Senaste kommentarerna i forumet

är en vinnare alexandra73! Du har återtagit makten över ditt liv. Det är stort. Var stolt!

Ta hand om dig, lev väl! Gå gärna till Al anon.

Kramar och allt gott! / mt

Värmer Kerran , i kväll har jag tappat hoppet om att det någonsin kan fungera mellan oss, tycker att han förändrat sitt beteende gentemot mig, tror också han tröstar sig med sex på nätet när han dricker som mest! På fyllan har han antytt ett och annat, vet inte om det är för att reta mig, eller om det verkligen är så! Men det gör fruktansvärt ont att inte veta! Känner mig billig, jag är en romantisk och seriös person och nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre! Har märkt att han inte har samma behov av ömhet och närhet som förut, jag vill konfrontera honom och fråga...men tror inte att jag får ett ärligt svar. Har i alla fall slutat att messa god natt som jag alltid gjorde förut(oftast fick jag inget svar ändå)Kanske en början....? En stor kram tillbaka till dig, och god natt alla underbara medsystrar och bröder.

jag vet precis hur du känner dig... Bra att du skriver ner det och kan titta på det efteråt när allt har lagt sig - man har en tendens att "glömma" de där sveken när man plötsligt har hopp igen.
En stor kram till dig!

Ser man klart...och nästa inte, en evig berg och dalbana är det, och det känns som att den aldrig tar slut! Jag var stark och ståndaktig i några dagar, svarade kort på det där om spa vistelsen, skrev att vi fick se...och mycket riktigt ringde han och sa att han nog sett fel på priset och att det skulle bli för dyrt....! I dag kom han förbi, vi gick en kort promenad, sen fick han plötsligt jätte bråttom hem, hade inte tid och stanna ens på en kopp kaffe....så är det ofta, och jag tänkte att nu är det dags för några öl! Det har ju varit semester, och mycket att dricka, i dag var första arbetsdagen! Men jag blev så besviken, trodde att vi skulle få en mysig pratstund på tu man hand utan barn i närheten! Men har ju förstått att det finns annat som går före att umgås med mig...! undrar också varför vi alltid ska promenera? Är det någon som vet? Tar det bort abstinensen, eller lindrar den.? Nu sitter jag här själv igen som så många gånger förut, hade egentligen tvättstugan i kväll, men ändrade tiden när han ringde....Varför då? Fick knappt ens en kram....Och så åkte han hem till sin Carlsberg....!Kram till er alla från en modstulen Christa.

flygcert! Efter fyra dagar fick jag nämligen "svar" på frågan om vi kunde hitta en annan lösning än definitiv separation. Han ignorerade iofs de direkta frågor jag ställt men igår kom ett meddelande att han hoppades att jag använder min semester till att bygga upp mig själv och att njuta av tiden med min son - samt att han gärna hittar på saker med oss ifall jag kommit över honom nog att träffas som vänner...
Har inte svarat än - mycket olikt mig, men du har så rätt i att känslosamma meddelanden, hur rättfärdigade de än känns i stunden, senare bara blir anledning till mer självömkan, analyserande och förebråelser. Jag vet nu att jag inte kan upprätthålla en vänskap så länge jag hoppas at vi ska hitta tillbaks till varann. För visst har jag också sniffat efter alkoholångor när vi kramats som hälsning, visst tror en del av mig att om vi bara har jättekul tillsammans ska han inse vad han förlorar och hitta motivationen att sluta dricka. Jag älskar honom fortfarande och det gör för ont att träffas så.
Ändå samlar jag mig fortfarande inför att skicka iväg detta meddelande, att jag måste bryta kontakten helt. Kommer att kännas oändligt tomt efteråt... Känns som att skära bort en arm från kroppen!

