Senaste kommentarerna i forumet

... kvar hos exsambon. Det var som att jag observerade utifrån samtidigt som jag var jag, alltså jag som var kvar i livet som jag faktiskt lämnat.
Jag drömde att allt var som det var innan jag lämnade, men med skillnaden att jag i drömmen mådde så dåligt - allt var som det varit: han hotade, han var snäll, han var arg, han var lugn, han tvingade mig till saker jag inte ville, han försökte övertyga mig om att jag var i en kris men att om jag bara stannade så skulle allt bli bra... Det var som en dröm om hur det hade blivit om jag inte hade lämnat - och det var en mardröm där jag såg hur fruktansvärt dåligt jag mådde - jag kunde knappt prata i drömmen utan att tårarna kom, utan att magen krampade...
Hela dagen har jag varit lite dämpad, nästan kvar i drömmen, men - jag är inte kvar hos honom. Det är lite sorgligt, och jag känner mig lite ensam, men allt är ljuvligt jämfört med innan - tänk att jag kan skämta med vem jag vill, på mitt sätt, utan att bli bedömd och beskylld på ett oerhört förnedrande och förtryckande sätt.
Tavk för vännens födelsedagskalas idag - där jag påmindes om att jag behöver inte tänka på att någon ska säga att jag ler mot fel person osv.

Följe din länk MT och vilket uppvaknande det blev!! Jisses var ska det här sluta? Men tack för att du finns här MT kommer nog behöva mycket stöd ett långt tag.

/särbo

det blir ordning med tiden... Det går upp-och-ner, fram-och-tillbaka men du rör dig i rätt riktning. Fortsätt som du börjat, en dag i taget.
Styrkekram / mt

Det är inte bara alkoholisten som måste ta en dag i taget det måste jag också. Skulle gärna vilja skynda på mitt tillfrisknande men ju mer jag lär mig om hur jag påverkats desto mer sorgsen blir jag och förbannat arg och ilsken på samma gång, det är mycket som ska repas och byggas upp igen. Jag har i många år tryckt ner mina känslor så duktigt att jag knappt vet vad det är jag känner. Blir det någonsin någon ordning på det här virrvarret? Bläääääääääääääääää!

den där smärtan du har/haft, flygcert... Att han NU kan bete sig som du aldrig fick uppleva. Visst kan man tycka att det är ologiskt eller själviskt att man inte kan glädja sig åt en (älskad) människas framsteg, men när man önskat sig något hett och innerligt så länge utan att få det och sen får det uppvisat utom räckhåll gör det ONT. Och det är mänskligt...
Ironiskt nog är det ju ett bevis att vi inte kan styra något utom oss själva...i det ögonblick du släppt kontrollen kan saker börja hända. För sent för dig kanske, men kan ju hända att dina barn får en bättre far nu. Tack vare att DU var stark nog att släppa taget och ta hand om dig.
Men visst finns det skitdagar när man får lov att deppa lite och sörja det som kunde varit. För sådana dagar skickar jag en KRAM

tror jag att jag tagit. Jag hade ett genombrott i terapin förra veckan där en del från barndomen kom upp, saker jag inte ens varit medveten om att jag gått och burit på. Och att efter trettio år släppa en börda man helt i onödan gått och kånkat på var en oerhörd lättnad som rätt omgående ändrade riktning på en del av de andra skumma tankarna som alltsomoftast härjar runt i huvudet. Det har även gjort att jag kunnat se på min ex med lite andra ögon. Det gör inte längre så ont att inte vara tillsammans utan känns nödvändigt. Både för mig och honom...om han nu arbetar med sitt problem eller inte vet jag inte men jag tror att han lidit av att såra mig och därför har det bättre ensam hursomhelst. Vi har kontakt (från hans sida) och träffas ibland. Senast kände jag vodkan i andedräkten när vi kramades men det hände inget inuti - det angår mig inte längre. Förr hade jag känt ett sug i magen och blivit ledsen och orolig. Skönt att slippa! Jag njuter av hans sällskap de timmar vi ses och det han gör när han kommer hem är hans eget val.
I övrigt har jag börjat jobba igen och går på reha med min sönderslitna axel, har fått i uppgift att lära mig jonglera, vilket tydligen ska bygga upp musklerna igen...Om jag lyckas lära mig det, finns det nog inget jag inte kan fixa! Just nu hamnar bollarna mest i golvet...

