Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar, det värmer. Jag och bror är 28 och 25. Jag har varit i kontakt med Alkoholllinjen en gång, tror det var i början av året. Har sett tips på forumet om Al-Anon. Kan inte riktigt få grepp om vad de gör, men kanske ska ge det en chans ändå?

nog att om du har de känslor du har för kombon särbo+alkohol, så kommer ju inte ett förhållande att funka om han inte slutar dricka helt, för den där oron som du känner nu kommer förmodligen att sitta kvar, oavsett om han bara skulle dricka en öl så kommer du bli orolig. Ränderna går aldrig ur- känslan om du förstår vad jag menar.

Så om jag fick bestämma vilket jag givetvis inte kan, så är det noll som gäller. Om det nu är som han säger så är det bara att skita i att dricka. Problemet är väl att det är så lätt att omvärdera det beslutet. Men om du nu väljer en nollgräns är det nog väldigt viktigt att vara konsekvent, en nollgräns är en nollgräns och inte ens folköl är noll. Bestäm dej själv först, tänk igenom om du kan hålla dej till det du sagt, kan inte du hålla dina löften/ hot, så behöver ju inte han lägga två strån i kors heller, och ni är tillbaka på ruta ett.

Förresten, att dra ner på drickandet är något man kan göra så länge man inte är beroende, men har man väl trillat över kanten så är det oerhört svårt, nästan omöjligt, det kan även trigga igång mer smygande och lögner.

Se mitt inlägg som det är, mina åsikter blandat med funderingar, jag är ingen expert.
Kram!/MB

I går kväll gick filmen "I skuggan av värmen" på tv. Såg ni den? Det gjorde jag (tillsammans med maken), och den grep mig ganska hårt.

Jag har varit den som har skrikit inne på psykakuten för att de inte ville lägga in honom.
Jag har varit den som har gråtit och trott att min kärlek skulle vara lösningen.
Jag har varit den som blivit bortvald för flaskan.

Men.

Jag har också varit den som, tillsammans med maken, hittat vägen tillbaka.
Jag har lärt mig hantera min del av missbruksproblematiken (även om jag ibland snubblar).
Jag har fått tillbaka min man.

Jag är så oändligt tacksam för att han kom tillbaka till mig, och för att han - en dag i taget - är nykter.

http://youtu.be/zCQdCO4-l3g

/H.

<3

:)

/H.

Hej endotter!

Vad jobbigt du har det... men du gör helt rätt som skriver här, det hjälper dig att få rätsida på dina tankar. Åtminstone är det så för många av oss andra.

Jag undrar: har du själv sökt någon hjälp för din egen skull? Och de andra i din familj (och då menar jag inte din mamma utan ni andra) - har de sökt hjälp?

Var rädd om dig!
/H.

PS. Hur gammal är du? Och din bror?

Jag tycker du gjort helt rätt och jag beundrar ditt mod!! Du inspirerar mig!

Tack för dina synpunkter Mammy Blue! Vad jag förstår när jag läser är att det eg inte har så stor betydelse vad jag gör eller säger, han måste själv inse att han måste sluta. Krasst bryr han sig inte om vad någon säger för alkoholen är viktigast. Han brukar säga att det bara är att skita i att dricka, det är väl inget mer med det, men ännu har han inte gjort det. Han har frågat mig om jag vill att han helt ska sluta dricka och jag har svarat lite svävande kan jag nog ärligt säga för jag tänkte att om jag säger att det är det jag vill blir steget alltför stort att ens försöka dra ner ens. Men nu har jag tänkt om och min avsikt är stå på mig att det är noll och ingenting mer att dricka tillsammans med mig i alla fall, jag har fått nog. Sen finns ju ändå osäkerheten där om det verkligen är så att han är så pass beroende att han aldrig mer kan dricka, det vet ju inte jag, men min gräns är 0 i alla fall. Jag låter kanske rationell och förnuftig nu men är rädd att han kommer kunna prata ikull mig när vi diskuterar igen, jag är rädd att jag ger efter men vill inte det egentligen, vill leva ett normalt liv. Ändå känns tanken på livet utan honom fruktansvärt tungt vi har ju planerat för en framtid ihop då vi skulle flytta ihop, nu känns ju det steget långt borta. Jag vore väl en idiot om jag gjorde det, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om jag ändå gjorde det.... Det känns verkligen upp och ned....!!

kan man nog ha olika åsikter om. Själv (som alkoholist) valde jag att gå ut på Facebook när jag försökt sluta på egen hand några månader. På det sättet stängdes många nödutgångar för mej, jag kunde ju inte välja att gå ut med någon för att få möjlighet att dricka, hela bekantskapskretsen vet ju om att jag är alkis.

