Senaste kommentarerna i forumet

Tack och lycka till med allt aeromagnus !
Bor i Uppsalas landsting

Jag skulle nog försöka få tag i en utomstående person att prata med. Vänner och släktingar i all ära men det är personer som ofta dömer istället för att lyssna. Jag vet själv. Jag går i öppenvårdsterapi pga jag erkände för min arbetsgivare att jag har problem med alkoholen. Det var det bästa jag gjort, även om jag haft ett återfall för tre veckor sedan. Hos min behandlare kan man prata om allt. Han förstår för ha har varit i samma situation som mig. Du skuldbelägger dig för dina val och varför det blivit så här. Det är inte ditt fel, inget av detta är ditt fel. Det är som att köpa en bil. Ojdå om två år kommer min bil börja dricka så mycket bensin att den förstör vår ekonomi. Oj nu gick den sönder. Kunde du veta det? Vi alkoholister är suveräna på att bryta ned andra personer genom vårt osunda förhållande till alkohol. Du måste försöka ta dig ur detta och det gör du inte själv. Ta hjälp, det är inte skamligt utan bara humant. Du måste börja tänka på dig själv. När du står framför spegeln varje dag så ska du bara säga till dig själv. "Fy fan vilken fin människa jag är" "Jag är en bra person" Du måste försöka peppa dig själv. Jag vet det är svårt men man måste börja. Jag skulle vilja ta den här personen i örat som sårat dig. Du klarar det det vet jag. Du har klarat dig så här långt men du ska längre.

för era ord.

Jag är kvar i sorgen...

Ja, Mt, jag tror att alla i min familj/släkt är lite rädda för exet - de såg hur han var i slutet av vår relation, de har sett hur han varit ibland efter att vi separerade, och ju mer de har hört av min berättelse så vet jag att de är lite rädda. Framför allt rädda för att han ska kunna göra mig illa, liksom barnen, men också att han ska kunna påverka andra att tro på hans berättelse om mig. Det är säkert en del i att de inte vill att jag ska bli arg på barnen... Men - jag tror också att jag blir för arg - ibland har jag ju verkligen varit riktigt arg på barnen... Inte sådär galenarg som exet blev - men ändock arg. Jag har efter tillsägelser kunnat skrika åt den stora att hon inte får kasta saker, inte slåss, inte hälla ut vatten över badrumsgolvet... för jag vet inte vad jag ska göra när det inte funkar att prata, resonera, säga till...
Men som du säger mt - jag är extremt bra på att trycka ner mig själv, ta på mig skuld... för typ allt, det jag själv kan påverka men också allt anant som jag inte kan påverka eller ansvara för.
Jag vet inte om det är mina egna känslor - jag har myyyycket skam över hur exet gjort och gör, mina föräldrar blev vad jag minns aldrig arga på mig när jag var liten - istället pratade de om hur ledsna jag gjort dem och den skuldkänslan gav mig en del ångest och gjorde ofta att jag inte ville såra dem så igen (ibland kan jag idag nästan känna att jag hellre önskar att de hade blivit arga och att det hade varit ur världen sedan...?!) - men det känns som att jag gör något fult och dumt varje gång jag blir arg... oavsett om jag tycker att det är befogat eller ej.

Jag har försökt prata med den stora om detta, men vi har inte riktigt kunnat enas - när hon är mitt i allt det arga så går det ju inte och efteråt är det som att hon säger att hon nästan glömt det?! Däremot har jag försökt boka in en "ensamdag" för oss snart, och mormor passar lilltjejen, för när stortjejen och jag är själva: då är det som att det är mitt barn, som att hon är lugn, i harmoni, nöjdare, gladare...
Jag har pratat med soc och undrat om barn ska ha det så här, var man kan få hjälp, men de säger att de kan inget göra, det är inte så illa, barnen är för små för hjälpinsatser... men de förstår min oro... Tjoho...

Tack framtidsdrömmar - En dag i taget.
Du har så rätt... men ibland gör det så ont...
Träffade en bekant igår som såg på mig att jag inte mår riktigt bra - hon sa att allt löser sig, och jag vet ju det: på ett eller annat sätt så löser sig allt, men just nu gör det så ont och tynger mig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att få ro... Det är som när man har ont i magen och inte kan stå upprätt, men inte heller sitta ordentligt, och inte ligga ner - det gör bara ont hela tiden och hur jag än vänder och vrider mig så sitter det i hela mig...

