Senaste kommentarerna i forumet

Inte behöver du be om ursäkt inte! Men tack för svaret! (Jag är inte heller riktigt vän med det nya forumet :-( )
Ja, då var ju dina barn lite äldre... Jag ska kolla på dina tips. Men jag vet inte riktigt vad jag vill att barnen ska få hjälp med - exet dricker ju inte längre men har varit och är emellanåt aggressiv...

Tack för dina ord om Gullbranna, men jag tror inte jag fixar det - jag känner mig lite felplacerad?! En del i min sorg är ju att jag har svårt att komma över alla elakheter och inte minst hans ilska - och ja, dessutom känns det som att "jag borde skärpa mig nu, jag har ju lämnat exet och lever ett annorlunda liv nu"... Känner mig nästan lite galen - att jag ine bara kan släppa allt och gå vidare...

Tack för kramen - tar alla kramar jag kan få ;-)

uppriktigt om ursäkt för att jag inte svarat dig tidigare :-(

Jag blir inte vän med det "nya forumet" och tröttnade på att surra omkring helt planlöst i forumet.

Min dotter var 17 år när hon gjorde sin ungdomsvecka, jag tror att den lägre gränsen är 13 år på Nämndemansgårdens veckor. MEN....det finns andra som ger hjälp till mindre barn exvis http://www.eleonoragruppen.se/default.asp och jag vet att det finns liknande på andra platser i landet. Jag har sett/upplevt skillnaden i familjer där alla fått behandling och det är en fröjd att se framförallt barnen som helt plötsligt kan prata öppet om hur det är och inte behöver skämmas eller skydda.

Kolla lite med dessa : http://www.tryggabarnen.org/ och http://www.maskrosbarn.org/

Och som jag skrev till Sorgsen nu.....varför inte ta 3 helt egna dagar på Gullbranna ? Där finns så mycket koncentrerad kunskap !

Kram du ledsna lilla vän ♥

en månad är Gullbrannakonventet som du förra året var på väg till men backade i sista stund för att....ja..varför ? För att du tyckte att du inte behövde ? 3 dagar som är bara dina i en krets av folk som upplevt det mesta och som bara blir glada om de kan tipsa om hur de gått sin egen väg bort..bort....för att bygga ett nytt liv.

Den klassiska situationen är att kvinnan drar tillbaka sin anmälan för att hon efter några dagar tycker "att det var nog inte så farligt...han menade inget illa...väl ?" Nästa gång är det inte bordet som går sönder, det kan vara du.

Ta dig ur din destruktiva relation innan det blir för sent. Det var länge sedan jag läste här och jag ser helt klart att ditt förhållande har rasat till nivån ännu lägre än det var sist jag läste.

Du måste tänka på ditt eget välbefinnade och ditt eget mående. Inget annat betyder mer än det.

Kram du fina ♥

Hej Linnsan!!!

Jag vet faktiskt inte om den går att låna, men det var ingen dyr bok om jag inte minns fel. Kolla bokus.com ell adlibris.... Super bra bok och den är lätt att förstå.

För mig blev den en à-ha upplevelse. En träningsnarkoman är precis likadan som en alkoholist men utåt sett är han " finare" utåt sett då han inte dricker alkohol. Men träningsnsrkomanen är fortfarande missbrukare. Det står mycket om beteenden och tillfrisknande.

Kram

är man med jämna mellanrum när man ser klart och är i fas med sig själv.Men sen rullar stora känslovågen in.Då allt kanske bara var en dröm och inte så farligt och det där kan jag väl leva med osv.Sen att man låter sig påverkas av deras illamående och känner någon sorts ansvar eller skuld att det är på det här viset.
Så nej,klar blir du nog inte på ett tag än.Man inbillar sig att nuså,nu händer det grejjer nu fattar han.Men ack nej.Jag känner till tre förhållanden nära mig inklusive jag själv.Där mannen i fråga inte en enda gång vänt sig bakåt och tittat.Antingen är de för sjuka eller så har faktiskt polletten trillat ned.Ska jag vara med den där människan(vi) så måste jag låta bli.Det har jag minsann inte tänkt.
Det finns andra tjejer/alkoholen är viktigare.Det är ju det som är så surt att ta.Hur dum kan de bli innan hjärnan ramlar ur skallen på dom?Han är förmodligen på en 18-årings nivå trots att han snart närmar sig 40.Jag har hört att de som är beroende fastnar i den mentala ålder de var i när de klev in i beroendet,sant eller inte det får andra svara på.

