Senaste kommentarerna i forumet

Ja, han kom tillbaka och ville ha med barnen. Han skrek och gapade och barnen är rädda. Jag försöker nå socialtjänsten och funderar över vad jag ska göra nu... Den stora flickan har bett mig upprepade gånger att lova att jag inte ska bli så arg som pappa, att hon inte vill vara hos pappa eftersom hon är rädd att göra dumheter och att han ska bli "sådär arg"...
Och jag vågade inte ringa, men jag stod upp för mig, jag stod upp för barnen, jag lät honom inte ta med dem trots alla hot - för att jag inte tror att det blir bra för barnen. Det var inte av egoistiska skäl, utan enbart för att barnen var rädda, de ville inte släppa mig och sa att de inte ville åka med... Och jag förstod skräcken och rädslan.

att det nu gått in på riktigt hos honom att du faktiskt menar allvar och inte kommer tillbaka - och nu tar han ut sin ilska och vanmakt på dig, vill rucka på din sköra tillvaro, slå hål på ditt självförtroende. Jag tycker han verkar farlig och håller med de andra - ring hellre i preventivt syfte, han har ingen som helst rätt att behandla dig såhär!
Vad gäller det andra du skrev om rädslan att lura sig själv och att ens "lycka" ska falla ihop som ett korthus känner jag mycket väl igen, tycker inte alls det låter fånigt! Känslan att bli lurad och tom skrattad åt att man trodde att man skulle få det bra...I mitt fall kommer den sig av att den lyckliga barndomen visade sig vara just en lögn, kanske har du också upplevt något tidigare i ditt liv som du inte bearbetat än eller inte ens kommer ihåg ännu. Den enda säkra lyckan säger de ju att man måste hitta i sig själv - när man slutar svika sig själv och sätter sig själv främst. Där har du kommit långt! Men ett år är kort tid, tror säkert att du kommer känna dig vilsen fler gånger innan du kan andas ut. Tänk iallafall på att du här är en förebild och stor hjälp för flera av oss, låt ingen komma och dra ner dig igen!
Kram

även om du inte ringde polisen tidigare då exet kom och hotade dig så kan du fortfarande göra det. En anmälan kan du alltid göra efteråt.
Du kanske kan ringa din kontakt på kvinnojouren att följa med dig? Du har gjort allt du kunnat, lämnat honom, hittat eget boende, dragit gränser. Eftersom han inte respekterar dem så kanske du behöver hjälp (polisanmälan) för att han ska göra det?

Jag blir väldigt orolig för dig när du skriver du har knappat in 112 redan på mobilen. Skriv gärna när du kan. Du vet att han inte behöver "slå" dig för att du ska kunna ringa polisen. Det "räcker" med de saker han kallar dig för då han kommer och skriker och det är upp till polisen att rubricera vilken typ av brott som kan ha begåtts.

Kramar till dig!

- det är helt naturligt att du rör dig upp-och-ner, hit-och-dit i dina känslor OCH det friskt och sunt och starkt att du kan se och känna och sätta ord på att du är ledsen och rädd men inte knäckt! Det är din friska kärna som talar och du kommer att kunna hjälpa barnen att ta till sig att sån här är deras pappa och därför valde du att flytta ifrån honom. Han har fina sidor och han har svåra sidor och du valde att göra dig fri - för att rädda dig själv! Jag tänker som Lelas att han förstås måste ta ett annat ansvar när du försvann och visst är det ju bättre att han fixar saker än att det förfaller omkring honom? Han osunda sida, hans oförmåga att hantera svåra känslor kan du inget göra åt - det vet du alltför väl - MEN du kan lära dig, och du håller på att verkligen på att lära dig att skydda dig själv psykiskt och fysiskt. Du håller på att läka och bli hel från de sår och märken du fått... Du har gjort ett fantastiskt jobb med dig själv för att göra dig fri.
Vilken kämpe! Vilken förebild för din tjejer! Kram, kram / mt

Du har kommit långt du!
Önskar dig all lycka på färden!

Kram och tack för dina ord!

Är så j-a knäckt - igen.
Nej - jag är så himla ledsen, och ganska rädd, men jag är inte knäckt. Detta är mitt liv och jag tänker inte låta en sjuk idiot knäcka mig.