Skäms- stämpeln som fortfarande finns i denna sjukdom tror jag försvårar tillfrisknande. Men detta gäller mej och mitt sätt. Det är svårt för mej att tänka i de banorna som anhörig, dels har jag inte riktigt landat i rollen som anhörig (sambon dricker för ofta och för mycket, dock har han en bra bit kvar till botten, fallet verkar ha bromsats av mitt tillfrisknande och mitt tjatande om mej själv och min alkoholism),dels är jag som jag är, inte direkt skämsbenägen av mej...

Men om sanningen är att någon dricker för mycket, så ser inte jag att det på något sätt kan hjälpa den personen att man tiger ihjäl det. Men därifrån till att tjata hål i huvudet på alkisen, det tror jag inte på. Man kan inte tvinga en alkis att bli nykter, men vetskapen om att alla vet kanske kan bli ett wake up call för alkisen?

Men å andra sidan kan man vända på det, och sucka över omvärldens inställning till alkohol och fylla. Det är mer eller mindre helt OK i mångas ögon att festa varje fredag och lördag, dessa människor skulle försvara sin rätt att bli packade till sista blodsdroppen. De är inte alkoholistet. Ännu. Men de gör livet svårare för oss som är det. Med dessa frisinnade alkoholvänner vill ju givetvis inte ha sin världsbild förstörd, och vill nog inte lyssna om man försöker förklara att deras festarkompis är alkoholist. Så ja, det finns många infallsvinklar...

Ursäkta om det blev lite rörigt och konstigt, jag skriver samtidigt som jag tänker...
Kram!

Hej hej Sorgsen44! Jag tror precis som mulletant att du har fattat ett klokt beslut. Din yngste son verkar ju också ta det bra. Har förstått att det ofta refereras till barnen som en "ursäkt" att fortsätta en trasig relation. Men barn är nog många gånger smartare än vi vuxna. Tror jag. Jag har ju inga barn. Även jag har i dagarna fattat ett beslut om att lämna. Inte för gott ännu. Tar väl ett tag innan man kommer dit. Men jag har valt livet och nykterheten nu. Att kunna må bra och då kan man inte ha en alkoholist vid sin sida. Tyvärr. För det gör ont att lämna. Även vi har hängt ihop i ca 26 år så det känns så konstigt. Men ändå rätt. Önskar både dig och mig styrka nu.

Ta hand om dig och dina söner. Det är ni värda!

Fia

och ja, fy för allt elände alkoholen ställer till med. Allt gott till dig! / mt

Nu har jag berättat för alla barnen idag.
Pappa får inga mer chanser...Nu orkar jag inte leva mer i ovisshet.
Sista svängen nu när han flyttade hem för femte ggn kändes bara bra i tre dgr... Sen kom oron igen hans dåliga humör o hans orkeslöshet.
Han jobbar.tränar sitt lag sen händer det inte mycket mer.
Jag sköter ALLLTID allt som vanligt.Får inte ens uppskattning för det.
Nu har jag beställt skilssmässopappren,jag vill inte mer jag vill må bra.
Yngsta sonen tog det bra,han har inte mått bra när pappa bott hemma sista vändan.Han tycker han är arg o lättretlig sa han idag till mig.
Bor vi själva vet han att det blir lugnt hemma.
Jag har nog kämpat i onödan o trott han vill ha sin Pappa hemma,men tydligen inte....
Känns helt sjukt att detta händer.
Våra första grabbar fick en underbar uppväxt med en trygg närvarande far.Men vår yngsta har inte fått samma trygga uppväxt tyvärr.
Är så ledsen för det,men nu kan jag bara finnas till för honom och ge honom ett tryggt hem.
Ja livet är verkligen inte en dans på rosor.
En ny dag i morgon....ser inte fram emot den men man. Måste orka för mina söners skull.
Han kommer så lätt undan i sin jävla lägenhet....usch o fy fan för Alkoholens fördärv för alla familjer....

jag menade verkligen inte att du tog någons tråd, men jag tror att det är bra för dig att ha en egen!
Var rädd om dig!