Försök att behålla fokus på det du just radat upp här.Han är alkoholist,han verkar inte vilja ge upp alkoholen,han behandlar dig illa.Det är ju inte alls omöjligt att han snart veknar och börjar köra känslopjunk då hoten inte funkade.Var beredd på det och stålsätt dig för det,det är naturligtvis ännu tuffare att stå emot.

Önskar så att jag kunde hålla om dig och låta dig gråta och försöka lugna dig med att det blir bättre; det blir bättre! Det känns inte så nu, men det blir det!!

Jag förstår att sommaren varit katastrof, låt anmälan gå igenom - då får polisen utreda och du behöver inte känna att du ska avgöra om han eller du gjort fel, eller vem som är orsaken. Och även om det inte hjälper dig med bodelning etc så är det kanske ett sätt att få upprättelse, att känna att du står upp för dig... Att det inte synts, eller att du inte visat eller sagt något - det är ju det som är det typiska - vi visar inte förrän det gått alldeles för långt och då står vi där med skammen - som vi inte behöver känna eftersom det inte är vi som gjort fel!!! Du har inte gjort fel! Du har kämpat (möjligen alldeles för länge?!) men det är bra att vara envis, men nu har du gjort tillräckligt.

Vad gör dig förvirrad? Skriv, skriv och återigen skriv - det är en hjälp för dig!!! En dag i taget, en liten stund i taget!
Du är så bra, bästa du - önskar jag kunde göra något för dig.
Du är bra, du har gjort rätt!!!
Fortsätt skriv!
Stor kram!

...så förvirrad jag är...

..ett avtryck.
Läst endel av allt hos dig.
Glöm aldrig: du är bra just för att du är du! Just den du är känner barnen och kärleken mellan er är tydlig och kompromisslös och kravlös. Den bara är!
Lita på det!

Tack för du finns!

Idag är stora gråtardagen för mig...men det blir bättre, måste bli bättre och vändpunkten är nu.
Du är värdefull för många och mig.
Kram

...bevisar man psykisk misshandel?
Hur kan någon tro på det när jag jobbat vidare?
Varför skulle det bevisas? För vem? För mig själv? Jag vet ju hur det varit och är utan de bevisen.
Ändrar behandlingen av mig och äktenskapet något för framtiden för reda i delningen?
Svaret är väl nej på allt det där...
Hoppas kvinnojouren hör av sig snart....

Önskar detta är en dröm...

...är en stor katastrof. Jag bör kanske låta anmälan gå igenom ändå???

Boken som du läser Molly, finns den att låna på biblioteket?
Med vänlig hälsning Linnsan

Det finns ju flera kunniga och kloka personer här på forumet, som kan ge dig råd och kloka ord i hur du ska gå vidare med det här, men jag svarar i alla fall. Du har, som jag ser det, en jättejobbig situation. Du skrev att även barnbarnet fick se din pappa onykter. Är det ditt barn? Där skulle jag dra en omedelbar gräns, om det är ditt barn. Om du ska träffa din pappa, gör det bara om han tänker vara nykter. Är det så, att ölen åker fram...åk därifrån. Låter det tufft? Ja, men det är det också. Om din pappa väljer att dricka, då får han dricka ensam utan ditt sällskap. Sätt gränser. En alkoholist som aldrig får känna på att drickandet ger konsekvenser, ja han/hon fortsätter ju att dricka. Jag som medberoende tänker nämligen inte göra det enkelt o smidigt för den som väljer att dricka...och jag tror inte att din pappa kommer att tycka det är så kul att sitta ensam med sina öl, framför att få umgås med sin familj. Bli tuff mot honom. Ställ det ultimatumet: ölen eller mig. Och jag vet att det kan vara fruktansvärt jobbigt att stå emot, men om man ger efter, veknar och accepterar hans drickande, ja då kommer han sannorlikt att fortsätta dricka. Fortsätt att läsa andras inlägg här på forumet och hämta kraft därifrån!
Mvh

... Men det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg!

Känner så starkt med dig och önskar att jag kunde göra något för dig!
Det behöver vara ditt egna beslut, men jag måste säga att jag tycker att du ska gå vidare med anmälan - polisen utreder och du behöver inte avgöra vad som är hans fel eller ditt fel, vem som orsakat vad - han har gjort tillräckligt! Även om du gör "fel" saker ibland så har han gjort saker som faktiskt inte är okej, oavsett vad du gjort innan eller efter!!! Och - det viktigaste är att stå upp för dig!! (Jag ångrar mig grymt mycket att jag inte stod upp för mig och lät min anmälan gå vidare när jag satt anonymt hos polisen och inte vågade fullfölja...)

