Senaste kommentarerna i forumet

Jag är ledsen vad ni också gått och går igenom! Jag har mer och mer accepterat att min enda utväg är att bryta då min mor vägrar att medicineras även om sjukvården gett henne mediciner efter blandannat psykoser hon haft
Jag har försökt med allt från att skrika , ignorera, prata sansat, gråta och förklara i detalj och sakligt hur mycket hon sårar mig men det enda jag får höra är
- men sluta ta åt dig då...
- jag har rätt att säga vad jag tycker och tänker.
Eller så vänder hon på allt och säger att det är jag som behöver hjälp ...

Ingenting jag säger eller gör går in.. allt handlar om henne jämt.

Hon jämför sig med mig, som en konkurent trots att jag är hennes dotter. . I hennes ögon tävlar hon med mig om vem som är smalast , har finast kläder osv.. ALLT jag gör är fel, hon kritiserar mig konstant..alla mina val även om dem inte påverkar henne så lägger hon sig i...Jag är snart 40 år!!!! 40år!! :(

Jag brukar ofta gråta över den mamma jag aldrig fick. Blev ofta lämnad ensam som barn, minns ensamma nätter då jag ropade efter mamma i fönstret ..då hon satt på krogen. Ursh.

Ja har kämpat hela mitt liv för att verkligen få henne att må bra trots att hon fått mig att må så dåligt , det är först efter att jag träffade en vettig man som har kärleksfulla föräldrar och anhöriga som jag insåg hur fel min mamma verkligen behandlat mig.. och jag frågar mig själv hela tiden hur kan man inte älska sin dotter? Hur kan man göra såhär. Hon är sjuk , jag förstår det ...och vägrar hjälp :( finns inget jag kan göra förutom att rädda mig själv och min familj och ta avstånd ,helst helt.

Jag vill söka terapi för att få råd och stöttning men det är svårt att ta det steget. Just tanken att sitta och öppna upp sig om hela sitt liv med någon man inte känner face to face är skrämmande. Men jag tror jag behöver det

Anledningen till varför jag inte brutit innan heller är för att min mor är ensam, hon är misstänksam och hatisk mot de flesta män och levt själv i många år.. har inga vänner direkt och så.. jag har varit den enda som verkligen hjälpt henne och funnits där i allting .. vem ska nu hjälpa henne ?

Jag skrev ett sms till henne om att jag ville ta en paus för att jag inte orkade få så mycket skit kastat på mig..hon kan bombardera mig med massa sms efter att hon varit här om både det ena och det andra. Jag har alltid en klump i magen när vi ser och setts.

Går ni andra i terapi här? Vart fick ni terapi?

Kram till er alla kämpar!

@Rike Tack för omtanken. Han "super" kanske inte i traditionell mening. Han blir personlighetsförändrad men aldrig våldsam. Jag har ett fritidshus som en vän sagt att jag får åka till om jag behöver vara ifred. Jag harbingen plan men har en psykologkontakt. Jag älskar honom fortfarande och det finns fortfarande mycket som är bra. Nu vill jag att han skall inse problemet & ta reda på om han vill göra något åt det...

@Lunis
Stor igenkänning, även i mitt fall pratades det väldigt illa om mig.

Mitt enda råd är att bryta helt. Skickade meddelande att jag mådde för dåligt av kontakten och att jag nu skulle blockera samtal och sms (fick massor av sms bitvis).
Det handlade om min överlevnad.
Skuldkänslor? Absolut. Men allt mindre. Hon attackerar andra nu, inbland når hennes elaka prat om mig mina öron, men oftast av människor som förstår och tycker att jag gjort rätt.
Som min morbror sa, hon är skadlig att vara nära.

Men det är en stor sorg att inte ha en mamma.

@washington
Har du någon du kan åka till? Du ska inte befinna dig i hemmet med någon som super.

Har du någon plan för att ta dig ur detta?

