Senaste kommentarerna i forumet

Skriver lite...

jag har sagt vad jag känner, att jag är besviken på hans val, o hur det fått mig att känna mig, även sagt jag kan inte göra nåt mer åt hans val...
sa att jag blir ledsen att nåt fint väljs bort pga att han vill fortsätta drickandet...

det var viktigt för mig att få ut det. O jag sa också att det känns jobbigt att ens bry sig. O att jag får kämpa mig framåt.
Det känns lättare idag när jag sagt vad jag tycker.

Det har gått framåt nu i allafall, vi har inte sets, jag har inte åkt dit, inga älskar dig sms, inga sakna sms...
så ja bör vara stolt! En del av våra vänner menar på att varför ens ha kontakt? Jag tycker det jag åstakommit räcker just nu... orkar inte med nå annat nu. Sen fattar en del inte att ja l han haf samma umgänge... vi känner andra förutom det med. Så de är inte bara att lätt skita i han heller... vart vi än är så råkar vi på varandra. Orkar inte med o höra skit i o ens ha kontakt :/

Jo jag börjar berätta för andra att det är slut mer o mer...
o med det att ha barn med i bilden förstår ja mycket väl, att det är mycket mer komplicerat än utan.

Kram tillbaks

Vad har du för alternativ? Vi vill ju ha förändring! Bra om lägenheten ni bodde i tidigare finns kvar för dig. Allt kommer lösa sig när du blir fri från detta... Strunt i tankar på ekonomi i sånt just nu. Heja dig!

för fylla och tyck synd om.Snart har han förmodligen straffat ut sig från jobbet.Jag får hålla i mig i bord och stolar för att inte åka ned och försöka fixa läget.Jag kan som tur inte pga olika anledningar.Men i min hjärna jobbar jag på att hitta lösningar för att försöka hjälpa honom.Jag ska försöka hitta på någon ramsa typ:
Har han ringt mig?-nej
Har han bett någon om hjälp? nej
Verkar han själv försöka agera för att komma ifrån det läge han är nu?-nej
Vad säger det mig:gör ingenting-låt honom falla ner i sin egengrävda grop och förhoppningsvis må riktigt riktigt dåligt.

Att jag inte ska fixa det!! Tänk om jag inte är tillräckligt stark!!

Känner också igen mig, som nån sa till mig förut när jag skrev här första gången: läs andras trådar så ser du att det är nästan samma mönster hos alla.
Jag vill lämna men är inte redo än :( har två små barm ihop med min sambo, bor i hus och allt känns så komplicerat. Får dåligt samvete av tanken bara, men vill inte leva detta liv.
KRAM och styrka till dig!

Umgås med bra vänner, berätta för dom du litar på. Det är en stor befrielse bara att kunna prata om det med en vän även om det i början är jobbigt att erkänna. Jag berättade nyss för en vän, var dock inte lika jobbigt då hon sitter i ungefär samma situation. Men nu kan vi tillsammans bli starkare och jag känner att jag inte blir lika sårad själv när han gör nåt. Jag har släppt lite och tänker att han får skylla sig själv mm. Nu har vi två små barn ihop så hade vi inte haft barn så hade jag varit färdig och kunnat lämna. Men de tar tid och är mer komplicerat med barn känns de som.
Hoppas du kommer kunna gå vidare snart! KRAM

Det är jag som måste släppa han psykiskt....
att jag bryr mig så mycket.... jag är rädd
vart helg förstörd över att han skicka sms nu kl halv fem att han va hemma... full o nu 2 dar denna vecka

det är det som ja bör jobba bort, att det inte påverkar mig...
trodde det skulle räcka med att inte va ihop, sluta sova o ha sex o tala om för andra nu att det är slut.... men det här är kvar... att jag blir så ledsen o arg över hur han beter sig

Men vi är med dig Trojja i precis samma båt.Vi är alla mindre värda än den smörja de häller i sig.Trots att vi är begåvade vackra,värda att älskas och framför allt otroligt välvilliga till vår korkade alkis.Men det fattar de inte.Utan att blinka väljer de det som de helst vill ha nämligen alkoholen och det är så fruktansvärt surt att ta.Men när man till fullo tar in den beska sanningen så blir det faktiskt lite lättare."När du utan att bli rädd törs se hur mörkt det faktiskt är så börjar det redan ljusna"

Har så mycket jag vill berätta för min sambo om hur jag känner, men jag törs inte :( det finns aldrig nåt bra tillfälle, antingen vill jag inte förstöra dagen om han är på bra humör, eller så vill jag såklart inte ta upp nåt när han är arg eller full.

