Senaste kommentarerna i forumet

Tack dessa ord behövde jag nu- Gud vad jag vänder och vrider på alla kanske, om, ifall osv. Det du skriver är så sant- om kärlek, stad och jobb. Allt som är nytt skrämmer.
Kram

Blir så glad av att läsa!
Och jag tänker att du verkar ha magkänslan - som mt skriver så har de flesta en otrolig oro när de ska berätta om en så stor förändring, men jag tänker att du verkar också känna att det är rätt beslut.
Jag vet att barnen får en att änka och agera på andra sätt, men detta är viktigt både för dig och för henne - att du visar att du inte accepterar vad som helst och att du väljer att göra saker som är bra för dig, och för henne, och det kommer ge henne vägledning i framtiden. Ni kommer säkert också kunna prata om det när ni får lite distans...

Den andra mannen - jag förstår dig, det. Är ju sån lycka att få känna den där känslan... För mig har det varit ovärderligt att få mina snart 18 månaders självständighet, tid att hitta mig, känna vad jag känner, stärka mig och allt, men gör som du känner känns gott!!
Stor kram!!

.... väldigt mycket!!

Jag kommer allt mer iordning, och tänkespråk. Alla fina, stöttande saker du skrivit till mig. Hoppas att du har någon som stöttar dig så nu!

Skriv ner ad, bara så vi vet att du finns där någonstans...
Kram

Det är det som är så bra med ett forum, det går att skriva om och om igen! Och förm ig var det också så att jag många gånger inte orkade läsa det jag skrivit tidigare...

Jag har kanske skrivit det tidigare, men jag tänker ofta på att "man är aldrig så kär dom när det är på väg att ta slut"- det spelar ingen roll om man är på väg att sluta på ett jobb, om man ska flytta från en stad till en annan, eller om man är på väg att lämna sin partner - plötsligt ser man bara allt det fina, det bra som man nu inte längre kommer att ha kvar. Det hände mig många gånger när jag började på allvar inse att jag nog ville lämna exet, i själva separationen och under ganska lång tid därefter. Det är så lätt att bara tänka på det som man inte längre kommer att ha, men som du själv skriver så skulle det nog inte dröja länge innan ni var tillbaka i gamla hjulspår om du flyttade tillbaka...
Men jag förstår dig - det är tungt att känna att man själv ska dra lasset med att besluta om separation, köra på med bodelning och allt det där - men jag kan tänkas ig att du en dag känner som jag: stolthets ch lycka över att du faktiskt lämnade, att du inte accepterade saker som de var, att du valde att försöka göra ditt och barnens liv bättre! Det tar tids ch det är inte lycka varje dag, men ÅH, saker blir såååå mycket bättre!!

Du skriver att du har känslor för ditt ex men undrar om de räcker till, men jag undrar om det räcker för dig det han gör? Även om du har känslor för honom så kan ju inte de känslorna göra honom nykter/snäll/aktiv eller vad det nu än är man önskar... Tänker att du inte ska fastna i att "om jag älskar honom tillräckligt så kanske det går....", för du har ju redan kämpat så mycket, han behöver ju kämpa...
Stor sommarkram

Hej

Vad underbart och läsa ditt inlägg, även om det handlar om tråkiga saker såklart! Så skönt med nån som förstår en... Folk som inte har varit med om samma sak, tror att man överdriver! Har din mamma och Pappa jobb fortfarande? Hur mår din lillasyster idag? Jag tycker att du har varit stark som har dragit dig ur skiten!! Jag har brutit så många gånger med min mamma, senast var på julafton, då hon inte dök upp hemma hos oss utan gick till en bar. En månad efter det dyker hon upp utanför vår dörr, eftersom jag inte svarat när hon ringt, dum som jag är förlåter jag henne för hundrade gången. Jag har inte hopp om att hon ska bättra sig, jag har accepterat Hur hon är och försöker ha nån slags relation utefter det. Vi träffas endast onsdagar tillsammans med Mina barn hos oss. Det är en hyfsat säker dag, helgerna går inte, måndag fortfarande full/bakis. Onsdag är liksom säkraste dagen. Jag får inte ut något av dessa möten, utan gör det för hennes skull, så att hon ska träffa barnbarnen...men jag mår såklart inte bra av det. Jag mår alltid bäst när jag brutit... Saknar henne aldrig, sorgligt, men sant!! Vet ju såklart att jag inte behöver göra något för henne, hon lyfter ju inte ett finger för mig! Jag Vill bryta helt, men varför är det så svårt??

