Senaste kommentarerna i forumet

...för omtankar.

Jo, jag orkar inte med turerna och jag bär inte ansvar för dem. Därför måste jag gå vidare!
Några ord över framtid har inte sagts. Tystnaden talar däremot tydligt i mina öron. Mannen är van andra springer runt och ber om hans intresse. Nu har han sin mamma, 82 år, som den ende som bryr sig. Det är väl minsta motstånd han söker, då ser ju världen ut som han önskar. Vet mina ord om honom nu är helt mina och inte nödvändigt en sanning, men det är min sanning utifrån hur jag uppfattar livet och dess värde. Jag anser livet är värdefullt och värt att leva!

Kram

kan bara beklaga utgången av din resa men jag hoppas att du stannar här och delar dina erfarenheter med andra som går efter dig. Och jag hoppas innerligt att dina gamla planer för hösten står fast.

Krya på dig min vän !

Kram ♥

befriande att höra av dig trots sorgligt besked. Jag tänkte intensivt på dig och hur du har det igår när jag skrev i min tråd... Det är skönt att få veta. Nu förstår jag att du har satt punkt. Eller var det han...? Du har verkligen givit tid och engagemang, tro och hopp till relationen. Jag önskar dig det bästa i ditt fortsatta liv. Kramar och tack för tiden då vi andades i samma rum och gav varandra syre. Allt det bästa, kramar / mt

I oasen är det varmt och tryggt! Där finns jag nu, nyopererad och omhändertagen av barn och svärdöttrar/söner, syskon och vänner. Mannen skrek åt mig efter 4 timmars samvaro, där fick jag nog. Gjorde jobben jag skulle och bad honom vara tillmötesgående. Det var han inte så fyra dygn utan ett enda ord från honom. Han var borta när jag kom hem efter arbete i söndags och kom inte till lägenheten under tiden jag var kvar.
I måndags em tog jag mina kläder och körde upp till mitt hus, så var bestämt.
Igår opererades jag och nu finns jag tillbaka i min oas. Inte ett ord från mannen så det får väl ses som ett tydligt tecken på att han inte vill bjuda upp till dans.

Jag kommer hämta resterande prylar under kommande veckor.
Behövde inga ultimatum eller snack. Löste sig utan! Tragisk alkis/psykiskt sjuk!

Mitt liv går vidare och jag är tacksam jag inte lät mig dras ner i skiten, inte längre ner än jag kan ta mig ur!
Tack alla här! Ni är/var mitt syre länge!
Kram

Hoppas verkligen att du får tag i roten till till det onda.
Du har börjat din resa till helning.
Jag önskar dig all lycka till på färden.
Kramar/A

markatta går rakt in i mig. Jag kan också intyga att demonerna släpper inte taget bara för att man låter dem vara ifred... Jag mötte en demon (jag vet hur min "ser ut"/tar gestalt numera) för kanske 1½ år sen och skrev om det här. Vännen victoria skrev då "när du möter demonen vik inte undan med blicken". Jag gör mitt bästa för att leva efter det... med varierande framgång men jag släpper inte taget. Jag har förvisso inte "sett" demonen trots att den har en föreställd gestalt. Dess närvaro förföljer mig mer när livet i övrigt är lugnt - så som jag uppfattar att du beskriver. Jag försöker numera möta med stadig blick och se den (fanskapet) rakt in i ögonen.
Systerliga kramar / mt

jag stämmer in i dina ord om beundran!

Så starkt Markatta att se och förstå samband.
Jag har full förståelse för att du ibland tänker att det var lättare när pojkvännen drack - så har jag också tänkt, många gånger! Men det bästa är när man kan ta tag i sitt egna!

Jag går fortfarande på samtal - det kommer upp så mycket saker och jag behöver hjälpen! Och - jag har också av olika skäl gått på samtal etc innan, men aldrig varit så ärlig som jag är nu!

Det blir många likheter som jag ser hos mig själv och din farsa. Jag har dock sällan missat jobb, eller varit sjukskriven för annat. Alltid druckit helger och ledighet. Konfronterats och anpassat mig efter den nya situationen ett tag.
Men det är bara så sjukt löjligt, lögnerna man håller på med.
Alla ärenden till köket för att spola vatten eller diska upp lite! Patetiskt.
Jag har återigen vaknat upp från min senaste förnekelse och försöker nu ta mig ur skiten igen.

