Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit till forum.

Ja, jag känner igen beteendet. Har själv växt upp med en pappa som drack och som vuxen haft/har en nära relation till en alkoholist. Jag känner igen ilskan, det dåliga humöret och lättkränktheten. Många alkisar vet om att de dricker för mycket men reagerar ändå starkt och går i försvar om de konfronteras med det. Jag bråkade ofta på min pappa dagen efter han druckit och betett sig illa men även då jag fyllde i hans minnesluckor och berättade att hans egen dotter fått torka upp hans piss och byta kalsonger på honom, så blånekade han till att han skulle ha alkoholproblem.

Det är möjligt att han kommer gå i försvar och kanske som du skriver inte vilja prata med dig. Jag skriver inte detta för att skrämma dig, men det är bra om du försöker vara så förberedd som möjligt. Oavsett vad han väljer att göra, neka, gå i försvar, stänga ute dig, fortsätta dricka, till och med försöka ta sitt liv, så är det hans val och inget du ska lasta dig själv för. Kanske kan du skriva ett brev till honom? Du behöver inte ens ge honom det men då kan du liksom öva på vad du vill säga, utan att vara rädd för hans reaktion eller motargument. Det finns ju också en möjlighet att han kommer tycka det är skönt att hemligheten är "out there" och att du bryr dig om honom och din mamma.

Har du pratat med din mamma om det här? Det kanske kan vara en början till att åtminstone bryta det outtalade. Alkoholism i en familj har beskrivits som "en flodhäst i vardagsrummet", något som alla måste lägga märke till men som ingen låtsas om. Ett första steg är just att sluta låtsas som om det inte är ett problem, det man gör då är att underlätta för alkoholisten att dricka. Du kan också uppmuntra din mamma till att söka anhörigstöd. Det finns många sätt att göra det på och hon kan vara anonym, du också. De flesta kommuner har beroendecentrum där man som anhörig kan få råd och stöd. Det finns också al-anon som är som AA:s motsvarighet för anhöriga till alkoholister där man kan lyssna och dela med sig till andra som är eller har varit i liknande situationer.

Och ja, min pappa fick hjälp, eller snarare så tog han den. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom p.g.a. hans drickande. Två år senare sökte han sig själv till AA och efter ett tag kontaktade han mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag tjatade på honom när jag bodde hemma eller ens att jag bröt kontakten. Beslutet och viljan att sluta dricka och insikten att han själv måste söka hjälp för det var tvunget att komma från honom själv.

Kanske inte lät så peppande det här. Jag vet att det är svårt. Jag vet också att det kan bli bättre, även om din pappa inte slutar dricka så kan man som anhörig få det bättre.

Kram på dig!

... också från mig!
Du är så klar i din tanke, och jag förstår likväl att det är två helt olika saker att vara klar i hjärtat och klar i hjärnan - jag förstår att du har det svårt, men gör som du känner är rätt!!

Kram

hos mig också. Varmt stilla regn. Kram från mig också till kloka fina Du ♥ / mt

stark lugnande kram är allt jag kan bidra med nu. Jag har sån respekt för din kunskap och ditt ställningstagande om ditt egna mående, jag har så mycket att lära av dig.

Kram ♥

är jag ledsen på dig! Och som jag ser och förstår det har du kämpat betydligt mer än jag... jo, jag menar det. Jag ska gå igenom det du nämner
hot - aldrig mot mig, däremot att skada sig själv
fysiskt våld - aldrig (slagit sönder 2-3 saker har han gjort)
psykiskt våld - ja, t ex med hot om att skada sig själv i desperata lägen
ilska mot mig och barnen - praktiskt taget aldrig
kontrollerande utöver alkoholismen - i viss grad men inte överhuvudtaget jämförbart med det du beskriver
Nej, jag kan inte alls känna igen min man i din beskrivning av din man.
Jag har aldrig känt/tänkt att du skulle banalisera eller förminska mina eller nån annans svårigheter här.
Ett äktenskap/en samborelation i ömsesidighet och jämlikhet kan inte den ena fixa. Det är det som är hela grejen liksom.