@Angelcakes Tråkigt att höra.. Hur länge sen är det din sambo slutade dricka? Jag vet inte vad,som är vad men har man druckit länge förändras strukturerna i hjärnan vad jag förstår. Kanske tar det tid att "återställa". Vi har den värsta period vi haft. Det finns mycket kärlek och aldrig våld eller skrik men det jag beskrev räcker... Just nu, en tisdag håller han på att somna vid köksbordet efter ett par öl och två glas vin (vad jag vet). En helt vanlig tisdag. Förstår det inte. Jag saknar den han var och kan vara. Alkoholen är viktigare än intimiteten.

Bra att du inte fortsätter med henne. Fokusera på dig o ditt barn och ha absolut ingen kontakt.
Det kommer att bli bättre♥️

Livet går vidare. Har varit själv och inte träffat henne på några veckor, inte haft kontakt alls den senaste tiden. Märklig känsla men fridfullt. Är mycket för mig själv men längtar efter vanliga sociala kontakter utanför arbetet. Det är lättare på sommaren. Det finns planer i alls fall.
Har en bit till släkten så det är långt mellan träffarna.
Tankar energi från Al-anon möten och liknande.

@Vitvargen Tack för att du delar med dig! Ja förändring kräver vilja vilket kräver insikt... och inte ens där är vi. Tisdag idag, kalasdag tydligen...

@esterest Alkohol alltså... förstör så mycket. Har du tagit upp det?

Vad skönt det är att läsa svaren igen. Grottar ner mig i alla tankar, lite då och då. Det snurrar allt möjligt, som t.ex
Kunde jag ha gjort någonting annorlunda?
Hade det fungerat om jag ringt efter någon hjälp.
Senaste "haveriet" så var hon tokfull. Gav upp och bad mig att hjälpa henne till psykakuten. Jag kollade upp hur det i så fall skulle gå till och fick fram en plan. Sen kom "Alfons" in i bilden. Vänta, jag ska bara... Det rann ut i sanden.
Fan, det var så nära.

Jag har gett upp och lämnat henne. Skönt, men konstigt.
Orolig? Ja.
Saknar henne? Ja, till och från.

Att gå på möten, live eller online, hjälper mig.

Hej! Jag är i samma situation just nu och har haft ett samtal med öppenvården angående min pappas riskbruk och min mammas medberoende.
Så långt jag kan minnas från mina tidiga tonår har mamma sökt sig till mig för stöd och tröst när pappas drickande varit som värst. Nu nästan 20 år senare mår hon som sämst medan jag själv tagit mig ut ur huset och fått en egen familj. Hon drar sig undan socialt, har hittat henne gråtandes flera gånger utan förklaring, är bitter och mår allmänt psykiskt dåligt. Hon har dessutom spinal stenos och artros så smärtan förstärks säkert av hennes mående och vice versa.

I februari bad jag henne söka hjälp men då slog hon ifrån och skrek att jag ljög och hittade, var sjuk och behövde sjukskrivas och medicineras. Hon blev helt galen och jag blev nästan rädd för henne. Efter det tog jag en paus från både henne och pappa men föll tillbaka då min sambos pappa insjuknade i cancer.
Det var i höst när jag fick veta att min mamma pratade så mycket skit om mig bakom min rygg till min moster som jag kände enorm hopplöshet. Hennes skitsnack renderade i en orosanmälan (som lades ned väldigt fort) men själva agerandet har satt djupa spår i mig och jag har svårt att förlåta både henne och min moster för detta.

Jag har försökt prata med dem flertalet gånger men ingen av de är mottagliga att ta in vad jag försöker säga och nu orkar jag inte strida längre. Jag känner att en gräns behöver sättas, för min egen skull men även för mina barns skull.

Hur tänker du kring själva gränssättningen? Hur, var och när är det bästa tillfället för det? Jag känner enorm oro och ångest kring detta och tar gärna emot råd från den som gått igenom liknande!

Det du beskriver är jag.

Har nu helt brutit sedan 10 år tillbaka. Borde gjort det långt tidigare.