Hej
Jag har gått igenom allt du går igenom. Vi anhöriga gör det fast berättelserna är olika. Jag fick nog efter 19 års förhållande. 19 års drickande. Min skilsmässa blev klar i juli och jag ångrar inte det en sekund. Ångrar att jag inte gjorde detta när barnen var små. Jag tror att det är svårare att skiljas när man har tonåringar. Önskar att barnen hade haft en nykter plats innan tonåren att vila ut på när deras pappa inte kan sluta dricka. Vi är starka, stjärnstoff, glöm inte det fast att det inte känns så. Ha det så bra

Jag kan hjälpa dig också Flygcert! För du hjälper mig att förstå och bearbeta mina känslor kring det här svåra traumat, som uppstår hela tiden när man blir sviken, och sviker sig själv! ,Jag har intalat och lovat mig själv så många gånger att jag ska börja visa att jag fått nog av svikna löften, lögner mm. Men så blir han ledsen, ber om ursäkt, bönar och ber...och så trillar jag dit igen fast jag egentligen inte vill! I dag på eftermiddagen fick han dåligt samvete, ringde och frågade hur det var, kände att jag hade svårt att prata med honom, var fortfarande för besviken på honom, tror att han hörde det på min röst, senare på dagen fick jag ett sms där han föreslog att vi skulle åka till ett spa...! Jag har inte svarat på det ännu, vet ju vad som kan hända, troligen blir det inte av alls! Jag ska verkligen försöka lyda ditt råd och låta honom sköta sitt! jag vill ha tillbaka mitt liv, älska och bli älskad...! Tack för ditt ärliga och raka svar,det hjälpte mig att se klart!

Kram

Som relativt nynykter är jag intresserad, och lär mej mer hela tiden. Var på AA:s Landsmöte idag, mitt första möte (tack Adde!), och vad som genast slog mej var att de som var från Al-Anon beskrev nyttan med det som att få en möjlighet att få ett gemensamt språk med alkoholisten, att man som anhörig där lär sej förstå hur alkoholister fungerar. Jag tror det kan vara oerhört nyttigt.

Fick även med mej ett gäng broschyrer hem. I en av dem listas de fyra områden som alkoholisten är expert på:
Konsten att bluffa
Självbedrägeri
Benägenhet att smita och
Självömkan.

Dessa "grenar" är inget man får lära sej hemma att bli bäst i om man har ett normalt hem...
Innan Alkoholisten förstått sitt eget bästa, vilket INTE är att vara världsbäst på att ljuga, så kan man som anhörig inte göra ett skvatt mer än att ta hand om sej själv.
Så ta hand om er, det är ingen annan som gör det.

Kramar!!!
/MB

... det du skriver och att få skriva till dig innebär dels att jag känner mig som en god medmänniska, dels att jag hjälper mig själv (att bearbeta det jag varit med om)! Det är en väldigt härlig känsla båda delarna!

Jag förstår att du känner dig väldigt kränkt och kanske obetydlig - det är så det kan bli med en alkoholist som inte valt att ta itu med sina problem. Min exsambo och jag bestämde ofta att vi skulle hitta på saker, men när det väl var den dagen så var han bakfull eller så full att han inte var att räkna med och jag lät honom hellre sova och att barnen och jag gjorde något utan honom - det var lugnast så...

Du är värd bättre. Du behöver inte acceptera att någon behandlar dig så. Försök låta honom sköta sitt, du kan inte göra något mer för honom.

Kram

Jag är inte världens mest lämpade att svara eftersom jag är nybliven nykterist, tillfrisknad alkis, men sambon dricker fortfarande, och därför har jag läst en del i denna forumsdelen.

Om jag har förstått det hela rätt så har du egentligen bara två val:
1) Lämna honom
2) Stanna kvar och hoppas att han blir nykter, för du kan inte sluta åt honom, det är ett beslut han måste ta själv.

Skriv här, läs i både nya och gamla trådar, kanske även i forumdelen Förändra sitt drickande, där får man grundlig insikt i hur vi alkisar funkar, vi är ganska lika i vår sjukdom.