Jag läser. :)

Tack.

<3

/H.

... vi har nästan ingen kontakt, men han hör av sig ibland: ringer, smsar och mailar - och återigen lugn och harmonisk.
Jag jobbar hårt, oerhört hårt, med att inte fokusera på honom, allt han gör som är bättre nu, hans lugn osv - jag försöker så mycket att stanna i mig själv; att fokusera på mig och mitt (=mig & barnen) och inte älta om han är snällare/lugnare/n´bättre eller så... Men så ibland gör det så ont. Är verkligen inne i några dagars svacka (separation och andra saker som är jobbiga just nu). Då gör det lite extra ont att exsambon styr upp sitt liv nu för tiden. Men så såg jag plötsligt Lelas inlägg:

"Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta."

Ja, han måste ju numera...
Tack Lelas, jag är så tacksam för dina ord idag, och tänk att du var en av de som var så viktiga för mig att jag inte trodde att jag skulel överleva utan er, tack! Hoppas du läser detta en dag och känner min tacksamhet!
Varm kram!

ni skriver här ovan MB, MT och Markatta. Håller verkligen med om att svårigheten att säga vad som är för mycket alkohol är svårt att säga. Der är svårt för en som jag som inte är van vid att någon dricker för mycket (från min uppväxt) att fatta att någon dricker för mycket i mitt vuxna liv, som dessutom hävdar med bestämdhet att jag har fel. Sedan har det mycket riktigt sakta men säkert blivit mer och mer då vänjer man sig väl även som anhörig att det är alkohol jämt och ständigt. Hade min alkoholist istället snortat kokain hade jag reagerat annorlunda (tror jag, eller kanske inte....) Din definition Markatta om vad för mycket är ska jag ta fasta på, det tyckte jag var en alldeles utmärkt definition.

Jag har varit på mitt första samtal, den jag träffade var också medberoende med levde nu med en nykter alkoholist sedan 20 år tlllbaka. Vilken känsla att få prata med någon som faktiskt exakt fattar vad jag pratar om, precis som alla andra här på forumet. Det blev ett bra avstamp till mitt nya liv. Jag inser att jag är inte längre mig själv, jag har stått tillbaka med mina önskemål, åsikter, planer och drömmar om framtiden, för att koncentrera mig på att min alkoholist ska få dricka så mycket han vill och inte störa honom med saker vi har olika åsikter om. Då får han ju en orsak att dricka och den ville jag ju inte ge honom. Om jag ska beskriva hur jag uppfattar mig själv är min första tanke att jag blivit en LITEN människa med obetydligt värde. Alltså förminskad, sjukt jaa!

Nu känner jag en sån oerhörd ilska när jag tänker på honom att han gjort så här mot oss, min egen del orkar jag just nu inte se, men den dagen kommer väl också. Vår son har också talat om att han inte längre står ut med drickandet, det tycker jag var oerhört starkt gjort av honom. Alkoholisten svarade ju klokt och sa att han var tacksam att han berättade hur han kände. Men det återstår ju att se om han ändå kan stå emot begäret att dricka. Hur som helst jag måste må bra och tar tag i mig själv och det jag kan göra för mig, sen får jag väl orka ta tag i nästa problem att kanske få iväg sonen till samtal också men just nu säger han att han inte tror det behövs, inte vet jag om det gör det men jag skulle nog vilja att han gjorde det. Eftersom han nu är myndig är det ju hans beslut. Funderar mycket på honom och hur hans uppväxt varit, men tror han ändå haft det bra i eländet som varit emellanåt, det har ju inte varit kaos och fylla jämt i alla fall även om det nog varit rätt så mycket festande.

