Senaste kommentarerna i forumet

@gneann Hej. Förstår precis vad du går igenom, den maktlösheten man känner 🥺. Att inte kunna påverka och hjälpa dem att må bättre. Jag har känt mig sviken så många gånger men har nu efter en KBT behandling insett att jag måste sluta känna just så. Jag har fram till nu liksom väntat på nästa återfall och aldrig tillåtit mig att må bra och släppa taget. Nu försöker jag, och jag skriver försöker för det är banne mig inte lätt, att vara och tänka positivt. Jag vet att han mår ännu sämre när han ser att jag mår dåligt.

Men vad skönt att din son har kommit till insikt, hoppas att han får och tar emot den hjälpen han behöver 🙏🏻

Tack för att du skriver. Ja, just osäkerheten är väldigt jobbig.

@Solomio när min exman drack och jag trodde det handlade om några öl varje kväll så visade det sig senare att han drack mycket mer än jag såg.

Det du skriver för mina tankar till det.

Han skötte också jobbet, och ingen utanför familjen hade kunnat ana något. Nästan aldrig direkt full, men lullig varje kväll. Och han blev mer och mer lättretlig. Till sist även när han inte hade druckit.

Jag kände igen det som beskrevs som högfungerande alkoholism.

Ta din stress på allvar, jag tror inte att du skulle oroa dig för det här om det faktiskt inte var ett problem.

@k932 så tufft att vara i den situationen med ett litet barn!

När du skriver att det är självklart för dig att han har ett missbruk så tänker jag att det inte spelar någon roll om du visar att du är arg på honom för att han dricker. Det kommer inte påverka hans beteende tyvärr eftersom alkoholism är en sjukdom som sätter det egna valet ur spel.

Jag förstår att det är svårt, men kanske är det just det du behöver hitta sätt att acceptera?

Du behöver all energi för att ta hand om dig och barnet, jag vet hur svårt det är att rikta energin dit när man lever med en alkoholist. Men det är där du behöver ha fokus.

När du beskriver det du upplever låter det som tecken på medberoende, vilket är fullt förståeligt i din situation.

Vad skulle du behöva just nu?

När min kille är ute och inte svarar i telefon, kommer inte hem i tid, lämnar mig med allt ansvar hemma så blir jag ibland så arg. Händerna skakar, jag kan inte tänka på något annat. Jag blir en sämre förälder, jag blir stressad och har svårt att kontrollera mig.

Ikväll skakade jag honom i frustration, och slog för första gången i mitt liv. Med öppen hand på hans arm.

Vi har varit tillsammans i 7 år och har nu ett litet barn tillsammans. Hans drickande har minskat i små steg hela tiden, men fortfarande så tar alkohol upp en stor plats i mitt liv. Jag är också fortfarande påverkad av hur det har varit dom tidigare åren, något som det känns som att han har noll förståelse för. Han själv anser inte att han har ett missbruk, för mig är det självklart att så är det.

I ilskan så känner jag mig berättigad, han har släppt allt för att dricka, eller ljugit för att komma hemifrån och nu är borta och dricker. I ilskan känner jag att om jag inte lever ut känslan så blir det som att jag accepterar. Om han kommer hem och jag kan kontrollera ilskan så kommer han inte tycka att det är så farligt och så händer det igen.

Men efter ilskan så skäms jag, det är helt orimligt av mig att bete mig så när det finns ett barn i närheten. För hennes skull så måste jag lära mig kontrollera. Men vet inte hur jag ska tänka, hur jag ska bryta. Det tar emot att skapa planer och strategier för hur jag ska vara eller vad jag ska säga när han gör såhär, liksom att det är JAG som ska kontrollera ilskan snarare än att han ska kontrollera sitt missbruk.

Ikväll, jag sitter hemma, det börjar bli sent, killen svarar inte och har varit borta i flera timmar. Barnet sover, hunden vill komma ut, jag känner mig otillräcklig och stressad att jag inte klarar att möta allas behov. Ikväll tog jag upp barnet och krånglade ner henne i vagnen, som hon absolut inte ville och sen ut på rastning. Hon skrek hela tiden och jag kände mig som världens sämsta förälder. Blir jättestressad och drar i kopplet så det blir en dålig rastning. Dålig mamma dålig matte, arg arg arg. Kan inte tänka på nåt annat än hur arg jag är, skäller på honom i tanken.