/MB

Tack Flygcert...det värmer. Bara det att någon bryr sig, svarar på mitt rop på hjälp, gör att jag orkar ett tag till! I dag blev vi osams, skulle hittat på något tillsammans, sista semesterdagen. Men han hörde aldrig av sig, jag ringde och messade men inget svar, då förstod jag vad klockan var slagen! Det har hänt så många gånger förut, ändå lär jag mig aldrig.!Lika besviken och ledsen som vanligt...är jag inte mer värd? Vet att det inte är det de handlar om, men det blir känslan som står över allt, att jag är värdelös! Man behöver inte ens höra av sig till mig och säga att det vi planerade inte blir av....:(!Glad för ditt svar och för att du bryr dig. Kram.

... och det kommer inte vara lätt, men håll ut!
Tänk på vad som är viktigt för dig!!
Kram!!

Hej alla här,vad era berättelser, råd och kommentarer...betytt mycket för mig! Jag har varit oerhört kär/är fortfarande i en alkoholist, och medberoende .i flera år nu! Har vetat och förstått länge att jag är för snäll, blir utnyttjad för att jag tycker om och finns kvar som vän och lite mer som han uttrycker det! Han pendlar oerhört i sitt humör, och han har sagt många sårande saker genom åren. jag har sagt upp vår bekantskap några gånger, då är det han som bönat och bett att vi ska börja träffas igen, jag har lyckats vara stark ett tag, men sen har jag fallit till föga och gjort honom till viljes! Till saken hör att han har en mamma och syskon som blundar för hans problem, vänner har han inga kvar. Detta gör att jag känner mig ansvarig för honom trots att mitt sunda förnuft säger mig att jag gör fel både mot honom och mot mig själv. Det är så fruktansvärt svårt att välja bort någon som man älskar så mycket...! Självklart har han också många otroligt fina sidor, det är därför jag är kvar! Jag har aldrig känt så mycket ömhet och fått som med och av honom. när vi har roligt, även om det inte är lika ofta nu, så har vi samma humor och skrattar så vi kiknar. Passionen och innerligheten är lika stark nu som när vi först träffades! Men drickandet har eskalerat och jag börjar känna mig allvarligt oroad över hans hälsa, och jag märker att tankar och funderingar över honom och hans mående tagit över mitt liv! Vilsen och maktlös känner jag mig! Tack för att ni finns. Kramar Christa.

Allt gott till dig, styrka och kramar och harmoni!
Kram

Hej och tack för peppning.

Den här gången tänker jag dra för gott, som ni säger har jag gjort allt jag kan och mycket mer. Jag hade mer fokus på honom än mej själv.
Nu är fokuset på mej, jag packar för fullt och ska flytta mina saker imorrn och sen tar jag katterna och drar på söndag.
Nu ska jag leva MITT liv på MITT sätt, och lära mej att passa upp mej själv och ingen annan.
Jag har pratat med några som jag litar på och de tycker jag gör helt rätt, sen kommer de att finnas i hans närhet men inte min.

Ja, jag har förstått att han måste själv vilja sluta men han har ju sagt det flera gånger.
Men jag förstår nu att det var för att då slutade jag prata om det.
Vad dum jag har varit som har gått på allt, men det är ju så det fungerar, tyvärr.
Hoppet är det sista som överges.

Sen är jag en sån människa som när jag väl bestämt mej så kan ingen rubba mej.
Han har bett en kompis att prata med mej, men han erkände att jag var envis.
Jag köper inget smicker nu för det har hänt för mycket det sista.

Han verkar vakna upp ur ångorna nu och mår inte bra.
Han tyckte jag skulle ta det lugnt, jag kan stanna ett tag till.
Men NEJ NEJ inte denna gången, nu drar jag och kommer inte tillbaka även om han blir nykter.

Ha det gott alla.
Sköt om er, det ska jag göra.

Kram från tekla.

