Senaste kommentarerna i forumet

så skulle jag utan att blinka be honom tillbaka in i mitt liv.Utan tanke på om han dricker eller inte och utan tanke på om han skulle välja att sluta eller inte.Men jag har nånstans ändå nått min gräns för vad jag klarar.Jag kan gå tillbaka till de första åren då han var så underbar i sin gränslöshet och sin mjukhet och hur jag fick se långt in i hans själ när han var onykter/ångestfylld i sitt tillnyktrande.Men nånstans på vägen så började jag se det sjuka i detta och tog mer och mer avstånd från den onyktra personen.Men han fanns ju ändå kvar och därför blev det så svårt att leva kvar i relationen om du hänger med i mina resonemang.Jag levde ju med två personer och trots att jag älskade båda så visste jag att den ena var sjuk.Då var det svårt att ge den sjuka personen näring och gnisslet smög sig in.Där började egentligen mitt medberoende på allvar samtidigt smyga sig in.Den medberoende såg vad som var ett måste,tillnyktring annars dör relationen.Och den medberoende delen av mig jobbade stenhårt utan att lyckas ett dugg och smög samtidigt in den kil mellan oss som gjort det omöjligt att idag klara ett liv tillsammans.Och utan den insikten och den kamp som den medberoende delen av mig fört så skulle jag ändå inte klarat mig så långt som idag.Så det är en himla gegga,men ibland vill jag bara vrida klockan tillbaka när han var alldeles alldeles underbar oavsett om han var nykter eller onykter och vi båda levde i någon sorts fylleparadis.

Tack, mycket bra, det är nog så som du skriver, att kontrollanten (den medberoende) egentligen står i vägen för det liv de vill leva. :( Och skuldkänslorna förstör relationen. Man kan jobba med sig själv utan att ställa ultimatum, men det är nog svårt när man lever under samma tak. Att vara ifrån varandra är nog bästa förutsättningen för att tillfriskna på varsitt håll.

Det är sant, förstår precis hur du menar, han måste nog i sin botten innan han kan göra sin vändning. Och jag vet hur jobbigt det är att leva med någon som alltid har alkoholen i sina tankar. Nervös och rastlös i sin nykterhet. :(

Den alkoholberoende behöver lära sig se skillnad på sina personligheter, och uppmuntrar omgivningen den friska delen utan att kontrollera, så kan personen förstå att den fortfarande är en person som andra vill ha i sitt liv, förutsatt att han eller hon är nykter! "Dåligt beteende" som onykterhet väljs bort. :)

på alla möjliga varianter på hur vi ska hitta varann igen.Samtidigt så är jag så helt klar med den druckne fd sambon att jag har inte längre det alternativet kvar.Dvs att umgås med honom så länge han är kvar i sitt gamla liv och i sitt gamla tänk.Vi kommer ingenvart där.Det skapar frustration och lidande för oss båda då jag inte pallar att leva med honom när han innerst inne vill dricka.Men kanske om han sträcker ut en hand åt mitt håll att vi kan börja resonera..Men jag ser inte ens ett litet finger som lockar på mig.Så han har en lång bit kvar att ens vilja ta tag i sin situation och jag är inte alls säker på att jag finns med i hans framtid ens om han väljer att försöka leva nykter.Men tack för förslaget,jag behöver alla friska vindar utifrån för att orka.Kanske kanske om jag får höra att han håller upp ett tag att jag vågar närma mig och kolla om jag finns med i hans livsplaner.

Alltså en aktivitet som ni gör tillsammans när han är nykter, menar jag.

i sitt medberoende av alkoholisten så blir man också fienden.Dvs den som håller alkisen från den fina vännen alkohol.Jag upplevde ganska omedelbart efter mina krav på avhållsamhet att de känslor han haft för mig plötsligt nästan upphörde.Jag har nu två år senare frågat och fått till svar,att javisst blev jag den som var hindret för att han skulle få dricka.Trots att han tog beslutet själv till sist ett par månader efter mitt ultimatum och efter eget förfall.Men nånstans på vägen gjorde han om sanningen till att det var jag som hindrade honom att leva det liv han ville leva.Så det är ju faran med att ställa ultimatum som man innerst inne inte vill hålla.Jag tror att man ska tänka till innan man häver ur sig krav.Även om de känns välgrundade så måste man försöka granska anledningarna.Gör man det för att man helt enkelt inte pallar längre och menar allvar så är det en sak.Eller gör man det för att man vill få personen att sluta missbruka?Är det av den anledningen(vilket de flesta troligen skriver under på) så håller det nog bara ett tag.Sen står man väl där med alla sina rimliga krav på hur ett förhållande borde se ut med vänskap ömhet och tillit.Alkisen blir ju hela tiden påmind också om att just nu så kan de inte leverera detta och i nyktra stunder så ger det antagligen dåligt samvete och ångest.