Tack för att ni läser❤️

Jag drack i smyg, gömde, trodde inte att det skulle märkas. Snacka om att vara korkad. Jag kan skratta åt det nu, även när man är på AA. Gömmer man har man ett beroende som är skadligt så är det. Låt han skriva en lista med positiva saker med att dricka och negativa saker med att dricka. Din man är som jag var när jag var i det stadiet. Han måste inse att han har en osund inställning till alkohol. Det måste han inse själv. Oftast gör man det när det blir grava konsekvenser av drickandet som förlora jobb, körkort eller tom familjen. Jag blev lobad för 8 månader sedan, då gicl det upp ett ljus för mig. Tyvärr hade jag ett återfall för tre veckor sedan då det hände samma sak. Då bestämde jag mig att bli nykterist. Ska på möte med soc imorgon kan bli av med körkortet i 12 månader trots jag aldrig suttit bakom ratten berusad. Det är då man börjar fundera. Jag ska göra en bild på min son, min fru och en flaska jäger som var min drog. Tecten under ska lyda. Viöket väljer du? Det kommer bli så tydligt. Ta kontakt med öppenvården för du är i ett medberoende be om hjälp. Vart bor du?

Det är inte alltid som han blir full när han dricker. Ibland kan han dricka "lagom". Och då ska jag vara tacksam känns det som.
Vi har pratat om att välja familjen och det vill han. Det fungerar en helg kanske sedan smusslar han å dricker i smyg. Han verkar inte förstå att det märks.
Efter några veckor är vi tillbaka där vi började . Och jag gör inte det jag hotade med :-(.
Tack för dina råd.

/margaretavilhelmina

Tack aeromagnus för att du lyssnar och engagerar dig.

Ditt råd är ju så klart det bästa, men tyvärr har jag redan prövat detta miljontals gånger utan resultat, så idag känner jag sorg, sorg, sorg....... Min dotter har en pappa som beter sig som en trotsig tonåring. Jag orkar inte detta längre, varför jag bestämt mig för att låta honom vara. Han får vakna upp och inse allt själv. Men då kanske åren tickar iväg och det spelar ingen roll hur mycket jag tycker om honom när han gör mig ledsen gång på gång.

Du nämnde att man byter missbruk. Gjorde du det? Hur var det för dig? Lever du och din fru tillsammans idag? Min terapeut säger att han aldrig kommer ändra sig och att han aldrig kommer att kunna möta mig känslomässigt. Det gjorde ont. Jag vet inte vad som är sanningen.

Jag tycker mig se så fina egenskaper också hos honom, att han är bra med vår dotter osv. Men mot mig är han så dominant och kontrollerande att jag kvävs, samtidigt som han kan vara jätte fin.

Jag tror som du att vi kan inte vara ett par längre, och den smärtan måste jag ta. Ska gå på lite anhörig möten och jag har en sponsor sen tidigare som hjälpt mig mycket. Nu är hon bortrest tyvärr.

Jag får gå på linjen, ta hand om mig och barnen, en dag i taget, jag kan inte förändra honom.

Känner igen mig i honom. Vil han inte sluta så kommer han inte att göra det . Det finns sidor på nätet där man kan skriva in det man dricker. Din man har nog ett kemiskt beroende. Det märks att du mår dåligt av att han dricker. När vi dricker skiter vi i andra, alkoholister är egoister och tänker bara på sig själva. Du har också hamnat i ett medberoende. Blir han full varje gång han dricker? Försök att prata med honom när han är nykter om hu du känner och att alkoholen särar på er två. Ställ fram en flaska och ett familjeporträtt bredvid varandra och fråga vad som är viktigast. Väljer han familjen kan du uu säga till honom att då väljer du bort flaskan varannan helg. Detta för att minska drickandet och se vad han väljer.