Min stora skräck i livet är att jag ska leva i tron att allt är bra och tro att det ska vara det, för jag liksom vet inombords att det kommer en smäll eller ett nederlag när man minst anar det. Ja, jag vet inte om det är tydligt, men jag vågar inte ta ut glädjen ifall jag blir besviken... Låter nästan fånigt när jag skriver det, men jag vet att fler skrivit liknande här på forumet.

Och - återigen har jag fått bevis för att min exsambo är psykiskt sjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli så lurad av hans fina fasad, varenda gång dessutom. Känner mig så dum/naiv.
Det är något som är så himla fel i honom och med tanke på flickorna och vad de får se/höra så är det rätt jobbigt, men jag ska härda ut. Jag är rädd för honom igen - så rädd idag att jag har 112 inslaget i telefonen ifall han kommer tillbaka ikväll igen. Skillnaden nu för tiden är att jag står upp för mig och för flickorna, jag försvarar dem och mig när han hotar, skriker, skäller... Lugnt och metodiskt ber jag honom sluta, säger att han inte ska prata så inför de gråtande barnen, ber honom åka härifrån. Och - jag har så många gånger tidigare varit nära att ringa polisen i ren skräck, men jag har aldrig vågat - och jag borde ha ringt förut idag, men vågade inte inför flickorna - men kommer han tillbaka igen, om han så rör dörren, så ringer jag polisen. Nu är det nog.

Jag har bett honom att gå och nu räcker det - jag tänker inte bli kallad fitta, hora, äckel och allt annat som kommer ur hans mun. Jag tänker inte tolerera att han beskyller mig för att inte bry mig om barnen, att han hotar med att ta livet av sig, att han dyker upp vid mitt hus, att han hotar och skriker och nu tom tappar fattning så att han inte bryr sig om andra ser, att han går upp mot mig och viskar med drypande hat i rösten och småknuffar mig...

Mitt i allt detta så är jag så tacksam mot mig själv att jag lämnat honom - för nu är känslan så nära igen, känslan av skräck när jag går och lägger mig i vårt gemensamma hus, rädslan, paniken och skräcken när jag inte visste när (för det var alltid när, aldrig om) han skulle komma och skrika, hota och möjligen kasta något på mig, eller om han skulle bli full eller... Men nu är skillnaden att när jag går och lägger mig idag så kommer jag att gå och lägga mig i MIN säng, i MITT hus och jag kommer kunna sova gott utan oro - för det finns ingen som kommer att skrika, hota och kasta saker på mig.

Jag är ledsen, väldigt ledsen, att det är så här, men jag kämpar. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu - funderar kring barnen, vad de ska behöva utstå, men jag har inga svar...

Hej, flygcert-vännen!

En snabb liten tanke från mig som skriver här allt mer sällan, men som följer dig med stolthet:

Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta.

Massor av kramar!
/H.

är väl mänskligt och till och med förnunftigt! Att du har barn med din ex är väl ett bevis så gott som något på att han har egenskaper som du gillar. Och att man längtar efter kramar och närhet...ja även om vi har våra barn som kan ge oss en del av det - nog är det härligt att släppa taget bara för de par sekunder en kram varar och känna att man inte måste klara allt själv...
Du har gjort en sån otrolig resa igenom din tråd, varit med om så mkt psykisk misshandel och det är inte konstigt att du nu ser dig som en annan person. En person som kan ta sig an det mesta! Stort grattis till dig :-)
Att du inte helt kan glädjas med din ex att han numer har bättre snurr på det praktiska är också fullkomligt mänskligt. Men kanske du ska vara glad att det inte kom innan du gick - då hade du kunnat hoppas igen, förlängt ditt lidande lite till...
Jag är ju en obotlig optimist och hoppas ju alltid på lyckliga slut - i ditt fall kommer det alldeles säkert! Kanske med någon ny som kan uppskatta dig för den du är eller långt senare med din ex ifall han skulle hitta mod att titta in i sin själ och komma på varför han måste trycka ner dig för att må bra...
I vilket fall som helst kommer du att flyga vart du vill! Kram

Exsambon har tagit tag i många saker och verkar ha fått ett uppvaknande av att jag lämnade honom, vad gäller det som syns i alla fall - han plockar i ordning, fixar och donar i hemmet och arbetar som vanligt duktigt. Och - jag känner mig egoistisk när jag skriver detta, men jag känner mig så sorgsen över att han inte ordnade till sig innan... Ibland önskar jag nästan att han ahde varit kvar i missbruket, så att det hade varit så solklart att jag inte hade kunnat leva kvar i det.
Men ibland lyser argsintheten igenom. Och då tänker jag att jag hade ändå inte kunnat må bra i det förhållandet... Men tveksamheten ligger där och undrar ibland.