Så bra att du skriver om det här så får du spegla dina reaktioner... jag tänker att du tar på dig ett oerhört ansvar för att det ska bli "rätt". En fin sida men som också kan bli betungande för dig om andra "tar för sig"...
Kramar, kramar / mt

Det visade sig att det återfall som fick min alkis att hamna på sjukhus för diverse fysisk skador, trots allt inte var hans botten. Nu, två veckor efter händelsen, tycker han så synd om sig själv och dricker folköl för att "hantera". Vägrar gå in i diskussioner om folköl. För mig är det solklart att det inte handlar om mängden/alkoholstyrkan utan om ett beteende jag inte kan acceptera.

Det var alltså inte hans botten men det var definitivt min. Att se någon man älskar blåslagen och i smärtor och skammen i ögonen, var på något sätt tydligare för mig än när jag själv blev fysiskt skadad p.g.a. hans drickande och det beteende som följde.

Jag har inte velat styra hur han slutat dricka. Bara varit nöjd över varje fin dag utan alkohol vi haft tillsammans. Jag tror faktiskt att han måste söka hjälp för sitt missbruk på riktigt. Träna och bita ihop funkar kanske ett tag men sedan när "shit hits the fan" så finns ingen beredskap för att kunna hantera det svåra som händer i livet och alltid kommer att hända, oavsett man dricker eller inte.

Vi har kunnat prata om och på varsitt håll bearbeta det våld som tidigare varit. Vi har gått/går på möten hos mansjour/kvinnojour, jobbat på en tillit tillsammans. Allt det är stort och bra men även om jag anser oss båda kommit oerhört långt i den processen och vet att våld i nära relationer inte är samma sak som alkoholism så kan jag självklart inte riskera att vara tillsammans med en man som tidigare har haft en våldsproblematik och som väljer att dricka. Oavsett hur mycket han lyckats ändra på sitt beteende och tankar i form av våldsanvändande så vet jag att det också handlar om känsloreglering och impulskontroll, något som kan suddas ut på en sekund med alkohol i kroppen.

Mitt ultimatum var alltså att om det förekom alkohol så skulle jag gå. Jag valde att stanna efter återfallet för att jag ville avvakta och se vad det innebar men nu när han dricker efter två veckor igen så kan jag inte längre se det som ett tillfälligt återfall. Separationen underlättas såklart av att vi nu har skilda boenden. Den biten har vi redan klarat av. Den känslomässiga biten är såklart desto svårare. Jag älskar den mannen men det räcker inte.

Det är svårt. Trots att jag vet vad som är bäst för mig så får jag bita mig i tungan för att inte ringa och säga att jag saknar honom och vill ha honom hos mig igen när jag vaknar mitt i natten med en fantomdoft av hans nacke på min huvudkudde. Likväl får jag bita mig i sms-tummen när jag känner mig arg och vill skriva romanlånga sms där jag förklarar vilken idiot han är som inte fattar vilka konsekvenser hans drickande får och hur dum han är som väljer alkoholen framför mig och att han inte fattar att all tid hos mansjouren och det arbete han gjort där med sig själv är helt verkningslöst så länge han fortsätter att dricka.

En del av mig hoppas och tänker att det här kanske ändå var hans botten, att det bara tar en tid för honom att kravla sig upp. Även om det är så så har jag inte råd att vänta. Jag har inte sagt det till honom men om det är så och han på riktigt söker hjälp, går på AA-möten, beroendecentrum, behandlingshem eller liknande, så kommer jag förmodligen ta honom tillbaka. Jag vill inte kräva det, av rädsla för att han ska "gå med" på det bara av rädsla för att förlora mig och inte för att han på riktigt vill det för sig själv.