Är du nykterist eller vad har du för relation till alkoholen!?

Ja du har väl varit medberoende så det räcker, men snällt av dig att bry dig om din flickväns alkoholvanor! Vad jag har lärt mig under Mina år är att vissa människor kan dricka mer än andra, men vissa skulle alltid sätta familjen före alkoholen... Som min svärmor dricker I princip varje dag, för mycket! Men skulle aldrig välja alkoholen före hennes barn!

Stay strong!

Hur har det gått för dig Izzy? Jag har nog också förhoppningsvis bestämt mig för att skiljas nu. Det känns gott att ha bestämt sig. Vi har semester nu och det har varit mycket drickande. Han är full nästan varenda dag. Jag hatar honom när jag ser hans fulla uppsyn. Jag har nog också tappat alla känslor för min man, precis som du.
Precis som du har jag flera gånger sagt att jag inte kommer att orka leva med honom när han dricker. Vadå inte orkar, säger han bara då, Sedan är det precis som vanligt igen.
Min tanke är att jag ska säga att jag vill skiljas om några veckor. Jag ska resa bort med en väninna om ett par veckor och sedan är båda mina barn bortresta nu och jag vill att de ska vara hemma när jag säger detta. Jag har också pratat med min mans bror och hans sambo och känner verkligen att jag har deras fulla stöd om jag väljer skilsmässa.

Kanske just den här kvällen som det händer. Jag hoppas du har kraft att genomföra den förändring du vill och är värd!
Ang din dotter så är det nog bara sunt att hon visar sina känslor. Hennes sorg kommer vara en missbrukande pappa och inte en mamma som lämnade när det gått lite tid. Att föräldrar skiljer sig är trots allt ganska vanligt idag. Jag tror det är lätt att medvetet eller omedvetet "gömma sig" bakom sina barn för att slippa ta egna beslut som förälder. Med risk för att låta lite hård.
Det kanske är bra att den nya mannen bor på så långt avstånd för då har du också mycket egen tid. Njut av de fina känslorna han väcker i dig. Såklart har du rätt till ett privatliv som mamma och behöver inte dela med dig av allt till barnen. Jag minns att min pappa brukade säga "jag har faktiskt ett eget liv" ibland. En chock för mig som tonåring ( hur är de möjligt att de har ett liv utan mig) men så himla rätt ju, vi brukar skoja om det ibland nu jag och pappa :)
Kram till dig!

Jag är dålig på att läsa igenom mina tidigare inlägg och därför kanske jag skriver samma saker om och om igen.... Men jag behöver älta som det verkar- så med risk för repriser så måste jag nu skriva av mig lite igen.
Jag våndas varje dag- det känns så konstigt att bo på annat håll, att inte umgås med min familj i soffan framför tv'n på kvällarna. Jag vänder och vrider på mina funderingar om det är honom jag saknar eller om det är min familjekänsla jag saknar... Tror att det är min familj. Tänk om jag är dumvrång och "tror" att jag gör rätt- att jag blir så förblindad i min resa framåt att jag inte ser förändringarna som ev sker omkring mig. Tänk jag skulle bli lycklig av att flytta hem?? Vi har umgåtts en del de senaste dagarna- dock inte på ett fysiskt plan men gjort ett par utflykter tillsammans med barnen, dock tror jag att han tycker att det är jättejobbigt och det kanske vore bäst att inte träffas men jag tycker att det känns skönt i själen att kunna göra saker tillsammans och jag tror att barnen tycker att det är bra.....
Det börjar närma sig ett avgörande vad gäller huset... Juristen på banken började jobba igen i måndags och jag ska vänta ut min fd. sambo ett tag till för att se om han tar upp hus och lån.... Tror ju inte att han kommer att göra det utan det kommer att bli mitt ansvar och det känns så tungt att bära och allt blir då så definitivt. Kanske är det därför som jag börjar känna av småångest igen- för att det nu är dags för fas nr.2.
Varför ska det vara så svårt. Tänk om jag gör fel och sårar mina barn för livet!
Men mitt hjärta säger mig samtidigt att jag måste få prova mina vingar på ett annat ställe- måste få leva min dröm om ett eget boende där jag fått inreda efter eget tycke och smak. Får jag inte göra det så tror jag att jag kommer att fundera på det resten av mitt liv. Om jag flyttar tillbaka till huset så kommer vi inom en snar framtid att vara inne i samma ekorrhjul som de senare åren- jag vet det! Varför tvekar jag nu helt plötsligt? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hjälper till med trädgården i huset men jag har tyckt den senaste tiden att det är jobbigt att vara där- så har jag inte känt tidigare, bara några enstaka gånger när jag lämnat barnen. Kanske är det gör att huset är mitt men ändå inte mitt- halva min själ är kvar där genom barnen och mina saker. Mitt i allt tvivel så har jag känslor för min ex-sambo- men är det känslor som räcker till???