Tack <3

Jag har behandlat min fru på samma sätt som han gjort mot dig och det är förfärligt. Han har dkuld och skamkänslor som yttrar sig mot dig och det är inte ok. Jag antar att han är kort mot dig. Många gånger byter man ett missbruk mot ett annat. Oavsett vilka pronlem han har/haft så gäller det att lägga det bakom sig och det har han inte gjort. Jag tycker aty ni ska sätta er ned tillsammans och prata pm er relation. Vilka signaler han skickar till dig och hur det påverkar dig. Vill han inte lyssna eller förändra sig är ni som par inte lämpliga för varandra. Jag antar att du har starkare känslor än vänskap. Ge honom ett ultimatum. Behandla mig med kärlek, respekt och ärlighet. Lägg ner tid på mig och vårt barn som en familj. Gör saker tillsammans.

jag känner igen mig så väl i det du skriver...jag lämnade min kille för ca 2 veckor sen, även vi har haft ett stökigt förhållande från o till under 1½ år. Han dricker varje dag...så snart han åkt hem till sin stad och till sin lägenhet, så börjar hans evighetslånga supande. Jag försökte verkligen. Men till slut fanns det bara en väg...bort. Bort och ut ur det destruktiva, självplågande livet jag hade med honom. Det känns nu befriande...jag börjar långsamt att återfå mina krafter, mitt liv. Och vet du vad? Jag saknar honom inte ens nu...jag är fri från sömnlösa nätter, hot, våld och hans psykiska misshandel mot mig! Det känns faktiskt riktigt bra. Jag har insett att han och jag aldrig skulle kunna få ett bra liv tillsammans...han vägrade dessutom att inse att han drack för mycket, felet finns inte hos honom utan hos alla andra. Det är totalt omöjligt att försöka resonera och få en sån människa att förstå och vilja förändra sitt liv...
Bit ihop, tjejen. Ta en dag i taget, precis som du gör nu. Hitta nya saker/intressen som får dig att tänka på annat än honom. Slösa inte din underbara energi på nån som envist väljer att dricka...det är ju hans förlust och inte din. Bli starkare. Till slut klarar du dig utan honom. Det vet jag.
Styrkekramar till dig <3

Fråga henne om vilka fördelarna är att dricka så mycket kontra nackdelarna. Är det värt att riskera den man älskar för att få supa ibland?

... men jag hoppas att du kikar in här ändå?!

Jag kommer låta kall, men - du kan inget göra för att hjälpa din flickvän...!
Hon måste själv inse, hon måste själv göra ett val, hon måste själv ta hjälp... Och det bästa du kan göra för att visa att du menar allvar är egentligen att lämna henne! Vi är många som levt med alkoholmissbrukare, och vi bönar, ber, hotar, gråter, skäller, sätter gränser, men det är ju bara tomma hot, för det blir aldrig några egentliga konsekvenser. Det som händer är att alkoholmissbrukaren hamnar djupare i träsket, och vi knäcks för att vi står bredvid och tror/hoppas/önskar att vår kärlek ska rädda dem - men den enda som kan rädda är personen själv.

Testa att gå på ett AlAnon-möte!
Kramar, i all välmening!

att du känner att känslorna svalnar lite eftersom.Det är ju de man ofta inte kan rå på.Är man lite svalare känslomässigt är det förstås lättare att stå emot försoningsförsök.Men akta dig,ibland förleds man att tro att man har svalnat och så smäller känslorna upp i ansiktet på en när man minst anar.Och det är väl också ok,men inte lika lätt att hantera.Sorg,skuld lycka och saknad brottas jag med varje dag.Jag hoppas att det ska lätta allt eftersom.

Skriver en uppdatering

det går framåt, är nästan så jag känner mig dum inför han... jag känner inte lika starkt för han längre, o det är som jag skäms att det går över mer o mer, lite som att jag inte får ha de så....

han drack förra veckan, så de är varje vecka 1 til 2 dar så de är samma sak som jämt!
jag försöker säga åt mig själv att låt de va så här, du har inget att må dåligt över, börjar känslorna avta mer o mer så låt de va så, han har haft tid att kunna gjort någe för dig, er, sig själv. Han har kunnat agera annorlunda för att ni skulle levt som ett par.du har ibget att känna skuld över.

han va hos mig för nån dag sen, innan det sågs vi snabt på en fest, de va på festen jag kände att jag glidit ifrån...
när han va här efter den dagen så va det som jag inte va så värst uppåt åt det.

