Senaste kommentarerna i forumet

... och det var ju därför jag stannade så länge som jag gjorde - för så fort det var lite bra så hoppades jag att det skulle kunna hålla i sig så. När allt var riktigt dåligt visste jag ju någonstans att så ville jag inte ha det, men alla svängarna gjorde mig tveksam många gånger. Jag trodde ofta att jag överdrev, att jag hade fel, att det var jag som reagerade fel osv.
Försök känna efter vad som är viktigt för dig, vad vill du ha?
Du är värd allt gott!!!
Kram

du är en pärla!
Ja, så rätt: klavertramp är ju så fel, men det var ju den känslan jag hela tiden levde med när jag levde med en missbrukare. Jag ville så väl, och det blev oftast så fel ( i hans ögon)...

Kram tillbaka!!

inte egen erfarenhet av Livtaget men har bara hört gott av vänner från trakten där ! Och så har du ju nära till AA's konvent i Gullbranna nästa höst :-))

Väl mött förhoppningsvis :-)

tycker du har så rätt vännen flygcert :-))

Det enda jag vill invända mot är ordet "klavertramp" ni använder här. När ni uttrycker er egen åsikt och tar sats i egen person genom att säga "Jag tycker...." så är det inte ett klavertramp, det är eran egen åsikt som verkligen betyder nåt för er och förhoppningsvis även för alkisen. Åtminstone efter ett tag !
Så länge ni ger uttryck för era egna känslor så blir det aldrig fel.

Kramar till er båda :-))

...snälla för ditt svar. Jag suger i mig alla råd jag kan få. Du låter inte alls okänslig, konkreta och bra tips är precis vad jag behöver.

Nu är han nykter och ångerfull igen, och livet återgår till det vanliga för ett tag. Efter denna period känner jag mig ändå starkare än någonsin. Har verkligen försökt göra saker för mig själv de senaste dagarna, gått på bio, löprundor i det vackra höstvädret mm. I veckan ska jag gå på ett al-anon möte hade jag tänkt, jag har aldrig tidigare pratat med någon om min/vår situation så bara det känns som ett stort steg.

Med risk för att låta helt fel: du kommer göra många klavertramp - för du sätter ju dig på tvären och "förstör" hans missbruk. Ena dagen kan en alkoholist vara lite lugn och ha en "bra dag"= du kan säga vad du tycker/känner och möta typ förståelse, men nästa dag är det mer sug/beroende eller vad det kallas och då kommer du att, i hans ögon, säga fel sak vad du än säger. Jag vet av erfarenhet hur det snurrar i ditt huvud, men försök fokusera på dig, vad som är viktigt i ditt liv osv, för du kommer inte möta uppriktig förståelse/omtänksamhet förrän han har en insikt i sitt missbruk.

Detta är bara mina tankar/upplevelser. Adde brukar vara bra på att berätta, kanske han tycker att jag har fel i detta, eller kan utveckla mer?

Kram och styrka!

En vecka sedan mitt liv var på botten, nu känns det mer som brukar. Knepigt! Är rädd för att svängningarna gör att jag glömmer bort mitt fokus. Helgen har varit så harmonisk så att det är svårt att tro på det med. Är verkligen sant att det kan vara så här? Nästa stolpe är på fredag när maken ska på nästa besök. Innan dess ska jag ta kontakt med Livtaget som min arbetsgivare har avtal med. Någon som har erfarenhet av dem? Barnen fortsätter hos kuratorn. Jag har börjat släppa på ansvarsbiten. Jag tror att poängen har gått hem.

Det korta svaret på frågan i din rubrik är alltså NEJ.

Min alkis verkar inte tycka att han behöver någon hjälp att sluta dricka, han blev skitförbannad när jag förde det på tal. Då var jag negativ, själviskt och destruktiv. Inte rätt metod alltså från min sida. Skit också!! Hur många klavertramp kommer jag att göra? Verkar skada hans självkänsla hela tiden. Jag måste vara världens sämsta på att hantera en person med alkoholproblem!!!!

Hans humör är som en svängdörr ena dagen ilskna mail andra dagen Puss o Kram på sms, som två olika personer. Inte tusan bryr han sig om hur jag mår nu heller, fast det har han i o för sig sällan gjort när jag varit sjuk eller ledsen.

Börjar undra varför vi skulle försöka en gång till efter vår separation, jo såklart lovade han att dricka mindre...... det borde jag ju fattat hur det skulle gå med det, men jag önskade ju så gärna att det skulle gå vägen.