Jag åkte upp i söndags kväll för jag skulle jobba på måndagen. Och jag måste säga vistelsen här ensam, med meditation och yoga. Utevistelse. Och en massa bra litteratur som jag läst t ex "Kvinnor som älskar för mycket" - mycket bra och hög igenkänningsfaktor. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson bl a - bra påminnelse hur man ska få kontakt med sin själ och inre röst igen. Al-anons lilla blå bok - många bra påminnelser och slagord där som man kan hålla fast i när det blåser.
Jag kom hem och där låg han på soffan och sov och hade druckit whisky. Han skulle trappa ner... Hursomhelst kände mig lugn, precis som en del andra sagt här. För första gången gick jag inte igång och blev arg eller ledsen. Insåg att detta är hans ansvar, jag kan inget göra. Maktlös! Inte bara ett ord utan jag kände det.
Gick och jobbade på måndagen och på morgonen hade han otrolig ångest förstås, men jag sa bara: Ja den har du ju själv skapat, så det är klart du har det och måste genomlida den. Jag kan inte hjälpa dig.
Kom hem på måndagen och mådde ff bra och kunde känna lugnet mitt i kaoset och hålla mig utanför fast jag var mitt i det.
Dock hände nåt på tisdagen. Då gick jag in i mitt medberoende igen. Då började jag känna att så här kan vi inte ha det. Han var inne på sin 17:e dag. Jag började styra och sa: att nu kör jag upp dig till TNE, du behöver hjälp. Du fixar uppenbarligen inte detta själv. Du har försökt sluta i 14 dagar nu. Jag ringde de hade semesterstängt i vår stad och man fick åka till grannstaden. Han ville inte dit. Men han kunde komma till beroendemottagningen för bedömning och poliklinisk avgiftning. Lät ju jättebra! tyckte jag. Inte han. Nä han skulle inte dit han hade för mycket ångest. Ville försöka själv. Tog en Sobril han hade kvar sen tidigare. När jag kom hem igen på em så var han påverkad av alkohol och sobril. Jag blev galen! Arg och besviken och gav mig på honom verbalt. Lugnade ner mig och lagade lite mat. När vi ätit provade jag en annan taktik. Nu skulle han bara in och jag försökte tvinga med honom dit. Lyckades inte. Han ville inte, ville fixa detta själv. Jag blev arg och besviken - igen. Packade ihop och bestämde mig för att åka till landet igen direkt. Han somnade och jag väckte honom bara för att säga hej då. Då började han manipulera för att jag skulle stanna och han ville inte att det skulle vara så här osv. Jag blev ledsen. Besviken kanske främst på mig själv att jag vacklade. Bestämde mig för att stanna till dagen efter och försöka få honom till mottagningen då. Vi beslutade att gå ut i trädgården och rensa ogräs tillsammans. Han kammade till sig och var hyfsad. Sa jag tar en Sobril istället nu och försöker. Jättebra, tänkte jag. Väl ute i trädgården var jag sysselsatt på mitt håll och han på sitt. Han kom och lånade nycklarna för att hämta en skyffel. Efter en stund hörde jag honom inte. Blev misstänksam. Då hade han gått in och druckit öl. Han blev nu mycket påverkad och lutade som tornet i Pisa. Fullt sjå att få in honom och han rasade ihop på sängen. Jävla dåre och dricka ihop med Sobril. Han sov en stund och efter ett tag när jag tittade till honom tyckte jag han inte andades, men det gjorde han som tur var. Nåja han kom sig, men man blir mörkrädd. I nyktert tillstånd skulle han inte ens ta en huvudvärkstablett och skulle ju aldrig tänka sig att blanda tabletter och sprit.
Pratade med en kompis i telefon som undrade vad jag höll på med. Jag med. Sa till henne att jag vet att jag borde lämna honom nu. Men samtidigt känner jag att jag kanske kommer att ge honom en chans till i alla fall. Är du inte klok! sa hon. Nä jag vet. Det är bara att skjuta upp allt. Om 2-4 mån super han igen. Och då kanske han är av med jobbet också. Jo jag vet. Varför agerar men så här knasigt helt irrationellt och mot sitt eget bättre vetande. Det är nog det som får mig må så dåligt också. Tror också jag tänkte att om jag inte får iväg honom nu så tar det kanske 1-2 veckor till med supande och sen måste jag ändå vara den som ser till han kommer under vård.
Hursomhelst dagen därpå hade jag bestämt mig när jag klev upp. Vill han inte åka in idag så åker jag till landet. Jag sitter inte i stan i denna hetta med allt vad det innebär att inte kunna sova på natten av all ilska och besvikelse inombords, av att han luktar, acetonlikt denna gång och av att det är så himla varmt i lägenheten.
Bli frustrerad och besviken på honom. På mig själv. Jag frågade om jag skulle skjutsa in honom. Nej, jag vill inte, sa han. Jag vill fixa detta själv. Ok sa jag bara . Ditt beslut. Jag åker. Han ville få mig att stanna men jag åkte. Kändes bra. Kände lättnad direkt.
När jag pratade med honom på kvällen så hade han lyckats avstå alkohol hela dagen. T om duschat, rakat sig och varit och klippt sig. En ren bedrift i det tillstånd han var när jag åkte. Idag har han klarat sig hittills. Dag 2 som nykter. Full av ångest över vad han ställt till med - igen. Frågar sig hur han kan göra så här. Jag säger ingenting just nu. Behöver ju inte spä på hans ångest just nu. Vet inte om jag är beredd att slänga ut honom heller. Helt obegripligt! Varför tycker jag att det är ok att ha det så här. Blir rädd för mig själv. Vet ju också att gå länge i det här gör att känslorna avtrubbas och gränserna flyttas fram. Samtidigt så vill jag tro att han påbörjat sin väg mot nykterhet och jag inte vill ge honom dolkstöten just nu. På samma gång vet jag ju också att det kanske är han som ska göra jobbet ensam. Orkar jag stå bredvid i denna kamp? Vill jag? Har jag nån energi kvar till det? Orkar jag verkligen ett återfall till?
Jag säger han kan komma hit när han mår bättre. Men känner att jag vill inte vara i denna ångesten efter en period en gång till heller. Det han skapat får han ta hand om. Han är en vuxen man. Inte ett barn som måste tas om hand.