Men idag vaknade jag och tänkte på mitt nick - jag valde flygcert för att jag tänkte att det är så oerhört långt ifrån den trygghetstörstande, sansade, lite rädda och lugna person jag är, att exsambon inte skulle kunna förstå att det var jag... Men ibland känner jag mig som en person som skulle kunna kasta mig in i sådana saker nu som jag aldrig skulle ha gjort innan.

Jag lämnade henne för 10mån sen och det var det bästa jag kunde gjort. Nu lever jag ett lyckligt liv fyllt med glädje och harmoni.

Rattfylla, fängelse och andra konsekvenser hjälpte inte ett smack. Det tände bara mitt hopp och förlängde mitt lidande ännu mer.

Mitt Ex resa fortsätter tyvärr bara utför men det är skönt att jag inte längre kastar bort mitt liv på detta vansinne.
Jag vet att hon älskade alkoholen hundra gånger mer än mig...... det är så skönt att slippa leva med en sjuk människa som använder mig och andra medmänniskor som en snygg fasad i sitt spel.

Önskar dig all lycka! Du är värdefull!! KRAM

ja boken känner jag inte till men dina trådar läser jag ju :-)

- det är en bok av Åsa Nilsonne som heter "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" som flygcert hänvisar till. De boken har en "systerbok" som heter "Att leva ett liv inte vinna ett krig. Om acceptans." av Anna Kåver. Båda mycket bra. Tur jag såg din fråga, är inte så ofta här längre. Min nuvarande tråd finns i Det vidare livet. Min först tråd finns på Att hjälpa nån som står nära och heter Att vara medberoende.
Allt gott, ta hand om dig. Styrkekram / mt

- ungefär hur långt bak i tiden ligger den? tar emot alla tips jag kan få ;-)
Vi har hittills träffats två ggr, dagtid och då har han varit nykter. Spelat badminton, druckit kaffe, kollat Breaking Bad hemma hos mig. Inte pratat ett ord om vare sig relationen eller hans drickande. Innan vi träffades hade vi däremot sms-kontakt ett par veckor, som började med att han bad att få träffa mig. Den kvällen var han berusad, så mkt vet jag.
Det känns bra att träffa honom, men jag har inte löst mig än - jag hoppas fortfarande att det skall bli vi två när jag har kommit över mitt medberoende. Alltså vill jag att han ska ha känslor för mig, vilket ju är ngt jag inte har ngn som helst kontroll över och därför inte ska tänka på!
Är dessutom svartsjuk på en kvinna han träffar ibland för att sporta tillsammans med, en kvinna som han hade en affär med då det krisade i början av vårt förhållande. Denna svartsjuka har gjort att jag sedan igår sitter med mitella aoch smärttabletter efter att ha slitit av tre korsband i axeln i ett försök att lära mig downhill-cyklande. Eftersom hon kan det och han har blivit frälst i det... Pinsamt att erkänna, men frisk är jag ju inte direkt! Försöker väl fortfarande omskapa mig själv så att jag ska passa som hand i handsken åt min käraste. Kanske lärde mig ett och annat nu, ska väl vara glad att jag inte hamnade på sjukhus!!! :-D

Du ska inte förminska dig själv bara för att du är rädd för att göra någon annan ledsen. Dessutom, blir han ledsen för att du går då han druckit så är det inte ditt fel, eftersom det är han själv som väljer att dricka. Kanske kan det vara bra att han faktiskt får bli ledsen och kanske kan det till och med bli en ögonöppnare för honom om han lyckas stanna upp i det och tänka till att det egentligen är på grund av hans egna handlingar som han blir ledsen och att det är han själv som kan bryta mönster och nå en förändring.

Det du skriver; "Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt" får mig att tänka på just mönster och förändring. Om du gång på gång upprepar något utan att nå en förändring, är det inte dags att prova något nytt då? Jag menar inte att du ska sluta prata med dina vänner, utan att du kanske får försöka våga tänka annorlunda, våga agera annorlunda.