I mitt huvud är det här också enbart missbrukets fel. Inget annat får mig ur balans på det här sättet. Jag känner inte igen mig själv. Men jag måste vara i balans för mitt barn, oavsett vad. Hur hanterar man besvikelsen över att bli åsidosatt för alkohol? Att det påverkar mig så mycket, och att han inte ens håller med om att det är ett problem.

Jag och min man som är över 60 år har det bra. Men han dricker nästan dagligen, inga stora mängder, 1-2 glas vin har blivit ”normalt”. Ibland blir det även en drink, ca två gånger i veckan. Jag tycker han förändras och blir svår att tala med, nästan dement. När jag påtalar det blir han mycket irriterad och ska skiljas. Ikväll sa han ”Jag ska inte vara med dig. Jag har valt fel och vill inte vara med dig. Du får hitta någonstans att åka”. Senare på natten brukar han bli ångerfull och säga förlåt. Jag försöker prata om drickandet då han är nykter men det verkar vara långt till han han skulle vara helt nykter mer än tre dagar i sträck. Min man har ett ansvarsfullt jobb som han sköter och alkoholen verkar vara ett sätt att koppla av på kvällen. Jag är orolig för hans hälsa och att han ska dricka och bli personlighetsförändrad. Jag vet att andra har det mycket värre men detta har blivit en stress för mig. Jag vet inte vad jag ska göra.

@Kevlarsjäl62 ingenting är svart eller vitt. Det är svårt att veta vad som är rätt, normalt och okej. Just nu dricker han mindre men jag har blivit så skadat av mitt medberoende att jag blir förbannad när han dricker. Jag har jättesvårt att vara i samma rum som ölen. Det är antingen han eller jag som mår dåligt. När han dricker mår jag dåligt och när han inte dricker mår han dåligt. Tänk så livet kan bli.

@november25 @esterest Så fint att läsa att ni ser förändring. Helt klart lyckas många med att bli nyktra, säkert också att dricka måttligt.
Jag förstår att det kan kännas hopplöst och kanske t o m provocerande med alla kommentarer här inne om att man måste lämna.
Alla har sin resa och även om man kan se många likheter, så finns det inget facit. Säkert är jag en av dem som kan verka negativ, men det kommer bara från min egen erfarenhet och min egen sorg. Jag är också så angelägen om att försöka hindra andra från att fastna så länge som jag gjorde, i något som är så destruktivt som mitt liv som medberoende var.
Jag tror absolut att ni går mot ett ljusare liv tillsammans med era partners och skulle det inte bli så, så kommer allt att bli bra till slut ändå 🧡

@esterest Inspirerande att läsa om er gemensamma väg framåt! ❤️ Att det är möjligt att skala ner successivt och nå en hälsosam eller hälsosammare nivå.

Efter mycket läsning om olika strategier mot ett problematiskt intag, hade jag nog fäst mig väldigt vid att man måste börja med en lång nykter period. Därför kändes det som ett väldigt bakslag när sambon inte klarade längre än två veckor.
Men jag har ställt om mig mentalt, och han satsar nu på måttligt drickande. Hans egna mål. Han räknar för första gången enheter och det verkar funka. Märker att med den mängden märks det inte på honom överhuvudtaget, inga yttre spår av berusning även om han kanske blir lite piggare.

Du skriver att ni pratar med varandra igen och att han är närvarande😊. Jag känner likadant. Även om vi pratade förut också, men då kändes alkoholtemat som minerad mark. Nu är det inte det längre.

Hoppas du skriver lite och berättar hur ni har det och hur det går. Kram! 🤗🌞

@Balansilivet hej, tack för att du delar dina erfarenheter. Jag är i samma sits och har en son som är 34 år och har varit alkoholist sen han var ca 19 år. Det har gått i perioder och när han sköter sin träning och sina rutiner så har han bra perioder. Nu är han i botten och har för första gången erkänt att han är missbrukade och vill ha hjälp att komma ur det hela. Jag är bara så fruktansvärt slutkörd så jag vet inte hur jag ska orka stötta längre.