Och kämpa på själv. Känner igen det du skriver om att man också kan ta tillbaka nån eller gå in i det igen, mot sitt egna bättre vetande. När denna man och jag träffades så upplyste han mig ganska omgående att han hade alkoholproblem. Då var jag väl någorlunda sund och min första reaktion var att du är alkoholist och jag är medberoende - en ekvation som inte går ihop. Det var så fantastiskt att träffa dig och jag känner starkt för dig, men NEJ TACK! Vi kan tyvärr inte fortsätta träffas. Och så var det, jag var såå stolt över mig själv att jag handlat rätt för en gångs skull.
Men så efter en månad så hörde han av sig via mail och undrade om vi inte kunde umgås som vänner eftersom vi fått så fin kontakt direkt. Boom! Och så var jag fast och det var jag som var pådrivande i att gå från vänskap till ett förhållande. Som sagt man får hålla i sig i alla räcken som finns för man är sannerligen en fara för sig själv!
Nåväl 7 år senare är jag här och har syltat in mig i medberoendet igen. Väl medveten och jag jobbar med det och gör inte alla dumma saker men som sagt botad är jag långtifrån.
Kämpa på Ullabulla! Du fixar det! Vad du gör ring inte och ha beredskap för hur du ska agera om han mot förmodan ringer dig.