Det regnar här och jag lyssnar på gammal raspig blues och gråter ibland. Som en klyscha, bara att jag lämnar whiskydrickandet till bluessångarna. Men det är verklighet och det blir mer verkligt när jag skriver ner det.

jag hoppas att du inte tog det som att jag inte förstår att ni också haft svårigheter, för det menar jag verkligen inte.
Däremot vet du ju Mt, att jag många gånger lastar mig själv för att jag inte kämpade så som ni gjort. Jag förstår så klart inte hur ni haft det, men jag förstår att det alltid är svårt, jobbigt och hemskt med missbruk. Däremot förstår jag ju allt mer av skillnaden - alla kan bli arga ibland med rätta eller inte, och alla alkoholister kan bli arga - de kan behandla sin respektive illa i olika situationer, men ni har ju som du skriver tillsammans i era förhållanden lyckats lösa det. Jag vet att ni lämnade och att det fick era respektive att göra nya val. Men i mina ögon har jag ju ofta bilden av att ni har haft det som jag (hot, lite fysiskt men framför allt psykiskt våld, mycket ilska mot mig och barnen, kontrollerande utöver alkoholismen) och ändå kunnat lösa det, och då tänker jag ofta att jag är svag (precis som sambon sagt...) och det känns inte som det stämmer, även om jag har all respekt för att ni har haft många svårigheter så verkar det inte alls finnas samma tendenser hos era respektive som hos min...
Nu svamlar jag lite, men jag vill verkligen att du/ni ska veta att jag inte banaliserar, jag förstår att det varit svårt, en lång väg och ett gemensamt arbete.
Däremot som du skriver - jag tror att jag skulle ha fixat, men vi var två...

Stor kram, hoppas du inte är ledsen på mig?

det är inte så att "(tex Lelas och )Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa..."

Det är inte så flygcert att JAG fått till ett fungerande förhållande igen... Jag gick! Eller tog bilen och for min väg med det mest nödvändiga och några kära saker. DET gjorde att han vände väg (steg 1). Visst var det jobbigt efter det också men hela tiden efter det har riktningen varit klar (steg 2 och 3 kanske man kan säga).

Det är inte heller så att han inte behandlat mig illa. Jag har också upplevt svåra saker, inte samma saker som du, men svåra och smärtsamma som dyker upp ibland ännu. Men nu kan vi tala om dem - förresten tala har vi kunnat längs hela vägen, det är grunden, de tillfällen då samtalet brustit är undantagen - vi kan tala om svåra situationer, om skuld och skam. Det är stor skillnad mot den hållning din exsambo visar mot dig.

"...så har jag bara inte förstått hur man kan göra det" skriver du. Det är inget som den ena kan göra.

Du har gjort det du kan, tagit hand om dig och ditt liv. OM han skulle vilja att ni blir en familj igen har han ju alla möjligheter att visa det - eller hur? Åtminstone har han haft alla möjligheter - och han har inte tagit chansen på ett kärleksfullt och öppet sätt, enl vad jag kan förstå.

Ursäkta osammanhängande text.. är på väg på ett möte. Kram / mt

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

och fastnade i några ord av Mammy Blue...

Anteckningar för min egen skull:
Hon skrev att hennes sambo blev "snällare och tjatigare" när han dricker. Det ger mig lite lättnad - jag fastnar så lätt i att exsambons ilska var förknippad med alkohol, på något sätt att alla som dricker i ett missbruk blir sådana och när jag har läst om tex Lelas och Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa... Men det har inte riktigt gått in i min hjärna. Jag behöver "bara" acceptera att så arg som min exsambo blev (och ibland blir) så varken orkade, kunde eller ville jag stanna.

Ja, en veckas nykterhet var värt att firas tyckte han, det blev en vända tlll systemet... Han har ganska långt till sin botten, så jag får nog vänta. En evig tur att jag är så lugn och säker på min nykterhet att det inte bekommer mej det minsta. För ett år sedan hade jag snott de tre burkar jag snubblade över i morse och druckit upp dem själv efter jobbet...

