Senaste kommentarerna i forumet

och välkommen till forumet! Jag ser att ni är tre nya på samma dag. Svarar kort och samma till er alla tre.

Så bra att du börjat sätta ord på och skriva ner hur du har det! Det är en bra början till förändring! Det är ganska stilla här på forumet nu, det går i vågor, men det blir säkert livligare efter semesterperioden tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen mönstret och tankegångarna – vi har mycket gemensamt vi medberoende. Du kommer också att känna igen de frågor som mal i huvudet. Fortsätt skriva också och svara gärna varandra – det är en fantastisk känsla att upptäcka att man inte är ensam.
Vill också tipsa om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende. Läs gärna bakåt i den – jag har haft mycket hjälp på forumet och av olika bloggar – inte minst denna http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/06/ar-medberoende-en-myt.html
Kvällshälsningar / mt

som själv är alkis, brukar inte ge direkt råd men i ditt fall och som du själv känner så ska du lämna och låta honom ta ansvaret för sitt liv helt på egen hand. Du verkar påläst och kunnig om hur vi alkisar funkar och har redan insett att vi måste nå vår botten innan en riktigt förändring kan ske och jag vill nog gärna se att du redan har svaret klart för dig.

Du är värd ett bättre liv !

Kram !

för att du delar med dig att det även finns en utväg för de anhöriga !

Kram !!

Hej alla vänner härinne!

Jag vill bara skriva lite om vad som hänt sen jag skrev senast.
Jag är på väg mot MITT LIV! Det känns så underbart.

Det har hänt en del sen sist som har gjort mej ännu mer besluten att lämna honom.
Efter en dryg veckas drickande gick han med på att söka akut, vilket vi gjorde, eftersom vi skulle komma dit
dagligen i flera dagar så blev han väldigt irriterad efter tre dagar. Han sa att han inte förstår att jag mår
dåligt av att han dricker. Han sa att jag hotar honom när jag säger att jag inte vill bo kvar här. Vilket ego!
Han lovade också att ta kontakt med kurator i hemkommunen men det har inte blivit något av det.

Han har börjat dricka igen. Vilket jag visste skulle komma.
Så jag kan inte göra annat än att lämna honom och hoppas att han själv kommer till insikt en dag.
Skulle han inte göra det så har jag i alla fall gjort vad jag har orkat med.
Nu är det min tur att bli egoist.

Jag förstår nu att jag aldrig kommer bli hans käresta, det är spriten för honom och jag ska lämna dem ifred.

Tack för alla råd och tips som ni delar med er av, det är så värdefullt att få läsa om andra i liknande situationer.
Sen måste ju allt ske när det är meningen, hade någon sagt att det skulle gå så här hade jag inte trott det men
nu är det faktum så nu är det meningen.

Ha det gott alla.
Ta hand om dej och ta en dag i taget.

Kram från tekla (nybliven egoist)

och det kan säkert vara så i hans fall också. Ska iallafall inte fundera mer på varför han gör det han gör utan försöka klura ut hur jag ska finna glädje i att vara ensam. Är ändå tacksam att du förklarade hur du kände det och vad du behövde!

- ölen har varit ett ständigt orosmoment och tvisteämne i båten... inte vinet till middagen däremot. Där deltog jag gärna. Numera seglar vi helt nyktert och lever även nyktert hamnliv. Härligt är det.
För övrigt vill jag verkligen gratulera dig till den resa du gör MB och ditt sätt att peppa andra! / mt

... Det är många, många som förknippar båtliv med alkohol. Så även jag. Har haft oändligt svårt att vara nykter mer än en halvtimme efter att vi lämnat hamnen... Ska bli ändring på det hoppas jag, jag har nämligen undvikit båtåkande de föregående två åren, det har varit för svårt att få alkoholen att räcka till. Enklare hemma...
Inser vad jag utsatt barnen för, även om jag sällan eller aldrig sluddrade eller vinglade.

Kram!
/MB

är så grymt svårt att se en alkisfamilj som försöker hålla skenet uppe. När det onormala blivit normalt men barnen ändå vet att något är väldigt fel och gör tafatta försök att dölja det. För några år sedan på en restaurang vid vattnet en skön kväll i Thailand kom det en barnfamilj med en alkispappa och en (förmodar jag) mamma/svärmor till honom. De satt några bord från oss men vi kunde följa händelseförloppet som slutade med att hustrun i familjen tillsammans med barnen, som var runt 10-års ålder, drog iväg mitt i maten.

Drömsemestern hade blivit en sån plåga att flykt var det enda rätta.

Kvar blev den knölfulla mannen och den äldre damen som fick agera vårdare till honom. Och vi kände att skulle vilja hjälpa men inser att vi inte har den möjligheten och det svider. Vi såg barnen och mamman dagarna efteråt men inte mannen.

