Senaste kommentarerna i forumet

Hej, jag har precis loggat in här så har ingen erfarenhet av detta forum. Men jag skulle behöva lite råd och tips.

Min mamma har druckit i minst 22 år till och från. Det har slutat med att man blivit av med jobb och idag inte hr några direkta vänner .
Men hon har/hade mig. Jag har varit en mamma för min mamma i 22 år aldrig tvärtom .
Alltid räddat upp alla situationer ,alltid kunnat ringa vilken tid som helt för att gråta tycka synd om sig själv.
Alltid bara hon.
Men till saken -
Hon fick ett krampanfall för 2 månader sedan och doktor tror att de är abstinensen som var så stark. Hon har hållt på 24 timmar om dygnet i ex antal dagar i streck .
Men sena här dagen var hon hos mig. Skalade potatis med med son och detta anfall blev. Jag har 4 barn från ålder 8-0 år . Jag fick ringa ambulans försöka göra så hon ej skadar sig och så självklart följa med till akuten.

Men efter varit inlagd i 2 dagar så får hon komma hem , åkte då till mig. ( har dock eget boende)
Men på natten var vi tvungna att åka in igen då hon hade smärtor. (Sepsis)
Hon fick bli inlagd igen i 2 veckor för den sjukdomen som uppkom på av skita vertyg!
Men hon sluta då att dricka under dom här 2 månaderna och var både stolt och duktig. Vi hade en jättebra relation och vi umgicks massor.
Men en kväll börja hon dricka igen.
Och jag är livrädd att detta ska hända igen ,(kramper ) eller vad som helst. Så jag blev rädd och besviken.
Så tyvärr ringde jag upp och sa att jag kan tyvärr inte ha kontakt med dig när du valt alkoholen igen . Mina barn kan inte utsättas på för detta igen. (Min son som såg detta blev livrädd)
Men jag har sån ångest. Det är ju som att lämna mitt barn och min mamma har alltid sagt tur jag iaf har dig för annars hade jag inte levt .
Jag älskar min mamma men jag orkar inte, men jag vill ha min mamma kvar.

Har jag gjort fel , borde jag gjort på något annat sätt. Snälla hjälp en ångerfull människa.

@Nöjd57 Hej!
Mitt tips i det hela är: ta hand om DIG! Var finns du i det hela? Allt du skriver om är vad andra förväntar sig och vill. Din sambo är alkoholist, inse det. Hennes beteende är typiskt för "sådana som oss". Japp, jag har själv ett beroende som är svårt att kontrollera (jag är alkoholist).
Ingenting är någonsin en alkoholists eget fel, allt beror på andra och diverse omständigheter. Så länge hon är aktiv som alkoholist kommer denna inställning alltid att finnas kvar. Det är en del av den sjukdom alkoholism faktiskt är.

Om hon vill slänga ut dig (men ändå ha dig kvar, bara hotar) så är du bara en räddningsplanka för henne. Du är hennes länk till ett "normalt" liv. Du kan inte göra något för att förändra henne, det kan bara hon själv göra. Hon behöver inse sin situation, sitt beroende. Vi alkoholister är utpräglade egoister och vi har inga betänkligheter när det gäller att utnyttja andra för att kunna fortsätta leva det liv vi lever.

Du behöver inse att du är medberoende. Du kommer att gå under både fysiskt och mentalt om du stannar kvar i ett förhållande som det ni har. Du kommer att alieneras från släkt och vänner eftersom hon inte gillar det dom gör eller säger. Hur mycket av dig själv, dina vänner, släkt och bekanta är du villig att avstå för att försöka vara en sjuk människa (alkoholist) till lags? Ingen uppoffring du gör kommer någonsin att vara tillräcklig. Ingen kärlek eller omtanke kommer någonsin att vara tillräcklig.

Hitta tillbaka till dig själv och ditt egenvärde, annars -Förintelse. Hon är inte värd det. Hon är inte den du älskar, den du älskar är din idealbild av henne. Om hon inte lever upp till den, lämna henne. För ditt och ditt yngsta barns skull.