tack för stödet jag tror jag kommer fortsätta att var här, men ska ju försöka öppna en egen tråd så klart.
Tack sandwich för tråd-lånet!

att jag själv nog kommer hamna i samma situation som dig kerran, han kommer inte bry sig ett dugg i att det blir slut. Jag tror att han kommer rycka på axlarna och dessutom leta upp en ny tjej fortare än kvickt. Eftersom han är väldigt charmig och ser bra ut blir det inga problem och mitt hjärta kommer brista! Jag vet att jag måste stå ut med det, men just nu känns det otroligt jobbigt att tänka på ett liv utan honom. Ni tänker väl att jag målar fan på väggen i förväg och det gör jag ju men att oroa mig är jag en mästare på vid detta lag. Jag har väl inbillat mig att jag betytt något för honom. Men tiden får väl utvisa, jag får försöka leva så gott jag kan. Jag har pendlat fram och tillbaka i min ståndpunkt om han verkligen dricker för mycket för att jag ska tycka det är ok, jag har förklarat för honom vad som händer med mig när jag ser att han är full, vilka känslor det väcker. Han har aldrig skadat mig fysiskt, så rädd har jag aldrig behövt vara för den saken. Men jag är rädd för vad som kommer ske nu. Han är inte gravt alkoholiserad, men dricker vin och öl flera glas varje dag så att han blir full. Han tål mycket och blir aldrig sjuk dagen efter, mår aldrig illa vad jag vet i alla fall. Det blir inget större sammanhang i det jag skriver men måste få ner tankarna. Det är till stor hjälp att läsa era trådar här.

(jag hoppas att vi får låna din tråd Sandwich) du har kommit en bit på väg Särbo11!

Jag har också hört glaset gömmas - det är medberoendet i dig som hör allt sådant, som är misstänksam och försöker kontrollera.
Jag förstår känslan av ångest efter ditt mail, men du gör rätt - håll i!!!! Du har talat om vad du vill och tycker, men jag tror att han (liksom många andra alkoholister) är van vid att du gör det, men sedan faller du till föga igen.

Jag känner med dig och förstår - jag har levt med en alkoholist (men som dessutom utövar framförallt psykiskt våld). Jag vet hur elak man känner sig, men det är bara så du kan visa att du menar allvar!

Fortsätt skriv!!!
Kram

För några dagar sen var jag rasande arg skitförbannad och helt säker på att jag inte kan leva med de alkoholvanor min särbo har, jag har försökt prata resonabelt med honom på alla möjliga vis, tillslut utan att nå fram skrev jag i desperation ett mail till honom som beskrev alla de påståenden man kan göra om en alkoholberoende. Jag var förbannad och arg och bad honom söka hjälp och att jag inte tänkte delta i fler aktiviteter m alkohol. Nåt svar har jag inte fått.... Nu har jag ont i magen har ångest och känner mig som en skit! Förtvivlat ledsen och urusel människa. Tänk om det är jag som inbillar mig att han dricker för mycket? Men det är det ju inte, tankarna far runt runt. Sist vi sågs i söndags var han full när jag kom till honom oförberett, han satt i v-rummet och åt, jag hörde när jag klev in att han gömde vinglaset (hur fan kan man höra det förresten...? Men jag lovar att jag hör!!!) han klev upp och gick in till köket för att börja diska mitt i maten. Jag gick ju förstås efter honom till köket och när jag pratade med honom märkte jag hur full han var. Jag anklagade honom att han druckit för mycket men han förnekade det och sa att ja, det beror på vad man jämför med..... Då svartnade det nästan för mina ögon och jag gick därifrån. Han har jobb och klarar det bra åker buss till jobbet varje dag. Han är social trevlig och jag tror många skulle tvivla på mig om jag berättade det för dem. Några nära vänner känner dock till detta, en av dem har också sett hur det kan vara. Vi har varit ett par i över 20 år och för två år sen lämnade jag honom, flyttade till egen lägenhet men efter en tid började vi umgås och när vi träffades i början var han väldigt sparsam m alkohol sen har det smugit sig in mer och mer igen. Nånstans vet jag att jag inte har fel, men varför tvivlar jag ändå? Nu har jag ont i magen mår illa huvudvärk och hemma från jobbet.....!!! Fy fan!

... och står upp för mig själv och det absolut viktigaste: jag står upp för flickorna!!!