När vi separerade och skulle dela på våra saker insåg jag att det var jag som betalat det mesta av våra möbler och husgeråd, inser att jag dessutom finansierat hans supande..... :(

Jag känner mig verkligen lurad, förd bakom ljuset liksom, bedragen och trampad på fy faaaaan! Det är väl tur jag har ett jobb att gå till för att gå här hemma och älta all skit är ju inte bra för mig blir deprimerad och apatisk, orkar inget ta tag i.

Ny dag imorgon nya erfarenheter och nya insikter att upptäcka både bra och dåliga.

vet jag att man måste slå i sin personliga botten -hårt!- innan man kan börja förändra sitt liv. Om man har någon som servar med mat, städning, etc, så kan man fortsätta som man gjort. Tror man måste sluta slänga mjuka kuddar under sin alkis för att dämpa fallet. Har läst det här förut, och kan nog skriva under på att det är sant.
/MB, nykter sedan åtta månader

tror jag att du fixar genom att klicka på "Skapa nytt diskussionsämne" upp i vänstra hörnet. Gå in på Hjälpa nån som står nära först så är du på rätt. Så bra att du börjat tänka framåt och på ditt eget liv. Klistrar in en länk till Al anon också http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Styrkekram / mt

Är du kvar här? kan du inte berätta lite om hur det gått?

Du skriver så klokt att det egentligen bästa sättet är att lämna. Ja jag tror det också faktiskt då måste han klara sig själv det finns inget skyddsnät längre. Jag gör allt hemma bilen räkningar städning allt. Lämnar jag måste han ta tag i det också. Klarar han det eller kommer han gå under.
Tankarna är många.
Kram o tack

Ja det är skrämmande likt. Jag har också tittat på lägenhet i somras. Men min man bröt ihop helt o hållet o lovade återigen att han skulle ta tag i det, och det gör han om o om igen.
Det känns så elakt att gå, det enda jag egentligen vill är att han ska bli som vanligt igen. Jag känner inte igen honom.
Det är så pinsamt också - skämmigt, samhället är inte förstående o förlåtande. Inte ens hans familj kan låta bli att dricka vin på middagar och whisky på kvällen. Ingen annan i familjen har de här problemen. Det säger bara " men det är väl bara att låta bli" men nej det är inte det.
kram till dig o lycka till

Vad var det som gjorde att du klarade dig igenom allt? Och hur gjorde din familj?
Tack för att du skrev:)

Tänk vad skönt att höra eller att läsa att jag inte är ensam. Det visste jag men ni förstår hur jag menar.

Det är svårt att lämna jag har tjatat och gråtit och hotat. Jag har varit förstående snäll. Jag tror att jag har försökt med allt utom att just lämna.

Våra barn har också gråtit och tjatat och skrivit 100 motivationslappar som han skulle läsa varje dag, fina brev. Nu bor de sen 1 1/2 år tillbaka i USA och pluggar där. De säger själva att det är en mer eller mindre flykt från verkligheten.

Förra veckan fick han "torrfylletabletter" för en vecka, som hjälpte någorlunda. I lördags fyllde hans bror år och vad gör han? ju han skippar tabletterna för han skulle ta två glas vin o inge mer. hahaha vilket skämt.

I söndags drack han vet inte hur mycket men tillräckligt. Idag var han hemma från jobbet, vilket han har skött bra hittills. En liter vin blev det idag. inge mer säger han. det är för att ta bort ångest och abstinens.

I och med att han inte åkte till jobbet missade han en tid hos beroendekliniken. Där han säger själv att han skulle be om antabus. Jag vet inte.

Han vägrar att ta upp det på jobbet. Hittills har han klarat sig genom att aldrig fika eller äta med ngn annan för skakningarna.

Usch det är så jobbigt han är en egentligen så fin människa....

Imorgon har han ett viktigt möte så då har han sparat "torrfylletabletter" tills dess. Nu när han missade mötet idag på beroendekliniken så verkade det inte finnas tid förrän nästa vecka. o då blir det en helg till.

Ja o vad gör det egentligen en helg mer eller mindre....