Han är för de mesta sur och irriterad nu för tiden, han hatar när jag jobbar helg och straffar mig då genom att vara sur och extra lat, och jag säger inget..

Jag känner att jag blir starkare och starkare ibland men så en del dagar så störtar jag ner på botten och mår dåligt och ger upp. Jag orkar verkligen inte ha de så här mera :( nu är drickandet inte ens de störst problemet känns de som, nu är det hans beteende. Jag skiter i hur mycket han dricker, han får gärna dricka varje dag bara han håller sig borta från mig och barnen!

Jag vill ha massa kraft nu så jag kan berätta och ställa ett ultimatum: sök hjälp, eller fortsätt som du gör men ENSAM!

Jag önskar att jag hade en sambo som respekterar mig, som accepterar mig för den jag är, som jag kan känna mig trygg med.

Skitpisshelvete! Jag blir så trött :( jag vet att det här bara är en kort period i mitt liv, och att jag förhoppningsvis bara blir starkare av det här. Men jag vill ha förändringen nu, och jag vill att det händer av sig själv.

De är igång ikväll igen, han dricker...

kan säga att det får mig att känna mig så jävla värdelös, ovärd att älskas, inte intressant o inte ens värd att satsa på... så känner jag nu.. visst det är slut, men har han visat ånger, nej, har han visat att han mår dåligt o är i seperationen nej, han lever exakt som han gjorde innan...

jag har lämnats med ångest, kämpande, ont o seperationen värker emellan dagarna....
det känns inte ens som han ens menat ett ända dugg med de han sagt... älskar dig trojja???????:/
jag har valts bort till de bland de sämsta alkoholen, den skiten ger han mer än va jag kan göra.... kan ni förstå det?
jag är SÄMRE än alkohol....

Det känns så skönt att ha sådana stöttande vänner här!! Det betyder så mycket!
Jag känner mig starkare när ni tror att jag klarar det.
Jag ska verkligen kämpa för att ta mig dit jag vill den här gången.
Jag ska också försöka att söka hjälp för annars vet jag inte om jag klarar det.
Jag försöker att tänka hur jag vill att min framtid ska se ut men allt är så rörigt nu.
Tänker på vad du skrev Flygcert att du oroade dig för allt möjligt men att det löser sig.
Det känns bra att höra att andra klarar det och då känner jag att jag måste också göra det.
Tack än en gång för att ni läser och hjälper mig!!
Kram<3

Känner att trots att man själv tycker man har det eländigt så finns det andra som har det så mycket värre. Min alkoholist och jag har varit tillsammans i 7 år och alkoholen och perioderna har funnits med hela tiden och jag var inte ovetande om detta. För din del då det bara kom efter 16 år utan problem är ju så hemskt.
Tycker du är fantastisk stark som orkar att vara neutral och inte bråka med honom när han är så där full. Jag vet precis hur jag ska vara i teorin, men i praktiken så går det inte. Jag är så jävla arg och besviken och vill ge mig på honom. Vet att det är helt fel väg och att det säkert ger skuld som han säkert ser som en ursäkt att supa vidare.
Efter drygt 3 månader på antabus valde han att börja supa nu när semestern började. Typiskt nog är hans alkoholterapeut på semester. Så nu när hans kritiska tidpunkt kom så har han inget stöd och antabus skulle han ta själv under semestern. Tjena!
Ja jag visste det men har försökt att inte lägga mig i eller vara någon domedagsprofet, men så var vi här igen.
Känner som du att jag kan inte leva i det här längre. Han måste ut. Men är inte säker på att jag kommer att fullfölja mitt hot när nykterheten och ångesten sätter in.
Han ska jobba på måndag, verkar osannolikt nu. Ingen aning vilka sanktioner de tar till nu eller om han får gå.
Nu är han i stan och jag i stugan. Han har sagt i 5-6 dagar att imorgon slutar jag och kommer ner till dig. Får jag komma? Och trots att jag varit besluten att han får reda upp sin skit själv denna gång så har jag fallit till föga och sagt ok kom då. Men i morse ställde han in igen och hade tagit öl när han vaknade. Han hade sån ångest. Så konstigt!
Så nu sa jag att nu vill jag inte att du ringer mig förrän du är nykter och har bestämt att vara det.
Vad gör man för att inte bli så arg? Jag mediterar, kör yoga, pilates, mediterar och försöker känna att jag har det bra, jag är här och nu, men ändå ligger allt detta som ett moln över min semesterhimmel.