Det är inte rimligt att du ska behöva gå och vara orolig och ha ont i magen varje gång du ska besöka din pappa. Inte heller att du ska stanna i en situation du mår dåligt av bara för att han inte ska bli ledsen/få fortsätta dricka.

Blir han ledsen så blir han. Någon gång måste han också få möta sina känslor.

Han vet att jag inte gillar drickandet, kvittar om det är en öl eller fem. Förr när jag hälsade på hos pappa, så hade han alltid druckigt. Och jag frågade min pappas sambo om varför gör han det? Och hon sa att han alltid var så nervös när jag skulle komma ut, för att han visste att han måste vara nykter, och antagligen blev han så nervös eller något att han var tvungen att dricka för att lugna ner sig.
Min mamma har också sagt 1000 gånger: om han har druckigt så kör igen! Men jag kan inte.. Jag kan inte bara vända på klacken o gå, är rädd att han ska bli ledsen.
Jag har försökt att få han till att komma hem till mig o min pojkvän, men känns som att han bara pratar bort det. Han kan ringa och säga: när kommer du ut nästa gång? Det var länge sen du var här nu. Så kan jag säga tillbaka: är det inte dags att du kommer ut till oss? (Vi har bott här sen januari och han har inte varit här någongång alls).
Jag har 4 vänner jag snackar med som också har en anhörig med samma problem. Pratar mycket med min mamma också. Men tyvärr börjar hon ge upp då hon själv haft en pappa som aldrig slutade. Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt.
Ett tar var jag orolig för mig själv då pappa, farfar, farfars far, morfar och morfars far har problem med alkoholen/hade när dom levde, med tanke på att dom snackar om att det är ärftligt...

... jag tror jag förstår dina ord "... är dum nog...". De där sakerna man gör som man vill göra för att må bättre, för att man tror att man mår bättre efteråt, eller vad det än må vara - men om du tror på det så lasta inte dig själv, döm dig inte så hårt! Jag träffar min exsambo ibland vid överlämning av flickorna, (hade vi inte haft barn så tänker jag att jag hade stängt av honom från mitt liv - men å andra sidan hade vi inte haft det så hade jag förmodligen hattat fram och tillbaka eftersom jag då inte hade tänkt på att jag inte kan hatta pga barn) och det är ofta så att jag känner när vi ses att jag vill gärna kramas, jag vill vara nära, men det går inte - jag och min exsambo kan aldrig hitta tillbaka för att han fortsätter med sina påhopp, sina humörsvängningar osv och för min och för barnens skull kan jag inte byta väg nu, jag har valt väg, och den innefattar inte sambon. Jag försöker stärka mig i det. Hur känner du? Är du ok med att träffa honom? Är han nykter?
Så länge du är säker på din sak, så länge du gör det som är bäst för dig så stå upp för dig! Jag har fått mycket hjälp av Mulletants tips Nilsonne "Vem bestämmer över ditt liv?".
Kram

jag mår rätt bra trots att jag är dum nog att riskera min nyvunna balans med att träffa exet... iofs bara vänskapligt men nog rör det om i huvet efter varje gång ändå! Har tyvärr inte kunnat gå på fler möten eftersom jag jobbat kväll de dagar det funnits möten att gå på, men jag läser i mina böcker, gör mina "övningar" och försöker lära mig att stanna i mig själv när jag träffar honom.
Kan ibland känna att jag kommit en bra bit på väg bara för att i nästa stund få en panikattack för att jag fått för mig att han ljugit igen. Det borde ju inte spela någon roll längre, ändå kommer den där sugande känslan av förtvivlan och att jag inte kan andas. Men den går fortare över och jag agerar inte på den utan väntar ut den. Det känns definitivt bättre efteråt, inga desperata kontrollhandlingar, uppringningar eller sms att ha ångest över!

Tänker på dig och hoppas du mår ok, och att det blir bättre!

Stor kram!

Ska iväg på jobb snart så hinner inte skriva så mycket.

Vill bara säga att jag förstår att det känns jobbigt och svårt och också att du inte vågar bygga upp relationen till din pappa. Om han dricker varje gång du är där så är det ju dessutom omöjligt eftersom en berusad person inte är känslomässigt närvarande.