Det känns alltid så bra att läsa det du skriver till mig.
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, det känns bra att få bekräftat att jag inte tänker helt galet.
Får se vad som har hänt i mitt liv innan kvällen.
Jag är jätterädd men samtidigt vill jag att det ska bli ett slut på det här!!
Jag är inte van att ta beslut och så måste jag ta ett så stort beslut som kommer att livet kommer att förändras för flera människor förhoppningsvis till det bättre!
Kram

du närmar dig stunden för sanningens ögonblick, den stund när du ska tala klarspråk med familjen. Så klart du är fylld av bävan.... det tror jag alla, eller åtminstone de allra flesta är inför ett sånt steg. Att berätta för sina närmaste att livet kommer att förändras. Förändras mycket. Och det är du som står för avgörandet - men det är inte du som fört livet dit. Du har förstås varit delaktig i ert gemensamma liv men du är inte ansvarig. Inte för mer än din del.... och den jobbar du med så bra du kan! Du har försökt, du har tänkt & känt, du söker hjälp. Du har gjort och gör vad du kan, lita på det!

Beträffande dottern så måste hon få vara arg. Arg, besviken, ledsen, sorgsen.... hon äger rätten att känna alla sina känslor och det är fint om du kan ge henne utrymme att uttrycka dem MEN det betyder inte att du ska ändra ditt beslut - det är du som är vuxen och äger rätt och ansvar att besluta var dina krafter, din ork och din lust att leva som du haft det tar slut. Dottern har sitt liv framför sig och ska snart bestämma om sitt eget liv.

Och du ska inte skämmas över dina känslor för den andre mannen.... däremot kan jag förstås påminna om Barbro Hörbergs text om frusen flicka... Ta det lugnt. Jag blev frestad att skriva "fjärrförälskelse" som ett beskrivande ord. Njut av den, njut av att kunna känna varma goda känslor. Njut av allt gott du får men ge dig tid. Ta det lugnt. Du har resten av livet framför dig. Kramar / mt

Det känns skönt att jag har gjort det!!
Jag tyckte verkligen att det var jättejobbigt att göra det, men det gick bra.
Den som svarade hade inte riktigt koll på det men trodde att lägenheten var ledig.
De skulle ringa mig idag och tala om närmare.
Jag är så. Otroligt orolig för det här!!
Tänk om lägenheten nu är ledig, då måste jag ju tala om för familjen att jag ska kolla på den och att jag vill flytta!!
Det jag är mest rädd för är hur min yngsta dotter kommer att ta det. Lilla gumman, jag vill att hon ska ha det bra och jag tror att hon blir arg på mig.
Det bara snurrar i huvudet, hur det ska bli med allting.
Hur vi ska dela upp saker och hur det blir med det ekonomiska bl.a.
Nu ska jag vara ärlig, jag skäms att skriva det här men här kan man väl skriva allt?
Jag har fortfarande kontakt med mannen som jag berättade om förut, vi pratar och sms:ar varje dag. Det känns så otroligt bra med honom. Han är lugn ,trygg rolig,snygg och han är singel!'
Han säger att han kommer att vänta på mig. Jag tror inte att det är en tillfällig förälskelse, det här är något mer!!
Som jag skrev förut har vi bara träffats vid två tillfällen o han bor 80 mil från mig.
Nu är det så att han tänker komma hit nästa vecka och hälsa på en släkting och så vill han träffa mig.
Det var inte så här det var tänkt, jag skulle ju vara själv när jag har flyttat o försöka hitta mig själv igen!! Det hade säkert varit det bästa.
Men vad gör man när man känner så här för någon?
Han gör så att jag mår bra och det var så otroligt länet sen jag kände så.
Har också så dåligt samvete att jag blev tvungen att ljuga för min dotter när hon kom på mig att prata med honom, jag sa att jag pratade med min kompis.
Mår jättedåligt över det, brukar aldrig ljuga för mina barn:(
Är jag en hemsk människa?
Jag var bara tvungen att skriva ner mina tankar för allt snurrar för mig nu!!
Kram

Du är absolut inte ensam i detta. Det kommer du märka när du läser i trådarna här. Vi har alla olika liv men livet med alkoholisten ser i stort sätt lika ut. Jag tycker inte du överreagerar på något sätt, det är dina känslor, ditt liv och din verklighet. Alkoholister är experter på att skuldbelägga allt och alla för deras drickande för tänk vad svårt det blir om det är deras eget ansvar.... Du får inte ta på dig det ansvaret. Det är inte din livsuppgift att rädda honom utan bara dig själv och möjligtvis lilla vovven. Egentligen är det ganska självklart att kärleken dör, för vem tycker om någon som ljuger och sviker?
Han vill festa och du vill ha det lugnt och skönt skriver du. Att leva i det kaos som det innebär att leva med en missbrukare tar till slut all energi. Det enda jag önskade mig i livet var lugn och ro, lite sorgligt faktiskt :)
Så de tips jag har att komma med är att fortsätta skriva här, sök hjälp till dig själv och gör saker som du mår bra av. Du är värd att ha det lugnt och skönt, precis som du vill ha det!
Kram!