Jag tror din farsa är medveten om sitt problem, men han tycker kanske inte konsekvenserna av sitt drickande är stora nog. Det är bra att du konfronterar, det har hjälpt mig mycket. Skam och uppvaknande. Sedan måste man hela tiden få näring i sin nykterhet och inse att man aldrig mer vill tillbaka. Inte romantisera bilden, att det kanske inte var så farligt.

Jag tror att om du verkligen kan få din far att öppna sig och berätta så är det en stor hjälp för både honom och er. Men det kräver att man är ärlig. Jag skriver inte alls detta som någon expert, bara vad jag vet funkar för mig. Öppenhet och erkännande av sitt problem.

Du ska nog fortsätta tjata på din far, men någonstans går gränsen, han måste vilja själv.

Lycka till från
LillPer

full av beundran för det jobb du gör för din egen skull.

Att vända blicken inåt och "förändra det jag kan" är/var nog det jobbigaste som jag upplevt nån gång. Jag trodde i min enfald eller, ja, okunskap, att när jag tömde ryggsäcken i början av min nyktra karriär så skulle allt vara bra men icke så. Det är förvånansvärt vad med skit som göms inom en och som pockar på uppmärksamhet vid de mest olägliga tillfällen. Saker som hände för hur länge sen som helst kan liksom knacka på och vill ha uppmärksamhet. I början försökte jag trycka tillbaka dem till hålan som de kom från men det funkade inte så bra, de måste lyftas upp i ljuset.

Och idag vet jag att det är livsfarligt för mig att välja den lätta vägen och fly från skiten. Det var ju mitt första, och bästa, val som aktiv alkis.

Jag försöker idag att ta emot dessa gamla spöken med öppna armar och se att jag idag har möjlighet att hjälpa dem till en bättre värld än i min gamla, misshandlade, och stundtals röriga kropp. Och oftast tackar de och tar emot hjälpen med att komma ut i ljuset efter så många år i mörkret.

Sköt om dig !

Jag har ännu inte tagit tag i det där att söka hjälp från annat håll än alanon. Jag vet att man aldrig "blir klar" med sig själv och sin självutveckling men det tar ändå emot. Jag har gått i så många olika behandlingar och terapier genom åren och någonstans tänker jag att herregud, hur fucked kan man vara. Egentligen så har jag svaret, bara att jag spenderat mer än halva mitt liv med att göra allt för att undvika det och lura mig själv. En händelse för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Det har jag aldrig berättat för någon av de terapeuter jag träffat. Jag inser det nu då stubinen till alkoholbomben inte längre är tänd. Den ligger där och kan kanske tändas en dag men just nu känner jag ingen risk för explosion.

Så nu när det är bra och lugnt och jag känner mig trygg på många plan så kommer jobbiga minnen från långt tillbaka, sådant jag glömt bort, förträngt. Det är svårt att inse att trots att det runt omkring mig är bra så mår jag inte helt bra, för jag har låtit detta styra mitt liv. Jag fattar nu att oavsett om mina nära blir nyktra så blir det inte bra förrän jag vågar bearbeta detta. Fan. Pusselbitarna börjar falla på plats och jag är säker på att jag aktivt valt att leva i destruktiva relationer och förstärkt detta just för att slippa bearbeta mina trauman och bekvämt låtit alkoholen bli syndabocken för mitt mående. Hela tiden ha något jobbigt och påfrestande att fokusera på för att slippa fokusera på det som är ännu jobbigare. Nu har jag inget sådant yttre att skylla på. Måste möta mina demoner. For real.

Det är så jävla inte ok att jag i smyg tänker att det var bättre när min pojkvän drack för att jag slapp känna och tänka varför jag mår dåligt och gjorde långt innan jag träffade honom. Kommer säkert ångra att jag skriver det här men det är den markatta som väljer flykt som kommer ångra och inte den markatta som ärligt önskar en förändring. Jag känner mig både lycklig över att ha knäckt nöten och rädd för att falla.

Ta hand om er

Du kommer att klara det, ingen järnvägsräls raskt fram.
Nä det kommer toppar och dakar hela tiden, men nu kommer du ha lättare att möta dem.
Nu kommer livet till dig.
Njut njut för det är du värd!
Kramar/A

Promenerade till jobbet idag - skööönt! Njöt längs med lilla sjön och kunde inte låta bli att le - jag är på väg mot min egna lilla röda stuga! Jag trodde att jag var tvungen att ha en man för att ha familj, hus, trädgård och ekonomi att kunna leva som jag vill. Men jag känner mer och mer att jag har styrkan i mig - jag tror att jag har ekonomi att ha ett hus, jag har familj och jag kommer om några månader att bo i ett hus som jag ska göra till mitt.

