Senaste kommentarerna i forumet

Jag kanske inte är en bra "amatör" men om jag förklarar såhär.
Självupplevt och 100% igt .
Jag har en nära bekant som har exakt samma beteendemönster som flygcerts waiko ex.
Hur bra och trevlig som hellst out among public.
Men är sjukt kontrollerande med sina tjejer/kvinnor.
Hans far var exakt likadan och gav min vän grymt mycket spö/stryk under hela hans uppväxt.
Detta gör att jag vet att det sjuka beteendet går i arv. Inte bara hans beteenden, nä om man läser i vetenskapliga tidsskrifter så håller alla med.
Vi ärver vårat beteenden.

Allt jag skriver och berättar är självupplevt men för den delen vill jag inte alltid säga;

-Jag har varit med om.........
Men hädanefter är det väl lika bra att starta mina inlägg med:

-Jag har varit med om en likadan händelse och då ...........
Självklart ställs det inga diagnoser men sunt förnuft norde fungera.

Har hållt tillbaka att skriva detta men känner att många ifrågasätter mina inlägg.
Läs mellan raderna........
/A

att fråga efter och ta till dig av andras personliga erfarenheter av missbruk - för visst finns ett gemensamt mönster. Cecilia Svensson skriver i sin bok "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv" http://vaja.se/affar/ att det är bättre att fråga en med egna erfarenheter än en lärd och det tror jag stämmer. Läs gärna boken, den är bra för att få insikt i missbrukets makt. Igår såg vi filmen Flight som flera på missbrukarsidorna rekommenderat för att beskrivningen är så "sann"... Filmen ger en stark bild av kraften i missbruket och av förnekelsen... och vad man är beredd att ge avkall på så länge flaskan står mellan en själv och livet. Se den! Den passar ju dessutom perfekt till ditt nick:)))

Jag har försökt avhålla mig ifrån att skriva det jag kommer att skriva nu - men jag kan inte låta bli: det är inte möjligt (och inte rätt, anser jag) att (i synnerhet som "amatör") ens försöka sätta en sjukdomsetikett (diagnos) på någon utifrån en annans beskrivning. Däremot kan alla dela med sig av sina egna, personliga erfarenheter och de är alltid "sanna" och värda att ta till sig reflektera över.

Du flygcert jobbar på bra och flyger själv nu. Fortsätt fokusera på dig och ditt liv! Honom kan du inte förändra - men er relation (som ni alltid kommer att ha pga barnen) kommer att förändras. Också en (1) persons hållning påverkar (makt)balansen i en relation.

Flyg vidare mot dina livsmål! Du har visat att du kan!
Kram/ mt

Du har redan fått många svar men kunde inte låta bli att skriva ett litet inlägg. Jag vill tacka dig också för att du delar med dig av dina tankar. Tycker du gör ett jättejobb!

Jag har ju skrivit i din tråd tidigare att jag också upplevt en person med liknande beteende under min uppväxt. Eftersom jag inte längre befinner mig i den situationen och saker och ting har ändrats så är det väldigt sällan som jag reflekterar över det längre. Men dina inlägg får mig att minnas hur det var känner igen allt du beskriver nästan exakt. (Kanske låter konstigt att det skulle vara positivt att bli påmind men i nuläget känns det faktiskt så då det har gått så lång tid och jag kan använda minnena till att bearbeta mig själv)

Samtidigt så känner jag så med dig då jag förstår känslan av maktlöshet i din situation. Men du gör som sagt ett jättejobb och har lärt dig att ta hand om dig själv osv. I min situation fanns inga alkoholproblem med i spelet överhuvudtaget, därför har jag ju också svårt att tro att det går att skylla problemet på det. Att det gjort allt ännu värre kanske men inte mer än så.