jag hoppas du har ringt samtalet nu. Att du har hittat kraften att handla! Sommar-styrke-kram / mt

till dig! / mt

du har kommit rätt! Så fint och välformulerat du beskrivit er relation och ditt dilemma. Bra att du stannar upp här och läser, du kommer att känna igen dig i andras berättelser. Din sambo har uppenbart alkoholproblem, visst kan det vara så att han vill förändring (åtminstone i pressade situationer) men sen återfaller han när suget kommer. Det är ett tufft jobb att bryta ett beroende och du kan inte sluta dricka åt honom! Du måste ta hand om dig och ditt liv. Jag vill tipsa dig om Carina Bångs blogg som varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Sök gärna upp Alanon och gå på några möten och känn dig för. Det är ett långt och stort jobb att tillfriskna från medberoende, du har tagit det första (?) mycket viktiga steget genom att formulera dina tankar. Fortsätt och håll taget! Kram / mt

att du är väl omhändertagen och får det stöd du behöver. Väntar på ett livstecken från dig. Kram / mt

Så känner jag med att det tydligör att han inte kommer att ändra sig....
det gör ont att bli bortvald av nåt som är en substans. Jag kommer nog aldrig fatta hur man kan vilja det

Blev tokigt när jag skulle lägga in kommentaren, trodde att den skulle hamna under din eftersom den är till dig; ärligbesvärlig.

Tack så jättemycket för ditt svar och dina fina
ord!:-) Känner igen mig i det du beskriver om bekräftelsebehov och mina tappade känslor. Jätteskönt att veta att jag inte är ensam även om det känns sorgligt när läser dina ord. Kanske är jag inte galen ändå trots
allt?:-) Har precis hittat forumet och ska absolut läsa lite mer här. Hoppas att allt löser sig till det bästa för dig och oss båda. Många kramar till dig!:-)

Hej igen! Har precis läst det jag har skrivit och tankarna bara flyter på när jag lyckas fånga dem i en text... Som om alla åren vi spenderat tillsammans, all kärlek, allt hopp och tusentals minnen spelas upp inför mina slutna ögon. Tårarna rinner sakta ner längs mina kinder när alla minnen kommer upp till ytan... Alla tusentals minnen sköljer över mig som en film som blixtrar förbi. Vår första kyss i regnet. Hans hand i min den natten vi träffades och han tände allt ljus i mitt hjärta. Hur jag vågade ta av mig masken inför honom och vara som mest sårbar under vår första tid tillsammans. Innan allt förändrades och alkoholen växte som en osynlig mur mellan oss när vi både trodde att den andra sov. Hur jag våra första kvällar tillsammans bad honom att gå redan då om han visste att han inte skulle kunna vara trogen eller behandla mig väl... Alla dessa minnen blandas upp i ett virrvarr av honom redlöst berusad, hur han håller någon annan tjej tätt intill sig på dansgolvet. Med bar överkropp såklart medan han ser sig om efter allas blickar. Mina tårar alla dessa nätter, när jag gått hem ensam i mörkret utan att veta om och när han kommer hem. Hans berusade ögon och andedräkt när han ramlar ihop innanför ytterdörren. Kräker hejdlös där han ligger vissa gånger. Sättet att han dricker sin första öl på, vilket gör att jag direkt kan förutspå hur kvällen kommer att bli. Bara på hur han tar sin första klunk. Hur jag de senaste åren inte har klarat av att låta honom komma nära mig... Hotat, skrikit, bönat och bett. Gråtit och varit likgiltig. Det är precis som om jag på något konstigt sätt faktiskt ibland inte bryr mig om ifall han dricker eller ej. Besvikelsen över alla misslyckanden är inte alls så stor som innan. Nästan bara all denna sorg och att jag önskar att han valde annorlunda än sin pappa. Inför de senaste festerna har vi ordnat allt det ekonomiska som inför en seperation. Det har varit mitt enda krav för att han ska åka, att allt ska vara ordnat så att jag bara ska kunna gå. Har berättat för honom att det känns som om en del av oss två tillsammans dör varje gång han super till. Hur jag veckan innan en fest planerar som om jag ska gå... Han väljer trots det att dricka. Jag vet att han inte är ond och att han har många bra sidor såklart. Jag tror även också att han kanske inte medvetet väljer att såra mig och att han kanske tänker att HSB ska dricka lagom. Trots det går det överstyr. Länge har rösten inom mig skrikit att detta inte är rätt plats för mig... Att det finns en annan famn för mig... Ändå denna enorma skulden som är så svår för mig att bära. Hans tårar när han ber mig om en chans till, att denna gången är det annorlunda. Minnet av när hans mamma sa att om jag försvinner ur hans liv är hon rädd för att allt kommer att gå överstyr... Just de orden är svåra att bära. Samtidigt som hela min kropp skriker att här kan jag inte stanna. Jag vill kunna vara någon nära igen. Vill vilja ha någon, vill längta efter att någon ska röra mig. Alla hans pikar om att jag inte har någon sexlust till skillnad från alla andra, hur ska jag kunna säga att jag inte har det till just honom? Tanken på att stanna gör att andetagen fastnar i halsen samtidigt som jag är så oerhört rädd för att jag försökt för lite. Älskat för lite... Överreagerat på hans drickande eftersom han inte dricker varje dag...