@RedRidingHood hur går det för dig?❤️

Efter snart 2 år utan honom. Med blockera och avblockera för att inte ha kontakt har jag bestämt mig att gå KBT för att komma vidare Med mig själv.
Varje hänt om kontakt från honom tar verkligen sönder mig. Samtidigt som där finns ilska, hopp och förtvivlan.

Någon som gått KBT i samband med medberoende ?

@jagvetinte91 min sambo kan också vara bra på att dölja att han dricker. Har ett system med gömställen. De första ölen märks egentligen inte alls på beteendet. Det tog ett tag för mig att fatta att han drack varje dag.
Du är säkert inte paranoid, det är ett beteende vid beroende att dricka i smyg. Jättejobbigt som anhörig...

Jag har senaste åren hittat alkohol, gömt i lägenheten och i väskorna som han tar till jobbet. Jag har tagit upp det förr, men jag märker inte att han dricker egentligen. Är han så bra på att gömma det eller är jag paranoid?

@Balansilivet, du har det tufft och jag är inte i riktigt samma sits. Men jag kan känna in oron över barnen och hur lätt det är att trilla dit. En vill ju inte att egna missar går i arv. De verkar klarat sig så här långt och jag hoppas det fortsätter så. Din son har varit nykter 6 mån. många dagar blir det, runt 180 stycken. Starkt jobbat av honom och ett tecken på att han fixar detta! Tänker att om han fortsätter på den linjen så kommer han att ha i runda slängar trettontusen nyktra dagar när han är i min ålder. Men det är viktigt att ta en dag i taget, vakna på morgonen och känna att man aldrig ångrar en nykter gårdag. Dagar på fyllan, ja de brukar man ångra så in i bombens dagen efter… ja till och med dagarna efter. Sen är det viktigast av allt att aldrig ta första glaset, för det är bara det man bestämmer över. Efter det tas hjärnans kontrollbrygga över av kung alkohol och hans hovnarr. De styr uruselt och helt utan omtanke om ”kärran” de stulit är på vägen eller kör rätt åt hellvette. Styrkekram åt er båda i kampen mot den alkoholuslingen. 🤗

@Kameleont ja min man har ju druckit sin öl i många fler år än din vad jag kan förstå. Vi har nog passerat 10 år!!! Låter ju inte klokt någonstans att jag som fru och mamma har låtit detta fortgå i så många år. Jo, medberoende blev jag med tiden och blind för allt. Från början var det inte så farligt. Eller då visste jag inte att det höll på att utvecklas till ett beroende. Jag drack själv alkohol då även om det var med måtta. Åren gick och alkoholen tog mer och mer plats i vardagen. Först var det bara på helgen sedan sa mannen att det finns alltid något att fira och så knäckte han en öl. Jag tog mer och mer ansvar och precis som din man så var han väldigt händig och kreativ förr men nu är det mest någon leksak som han vill fixa med men bara om han får dricka sin öl. För två år sedan så var det stopp för min del med alkoholen och då blev jag också medveten om hur långt jag hade låtit det gå. Känslorna blev till avsky och jag kände inte för så mycket närhet längre. Då hade ölen tagit över alla dagar i veckan för mannens del och så värst trevlig blev han inte vid middagsbordet. Irriterade sig på minsta lilla och vi har också barn i tonåren och övre tonåren. Det blev liksom inge kul längre. Jag drog mig undan mer och mer medans han drack sin öl och pulade med något tekniskt eller svävade ut i tankarna. Jag kände mig mer och mer ensam och började ifrågasätta om det skulle vara så här. Skulle barnen iväg på något och behövde köras med bil då behövde det vara innan kl.14 på helgen för annars blev det irritation hos mannen som behövde vänta så länge med sin öl. Detta resulterade i att jag körde nästan alltid för att undvika att han skulle bli irriterad. Vardagskvällar var likadant. Tog en öl när han kom hem från jobbet så då kunde vi inte hitta på något då heller. Till slut fick jag nog och sa att så här kan vi inte ha det du får sluta dricka på vardagarna. Han lyssnade ett tag men då blev det mer på helgen. Det var efter det jag sa att nu räcker det. Han höll upp ett tag men sen gick det inte längre. Han har börjat och slutat nu några gånger. Jag blir bara mer och mer besviken och trött på allt fram och tillbaka. Just nu är det ingen öl men då är han istället passiv och tycker att jag inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet och närhet. Jag kan inte bara slå på och av bara för att han vill. Nej jag vet inte var vi hamnar i det här tillslut. Jag är så arg och när jag säger det så förstår han inte och säger bara att jag säger att allt är hans fel och att jag inte är med honom utan mot honom nuförtiden. Det stämmer kanske…

Vilken bra beskrivning o så tufft!