Bara mina tankar =)

minsann att det är en ny tjej som skriver här :-)
Jag kan nog inte helt koppla ihop hans kontrollerande, nedlåtande, beteende till alkoholen och vad den gör med människor. I viss mån kan jag koppla det nedlåtande sättet med hur jag själv gjorde (ibland) för att få folk att bli osäkra på sig själva och på det sättet vända blicken från mig själv. Men det verkar ju bara vara förnamnet på det "din" alkis gör. Men ändå lika ??? *Same same but different* ??? Jag blir osäker nu när jag skriver ?
Och jag undrade aldrig vem min fru pratade med eller var hon varit, jag var nöjd om hon höll sig borta. Det du beskriver låter inte alls sunt utan som ett väldigt osäkert beteende som kräver totalkontroll för funka i vardagen.

Vill.sluta nämner en stad i vilken AA och Al-anons Landsmöte går av stapeln första helgen i augusti, varför inte vika minst en dag till det ? Ett nytt underbart steg till det nya livet :-)

Kram !!

Kommer aldrig hända igen hoppas jag!
Men klappa dig själv på axeln.
Det är en djävla resa du gjort
Beundrar dig!
Du är min favvo i Göteborg kramartill dig!
/A

Mina hypoteser.
Exet och kexet är en väldigt osäker "man" som vet inte vet hur han skall hantera nederlag.
Hur var han i skolan? I mina ögon var han någon som inte stack ut, kanske mobbad, sviken.
Skrev det tidigare, hut är hans förhållande till föräldrarna ?
Hur är han pappa?

Sådana där sjukliga beteenden går i arv.
Han kanske oxå fick stryk hemma?

Vi som gillar spriten, gillar spriten.

Vara med andra är liksom inte det viktiga, trevlig bonus kanske. Men dey är full man vill bli.
Och då är man inte kung i sängkammaren, nä man är KUNG i baren.

Exet är ett psyko.

Pröva att vara kvar här även om det löstse sig för dig.
Du kan hjälpa personer som kommer efter med din historia.
Jag är glad för din skull
/A

Nu när du vänder dig direkt till mig vill jag tacka dig. Blir glad och kommer precis som Adde pröva att förklara ditt ex.

Han är! Sjuk. Inte bara en alkis, nä efter vad du skrivit och berättat så är han sjuk.
Med min amatörpsykologi har det hänt honom något under uppväxten.
Har han bra förhållande till sina föräldrar/far och morföräldrar?

Hans beteende är inte normalt.
Jag själv har inte haft problem med kina tjjer/kvinnor.

Kan även tillägga att jag har varit tillsammans med min fru i 20 år.
Det är inte alltid nedförsbacke och medvind.
-Nä ibland är det en riktig berg och dalbana.
Men ALDRIG att jag skulle slå henne.
Jag har ett brett kontaktnät där jag nämnder massor med tjejer.
Men att ta steget till sängen vore lika med att ge min fru en spark i magen.

Out of order om du förstår...........

I alla svåra situationer skall du för din egen skull tänka:

- Vad kan jag lära mig av det här?

Du gör helt rätt som lämnar, du skall aldrig tveka om något annat.
Och till din "VÄNINNA" or e what so ever?

Fråga henne rakt ut om hon ärligt tror att hans handlande beror på att han är alkolist?
Jag tror inte du varit helt ärlig mot dina nära och kära när du berättat om honom?

Jag tror eller jag vet att du inte berättat allt av rädsla och atr du verkar skydda barnen.

Skit i det, berätta hur DU har upplevt det när han har hotat, slagit, vänstrar och baktalat dig.

Hur han använder era barn som slagträn.

Hur du känner dig förudmjukad och många gånger maktlös.
Tala om för ALLA vilket svin han är.
Berätta för barnen hur pappa gör och be han berätta varför?

Sluta vara den där snälla fromma stimm inte tar plats.
Röjt din egen skull, slå tillbaka med samma
mynt.

Med hänvisning till att du trodde det var så han ville ha det, för det är exakt då han gör.
Nu är du ute på startbanan, flyg flygcert flyg!!!

Blev långt detta, riktigt glad att du vände dig direkt till mig.

Fått en känsla av att inte passa in.
Hoppas det bara är en felaktigt känsla?