Hej! Du är inte ensam. Och man kan absolut ha alkoholproblem fast man bara dricker på helgerna. Jag känner igen de där med bekräftelsebehovet :/ min sambo har också det och jag har kommit på en massa saker han ljugit om, undanhållit mm genom alla år.
Jag har också för varje lögn eller besvikelse tappat lite av mina känslor för honom, vilket är självklart tycker jag ändå. Men ändå ger jag chans på chans och tror att det nångång kommer bli bättre eller bra.

Har inga direkta tips förutom att läsa andras trådar så du ser att du inte är ensam. Finns massor av kloka människor här som skrivit så mycket bra och snällt och stöttat mig och andra.
Kram

Glömde skriva att han dagen efter en fylls har enorm ångest och säger att det "rusar i hans kropp". Pratar ofta om självmordstankar vid dessa tillfällen. Idag kommer "ruset" i kroppen efter tre-fyra öl och när han håller sig till de mängderna kan han inte somna pga av att det rusar i hans kropp...

Jag kom till forumet för att söka hjälp om hur jag ska övertyga min flickvän om att hon inte kan kontrollera sitt drickande men tänkte att jag skriver lite här också eftersom jag är uppvuxen med två alkoholiserade föräldrar och känner igen mig väldigt mycket i din situation. Om vi fokuserar på mamma så var hon medberoende i många år (pappa har alltid varit periodare), hon tillbringade större delen av tiden med att tycka synd om sig själv tills hon slutligen blev alkoholist på heltid. Hon försvann på nätterna, försökte ta livet av sig, brukade säga godnatt till min 14-åriga lillasyster med orden "när du vaknar imorgon är jag död", vi lyckades få henne tvångsinlagd på psyket (akut självmordsrisk) och till slut fick hon medicinering och det hjälpte lite.

Jag har dock valt att kapa banden helt med båda mina föräldrar, de har fått så många chanser och sumpat alla. Jag vägrade prata med dem i 4 år, sedan föll jag till föga och bjöd in dem på middag, mamma ursäktade sig under förrätten med att hon inte mådde så bra och gick och däckade i soffan, pappa var även han berusad men lyckades hålla sig vaken hela middagen även om han sluddrade och var fyllenostalgisk. Efter det så fick jag nog, man kan prata med en alkoholist, man kan ställa ultimatum, man kan göra i princip vad som helst men om personen inte vill eller kan ta itu med sitt problem så kommer de aldrig förändras. Det är tragiskt men vissa människor är bara körda, du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Håll kontakt med din mamma eller kapa banden men oavsett så låt inte henne dra ned dig, hon har problem och du ska inte behöva lida för att hon inte vill ta itu med dem.

Min åsikt iallafall, vissa anser mig kall men i slutändan behöver du sätta dig själv främst, du kan inte offra ditt eget välmående för att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.