Senaste kommentarerna i forumet

jag kan se fördelarna och orsakerna med att kontrontationerna upphörde. Däremot skriver du att alla inte fick delta i anhörigveckan på din tid. Det får mig att tänka att någon hade erfarenhet och utbildning/kunskap nog att se vem eller vilka det gagnar och inte, individuell vård och hjälp. Det låter klokt och generöst i min värld. När det gäller konfronationerna skulle jag kunna tänka mig att vissa kanske skulle må bra av den formen framför papper och standardfrågor. Många har ju svårt att uttrycka sig i skrift och saker kan få fel tyngd beroende på att man använder just standardformulär.

Jag spinner fritt nu och det är ingen kritik, mest en undran och reflektion.
I mitt fall åkte jag till anhörigveckan för min skull. Jag var där före min man hamnade på behandling. Jag skriver här för min skull och jag informerar mig och går på alanon för min egen skull. Jag har träffat en vän för livet som är både missbrukare och anhörig, en fantastisk kvinna.
Processen kan jag kalla läkning av medberoende men jag tycker det är så mycket bredare. Jag kan plocka och fördjupa mig i vad jag vill när jag vill. En plats att bara vara här och nu betyder så mycket. Jag ser i grupperna, som är olika för mig, hur olika de är, hur jag ibland upplever små "orgier i illamående" nästan som om några bäddat in sig i sin egen sjukdom och tryggheten ligger i att få prata med samma gäng på samma sätt månad efter månad och för någon år.
Jag värderar inte det utan använder det jag själv har förmåga ta in och få ur mig där och då. En underbar plats!
Anhörigveckan satte ord på så mycket och att ha medmänniskor runt som förstod var behagligt i eländet.
Mycket kändes annorlunda för mig i gruppen eftersom jag då inte visste om mannen skulle/ville dit. Han söp under den veckan, något han senare försökte ljuga om gentemot mig. Kanske oväsentlig men jag undrar ju varför, för vem ljuger han?
Senare påbörjade maken behandlingen och jag blev lättad, Han skulle inte supa ihjäl sig just då! Början var han spak och ödmjuk men efter ett par veckor började han få tillbaka samma attityd som när han aktivt drack. Ett beteende han fortsatt med! Ingen vet om hur vidrig han blir, ingen kan förstå eller se det. Det är så fjärran den vänliga och intelligenta mannen han visar utåt.
Utåt, vad är det?
Jo, de gånger per vecka han går på AA, de timmarna han en gång i månaden är på gården och nu de få timmarna han visar sig för de nya arbetsgivarna. Resterande tid är han totalt avskärmad från livet och världen.
Under helgen träffade han tydligen sina äldsta barn, utan förvarning hade han kört till sitt ex. Där pratar han som om allt är normalt mellan mig och honom trots att han gapat, inte hört av sig i princip alls sistamånaderna och inte alls på 12 dygn. Dessförinnan 4 timmars samvaro. Tidigare 14dagar utan någon kontakt alls. Sommaren mycket sporadisk sen min födelsedag mitten av juni.

Blanketten
Visst, läkandet är hans eget, liksom mitt. Men, jag blev ombedd fylla i, hjälpa till? ,vilket jag gjorde. I mig bor inte hämnd eller elakheter, dömande eller dumförklarande. Jag var så tydlig jag kunde och kände mig tillfreds när jag postade brevet med säkert 10 sidor av mitt inre.
Detta används i makens behandling och var de enda papper som fanns som stöd i mannens läkande. Det fick naturligtvis skev fokus eftersom min man varit alkoholist hela sitt liv och har levt länge i missbruket utan mig. Efter förstod jag att det var mitt brev, mina ord, som fick mannen känna aggressioner mot mig sista veckan och sen dess har hans förakt vuxit. Varför ser ingen det?
Varför kollar ingen upp depressionen han blev diagnostiserad?
Varför får han sovpiller nu?
Varför har plötsligt ipren en strykande åtgång?