Idag fick jag en fin komplimang av en kollega: "Jag vet att du har det jobbigt provat emellanåt, men du ser så glad och pigg ut nu för tiden!" Blev så glad - det är ju så jag oftast känner mig - mycket gladare, mycket piggare och mycket, mycket nöjdare! Det är kämpa och sorg och allt emellanåt, men all tär bättre! Är så glad att jag lämnat!

Ja, han kom tillbaka och ville ha med barnen. Han skrek och gapade och barnen är rädda. Jag försöker nå socialtjänsten och funderar över vad jag ska göra nu... Den stora flickan har bett mig upprepade gånger att lova att jag inte ska bli så arg som pappa, att hon inte vill vara hos pappa eftersom hon är rädd att göra dumheter och att han ska bli "sådär arg"...
Och jag vågade inte ringa, men jag stod upp för mig, jag stod upp för barnen, jag lät honom inte ta med dem trots alla hot - för att jag inte tror att det blir bra för barnen. Det var inte av egoistiska skäl, utan enbart för att barnen var rädda, de ville inte släppa mig och sa att de inte ville åka med... Och jag förstod skräcken och rädslan.

att det nu gått in på riktigt hos honom att du faktiskt menar allvar och inte kommer tillbaka - och nu tar han ut sin ilska och vanmakt på dig, vill rucka på din sköra tillvaro, slå hål på ditt självförtroende. Jag tycker han verkar farlig och håller med de andra - ring hellre i preventivt syfte, han har ingen som helst rätt att behandla dig såhär!
Vad gäller det andra du skrev om rädslan att lura sig själv och att ens "lycka" ska falla ihop som ett korthus känner jag mycket väl igen, tycker inte alls det låter fånigt! Känslan att bli lurad och tom skrattad åt att man trodde att man skulle få det bra...I mitt fall kommer den sig av att den lyckliga barndomen visade sig vara just en lögn, kanske har du också upplevt något tidigare i ditt liv som du inte bearbetat än eller inte ens kommer ihåg ännu. Den enda säkra lyckan säger de ju att man måste hitta i sig själv - när man slutar svika sig själv och sätter sig själv främst. Där har du kommit långt! Men ett år är kort tid, tror säkert att du kommer känna dig vilsen fler gånger innan du kan andas ut. Tänk iallafall på att du här är en förebild och stor hjälp för flera av oss, låt ingen komma och dra ner dig igen!
Kram

även om du inte ringde polisen tidigare då exet kom och hotade dig så kan du fortfarande göra det. En anmälan kan du alltid göra efteråt.
Du kanske kan ringa din kontakt på kvinnojouren att följa med dig? Du har gjort allt du kunnat, lämnat honom, hittat eget boende, dragit gränser. Eftersom han inte respekterar dem så kanske du behöver hjälp (polisanmälan) för att han ska göra det?

Jag blir väldigt orolig för dig när du skriver du har knappat in 112 redan på mobilen. Skriv gärna när du kan. Du vet att han inte behöver "slå" dig för att du ska kunna ringa polisen. Det "räcker" med de saker han kallar dig för då han kommer och skriker och det är upp till polisen att rubricera vilken typ av brott som kan ha begåtts.

Kramar till dig!

- det är helt naturligt att du rör dig upp-och-ner, hit-och-dit i dina känslor OCH det friskt och sunt och starkt att du kan se och känna och sätta ord på att du är ledsen och rädd men inte knäckt! Det är din friska kärna som talar och du kommer att kunna hjälpa barnen att ta till sig att sån här är deras pappa och därför valde du att flytta ifrån honom. Han har fina sidor och han har svåra sidor och du valde att göra dig fri - för att rädda dig själv! Jag tänker som Lelas att han förstås måste ta ett annat ansvar när du försvann och visst är det ju bättre att han fixar saker än att det förfaller omkring honom? Han osunda sida, hans oförmåga att hantera svåra känslor kan du inget göra åt - det vet du alltför väl - MEN du kan lära dig, och du håller på att verkligen på att lära dig att skydda dig själv psykiskt och fysiskt. Du håller på att läka och bli hel från de sår och märken du fått... Du har gjort ett fantastiskt jobb med dig själv för att göra dig fri.
Vilken kämpe! Vilken förebild för din tjejer! Kram, kram / mt

Du har kommit långt du!
Önskar dig all lycka på färden!