Att bli övergiven är det djävligaste ett barn kan vara med om. Om det sen sker med hjälp av alkohol skapar det en förtoendeklyfta som är fruktansvärt svår att lappa ihop. En bra grej är att börja med att vara nykter.

Men det tar tid.

besvara din fråga ang mina "dag1:or".
Innan jag fattat att jag är alkis hade det förmodligen inte gjort nån skillnad, jag hade nog fortsatt dricka.
Efter uppvaknandet hade jag nog blivit stressad av ultimatum från familjen, kanske hade haft ett större virrvarr av tankar som segat ner processen. Jag skötte mej själv, gjorde fel, utvärderade, provade på ett annat sätt, blev bättre men inte bra, utvärderade etc. Det hade nog varit svårare med någon hängande över axeln. Tror jag...Men jag är nog glad att jag fick " arbetsro" när jag skulle sluta dricka.
Det här ovan gäller mej och hur jag tänker, andra tänker på sitt sätt.

Kram!
/MB

vad jag menade med det - kanske att jag skulle kunnat vara kvar tills han själv insett att hans liv skulle vara bättre utan. Nu blev det så att hans liv blev bättre utan mit tjat istället ;-)
Men ni har rätt i att mitt liv förmodligen blir bättre såhär och det har jag insett. Nu ska bara hjärtat följa med också och sen går det uppåt.
Tack för allt stöd!

på många sätt tror jag att det är svårare att släppa en kärleksrelation man har haft med en alkoholist. Just på grund av sådant du skriver, brutna löften och lögner. Ofta tror vi ju att det är just den som sårat oss som kan göra det bra igen, ta bort det med fina ord och gester. Dessutom så är det ju väldigt nytt, ert uppbrott, så det är inte alls konstigt du känner en massa kring det. Oavsett man bryter upp med en alkoholist eller en "vanlig" partner så är det jobbigt och en process att gå igenom.

Det är väldigt svårt att känna sig älskad av någon som ständigt prioriterar alkoholen framför en själv. Döm dig inte för det. Fundera också på om du verkligen hade kunnat acceptera hans alkoholintag bara för att du känt dig älskad. Jag förstår inte riktigt vad du menade med det. Det är fullt rimligt att vilja att någon i ens närhet, som man ser har problem med alkoholen, ska sluta dricka även om denne inte är elak på fyllan. Är man orolig för någon annans drickande så finns det ofta en anledning till det.

Ta hand om dig!

att träffas som kompisar. Jag har inte släppt hoppet att vi ska kunna fortsätta vår kärleksrelation och det blev pannkaka av allt. Det är skrämmande vad man kan lura sig själv och tro att man har helt andra bevekelsegrunder än man egentligen har. Nu har detta väldigt lite med alkoholberoende eller ens medberoende att göra, eftersom det aldrig ens kom upp på tapeten, så egentligen hör detta inlägget inte in i forumet men vafan. Bara mina egna skitspöken som sabbade en annars riktigt bra dag. Faaan!
Sådana här dagar känns det som om jag bara inbillat mig att alkoholen var boven i dramat - att jag själv helt enkelt inte räcker till och att en annan människa reagerat lugnare i de situationer vi har bråkat oss igenom. Att det visst hade gått att leva ihop ifall jag varit hel. Det jag läser hos en del av er andra, vad era drickande män har gjort mot er, har jag ju aldrig behövt uppleva. Förutom ett par sårande kommentarer här och där plus en del lögner och brutna löften har min ex ju aldrig gjort mig illa. Ja, utom att han nästan "gav bort mig" till en egyptier i fyllan på semestern - då var jag rädd att bli våldtagen men lyckades ta mig hem oskadd iallafall. Men om jag känt mig älskad hade jag nog kunnat leva med de där sakerna, så problemet hos mig sitter inte i hans vodkaflaska utan i mig. Och det hade känts så mycket bättre om det hade varit tvärtom...

Tack för kramen, markatta - den sitter fint just nu! Kram tillbaks

...

vilket liv - och i en segelbåt... Såg Svinalängorna igårkväll - det är filmväder i min del av världen - och tillät mig också att gråta.
Sommarkram / mt

Imorgon är min sista arbetsdag innan fyra veckors välbehövlig semester.
Fyller 40 på torsdag och tror det är ngt spektakel planerat.
Firade tre veckor igår, känns jätteskönt.
Inte sedan jag raåmlade in här i oktober har jag fixar tre helger utan alkohol på raken.
Men nu är det gjort.
På torsdag kommer jag låta mig dricka KONTROLLERAT.
Sedan är det semester med full närvaro.
Kommer bli underbart.