Kanske du kan ställa krav på att han ska vara nykter om han vill träffa dig? Och var bestämd med att du åker hem på en gång om han inte respekterar det och du måste nog vara beredd på att det kan hända. Ett annat alternativ kan vara att inte träffa honom just hemma hos honom. Finns det platser/aktiviteter då han inte brukar dricka? Till exempel att ni går till simhallen tillsammans eller att ni träffas ute på ett fik istället?

Du kan inte tvinga honom att sluta dricka men du kan själv välja under vilka förhållanden du går med på att umgås med honom. Du kan också söka hjälp för egen del. Som anhörig är det oerhört påfrestande och många av oss behöver stöd. Al-anon och anhöriggrupper på beroendemottagningar kan vara något att kolla upp? För oavsett om han väljer att fortsätta dricka eller inte så kan du se till att du själv mår så bra som möjligt.

Ta hand om dig!

Min pappa är nu nykter (med hjälp av AA) men jag har varit, inte i samma situation som du, men liknande. Jag förstår de känslor du beskriver, också att de är blandade.

Min pappa blev inte nykter p.g.a. mig. Jag flyttade hemifrån så fort jag bara kunde p.g.a. drickandet. Jag bråkade på honom. Jag bröt kontakten helt och gjorde klart för honom att det var för att han drack. Inte ens det fick honom att sluta dricka. Jag räknade med att aldrig någonsin ha honom i mitt liv och gick väl igenom en sorgeprocess precis som om en anhörig dör men efter ett tag började det faktiskt kännas bättre, trots all ilska och sorg. Först några år efteråt hörde han av sig och hade då varit nykter ett tag och har nu varit i flera år. Anledningen att jag skriver det här till dig är för att jag vill visa på vilken oerhört makt alkoholen har över en alkoholist och hur maktlösa vi som anhöriga också är inför detta.

Det där med hot om självmord är verkligen inte ok av henne. Jag har också varit med om det, både hot och försök och det är en oerhörd stress att se sin förälder utsätta sig för något sådant. Jag fick då höra att det var mitt fel(för att jag bråkat på honom om att han drack) och mådde såklart mycket dåligt av detta. Nu när många år har gått och jag funderar på det så är jag övertygad om att det inte var mitt fel. Det var hans val att dricka, hans val att försöka ta sitt liv. Hade jag kunnat göra något för att förhindra det? Enligt honom då så hade det varit att bara låta honom dricka. Hade jag stått ut med mitt liv tillsammans med honom då han drack? Nej det gjorde jag inte. Ingen mäktar leva under sådana förhållanden. Det blir för mycket. Det är en fruktansvärd manipulation av alkisen att kräva att få dricka för att inte ta sitt liv. Alkisar är också världsbäst på att tycka synd om sig själva utan att se till att de också själva kan styra sin egen väg genom att be om hjälpen och ta emot hjälpen. Och då menar jag inte "hjälp" av en anhörig med sovplats, pengar o.s.v. utan riktig hjälp för missbrukare.

Du är inte kall om du slänger ut henne, du är snäll mot ditt framtida jag. Det blir inte bättre av att ni båda mår skit, eller hur? Du förtjänar att må bra och känna dig trygg i ditt eget hem. Du har all rätt att ställa krav på absolut nykterhet i ditt eget hem och bryter hon mot det så måste du också se till att det blir konsekvenser(som att hon inte får vara hos dig, kanske heller inte ringa dig). Säger du att hon inte får dricka och bo hos dig och sedan inte gör något när hon väl dricker så kommer hon bara fortsätta för hon märker att hon kommer undan med det.

Vad som händer med henne sedan är faktiskt inte ditt ansvar. I de flesta städer så finns det härbärgen för hemlösa. Även om de inte är speciellt trevliga så behöver hon ju inte sova på gatan. Tar de inte emot berusade personer så är det inte heller ditt problem utan hennes ansvar om hon hellre väljer att dricka. För även om alkoholism är en sjukdom så har hon ett val, lära sig att leva med den genom att förändra sitt liv eller att fortsätta ge sig hän den. Du kan inte göra valet åt henne men du kan till och med underlätta för henne att fatta det beslutet genom att sluta "slänga mjuka kuddar" under henne, genom att hjälpa med boende och pengar och låta henne själv ta konsekvenserna för sitt handlande.