Fortsätter taktiken inget umgänge i af och så lite kontakt som möjligt. Jag står inte ut med att han låtsas som ingenting.

Som sagt jag behöver rädda mig själv nu och han får göra som han vill. Nu tar jag hand om mig!

/särbo

Och apropå att vi är förutsägbara... http://www.lank-80.se/medberoende.htm

Godnatt!
/H.

Hej igen, monopol-vännen!
Ja du... hur gör man när man tar hand om sig? Det är en väldigt bra fråga... Jag tror nästan att jag måste fundera lite på hur jag skall svara på det. Så jag börjar i en annan ände:

Min resa finns ganska väldokumenterad här på forumet. Om du börjar läsa min tråd som heter "Vägen vidare" (ser du den i listan?) så kommer du efter ett litet tag till en länklista över mina trådar som jag hade startat tidigare. Där kan du börja från början, om du vill. Men en kortversion är så här:

Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.

Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.

Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.

Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...

Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.

Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.

Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).

Du ställer också frågan till Adde om vad det innebär att kasa ner i skiten. Känner du till Jelineks kurva? Kolla här: http://www.lank-80.se/beroende.htm
Som du ser på den vänstra delen av bilden så handlar det om kriminalitet, pengabrist, sociala problem, fysiska problem... och längst ner: döden (eller nykterhet). Tyvärr är det så det ser ut. Därför gäller det att bryta kurvan innan den dalar så djupt. Eller hur? Det svåra (och det som gör oss medberoende helt galna) är att ingen annan kan få alkoholisten att inse att h*n behöver hjälp. Insikten måste komma inifrån alkoholisten själv. Det är till och med så att ju mer vi medberoende försöker hjälpa, desto mer ställer vi oss i vägen och försvårar.

Så, vad skall du göra nu? Mitt förslag (men se det för vad det är: ett förslag från en som bara känner dig genom några ynka raders text) är att du söker hjälp. Inte för henne, utan för din egen skull. Det finns några vägar: Al-anon (som AA fast för oss anhöriga, kolla på www.al-anon.se var din närmsta grupp finns) och terapeuter/samtalspartners (här får du leta dig fram tills du hittar någon som funkar och som är kompetent när det gäller just medberoende. tips: kyrkan har diakoner som kan sånt här!). För mig har det varit ovärderligt att kombinera dessa två varianter, dvs dels anhöriggrupper där jag har kunnat spegla mig i andra och dels den enskilda terapeuten.

Säg till din kvinna att du är villig att arbeta på din del av er situation, så att du också vill ha hjälp. Hon kämpar med att vara nykter, du vill kämpa för att vara en bra anhörig. Öppna kort, så vet hon vad som gäller. Hur låter det?

Oj... det blev en hel roman... :) Kram!
/H.

och vill förstå. Som f.d. alkoholist kan jag berätta att man kan jobba och vara skötsam och omgivningen anar i de flesta fall ingenting. Jag är en kunnig och pålitlig medarbetare och kollega. Sällan blev jag hemma pga fylla. Det var så att toleransen ökade så jag kände inte av nån direkt baksmälla. Jag kunde somna på soffan med kläderna på, vakna ett på natten och gå i säng och sedan upp på jobb i tid. Med facit i hand ser jag ju att prestationen är bättre nu såväl som mitt mående men jag skötte mitt jobb.

En annan sak som du undrar över är hur hon kan välja bort ert förhållande för att dricka. Ja det är den stora gåtan hos oss som är fast i spriten. Alkoholen går före och det är fullkomligt otroligt och ger svår ångest därför att så vill man ju inte ha det. Man vill ju inte ha det så men kan inte stå emot. Det sägs att man måste nå sin botten för att kunna sluta, konsekvenserna, priset för att dricka måste bli tillräckligt högt. Din kvinna vill nog sluta men inte tillräckligt ändå eftersom hon tar återfall nu också. Liksom Adde säger så är det ett val man gör. När hon vägrade ta antabus hade hon ju redan bestämt sej för att dricka och det finns inget du kunde ha gjort för att stoppa det. Ledsamt.

Jag säger inte att du ska ge upp, hon vill säkert välja dej och om du orkar så kanske hon kommer till insikt. Men det är hennes val, inte ditt. Du kanske kan ge ultimatum men inte sluta åt henne. Men som du själv inser så ska du vara försiktig med att köpa hus tillsammans. Vänta och se.

Jag lider med din kvinna också för jag vet att hon mår dåligt och inte vill ha det så här. Men hon måste bestämma sej en gång för alla och med dej och ert förhållande tycker jag hon har så mycket att vinna. Jag slutade dricka för gott delvis för att jag märkte att min man började få nog. Bland annat.