Önskar dig allt gott!
/A

En seglarfamilj skulle gå från sin båt här i gästhamnen till hamnkrogen för att (förmodar jag) äta middag. Det var tre barn, en mamma och en pappa. Pappan var full som en kastrull och kom knappt ur båten. Väl i land så blev han ledd och stöttad av sin son i tolvårsåldern. Bakom gick mamman med ett påklistrat leende som skulle visa att allt var bra, de mindre barnen såg ner i marken med knutna nävar och såg skamsna ut. Tänkte att jag skulle säga något men visste inte vad som inte skulle försämra situationen för barnen. Usch! Kunde verkligen identifiera mig, framförallt med barnet som bet ihop och skulle hjälpa sin pappa att gå till restaurangen.

Jag är så oerhört tacksam över att min pappa är nykter idag och att vi skapat något nytt och bra tillsammans. Samtidigt är det så sorgligt att min barndom såg ut just så, med spända käkar och magont.

Tänker på en gammal punklåt som heter "Alla våra barn" och tillåter mig att gråta lite.

det kan bara du svara på. Jag tänker att huvudsaken är att du bestämmer vart dina gränser går och står fast vid det. Bestämmer du att du kan med att träffa honom, bara han inte druckit just då, så gör det då men märker du att du går in i medberoendemönster (t.ex. att passa på att lukta på hans andedräkt efter sprit) så kanske du ska tänka på vad som är bäst för dig. Läser man i trådar här så skriks det ofta "lämna och stryp kontakten!" men oavsett om våra mönster av alkoholism och medberoende ser lika ut så är vi också individer med olika förutsättningar och livsvillkor.

Jag förstår vad du menar med "däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer". Känns det ok att träffa honom och cykla och du fortfarande respekterar dina gränser och är sann mot dig själv så är det väl bara att köra. Däremot är det väldigt viktigt att du inte lägger på dig själv att det är ditt ansvar att hålla honom nykter genom att komma på eller känna att du måste delta i aktiviteter med honom. Även om du hade valt att inte cykla med honom och han då väljer att dricka istället så är det hans val.

Bra du skriver att du vet du måste släppa hoppet om att rädda honom. Lite orolig blir jag då du skriver "kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig". Krasst, jag vet, men kärlek har liksom inget med det att göra. Tror till och med den där filmen om AA:s grundare heter något i stil med When love's not enough. Jag är övertygad om att både min pappa och min sambo älskade mig men även om de sa det till mig eller till sig själva så innebar det ju ingen förändring vad gällde alkoholen. Visst, jag satte också stort hopp i att få höra de där orden "jag älskar dig och jag vill leva mitt liv med dig", som så många medberoende som törstade efter bekräftelse från sin alkis och tänkte att nu kommer det att bli bra. Det jag egentligen borde satt hopp i att få höra var "jag tänker lära mig att älska mig själv och söka hjälp för att kunna leva det liv jag vill leva".

Kram på dig!

Just nu är det ganska "stilla". Nyktert är det inte men betydligt lugnare. Iallafall känner jag mig mer lugn i sinnet- kanske för att jag gör det jag själv vill och det jag mår bra av. Han får göra det han vill. Just nu känns det ok...... Men jag vet ju att det i längden inte är vad jag vill ha ut av ett förhållande. Barnen är borta denna vecka och vi är själva- det blir så påtagligt att vi har väldigt lite gemensamt- utan barn.

Jag vill, precis som du skriver MT, leva ett liv där allt känns bra och äkta. Jag kämpar vidare och försöker röra mig sakta framåt.

Jag läser i många trådar på både anhörigsidan och missbrukarsidan- är dock dålig på att lämna avtryck i olika trådar- men jag läser och ni hjälper mig massor i min fortsatta kamp för livet.

Kram

inloggad. Kram / mt

med mycket funderingar, tårar och läsande. Och han har hört av sig plus att vi de senaste dagarna har haft liknande skift på jobbet och setts där. Vilket har varit tokjobbigt eftersom jag saknar honom så mycket och att det är jobbigt att se hur trött och ledsen han ser ut utan att kunna fråga hur han mår. Han har ju också den jag delat alla tankar och mina upplevelser med - och jag har fått ta del av hans (ja, inte alltid förstås...!)

Vet inte om det är ett kardinalfel jag gör nu, men jag har tackat ja till att träffas i eftermiddag för ett par timmars cykling i det fina vädret. Har funderat mycket fram och tillbaka om det är bra eller dåligt för oss båda men hittar inte svaret. För min egen del vet jag bara att jag måste släppa hoppet om att "rädda" honom och att allt ska lösa sig - kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig. Samtidigt har vi ju så kul tillsammans när alkohol inte är med - är inte riktigt redo att förlora vår vänskap än.