till dig finaste Framtidsdrömmar! Du har så rätt i det du skriver om hur oerhört stor skada alkoholen gör till så många människor, både i missbruk och medberoende. Men även om medberoendet är djupt rotat så kan vi förändra, vi kan ta makten över våra egna liv! Vår vän flygcert har gjort det och du är på god väg. Du har tagit avgörande steg och du ser ditt medberoendemönster... då har du kommit långt, längre än du tror.
Fortsätt så, en dag i taget. Du är inte ensam. Kram / mt

så bra att du skriver! Det du kallar duttande kallas också att vi medberoende är möjliggörare. Vi gör det möjligt för missbrukaren att fortsätta dricka genom att skydda, släta över, sjukanmäla, ljuga eller förmildra sanningen... varianter av detta och på otaliga andra sätt. Jag vill tipsa dig om en blogg jag följer och som varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ha en fin dag idag, kram / mt

För fint mottagande här på forumet.Ibland mellan varven när man tror sig ha tagit sig upp/ur medberoendet så trillar man dit stenhårt igen.Idag vid tre korta samtal på fm pga avbrutna samtal så hör jag hur han går från helt nykter till full på de tre samtalen.Och han ska jobba många och långa pass med start i morgon bitti.Det kommer att skita sig och jag kan inget göra.Jag har burit denna visshet hela dagen.Det enda positiva i kråksången är att jag faktiskt inte heller gör något,vilket ska vara det enda rätta för att han ska falla snabbare än att jag är där och duttar.Men ont gör det och svårt är det.Gonatt alla därute

håll ut nu!!!
Du är stark, denna gången bär det hela vägen!!!
Bestäm dig för ditt mål och visualisera det framför dig!!!

Jag oroade mig för tusen saker innan min flytt (att inte ekonomin skulle gå ihop, att barnen skulle komma i kläm, att jag skulle göra fel osv osv osv) - men allt löser sig! Det är jobbigt först, men sedan blir det bara bättre och bättre!

Kramar till dig!!!!

nu ska du hålla taget! Alanon är bra! För att få professionell hjälp kan du ringa Alkohollinjen och få råd om vart du kan vända dig
http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Mer-om/Alkohollinjen/ Det finns säkert också nån Beroendemottagning i din närhet som du kan kontakta. Till kyrkans diakoni kan man alltid vända sig. På de här sidorna kan du också hitta något matnyttigt http://medberoendeinfo.blogspot.se/2011/02/fragor-om-skilsmassa-ekonomi… och http://beroendelinjen.forum24.se/beroendelinjen-about835.html
Kram på dig / mt

Fortsätt skriv här, det har hjälpt mg och många andra. Helt rätt att du tar hand om dig själv. Jag hoppas din sambos nykterhet håller i sig. Det bästa och det enda som fungerar är om han själv bestämmer sig för att sluta dricka för sin egen skull.

Det är ju detta du vill och nu är det tid för förändring. Du ska få leva det liv du vill. Håller med mt att du måste ta ansvar för var ni ska flytta och din dotter kommer att förstå varför ni behövde ta detta steg. Hon är såklart ledsen och försöker vara med och påverka det hon kan kontrollera... Många har tipsat om http://www.al-anon.se för stöd. Kanske kan det vara något? Håll fokus på var du vill! Det praktiska kommer att lösa sig.

Kram!