Förresten hur skapar jag en ny tråd som du föreslog "mulletant".

Såg att jag det gick att ringa till Nämndegården och till Al anon. Ska göra det tror jag.

När jag läste ditt inlägg kändes det nästan kusligt. Jag kände igen mej precis. Jag är helt slut efter 36 år med en alkolist Just nu ligger han i sovrummet för tredje dagen i sträck aspackad . han går på behandling enligt lotusmodellen och hans terapeut har varit hemma hos oss i helgen men inget hjälper.vi har fyra barn och nio barnbarn som alla är drabbade av detta.Jag ångrar mej så fruktansvärt att jag gått kvar så länge i låtit barnen genomlida allt detta Nu har jag ringt på en lägenhet som jag ska titta på i veckan för jag måste komma ifrån detta innan jag mister förståndet helt. jag råder alla som lever med en alkoholist som inte visar någon vilja att bli frisk att lämna.Jag har i alla år tjatat om att han ska söka hjälp men han har aldrig velat själv.jag har fruktansvärda skuldkänslor för att jag lät barnen leva i detta men jag trodde att nån gång så blir det väl bra men icke nu efter alla dessa år ska jag lämna huset vi bott i 28år men jag måste.Håll ut och tänk på dej själv!

och tack Jörgen för ditt ärliga svar! Det skulle vara värt att läsas av många, många. Min man har ju gjort ett liknande resa, så jag känner igen både min situation och det alkoholistiska resonemanget.

Så bra Slutkörd att du hittade hit! Genom att läsa här kan du dela avsnitt av många livsresor och jag lovar att du kommer att känna igen dig - och förhoppningsvis något mindre ensam i din situation. Jag hittade forumet för ganska precis tre år sen men började skriva först efter några månader - i första hand bara läste jag och blev så lycklig över två saker; dels insikten att jag inte var ensam i min situation OCH dessutom fanns här alkoholister som blivit nyktra!!! Jag hade då idén att tipsa maken om forumet och var beredd att lova honom att inte läsa om han skulle ha börjat skriva här... Så tänker en medberoende, jag kan skratta åt det nu men lika gärna kan man gråta... Så fångade är vi, vi medberoende i alkoholismens fängelse.

Min erfarenhet är ett det inte funkar med två glas vin... det trodde jag också i början men insåg efter två tillfällen att det direkt resulterade i något mer, inte direkt kanske men dagen efter.

Vi har också varit tillsammans mer än 30 år. Under många år med en icke störande alkoholkonsumtion men under en sex-sjuårsperiod eskalerade drickandet tills jag nådde min gräns och gick. Idag inser jag att det var nödvändigt och avgörande att jag faktiskt lämnade, det var då han insåg att det var en realitet.

Att du fått honom att gå till ett beroendecentrum kommer inte att hjälpa. Han måste göra sitt eget val att bli nykter. Jag vet att det kanske låter osannolikt att det kan bli så - men det är möjligt. MEN det viktigaste och det enda du kan göra för att hjälpa din man är att du tar hand om och ansvar för dig och ditt eget liv. Jag tror att också era vuxna barn skulle uppskatta det. Min mamma lämnade min pappa alkoholisten efter kanske 40 års äktenskap, även om hon kanske "älskade" honom - åtminstone vet jag att hon hade gjort det... Det var en stor lättnad för mig att hon tog taget om sitt eget liv.

Läs här i olika trådar, du kommer att känna igen dig. Skapa dig gärna en egen tråd så kan du följa din egen berättelse. Det har hjälpt mig oerhört att skriva här. Min tråd finns nu under Det vidare livet och heter Mitt nya år. Jag tipsar också om bloggen Information och stöd för medberoende - http://medberoendeinfo.blogspot.com/ den har varit ovärderlig för mig.

Om du har möjligt så kan du besöka ett Al anon möte - jag har inte den möjligheten på min hemort men har varit på två s.k konvent och det har varit helt fantastiskt.

