Senaste kommentarerna i forumet

som nyss släppts från häktet. Jag har tidigare skrivit om honom (inte ex-sambon alltså). Han är gravt alkoholiserad och när jag fick reda på att han blivit häktad så tänkte jag faktiskt; skönt, då kan/behöver han inte dricka på ett tag. En del av mig hoppades också på att han där skulle komma att fatta ett beslut om hur han vill att hans liv ska se ut sedan på utsidan. Jag vet att AA ibland besöker häktet. Jag hoppas också att sedan när domen faller, vilket lutar åt fängelse, att han försöker komma till en anstalt som också erbjuder behandling.

Jag kan inte fatta, trots att jag vet att det är en sjukdom, varför han väljer att dricka redan samma dag han släpps från häktet. Han har varit där i två månader och har ju redan gått igenom själva avgiftningen med skakningar o.s.v. så han hade ju värsta chansen då han redan klarat vara nykter i flera månader. Antar det är skillnad på att tvingas till nykterhet då han varit frihetsberövad och att faktiskt vilja vara nykter.

Jag gav honom en stor kram, trots spritångorna så blev jag glad av att se honom. Jag försökte uppmuntra honom till att söka sig till en anstalt med behandling men han såg bara skamsen ut och tror inget når fram när han druckit. Jag sa att om han väljer att inte dricka så är han hjärtligt välkommen att komma över på en kaffe någon dag. Vad mer kan jag göra? Retorisk fråga då jag vet svaret, ingenting, shit nothing,nada. Och det är frustrerande och det suger verkligen att se en vän fatta sådana idiotiska beslut som förmodligen kommer leda till hans död.

Så oerhört hopplöst. När han var häktad blev han av med sitt boende. Man skulle kunna tro att det är att nå sin botten, komma ut ifrån häktet och sakna bostad, men tyvärr tror jag inte att det är det för honom. Jag tror att det bara gör att han tycker så synd om sig själv och hittar ännu en självklar anledning till att fortsätta dricka utan att se att bara han själv satte sig i den situationen och bara han kan bryta det här.

Det förstör inte mig. Jag kan hantera det då jag känner jag kan ha en distans till honom och han har alltid respekterat när jag sagt jag inte vill träffa honom onykter. Likväl är det sorgligt.

... har jag skrivit här i ren desperation - i ren ångest har jag behövt råd, tröst, stöd... Och ibland har jag skrivit bara för att ha kvar för mitt eget minne. Men vad tacksam jag är för er alla, er närhet, era kommentarer och att ni funnits här. Tack!

Känner en stor sorg: nu är allting avslutat med exsambon.
Mindre än ett år efter att jag började skriva här så har jag tagit klivet från att inte veta om det var mig det var fel på, om det var ok att göra som han gjorde, inte veta om jag skulle våga lämna honom, oro för barnen, oro för om jag skulle klara mig själv, osäkerhet, handlingsförlamning och allmänt kaos till att lämna, vara rädd och ledsen, att resa mig igen, att ordna boende, att må bättre, att försöka stå upp för mig själv och ordna bättre boende...
Och nu är vårt liv så definitivt över - nu har vi delat alla våra saker, vi har delat vår tidigare gemensamma ekonomi, allt är över. När jag tog de sista sakerna var jag så oändligt ledsen, exsambon likaså. Han sa att han älskar mig och han sa "förlåt för allt han gjort" utan att ge exempel på vad han menade... och jag ville bara krama honom, det var så mycket sorg. EN del lättnad - nu är jag min egen, nu kan ingen bestämma över mig, men också så oändligt sorgligt.

Ibland gör det ont - jag trodde det var för livet, och nu tror jag inte att jag tror på kärlek längre. Jag mötte exsambon och trodde på kärlek vid första ögonkastet, men nu tror jag bara att kärleken är blind, för mig. Jag vill inte vara bitter, men jag kommer att leva mitt liv för mig, jag vill inte gå och tro/hoppas att jag ska träffa "mannen i mitt liv" igen, som alla vänner, släkt, kollegor osv gärna vill prata om att jag ska göra... Det gör ont. Ibland är det ensamt.