Onkel F

Skild sedan några år. Träffat ny partner. Flyttat ihop. Känner till hennes beroende långt innan vi tog steget till att bli sambo. Min familj, som inte känner till hennes problem, lägger sig i vårt liv på olika sätt. Mest har det handlat om mitt yngsta barn. Alla vill troligen väl men det blir för mycket för mig när de inte respekterar mitt sätt att hantera saker.
"-Men är det inte bättre om du gör så här i stället..."
När jag hamnar i diskussion om något med familjen, så förlorar jag. Sedan multiplicerar man samma debatt med antalet släktingar som ska lägga sig i.
Allt detta använder min sambo emot mig flera dagar i veckan. Hon går i taket och påstår att alla hatar henne. Allt som inte känns bra för henne är mina släktingars fel. I min relativt pålästa värld så är hon klockren som beroende (vilket hon erkänner sedan länge) men hon tar inget eget ansvar för sina känslor. Allting är alltid någon annans fel.
Jag, å min sida, försöker hela tiden svara på hennes oro, uppfylla hennes önskemål m.m. Det är helt omöjligt att leva upp till det. Allt jag gör är att misslyckas (i hennes ögon).
Alla dessa diskussioner med min partner gör att vi sliter ut varandra fullständigt. Hon vill ha sin vilja/önskemål uppfyllt. Jag misslyckas på alla sätt, enligt henne.
Flera gånger i veckan vill hon slänga ut mig. Hon kommer snart att lyckas för jag orkar inte med hennes omväxlande humör. Fullständigt opålitlig när det gäller vad hon tycker. Det pendlar fram och tillbaka på alla fronter.
Jag har erbjudit mig att ge henne det stöd hon behöver (ekonomiskt, praktiskt) för att komma till rätta med beroendet. Hon säger att hon vill men vägrar ta steget och be om hjälp. Hon vill klara det själv. Hon inser att hon inte klarar det själv, men...
Hon vill slänga ut mig. Ingenting är hennes fel, enligt henne. Allt beror på min släkt och att jag inte har "gett de på moppe" för länge sedan. Jag hanterar inte saker på det sätt hon önskar och då duger det inte. Läget är helt annat i dag (mycket bättre med min släkt, alltså) än när vi började dejta. Hon tror inte på det utan har hela tiden en egen teori om vad som egentligen händer.
Flera dagar i veckan med oändliga diskussioner där hon gnatar på, om och om igen. Jag hinner knappt öppna munnen innan jag blir avbruten. Ändå så ställer hon massor av frågor hela tiden.
Hon dricker i stort sett varje dag, 2-9 glas vin. Lite då och då klarar hon att vara utan i ett par dagar. Då kämpar hon extremt hårt med sig själv.
Jag har panik inombords. Vad i hela friden ska jag göra? Jag flyttade ihop med henne och vi hade (ja, både hon och jag) goda förhoppningar om att få henne till ett tillfrisknande, för hennes skull.
Nu har jag skrivit av mig lite grann. Rörigt? Ja, det är så det ser ut i min skalle just nu.
Ta hand om er!

@fyfarao så läskigt det låter! Hoppas för din skull att du får en lägenhet snart. Annars ha hotellrum på lut och lägg i numret till en kvinnojour i telefonen om han skulle bli hotfull. Så där ska du inte behöva ha det. Kram!

Kevlarsjäl62 och snödroppen, tack för era svar. 💜

Som kevlarsjäl62 är min instinkt också att fly, bort från det jobbiga. Och "beredskapsläge", ett ord du nämner, så känns det. Verkligen.
En känsla också många av oss tyvärr känner igen alltför väl, tror jag.

Och snödroppen, inget på jobbet jag kan styra eller har ansvar i. Kanske det är samma känslor som det förflutna - något man inte kan styra.

Dagens tanke är att jag kanske inte helt är "frisk" från det förflutna, utan att det ännu påverkar? 🤔

Ens förflutna påverkar ju en vad det än är, men vilka reaktioner är normala att man gör och tänker på emellanåt när har man inte bearbetat ordentligt. Hur vet man när man är "färdig" med sånt som varit jobbigt?

Suck. Hatar att tänka så mycket. 😔 Känns ibland som att jag tappar förståndet.

Kram på er båda och alla andra.
Kämpa på! 💜💪

@fyfarao Vilken otrolig obehaglig situation du befann dig i när du skrev här, en situation som det låter som att du också har varit i många gånger tidigare. Vad bra att du skriver här och berättar. Du beskriver hur din man utsätter dig för psykiskt våld när han är sådär elak mot dig, skriker på dig och förstör saker du tycker om. Det måste vara väldigt tufft att leva i en relation där du känner dig otrygg och att du känner dig rädd i ditt eget hem.
Om du vill bolla kring din situation och var du kan få stöd, får du väldigt gärna skriva till oss rådgivare i frågelådan. Du hittar den under Stöd -> Fråga oss