Jag kör mitt race, läser allt men skriver mer sparsamt.
Men du flygcert har kommit en bra bit på väg...............
Jag är fantastiskt glad för din skull!
Du har gjort helrätt, men åter igen.
Psykot har grava problem, slå fort han krånglar, tänk!

-Vem ÄGER problemet, är det du då är alla medel tillåtna.

Är det han, ryck på axlarna.
Om det skulle innebära att barnen blir lidande. Inte DITT problem.
Ytterligare en sak att lägga till exets "värdelös konto".

Bara le och fråga

-Men hur tänkte du nu?
Lös problemet

Blev en bit detta.
Ha en bra kväll nu, du är mitt val. ALLTID!!!
/A

Ja, du Adde, vilken samvetsfråga va... ;-)
Blir så glad av att ni tagit er tid att svara mig, men blir också så ledsen - fy faaan, j-a alkohol. Jag vet att många dricker och klarar att göra det utan att det går överstyr, men hjälp vad jag ser, hör och förstår att det är problem för många. Och ändå fortsätter så många att se det som något fiiiint. Jag kan dricka ett glas vin numera, vilket jag aldrig gjorde när jag levde med sambon, men det händer sällan och jag har en oerhörd respekt för alkohol och vad det kan ställa till med...

Adde, jag förstår det du skriver, men hoppas att det är ok att jag frågar lite mer:
med kontrollerande så menar jag så som min sambo gjorde - han blev ofta arg om jag pratade med andra män, han tyckte att jag flirtade med män om jag log, skrattade eller tittade på dem och kunde då få myyycket skäll, han ifrågasatte ofta varför jag var borta så länge om jag träffade en kompis (det kunde ibland räcka att jag var borta under 2 timmar, resa inräknat) och ifrågasätta om jag träffat en man istället, han lämnade mig titt som tätt och kom inte hem förrän upp till ett dygn senare och så fick jag veta i efterhand att han bott på hotell (men idag, med tanke på hans porrvanor så vet jag inte om han åkte hem till någon av sina sex-kontakter eller om han faktiskt bodde på hotell - han har aldrig betalat kort för alkohol, hotellnätter eller liknande och jag litar inte på hans ord i detta), han kunde bli vansinnig för att jag sa fel sak; tex att jag inte berömde något han monterat eller så i tillräcklig utsträckning, om jag sa emot om han pratade illa om någon så blev han arg för att jag försvarade dem, han kunde bli arg för att jag åkte till fel affär osv osv. Det förekom ofta hot om att han skulle ta livet av sig och så försvann han och stängde av mobilen och kvar satt jag som ett nervvrak. Han har anklagat mig för, och berättat för andra, att jag slår barnen, att jag är sinnessjuk mm.
Jag kan förstå det som du skriver - att kontrollera för att få styra att alkoholisten ska få dricka. Det beteendet kunde jag också se hos sambon, men det jag beskrivit ovan upplevde jag alltid som att han hade en sida som var "psykiskt sjuk" - han ser sig som att han är bättre/mer värd än tex hantverkare för "han har minsann universitetsutbildning" (och jag som kommer från en lastbilsfamilj ingick då och då i hans bild av dåliga yrken), att han gör så bra saker att han alltid förtjänar beröm, att han har rätt att göra det han gör för att han gör så många andra fina/bra saker...

Tack Adde, för bra ord "för att få egen sinnesro kan man förlåta och gå vidare med sitt egna liv" och att du bekräftar att du ibland ångrar saker du gjort på fyllan - min exsambo påtalar ju fortfarande ofta att han inte gjort fel, vare sig sexkontakter, alkoholintag, hot osv - han menar att om jag tycker att han gjort fel så är det fel i mitt huvud och då får jag ta tag i det...

Tack igen, Adde! Jag beundrar dig. Jag förstår att dte måste vara ett oerhört stort och många gånger påfrestande jobb att bli nykter på allvar. Jag hoppas att du kommer att leva ett långt, härligt liv trots din kroniska sjukdom.

Mammy Blue, jag vill säga som Markatta: var stolt över att du kan erkänna! Du vet ju att det var fel och genom att erkänna det så kan du ju undvika att göra om det! Tack för att du står upp för dig, och för att du svarar mig!