Jag klarar mig, mår bra, har det lugnt i min oas. Tänker inte utsätta mig för obehag, det har jag inte gjort mig förtjänt.
När jag märkte det var något som inte stämde tog jag kontakt med gården men ingen återkom till mig. Det lämnades över till "chefen" som valde inte höra av sig.
Helt ok och jag kan tänka mig att de förmodade jag var en sjuk jävel, vilket kan vara sant. Mitt syftevar bara att förklara missen som orsakade sängvältarförsöket. Där jag själv kunde blivit skadad och i förlängningen mannen som behandlades.

Just nu planerar jag mina nya kvadratmeter till tomten, alldeles lagom tungt när operationssåren läker. Datorn i sängen, musik från stereon och sömn när som helst på dygnet. Livet är värt levas!

Kram på er

sätt en stor röd blomma i håret så Adde hittar dig! Förlåt, har sett för mycket film och fick en rolig bild i huvudet där du står där bland en massa människor och ropar "Adde, Adde!" med någon konstig hatt med en blomma på huvudet. Kul att ni kanske kommer ses. Om du inte har alltför ont efter operationen så kanske det kan skynda på det andra läkandet, det inuti?

Bra skrivet Adde om alkisar/anhöriga. Visste inte hur det gick till på behandling tidigare men har fått lära mycket genom dig och Sorgsen.

Kramar!

jag som alkis gör min behandling för min egen skull så har inte famijl/vänner plats i det arbetet. Jag ska koncentrera mitt arbete helt på mig själv och just därför finns det regler om första veckan och kontakter med omvärlden. Tex kostar det ju skjortan att använda mynttelefonen som finns och att man inte får ha egen mobil/dator med sig.

Och sen blev erfarenheterna från en konfrontation i familjen så pass stora om att fokuset flyttades från det egna tillfrisknandet till en oro/omsorg/vånda över vad man blev beskylld för av familjen. Jag vet ju själv så irriterad jag blev över hustruns ringande när hon fick börja ringa efter första veckan. Jag blev tvungen att begränsa hennes samtal och sätta en dag och tid för samtal för jag hade helt enkelt varken tid eller ork att älta hennes frågor. Jag hade tillräckligt jobb med mig själv, det var som ett jobb med ständig övertid. Och efter ett tag kom en annan aspekt in i livet och det var kontakten med gruppen och den samhörighet som växte fram och den blev starkare än samhörigheten med familjen. Det var ju gruppen som förde mig framåt mot tillfrisknande.

Och sen tror jag att många anhöriga törs skriva av sig lite mer öppet ensam hemma än att säga det öga mot öga. En sak som absolut spelar in är att det i många familjer finns ett våld med i sammanhanget och då törs man inte säga det rakt ut. Och för min del var det så att jag kände mig trygg med att ha en terapeut med mig när jag läste breven från familjen, jag var djävligt rädd när jag öppnade dem. Men vi kunde beta av dem i lugn takt, med tårar och förtvivlan ibland, men ändå lugnt guidad av terapeuten.

Jag fick förmånen att få vara med på familjeveckan (alla fick inte det då) och där var 2 ungdomar i mina barns ålder. Jag var så rädd att jag mådde illa när jag gick upp till lokalen (bredvid stora samlingssalen, där vi har våra GiG-samlingar ) där ena mansgruppen numera har sin hemvist. Jag kände mig som en riksalkis på väg till stupstocken och var helt övertygad om att jag skulle få all skuld som deras alkisar hade förtjänat.

Det blev inte så. Oerhört snabbt bildades det en gemensam grupp med ett gemensamt mål att vi tillsammans skulle se till vårt eget tillfrisknande delandes våra erfarenheter. Det var väldigt starka dagar med massor av tårar, det var nog där jag lärde mig att det är ok att gråta öppet utan skam.