Styrkekramar till dig - idag är faktiskt första dagen på resten av ditt liv / mt

Hej har varit i din mans situation, och min fru och mina barn 18,21 år har lidit sista åren av min sjukdom alkoholism.
Min fru orkade inte mer tillslut inte heller mina barn, kanske inte jag heller det sista.
Min fru krävde att jag skulle ta hjälp, men detta tog tid för mig att acceptera, jag var djupt depprimerad av alkoholen, jag som alkis ville ha det till att jag drack eftersom jag var deppig och stressigt med egna företaget, för mycket jobb, för lite jobb, omgiven av en massa idioter som inte tog ansvar mm.
Märkligt nog är dessa bekymmer i stort sett borta idag, efter en tid nykter :-)

Ja jag hadde i stort sett alla tänkbara ursäkter till att dricka nästan varje dag.
Det sista en alkis vill är att sluta dricka, man skiter i allt även om man säger annat, man spelar ett spel för att kunna dricka så ostört som möjligt, smygande, gömmandes, ljugandes för dom som står en närmast i livet.
Min alkoholism höll på att kosta mig livet innan jag accepterade och tog emot hjälpen, idag nykter och älskar att leva livet ihop med min familj nykter, och inte vara styrd av den jävla alkoholen till 100%
Ta och samla ihop familjen en morgon, gärna när han är riktigt bakis, tala ur hjärtat hur ni påverkas av hans missbruk, påtala om riskerna med hans hälsa kroppen håller inte hur länge som helst för detta intag av giftet alkohol.
HJälpen kan heta Nämndemansgården, Valet mm Finns flera alternativ, dessutom kan man få hjälp via sin arbetsgivare eller hemmakommun.

Lycka till med att få ett gott liv tillsammmans.

Hälsningar Jörgen

Jag har levt med min man i 30 år(!) o egentligen har han druckit för mkt jämt. När vi var unga var han alltid fullast på festen. O nu är det varje dag men ingen märker det. Han kan ha typ 1,5 i promille o ingen märker. Jag har fått honom att gå till er beroendecentrum. De sa att han är verkligen sjuk . Han har fått "torr fylletabletter" som ska ta bort suget. Ja säkert haha mindre kanske men han dricker. Jag orkar inte med längre, sitter ensam när han går i lägger sig full. Har sådan fruktansvärd ångest över att våra barn , nu över 20 har fått vuxit upp med en full pappa.
Vad göra? Han tror själv att han inte behöver bli vit utan kan klara av att dricka typ två glas vin o inget mer. Säger nu att på måndag ska jag ta antabus. De har erbjudits men han har tackat nej förrut. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med det är ju fult att ha en man som "super".
Jag är så ledsen. Önskar jag hade ngn att prata med .....

det tror jag också. Det kommer krypande i.o.m. att gränserna förskjuts. Det är liksom mer stigmatiserande om någon skulle ta en "party-lina" kokain en gång om året och det skulle komma ut än om någon dricker flera gånger i veckan och det blir för mycket. Definitionen av "knarkare" är ju mycket snävare, d.v.s. "någon som använder narkotika". Menar inte beroendevårdens syn här utan mer generellt hur samhället ser på det. En "alkis" däremot är ju ofta någon som helt tappat kontrollen, sitter på bänken och säkert inte har ett arbete. Begreppet alkoholist tycker jag börjar förändras dock, fler kända personligheter som öppet berättar om missbruk och öppnar upp ögonen för att det kan förekomma i alla samhällsskikt och framförallt hur duktig en alkis och dennes familj kan vara på att dölja missbruket för omvärlden.

Tänk bara vilken skillnad i respons det skulle bli på de här två tidningsrubrikerna/inläggen;

Fredrik Reinfeldt på frågan; hur kopplar man egentligen av som statsminister?. -Efter en hård arbetsdag så varvar jag gärna ner med ett par öl, ja egentligen är jag nog som vilken grabb som helst. Och vad vore fredagsmyset utan några stadiga virrepinnar, lägger statsministern till som inte bara är politiker men också en stor kännare och samlare av just vällagrad whisky från det skotska öriket.