Jag fattar att det är oerhört svårt men jag önskar verkligen att du tar hand om dig själv och ser till hur du vill ha det i ditt liv.

Lycka till!

Jag ser stora likheter med en nära anhörig till mig, nästan min mamma, min svärmor...

Hon drabbades för många år sedan av Alzeimer/demens och blev under en tid helt personlighetsförändrad.
Vi hade ingen som helst aning om vad detta innebar, vi trodde bara att man blev lite "virrig" med ålderns rätt.

Men att det kunde växa fram någon så in i he..te annorlunda i en och samma person, det hade vi aldrig kunnat förvänta oss.
Det kom svordomar, aggressivitet, sexanspelningar och mycket mycket mera ur en liten gumma som aldrig hade gjort en fluga förnär tidigare.
Vi trodde fan själv hade flugit i henne, och hon gick inte att ha boende hemma längre, ibland försvann hon ut för att leta efter sin man,
som satt hemma framför teven, och till slut förvirrad, arg och sedan hemkörd av polisen, och det hände inte bara en gång.
Det här var inte vår mamma/svärmor/mormor, utan bara någon som var klädd i hennes kropp, vi kände inte igen någonting längre.
Det gjorde väldigt ont inom oss när vi efter ett tag tog åt oss informationen om att allt var oåterkalleligt,
hon var förlorad i sin sjukdom och den kommer till slut också vara anledningen till hennes död.

Hennes sjukdom eskalerade, idag lever hon fortfarande men är ett "harmlöst" rullstolsbundet kolli som kan möjligen svara på en fråga.
Det rörliga, aggressiva och hårda verbala förändringen har stagnerat och hon är hanterbar på ett äldreboende.
Det har blivit lugnare för oss anhöriga och vi har fått en viss distans till det hela så här i efterhand...
Vi fick lära oss på vägen, att vi inte kunde ta kontrollen, att det inte var personligt och att vi måste acceptera situationen,
mycket av förändringen låg inom oss själva, när sjukdomen demens var prognostiserad från allra första början av de som redan visste allt.
De kunde ha talat om för oss hur hela sjukdomsförloppet hade fortskridit OM vi hade valt att lyssna från första början,
men vi ville ju rädda vår lilla mamma/svärmor/mormor på alldeles egen hand, och vi fick uppfinna hjulet på nytt, trots att det finns så många versioner av den redan från början, men de som inte lyssnar får bygga sin egna erfarenhet...
Men att aldrig ge upp var en ständig fråga för oss, det måste finnas en lösning som ingen har kommit på ännu..
Det fanns ingen ny lösning..

Idag sitter vi alla med en erfarenhet rikare, vi är väldigt kunniga inom geriatriken och är fullständigt slutkörda.
Priset blev högt för oss alla med bl.a svåra prövningar inom familjen och släkt, det var ingen lätt match.

Varför berättar jag då detta för dig?
Kanske inte allt stämmer med en Alzeimerpatient, men tankegången hos den anhöriga är det nog inte så långt ifrån.
Hur långt ska jag orka ta mig igenom, var sätter jag mina gränser, var söker jag informationen, vilka andra kan berätta om liknande upplevelser, osv osv...

I ditt fall är det din mamma, men när alkoholen tar sitt framträdande är det en djävul i fårakläder.
Till utseendet din mamma, men knappast till sättet hon talar eller uppför sig.
Du skulle lika väl tagit vem som helst ifrån parkbänken, de har väl i stort sett samma beteende, eller?
Hon kommer troligen svika och såra dig så länge hon är drogberoende av alkoholen, hon är fångad i sitt drickande.
Och som Adde skrev, så länge du hjälper henne är du en "möjliggörare" och du gör henne en björntjänst.

Hennes motivation måste komma ifrån henne själv, du kan t.ex leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka.
Så länge hon går på behandlingar gör hon som alla de andra vill men motvilligt, så fort hon lämnas åt sina egna beslut, tar hon dem hon känner till, och att lättast försvinna ifrån alla problem gör man kortvarigt genom att domna bort i ett alkoholrus...
Hon kommer nog att fortsätta så länge hon inte vill se sina egna problem, att andra talar om det för henne är fortfarande inte hennes problem.
Skuld kan hon känna, men ett välregisserad drama om "hur synd det är om mig, det är nog bäst att du ger mig lite pengar.."-syndrom,
är nog vad alla anhöriga till en drogberoende har genomlevt, och i efterhand mången gång ångrat.