Markatta. Tack.
Jag blir så tårögd av dina ord "Du lämnade precis i rätt tid för du lämnade när din gräns var nådd och du hade inte haft råd att vänta in hans eventuella tillfrisknande". Jag trodde ju att vi skulle elva hela livet ihop, jag trodde att allt skulle lösa sig om bara tiden gick, jag trodde ju att jag skulle kunna hjälpa honom med min kärlek - men så blev alla de där dagarna fler och fler; de dagarna som jag gick igenom hela dagen och trodde att jag inte skulle överleva en sekund till. Jag höll ju på att gå under.

Det är ju så sant: "Alla alkisar använder inte våld och alla kvinnomisshandlare är inte alkoholister" - men jag tror ju egentligen att min exsambo har både missbruksproblem och något psykiskt...

Kram till er, så många kramar!!

vanligt håller jag med Markatta.
Att skämmas kommer man inte långt med, gjort är gjort och det absolut bästa du kan göra för att återvinna förtroendet är att vara nykter med alla sinnen i behåll och väl fungerande. Barn förlåter snabbt och har stora hjärtan med kärlek och det bästa vi kan ge dem är vår närvaro. Kom ihåg att lasta av dig din ryggsäck Mammy så kommer du in i matchen igen :-)
Kram ♥

även om ditt ex kanske någon gång i framtiden kommer lyckas ändra sina destruktiva beteenden så betyder det ju inte att du nu lämnade för tidigt. Du lämnade precis i rätt tid för du lämnade när din gräns var nådd och du hade inte haft råd att vänta in hans eventuella tillfrisknande. Det är möjligt att han har betett sig som han gjort p.g.a. sjukdomen alkoholism men det är ju också en oerhört "smittsam" sjukdom som du drabbades av på olika sätt. Hade du stannat hade du inte kommit så långt i ditt tillfrisknande som du gjort.

Dessutom är alkoholism och våld i nära relationer inte samma sak. Kanske har din vän som sa så inte tillräckligt med kunskap om de olika områdena. Alla alkisar använder inte våld och alla kvinnomisshandlare är inte alkoholister. Självklart minskar impulskontrollen i.o.m. alkoholintag och det blir svårare med känsloreglering. Men har man ett så invant mönster av, vad jag förstått mest psykisk misshandel, som ditt ex har så räcker det inte bara med att sluta dricka. Han måste också söka hjälp för sin våldsproblematik. Men som allt annat så ligger det ju hos honom att vilja en sådan förändring och söka upp en mansjour och absolut inte ditt ansvar att gå och vara rädd och vänta/hoppas på att han ska bli bättre.

Du gör det som är bäst för dig och du verkar göra det jävligt bra nu!

Kramar!

att våga berätta! Det är ett steg i rätt riktning för att kunna göra upp med skammen. Att man gör allt i sin makt för att bli en bättre person mot sig själv och andra och därmed se till att man inte gör samma misstag igen, är ju långt mycket mer effektivt och hållbart än straff.
Var stolt Mammy!

nu mår jag illa.
Ja, jag har slagit barnen på fyllan. Örfilar, några gånger. Inget jag är stolt över... :-(

Skäms som en hund nu...

vilken samvetsfråga :-)

När jag var aktiv var jag absolut kontrollerande och det hände absolut att jag ignorerade resten av familjen om det inte gick min väg. Skrikit, som ett barn som inte får sin vilja igenom....ja. Hotat...aldrig (eller slagit). Inte heller var andra kvinnor intressanta, min dam fanns i flaskan. Däremot ljög jag hur mycket som helst bara det passade mina syften.
Mitt första och största intresse var ju att ha sprit hemma i tillräcklig mängd och tid att dricka den. Och tid är ju ett vidsträckt begrepp...!

Skönast i nykterheten var nog upptäckten att jag inte behövde kontrollera familj eller omvärld för de skötte sig ju rätt bra utan att jag styrde. Jag behövde inte planera hur mitt liv skulle se ut framöver för jag hade ju inget behov att planera fyllorna och den tiden det tog att ta sig ur dem.