Jag läser och känner med dig. Tvivla inte på din förmåga! Tappa inte hoppet och din kämparglöd- du kan!! Barnen behöver dig och du behöver dem, du kan!
En dag i taget.
Stor kram från mig❤️

vill bara säga att jag läst.... och att jag lider med dig. Du skulle helt säkert behöva en klok och "fristående" person att tala med. Även om släktingar är kloka och vill väl, vill det bästa kanske de (som t.ex din faster) står för nära, har så stort eget känslomässigt engagemang - och det kan vara på olika sätt. Jag blir alltmer intresserad av familjemönster. Det är inget nytt för mig men tack vare (jo!) allt detta med missbruket, uppbrottet och alla möjliga andra familjesaker i mitt eget liv "ser" jag nya sammanhang,

Så tungt och trist - och så vanligt - att föräldrar inte orkar samverka med barnens bästa i första hand... men inte svårt att förstå att det blir så. Man (föräldrar) ser ju ofta saker på olika sätt.... Vet du, jag blev att fundera på om de här tunga känslorna är riktigt dina "egna" eller om du (också) bär någon annans känslor av otillräcklighet och misslyckande. Fundera lite på det.

Tror du att du kan säga till "bråktjejen" att du känner dig vanmäktig (välj ord själv) och fråga hur hon önskar/tycker att hon vill ha det... och om hon har nån idé om hur ni skulle kunna göra. Hur ni kan hjälpas åt. Det låter kanske banalt och omöjligt, jag tänker mest som en liten inspiration... om du skulle få nån idé om hur du kunde "vända tanken" och kunna känna-våga pröva att inte lägga på dig allt ansvar för det som är tungt och dåligt. Jag har ett minne från tidigare att du har lite talang för att ta på dig och bära skuld. Också för sånt du inte kunnat påverka och inte ska bära ansvar för.... Kram till dig fina vännen... / mt

... som jag behöver den...

Känner mig så sänkt, så himla ledsen. Jag har försökt peppa mig så länge att jag klarar detta, att jag har det bra, men nu känns det som jag faller igenom - jag är inte så bra. Orkar inte mer. Jag vet att jag bör vara glad och tacksam att jag ändå har det bra på många sätt, men det känns inte så nu, jag har inte glädjen. Känner mig bara dålig, kass och otillräcklig, illa.
Är i rätt desperat behov av min samtalskontakt känner jag, men hon är på semester... Jag klarar inte att reda ut tankarna, det bara är ledsen-ledsen-ledsen i mig.

Livet brukar gå i vågor tänker jag mig - kärlek, sorg, lycka, ensamhet, gemenskap, framgång, tomhet, väntan, hopp, förtvivlan... men jag skulle behöva lite flyt igen... Känner sån sorg och jag skäms över det - jag borde vara tacksam över att jag inte behöver leva i det jag levde i förut, men jag kan inte?! Jag tror att barnen behöver ett lugnt och mer permanent boende. Hade jag haft garantin att barnen fick det bra hos exet nu så hade jag för deras skull omedelbart låtit honom få boendet och jag umgänget - men grejen är att han vill inte ens ha dem mer än vad han har dem: han "ska ha dem 50% för det har han rätt till, och de ska ha både mamma och pappa 50%"...
Jag går sönder...

kära du.... Man får vara vanlig förälder fast man är i vårdnadstvist. Du är en så alldeles bra människa flygcert och en alldeles tillräckligt bra mamma. Önskar dig en god natts sömn. Kram, kram / mt

Jag har också fått höra att hon är trygg med mig och därför behöver/vågar agera ut sina känslor
Jag har trott att jag ändå "sköter mig hyfsat" som du skriver, men när min faster sa till mig så kände jag bara totalt sammanbrott...

Känner bara att jag håller på att ge upp, vill bara fly och försvinna.