Men du.. jag skulle vilja plocka bort dina föräldrar ur ekvationen nu och istället fokusera på dig själv.
Du behöver kanske bryta helt, få samtalsstöd? Du är så klok i dina tankar kring dig och dina barn, men jag tror att det kräver en gränssättning från din sida.
Skulle du klara att meddela att du tar en paus på säg två månader helt utan någon kontakt för att återhämta dig själv?

Och jo, jag vet.. samvete o skuld osv.. men dem är inte ditt primära ansvar - det är dina barn.♥️
Kram Från en som själv brutit helt med sina.

Mitt inlägg här råkade postas utan min fråga, men testar igen ❤️

Min pappa är alkoholist. Det har pågått under flera år, och det har varit så mycket av en gråzon så det har varit svårt att inse att han faktiskt är alkoholist. Pappa har haft perioder i livet med psykisk ohälsa, och då trodde vi först att hans drickande hade koppling till dessa perioder. Men nu har han en osund inställning till alkohol även när han mår bra, och vi insåg för länge sen att han fastnat i ett beroende. Problemet är att han själv förnekar det helt. Jag tycker också att man märker av andra förändringar hos min pappa även när han är nykter. Han är mer lättretlig, tröttare m.m. Är därför orolig över hur detta påverkar hans hälsa i det långa loppet.

Vi har försökt allt i flera år. Har använt oss av alla samtalsmetoder och knep man ska använda sig av som anhörig. Vi har pratat så många gånger och lyft våra känslor och vår oro precis som man ska (jag-budskap, aldrig i stunden utan dagen efter o.s.v.). Vi umgås aldrig kring alkohol, har aldrig alkohol hemma. Firar inga högtider med alkohol. Alkoholen existerar helt enkelt inte i vår relation längre, men ändå så händer det gång på gång att han tar chansen att dricka när han får den, t.ex. på semester eller fest hos andra eller köper alkohol själv och dricker i smyg när han är själv. Och vi tar upp allting igen. Ibland är det bara som att han låtsas lyssna och ibland känns det som att han verkligen har lyssnat på oss. Han säger att han förstår och ska bättra sig. Det kan komma perioder där det går bra, men sen trillar han dit igen. På nyårsafton passade han på då han var på fest som vänner utanför familjen ordnade, och nu har vi märkt att han har alkohol och dricker i smyg i ett förråd/garage han har som sin arbetsplats. Det är 2-3 km därifrån och hem, och han kör alltså bil denna sträcka påverkad av alkohol. Hade polisen stoppat honom hade han åkt dit för rattfylla. Jag skäms för att säga det men jag önskar nästan att det ska hända, så han får ett uppvaknande.

Droppen var i helgen när han varit där en hel dag och kom hem två-tre timmar senare än han skulle, märkbart berusad och luktade av alkohol. Jag älskar min pappa och nykter är han världens finaste människa. Onykter är han en helt annan person: dryg, otrevlig, arg, svamlar, flummig… och det värsta är att han kan börja härja på min mamma om helt oviktiga småsaker. I helgen klarade jag inte av mer när han gick igång, jag exploderade och gick till försvar mot honom för min mammas skull. Men som vanligt förnekar han såklart att han druckit, och nästa morgon är det som att ingenting har hänt. Det värsta var att min treåring hörde allt detta och blev rädd och ledsen, och jag känner att nu har det gått för långt. Detta har redan gått ut över mig och mina syskon, våra respektive och vår mamma, men det ska inte behöva gå ut över mina barn. Pappas drickande måste börja få konsekvenser, och det enda jag kan komma på nu är att bryta kontakten. Vi orkar inte prata mer, diskutera mer, försöka hjälpa och stötta eller sätta upp regler, för ingenting funkar. Jag har ingenting kvar att ge. Jag har en treåring hemma och en bebis i magen beräknad senare i vår, och jag vet inte hur jag ska orka vara en bra mamma om detta får fortsätta påverka våra liv. Jag känner också hur detta påverkar mitt mående och min hälsa, och jag kan inte tillåta att detta får påverka min graviditet och bebisen, men är livrädd för vad den här stressen gör med oss.