Kram till mig själv och till er!

Försök hitta dina drömmar igen!!
Du vet - jag har varit där du är: jag har varit så tveksam över hur jag ska göra med mitt liv, varit orolig att välja fel, känt att jag inte orkar tänka mer än älta det jobbiga, men du har tagit klivet att skriva här!
Jag trodde att mitt liv skulle vara sorg, oro, ångest, ekonomiska problem osv osv för evigt - men det blir bättre, om du tar ett beslut som du tror på!

Senast idag sa min 4-åriga flicka: "Mamma, jag vill att vi gifter oss igen; du, jag, lillasyster och pappa". Jag försökte förklara att vår kärlek till varandra tagit slut, men att vi alltid vill vara med barnen osv, men det är uppenbart att det är en sorg för henne också - men hon är så liten: det är skillnad för dina barn tror jag?!

Ta hand om dig - du är viktig!
Kram

Tänker på dig!
Min sorg blommar upp, lägger sig och livet är lite i harmoni, och så går det i vågor. Över lag är allt bättre - men jag minnns sorgen när jag hade tagit mitt beslut, och jag minns hur viktig du var i just den stunden, och innan och efter! Du är stark, och du är värd det bästa!

Kram

Har du slutat ha framtidsdrömmar? För du vet, ditt liv behöver inte se ut så här. Oftast är det lättare att faktiskt vara ensam än att leva med känslan av att bli osynliggjord.

Vad är du rädd för ska hända om du lämnar honom? I trådstarten skriver du om barnen, att du är rädd han ska dricka då de är hos honom vid en separation. De är tillräckligt gamla för att kunna ringa dig om något skulle hända. Tror du inte barnen skulle må bättre av att ha en mamma i sitt liv som har självkänsla, styrka, ork och visar dem att du och dem ska respekteras? Det måste ju vara bättre för ett barn att leva med en mamma som är glad, mår bra och kan överföra en framtidstro till dem. Visst han kan ju få umgängesrätt men oavsett om de skulle känna sig otrygga hos honom så går det ju faktiskt att göra något åt och allt måste ju vara bättre än att känna sig otrygg dagligen som de måste göra nu, i.o.m. drickandet och stämningen som är mellan er två.

Jag vet att det inte är något lätt beslut att fatta men fundera på vad det är som hindrar dig ifrån att förändra ditt liv till det bättre, för det kan bli bättre. Läs Flygcerts tråd vettja. Tycker era berättelser har flera likna beröringspunkter men hon har lämnat, med barn, och skriver väldigt ärligt om det som är/varit svårt och det som är positivt och stärkande.

Kram på dig!

Hej mina vänner. Det var ett tag sen nu. Sommaren har flutit på, varit helt ok. Dock är nu hösten, skolstart, aktiviteter och möten i full gång igen. Det blir så tydligt att jag är ensam om att ta ansvar för barn och hem- jag är ensamstående i en tvåsamhet.....
Det blir också tydligt att han inte bryr sig om vad jag känner- det har jag iof känt länge- men nu börjar jag se och veta att han bryr sig inte om någon annan än sig själv. I för bifarten säger han alltid- "ja, det är vad du tycker och känner, ja" och så gör han alltid det han själv vill. Om jag vill att han ska följa mig på första föräldramötet på högstadiet eller om jag vill att han kommer hem och firar vår dotters 13-årsdag (trots att han är på jakt och blir borta i 2 veckor. 5 mil hem)så får jag alltid detta kastat i ansiktet att jag är fjantig som blir ledsen och att jag överreagerar när han inte följer/kommer hem. Mina känslor är inte viktiga- finns ingen som helst respekt för mig och min person. Det är så tydligt. Jag är ingen, inte värd att respekteras, känner mig som något som katten släpat in, känner mig som den osynliga figuren i Mumindalen......
Årets jakt har börjat och jag kommer aldrig att välja mig vid denna tillställning. Jag vet att sambon festar fruktansvärt mycket under dessa veckor och det äcklar mig- allt känns så oseriöst och osexigt. Jag har bestämt mig för att inte ringa honom- för jag vill inte höra att han druckit- det gör mig bara ännu mera förtvivlad, arg och orolig. Nej, det är bättre att jag och barnen sköter oss själva och låtsas som att han inte finns- hemskt att säga- men så känner jag. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör- allt kommer ändå alltid vara mitt fel i hans ögon...