Jag förstår att det känns fruktansvärt nu, men allt löser sig - på något sätt så löser det sig!!! Jag vet att det känns skräp att han kommer tjäna på bodelningen, och jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men du behöver i alla fall inte ta mer av detta!
Ta hand om dig, stora, varma kramar till dig!!!

...är jag ensam. Ofrivilligt men nödvändigt!

Polisanmälde idag men valt låta den ligga vilande eftersom dagens kulmen initierades av mig själv.

Chauffören var min man. Jag fick ett totalt psykbryt pga pendlandet i situationen. Från topp till dal i samma minut. Han fick stanna bilen, jag spydde och vankade runt som en sjuk och tappade mig själv fullständigt. Satt mig bak i bilen och sa ingenting. Inte mycket förändrades förrän jag i tisdags hittade kondomer. Någon vi aldrig behövt använda. Jag packade ut prylarna han har i mitt hus i hans bil och fyllde i skilsmässopapper.
Han fick ultimatum och valde mig och oss. Jag köpte hans förklaring men han fortsätter vara otrevlig. Idag tog vi båda ledigt för umgås, det tog en timme sen såg han tillfället skrika han absolut inte vill göra något med mig. Jag gick ut i trädgården och fixar där. Han packar tillbaka saker jag packat ut. Han gör mat till sig. Jag fixar till båda och säger maten är klar men han fnyser och vill inte ha. Jag frågar vad han planerar göra. Svaret: det har jag inte med att göra. Jag pushar svar om framtid och menar han packar in sina saker igen men vill inte ha med mig att göra. Han flippar ut. Vill aldrig ha med mig att göra. Enkelt ordnat säger jag och printar skilsmässopapper för honom ensam att skriva under.
Sen tar hus i helvete. Han är otrevlig och jag tappar kontrollen. När han hånar ger jag tillbaka på samma sätt, med hån och fysisk putt. Han knuffar mig i strypgrepp, jag tapoar balansen och faller över soffbordet och ner i soffan. Bordet går sönder, blommor krossas. Han går direkt ut ur rummet, ser på mig, hånskrattar och går tillbaka till andra våning och firtsätter packa. Jag känner efter, inget skadat. Slår 112 men vet att de aldrig skulle hinna hit. Jag tappar kontrollen och far upp för trappan. Hotar som han gjort, han tar nytt struptag, garderobsdörren får jag med mig och sen hjälper jag honom packa ut sina grejer. Tänkte åka 24 mil för hämta mitt i lägenheten men sjönk ner i fåtöljen. Ser trasiga bordet och ringer polisen. De kommer hit och förhör. Jag känner jag har lika stor del i dagens händelser och vet inte om jag ska gå vidare eller inte.
Han har utnyttjat mig hela tidem och kommer nu vinna stort på skilsmässa eftersom den där bodelningen aldrig kom i skrift pga alkoholismen. Sitter i en rävsax och bara mår illa...

Innerligt vackert skrivet......

Och du har verkligen helt rätt i det du beskriver. Modigt av dig att lämna och att tänka på dig nu. Tror att det är det viktigaste; att ta hand om sig själv.

Läser just nu en bok " jaget och missbrukaren" / av Craig Nakken. Kan verkligen rekommendera den för att förstå missbruket och hur mycket som krävs för att bli tillfrisknad.

Att leva med en missbrukare är ett helvete; oavsett om han/ hon är alkoholist, arbetsnarkoman ell narkoman.... Allt som är överdrifter är missbruk. Jag har levt med en nykter alkoholist och många tror att det är lättare. Men i mitt fall bytte han missbruk och är precis likadan. Han förändras aldrig. I mitt fall tror jag han har beteende problem och detta beror inte på att han är alkoholist. Han behöver vakna och inse att han behöver se om sina känslor.

Jag har lärt mig att en tillfrisknad alkholist/ missbrukare har självinsiktboch som vill ta tag i sitt liv och som tar ansvar. Han förnekar inget, han slutar vara egoistisk och försöker ställa allt till rätta för det han utsatt sina anhöriga för.

Jag är där du befinner dig just nu, att lämna. Det gör fruktansvärt ont men det är det enda rätta. Så fortsätt din resa, var stolt och du är värd det bästa livet har att ge oss!!!

Jag skaffade en sponsor och deltog i ett 12-stegsprogram ( al-anon) och detta har varit min räddning, även om jag stundtals faller tillbaka i mitt medberoende. Det tror jag vi kommer få jobba m hela livet. Vi är nog födda med våra " medberoendebeteenden" tror jag. Men jag tror att även vi kan leva friska.

All styrka till dig!