Om vem du är och hur dina barn är.Min son var vidrig hemma hos mig och som ett lamm hos pappa.Vi låg ofta i konflikt från skilsmässan och ända upp till tidiga tonåren.Jag skötte mig väl iofs hyfsat.Slog inte,skällde inte alltför hemskt men han fortsatte ändå att bete sig rätt vidrigt.Men kloka människor sa:sådär dåligt mår han över skilsmässan och med dig är han så trygg så han vågar agera ut det.Kan det vara så i ditt fall?Att hon har och har haft det tufft och nu kommer efterrräkningarna när hon slappnar av att hon faktiskt är trygg hos dig.Bara vilda spekulationer förstås.

Är såå ledsen idag.
Idag igen.

Har haft det ok med barnen... men den stora flickan är så mycket arg och oregerlig - slåss, skriker, kastar saker, gör sönder saker (medvetet) och jag får henne inte att lyssna/"lyda". Jag skäller, hotar (typ: gör du sönder skorna så kan vi inte köpa lördagsgodis för då får vi använda pengarna till att köpa nya skor) och i förrgår var hon jättetvär och jag försökte locka, be, skälla, fjäska, hota osv, och hon bara stod och skrek och slog mig (mitt bland alla människor) och jag tog tag i hennes arm och skällde ordentligt - så att min faster sedan sa till mig "jag måste bara säga att så arg får du inte bli, du är mitt i en vårdnadstvist och kan inte bli så arg"...
Och jag som redan känner mig som den sämsta jävla mamman i världen - nu känner jag mig som den sämsta, värsta, hemskaste, dummaste jävla mamman i hela universum.

Igår skulle exet hämta barnen. Han var mycket trevlig, pratsam och berättade att han har en nära vän som bor på samma gata som jag - och vännen "visste mycket väl" vem jag var och hade visat exet mitt hus, och exet tyckte det var "väldigt fint"... Och jag fick bara en påminnelse om att jag, sämsta, dummaste mamman, har koll på sig - för som exet brukade säga: "många tycker att jag är en svärmorsdröm, men det är ju inte så många som tycker om dig...". Så - han har börjat vara social och alla tycker säkert att jag är ett j-a miffo när han berättar om sitt hemska ex som försöker "ta barnen ifrån honom".

När jag lämnade barnen igår så ville jag bara lägga mig på järnvägsspåret och dö.
Känslan kvarstår - känner mig så dålig, så hemsk, så himla vidrig...
Tänker att jag måste dra mig ur vårdnadstvisten, låta exet få barnen och att jag har varannan helgs-umgänge...
Jag orkar inte med detta. Jag klarar inte av att vara en bra mamma.

Jag Blir För Arg På Mina Barn - så uppenbarligen klarar jag inte av att ta hand om mina barn på ett bra sätt, stackars barn, tur att de har en pappa som börjar ordna till sitt liv nu när mamma håller på att falla ihop. Jag har inte slagit barnen, aldrig varit nära att göra det, men jag har ibland tagit tag i armen på dem, lyft dem ifrån varandra/mig om de sparkar/slåss/puttas och jag säger ibland till lugnt, jag höjer ibland rösten och talar om att jag blir arg om de gör si eller så (sparkas, slåss, tar saker från varandra, förstör...) och jag kan ibland bli ännu argare, och självklart tappar jag ibland tålamodet, och jag skäms varje gång - exet blev ju så inkonsekvent arg och jag vill inte vara "sån": en som blir för arg... Men den stora flickan är ibland konstant arg när hon är hos mig, och jag vet inte hur jag ska hantera det: barnpsykologen säger att jag ska vara konsekvent, att jag måste bli arg, att det är normalt att ibland tappa tålamodet och bli "för arg" någon gång (så länge jag inte går över gränsen så klart!!!!), men jag klarar tydligen inte av det... Jag blir för arg, och jag är hemsk.
Himla liv.
Önskar att jag hade fler vänner, att mina "gamla" vänner inte var totalt fokuserade på sina familjer och glömde av mig, att jag hade vilja att vara mer aktiv och träffade vänner på nya aktiviteter... Önskar att jag kunde få känna kärlekslycka.... Önskar att jag hade varit en bra människa...

