Senaste kommentarerna i forumet

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

inte är jag rätt person att råda dej, jag är ju alkis själv. Men om jag tänker mej in i hans ställe, så skulle jag kunna tänka mej att du är en grinig, tjatig en som står i vägen för flaskan. Han var nykter när du träffade honom, men det kan ju vara så att hans enda tanke var typ "kan hon inte gå nu så jag kan få dricka i fred".

Jag vet inte, jag känner ju varken dej eller honom, så det kan ju vara helt fel. Men om jag vore du, så hade jag nog gett upp honom, skulle det vara så att han lyckas sluta dricka, så kanske han hör av sej, men jag hade inte hört av mej. Men det är jag.

En varm kram till dej!
/MB

det blev worst case scenario... Han tycker att det är bra att vi gör slut, han har ingenting att ge mig säger han. Och det stämmer ju i och för sig men alla hans känslor var borta! Känns nästan som om han planerat det här för att slippa göra slut själv? Han var givetvis inte heller ett dugg mottaglig för prat om sitt alkoholproblem, den dörren är stängd igen och han är övertygad om att hans problem sitter ngn annanstans. Han ville inte ens erkänna att hans beteende för tio dagar sedan var onormalt utan menade att sånt händer och att han gjort likadant mot vemsomhelst utan att tveka. Orkar inte ens bli arg utan känner mig bara ledsen och värdelös.
Förklarade för honom hur ledsen allt detta gör mig, och hur svårt det är för mig att det måste ta slut. Han svarade att han varken var ledsen eller arg, att inget spelar honom någon roll längre. Hur kan man inte ta det personligt när man försvinner ur hans liv och han inte ens bryr sig? För mindre än två veckor sedan hade vi två fina dagar tillsammans med hans dotter, och då fanns det kärlek i hans ögon... Nu fanns ingenting där, inte ens medkänsla. Kan verkligen spriten göra allt detta??? Idag var han ju fortfarande nykter när vi sågs, kommer inte eventuella känslor tillbaka då? Jag kanske bara ska vara glad att det inte finns några kvar, så att jag slipper vela hit och dit, men det gör ont!
Mycket självömkan idag, sorry!

... vad mycket energi jag lägger på att försöka styra mina tankar nu. MEN- det går ibland att faktiskt styra och ju mer jag lär mig, desto mindre energi kommer jag behöva lägga på det... Hoppas jag!

Ja, jag behandlas som ett barn, eller som en mindre begåvad, mindre intellektuell människa, och ibland som lite sjuk - så när jag får "bodelningsförslag" osv så är det skrivet lite som "nu ska du få se här lilla gumman, vi tänker minsann på dig så att du ska kunna klara dig här i livet.... ja, du kan ju inte få så mycket pengar för sakerna för de är ju så gamla, men det är bäst att de är kvar i barnens födelsehus... ja, vårt gamla hus är ju knappt värt någonting, men för att vara snälla så kan vi väl enas om några miljoner så drar vi av lån och kostnader osv så får du några tusen lilla du... och du har ju lite svårt att klara dig så vi kan stå för advokatkostnaden om vi använder vår advokat..."

Och jag är iskall, eller - försöker vara det - och svarar inte mitt i ilskan och förnedringen utan skriver ett utkast, sparar det och sedan låter jag energin gå till att försöka fokusera på annat. Och när jag känner mig redo så ska jag svara på ett bra sätt, hårt mot hårt.

Tack, men nej tack. Fy faaaaan, jag måste bara upprepa mig - han är såå störd. Tänk att han fortfarande tycker att han gjorde allt för att underhålla vårt förhållande och att jag inte gjorde någonting (och jag kanske inte gjorde tillräckligt, det tycker vi ju olika om, men det var han som var full, så grymt elak, har slagit mig vid några tillfällen, ignorerade och hotade mig och barnen, försvann ibland, hade sexkontakter med andra kvinnor osv... Är det att underhålla ett förhållande????)

Ja, ni hör kanske lite bitterhet (som jag försöker sååå mycket att vända!) - är lite småledsen, och lite ensam så här under semestern när alla vänner är uppbokade med sina familjer, men jag har det ändå bättre än någonsin, jag arbetar på att känna och förstå det i hela kroppen.
Jag har varit på min semester - jag var grym!!!!!!!! Jag gjorde det jag ville, såg saker jag ville, gick ut och åt själv och var nöjd, njöt av lugn och harmoni och lät ledsenheten komma över mig ibland.
Jag lär mig att göra saker som jag är lite smårädd för - jag övervinner mina rädslor och hoppas att mitt liv ska bli bra. Jag drömmer om mitt egna hus, och låter drömmarna komma, men försöker också njuta och vara nöjd i mitt lilla underbara gryt.