Man kan nog inte ursäkta grejer som en alkis gör på fyllan men för att få egen sinnesro kan man förlåta och gå vidare med sitt egna liv.Och där är Al-anon ett mycket bra hjälpmedel. Idag kan ju jag se att en del jag gjorde skulle jag inte ha en tanke på när jag nu är nykter men jag kunde ju inte agera annorlunda med den kunskap och den situation jag då befann mig i. Och den ångesten som nu i efterhand kan komma tillbaka för grejer jag gjort är så otroligt viktig att jag får ur mig, exvis på ett AA-möte, för att jag ska klara att gå vidare. Om jag inte tömmer min ryggsäck kommer jag att även i nykterheten att agera precis som jag var full = Torrfylla. Jag var ju tvungen att inse att allt som hände mig var resultatet av mina egna val och inget som jag kan lasta andra för. Du frågar om vi blir arga ? Jag vet inte om jag förstår frågan rätt men idag blir jag inte arg på en full person för jag vet hut det var för mig....MEN !! Jag blir vansinnigt förbannade på dem som misshandlar och tar till våld för då drabbar det så fysiskt andra oskyldiga människor men ofta är dessa misshandlare blandmissbrukare som spårar ur och behöver tvångsvård. Och jag kan bli galen på gubben i hatt som kör som en idiot i cirkulationsplatsen :-))) Men det går över och är glömt i nästa sekund :-))

Jag har en kronisk, dödlig och progressiv sjukdom men jag har en möjlighet att kontrollera den genom att inte dricka och att lasta av mig grejer som dyker upp och som får mig ur min sinnesro. Sjukdomen finns hela tiden i mig, jag blir aldrig frisk, men den dagen jag slutade dricka så fick jag tillbaka mitt liv. En väldigt billig och smärtfri medicinering :-) Idag är jag väldigt försiktig med vad jag petar i mig, det är inte svårare än att som jordnötsallergiker kolla sin mat. Jag dricker inget med alkohol i, absolut inte 0,5 % ens, jag törs helt enkelt inte chansa för om jag går igång igen så kommer jag att starta på samma mängd som jag slutade på och öka kraftigt därifrån för att så att säga komma ifatt. Jag kommer inte att överleva ett sånt race.

Det känns helt klart som att du är på helt rätt väg i ditt liv och jag hoppas du fortsätter att dela med dig av dina framgångar !

Kram !!

Igår pratade jag med en bekant och hon berättade om alkoholism... Hon sa att många av de saker som min exsambo sagt/gjort bygger bara på hans sjukdom alkoholism och att när han är frisk så kommer han inte vara sådan längre... Och då tänkte jag direkt "jaha, så jag lämnade för tidigt..."... Men det är ju inte möjligt: bara för att man har en sjukdom så kan man inte hota och skrika, ignorera och lämna, hålla på med andra kvinnor osv... Jag förstår att det, precis som alla andra sjukdomar, ger olika symptom på olika människor, men jag förstår inte - kan man ursäkta hans beteende med att han var sjuk?
Och nu när han är nykter och på många sätt verkar må bättre, han fortsätter ju ändå emellanåt med sina utbrott, att jag är sjuk, att allt är mitt fel...
Adde och vill.sluta? Jag vet att ni läser här ibland (och jag läser hos er, men orkar inte riktigt skriva - känner mig för berörd och faktiskt lite avundsjuk på att ni jobbar på, till skillnad från min sambo innan jag lämnade...), men blir ni arga? Har ni gjort sådant som min exsambo gjort - hotat, skrikit, ignorerat, kontrollerat respektive, hotat barnen?

så sant. Man kan sluta dricka själv, men inte få någon annan att sluta. Ta hand om dej själv först och främst, mår inte du själv bra finns absolut ingen ork att ta itu med någon annans problem. Läs och skriv, här finns så mycket samlade erfarenheter.