Ullabulla! Och så bra du beskriver din inre kamp. Fint att du håller taget och skriver här. På fb har Sanna Ehdin lagt upp en sida för medberoende med mycket info, jag sätter länk och hoppas den kan ge dig stöd nån stund https://www.facebook.com/pages/Medberoende/593728977376468 Det finns också en annan fb-sida som du hittar om du söker på Anhöriga till missbrukare https://www.facebook.com/groups/117797758244316/?fref=ts
Kram och kämpa på, det tar tid men det blir bättre! Det går att ta makten över sitt liv! / mt

att hålla fast vid det som är rätt.Att inte kontakta,, påverka, råda och framför allt kunna vrida klockan tillbaka.Tänk om jag inte ställt ultimatum utan istället bara aktivt jobbat med mitt medberoende.Då kanske vi fortfarande hade levt ihop och jag mått bättre och han kanske iom det tagit tag i sitt liv.Men det vet man ju inte.Fridfull,ensam övergiven ratad glad och hoppfull.På en och samma gång och en och samma dag.Man behöver ingen spännande film iaf.Jag skulle så gärna vela sätta honom framför mig och rabbla upp allt jag lärt mig och allt han har kvar att ta tag i/lära sig.Lägga upp nya riktlinjer på hur vi kanske ska hitta tillbaka till varann och hur han och jag ska fortsätta bygga på oss själva och vårat nya vi.Men han är ju inte ens på ruta ett-att inse problemet.Men jag vill skynda på/påverka hela processen som han alltså inte ens har kraft lust att påbörja.Framför allt har han kanske inte ens ett dugg lust att påbörja den med mig i åtanke.
Kanske, kanske dags att släppa lite på tumskruvarna på mig själv och släppa taget :)

Välkommen hit, trist att du fått så mager respons. Det är inte så hög aktivitet här på anhörigsidan, går lite i vågor. Såg ditt inlägg nu och kom att tänka på en tjej som skriver här ibland under nicket "sommarkyla". Hennes mamma dricker. Hon har en blogg som verkligen är läsvärd http://livetarlivsfarligt.blogspot.com/ Carina Bång har en bra blogg för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Jag skulle också varm rekommendera dig att söka upp Alanon, där möter du människor som vet vad det betyder att leva nära alkoholmissbruk. Vi som gör det eller gjort det som barn växer omärkligt in det man kallar medberoende, ett "mönster" av beteenden och förhållningssätt som gör livet tyngre än det behöver vara. Håll taget här, det finns också en fb-grupp "Anhöriga till missbrukare" där du kan få stöd. Kram / mt

gör man ju hela tiden.Jag har gått i en stoor cirkel och är nu tillbaka på ruta ett igen.För 20 år sedan träffade jag denna man,såg att han hade alkoholproblem.Insåg att jag inte kunde få honom att sluta men gick in i relationen och har älskat honom sen dess.Från början, den period då jag nånstans släppte taget om kontrollen och accepterade hans drickande så mådde jag bättre.Då hade jag nån sorts koll på att problemet faktiskt var hans och inte mitt.Men så småningom blir det ju förstås ens eget om man bor under samma tak.Men nu då vi återigen bor ifrån varann kan jag känna samma "friska" syn på att problemet faktiskt är hans.

Kärleken och dumheten består eller vad jag ska säga.Det märkliga i det hela är att jag faktiskt förlåtit honom alla lögner och alla svek.Jag vet inte hur det har gått till men alla anklagelser har liksom gått upp i rök. Kanske,kanske att jag någonstans håller på att tillfriskna i mig själv.Har för övrigt också haft en riktigt bra dag i mitt eget sällskap.Kanske om man har förstånd att sluta hoppas och sluta tro, att fallet inte blir lika hårt varje gång.Både för alkoholisten och en själv.Sveket blir ju dubbelt varje gång så länge man blir så påverkad som man faktiskt blir.

Har också läst kvinnor som...Det bästa i boken som jag tagit till mig är just denna enkla mening;Gör ingenting.Fruktansvärt svårt men nu då han bott och flyttat och brutit relationen så klarar jag det faktiskt.Ångesten kommer som ett brev på posten varje gång han dricker men jag gör faktiskt precis det,ingenting och efter varje gång så känner jag hur rätt beslut det är,i alla fall för mig i det läge jag är nu.Men för min egen personliga del så lusläser jag medberoendesidor,gamla och nya inlägg och grottar och ältar men jag gör ingenting..