Hon var/är så skadlig.
En tanke som hjälpte mig var när jag jmf med hur jag är mot mina barn, min fasa bara vid tanken på att de skulle låta sig utsättas för samma sak. Samt hur mycket av min energi hon tilläts ta.

Beroende och personlighetsstörning är en förklaring, men ingen ursäkt.
Ditt och mitt ansvar är att skydda oss och de runt oss från det destruktiva.

Men var beredd på återfall i medberoendet, mina tankar kan fortfarande så fel ibland.
I mitt fall valde jag dessutom en gång en partner med problematik - kanske kändes som hemma 🙄😊

Så hemskt o lite skönt att läsa för jag känner det som att jag håller på att förlora förståndet. Min sambo har slutat dricka (såvitt jag vet) men hade sämre koll på hans konsumtion än jag trodde när jag hittade massa lik i garaget. Jag trodde att om han bara slutade dricka o sökte hjälp osv så skulle allt bli bättre men inser att de värsta sidorna har han fortfarande. Är det på grund av att han dricker eller är han så skadad av det eller är det bara sån han är? När han blir arg så är han en ångvält. O så fort jag känner lite hopp o glädje är det som att han har en radar att han ska leta upp mig o bråka. Vända o vrida på varje ord o trycka på alla knappar tills jag flippar ur o skriker tillbaka. Han kan säga så hemska saker o slå i väggar men om jag säger ifrån om en sak då är det jag som börjar bråka.... Osv osv. Han säger också att han gör det här för min skull, o antyder att jag borde vara tacksam samtidigt som han i andra andetaget säger att det är han som borde vara tacksam att jag ens är kvar...

@lindaab hur går det för dig?

Vi lever samma vardag du och jag. Känner din uppgivenhet! Fortsätt att gör det du mår bra av. Du behöver all positiv återhämtning du kan få. 🌸

Jag vill bryta kontakten med min förälder som är alkolist och behandlat mig illa i stort sett hela mitt liv. Jag har sökt bekräftelse hos henne i hela mitt liv, gjort allt och lite till för att behaga henne , stötta henne ..alla år för att få känna lite kärlek och värme trots dålig behandling tillbaka !! Varför fortsätter man frågar jag mig själv???? Känner mig så förvirrad.

Jag har levt som medberoende sen jag var liten och alltid tyckt synd om henne , fått vara som en mamma åt henne osv... Men känner nu att jag inte orkar mer och vill inte ha kontakt längre. Känns sorgligt men nödvändigt.

Jag undrar vad DU vill? Vi anhöriga är alldeles för fokuserade på vad den sjuke vill. När man börjar se sig själv i spegeln ändras livsvalen och besluten. 🤗

@sommar2023 förstår att allt gungar just nu och att det kan kännas oroligt.

Men sjukdomen är progressiv, så fortsätter din man dricka kommer allt hamna i ett mycket sämre läge än det ni är i idag. Så all form av förändring har ju möjligheten att istället leda till något bättre på sikt. Om din make står fast vid beslutet att avstå alkohol skulle jag tro att man istället väljer att följa upp med blodprover innan en eventuell anmälan om det visar sig inte funka. Och det är ju i så fall för att skydda barn (och även dig, det blir ju väldigt tydligt för dig vad du behöver göra då).

Håller tummen för er! 🤗✨

Det är inte du som dricker - du kan omöjligen förstöra något alls.

@sommar2023 Hej, Jättebra att han har sökt hjälp. Vård finns där som stöd även om barn och körkort kan komplicera till saker och ting. Vad en läkare hotar med skulle jag inte lägga speciellt mycket tonvikt på och jag tvekar på att läkaren kommer ihåg vad som sagts i ett möte. Jag är även tveksam till att läkaren skriver i journalen att rekommendationen är att anmäla till socialen om din man söker hjälp igen. Av vad jag har förstått så krävs det 2 tester med en månads mellanrum där båda testerna ska påvisa högt värde för att transportstyrelsen ska dra körkort. Om din man gör ett score-test så kan en beroendeläkare sätta en kronisk diagnos som alkoholberoende vilket inte är så kul (jag har den diagnosen) och den kan vara underlag för indraget körkort av Transortstyrelsen (om jag fattat det rätt). Jag har ingen erfarenhet av socialen och vad de kan göra men har man inga barn så skulle jag inte bry mig.