Jag valde livet - för jag hade dött, bit för bit, om jag hade stannat.
Jag är nästan osäker på om det hänt - att han blev arg för att han tyckte att jag flirtade med en kollega och sedan hotade med att ta livet av sig och när jag inte sprang efter så lämnade han mig och tog in på hotell för att jag inte räddat honom från att ta livet av sig...? Att han blev arg för att jag träffade vänner på vad han tyckte var fel plats - han undrade om jag skämdes över honom eller om jag skulle träffa någon annan än vad jag sagt. Han lämnade mig vid förlossningen/kejsarsnittet för att jag verkade så glad för att narkosläkaren stannade hela operationen (pga ett tidigare hemskt operationstillfälle) och anklagade mig för att vilja ligga med läkaren, mitt under operationen.
Men det är sant - det är min upplevelse.

Jag läste att Dompa tacka för sig nu. Jag är glad att han uppnått sitt mål, och jag har väl kanske också uppnått mitt mål, men jag behöver stanna ett tag till - jag behöver er sååå väl, om ni bara visste. Sorgsen, Mulletant, Lelas - om jag kunde så hade jag sänt er de vackraste blommorna, den godaste chokladen, de finaste orden, den största lyckan och allt annat gott som finns, varje dag. Mitt eviga tack - tack för alla ord, all stöttning!!!!

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

För att han skulle nå sin botten...
Han som ropar att vargen kommer du vet. Till slut bryr sig ingen om honom.

Du ska inte behöva känna någon skuld i detta, hade han inte stunkit sprit så hade du kanske undrat hur han mådde. Men å andra sidan hade han varit nykter så hade han troligen inte heller varit misshandlad.

I båda fallen så var det alkoholen som den gemensamma nämnaren.
och ingen tvingade honom att dricka den. Alltså ligger ansvaret kvar hos honom.

så känn ingen skuld men uppmuntra honom att finna sin gemensamma nämnaren.

Men att slå i botten gör ont fallhöjden gör ju sitt också.

Berra

-

i tidiga timmen... Jag har läst dina senaste rader flera gånger och önskar dig ett liv som är mer än att det känns ok - och oäkta. Ett liv som är tryggare än att tro att det är lugnt. Gör gärna ett försök att beskriva fast du inte vet hur... till exempel kan du fortsätta på raderna
Det känns ok att....
Det känns oäkta när...
Det känns lugnt när...
Jag blir osäker när...
Fint att du gör sånt du mår bra av. Fortsätt med det! Kram, kram / mt

Captain C. Tyvärr är det inte mycket aktivitet här nu men det brukar vara så och bli mer rörelse igen.

Det gör ont djupt i hjärtat att läsa om din pappas resa utför. Dessvärre en mycket vanlig, eller den vanligaste beskrivningen här på forumets anhörigsida men oftast är det hustrun eller en sambo som skriver. Du vet säkert att du ingalunda är ensam och det är bra för din del att du flyttat. Precis som MB undrar jag vad din mamma säger - men hon är kanske, eller antagligen fast i medberoende som är en lika "fängslande" sjukdom som alkoholism. Kanske du skulle pröva att gå på ett Al-anon möte? Det finns också behandling som är till stor hjälp för anhöriga har jag förstått. Kolla Nämndemansgårdens hemsida.

Jag tycker att du ska berätta för din pappa vad du ser och vad det händer inom dig. Det har du rätt att berätta och han har rätt att veta. Berätta även för din mamma. Kanske bäst att du skriver så får du tänka igenom vad du vill säga och han/de får möjlighet att läsa flera gånger. Det du skrivit här är alldeles utmärkt så du kan ha det som grund.

Min pappa var alkoholist och dog av sina skador - men då var jag vuxen. För några år sen insåg jag att även min man var alkoholist. Efter en lång tid med mycket grubblande, många samtal, brev, böner, tjat och hot lämnade jag honom. Det blev hans och vår vändpunkt. Idag är han nykter och går regelbundet på AA. Genom det jag läst här på de sidor där missbrukarna skriver och genom det min man numera delar med mig inser jag verkligen hur maktlös en närstående är mot alkoholen. Alkoholisten måste göra sitt eget val att sluta.