Som vanligt glider jag ut i text men kontentan är att båda sidor ska se till sitt eget tillfrisknande utan att ägna sig åt beskyllningar eller "uppfostran" mot andra. Att ägna tid åt sitt inre och utveckla det utan att fastna på det som hänt. Kan jag se själv hur jag är så är det enklare att se hur andra är och acceptera det.

Att vara rak och ärlig är en förutsättning för vårt tillfrisknande och jag tror, tyvärr, att vi alkisar har det lite mer förspänt i och med att vi har så många fler möten att gå på. Det finns massor av orter i Sverige som inte har Al-anon vilket är så bedrövligt. Men det kräver att det finns anhöriga som inser att bara för att de blivit av med alkisen så blir inte livet en dans på rosor, taggarna sitter kvar. Länge, hela livet, om de inte jobbar med sig själva.

Jag har vänner som varit på behandlingshen som kör med konfrontation och jag är glad att jag slapp det och kunde lägga all tid på mig själv.

...dig hade jag nog inte undersökt konventets program så noga.

Själv har jag lärt mycket sista året. Läste just färdigt P-O s bok och står lite undrande till när man slutade med "familjegrillningarna" på Gården, menar när det gick över från live-möten som P-O beskriver dem till enbart ord på papper som jag som anhörig inte har chans att utveckla eller förklara. Flera saker förstod inte terapeuten pga det.
Ångrar inget av det jag skrev ner, var väldigt ärlig och personlig, men ångrar jag inte kopierade pappren.

Något du vet Adde?

stora konventen i Sverige så betyder Gullbranna mest för mig. Bara miljön med tex strandmötet gör det avkopplande och trivsamt och sen är det "bra" folk där. Numera blir det inte så många möten som det var i början för mig utan minglet och mötena mellan mötena betyder mer idag och jag tror att jag faktiskt går mer till Al-anon för att lyssna och lära mig mer än till "mitt" AA.

Och jag tror att det framgått att den helgen är min alldeles egna tid som bara är för mig :-))

En riktig måbrahelg !

Klart läkaren släpper iväg dig !!

...bra!
Ser det är samling kl 20 men börjar med möten 17 på Alanons sida.
Hoppas vara fit nog för detta :)
Har läkarkontroll under veckan så lovar meddela här om jag inte kan/får/bör.
Känns bra bara läsa ifenom programpunkterna...

kl 20 på fredagskvällen vill jag inte missa så jag är på plats ca 18 för fika och mingel och kan vänta på dig direkt till vänster om tältet :-)

...har du en bra starttid?
Fredag? Kl?

bara säger en tid när du kommer till tältet så ska jag lyssna massor :-))

...visst pratadevi om det. Nu opererades jag i tisdags och stygnen tas först efter Gullbrannahelgen. Mår bra och läker fint så kanske kan det bli möjligt ändå och jag behöver ju inte stanna hela dagarna. När vi pratade om det i våras såg jag framför mig att jag skulle ha sällskap dit. Ja, vad vet jag, kanske mannen tar sig dit. Skulle vara mycket trevligt träffa dig och alla likasinnade där. Gissar du lyssnar till Adde vid kaffetältet? ;)

pratat om det tidigare i våras :-)) Du kollade tom hotellet ! Att investera i sig själv ger bästa utdelningen och jag ser verkligen fram emot att kanske få möta dig :-) Jag räknar ner för egen del nu......4 dagar kvar efter söndagen !!

...inne här på forumet några gånger under helgen!
Oj, så tomt det är här!
Verkar inte blivit snurr trots att det öppnades upp igen. Vilken megatabbe att stänga ner och hålka det blockerat så länge! Jag har ju svårt att tro behovet minskat även om det hade varit en dröm.

Tack för era ord.
Smärtan sitter djupt!
Jag älskar ju fortfarande...

Gullbranna kanske vore en bra investering???

Så vackert du beskriver det. Jag får sköna bilder i mitt huvud av ditt sätt att beskriva din promenad. Självklart fixar du ekonomi, boende och allt annat själv! Du är helt och hållet oberoende!