/ Molly

Jodå..det är fortfarande slut mellan oss. Det har väl gått 2 veckor sen jag bröt, rakt av. Jag lever mitt liv, utan ont i magen, känna oro och bli väckt mitt i natten av hans telefonsamtal och sms. Fast ändå känns det inte riktigt bra...jag trodde nog i min enfald, att han skulle inse allvaret och att jag gjorde slut (den slutliga konsekvenshandlingen) skulle få honom att vilja ändra sig. Inte ett ljud har jag hört av honom, inte ens ett "jag saknar dig mitt hjärta" har kommit i ett sms. Jag har kontakt med hans syster, fortfarande. vi stöttar varandra. Igår gick jag ut en sväng på stan med en kompis. Vi satt på en uteservering och tog en varsin öl och pratade. Sen kom det två sms från honom mitt i natten...elakheterna och hoten haglade...jag blev inte rädd och ledsen den här gången, däremot så uppgiven. Hur länge ska han hålla på? Han har inte insett ett dugg, han dricker och har inte en tanke på att sluta, eller ändra på sitt beteende. Han är 37 år, och har supit sen han var 18...och siffran på hur många gånger han hamnat i fyllecell går inte längre att räkna! Hur mycket sprit/droger klarar en människokropp innan den ger upp? Han är snart 40, men beter sig som en egoistisk, bortskämd 18-åring! Och jag har tänkt många gånger, att det är nog där han är, mentalt. Jag trodde att jag hade släppt taget om denna kille för ca 2 veckor sen...fast det har jag nog inte gjort, eller hur? Känner sån vanmakt och uppgivenhet just nu...

Jag har tänkt mycket under veckan...
Jag är kanske för arg, och jag ska jobba på det... Och jag vet att det kommer bli en jobbig tid framöver; med boendetvist, ny utredning hos soc, arga barn...
Men jag kämpar vidare...

Det gör så ont i hjärtat - mina älskade barn... Vill att de ska ha det bra, lugnt och tryggt.

Hej igen! Jag vill tacka för alla er fina svar på mina inlägg. För all er värme och kloka ord... Natten då jag skrivit mina inlägg läste jag dem om och om igen. Betraktade mitt liv och min ord utan för mitt hjärta den natten och insåg omöjligheten att stanna kvar... Tack för all er bekräftelse kring att hans drickande är ett verkligt problem och inte bara något som finns hos mig. Jag insåg att mitt liv är bara mitt och ingen annans. Att det kanske finns en annan famn för mig. Ett annat liv, utan tomma löften, svek och oro.
Jag lämnade honom samma morgon. Han förnekade fortfarande att hans drickande var ett problem och att han inte tyckte att det var värt allt jobbet att hålla sig nykter eftersom jag inte var tillräckligt kärleksfull och vårt förhållande ändå var så pass dåligt. Jag minns att jag tänkte; vad svarar jag på det? Istället lät jag mina tårar sakta falla ner längs mina kinder... Jag förklarade för honom om en tillit som aldrig någonsin skulle kunna komma tillbaka. Om att mina känslor tagit slut någonstans på vägen, bit för bit hade de gått vilse ur mitt hjärta för att aldrig någonsin kunna hitta tillbaka igen. Jag sa att jag önskade honom ett liv utan alkohol där han kan få möjlighet till förälskelse, lycka och kanske en familj. Jag poängterade att jag aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.

Nu har det gått en veckan sedan jag lämnade och mina andetag fylls med luft för första gången på flera år... Plötsligt kan jag andas igen. En frid har infunnit sig i min kropp, ett lugn och en harmoni. Inte alltid dock, kvar finns en enorm rädsla för vad som kommer att hända med honom nu när jag har lämnat. Jag vet att han dricker mer nu än innan och jag jobbar varje stund med att inte lägga det på mig. Jag kan inte leva ett liv utan att andas för att hålla honom över ytan. Mitt liv är bara mitt och ingen annans... Så till alla er där ute som kämpar med att överleva och leva i en relation med någon som dricker ; jag ber er från hela mitt hjärta att ta steget och lämna om ni inser omöjligheten att stanna kvar. Lyssna på rösten som viskar i ert inre om natten när deras spritandetag fyller hela ert sovrum, rösten som viskar att det finns en annan plats för er... Såklart är det fruktansvärt svårt att gå men smärtan det för med sig tror jag lättar med tiden. Livet fylls av andra saker och känslan av att plötsligt få luft igen är obeskrivlig... All styrka till er där ute... kramar

Hej!! Tack för du tar dig tid. Nu är det ju så att min ex-sambo värk dricker alkohol sedan 5,5 år tillbaka. Men jag tror personligen han har problem över huvud taget, som inte har med alkoholism att göra.