är verkligen inte lätt - styrkekram till dig!
Kul ändå att du kan hitta positiva saker att glädjas åt mitt i sorgen - och en veckas nykterhet är såklart något att fira!
Och att kunna hoppas är skönt, bara det inte bäddar för ny besvikelse... Men du verkar så klok och har ju själv erfarenhet av att sluta, så den risken är nog inte så stor i ditt fall!
Håller tummarna att det håller i sig!

i magen verkar vara en bra strategi. Jag har fått kämpa för att inte leta tomburkar, systembolagskvitton, oöppnade burkar, tecken på fylla etc, har försökt att inte lptsas om att problemet finns, men varit brutalt uppriktig med mina egna problem. Idag kom han helt appropå ovh meddelade att han varit helt nykter i en vecka. Bedriften blir inte mindre av att han har semester. Så glad jag blev, det blev nästan, nästan så att det gick lättare att hantera att jag nu på eftermiddagen akut fick åka till veterinär och avliva vår älskade katt.

Det finns hopp om sambon också!

Hej, Framtidsvännen! Det var länge sedan jag tittade in på forumet, men nu ville jag se hur det går för dig. Jag tänker ofta på er som blivit mina forumvänner, även om jag inte syns här så ofta just nu.

Så jag vill bara lämna ett litet avtryck här, och säga att jag önskar dig allt gott. Och precis som flera andra redan har skrivit så måste man faktiskt inte nöja sig med att livet är "rätt ok och åtminstone inte jättedåligt". Man får faktiskt lov att önska sig ett liv på sina egna villkor, där man kan vara helt och fullt trygg och lycklig. Du är värd ett sånt liv, vet du det?

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

Hej flygcert-vännen!
Jag har inte varit så aktiv på forumet på ett tag (som du ju säkert har märkt) men tittade in nu för att se hur det går för dig. Och vilken härlig läsning (54 olästa kommentarer bara i din tråd...) som mötte mig här!

Du är så bra, tjejen! Förstår du hur stort det är, det du har gjort?

Massor av kramar!
/H.

PS. Och tack för blommorna och chokladen som jag läste mig till i mitten av tråden... :-)

och skriver lite om mina tankar-

du skrev lite i min tråd om att din kille inte är så elak som min var?! Är han elak så hoppas jag att du väljer att lämna så snart du kan!!
Men i vilket fall så måste du visa att du menar allvar med att du inte är nöjd med hans alkohol-vanor och val. Det typiska som vi alla medberoende gör är ju att vi tjatar, hotar, skäller, bönar och ber, gråter, undrar, tröstar, hotar, skäller osv osv, men likväl stannar vi - och det går snabbt för en alkoholist att inse att vi bara kommer med tomma hot.

Och det finns ju även exempel på de som lämnat och därmed visat allvaret, och då har alkoholisten nyktrat till och sedan har de till slut kunnat leva tillsammans ändå (tex Mulletant och Lelas). Men de har ändå visat att de är beredda att lämna.

Känn efter vad du vill, hur du ser ditt liv framför dig, och försök göra ett val. Jag tänker på dig.
Kram

Tack för ditt inlägg i min tråd!
Ja, fy - man förstår inte mycket som rör sig i den där alkohol-hjärnan... Jag ska gå in och läsa din tråd (om du har någon?) - har du bestämt dig för att lämna?
När jag äntligen vågade säga rakt ut så blev min sambo sååå arg, men som du skriver - det blev han ändå så det gjorde ingen skillnad, han hade bara blivit arg för något annat annars...

Lycka till till dig, och mig!
Jag har precis pratat med en bekant, och tyvärr berättat lite kort om mitt liv och sambon - ångrar mig bittert, vill inte att hon ska prata om oss "på byn"... Blä, dumma mig, men kunde inte hålla mig i ledsenheten...

Kram!!