Kram och tack för dina ord!

Är så j-a knäckt - igen.
Nej - jag är så himla ledsen, och ganska rädd, men jag är inte knäckt. Detta är mitt liv och jag tänker inte låta en sjuk idiot knäcka mig.

Min stora skräck i livet är att jag ska leva i tron att allt är bra och tro att det ska vara det, för jag liksom vet inombords att det kommer en smäll eller ett nederlag när man minst anar det. Ja, jag vet inte om det är tydligt, men jag vågar inte ta ut glädjen ifall jag blir besviken... Låter nästan fånigt när jag skriver det, men jag vet att fler skrivit liknande här på forumet.

Och - återigen har jag fått bevis för att min exsambo är psykiskt sjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli så lurad av hans fina fasad, varenda gång dessutom. Känner mig så dum/naiv.
Det är något som är så himla fel i honom och med tanke på flickorna och vad de får se/höra så är det rätt jobbigt, men jag ska härda ut. Jag är rädd för honom igen - så rädd idag att jag har 112 inslaget i telefonen ifall han kommer tillbaka ikväll igen. Skillnaden nu för tiden är att jag står upp för mig och för flickorna, jag försvarar dem och mig när han hotar, skriker, skäller... Lugnt och metodiskt ber jag honom sluta, säger att han inte ska prata så inför de gråtande barnen, ber honom åka härifrån. Och - jag har så många gånger tidigare varit nära att ringa polisen i ren skräck, men jag har aldrig vågat - och jag borde ha ringt förut idag, men vågade inte inför flickorna - men kommer han tillbaka igen, om han så rör dörren, så ringer jag polisen. Nu är det nog.

Jag har bett honom att gå och nu räcker det - jag tänker inte bli kallad fitta, hora, äckel och allt annat som kommer ur hans mun. Jag tänker inte tolerera att han beskyller mig för att inte bry mig om barnen, att han hotar med att ta livet av sig, att han dyker upp vid mitt hus, att han hotar och skriker och nu tom tappar fattning så att han inte bryr sig om andra ser, att han går upp mot mig och viskar med drypande hat i rösten och småknuffar mig...

Mitt i allt detta så är jag så tacksam mot mig själv att jag lämnat honom - för nu är känslan så nära igen, känslan av skräck när jag går och lägger mig i vårt gemensamma hus, rädslan, paniken och skräcken när jag inte visste när (för det var alltid när, aldrig om) han skulle komma och skrika, hota och möjligen kasta något på mig, eller om han skulle bli full eller... Men nu är skillnaden att när jag går och lägger mig idag så kommer jag att gå och lägga mig i MIN säng, i MITT hus och jag kommer kunna sova gott utan oro - för det finns ingen som kommer att skrika, hota och kasta saker på mig.

Jag är ledsen, väldigt ledsen, att det är så här, men jag kämpar. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu - funderar kring barnen, vad de ska behöva utstå, men jag har inga svar...

Hej, flygcert-vännen!

En snabb liten tanke från mig som skriver här allt mer sällan, men som följer dig med stolthet:

Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta.

Massor av kramar!
/H.

är väl mänskligt och till och med förnunftigt! Att du har barn med din ex är väl ett bevis så gott som något på att han har egenskaper som du gillar. Och att man längtar efter kramar och närhet...ja även om vi har våra barn som kan ge oss en del av det - nog är det härligt att släppa taget bara för de par sekunder en kram varar och känna att man inte måste klara allt själv...
Du har gjort en sån otrolig resa igenom din tråd, varit med om så mkt psykisk misshandel och det är inte konstigt att du nu ser dig som en annan person. En person som kan ta sig an det mesta! Stort grattis till dig :-)
Att du inte helt kan glädjas med din ex att han numer har bättre snurr på det praktiska är också fullkomligt mänskligt. Men kanske du ska vara glad att det inte kom innan du gick - då hade du kunnat hoppas igen, förlängt ditt lidande lite till...
Jag är ju en obotlig optimist och hoppas ju alltid på lyckliga slut - i ditt fall kommer det alldeles säkert! Kanske med någon ny som kan uppskatta dig för den du är eller långt senare med din ex ifall han skulle hitta mod att titta in i sin själ och komma på varför han måste trycka ner dig för att må bra...
I vilket fall som helst kommer du att flyga vart du vill! Kram