Jag har lite svårt att leva i nuet - drömmer, planerar och har redan börjat fixa för flytt, men jag mår gott.

All kontakt med exsambon är just nu lugn, och jag försöker att inte ta åt mig, inte tänka så mycket - jag gjorde ett val som jag är nöjd med!

- du är redan sjuk i medberoende. Precis som jag och andra som skriver här. Och många fler omkring dig. Även många av de som missbrukar har ett medberoede med sig, ofta från sin uppväxt. Det är bara så svårt att se och inse. Så härligt att du har "underbara föräldrar" - berätta för dem!
Och sök hjälp från de instanser du tänkt dig - bestäm ett datum när du ska göra det. Om det överhuvudtaget känns möjligt för dig skulle jag föreslå att du går på Al-anon möte. Jag var på mina första möten i Göteborg i början av augusti och det var så befriande att höra andras berättelser och att få dela med andra. Ta hand om dig och barnen. Ta makten över ditt liv!
Styrkekramar / mt

Tack för stöd och tips. Ligger ofta vaken länge på nätterna, hjärtat slår hårt. Har svårt att sova antingen för att han sitter uppe och dricker när jag och barnen gått och lagt oss eller för hans fyllesnarkningar håller mig vaken när han väl somnat. Har läst bloggen, känner så igen mig i mycket av det som skrivs. Har inte riktigt tänkt tanken att jag själv kan bli sjuk av det här. Att oron som hela tiden gnager i mig kan göra mig svag och deprimerad. Men jag känner igen flera tecken som jag måste ta på allvar. Svårigheter att sova, avskärmande från vänner, ett ständigt dåligt humör, rastlöshet. Ja, det är inte jag som jag är. Eller snarare var. Jag vill inte gå omkring och vara på dåligt humör hela tiden. Både jag och barnen förtjänar bättre. Jag skriver det här, så kanske det lättare blir av. Jag ska söka hjälp, antingen via vårdcentralen eller via min arbetsgivare. Jag måste börja nu. Jag ser också framför mig hur jag berättar för mina underbara föräldrar . Det är en svår tanke, men nödvändig. Jag tänker tillbaka och försöker minnas en dag då han senast var nykter. Den dagen finns inte kvar i mitt minne ens. Så länge sedan är det. Jag är så tacksam att ni finns underbara människor! Jag vårdar era ord. Innerst inne vet jag att jag förtjänar mer än så här. Kram.

Hon kan med hjälp av egna erfarenheter hjälpa dig på din färd mot ett drägligare om och värdigare liv.
/a

Lyft, flyger som värsta veteranen.
Du kommer fixa detta galant.
Önskar dig ALL lycka till.
Kramar i massor!

Whey to go.........
/A

Tack så hemskt mycket för ditt svar! Just nu har vi gäster, men vi ska prata ihop oss under en promenad senare. Jag vill att min man ska läsa detta svaret, det är precis så som du föreslår som jag känner att vi bör/måste agera. Skönt att höra att jag är inne på rätt spår. Stort tack och hoppas du får en fin dag markatta!

välkommen hit till forum.

Det är jättebra att ni sagt till om alkoholfritt då barnet är med och väldigt tråkigt att de inte höll er överenskommelse. Du beskriver en miljö som är otrygg för ett litet barn men också för dig tänker jag?

Du kanske kan ta en promenad idag och prata med din man(?) om hur ni ska göra nu. Väljer ni att ha ett samtal med svärföräldrarna igen så är det nog bra om ni är väldigt tydliga. Jag vet av erfarenhet att någon som dricker för mycket gör allt för att värna om sin "rätt" att dricka och det kan vara lätt att dras in i diskussioner om promille, alltså att de menar att överenskommelsen var att inte bli "berusad" och inte att inte dricka alls eller att folköl inte är alkohol(har jag själv fått höra). Om ni däremot vägrar gå in i sådana diskussioner och står fast vid att ni inte vill att de dricker någon alkohol alls då barnet är under samma tak så slipper ni ta sådana argument. Var tydliga med att det också gäller då du och barnet gått och lagt er.