Han är gränslös, saknar självinsijr, saknar medkänsla och är allmänt trotsig. Detta är inte förknippat med alkohol? Eller? Han dricker inget.... Jag vet inte men jag vet att både jag och min dotter kommer få stora bekymmer om jag väljer att fortsätta leva med honom. Vilket jag inte kan längre. Oavsett hur mycket kärlek ell hur mycket man tycker om någon så är svårigheterna större än glädjen tyvärr.

12-stegsprogrammet hjälper mig mycket, vi medberoende måste ta hand om oss själva och du sa nåt bra om att han inte ska ta problemen m mig. Vi har gjort allt och ingen förändring har skett. Nu behöver mitt hjärta vila och min sorg bearbetas. Utan honom.....

Hej känner igen mig mycket just med detta om jag har försökt tillräckligt. Min man dricker oxå på helgerna och semestern. Detta att med ont i magen vänta in helgen är ju inte sunt.
Bekräftelse behovet känner jag med igen. Att bli nedvärderad och jämförd hela tiden är fruktansvärt.
Skickar styrke kramar till dig och tack för att ni finns !

/margaretavilhelmina

Oj vad nyttigt det är att läsa trådarna här. Är ny här på forumet. Jag känner igen mig i väldigt mycket. Det är verkligen läskigt hur ens liv kan bli. Är tillsammans med en man sedan 10 och har två barn med honom. Funderar nu starkt på om jag ska lämna honom.
Håller med alla andra sätt ned foten nu å vänta inte som jag.

Margaretavilhelmina

Visst kan man ändra på sig. Det krävs vilja och engagemang och behandling. Din kille måste själv inse att han behöver hjälp som jag gjorde. Jag går på öppenvårdsbehandling och det har gett mig så mycket som människa. Jag trillade dit för tre veckor sedan blev lobad för andra gången och ska till soc idag kl 10.30 och skämmas lite. Jag har gjort en bild på min familj och en spritflaska. När jag känner sug kommer jag plocka fram den. Jag yar beslutat att bli nykterist och det känns bra. Jag har inte bytt missbruket mot annat men jag ger mig själv mer tid. Jag fick ultimatum av min fru. Gå på behandling eller skilsmässa. Valet var lätt. Din kille måste prata med en utomstående om sig och sina känslor. Funkar inte med ens partner. Eftersom man är i ett medberoende så dömer man istället för att lyssna. Att smygdricka ja då har man problem. Att han trycker ned dig är en faktor som alkoholen bidrar till. Det ger honom en anledning att kuna dricka. Du är ju så jobbig. Att separera är en jobbig process och kan bli en kostsam sådan också men naturligtvis känslomässig. Vill inte din man behandla sitt beroende då kommer ni inte få en förändring. Det går att få. Jag är av den uppfattningen att vi kan ändra på oss men vi behöver hjälp av andra ibland.

...den var klockren..! Du är en helt underbar tjej, Grön. Jag känner igen mig så väl, i det du beskriver din sambo/man. Killen jag bröt med, festar precis lika hårt...han dricker vin i princip varje dag. Personlighetsförändringen...hans elaka kommentarer och egoistiska tänkande...jag bröt men bearbetar fortfarande "sviterna" efter vårat korta förhållande, som varade i 1½ år. Han har festat hårt i nästan hela sitt vuxna liv, problemen kom när han var 18 år, han blev pappa vid 20, men fortsatte att dricka och förlorade sitt umgänge med sin dotter när hon var ca 4-5 år. Jag tänker på dig, och jag tänker på ditt lilla barn. Hur länge ska du orka? Vem tar hand om Dig, mitt i allt det här?
Kramar från en medberoende

att ha levt kvar i relationen när han mår så dåligt.Jag har trots detta behållit lite livskvalitet och byggt på mig själv de sista två åren.Nu dessa tre månaderna har jag visserligen lidit.Men om jag levt kvar i relationen så hade det bara rullat på.Är jag så dum så jag tror att jag skulle ha trallat på i livet med honom och frigjort mig än mer och styrkt honom genom det.När ska min ork få ta slut.När ska jag kunna klappa mig själv på axeln och säga,bra gjort.Detta är det enda rätta just nu.
Nädå,nu ska jag sitta här med skuld och ånger istället och se hur han kanske gräver sin egen grav.
Vilka orimliga krav ställer vi på oss själva som medberoende?
Vi är livslevande tålmodiga änglar och de har inte ens vett att tacka oss för det.

Det kommer lösa sig för dig också men det kommer ta tid svett och tårar. Något man inte klarar själv.