Nog kan jag se en slags andlighet i saker och ting, håller trots det med Markatta att man för katten kunde skriva om texterna - det finns nog en eller annan som lagt benen på ryggen efter det första mötet med sådana formuleringar! Själv är man ju strängt religiös uppvuxen och är van att gäspa varje gång Gud nämns ;) Skämt åsido - för min del blir det ngn form av försyn som får ta platsen, om jag ersätter gud med min egen person (även den förfinade versionen) blir det svårt för mig att se var kontrollbehovet slutar och förtröstan börjar.
Du har nog rätt med feedbacken, Markatta! Man är så van vid den att man inte fattar att all kraft till förändring sitter inuti. Och att våra impulser att ge andra råd är en av huvudorsakerna att vi hamnat i dessa beroenderelationer. Har inte tänkt på det ur den synvinkeln - tack för tipset! Vissa saker kan man ju trots allt ta till sig ;-)
Kramar till er båda!

bara varit på ett enda möte, jag drämde till med stora Landsmötet med en gång. Men jag har läst och funderat lite, samt pratat med troende i min närhet. Är själv inte religiös så det stör, men har för mej själv sammanfattat AA:s "Gud" och "andlighet" i den stora inre trygghet och lugn man känner när man hittat pusselbitar som för livet åt rätt håll. När man känner att man inte har axlarna spänt uppdragna uppe vid öronen, när man nöjt kan slappna av och tänka att ja, jag kan.

Den inre tryggheten kan nan nog som anhörig bara uppnå när man släpper kontrollen över sin anhörig och accepterar fullt ut att man gjort det man kan, bollen ligger nu hos min sambo, jag har berättat delar av min utförsbacke för honom, det är upp till honom att ta den.
Men för min egen del, som nykter alkis känner jag mej oerhört lugn och trygg, harmonisk, andlig? i att jag gjort mitt val, att jag lagt mitt liv i Guds/ mina egna händer.

Snurrigt blev det, jag vet vad jag vill säga, men skriva det är en helt annan sak.
Kram!/MB

är det möjligt med vänskap/kärleksrelation oavsett vad han gör? Visst kan man bara styra sitt eget liv, eller snarare välja hur man vill leva sitt liv. Även om du jobbar med dig själv, din kärna som du skriver, tror du att du skulle må bra av att leva med honom om han fortfarande dricker? Fundera på vart din gräns går för även om du inser att du inte har någon kontroll över hans drickande så kanske ändå en oro finns där över honom när han dricker?

Modigt av dig att gå på möte! Jag tyckte också att det var skumt i början att "dela" och inte ge eller få någon feedback. Men jag märkte efter ett tag att feedbacken kom inom mig, alltså att jag kom till egna insikter dels genom andras delningar och faktiskt också genom mina egna. Eftersom man är där för att hjälpa sig själv så ser jag också en poäng att fokusera just på sig själv och ta till de råd man får indirekt genom delningar. Det kan också vara en befrielse som medberoende att få ett utrymme där man själv får stå helt i fokus och likaså när någon annan pratar att "slippa" vara den som ska "hjälpa" någon annan. Genom att lyssna till andras berättelser kan man hitta de råd man behöver ta till sig. På samma sätt som att här på forum så kan man läsa andras trådar utan att själv skriva något och ändå få en massa behållning av det. Ge det en chans. Gå dit, dela, lyssna och sedan kan du ju vrida och vända på saker i din skalle och här med oss på forum. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Ta ett steg i taget du, annars blir det alldeles för mycket på en gång. Det spelar ingen roll om ni behandlar ett annat steg på mötet än det som du jobbar med hemma. Någon gång kommer du ikapp. Jag går inte längre på möten, så jag kom inte så långt, men jag tror att alanon på samma sätt som AA har ett sponsorsystem. Kanske någon annan kan svara på det? Alltså att man efter ett tag har en sponsor som kan hjälpa en igenom stegen. Under fikat brukar det ju finnas tid att ställa frågor också.