Jag vill ha en relation med min pappa och att mina barn ska ha en relation med sin morfar, men jag kan inte hjälpa honom, prata med honom eller få honom att lyssna, och jag kan inte fortsätta umgås och låtsas som ingenting heller. Jag vet inte vad vi kan göra mer som vi inte redan gjort under så många år nu, då jag vet att vi följt ”handboken för anhöriga till någon med alkoholproblem” till punkt och pricka. Inget hjälper. Det har varit för många löften om bättring som har brutits, och nu orkar vi inte mer.

Det hemska är också hur detta påverkar vår mamma. Jag och vi (mina syskon) vill finnas där för henne, stötta och hjälpa henne. Hon vet att hon alltid har vårt stöd och vi gör vårt bästa för att hjälpa, men hon måste få hjälp och prata med någon professionell också, och vi har försökt flera gånger att få henne att göra detta. Hon är alltid den som ställer upp för alla andra, och jag är så orolig för att hon snart inte klarar mer och hur denna ständiga oro, stress och ångest påverkar hennes liv och hälsa. Hon vet att hon alltid är välkommen till oss och får bo här, men hon skulle också bli förkrossad om vi säger att vi inte kan vara hemma hos dem mer tills pappa inser sitt missbruk och tar hjälp. Jag känner mig inte trygg där längre efter den här helgen och vill inte utsätta mitt/mina barn för liknande situationer igen. Jag har insett att jag nog inte kan hjälpa min pappa, där är det nog bara någon form av konsekvens/bryta kontakt som återstår. Men kanske kan jag hjälpa min mamma att ta hjälpen hon behöver på något sätt?

Hej
Ser bara din fråga men tyvärr kan du inte som anhörig göra någon frisk, bara se om dig själv.♥️

@Hoppfulla Hej! Tack för att du tagit dig tid o läst mina tankar o elände.
Har läst i dina trådar också o känner igen mycket. Det är så dubbelt att känna samhörighet o bli glad över någon i samma sits när det samtidigt är sorgligt att fler går igenom o kämpar i samma skit.
Kan verkligen relatera till att hålla familjen flytande o dra hela lasset själv. Jag har börjat se mig själv som ensam förälder. Han är inte med!
Och skulle jag dra in honom i en fundering eller diskussion så faller det platt. Hans tankar är ofta ensidiga o ovettiga så jag skäms. Vill inte ta risken att han säger nåt plumt som sårar barnen, om de är med. De är rätt stora, övre tonåren o över, men vill skydda dem ändå.
Imponerad av ultimatum du ställt, även om det inte gett önskat resultat. Det är starkt gjort. Tolkar det som du är ganska öppen med ditt missnöje över din mans drickande. Stämmer det?
Jag har problem med tystnaden kring det. Vet inte hur det blivit så men vi pratar inte om hans drickande o han dricker i smyg. Under åren (Han har druckit problematiskt i ca 3 år nu) har jag tagit några allvarliga snack o talat om hur jag känner o lyft ölen som ett problem. Han har hållit med att han dricker för mycket men påstått att han inte är beroende. Efter dessa samtal har resultatet blivit att han dricker mer o mer i smyg.
Jag håller koll på 'öl-lagret' i perioder men är mest stressande o ger eg inget. Denna kontroll håller jag i min tur hemlig, så det blir så sjukt.
Min man dricker för att orka göra något. För att ta sig ur soffan. Innan ölen var han en mycket aktiv man. Han är smart o väldigt händig o kreativ. Alltid haft byggen o projekt på gång. Inte kunnat vara stilla. Nu ligger han i soffan o skrollar o mår dåligt över sitt inaktiva själv. Men så går han ut i garaget, tar x antal öl o kommer igång.
Så jag kan verkligen relatera till 'drick din jävla öl'! För då får han något gjort iallafall. Men ger samtidigt stor olust när jag vet att nu har han druckit.
Numera är projekten mer av ego-karaktär. Något han får infall om skulle vara kul. Kanske något vi övriga har nytta av men oftast nån 'leksak' illa dold i 'bra att ha' eller något som gården behöver. Jag orkar inte engagera mig längre. Har fullt upp med att sköta familjen o allt annat. Men jag säger inget! Jag orkar inte konflikten, surheten, den mörka blicken. Så jag skriker inombords.
Har många gånger tänkt att det vore lättare om det var värre i missbruket. Känns så dumt att säga, för önskar såklart inte det egentligen, o är tacksam för allt vi har som är bra. Men tänker likväl att om han varit våldsam eller supit så han ragglar fram eller spyr - då hade jag lättare tagit beslut o lämnat eller ställt ultimatum. Han är 'bara' lite lullig, o då mer aktiv, lite hela tiden.
Så samma här. Arg, ledsen o oerhört frustrerad!
Skickar en styrkekram till dig ❄️

