjänsten i din kommun. Om det uppstår en akut hotfull situation ska du självklart ringa 112.
Om du vill får du gärna ringa eller skriva till oss här på Alkoholhjälpen, så kan vi bolla tillsammans runt olika alternativ. Vi finns här!

Varma hälsningar,
Jenny
Alkoholhjälpen

Alkohol är förknippat med mycket skuld och skam. Det går inte att komma ifrån att en diskussion om beroende och missbruk triggar hans försvarsmekanismer, tror jag. Hur detaljerad behöver du vara, känner du? Kan det räcka med att säga att ni lever olika liv och har olika intressen och värderingar?

@Carisie det låter fint! 🩷

Läste vidare om dry drunk och vissa saker upplever jag stämmer. Ffa Avsaknad av insikten om hur mycket det påverkade andra att han drack (den insikten fanns när han insåg att han var beroende, men den verkar ha mattats av), rädslan för att inte kunna förändras (när det gäller annat än alkoholen) och att bli defensiv vid allt som kan tolkas som kritik.

Så det känns lite som att det börjar om.

Jag vill försöka lägga fokus på annat som jag verkligen behöver fokusera på just nu.

Låta livet hända.

Jag vet att om jag lämnar igen så finns det inte någon väg tillbaka, utan det här är den chansen vi har. Oavsett vilka insikter som eventuellt skulle kunna komma i efterhand.

Låta livet hända. Låta livet hända. Låta livet hända.

Allt hänger inte på mig, men det är lätt att tappa bort sig i obehaget av dålig stämning och önskan om något bättre när konflikterna som uppstår av att uttrycka de egna känslorna duggar tätt.

Speciellt när en får höra att allt skulle bli så mycket bättre om bara jag kunde…

Tack för att ni finns här❤️

Tack den ska jag låna!
Ja, jag tror också att det handlar om hennes planering. Hon blir ruskig om hon ska sova över för då kan hon ju inte dricka den kvällen. Men vet hon att hon kommer hem är hon ”lugnare”.
Skönt att din man blivit nykter! Måste vara ännu jobbigare att ständigt bo ihop med någon med sådant beroende?
Ja, jag tror att giftet förstört min snälla mammas hjärna. Det är så sorgligt.
Tack för att du skrev till mig, Kram!
C