Även jag hade problem med alla gudord. Jag tycker texterna är föråldrade och fattar inte alls, om man nu bara kan byta ut gud mot sin högre makt, varför man inte också gör det i texterna. Gud är ett så värdeladdat begrepp och för att inte vara exkluderande så tycker jag det borde ersättas med ett mer neutralt. Själv ersätter jag "gud" med "mitt innersta jag" då jag anser att det är en vishet som kommer inifrån mig, den jag är när jag är helt ärlig och sann. Hoppas du hittar något som funkar för dig.

Kram på dig!

jag orkat skriva men jag har lusläst alla trådar och samlat kraft... sist jag skrev i min tråd bröt jag all kontakt med min ex eftersom jag inte kunde träffa honom utan de gamla känslorna. Nu har jag haft snart en månads "avvänjning" och det har väl gått sådär... Har visserligen inte haft något "återfall" men suget har varit där varje dag ;-) Jag har använt tiden till terapi, böcker om medberoende och nu senast mitt första al-anon möte ikväll. Och visst har det hjälpt en del - jag ser mina kontrollbehov mycket klarare nu, förstår att det jag trott vara hjälpsamhet från min sida har varit ett förtvivlat försök att få kontroll över situationen. Det kommer att bli svårt för mig, men jag måste tro att saker och ting utvecklar sig som de skall och måste - utan att jag blandar mig i.
Och mitt i alltihop hör exet av sig igen och vill träffas och prata... Vet inte vad han vill och inte heller om jag är stark nog att hålla mig neutral - vad jag tyvärr inser är att jag är långt bort från att släppa hoppet! Att han fortfarande dricker vet jag, inte i vilken utsträckning. Kanske en utopi, men hoppet jag har nu gäller inte hans alkoholproblem utan mina egna - om jag hittar min egen kärna är kanske en vänskap/kärlek möjligt oavsett vad han gör? Men där är jag ju iofs inte än!
Mycket i huvudet ikväll - och konstigt var det på al-anon men man kanske vänjer sig! Man har så många frågor att ställa, vill diskutera, föra dialog som man är van vid...men man får liksom nöja sig med vad folk väljer att berätta... Sen vill man ju ha råd och tips av dem som gått igenom en del, men det funkar tydligen inte så att man kommenterar och ger råd, hmmm svårt för en som ska vrida ut och in på allt som jag. Och det här med de tolv stegen - ska man jobba en efter en eller alla lite samtidigt? Vissa känns ju med alla gudord närmast omöjliga - även om jag vet att jag kan ersätta gud med min högre makt.
Blir lite att grunna på i veckan...

och lär mej.

Kram!
/MB

med fina utsikter :-)

och vet att du vet det...
Forum är en bra plats att öva sig i sinnesro...
Kramar / mt

att se det stora i det lilla... det är stort.
Kram / mt

...på återbesök och blivit mer än godkänd så utsikten ser god ut inför helgen.

Passar på att strosa runt lite bland folk. Åh, vad jag njuter av att kunna röra mig fritt ( just nu lite långsammare än vanligt), möta människor, ta en fika, få del av världen runt mig. Kravlöst, öppet, stilla, se leenden...så bortskämda vi är här uppe i norr och jag passar på njuta extra mycketnär jag nu är schemafri.
Önskar alla allt gott! Njut det lilla, det är stort!