Här på forumet skriver flera som i likhet med MB vänt väg och valt ett nyktert liv. Ännu fler som kämpar. De flesta som dricker vet innerst att det är fel och leder mot undergång men oftast behövs hjälp och då är den egna motivationen att söka hjälp avgörande.

Därför är det viktigt att din pappa får veta vad du ser och vad det betyder för dig. Det kan bli hans väckarklocka.

Jag klistrar in en länk till en ung anhörigs blogg som jag hittade häromdagen http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/p/om-mig.html?m=1 där finns bra länkar också. Bloggskrivaren har medverkat i en bok: Jag är också viktig av Elina Sundström som handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Om du är på facebook kan du kolla in ett par som skriver om alkoholism och medberoende. De heter Micke och Ulrika och har varsin sida, hans hittar du på Alkoholist, jag? och hennes på Medberoende, jag?

Kram, allt gott till dig och lycka till! / mt

vad din pappa går igenom, för den delen begriper jag eftersom jag är nu nykter alkis.
Vad säger din mamma? Har du pratat med henne om att pappa är alkoholist? Har hon sökt hjälp? För sin man OCH för sej själv?
Mvh MB

kan du göra, känna dej eländig och svag, men bara ett kort tag, för du har gjort vad du kunnat, mer kan du inte göra. Att stå bredvid en alkis och se på när det går utför måste vara hemskt. Man kan ju inget göra! Spelar nog ingen roll att man vet det, känslan av otillräcklighet finns nog där ändå.
Min sambo dricker fortfarande men bara helger och möjligen någon/ några kvällar i veckan, men jag märker ju tydligt att han byter samtalsämne fort om jag för det på tal, så vad jag kan göra är då bara att vänta tills han får samma aha- upplevelse som jag fick när jag kom på att jag var alkis... Bara att vänta, suck!

Fortsätt läsa och skriva, man mår gott av att få häva ur sej, här har jag skrivit sådant som jag inte ens skulle sagt till sjukvårdspersonal.

Kram/MB

för ditt svar - och jag vet ju att jag måste släppa...Men jag kommer sakna hans nyktra sida enormt och känner mig just nu bara eländig och svag!

som alkis så vet jag att allt som står emellan mej och min bäste vän flaskan är jobbigt.

För din egen skull- släpp honom. Läs här i anhörigtrådarna, det framgår ganska klart att du som anhörig inte kan rädda din alkis, för det måste han göra själv.

Läs och skriv, lite tyst just nu på forumet men det kanske beror oå att det är mitt i semestern för många.
Mvh MB

läsa och skriva här anonymatjejen. Det är "tyst" och stilla här nu men ju fler som skriver mer fart blir det.

Ta vara på flygcerts kloka råd - hon vet... Jag har själv lämnat och det blev den väckarklocka - eller larmsignal - som gjorde att min man vände väg. Det verkar som man måste komma till den punkten. Jag lämnade och han visade att han menade allvar i december 2010 och har varit helt nykter över ett år nu. Det finns hopp - men du måste i första hand ta hand om dig (och barnen)! Fortsätt skriva, vi är många som hittat styrkan och vägen till att förändra sitt liv med hjälp av forumet! Kram / mt

och prata. Kanske har han en plan för hur han ska göra nu. Hoppas det.

Känner mig ganska lugn faktiskt. Det fina med livet och relationen försvinner inte pga det här återfallet.
Det känns i alla fall inte som om vi börjar om från början, om ni förstår vad jag menar.

Kram

trist. Bara så trist - men du såg tecknen. Det gjorde jag också - i efterhand - på den tiden återfallen kom, även om de var "små och korta" (några GT/öl under några timmar) MEN jag tror inte jag kunnat hejda dem. Ansvaret måste ligga hos honom.
Ta hand om dig, kloka fina du. Kramar! /mt

Tråkigt! Var det länge han hade hållit upp? Har inte något bra svar på din fråga, men kan tänka mig att det är bäst att avvakta lite. Skulle vara intressant att höra era erfarenheter kring detta.