Du är en klippa här!! Du skriver mycket tänkvärt sim får mig att tänka efter.
Jag kan inte få honom att sluta och jag vill ändå inte vara kvar.
Jag har aldrig varit så nära ett uppbrott som jag är nu.
Jag har inte sökt hjälp förut , bara pratat med kuratorn. Ja jag känner verkligen att jag skulle behöva ha stöd av någon vuxen så jag inte trillar dit igen. Vart vänder jag mig för att få bäst hjälp ?
Min dotter har mycket synpunkter på bostad och när det är dags osv.
Jag har lyssnat väldigt mycket på henne eftersom hon har mått så dåligt och jag vill inte göra det värre igen.
Min sambo säger att han inte förstår hur det ska fungera ekonomiskt och jag är ju inte alls insatt i våran ekonomi!!
Det måste gå!! Nu har jag velat i så många år, det är dags nu, jag känner det!!
Kramar

Ullabulla att söka dig hit. Forum är en guldgruva (har jag skrivit hundratals gånger) där man kan vrida och vända på sin funderingar. Det hjälper en att hitta sin väg. Här finns människor som vet vad det handlar om - från sin/min egen insida. Håll taget! / mt

är en mycket stark faktor i familjesjukdomen alkoholism. Det har jag lärt mig och det tycker mig se och höra gång på gång. Din man ser inte och vill inte se och du kan inte vare sig hjälpa honom eller tvinga honom till det. Kanske han möter sin situation när du har lämnat och han inte kan blunda för det - för att du inte finns där. Du är den som måste välja nu även om det är svårt, så svårt. Minns inte om du sökt hjälp, gör det annars så att du har en vuxen att prata med. Jag har för mig att dottern, i det närmast vuxen, hade synpunkter/önskemål om hur ni skulle bo - det måste du bestämma, var det är möjligt, praktiskt och ekonomiskt. Fundera gärna över din avslutande rad här ovan... det är du som måste ta beslutet i din hand. Den här gången, Izzy, går det vägen, om du vill, om du handlar, om du står fast vid ditt beslut! Du klarar det! / mt

Ja jag tycker att det är svårt att behålla det sunda förnuftet i verkligheten.På papperet går det bra.Jag har tidigare levt i en riktigt dålig relation(ej med alkohol) och vet skillnaden mellan att vara hotad utsatt och kränkt som så många härinne på forumet blivit och är.Min exsambo har inte betett sig illa annat än i fyllan då han blivit fyllevrång de sista åren.Han har varit en bra man på många sätt.
Men han har alltid haft dålig koll på alkoholen och heller aldrig tagit till sig problemet och hur det skadat relationen och oss båda.Samtidigt så sitter jag nu här ensam i båten och saknar och längtar.Efter han som person,trots djup depression och fortsatt brist på insikt.

Han har ju i alla fall förstånd att hålla distansen.Fick jag bestämma så skulle vi redan prova på att träffas lite osv.Mycket klyftigt.Han har heller inte alls gett såna signaler om att vi ska ha en relation igen,kanske till hösten har han sagt.Först måste han få fokusera på sitt eget mående som just nu är uselt.Han mår inte alls bättre än innan vi separerade som han nog själv trodde att han skulle göra.Jag läser också i hans ögon saknad som jag känner,men han är förståndig nog att inget säga.Trots brist på impulskontroll håller jag faktiskt också käften.Men det är i detta känslosvammel jag befinner mig i just nu.Från att ha varit superstark fokuserad och förstått att det här är den enda lösningen så försöker jag hitta svaga punkter i det resonemanget.
Men jag lyckas inget vidare och tur är väl det :)
En liten pyttebit i taget återerövrar jag mig själv och mitt liv.Men det går långsamt och det haltar ordentligt vissa dagar.

Skriver

ja skriver det här pga att jag ser vad han gör, jag inser att han kan inte ändra sig...

prata med han nyss, han sitter på ett ställe där han får bli serverad... han hade drukit... det är bara en vecka sen...

det som är bra för mig är att nu ser jag hans dåliga ansvar, utan att jag blir inblandad. Jag sa inget. Frågade inte nåt...
jag glider ifrån, o han hade chanser att kunna förändras... en sa till mig att han vet o har kunnat gjort nåt, men nu ser jag va han går för....

lite känns det i mig, det där att det känns som jag inte är värd att satsa på... o lite att jag släpper taget, ansvaret, inge bråk o tjaffs nu... de blir tomt, men också en ny frihet