....hur dom tänker, personer med alkoholproblem. Du och jag kommer aldrig kunna förstå det, vi kan lära oss acceptera det, vilket jag fortfarande inte gjort med min pojkvän. Han är ju så bra egentligen, eller var det åtminstone....
Jag har inte alls samma situation med ett barn och så illa "kontrollerande" som du har av din sambo. Men det är inte långt därifrån och det är kanske där vi landar om han inte får hjälp. Han har tyvärr inte insett allvaret eller hans problem riktigt även om han nu är i en nykter period och säger att han vill sluta dricka. Jag är också rädd för hans reaktion när jag säger att jag vill lämna, men någonstans måste jag ändå tänka "det lär bli ett helvete när jag säger det men vad lever jag i nu då?"
Jag är precis som du i tankarna "lämnaintelämna" konstant, när vi har det bra är det ju fantastiskt men han går inte att lita på. Det borde väl räcka som anledning till att göra slut för oss båda?

alla tankar till dig och lycka till oss båda som förtjänar bättre.
/S

Har tänkt så mycket de senaste dagarna efter vårt senaste gräl/samtal. Jag har kommit fram till att det är svårt att vara "egoist". När jag försöker göra sånt som är bra för mig och som jag mår bra av- då ska det ifrågasättas och ratas. Det är inte så lätt att stå upprätt och stå på sig i dessa lägen när man alltid satt alla andra främst. Jag har ändå kommit fram till att han ska inte få hindra mig att ha kul med mina vänner, hindra mig från att träna på min lediga tid eller hindra mig från att vara social.
Det måste ju ändå vara hans ansvar att ta hand om sina känslor vad gäller svartsjukan och rädslan att jag är ute med någon annan. Ja, jag har trampat i klaveret, sårat honom djupt och kränkt honom när jag för 2 år sedan var otrogen. Jag tycker att jag fått sona mitt brott både nu och då- hur länge ska han hålla på? Vår relation har ju inte en chans när den ömsesidiga tilliten är borta för jag litar ju inte på honom heller. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte varit otrogen vare sig före eller efter den gången och att jag inte haft kontakt med killen en enda gång efter detta. Det spelar ingen roll vad jag säger för min sambo är fast besluten om att jag har kontakt med honom och att jag flirtar hej vilt när jag är ute. Återigen- jag är en glad tjej och det vill jag också kunna få fortsätta att vara.
Känner mig ändå beslutsam i att jag ska fortsätta att göra saker jag mår bra av. Dock är det så drygt när det efter någon vecka tas upp och det haglar anklagelser som inte är sanna.

Var bara tvungen med detta inlägg att påminna mig själv om hur viktig jag är i mitt liv!!
Kram

Precis - det kanske bara är det fysiska jag saknar - får mycket av barnen, men det är inte bara det... När jaa kände doften av exsambon blev det ju alla saker - det manliga, det mysiga, den starke, och sedan är det ju som du skriver - det betyder ju kanske mer att jag saknar det fysiska än just honom. Hoppas jag - ibland tror jag ju att om jag inte höll distansen så hårt som jag gör så hade jag kanske gått tillbaka? Jag tror inte det och hoppas inte det, men... Min hjärna har uppenbart inte fungerat som den ska tillsammans med honom.

Jag har fått ett mail från honom - och det kan ju fortfarande vara skrämmande: att han kan bli så arg för så små saker?? Han tycker inte att jag avslutar mina mail på ett trevligt sätt och då ser han det tydligen som sin livsuppgift att rätta mig... Dessa små saker är viktiga för mig att se: att vi har så lite kontakt som vi har nu, och ändå hittar han saker att korrigera hos mig, att skälla på osv - det tolkar jag som att om vi skulle flytta ihop igen (vilket jag ju sagt att jag inte vill och vilket han upplyst mig om att jag minsann försuttit mina chanser till;-) ) så skulle hans beteende vara ungefär som innan - för om vi skulle spendera mer tid ihop så skulle han ju få ännu fler saker att korrigera och bli arg för osv... Bra att jag tänker på detta och uppmärksammar vad som händer i våra kontakter.