Styrkekramar
Miss K

bara skänka dig styrka med en stor kram och jag tror att du har svaret inom dig. Du är den viktigaste personen i ditt liv och du måste vara rädd om dig själv.

Kram ♥

Hur gör jag nu? Han ligger däckad på ett golv, inte mitt golv. Jag lämnade honom där. Kollade att han inte var död, för han såg död ut, sedan gick jag.
Men sen då? Imorgon och alla andra dagar.
Har bestämt att absolut inte prata med honom i morgon även om han söker upp mig. Orkar inte med något meningslöst bakissnack och ågren.
Det värsta är att jag nästan kunde se det komma i.o.m. en ökad stress och motgångar på andra plan. Jag kunde se det jagade i hans blick redan igår. Hade jag kunnat hade jag dragit i hans nödbroms. Han måste också sett det komma men valde bort nödbromsen.

Kan inte tänka just nu. Börjar jag om med ultimatum eller bara avvaktar på hur han själv ser på det?

Känner just ingenting. Ska försöka sova och fundera imorgon.

Jag har lämnat min man, för en kombination av alkoholist och narcissism(?). Jag har små barn och jag trodde inte jag skulle våga/kunna lämna - främst av rädsla för att inte få vara nära mina barn varje dag och oro hur de skulle ha det hos honom... Men allt blev bara värre och efter månader av bearbetning så fanns inget annat val än att lämna.

Idag har han slutat dricka, men alla hans anklagelser, påhopp, arga ord, saker han påtvingar barnen osv - det är döden ibland, men jag har valt livet. Jag skulle ha förintats om jag stannat. Jag överlever utan barnen - det som gör mest ont är när jag märker hur han "bearbetar" barnen - "Här får du ett halsband, det ska du ha på dig för att visa att du tänker på pappa", "Du vill väl visa pappa att du villv ara med mig? Då ringer du till mig varje dag när du är hos mamma"...

Jag kämpar - och jag har kämpat: det finns hjälp att få! Jag vet inte hur ni har det, vad exakt som pågår runtomkring Miss Li och anonymatjejen, men det finns hjälp:
- ring AA och prata med en nykter alkoholist, bara för att få lite stöttning i oro/tankesätt och få råd från någon
- gå på AlAnon-möte
- prata med kvinnojouren för stöd/samtal
- kontakta kommunens kvinnomottagning för samtal
- prata med socialtjänsten bara för att informera om läget och höra er för om möjligheter och vad de säger (de sa i min kommun att om pappan är alkoholist så kan det bli så att han måste lämna prov för att visa att han är alkoholfri för att få ha barnen)
- kontakta kyrkan: en del erbjuder stöd/samtal
- ring Bris vuxentelefon för att få råd för barnens bästa
- ring Familjerätten i er kommun (de erbjuder samarbetssamtal vid en separation, men jag hade många, många samtal med en kvinna i min kommun och det stöttade mig oerhört)

Man måste inte lämna sin alkoholiserade man, men man kanske måste lämna för att ta bort möjliggörandet för att få honom att vakna och ta hjälp. Så länge man stannar, hotar, bönar och ber, skäller, gråter osv osv, men ändå stannar, så ser de ju att det är ju bara tomma hot.
Varma kramar

jag känner igen mig i din situation. har 3 små barn. kan inte prata med nån. De flesta ja känner är upptagna med jobb m.m .
skriv gärna till mig. vill gärna prata med nån så här

jobba på men ta det lugnt. Det kommer:)
Kram, sov gott! / mt

Ja, tack Mt, jag har jobbat med Nilsonne idag. Oj, det är ett jobb det, men jag känner hur jag tar till mig, försöker lära om mitt tänkande.

Jag blir ledsen när jag blir beskylld för att inte tänka på våra barn.
Jag blir arg när någon säger att jag är den som gör påhopp och inte är samarbetsvillig.
Jag blir upprörd när jag blir beskylld för att försöka ställa till saker av hämndlystnad.
Jag försöker att känna känslorna, sätta ord på dem och sedan fokusera på det som får mig att må bättre...

Jag observerar, beskriver, dömer inte och jag deltar...

"det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över." Hoppas du gillar Nilsonnes bok. Den andra, Anna Kåvers bok, har underrubriken "om acceptans" och handlar om att acceptera sina känslor och sen släppa taget, låta dem fara sin väg - ungefär så.
Önskar och hoppas att du har en underbar dag! Kram, kram / mt