Jag vet hur svårt det är att lämna någon. Min exsambo var ibland väldigt snäll och omtänksam, men däremellan fruktansvärt elak, hotfull, hade kontakt med andra kvinnor osv. Sedan jag lämnade honom så kommer ju ändå känslorna upp ibland - den fina/goda/mysiga sidan av honom tycker jag ju fortfarande om. Däremot har jag insett att det inte går - för oss finns ingen väg tillbaka. Det kanske finns det för er, det säger jag ingenting om eftersom jag inte känner er/vet något om er (ni har ju en stor skillnad i att han inte utsatt dig för psykisk och till viss del fysisk misshandel), men ett råd som jag skulle vilja ge dig för att hjälpa dig just nu är att vänta med att svara, "sov på saken"!!!!!

I början av vår separation fastnade jag alltid i massa förklaringar, tankar och undringar om oss osv. Men sedan kom jag till insikten att det inte hjälper, snarare tvärtom. Detta är hur jag försöker göra:
när jag får ett meddelande från honom så väntar jag med att läsa det tills jag känner mig stark, jag läser och låter mina känslor stilla sig innan jag svarar. När jag skrivit ett svar läser jag det flera gånger och skalar bort alla känslor eftersom de bara trasslar in mig i något som jag inte kan gå in i eftersom det bara sårar mig, får mig att skriva saker i stundens hetta osv.

Försök andas och vänta lite!
Kram

Förstår att du är arg, ledsen, irriterad, besviken och en massa annat. Men jag tror att det är bra om du klarar att packa väskan och lämna honom. Du verkar så klar och så klok, vad gott om/att du känner så! Nu låter jag kanske kall, men jag menar bara att stötta/peppa dig:

Det finns bara en person som kan hjälpa honom - han själv.
Han kommer inte bli hjälpt förrän han väljer att hjälpa sig själv = ta tag i sina problem.

Du har gjort allt du kan, och förmodligen ganska mycket mer än så, och det tror jag är viktigt för dig själv (av egen erfarenhet:) du vet med dig att du gjort allt, om du tvivlar så kan du försöka tänka efter och då vet du innerst inne att du gjort allt du kunde, och det är en bra känsla att känna att man inte bara gav upp pga en fylla eller ett dumt ord - du har stannat, kämpat och utstått, mer än du behövt!

Nu kan du inte göra mer - om han väljer att försöka sluta dricka så är han en människa i Sverige - jag har förstått att det på många sätt är svårt att få hjälp, men det finns faktiskt hjälp, så om/när han bestämmer sig för det så kan han vända sig till många olika instanser: AA, sjukvården, socialtjänsten, behandlingshem osv. Det är hans val - och det är han som måste välja det.

Jag håller med Adde: Du gör helt rätt som lämnar!

Ta hand om dig - hur vill du leva ditt liv?
Stor kram från en som önskar att jag hade varit så stark och så säker när jag trots allt lämnade min sambo.

finns det ingen som kan hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt. Om man är en fara för andra eller sig själv kan man begära LVM (lagen om vård av missbrukare) men den innebär enbart att du blir satt på ett ställe där du får nyktra till och äta upp dig lite. Ingen behandling alltså.
Du gör rätt som drar.

Hej!

Måste skriva av mej för jag är så arg, irriterad, besviken och trött på vården, som inte finns.
Gubben har legat mer eller mindre dyngrak i två veckor nu och jag är skitorolig att han ska sluta leva.
Idag ringde jag till akuten och fick till svar att han måste komma frivilligt och blåsa noll om de ska kunna hjälpa honom.
Hur f*n ska han det när hela han stinker sprit?

Fick då rådet att ringa 112 eller socialtjänsten om jag anser att det är fara för hans liv.
Visst är det väl fara för hans liv när han bara ligger och dricker. Men det tyckte inte dom.
Ringde 112 och blev hänvisad till att beställa "liggande sjuktransport" även kallad ambulans.
Efter mycket diskussion kunde de skicka iväg en transport.

Den kom väldigt snabbt, en eloge till de som kom.
Med lite lirkande och prat gick han med på att åka med.

Kom dit och prover togs, vilket visade att många värden låg normalt, men i hans fall är de låga.
Inget akut alltså!