Mitt råd är hur känslokallt det än känns är....att kapa just de känslor du har inför din mamma, det är en krökarmaskin du har framför dig!
Hennes tillstånd är inte unikt, det är flera som spelar i samma liga som henne, hennes mönster kan kännas igen av många.
Skillnaden är att du som du är den enda som du kan påverka är att du inte spelar med i samma tragedi, du kan välja framtida regi som medberoende.
Genom att inte vilja vara en medberonde, utan en som ställer stenhårda krav på dig själv och din mamma.

Stålsätt dig och sätt kraven här och nu...
T.ex ingen kontakt vare sig hemma eller per telefon när hon är påverkad, skaffa dig en alkotest och kräv ett blås vart tredje timme, även på natten. Om den visar positivt åker hon ut och får inte kontakta dig på ett dygn, pengar får hon om hon hjälper till med att städa, diska och tvätta. Lägg en slant synlig och påtala att om den försvinner, så försvinner även hon ut på gatan, det handlar om tillförlit och i den ingår även frestelser.
Sitter hon och ylar utanför porten eller dörren, ring polisen (det är fortfarande en full krökarmaskin, inte din mamma som sitter där).
Man får sätta tydliga gränser (likt små barn) och dessa är inte förhandlingsbara, pang tjong konsekvens efter handling, ut bara.
Du kan trösta dig med att det är hon som tar sitt beslut, du gav henne chanserna att försöka lyckas, inte förnedra henne, det gör hon själv.
Hot om självmord, oftast ett rop på hjälp eller uppmärksamhet, skulle hon lyckas, ja vad var då hennes alternativ?
Även om du känner en viss återgäldning skuld för att hon satte ditt liv till världen, så behöver hon inte förstöra det för dig i vuxen ålder.

Hon gör sina val, och du gör dina, frigör dig från ditt påtvingade ansvar att vara förälder till din egna förälder.
Du har ditt liv och ditt vuxna liv har precis påbörjats, förstör det inte för dig själv genom att ta på dig andras ansvar.

Min dotter är själv en 93:a, och jag har från första början lärt henne att våga vara självständig, ta sitt egna ansvar.
Skulle aldrig vilja lägga den bördan på henne att ta ansvar för mig eller hennes mammas framtid, hon har sett hur "bra" det gick med sin mormor,
och hon kommer direkt att lägga ansvar på dem som SKA ta hand om oss när vi blir för gamla för att ta hand om oss själva.
Att hon kommer lyckas med detta har jag ingen som helst tvekan över, hon kommer att låta sitt liv gå före andras, som en ren självbevarelsedrift.

Att låta en person dra med sig två i fördärvet är ett stort slöseri, sträcker man ut en hand och vederbörande biter i den,
då har den förbrukat den hjälp man trodde den behövde.

Men som sagt, detta var bara mitt råd, och det är att se till dina behov först, och gör ingenting du egentligen inte vill,
oavsett vilka känslor andra verkar förbruka sina förtroende för gång på gång, inte ens din egna mamma.
Sätt stopp för missbrukande av .....känslor.

/Berra

och instämmer med de två föregående, flygcert och Adde. Kramar / mt

aning okänsligt nu kanske.....men varför känner du dåligt samvete för en alkis som behandlar dig så ruttet illa ?

DU har ju inte gjort fel ! Inte på något sätt faller ansvaret på dig ! Du har ju gjort betydligt mer än vad som kan krävas av dig och får skit tillbaka.

Du måste tänka på ditt eget liv och göra dig loss från ankaret som drar ner dig.

Du är värd ett bra liv !!