...vännen..all respekt till dig.

Lyfter på hatten och överräcker rosen. Adde misstycker nog inte ;)

..jag "ser" dig, det gör jag alltid...

Berra

till dig du fina människa !

så är jag så glad att ni finns här på anhörigdelen, mina klippor, hoppas ni vet vilka ni är. Ni får mig att skratta, gråta, känna. Ni är anonyma människor men som ändå betyder mycket.

Jag är blir påverkad av vad andra skriver på forum. Jag får sätta mig på tangentfingrarna när jag vill gå in på alkisdelen och "hjälpa", reda ut, lösa och komma med råd. Jag är medberoende och jag är människa. Jag läser Addes ord till Kerran för ett tag sedan om att släppa taget då en människa inte själv har en inre önskan om att sluta dricka. Det får mig att inte agera på impuls. Även på ett anonymt forum behöver jag se om mina beteenden som om forum är ett litet mikrosamhälle där rollerna kan befästas precis som ute i det övriga samhället. Det som gör det lättare att bryta här är det anonyma skrivna ordet, med inloggning när man vill finns också en större möjlighet att trycka på sin egen pausknapp än vid möten in real life. Det ser jag som en resurs som jag kan använda mig av för att öva. Ibland är det så enkelt som att byta, gå till ett annat virtuellt rum och läsa följetongen på hatten och rosen. Humor är en jävligt bra pausknapp.

Berra skriver att han läser allt som skrivs på forum (hej Berra!). Det gör jag nog också för det mesta. Oftast tänker jag att det bara är de som svarar som läser men så är det ju såklart inte. Jag följer vissa trådar där jag själv inte skrivit så mycket som hej men får ändå behållning av det. Det påminner mig om vilka stora avtryck vi lämnar hos varandra här, ibland utan att ens veta om det. Utan att drabbas av hybris så tycker jag det är en häftig känsla/tanke att kanske själv ha hjälpt någon jag aldrig varit i kontakt med, bara genom att skriva om mig själv. Det gör det samtidigt ännu viktigare att jag ibland kan trycka på min pausknapp.

Inatt drömde jag att jag drack alkohol, en massa glögg av någon anledning. Jag kände en oerhörd skuld och skam, i drömmen, inför min pojkvän, för att jag sagt att jag ska vara med honom i nykterheten (i verkligheten alltså). När han i drömmen kom till festen så vände jag bort huvudet då han skulle krama mig och jag kedjerökte en massa cigaretter(som jag i verkligheten slutat med) för att han inte skulle känna lukten av starkvinsglögg i min andedräkt. Jag vinglade och startade slagsmål. En riktigt obehaglig dröm men i efterhand, nu när jag vaknat nyktert, ändå intressant. Bara en dröm visst men jag undrar ändå om det var så här han kände då han drack och smög med det för mig, vilken jävla stress att dölja och rädslan för att bli påkommen och konsekvenserna, usch! Kanske John Blund ville att jag skulle få lite perspektiv, känna på hur det kan vara på andra sidan.

Kramar!

kl med bild :) "I vimlet träffades också de nära vännerna Adde och sorgsen... han i .... medan hon glänste i ... Oj, oj:)
Kramar till er båda, nu måste jag springa iväg med ett leende på läpparna :) / mt

gillar ide'n med en hatt :-)) Kanske en sån där joddlarhatt ?? Eller pillerburkar liknande de som engelska drottningen har på hästtävlingarna ?? :-)))

det du beskriver, så väl, så väl. Steget före för oss som delat hus och hem var när potentiella drama-ämnen löstes upp lika tydligt som när dimma löser upp sig... Som jag redan skrev så känner ja igen mig i din egen resa också. Kramar i hasten / mt

fortfarande, varma krya-på-dig hälsningar! Klokt att du fortsätter skriva, precis som markatta skriver idag så handlar det ju mest om mig själv...
Häftigt att du och Adde kommer att träffas:) Röda rosen blir fint:) Kramar / mt