Om då relationen tar slut så slapp man ju då både kontrollanten och den som skapar dåligt samvete.Så nånstans finns ju detta också att de kanske till slut inte orkar hålla relationen ens på halvfart.Till slut så är det ju knappt en relation längre.Jag kände till sist att jag mer var en belastning än en tillgång och funderade mycket på detta.?Till slut frågade jag:Om jag inte längre ger dig glädje i ditt liv och du tycker att jag är en belastning så måste du säga ifrån.Jag kan inte leva i relation med dig om det är så du ser på mig och oss.Han sa,jag ska fundera.Sen kom då svaret på detta några månader senare efter det andra(kanske 20:e) återfallet.Och då valde han att bryta.Sen kan man då vända och vrida på detta beslut hur många varv som helst.Om jag inte ställt ultimatum,om jag jobbat mer med mitt medberoende osv så kanske jag inte suttit ensam nu.Han kanske inte heller aktivt skulle jobba på att supa ner sig vilket han gör just nu i sin ensamhet.Men samtidigt får vi ju båda tid att tänka och reflektera.Det klarar man(iaf inte jag) samtidigt som man lever tätt ihop.

Du får ta mitt samlade mummel och föra över vad som är förenligt i din relation och kanske någon liten bit kan vara till hjälp.

Jag vet inte hur du känner men du kan ju ringa honom och är han nykter kan du föreslå någon aktivitet som inte utsätter honom för frestelse att dricka, typ åka till havet/skogen, picnic med kaffe och baguette (eller vad man nu gillar). Är han onykter när du ringer så be honom ringa tillbaka när han är nykter. Det sägs ju att man ska uppmuntra den friska personligheten och ignorera den sjuka. Svårt, jag har själv inte kommit dit, men är nog värt att pröva. Då märker han att du ser skillnad på hans personligheter och att du bryr dig om den friska delen hos honom.

Ja Ullabulla, jag har också tagit till mig just det: Gör ingenting! Upprepar som ett mantra inombords ofta, för att inte ingripa, komma med råd osv.
Erbjöd mig till slut hämta honom hit till landet efter 3 dagars nykterhet. Han säger jag räddade livet på honom. Möjligt. Men han hade en massa chanser att bli räddad innan dess som han inte tog. På nåt sätt kände jag ändå att jag ska inte lämna honom nu. Hur jävla konstigt det än. Tror jag att det ska bli bättre? Eller är det bara en illusion igen?
Hursomhelst så har jag inte mått dåligt i mitt beslut. Jag har försökt att inte ta hand om hans ångest och att han får lösa sitt själv. Men det är hursomhelst så jävla jobbigt att vara i detta ångestland ändå. Jag känner mig också riktigt arg inombords. Det är ju detta som gör mig så ångestfull och maktlös redan i inledningsskedet. Det är inte bara en suparperiod på 2-3 veckor att ta sig igenom. Det är 3-4 veckors ångestlidande och sömnlöshet och tjatande om hur dåligt han mår.
Nu säger jag ju att detta har du ju valt att skapa själv. Jag tycker inte synd om honom. Han får lida.
Han bedyrar att detta är sista gången. Tror jag honom. Nej hur kan jag det? Det är som jag säger till honom, endast tid som kan få mig övertygad.
Försök komma ihåg hur du mår nu då, när du får en ingivelse om ett par månader att du klarar att dricka. Slå ner den där jävel på axeln som påstår att du fixar det en gång för alla och kör filmen till slut som någon så vist sa här. Filmen som slutar med flera veckors drickande och en helvetisk ångest och en risk att förlora både jobb och relation.
Är det värt det?
För mig som medberoende och anhörig är ju svaret enkelt. Gud så trött jag är på detta!