@Kevlarsjäl62 Tack Kevlar! ❤️
Tack för att du delar. Det är fint att höra om dina planer framåt. Att du prioriterar dig själv o din tid, snart går i pension⭐ o njuter av små guldstunder i livet som ger glädje (fågelbordet).
Det glädjer även mig 😊
Och jag hör dig! Hör din reflektion över likheten i ditt tidigare o mitt nuvarande liv. Din oro värmer mig.
Det är nyttigt o bra att få höra dina, o andras här inne, erfarenheter. Att få input hur det kan bli, hur det kan fortgå o gå.
För där kommer ju inte jag hamna (eller hur!)... Jag kan inte se det, går inte visualisera. Och ändå kan jag med förståndet inse att så kan det visst bli.
Medberoendet är starkt.
Stor kram ❤️

@Hoppfulla Och en till här som känner igen det mesta. Märklig känsla när man upptäcker att andra upplevt samma saker och känner ungefär på samma sätt. "Drick din jävla öl så jag slipper känna mig skyldig till att ditt liv är trist", hur många gånger har jag inte tänkt den tanken. Du beskriver det så bra.

Hej @Kameleont. Jag har läst igenom dina inlägg från början till slut och det skulle kunna vara JAG som skrev dom. Vi har levt ganska lika. Är också trött, arg och ledsen. Känns som att det har gått för lång tid. Jag lät det gå för långt och nu när han av och till försöker hålla sig borta från ölen så känner jag mig bara besviken, frustrerad och irriterad. Känner inte att jag orkar bry mig. Utan ölen blir han passiv och ser ut som om hela livet är meningslöst. Och det är synd om honom som inte får göra som han vill och få njuta av livet. Att jag år efter år har hållit familjen flytande och samtidigt känt mig fruktansvärt ensam när han har druckit sin öl det är inget han förstår. Han ser bara att jag tar något som han älskar ifrån honom. Ibland känner jag. Drick din jävla öl så jag slipper känna mig skyldig till att ditt liv är trist. Vi har levt tillsammans i väldans många år och jag har tappat bort mig själv på vägen. Jag har liksom bara stått ut och accepterat detta öldrickande då han annars inte är glad. Öl gör honom glad för stunden. Dricker han några så snackar han sönder allt och alla.ingen orkar lyssna på hans pladder. Nej jag vet ärligt talat inte vad livet ska innehålla längre. Allt handlar om öl!!!

Hej.
Är en mamma till en son på 27 år som är alkoholist. Just nu nykter sedan 6 månader vilket är toppen. Det har varit många turer de senaste åren och mitt liv som medberoende har verkligen pendlat mellan hopp och förtvivlan. Och nu när han mår hyfsat bra, då känner jag att jag orkar rasa ihop.
Hur kan man fungera vanligt när man har ett barn med denna sjukdom?
Man vill hjälpa men frågan är om man ska det? Jag har curlat honom och jag vet att det är fel. Men när man ser hur dåligt dem mår, vad kan man göra?
Jag skulle vilja ventilera detta med andra föräldrar, många självhjälps program är mer om man har en partner som dricker och det blir inte riktigt samma sak.
Jag har börjat på KBT vilket hjälpt mig en del, men söker ”vänner” i samma sits.
Det är så svårt att prata med folk som inte vet vad det innebär att ha en närstående med denna sjukdom.

@has jag är så tacksam för att jag får höra hur det kändes för dig när du stod precis på den här platsen i livet. Det är jätteviktigt och skönt för mig att läsa. ❤️Tack!