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom för. Ni som följt mig här vet ju vem jag menar. Den person jag levt med och som ledde till att jag sökte mig hit till forum i förtvivlan. Då när jag började skriva här så trodde jag att det var just det jag behövde få hjälp med, få honom att sluta dricka. Nu vet jag bättre, att jag inte kan få honom att sluta. Jag vet också att i och med att jag sökte mig hit till forum så startade jag en process som visade sig vara så mycket större än att "bara" hantera en relation med en alkoholist. Vad är det Adde brukar skriva, en genomgripande förändring av mitt liv, eller något sådant.

Så här är jag nu, mitt uppe i en genomgripande förändring av mitt liv. Mysterium tremendum et fascinans. Jag skräms men dras till det på samma gång.

När jag läser tillbaka så märker jag att jag skriver numera alltmer utifrån mig själv än om min alkis och det är bra för det är ju mitt liv och allt det där. Men han är fortfarande en stor del av mitt liv. Det har nu gått en månad utan alkohol. Ingen av oss ropar hej för det men visst fan känns det jättebra. Aldrig tidigare har vi kunnat prata såsom vi gör nu, utan att det känns som att han lägger ansvaret för nykterheten hos mig. Han har mycket stöd, beroendecentrum, kurator och mansgruppen.

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Han förändras. Har mycket lättare för att gråta, ja överlag närmre till hela känsloregistret men mindre arg. Är det vanligt? Jag har läst på alkisdelen att många blir griniga och irriterade alternativt går som i ett euforirus men jag ser inget av det. Jag försöker låta honom ha de känslor han har men det kräver också mycket av mig i förändring av gamla beteendemönster vi haft i varandras närhet. Det är svårt men jag vill lära mig för den mannen jag har fått se nu vill jag fortsätta lära känna.

Det jag gillar mest är ärligheten. Det lustiga är att ärligheten kunde komma först när jag själv slutade att döma. Den är heller inte så dramatisk. Ett exempel på hur det kunde vara för ett år sedan:
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag..." (Jag avbryter)
Jag: "Men är du helt jävla dum i huvudet! Gör du det så drar jag och kommer aldrig tillbaka!" Följt av bråk på bråk på bråk.

Nu
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag men jag kom fram till att jag bara hade haft en riktigt dålig dag på jobbet och gjorde x istället."
Jag: (kramar) "Jag är stolt över dig"

Och sedan behöver det inte vara något mer. Det här kanske är självklarheter för de flesta men för mig är det stort, inte dramatiskt men stort att kunna prata om svåra saker på ett vardagligt sätt. Alkoholen är varken en flodhäst i vardagsrummet eller en pågående explosion. Luften vibrerar inte längre av laddning när ämnet förs på tal utan kan talas om, ibland under förlösande gråt men oftast bara under en kaffe eller under en promenad.

Även om jag tänker att vi någon gång kanske kommer att bo tillsammans igen så känns särbolivet helt rätt just nu. Jag behöver utrymmet och tiden för mig själv. Det känns helt logiskt att nu när vi ska lära känna varandra på nytt att vi skyndar långsamt. Det är också härligt att kunna längta efter någon nu. Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen. Det är viktigt för mig att kunna skilja på de känslorna.

Kram på er!

...tack för din omtanke. Du är en klippa!

Har nog sett samma filmer ;)
Fantasin flödar ofta, det är befriande och ger mig själv ofta leende i mjugg i olika sammanhang.

Skönt du finns kvar här inne men det är väldigt tomt på folk. Hoppas de som behöver hittar hit, tyvärr blir det ju inte så attraktivt om det inte snurrar...
Om någon läser och tvekar så vill jag uppmana att skriva och läsa, pocka på uppmärksamhet genom några få ord. Vi finns för varandra här inne!

Kram på er