För ditt svar.För jag tvivlar verkligen varje dag, varje timme om detta verkligen är rätt väg.Ändå så vet jag innerst inne att ska vi ha en mikroskopisk chans att lyckas så måste det bli såhär.Och även om vi inte lyckas så har jag påbörjat min mödosamma vandring mot ett självständigt liv utan medberoende..Men jag vill varje dag bara få en liten skärva av honom för att veta att han mår bra och lever.Eller inte mår bra,eller dricker,eller inte dricker.Denna eviga cirkel som aldrig tar slut och aldrig leder nånstans.
Boken heter släpp kontrollen,vinn friheten.Tung bok som man gärna hoppar över stycken som är mest brännbara.Men då får man ta sats och bläddra tillbaka :)

Förresten, vad heter boken av Carina Bång som du läser?

Fruktansvärt svårt är det, men tuff kärlek är ju vad man ska ge en alkoholist sägs det (även om jag själv inte är där ännu). Det är kärlek du ger din fd man just nu, en gåva till både honom och dig. Hade du stannat hade du dragit ut på lidandet och hans sjukdom. Kanske kan han nu nå sin botten och välja att bli frisk, och då vet han att du älskar honom och finns där. Just nu får han den bästa medicin han kan få (trots att du tvivlar), han får chans att höra sin inre röst och förhoppningsvis kraft att göra upp med alkoholdjävulen. All styrka till dig, bra att du satt upp en tid du ska hålla dig undan, det blir då enklare att inte falla för sina känslor. Det är väldigt jobbigt, men du kan hela tiden försöka påminna dig om att du nu faktiskt ger honom de bästa förutsättningar för att faktiskt bli frisk.

Tack, ja det är det jag måste göra,hitta strategier för att inte ta illa vid mig. Hoppet man lever med är ju att den som dricker ska bli frisk, även om det kanske aldrig blir så. Tills man själv kommit till insikt får man jobba med sig själv för att inte dras med i det sjuka, även som du skriver är i stort sett omöjligt att gå in i sin egen bubbla. Det bästa är väl att hålla sig undan och ignorera alkoholen.

morgonkram till dig fina du ♥

En härlig sommar:
+ mycket sol och bad
+ en del goda upplevelser med barnen
+ lugn och harmoni utan någon som kontrollerar

En kämpig sommar:
- sorg över nygamla minnen som kommit upp
- mycket ilska hos barnen
- en del ensamhet och sorg

Det gör ont, men saker och ting är i alla fall bättre än förr!!

... men jag vet att det blir bättre, jag lovar dig!!
Jag känner så väl igen dina tankar - det känns som att livet är över, som att det aldrig ska bli bättre igen. Jag önskade varje dag att jag skulle bli påkörd av en lastbil: jag ville/vågade inte ta mitt liv, men jag ville inte leva och önskade att någon annan skulle ta mitt liv... En gång satt jag ovanför motorvägen och bara önskade att jag skulle våga hoppa ner framför en lastbil... MEN - tiden gick, saker och ting var ibland bättre och ibland sämre, men till slut blev det allt bättre!!

Jag förstår att det är fruktansvärt att höra dina barn säga saker som sårar och gör ont - en del är säkert sant och en del är deras upplevelser, men du är inte ensam orsak. Du har ändå kämpat, och nu måste du och barnen kämpa: du måste kämpa för att må bra, ta hand om dig och skaffa dig det liv du vill ha. När du mår bättre så kommer du få andra perspektiv, du kan stötta barnen, hjälpa dem att få hjälp, och när de får distans till allt så kommer de att se att du kämpat så gott du kunnat! Det är inte kört för er att få en nära relation.

KRAM!

... bara så jag vet att du är ok?!
Tänker på dig - du är värd att ha det gott!!!

Kramar!