Efter två timmars väntan kom läkaren och gubben hade börjat bli sitt irriterande lilla jag!
Han ville bara åka hem där hans kompis "flaskan" väntade.

Han ifrågasatte allt som läkaren sa och läkaren blev även han lite irriterad men höll masken bra.
Han skulle inte stanna för det hjälper inte honom och tyckte inte om att jag pratade om vad jag tyckte.
Han körde ut mej när han skulle prata med sköterskan och fick henne till att koppla bort honom från mätarna.

Men för att göra en lång historia lite kortare, allt slutade med att han åkte med hem och träffade sin väntande kompis.

Jag har nu gjort mitt sista försök att rädda honom från spritens klor!
Jag ska packa mina saker inom det snaraste och försvinna ur hans liv så han får lugn och ro!

Tack för att ni tog er tid att läsa detta och hoppas ni får det lite enklare när ni söker hjälp.
Ha det gott. Sköt om er för jag ska i alla fall ta hand om mej, det enda jag kan göra just nu.

Kram från tekla.

just nu eftersom jag haft ett riktigt "återfall". Min ex har ju hört av sig med jämna mellanrum och dessutom velat ses ett par gånger. Han har inte på något sätt bett att vi ska bli tillsammans igen, men ändå skrivit att han saknar mig och hela tiden undrat hur jag mår. Han berättade också att han klarat fem dagar utan alkohol, vilket löjligt nog fick upp mitt hopp igen att han verkligen vil sluta. Så vi träffades i söndags igen några timmar över en kaffe och lite kortspel. Och utan att vara medveten om det innan hade jag nog byggt upp förhoppningar att vi skulle kunna prata lite om vad som pågår med honom just nu. Men det blev just inte så mycket med det. Istället berättade han hur kul han hade haft med sin kusin i fredags kväll när de suttit och snackat hela natten med en flaska snaps och hur sur hans brors fru hade blivit att de inte kunde vara tysta...suck! Och detta helt i förbigående som att jag skulle tycka historian var rolig... Ena sekunden medveten och motiverad och nästa låstas han som om han vore vem som helst som festar lite...
Nåja, vad som gjorde mest ont var iallafall att han kändes så främmande - det var som vi plötsligt var normala bekanta bara. Och sen grinade jag i tre dagar och sa till mig själv att nästa gång han hör av sig ska jag banne mig inte svara och bryta kontakten helt... iallafall tills jag inte är kär längre!
Och sen skrev han idag igen om vad han hade hittat på under dagen samt frågade vad jag gjorde och hur jag mådde. När jag inte svarade kom frågan igen och då kunde jag inte motstå utan frågade vad det skulle tjäna till och hursomhelst bryr han sig väl inte ändå eftersom han inte ifrågasatt separationen överhuvudtaget. Och efter många långa sms med förklaringar hit och dit slutar det med att jag frågar om det är helt kört, om det finns känslor kvar från hans sida och om vi kan hitta någon annan lösning än definitiv separation. Tämligen patetiskt!
Det tyckte nog han också, för något svar fick jag inte på det...

Om han inte ber om ursäkt för sådana förskräckliga missbruks beteenden (handlingar). Då är du ju han som är rädd, för sig själv.
Han mår nog minst lika dåligt själv och det där gör han för o lyfta sitt lilla huvud ovanför vattenytan.
Det finns en person man inte kan ljuga för och det är sig själv. Det skapar ångest!
Du gjorde rätt!! Vissa dagar är man ju inte på topp o allt är tungt jag brukar tänka att det är nu jag växer som människa, rannsaka dina känslor skriv ner dom. Prata med en god vän, sätt dig o kör lite mindfullness eller något annat. Unna dig tanken att du duger som du är för att det är just du!

puh, jag vet att jag kan välja - bra dagar gör jag det och mår ganska bra... Men dåliga dagar har jag svårt att välja "rätt".