Hur gör man för att vara rädd om sej? Ja svårt du måste känna efter vad du orkar och vill. Jag kan inte ge råd. Du ska komma ihåg att det inte är dej hon väljer bort utan hon klarar inte ännu att göra slut med alkoholen. Jag önskar er lycka till. Det går att leva ett underbart liv bortom missbruket och jag önskar verkligen att hon ska klara av att ta sej dit. Och i min värld är det absolut avhållsamhet från alkohol som gäller sen, inga undantag.

Jag kan bara utgå från mej själv som alkis, och har alltså svårt att sätta mej in i din situation om man bortser från alla inlägg jag läst här.

Ditt problem är väl att du inte kan göra något, inte ett skvatt. Man blir oerhört egotrippad som alkis, huvudsaken är att jag får dricka, försöker någon hindra en har man en otrolig fantasi och har en massa nödutgångar för att ordna det man vill ha - sin fylla.

Så det bästa rådet jag kan ge dej är att du under hans perioder gör saker för dej själv och ditt eget välbefinnande. Eftersom han med stor sannolikhet mycket väl vet att det han håller på med inte är särskilt smart, så är nog det enda du möjligen kan göra att samla ihop de möjligheter till hjälp som finns (företagshälsovård, AA, beroendeenhet etc) med telefonnummer på en lapp och lägga väl synlig på köksbordet typ. Sedan får han göra resten...

Förlåt om jag låter okänslig, men tyvärr får man själv vara okänslig när man har med en alkis att göra annars blir man nog knäckt själv. Och du ska INTE behöva fly hemifrån, du har lika stor rätt att vara där som han!

är en beroendesjukdom och så länge jag är aktiv i den så är min val rätt begränsade, spriten går före allt annat.

Ett återfall FÅR man inte !! Man TAR ett återfall. Det är det egna valet att hälla i sig sprit, ingen annan gör det åt mig.

Jag hade jobb, mycket jobb, ända in i det sista. För det är så enkelt att har jag ett jobb så kan jag inte vara alkis !! Hänger du med i alkis-logiken där ?! 3 % av alkisarna sitter på parkbänken, resten av oss, 97 %, har parkbänken hemma i vardagsrummet. Man brukar säga att va 10 % av totala befolkningen har alkoholproblem vilket gör ca 900 000 personer i Sverige. Lägg till ca 3 pers per alkis som är medberoende, dvs som du, så har du huxflux 2,7 miljoner som är berörda av sjukdomen. Det är praktiskt taget hälften av Sveriges vuxna befolkning.

Fundera många varv innan du gör något tillsammans med en aktiv alkoholist.

Tack för din fina och uttömmande svar och råd. När det gäller antabusen så var instruktionen faktiskt sådan att någon annan än hon själv skulle se till att den togs. Hon såg till att receptet blev till men ansåg att hon själv inte av egen kraft skulle ta tabletterna.
Igår så besökte hon en nära anhörig på annan ort med övernattning. När hon kom hem så var hon väldigt uppriven. Jag insåg direkt att det var ett farligt läge för återfall så jag ville ge henne antabus. Hon vägrade. Nu har hon fått ett återfall igen och ligger bara på soffan och sover eller tittar planlöst upp i luften. Jag blir bara så ledsen.
Hon är ju en intelligent kvinna med akademiska betyg men uppför sig som en komplett idiot. Hur är detta möjligt? Hur kan hon välja alkoholen framför vårt fina förhållande undrar jag. Jag har varit i den tron att vårt förhållande skulle vara den motvikt som höll henne från alkoholen. Men så blev det inte. Vad gör jag nu?
Du berättade att din resa inte har varit enkel men har klarat av den. Vi är väl inne på sådan resa och jag skulle gärna veta hur ni klarade av den. Jag vill verkligen leva ihop med denna kvinna men inte till vilket pris som helst.
Det var ett bra råd med att vänta med husförsäljningarna tills det har stabiliserats för hennes del.
När det gäller mitt drickande tillsammans med henne så är det lika med noll. Vi dricker alltid mineralvatten till maten.
Till sist - hur gör man när man är rädd om sig? Jag vet faktiskt inte vad som är bäst för mig.

Tack för din kommentar. Ja du har verkligen erfarenhet av just den problematik som jag står inför. Så det blir inget drickande för hennes del och inte för min del heller.

Tack för ditt svar. Vad händer när när man "kasar ner i skiten" egentligen? Kan man sköta ett jobb när man är alkoholist?