Mvh MB, nu nykter med fortfarande drickande sambo.

understryka det markatta redan skrev. Jag har rört mig på forumet snart tre år och hunnit ta del av många berättelser med samma tema. Det du kan göra är att ta hand om dig och ditt eget liv - det kan du ta makten över. Din man kommer du inte att kunna påverka. Jag undrar av vilket skäl du stannar kvar? Läs här i olika trådar så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva här också. Det har hjälpt många. Du är inte ensam i din situation. / mt

Min man blev arbetslös när vi hade träffats och gift oss efter ett halvår, han har efter det inte sökt nytt jobb själv då akassa fanns, han blev senare erbjuden ett arbete som han tackade nej till, då kunde han ju vara hemma fast han sa att det var ett kanonjobb först på heltid. Han drack och smsa att han tackade nej till detta utan att ringa ens. Själv har jag jobbat heltid hela tiden och jag blev jättebesviken. Inga jobb har direkt passat han men han har sagt att han vill absolut jag inte ska jobba heltid, jag har trott på allt men den dagen har fortfarande inte kommit efter 3 år, vad han har gjort är att han vill leva livet dag för dag, dricka gå på krogen, vill jag inte gå med efter jobbet kan han bli riktigt sur, han säger till mig att vi tar bara en öl, så har det inte blivit en ända gång. Han köper hem öl till mig med varje dag, efter två öl slutar han och övertalar mig oftast att gå med. Jag orkar inte längre dricka som han då jag jobbar heltid. Senaste gången blev det massa tjat och jag försvann två dagar o drack vidare av ren frustration, kände att ngt inte stämmer, vaknade upp med minnesluckor delvis, och trodde jag skulle dö så dålig var jag. Jag låg två dagar i sängen i grät, han brydde sig inte när jag sa att alkoholen förstör vårat liv, inga planer, inget sparande samt kroppen är kaputt. Jag har sagt till han att inte köpa öl hem då tar jag med, han sa att han kan köpa till sig bara o gömma dem för mig, alltså fattar inte hur dåligt jag mår! Men dan efter köpte han 8 öl, drack dem i köket som jag ändå såg, dag två 6 öl, dag tre 6 öl dag 4 6 öl framför mig, jag sa till han igen att jag inte får ta en öl till och det ska inte du heller sa jag, svaret jag bestämmer över mitt liv jag är 50 år, jag svarade att jag är 41 år och vill leva ett långt liv samt vill behålla mitt jobb, det har nu gått en vecka och efter mitt arbete sitter han i köket och knäpper upp ölen ännu, jag har inte tagit en ända öl och försöker komma på en lösning vad jag ska göra härnest. Det slutade innan då vi drack att jag fick mig en smäll som jag polisanmälde, detta hände på fyllan, han hamnade på förhör och är riktigt irriterad på mig då öken tar slut varje kväll och tycker jag och poliserna kan dra, fyllesnack anser jag nu när jag ser hans beteende när han druckit sina öl, han uppnar inte munnen förrän ölen kommit i, han vänder bort huvudet när jag pratar om mitt jobb, där jag tillbringar den största tiden , han säger att han inte är intresserad av att höra om mitt jobb! Han talar knappt med mig nu när jag inte vill dricka pust!

och välkommen hit!

Vi är många här som har varit/är i liknande situation som du, även om du inte skriver så mycket. Det är svårt och tar oerhört mycket energi av en som nära anhörig. Jag vet det.

Du berättar inte så mycket men kanske har du läst i övriga trådar här och kan känna igen dig? Återkommande är att man inte kan tvinga/tjata en alkoholist till att sluta dricka. Viljan till att lägga ner och förändra sitt liv måste komma från alkoholisten. Så hårt och så svårt är det. Visst kan man berätta för alkoholisten hur man känner kring hans/hennes drickande, komma med alternativ, AA, beroendecentrum, forum, behandlingshem m.m. men finns inte viljan till förändring så finns det inget man kan göra.