Blir lite fylld av längtan när du skriver om vännen du sov med - jag har en vän som jag känt länge (med undantag för de år jag levde med exsambon) och vi skulle nog kunna ha det så, med risk för att det skulle hända mer och det vill jag inte riskera...

Tack Markatta för snälla ord till mig! Forumet är oändligt värdefullt - dels att få all återkoppling, dels att få "skriva av sig" och inte minst att jag är anonym så jag kan vara helt öppen med mina tankar: ingen känner igen mig, ingen kan döma mig, tvärtom: ju ärligare jag är desto mer får jag ut av att skriva!

Kramar!!

så minns jag att jag också saknade det där fysiska. Inte direkt sex utan just som du skriver kramar, hålla om/vara omfamnad och att sova tillsammans. Det är ju inte alls konstigt, oavsett man haft en bra eller dålig relation. Att gå från att ha sovit bredvid någon, kanske under flera år, till att sova ensam, skapar en saknad i muskelminnet. Människor mår ju bevisligen bra av fysisk kontakt, taktil massage används ju bl.a. inom vård och omsorg.

Nu generaliserar jag men jag tycker att svensken överlag är dålig på fysisk kontakt. Det är snabba kramar, klappar på axeln, även då gamla vänner möts. Fysisk äganderätt kopplas tyvärr ihop med parrelationer vilket jag tror är en del av det som underlättar för att vi ska fastna i s.k. farliga relationer. Vi har ett behov av fysisk närhet som enligt samhällets norm bara kan uppfyllas i en parrelation. Det ses som konstigt om två vänner håller hand på stan(om det inte är tonårstjejer) eller om vuxna vänner håller om varandra och sover tillsammans. Det är synd tycker jag för all kroppskontakt är ju inte alls sexuell men i vårt samhälle kopplas det nästan uteslutande ihop med att man också har en sexuell relation. Det ser olika ut i olika kulturer.

Sorry för att jag flummar iväg i din tråd men det du skrev just om beröring väckte tankar och minnen hos mig. Minns när jag under några år var singel och tröttnat på one night stands och upptäckte att det inte alls just då var sex jag sökte när jag började sova tillsammans med en kompis då. Alla runt omkring utgick ifrån att vi hade en sexuell relation när vi egentligen bara mådde bra av att sova bredvid någon man gillade och kände sig trygg med. Mysigt att vakna tillsammans och äta frukost på helgen. När jag sedan blev tillsammans med en kille så slutade vi med det, antar jag var rädd han skulle bli svartsjuk eller att jag bara helt omedvetet accepterade att i en parrelation så "äger" man ensamrätten på kroppskontakt även oavsett den är av sexuell natur eller inte så finns det ju outtalade gränser för hur länge en kram får pågå till exempel.

Summa summarum så tror jag inte man ska koppla ihop en sådan saknad av en person man upphört ha en relation med med kärlek. Det är så mycket annat också. Du är väldigt bra på att sätta ord på dina känslor och tankar. Jag uppskattar verkligen din ärlighet i den process som ännu pågår. Jag gläds med dig i ditt nya liv. Du ger hopp till så många!

Kramar

... och undrar hur du har det?

Tänker på dig!! Hoppas att du har en skön sommar, att ni njuter tillsammans och är lyckliga, och att det är därför du inte skrivit på länge!!
Varm sommarkram!!

om att G i G är den 21a september. Kram !!

Tack, eller vad jag ska säga, Framtidsdrömmar! Men jag vill gärna ta det som en komplimang.
Jag vill inte hålla näsan för högt upp i luften (det kan ju komma in i regn, haha...), men jo, jag är glad att jag hade modet! Det kommer du också ha en dag! Jag finns här för dig! Det har inte varit lätt och det är inte lätt varje dag, men helheten är bra, god och underbar på många sätt.
Du är värd bra saker, du är värd att få tänka på dig och ditt liv.