JUHOLT TALAR UT -Jag har aldrig så mycket som rört en droppe alkohol men en gång om året, på min födelsedag, så brukar jag unna mig en liten näsa kokain, festa till det lite så att säga.

För mig är det nu mycket lättare att definiera "för mycket" och det är när jag känner en oro för personen i fråga och för mig själv. I början med min alkis så var det efter x antal öl men blev sedan efter bara en klunk öl. Då har jag ju sett missbruket utvecklas under lång tid och det som i början var en "bad feeling" om att han kanske drack lite för mycket blev till en svart-på-vitt övertygelse om att den här mannen är en missbrukare. Den där magkänslan man har ska man lyssna till.

och tack speciellt viktoria som debuterar :) på anhörigsidan. Jag förstår det viktoria som att du tar hand om det viktigaste först. En tanke slår mig dock och det är att det kanske är svårare för en aktiv alkis att bli medberoende i.o.m. att man då har fullt upp med att dricka och egentligen inte bryr sig så mycket om vad andra gör? Jag har läst på alkisdelen, flera berättelser där den nyktra alkisen först nykter "vaknat upp" och ser att partnern faktiskt också har en alkoholproblematik. Många vekar då först se problemet i att partnerns drickande äventyrar deras egen nykterhet och jag antar att det är det fokus man måste ha i början, att hålla sig själv nykter. Men vad händer sedan, efter ett år, flera år? Medberoende är ju ingen "akut" sjukdom utan den kommer smygande. Jag tror de alkisar som skriver här i alkisdelen men också läser på anhörigsidorna har en fördel där, dels för att förstå deras anhörigas ibland helt irrationella beteende, att det är en familjesjukdom, men också för att kunna se varningstecknen för om man själv skulle gå över åt medberoende.

Har man dessutom en missbrukspersonlighet så bör man nog se upp. Jag är inte alkis, har aldrig gillat alkohol direkt, men jag är säker på att det är mitt missbrukarbeteende som satt mig i de här situationerna, att jag följt samma mönster. En total förändring av mitt liv är nödvändig för att bryta mina mönster. Visst, en sak i taget och det viktigaste först men jag får inte blunda för det som är svårt för det.

Kramar

Jag funderar ganska mycket på det här med alkohol, medberoende, alkoholism etc på grund av att jag står mitt i alltihop - själv nynykter alkis med en sambo som fortfarande dricker.

En sak jag funderar över när jag läser anhörigsidorna är att det måste vara jäkligt svårt för en anhörig att kunna sätta ner foten? Alla dricker alkohol, när är " för mycket "?
Det måste vara enklare med någon annan drog typ kokain, för där är ALLT för mycket. Kan det vara därför man kan fastna så hårt i medberoende?

Som sagt, det är bara funderingar.
Kram!
/MB

Så många kloka ord!

Ska nog tala med någon som kan se saker från ett perspektiv...
Hjälpa mig att ta reda på vad jag vill, såjjag slipper vela.

För som närstående, när vet man egentligen när det är påväg framåt ellerbakåt

Har inte direkt ställt ultimatum eftersom jag tror jag inte kan hålla dem,

Tack för era tankar och erfarenheter!

Hej Markatta, jag skriver aldrig - och har aldrig gjort - här på anhörigsidan. Har inte gett mig den rätten, fast man kanske kan tycka att jag borde ha gjort det eftersom min make druckit lika mycket som jag. Men jag har inte haft tid och kraft att vara anhörig och aktivt medberoende (passiv medberoende? ja så är nog det närmaste jag kan beskriva) då jag haft fullt upp med mitt eget tillfrisknande. Går det att förstå vad jag menar? Kanske inte. Hursomhelst jag skriver nu i alla fall ett inlägg här i din tråd, vill bara tacka så innerligt, från djupet av mig själv, för detta ditt senaste inlägg. Jag blir så berörd och återigen tagen av kraften i den människokärlek och det stöd som finns här. På båda sidor. Grattis till ert nya liv Markatta och väldigt mycket lycka till i framtiden♥