Igenkänning på den.
Har inga svar men upplever som du att hela larmsystemet går igång och känsla av maktlöshet infinner sig. Obehagligt.
När jag pratade om vissa situationer med min psykolog så sa hon att "det är inte ditt ansvar" "det är inte du som gjort fel" i situationer som jag reagerade så på.
Jag kände mig lugn efteråt och visste att hon hade rätt.
Kanske tar vi på oss ansvar som är orimlig och är vana vid det i relationen med missbrukaren?
Hade glömt bort det hela men blir påmind igen, tack för att du lyfter det 🙏
Det som händer på jobbet, är det något du har ansvar i? Kan du bena upp det mer kanske utforska reaktionen?
Kram

@Tröttiz Väldigt intressanta tankar. Jag befinner mig också i en situation på mitt jobb där jag inte har kontroll och man skulle nog kunna säga att jag till viss del är maktlös. Jag ser i alla fall inte hur jag kan lösa situationen och min instinkt är genast att fly, säja upp mig, och jag har påtagliga stressymtom. Inget konstigt med det kanske, men jag har upplevt liknande situationer flera gånger och det är egentligen inget ovanligt i min bransch. Min motreaktion brukar vara lösningsinriktad, ett visst mått av stress, men lösningsfokuserad som sagt. När jag läser det du skriver kan jag inte annat än att fundera över om maktlöshet smittar? Min reaktion är inte i paritet med problemet, jag mår riktigt dåligt, kroppen i beredskapsläge hela tiden.

Så glad jag blir för din skull att du väljer att bryta och flytta. Förstår att det är tufft just nu men om du bara kämpar dig igenom denna första tiden tror jag du kommer vara glad att du tog detta beslut. Han kanske slutar dricka eller så fortsätter han, det är bara han som vet vilket val han kommer att göra. Han har inte slutat när han haft dig vid sin sida, även om han har försökt. Kanske detta blir ett uppvaknande även för honom. Du saknar den han är när han är nykter. Det är inte den han är just nu. Man kan inte ha en relation som lever på hoppet att personen ska vara någon annan är det den visar här och nu.
Jag levde på hoppet väldigt länge och trodde att jag kunde påverka och kontrollera hans val. Just nu sitter jag ensam i min underbara lägenhet som jag inrett precis som jag vill. Ingen stress, ingen oro i kroppen och jag älskar det. Mitt ex saknar jag noll., han har messat mig några gånger under kvällen, säkert onykter. Jag svarar honom imorgon bitti, vill inte ha honom som stör min härliga kväll.

@super-tired Så ont det gör i mig när jag läser ditt inlägg. Det är inte rätt att du ska behöva uppleva detta. Att prata med någon med ett missbruk OM DERAS missbruk, är inte lätt. Oftast inser de inte att de har ett missbruk och reagerar i självförsvar. När jag tog upp frågan första gången pratade jag i "JAG" form.. dvs Jag upplever att du.. När du dricker får du mig att må.... Jag skrev ett brev som jag läste upp och sedan gav det till personen. Tips är att låta din mamma vara med och be henne erkänna sitt missbruk för din pappa. Kanske det hjälper??? Jag "tvingade" även den missbrukande personen att gå till läkaren för att ta prover - i dessa proverna såg man tydligt att den missbrukande personen hade mycket hög alkoholkonsumtion under de senaste veckorna och förhöjda levervärden. Hoppas du finner styrka i att berätta!

Jag är 23, snart 24 år gammal och bor med min pappa (60 år). Mina föräldrar är skilda sen 13 år tillbaka men de är bästa kompisar och umgås ofta. De har båda en alkoholproblematik, där båda har svårt att motstå att dricka om alkohol finns hemma. Umgås de så dricker de gärna och fyller gärna på varandras glas. Jag själv valde redan när jag var 10 att jag inte ville dricka alkohol, för att jag aldrig gillat när folk dricker runt mig - vilket gör det extra svårt för mig att förstå hur alkohol fysiskt påverkar en och hur svårt det är att sluta. Jag har själv sökt hjälp för detta när jag var yngre genom att gå till en organisation för barn till anhöriga med beroendeproblematik.

Båda mina föräldrar har arbeten och klarar dessa utmärkt, så alkoholen påverkar inte deras sysselsättning eller DAGAR. Men min pappa, som jag bor med, dricker mer eller mindre dagligen - antingen öl eller vin. Tar det slut så åker han gärna dagen efter och köper mer. Han dricker gärna vin i stora glas, såna som man oftast dricker mjölk ur.