Det du kan göra är att se till hur du vill leva ditt liv, se till att du mår så bra som möjligt. Uppenbarligen så respekterar han inte din vilja att han ska låta bli att dricka i ert gemensamma(?) hem. Ens hem ska vara ens trygga plats men är den inte det kanske du kan åka bort själv i några dagar, för att samla tankarna? Jag vet av erfarenhet att det är svårt att fatta de där stora besluten när man är mitt uppe i ett kaos.

Fortsätt skriv och läs här, bolla tankar med andra och med dig själv. Bara att du har skrivit här nu visar på att du påbörjat en process mot ett annorlunda och bättre liv.

Skickar en styrkekram till dig

för att gå på möte för din skull. På al-anon pratar man inte om alkoholisten eller hur man ska få denne att sluta dricka. Tvärtom så utgår man där ifrån sig själv, de känslor man har och också de beteendemönster man lagt till med som medberoende (ofta omedvetet). På samma sätt som många alkoholister följer liknande mönster så följer också de anhöriga medberoende liknande mönster. Skam och skuld är vanligt, oro, ångest, låg självkänsla, svårt att sätta gränser, svårt att göra saker "bara för sin egen skull", svårt att släppa kontrollen m.m. Allt det här försvinner inte bara för att min inte längre träffar "sin alkoholist", inte om det är invanda mönster. Självklart finns det många andra sätt än al-anon, forum här t.ex. Själv har jag tyckt det har varit väldigt bra att gå på alanon-möten, att få dela med mig av sådant jag burit som en hemlighet inför en "riktig" person som inte dömer mig, har hjälpt mig och jag har kunnat släppa på mycket.

Var och en hittar sin väg i livet men det är aldrig för sent att göra saker som är bra för en själv.

När man öppnar sig som mest får man den bästa feedbacken.
Det är svårt för andra att sätta sig in i den bakomvarande historian om man inte får all data.
och kanske där mest känslorna som du vidarförmedlar.
Det är dem jag "lyssnar" på.
För alla triggar på olika upplevelser och hur de upplever det tror jag är det viktigaste att kunna förmedla och också kunna känna empati för.

vi som är en beroende personlighet har ju också känslorna på ytan av huden,
det är nog därför vi försöker dämpa bort den med alkoholen.

Berra

som ni skriver i alla delforum och det hjälper verkligen att få perspektiv. Gläder mig att läsa de positiva inläggen hos dem som jobbar med att sluta och att se att det finns de som klarat det! Men också viktigt att skruva ner det eländes hoppet, att kanske ge upp på riktigt. Svårt!
Har inte varit på något möte - känns lite försent nu när det är slut ändå...

Raderade mitt inlägg då jag skrev i affekt och egentligen skrev för detaljerat för att skydda hans och min integritet. Visste inte hur jag skulle skriva om så det blev till att radera.

Tacksam för att du hann svara dock. Du har ju rätt. Jag vet och känner det också. Fallhöjden var i det här fallet oproportionerligt kan jag tycka, men kan ju inte göra något åt det. Han kommer bli helt återställd har vi fått höra. Vi får ta det som det kommer och såklart det viktigaste först. Lite har vi kunnat prata och trots smärtan så tycker jag han är klarare än någonsin. Jag ser det i alla fall som ett återfall och inte som att det börjar om igen. Att jag hanterar det som ett återfall gör också att jag själv har lättare för att inte gå in i samma gamla mönster av gråt och skrik och tankegången att nu går det åt helvete igen. Jag känner mig lugn och samlad.

markatta. Så helt rätt! Kram / mt

Jag tror inte vi anhöriga kan förstå alkoholistens agerande på annat sätt än att det är en sjukdom, där handlingarna inte alls följer samma logik som för en frisk. En alkis logik är helt anpassat för att passa in på att just kunna fortsätta att dricka. Jag tänker på mina år med en alkoholiserad sambo när du skriver, "däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet". Många var samtalen där jag trodde att nu kommer det vända, nu fattar han att han måste ändra på sig. I backspegeln ser jag att många av de här "bra" samtalen vi hade, hade vi då han var bakis, hade ågren och var skör. Då gick han med på nästan allt jag sa utan att egentligen tänka över vad det var det innebar. Förmodligen för att han var för skör då för att orka bråka med mig.