Vad bra att du har hittat hit! Även om anledningen till att vi är här givetvis inte är så kul. Känslan av att inte vara ensam som forumet ger har hjälpt mig mycket. Fortsätt skriva och läsa andras trådar. Livet med en alkoholist ser väldigt lika ut för oss trots våra olika liv.
Det är som du säger- spriten förstör hjärnan. Känner igen känslan av att leva med två olika personer, den nyktra fungerande mannen och det elaka fyllot. Jag tycker inte du ska åka och spela teater mer.. Börja göra det du mår bra av. Se till att du får hjälp och inte är ensam i detta. Ingen kan få den som dricker att sluta dricka om han/hon själv inte vill. Därför bäst att hålla fokus på sig själv och det liv du vill ha.

nu idag.Jag vaknar med en tung sorg och lätt ångest över hur det ser ut med min "gamla gubbe"Men jag ska hålla mig minst en vecka innan jag kollar med dottern om hon hört något nytt.Torsdag nästa vecka.Nu har jag satt det på pränt,utan näring till mitt medberoende i en vecka.Få se hur jag mår dag 7-8 kanske kan hålla mig från att fråga?

Det är så drygt. Drygt när de smygdricker och tror att det inte märks. Jag blir så enormt besviken. Vet igentligen inte varför , visste ju att de skulle komma någon kväll. Bara för att vi haft flera bra kvällar så hoppas man. Men nej. Suck. Är så tråkigt att jag blir så ledsen och besviken. :-(

Det är aldrig försent att leva livet. Varje dag ska du vakna upp med en glädje att ha kul. Ta handom dig och dina barn.

Jag tror aldrig att det är för sent! Men du måste få tillfriskna från ditt medberoende nu.. Då kommer du och dina döttrar hitta tillbaka till varandra. Helt orimligt att du ska bära hela ansvaret för barnens uppväxt, det är ju inte du som druckit och härjat hemma hos er! Du ska inte känna skam för vad dina barn har varit med om! Det kan deras pappa om någon göra. Kontaktade du alnon?

Så igen, det är inte för sent, men du måste börja skapa det liv du vill ha och som du mår bra av. Livet är inte slut än. Ni kan ha många härliga år tillsammans du och dina döttrar. Det är värt att kämpa för!

Vi alkoholister, missbrukare eller beroende är egoister och vi har alltid en orsak till atg dricka. Din man har allvarliga problem men det vet du innan. Du har också vidrört en öm punkt. Att din man har problem med A och då går man i försvar. Jag hade inte heller problem. Däckade full i sängen mm, förstörde semestrar mm. Inget jag är stolt över men man kan förändra sig om man vill. Du har hamnat i ett medberoende vilket är vanligt. Alanon vid AA kan vara ett stöd för dig. Anledningen att han inte vill prata med dig är skuld och skam. Din man har inte insett sina problem och jag tycker det var dtarkt av dig att gå. Du måste tänka på dig själv och ditt barn. Du kan inte förändra din mans beteende. Förstår all oro du har men som sagt du ska inte klä skott för din mans val. Kanske är det bra att andra får reda på hans problem med A och kan via sin arbetsgivare få hjälp med A.

Ja nog blir det värre o värre allt men jag tror aldrig att det blir bättre!!
Som det känns nu så är jag bara så otroligt ledsen för att det har blivit så här.
Det känns som att jag inte orkar längre, är för svag, kan inte hjälpa mina barn för det är för sent. Jag känner mig som en usel människa och mamma sim inte har gett mina barn den trygghet som de behövde och behöver!
Hade ett samtal med min yngsta dotter i går och hon sa många sanningen ord till mig och det är ju sant!!
Hon vill inte flytta med mig utan vill ha en lägenhet där hon går i skolan för hon vill vara själv, tycker inte att.vi går så bra i hop.
Det känns som hela mitt lov rasade ihop när hon berättade för mig hur hon känner!!
Jag vill bara gråta o gråta, hur i helvete ska jag lösa det här? Det går inte för det är försent och jag måste leva med den här skammen och ångesten över vad jag gjort mot mina barn.
Du skrev Mittendaliv liv att du hade vänner som klarat sig bra med en fungerande förälder men tyvärr så har mina barn inte haft någon:(
Och jag vill tro dig Flygcert när du skriver att det blir bättre men jag kan verkligen inte förstå hur det ska kunna bli bättre för min del:(
Kramar till er<3

Hej! Om du fortfarande behöver råd så har jag två tips:

1. Det finns avgiftningsavdelningar på sjukhus där folk kan få vara.

2. Gör en icke anonym orosanmälan till missbruksenheten på socialförvaltningen- då måste de kontakta personen det handlar om om prata och erbjuda hjälp.

Det är vad jag själv har gjort för en anhörig för ett halvår sedan och den personen befinner sig nu på behandling. Kram.