Jag är orolig för mina föräldrar och har ångest året runt, men speciellt nu innan jul. Speciellt svårt känner jag för att jag fortfarande bor hemma och inte har någonstans att ta vägen. Min mamma är lättare att prata med om detta, och hon vet om sin problematik men har inte förrän idag förstått hur starkt hennes/deras drickande påverkar mig då jag fick ett mindre utbrott och hävde ut mig allt (inget jag är stolt över och önskar att jag hade väntat tills jag inte var upprörd med att prata om). Min pappa å andra sidan - riktigt riktigt svår att ha och göra med. Han blir otroligt kränkt och sur av minsta kritik eller ifrågasättning - vilket gör att ingen orkar eller vill prata med honom om hans problem.

Mitt sätt att hantera det hela har varit att lämna rummet och isolera mig, men jag tycker det känns så ensidigt om jag alltid ska anpassa mig till andra och de aldrig anpassar sig till mig (t.ex dricka 2 glas och sen räcker det!) så vi alla kan ha det trevligt.

Har någon något råd för hur man kan prata med en person som min pappa? Jag hade velat skicka ett brev eller liknande till honom för att kommunicera med honom lugnt men jag har förstått att kanske kan upplevas som passivt aggressivt (Side note: jag har autism så saker som känns helt rimliga för mig, kan uppfattas fel hos andra).

Vad ska jag göra?

@högkänslig Väldigt starkt av dig att dra dig ur och rädda dig själv trots att du fortfarande älskar honom. Någon slags insikt verkar det ju som att han börjar få, men han har nog en bra bit kvar. När jag lämnade eskalerade min mans missbruk ordentligt, men efter tre månader "nådde han botten", bestämde sig för att ta hjälp och försöka bli nykter för sin egen skull. Han hade också haft nyktra perioder några gånger tidigare, som varje gång känts väldigt halvhjärtat. Nu har han varit nykter fyra månader och inser för första gången att det bara finns ett alternativ för honom, att välja bort alkoholen helt. Han kallar sig nu för alkoholist och hans plan är att vara nykter resten av livet. Ingen vet hur det kommer att gå, inte ens han själv.
Tyvärr är det för sent för oss att leva i en parrelation, mina känslor finns inte där på det viset längre. Men vi träffas ganska ofta, lagar mat och äter tillsammans, gör någon utflykt eller så. Jag bryr mig väldigt mycket om honom, vi har delat livet i fyrtio år och träffades som tonåringar, men kärlekskänslorna försvann i missbruket. Chansen finns alltid att din kärlek kommer till samma slutsats, det behöver inte ta slut här, men du kan inte göra någonting för att påverka eller skynda på beslutet. Du har gjort det du kan. Lämnat. Nu är det upp till honom. Det är hemskt, men när det gäller den här sjukdomen kan vi bara hjälpa våra kära genom att INTE finnas där och på så sätt även hjälpa oss själva. Ta hand om DIG nu.

@Adde tack!

Maktlöshet som "smittar"? Hur har ni det?
Det är länge sedan vi bröt, men undrar om det förflutna med känslor av maktlöshet och somatiska symtom kan som rubriken så att säga smitta av sig på det som händer i mitt liv nu? Då allt är mer eller mindre "normalt".
Känner ni igen er, ni som kommit ur kaosrelationer, om jag får uttrycka mig så.

På mitt arbete känner jag en maktlöshet gällande en sak, och direkt kommer det somatiska in. Inre oro, hjärtklappning, yrsel, rastlöshet, sömnsvårigheter, ingen matlust. Svårt att komma till ro - precis som det var med exet.

Är det förflutnas känsla av maktlöshet och kroppens och själens så kallade minne som gör att det sätter igång en somatisk attack då man känner av det minsta maktlöshet? Att man blir känsligare då man hamnar i situationer som man inte alltid kan kontrollera? Jag har tänkt jättemycket på det idag. Jag tänkte för en stund säga upp mig från jobbet, men arbeten finns det ju inte så gott om. För det som händer nu på jobbet tänker jag att jag inte hade reagerat på samma sätt av om det hade hänt för flera år sedan. Eller är det "bara" en åldersgrej att man blir känsligare gällande olika saker, för jag är ju inte purung mera.

KRAM!

Hej högkänslig.
Jag har en lång historia här på forumet och en tråd som startade 2014.
Jag älskade också min sambo väldigt mycket och hade väldigt svårt att släppa taget.
Att leva utan honom var oerhört tufft.
Men innerst inne visste jag efter många svängar i berg och dalbanan att jag var tvungen att välja min egen väg.
Jag behövde också mycket stöd av alanon och en medberoendeterapeut.
Hon fick liksom mina dimmor att lätta,dvs kom åt mig som person och tvingade mig att börja jobba.