Att vara medveten om att man är alkoholist behöver inte heller innebära någon medvetenhet om behovet av förändring. Tvärtom så gömmer många alkisar sig bakom orden "jag är alkoholist" som om det skulle betyda samma sak som att de aldrig kan ändra, har ansvar för sitt beteende och också ett sätt att flytta över fokus till den anhöriga. Som att säga, "du visste att jag drack så här mycket när vi träffades så du har ingen anledning att bråka på mig nu".

Vi anhöriga vill gärna tro att om vi säger till vår alkoholist att vi kommer lämna så kommer de förstå att alkoholen får stora konsekvenser och därför vilja sluta. Tyvärr är det inte alltid så. Den insikten, om vilka konsekvenser drickandet får kan vi tyvärr inte tvinga fram.
Jag har ett exempel på det. Jag växte upp med en pappa som drack. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom helt och gjorde klart att det var p.g.a. hans drickande. Visst hoppades jag då på att han skulle sluta dricka men jag var också vid den tidpunkten redo på att jag inte längre skulle ha en pappa. Han var liksom död för mig. Men han valde alltså att fortsätta dricka framför att umgås med sin egen dotter. Det tog två år innan han själv kom till insikt om att han inte ville leva sitt liv så och att han måste göra något åt det själv. Nu har han varit nykter i flera år. Han har förklarat för mig vad han kände då när jag bröt kontakten med honom, att han inte kunde förstå hur han kunnat få en så elak dotter, att han tyckte det var skönt för han skulle kunna dricka ifred.

De beslut alkisen fattar är inget vi kan styra över. Vi kan bara försöka leva våra egna liv såsom vi vill ha det. Ibland innebär det att vi måste bryta upp med människor vi älskar då de på verkar våra liv så mycket i en negativ riktning. Det är ingen lätt sak att göra och självklart kommer det en massa känslor och tankar. Det är viktigt att inte fly dessa känslor, fortsätt sätta ord på dem genom att skriva här och om du kanske har någon att prata med också. Jag rekommenderar al-anon om du inte varit där.

Kram

och verkligen bli nykter kan vara en lång process.

Min man blev nykter, det som kallas med vita knogar, då jag lämnade honom. Han ville verkligen bevara äktenskapet men egentligen inte sluta dricka... det var ett tvång. Under det första halvåret var det ett antal jobbiga konfrontationer med önskan och tjat att vi skulle dricka vin till maten ibland, fira med champagne ibland, dricka planerat (något lite) på fest osv. Efter två försök insåg jag att det inte fungerar och satte kravet "noll". Efter det första kämpiga halvåret kom ett lugnare år med några korta återfall (några öl/GT som jag oftast upptäckte direkt och då avbröt han) - under början av det året sov han massor och humöret var inte på topp. Ett och ett halvt år efter "gränsen" kom ett återfall då han drack sig berusad och därmed hans egen insikt. Han började då på AA och efter ytterligare ett par månader hade han en "inre upplevelse" då han liksom "såg" alkoholen i relation till allt han hade och har kvar.

Efter ännu ett år, alltså nu denna sommar, har hans "bild" av sig själv som alkoholist fått ännu en dimension och djupnat - på ett sätt jag upplever gott.

Förutom hans långa resa gäller att ett förändrat liv även innebär en förändringsprocess i och för relationen.

Under hela denna tid har jag haft enormt stöd av att läsa och skriva på forumet. Jag har haft lika mycket stöd och lärt minst lika mycket på missbrukarsidorna som på anhörigsidan.

De svar du fått av MB och Adde stämmer helt med min bild av alkoholisten som ännu inte insett sin situation "på riktigt". Så länge det är så kan du troligen inte nå fram till honom - hur konstigt det än låter i skenet av det du berättar. Terapeutens råd att trappa ner låter totalt knasigt, inte trovärdigt överhuvudtaget. Dessvärre finns både läkare, företagssköterskor och terapeuter som är djupt okunniga om missbruk.

Ta hand om dig och ditt liv! Det enda du har makt över. Kram / mt