Med detta sagt så glöm inte att instanserna finns där för att hjälpa även om det inte alltid känns så och jag råder er att ta hjälp ta emot hjälpen ni kan få. Vill inte din man ta emot hjälp så får du fundera på din framtid er relation.

Lycka till!

@fruganirödahuset
En bra pappa när han dricker var dag?
Men du detta är inte ditt ansvar och du kan inte få honom nykter, bara se till att du och även barnen får professionellt samtalsstöd och visa dem hur livet kan vara genom att skapa ert eget. Ett liv som innehåller trygghet och allt det du själv så bra beskriver.♥️
Hans kropp är tyvärr det sista bekymret i detta läge.

Men du .. finns mycket att skriva men att DU förstör? Jag ringde till polisen när min körde onykter. De tog honom till slut.
Förstörde jag? Har aldrig känt det, han har heller aldrig vänt det mot mig.

Min man har idag ringt till vårdcentralen för att söka hjälp. Han har fått ett ultimatum från mig att antingen skiljer vi oss eller söker han hjälp. Vi går även hos en psykoterapeut som vi båda verkligen gillar som stöttar upp i detta.
Men min man är livrädd för socialen. Förra gången han fick hjälp så sa läkaren att dricker du igen så anmäler jag dig till socialen.
Hoppas inte det blir så. Jag är med jätteorolig måste jag säga. Men vår psykoterapeut sa att han inte trodde det var någon fara å att vi kunde hänvisa till honom med.
Sen är mannen min livrädd för peth prov å körkortet. Usch tänk om jag ttp förstör allt nu.

@fruganirödahuset åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Känner du inte att ni glider ifrån varandra? Hur funkar det hos er när barnen ska göra aktiviteter och hämtas när han dricker varje dag? Är det du som tar den biten? Jag får rysningar när jag hör en ölburk som öppnas. Allt handlar om den där ölen. Det finns alltid en anledning till att ta sig en öl. Han tycker inte att det är fel att dricka varje dag. Han säger att han får energi från ölen och samtidigt komma ner i varv. Är så less på alkoholen. Den förstör så mycket. Min man har hållit på nu i 20 år med den här skiten. Jag har flera gånger bett honom sluta och drar han ner ett tag men sedan är det samma visa igen. I somras fick jag nog. Han fick välja familjen eller ölen.

Min man dricker varenda dag. Alltså jag kan inte komma ihåg en enda dag de sista åren då han lagt sig för kvällen utan att ha druckit en droppe alkohol. Det låter jävligt tragiskt när jag skriver det, och inte är han full varje kväll, men ändå.
Jag börjar tröttna. Tröttna på att åka till bolaget 3-4 ggr i veckan. Tröttna på att bli utskälld för allt och inget. Tröttna på att han inte tar tag i problemet. Det här har pågått i mindre eller större omfattning i snart 20 år.
Han har gjort saker. Han pratar med läkare och med en beroendemottagning. Äntligen. Men det går så långsamt.
Han är inte våldsam och skulle aldrig köra bil etc onykter eller göra någonting för att skada mig eller barnen. Ibland tänker jag att om det hade varit så, så hade det varit lättare att lämna. Men han är en bra pappa, han älskar sina barn och sitt jobb, han älskar mig och vi har det ofta bra tillsammans. Vi har många gemensamma tankar kring hur vi vill att livet ska se ut.
Men hans kropp orkar inte. Han har ont i leder. Han får ont så fort han gör något ansträngande. Eller går för mycket på jobbet. Allt är argument för att sätta sig vid tvn och ta en öl och en grogg.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur får jag honom att förstå att det här inte funkar? Att jag vill mer av livet, att jag vill kunna åka och träna, sjunga i kör, göra saker på vardagskvällar och att han också borde ta den möjligheten? Varför måste alkoholen alltid gå först?