Kram ♥

... men jag kan säga att jag känner igen det där, väldigt väl!
Jag vet inte om det kanske är missbrukar-beteendet som triggas: när du ringer så tycker han att du stör och då kan han skylla på sin jobbiga sambo som skäl för att dricka, om du inte ringer så kan han ju skylla på sin hemska sambo som minsann inte ens hör av sig till honom somskäl för att dricka. Detta är bara mina tankar, jag har inget svar!
Men som sagt: jag känner igen beteendet - jag vände ut och in på mig själv för att vara till lags, men hur jag än gjorde så blev det fel. Om jag frågade si, då blev det fel, om jag frågade så, då blev det fel, han ville att jag inte skrattade si, då skrattade jag inte, då var det fel att jag inte skrattade, och allt leddes tillbaka till att om jag var dum/sa fel/gjorde fel/inte stöttade/stöttade fel osv osv osv så var det alltid ett skäl att han hade en så jobbig/konstig/icke-stöttande/ickeälskande sambo så han behövde minsann dricka för att döva sin sorg/smärta/otillräcklighet...
Jag låter hård, men jag menar dig bara väl - du kan inte göra "rätt": du behöver hitta dig själv, dina Framtidsdrömmar, och visa honom att du tar inte mer nu. Ni kanske kan hitta tillbaka om han väljer en annan väg, men du måste hitta dig och veta vad du accepterar och inte. Det är bra att du inte ringt, att du tagit ett steg mot att inte anpassa dig. Du behöver inte älta (lättare sagt än gjort) - du valde det som kändes bäst för dig. Punkt. Han kan undra/skälla/vara missnöjd, men du valde för ditt bästa, det är ingen idé att diskutera det med honom!

Stor kram!

Tack alla ni underbara som svarar mig och sim "ser mig". Jag vill bara ha hjälp med att tolka min sambos reaktion nu....
Under alla tidigare år då älgjakten pågått har jag mått dåligt. Mått dåligt för att han är full var och varannan kväll, att han inte kan komma hem någon gång under 2 veckor och säga hej och se hur vi har det, att han inte längtar mer efter sina barn (och mig iof). Jag har alltid under alla år blivit idiotförklarad när jag ringt och varit ledsen och tyckt att han har kunnat komma hem och samtalen har alltid slutat med att han tycker att jag förstör hans jakt och att jag är sjuk i huvudet och sedan slängs luren på i mitt öra.
Inför årets jakt har jag bestämt mig för att inte ringa honom eftersom jag vet att det går åt så mycket energi och jag blir så illa berörd när jag hör att han har druckit. Jag ringde honom dagen innan jakten började och då var han otrevlig och stupfull och efter det så blev jag ännu mera bestämd- att inte ringa honom eftersom jag inte vet i vilket tillstånd han är. Jag och barnen har haft mysiga snart 2 veckor så han varit borta. Det har varit mycket aktiviteter och lite ro men det har känts skönt att ha bestämt sig för att inte lägga allt fokus på min sambo och försöka kontrollera vad han gör, i vilket skick han är osv. Han däremot har ringt mycket mera nu än vad han gjort tidigare- de kvällar han ringt och varit full har jag bara frågat om han vill prata med barnen- jag har inte orkat prata. Jag har inte varit så engagerad när han skjutit två fina älgar- kanske en hämd på att han aldrig uppmärksammar det jag gjort genom åren eller följt mig på olika arrangemang för att stötta mig.
Jag vill ju inte vara hämdlysten- det är inte jag- men jag är så jävla bränd.
Igår ringde han igen och var inte nykter och frågade varför jag inte ringt honom på två veckor och varför han inte får fråga hur jag har haft det på dagarna (han har aldrig varit intresserad, frågar sällan det när det är vardag). Han har ju minsann ringt massor av gånger men jag och barnen hör inte av oss till honom, vilket han tyckte var bedrövligt. Jag förklarade lugnt att jag inte vill prata med honom när han är full och att jag är så besviken på honom för att han inte kom hem på vår dotters 13-årsdag.
"Du har då blivit så jävla förändrad, du är sjuk i huvudet och en idiot" är vad jag får höra. Jag frågade bara om han ville något mera men då klickade han av i örat på mig.

Men nu idag sitter jag med dåligt samvete över att jag inte ringt som jag egentligen vill för att jag bryr mig och tycker om honom. Grejjen är att förr om åren när jag ringt så har jag bara gjort det för att "kontrollera" enl honom. Vad är rätt då-hur vill han ha det?
Han vill både äta kakan och ha den kvar.
Jag är ju egentligen en kärleksfull och varm människa som vill bry mig och älska och finnas till hands. Just nu känner jag mig bara arg och förtvivlad, förvirrad och dålig för att jag inte är mig själv. Men jag känner ju att jag inget får tillbaka....