Var vänlig men bestämd i vad du vill. Det sista du skrev, att du verkligen tycker om och bryr dig om dem och att du vill de ska ha en bra relation till sitt barnbarn, säg det. Det är också bra om ni är klara med vad konsekvenserna blir om svärföräldrarna inte håller sig från att dricka då barnet är med i framtiden. Ja, att om du säger att om de dricker igen så kommer du ta barnet med dig och åka därifrån, att du faktiskt genomför det också. De kanske blir ledsna och upprörda men det är faktiskt deras ansvar om de väljer att dricka framför att umgås med sin familj. Har du gjort det tydligt för dem vad deras drickande resulterar i så hjälper du dem faktiskt också med att kunna se konsekvenserna av deras egna handlingar, även om polletten inte alltid trillar ner på en gång.

Det finns jättemycket forskning på att barn far illa av att vara i miljöer med mycket alkohol och du gör helt rätt som säger ifrån.

Lycka till!

till dig! / mt

Miss Li! Fint att höra av dig. Dagboksskrivandet kommer att vara till nytta också för dig själv. Det blir klarare när man skriver. Fundera över vart du kan vända dig för att prata så att du får en början - du kanske inte blir så mycket starkare av att vänta? Fortsätt skriva här så länge och läs vad andra skrivit - det är befriande och stärkande att känna igen sig!
Möjligen tipsade jag redan om Carina Bångs blogg, men jag gör det igen. Den har hjälpt mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kramar / mt

Ligger vaken, tankarna snurrar i mitt huvud. Tänker att det var länge sedan jag var in på forumet... Läser era ord. Vill bara sägs TACK! Tänk att människor jag inte alls känner tar sig tid att bry sig och berätta. Ge råd och stöd. Jag blir varm i hjärtat. Situationen här hemma har inte förändrats. Om någon berättat för mig vad "I nöd och lust" innebär, så är det tveksamt om jag sagt ja.

Jag känner mig stärkt av era ord, känns som att det finns hopp. Jag har börjat föra dagbok, främst för att kunna visa och bevisa hur vi lever, den dagen det är dags. När den dagen är vet jag inte ännu, men den kommer... Vi rör inte vid varandra, vi pratar aldrig om hans alkoholism. Det är lönlöst. Vi är bara en funktionell familj på dagtid och ren dysfunktionell familj kvälls- och nattetid. Jag ska läsa era råd igen. Jag ska ta nästa steg och prata med någon. Jag är bara för svag ännu. Skrärmar problemet utanför mig själv så snart dagen i befinner sig och alla måsten vaknar. Men era ord finns där. Jag sparar dem. Jag värms av dem.

Tack!

Vad modig du är flygcert. Jag tror säkert att du fixar allt det där praktiska som följer med ett hus med den inställningen du har nu.

Kram på dig!

Grattis!

Husägare.

Flygfärdig.

<3

/H.

är det så att fokus alltid ligger på alkoholisten så därför vill inte anhöriga/vänner7arbetskamrater inse att även de är drabbade. Jag har träffat så många anhöriga där förnekelsen är så sanslöst kompakt att de blir arga när man försöker att förklara hur sjukdomen fungerar. *JAG har inga problem !!! Det är DU som dricker* Att beteendet är lika för både beroende och medberoende är många, de flesta, gånger helt omöjligt att förklara och Vuxna Barn är helt oemottagliga för fakta. Den gruppen håller starkast fast vid sitt beteende som man får när man växer upp i en missbrukarfamilj, och även många gånger utvecklar eget beroende, och är de svåraste att nå. Och det är så tragiskt att stå bredvid och se resan nerför utan att kunna påverka.

Gratulerar till din fina lilla stuga och självklart fixar du det !!

Kram !

... jag menade tyst här på forumet. Som du säger - för varje alkoholist på AA bör det rimligen finnas minst en eller ett par medberoende, men undrar vad som händer med dem?! Känner mig så glad att jag vågade lämna!

Ja, min lilla röda stuga! Jag har ju bott ett tag i mitt gryt, billigt och bra på många sätt, men inte mitt egna, ingen riktig uteplats - nu får jag min egen lilla trädgård! Det kanske inte kommer gå, jag kanske inte klarar av kostnader/fixande, men OJ som jag ska försöka! Jag är så glad!