Ibland är jag stark och ibland, som idag, känner jag mig så oerhört sårad när han behandlar mig som han gör- det är han som varit så oerhört aggressiv, det är han som gjort sönder saker, varit med andra kvinnor, hotat - och ändå trycker han upp i ansiktet på mig att "nu har han lagt det där bakom sig "att jag betedde mig så illa och lämnade honom", han är inte så besviken på mig längre så nu kan vi börja samarbeta"... Ibland så önskar jag bara så att han kunde säga någonting om att "jo, jag vet att jag hade fel kontakt med kvinnor, jag borde inte ha förstört saker, hotat och skällt, hotat barnen osv. Förlåt", men det kommer ju aldrig hända... Och jag försöker inse det och jobba vidare ändå.
Och jag vet - jag låter honom fortfarande skrämma mig, när han ringer så kryper jag som en ledsen hund - jag blir tyst, jag pratar mycket tystare och är rädd att säga fel sak...
Jag vet att jag låter honom ta makten ibland, men jag är inte starkare än så just nu.

Halloj,
Ja kan skriva som motpart har haft ett beroende bakom mig och separerat och flyttat det var det tuffaste beslut jag tagit.
Har varit drogfri i 2 år nu ordnat tillbaka hela min tillvaro. För mig var det nödvändigt att lämna mitt gamla liv.
Jag valde dock att självmant söka in på behandling 12stegsprogrammet, min sambo gick 3 veckor också för medberoende.
Vi har en relation idag som är bra.
Har du vänt dig till Alanon? jätte bra o prata med människor som har ett medberoende.
Det finns en bra bok av Kaj Pollak som heter "Att välja Glädje", rekommenderar den.
Där du kan få lite infallsvinklar av att inte projicera andras beteenden måeenden på dig själv.
Det kanske låter hårt men ingen annan än du själv kan få dig att må dåligt, bara du själv kan välja hur du ser på saker o ting och vilka tankar du väljer att tänka. Du är själv ansvarig för ditt tillfrisknande, det gäller lite att våga:)
Stor Kram o Lycka till

Ja, nu sitter jag här, som den sura, griniga, ledsna.
Och exsambon påtalar hur nöjd han är med hur det har blivit mellan oss, att han "varit lite besviken" på mig, men att nu har han inga svårigheter att tänka att han har minsann inga problem att kunna umgås med mig nu, och han tror att vi kan komma överens om allt, han ahr lagt allt bakom sig...

Och hur jag än gör så framstår jag som bitter, inte samarbetsvillig och den som sätter sig på tvären.
Jag vill inte prata, jag vill inte träffas, jag vill inte känna mig överkörd. Jag vill inte vara ledsen, jag vill att det ska vara ur världen, att vi hade löst allt.

Känner mig som en sådan förlorare - jag är den som lämnade och någonstans trodde jag att jag skulle kunna vara en bra människa som förlät och lade det bakom mig - men det är han som glömt allt och tycker att han har det bra nu, och jag... ja, jag är som sagt bitter och inte alls samarbetsvillig, enligt hans mått.

Jag vet att jag inte är trevlig nu, men jag fattar inte hur det kan bli att han ska vara den som går ur denna striden som en vinnare också - det har varit så hela vårt förhållande och när jag för en gångs skull hade chansen att komma undan, så blev det ändå han som bröt ner mig

När jag läser det jag skrev under rubriken "Att genomföra ett ultimatum" så tänker jag också att det var en klok människa som skrev det. Men, som Flygcert skrev, förnuft och känsla är inte alltid ihopkopplade och stundtals så känns det som om en helt annan person skrev det där. En person jag vill vara men inte alltid är, om ni förstår vad jag menar. Jag får gå tillbaka och läsa ibland vad mitt förnuft har för råd till min känsla när jag har svårt att få ihop tankarna. Jag låter kanske schizofren men jag är bara en helt vanligt lagom störd medberoende... och så mycket mer.

Fika med en vän idag på eftermiddagen, sedan ska jag puppa in mig med filmer och kanske till och med festa till det med en hallonsoda och chips. Regnet öser fortfarande ner.

Kram