----
Och Tack Mt!! Tack för så fina ord, från fina dig till mig - "Jag är glad att jag mötte dig och ännu mer glad över hur du tag steget och förändrade ditt liv!" Och återigen måste jag skriva till dig - hur glad jag är att jag mötte dig, så oändligt glad! Du underbara människa - du är en verkligt fantastisk människa, tack för allt du gjort för mig, skrivit till mig, tipsat mig om - tack!

Jag läser Nilsonnes bok, och läser långsamt och försöker ta till mig, försöker öva. Och det hjälper mig. Jag kommer nog behöva läsa den många gånger, men så skönt det är att inse att jag behöver inte låta tankar stanna i mig, fastna i mig - jag kan försöka styra bort dem!

Jag blir glad av dina ord om min "analytiska och organiserade sida", för det stämmer överens med hur jag själv tänker om mig i allt större utsträckning.

Tack för versen:
Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Så vackert och så härligt - jag har redan kopierat den för att ha kvar den. Ja, mina drömmar ska få leda mig ibland. Mina husdrömmar är starka, jag ska vårda dem ömt!

---

Jag har varit ute med en vän. Hade en så härlig kväll - så avslappnad, ingen alkohol, mycket folk och mycket trevligt. Det är första gången på oändligt länge som jag varit ute på det sättet. Och jag kände mig som en kossa nyutsläppt på grönbete - oj, vad många människor det finns?! Vart har alla människor varit de senaste åren i mitt liv? Haha, ja, jag kan nästan skratta högt. Jag har ju knappt vågat titta på människor de senaste åren, av rädsla för att bli beskylld för att flirta, titta för mycket, titta på fel person och allt det där vanliga...
Tänka att jag fick sitta där med min vän och bara titta - långa män, långa kvinnor, korta män, korta kvinnor, snygga män, vackra kvinnor, blonda människor, rakade huvuden, skäggiga, mörkhåriga, iklädda klänningar, shorts, transparent, skjortor, gympaskor, sandaler, högklackat, halsband, örhängen, tatueringar...? Ja, oj, jag var helt slut när vi gick - jag hade så många intryck att det var svårt att smälta. Allt detta för att varje gång jag varit ute, med eller utan exsambon, så har jag inte vågat titta på andra människor.

Men...
Jag har tänkt ibland att jag ska läsa min tråd, jag har aldrig gjort det - jag har inte orkat... Men nu kanske är tid?
Jag är ju så nöjd på så många sätt, men ibland är det som att allt det där hemska, jobbiga, sorgliga inte har hänt... I mitt huvud har jag inte haft det så illa, "det är så många som har det värre"...
Under förmiddagen mötte jag exsambon - han var nyduschad; fortfarande lite blöt i håret, nytvättade & fräscha kläder, sådär snäll & tillmötesgående och lugn, och framför allt så kunde jag känna doften av hans rakvatten. Den där manliga, underbara doften förde mig tillbaka till allt det mysiga, det go'a, härliga och bra... Jag överväldigades av minnen om hur vi kunde ligga nära, han låg bakom mig och höll om mig så att vi låg extra nära, han klappade mig, smekte mitt hår och han luktade alltid så gott... doften fick mig att tänka på alla kramar, all närhet, allt gott, hur skönt det var att ha någon att kramas med... Och jag ville bara kasta mig om halsen på honom, bara krama honom, få känna hans starka armar runt min kropp, få känna mig så där liten och omfamnad som jag kunde känna mig i hans stora, muskulösa armar... samma armar som jag nästan glömt hur de kunde användas till att kasta saker, hålla fast mig (men nästan aldrig slå mig), att jag de sista åren inte ville vara speciellt nära, att jag så många gånger var rädd när han använde sin stora kroppshydda för att trycka upp mig mot väggen så att jag inte hade någonstans att ta vägen medan han stod och skrek mig rakt i ansiktet...
Det kanske jag behöver påminnas om i min tråd?! För när jag skriver dessa korta rader här ovan så blir jag så oändligt ledsen, för det är som att jag glömt... Alla de där härliga kramarna var härliga, men de överväger inte allt det andra - jag valde ett nytt liv.