Resan var tuff,men vi hade också 20 års relation
Jag hoppas och tror att du kan välja dig.
Ingår en alkoholberoende man i din framtid?
Är det den pappa du vill ha för dina barn?
Ställ dig själv obekväma frågor,speciellt när du känner att du nästan brister.
Fortsätt läsa och skriva.
Forumet var min bibel och min stjärna i natten när allt var som mörkast.

@högkänslig ÅHHHH, när jag läser din text, så känner jag igen mig. Du, precis som jag, är medberoende och måste hitta alternativa vägar för att komma ifån vårt medberoende. Jag har precis signerat ett eget hyreskontrakt efter 21 år tillsammans med min man. Det är såååå svårt, men ett måste för att DU ska må bra! Jag förstår precis din känsla när du beskriver "din nyktra underbara man" som du älskar så.... All styrka till dig! Sätt dig själv först!

@bella70 - Jag känner mig inte som världens bästa mamma, då min son inte riktigt förstår varför jag flyttar. Men jag vet långt inne i mitt mammahjärta att det är rätt! Tack för ditt stöd.

@Samsung50 TACK!

@Emilia STORT TACK för dina varma kommentarer. I torsdags berättade jag, i fredags-lördag-söndag har vi pratat och kommunicerat bättre än innan. Han säger att han vet vad han måste göra nu samt att han absolut inte vill att jag ska flytta. Först kvällen, torsdagen, som vi pratade lade han som vanligt skulden på mig och sa att OM JAG flyttar = jag gör slut. Men det är ju inte så! Jag flyttar för min skull och min son. Kan han visa mig att han är 100 % nykter under 6 månader, så kan jag flytta tillbaka...

@Åsa M TACK, TACK!!! Det var inte lätt och är inte lätt! Så fort jag berättade "nyheten" för min man så ångrade jag mig... Tur att jag redan signerat hyreskontraktet innan jag berättade! Jag hade inte klarat det annars...

@högkänslig
Du har så mycket att ta tag i nu.
Tankar, det praktiska ... m.m.
Varma tankar från mig.
💜

Något som slår mig är hur han verkligen pendlar mellan "Jag vet att jag druckit för mycket, jag vill verkligen hitta en balans som funkar långsiktigt" och "du gör en höna av en fjäder" för att i nästa stund säga "Jag måste nog lösa min skit själv..." för att igen sedan säga att han bara vill bli accepterad som han är och att vi båda har del i detta för det varit så mycket bråk. När jag påtalat att de månaderna han var nykter hade vi 0 bråk och en jättefin relation där jag mådde bra, så har han mest bara blivit tyst.
Vid ett tillfälle sa han faktiskt också att han inte är i det stadiet att han orkar ta tag i allt...

Så det verkar ju som han vet om att det är fel innerst inne men inte förmår sig göra något åt det.
De gånger han slutat dricka tidigare ( förra året 2 mån, detta år 4-5 mån) så har han ju suttit o sagt att NU Har jag nått botten o jag vill verkligen sluta o jag vill förändra mig osv. Man kommer ju aldrig kunna lita på att det faktiskt är så det är.. Dessutom har jag svårt att se att han skulle sluta dricka utan mig vid sin sida, för det är jag och vårt förhållande som varit moroten till att sluta. Men nu är jag ju borta. Jag tycker synd om honom, men jag har ju verkligen försökt och han verkar ju mest hopplös själv nu.

Mitt hjärta gör ont. Jag älskar honom och jag älskar vårt liv tillsammans. Han har så fina sidor och egenskaper som helt försvinner när han dricker. Åh, vad jag bara önskar att det kunde vara vi. Fan fan fan.
Jag har aldrig förut gjort slut med någon som jag fortfarande älskar och egentligen vill vara med.
Det är ju en helt annan nivå än att lämna ett förhållande där man tappat känslor.

@Kameleont
Fint att höra från dig, när det passar dig.
Du har så rätt, det är komplext livet och det behöver jag ta till mig och påminna mig oftare ❤️
Kramar till dig, vi är här tillsammans.

@Kameleont
Fint att höra från dig, när det passar dig.
Du har så rätt, det är komplext livet och det behöver jag ta till mig och påminna mig oftare ❤️
Kramar till dig, vi är här tillsammans.

@Åsa M @Samsung50 @Snödroppen @Tröttiz
Tack för era meddeladen. Det betyder jättemycket.
Jag har inte varit i någon anhöriggrupp ännu men funderar på att gå imorgon. Det känns så läskigt dock att komma dit själv så jag vet inte om jag ska våga. Psykologen går jag dock till varje vecka