Vad hans sida av saken är kan jag ju svårt avgöra, och ska väl inte heller tillbringa för mycket tid i hans huvud heller - där har jag ju varit alldeles för länge. Vad jag vet däremot är att komma ut ur lägenheten och att röra på sig hjälper mot hans depression, ibland även till att hålla sig nykter en dag. Och även om det inte förändrar nästa dag, har det varit ett par trevliga timmar. Vad jag inte vet är om det gagnar honom mer att inte ha något kvar, inte ens vänskap? Jag kan förstå att man ska hitta botten innan man kan resa sig, däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer. När isåfall kan man komma tillbaka som vän?

Jag vet att bland annat du MB i någon tråd skrivit att du hade ett halvår av dag 1 innan det gick att sluta riktigt, och jag ser ju att många av er andra också blir tvungna att starta om hela tiden. Hade ni mått bättre om era respektive samt vänner vägrat kontakt under denna tid?

Mitt eget problem har jag nu bestämt mig en gång för alla att lösa INNAN jag går in i något som helst förhållande igen. För jag har också en beroendepersonlighet, bara tur att inte jag också dricker. Inte är det en slump att jag valt en alkoholist, det visste jag redan då... Ska banne mig äntligen lära mig att älska mig själv!

vill bara klargöra att du och dina inlägg inget har att göra med det jag skrev tidigare. Det tjafs som uppstod mellan A och mig var säkert "mitt fel", ett dumt val av mig att skriva. Jag har svarat honom i hans egen tråd. Allt gott, kram / mt

sade "jag tycker" såhär känner jag inför det du beskriver....

Självklart vill/kan man inte döma någon ohörd.
Och inte ställa diagnoser utifrån endast hörsägen.

Men i mitt svar till Flygcert gör jag MIN bedömning utifrån vad jag vet och känner.

Och JAG tror/tycker att efter vad jag fått veta/höra att han är ett psyko.

Visst kanske förtal av en ohörd, men jag tycker och tror att han är det.
Be han ringa mig och jag kommer säga att jag tycker han är det!

Byggt på mina erfarenheter så är han en sjuk människa.

Oavsett om man dömer eller inte så kan man inte bara ta ställning till det man själv sett/hört/upplevt.

Jag bedömmer flygcert som trovärdig efter flera månaders tid och skrivande här.

Kanske har jag fel, men då tar jag problemen då.
Han är i mina ögon en psykopat. En idiot, han skulle behöva få veta att han inte är okej i huvudet.
Låter magstarkt kanske. Men än så länge håller jag på flygcert.

Tack för utrymmet i din tråd flygcert.

M.T. Var inte så arg nu!
Vi känner varandra rätt väl nu?
kram i sommarnatten.........

/A

.

Jag skrivet allt gånger tre.....

Jag borde förstås inte blandat mig i men kunde inte låta bli. Kanske borde jag riktat mig direkt till dig A – för visst var det dina inlägg som triggade mig. Nu blev det som det blev och jag ska också be om plats att försöka förklara mig.
En amatör är just en amatör och saknar således förutsättningar att bedöma om en annan person är ”psyko”. Att sätta etiketter och göra bedömningar om en person genom att jämföra en annans beskrivning med vad man ser hos en bekant är just amatörmässigt. Samma gäller beträffande slutsatser om ärftlighet på basen av vad man sett hos några i sin omgivning. Även om man kan konstatera att en person som skriver här varit utsatt för/beskriver grova kränkningar och till och med våld; psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, sexuellt, så vet vi inget mer om den som utövat våldet än den skrivandes berättelse - som helt säkert är sann, det betvivlar jag aldrig. Och det räcker.
På intet sätt tar jag våldsutövande av något slag i försvar men jag känner obehag över spekulerande med grova ord över personer som inte rör sig här och hörs med sin egen ”röst”. Min uppfattning om vad vi kan göra här är att berätta om oss själva, våra personliga erfarenheter, och stötta dem som skriver. Inte fördöma dem som beskrivs och finns med i de skrivandes berättelser. Skillnaden är hårfin och jag har säkert också överskridit den – därför behöver vi, som jag ser det, hjälpas åt med att hålla en respektfull ton. Min erfarenhet är att det räcker bra med att skriva om sig själv och dem man riktar sig till utan fördömande ord om dem som finns med i beskrivningarna.
Nu är ju det här forumet en plats för personliga erfarenheter. Det står var och en fritt att skriva som man tänker liksom det står var och en fritt läsa och tolka det som står både på och mellan raderna. I de absolut allra flesta fall är tankeutbytet här stödjande och respektfullt.
Detta är mina personliga åsikter och jag gör inga anspråk på att de skulle vara mer sanna eller av större värde än nån annans.
Tack flygcert för utrymmet som nu råkade bli i din tråd! / mt