Kram till dig

LillPer

Och det är orättvist att du är ensam just nu. Fattar vad du menar med "Själen blöder trots att hjärnan vet och förstår!" men låt tårarna komma. Låt sorgen komma. Även om det någonstans finns någon logik så har du fortfarande rätt att känna dig ledsen.

Massor av kramar och styrka till dig!

gråta är förlösande. Sorgen är tung, jag är ju själv mitt i en sorgeprocess nu, och jag har fått lära mig att försöka använda verktygen jag en gång lärt i början av nykterheten. Återigen så känner jag att prata, prata och åter prata hjälper mig så mycket. Att jag får lasta av mig det som gör så ont.

Kramar ♥

Tårarna stockas!
Tycker det är så orätt att ligga här ensam och läka operationssåren!
Själen blöder trots att hjärnan vet och förstår!
Varför? Undrar varför? Vad ligger bakom det självklara?

Väljer stanna borta från ett släktkalas i eftermiddag, bara 4 dygn sen jag vaknade ur narkosen. Ingen frågar om mannen kommer trots att jag inte dyker upp. De känner mig så väl att frågor är överflödiga. Underbara familj...

Men ont gör det, tröstlöst ont!
Fan också!

...läsa era varma ord. Självklart hade jag önskat att mannen visat något men nu är det inte så och nu finns ingen ursäkt. Det hade ju känts vuxet och moget om han hört av sig, oavsett med vad. Jag gav öppningen så något tyst krig utövas inte. Allt känns så barnsligt, så lågt att jag egentligen helst inte vill skriva om situationen. Men, det är inte jag som ska ta hand om det där beteendet, bara han själv. Jag vet ju att han kör ett spel med mor sin, med sina nya abrbetsgivare och AA. Han berättar inget om hur han beter sig, vad han reagerar på och hur. Därför är han ensam, en självvald ensamhet och jag hoppas han valt det med eftertanke.
Jag tror mig känna igen mönster, både mina, hans och de som formats mellan oss i hela den här sörjan.

Jag följer min tidsplan och tänker bära med mig det positiva. Denna processen är jobbig men kulmen var i de värsta fyllorna där jag trodde mannen skulle dö. Nu rullar hans liv vidare och han har spelkorten för sin framtid. Hur han väljer använda dem är hans val och det jag får del av är baksidorna. Utåt visar han en helt annan sida och låtsas allt är bra. Märkligt för mig! Trots att mamman är gammal så påverkar hon mannen och därför tänker jag berätta för henne hur livet ser ut för mig. Hur sanningen ser ut men utan förväntning möta förståelse. Han har ju ljugit ihop historier så långt från verkligheten.

Jag mår sagolikt bra i mitt hus och är just nu tacksam över att vi inte hann nästlas in mer i varandras dåtid. Det gör uppbrottet mindre komplicerat, ja, om han inte vill krångla vill säga. Jag kommer fortsätta skriva här...mår bra av det...tack för ni finns...

Kram

Får gåshud när jag läser... Känner så med dig. När du är nyopererad hade det ju varit fint att ha mannen nära, att han skulle bry sig om, ta hand om och kanske göra något lite mysigt, så tänker i alla fall jag, men det hände aldrig för mig i liknande situationer, och jag minns besvikelsen. Du gör ju rätt som tar hand om dig. Jag minns när jag läste att du bestämt dig för att ge det till efter sommaren eller om det var början av hösten, och sedan när ni hade det så gott och jag var så glad för din skull, och önskade att ni skulle få ha det så gott!

Jag är ledsen att det inte blir som du hoppats, men jag är glad att du tar de steg du behöver för att vara rädd om dig.
Du är värd allt gott, precis allt!

Stor kram

för att ni delar med er så ärligt tillbaka. Det får mig att känna mig mindre som ett "freak" och lättare att närma mig en acceptans.