Alkolister borde sövas ner under hypnos ett par veckor. Så både vi o dem slapp dem ett tag!

Nykter fredag lördag. Har nog aldrig hänt på våra 30. Fast jag är inte glad ändå. Domedagsprofet, när kommer bakslaget ? Pratade med hans faster idag dom levt ihop med sin man i 50 år o han är alkolist från börja bara p helgerna o semestrarna ( som de flesta svenskar) men efter pension dricker han varje dag från tidig morgon till sena kvällen. Hon mår så dåligt men ändå förnekande. Det är inte så farligt han är ju snäll går o lägger sig.....
Min man är också snäll är aldrig arg, går o lägger sig. "Lullar" runt o snackar strunt. O sover men upp tidigt på morgonen. Nu sover han fortfarande, det är tabletterna han gick sömntabletter till de två första nätterna. O jag vill inte väcka honom
. Tänker att det är nog bäst att kroppen får sova.
Jag är rädd ..........

Tack, jag hoppas att det blir bra.

Åh vad bra gjort av dig! Starkt och modigt att säga nej och stopp! Inte acceptera. Håll fast vid din ståndpunkt, vad som än händer, så kan du och lillpigan känna er lugna. Varm kram♥

Tack snälla för att du tog dig tid att svara. Jag ångrade mig att jag lät henne gå med honom, men allt har gått bra. Hon var glad när jag hämtade henne o han verkade bra. De hade varit ute i parken nästan hela tiden, om man ska tro honom. Nu har jag ringt honom och bad honom att inte dricka när han ska hämta henne. Han började med att han bara drack några öl till matchen igår o att jag typ gör stor sak av det. Sen sa jag att det inte var första gången som jag kände att han luktade alkohol, då bad han om ursäkt och sa att jag har rätt. Han sa själv att det inte var bra och att han ångrar sig. Nu låter jag det vara, men han kommer aldrig att få med sig henne igen om jag känner av lukten. Nu är bara dilemma att han kan "fixa till sig" innan han kommer, men jag hoppas att det inte blir så. Utan att han vill vara nykter med sin dotter.
Tack tack tack igen

till forumet !
Din historia tar verkligen tag i mig :(
Att ha en pappa som är både alkis och narkoman är ingen drömsits.

Jag är själv nykter alkoholist med egna vuxna barn och jag har väl inte så mycket mer råd att ge dig än att du aldrig kan hjälpa din far om han inte själv vill. Att han får tag i alkohol är väl en sak men hur i hela världen fixar han morfin i Mexico ??? Kan vara drastiskt.....men vem langar till honom ? Kan du prata med polisen ? Cannabis finns överallt så det är väl inga problem men tung narkotika drar ju med sig så mycket värre folk.

Går det att skicka hem honom direkt ? Du/ni kan ju inte agera vårdare åt honom ? Sätt en gräns för hur han får agera och säg att han har ett val.

Och du och din syster behöver få hjälp med ert medberoende och sluta ta ansvar för honom. Han har eget val och eget ansvar för sitt liv.

Inte mycket till hjälp men jag önskar att du tar egen hjälp för din egen skull.

Kram ♥

dilemma du har där :( Personligen skulle jag inte släppa iväg mitt barn med en som luktar alkohol. Och det fast jag själv är alkis och inte varit nykter med mina barn. Eller kanske just därför.....Jag vet ju hur jag gjorde och hur alla alkisar funkar, när spriten går ur så var jag tvungen att fylla på mer och hålla den jämna nivån är inte lätt, det blev gärna alldeles för mycket.

Och ett barn kan ALDRIG ha en bra relation till en vuxen som är påverkad. Och små barn märker väldigt tidigt när nåt inte stämmer.

Att sätta gränser är bra för alla parter. Är han påverkad så NEJ det blir inget idag. Och det framförallt för barnets skull och din sinnesro. Om det händer något så får du ångra dig hela livet, drastiskt sagt.

Ta hand om dig och ditt barn, det är det bästa du kan göra.

Kram !!

Bra! :)

Det är inte alls konstigt att du är arg, rädd, frustrerad, orolig, stressad... Tvärtom så vore det konstigt annars.

Håll fast vid Al-anon! Och se om du kan få någon rådgivare/terapeut/samtalspartner också, någon som är insatt i medberoendeproblematik.

Jag vet att det kan vara svårt att tänka på sig själv, både när det gäller att skaffa hjälp och när det gäller att planera för det eventuella återfallet och de konsekvenser det skulle innebära. Men försök tänka att du gör det FÖR honom och inte MOT honom... Det är er chans att klara av detta!

Kram!
/H.