Flygcert, tack för att du skriver du också tänkt så. Jag har skämts för att jag tänker så ibland, man "får" ju inte tänka så och jag har ju inte kunnat säga något om det till honom. Tror inte han skulle förstå och det är ju inte hans sak att reda ut när han har mycket med att bara inte dricka och ta hand om sig själv nu. Jag kan ju förstå både det rimliga och det orimliga med att tänka så. När du skriver att du också tänkt så så blir det lättare för mig att inte döma mig själv, för att jag inte dömer dig om du förstår vad jag menar. Lättare att se det för vad det är.

Mulletant, jag har läst allt du skrivit. Det du skrivit tidigare om demonen och det mörker som ibland kommit över dig och hur du hanterat det har hjälpt mig oerhört att våga närma mig mina egna. Jag har känt igen mycket av det och genom dina ord fick jag hjälp att starta processen att särskilja och separera mina känslor och tankar. Kanske inte våga möta än men åtminstone inte fly helt. Som sagt en process.

Idag är en bra dag med många roliga aktiviteter som jag sett fram emot. Lite möta-demoner-lightvarianten, sådant jag tycker är lite läskigt men länge velat göra.

Kram på er!

och du också. Jag är glad att du ser det trots fysisk och psykisk smärta. Det lugn och den självklara rätten till ditt egna liv du förmedlar och har förmedlat här, har gett mig mycket. All respekt och styrka till dig.

Ta hand om dig och krya på dig!

...för omtankar.

Jo, jag orkar inte med turerna och jag bär inte ansvar för dem. Därför måste jag gå vidare!
Några ord över framtid har inte sagts. Tystnaden talar däremot tydligt i mina öron. Mannen är van andra springer runt och ber om hans intresse. Nu har han sin mamma, 82 år, som den ende som bryr sig. Det är väl minsta motstånd han söker, då ser ju världen ut som han önskar. Vet mina ord om honom nu är helt mina och inte nödvändigt en sanning, men det är min sanning utifrån hur jag uppfattar livet och dess värde. Jag anser livet är värdefullt och värt att leva!

Kram

kan bara beklaga utgången av din resa men jag hoppas att du stannar här och delar dina erfarenheter med andra som går efter dig. Och jag hoppas innerligt att dina gamla planer för hösten står fast.

Krya på dig min vän !

Kram ♥

befriande att höra av dig trots sorgligt besked. Jag tänkte intensivt på dig och hur du har det igår när jag skrev i min tråd... Det är skönt att få veta. Nu förstår jag att du har satt punkt. Eller var det han...? Du har verkligen givit tid och engagemang, tro och hopp till relationen. Jag önskar dig det bästa i ditt fortsatta liv. Kramar och tack för tiden då vi andades i samma rum och gav varandra syre. Allt det bästa, kramar / mt

I oasen är det varmt och tryggt! Där finns jag nu, nyopererad och omhändertagen av barn och svärdöttrar/söner, syskon och vänner. Mannen skrek åt mig efter 4 timmars samvaro, där fick jag nog. Gjorde jobben jag skulle och bad honom vara tillmötesgående. Det var han inte så fyra dygn utan ett enda ord från honom. Han var borta när jag kom hem efter arbete i söndags och kom inte till lägenheten under tiden jag var kvar.
I måndags em tog jag mina kläder och körde upp till mitt hus, så var bestämt.
Igår opererades jag och nu finns jag tillbaka i min oas. Inte ett ord från mannen så det får väl ses som ett tydligt tecken på att han inte vill bjuda upp till dans.

Jag kommer hämta resterande prylar under kommande veckor.
Behövde inga ultimatum eller snack. Löste sig utan! Tragisk alkis/psykiskt sjuk!

Mitt liv går vidare och jag är tacksam jag inte lät mig dras ner i skiten, inte längre ner än jag kan ta mig ur!
Tack alla här! Ni är/var mitt syre länge!
Kram

Hoppas verkligen att du får tag i roten till till det onda.
Du har börjat din resa till helning.
Jag önskar dig all lycka till på färden.
Kramar/A