Senaste kommentarerna i forumet

Jag har e-lånat Nilsonnes bok och hoppas att det ska ge mig lite nystart i mitt tänkande.

Nu har jag precis blivit beskylld för att jag är sjuk, att jag inte klarar att ta hand om barnen, att jag säger nej till allt, att alla hans vänner och familj anser att jag är sjuk, att jag desperat vill hålla kvar honom i mitt liv och därför terroriserar honom med mail, sms och samtal samt att jag "krånglar" med bodelning och barn bara för att få ha kvar honom i mitt liv: "men det är ju kört nu eftersom han insett att han inte kan leva med en person som är så sjuk, har betett sig så illa att han tappat all tillit till henne".

Så sant, så sant: jag vill så gärna vara nära honom... Ehh? Åh, blir galen. Jobbar hårt med att tänka på mig och mitt - jag vill inte ha honom i mitt liv, han är inte i balans och idag ska jag ha en bra dag!!!!! Jag ska mysa, läsa och ta hand om mig. Jag ska njuta av utsikten, av hantverkarnas vackra saker, jag ska unna mig en god fika, njuta och försöka känna harmoni.

Jag blir ledsen och upprörd, och det är okej. Jag minns inte om det var Sorgsen som skrev till mig för länge sedan att jag inte ska döma mig så hårt när jag blir ledsen; det är okej att vara ledsen och det är så ledsen jag är då, men det går över. Och det har jag med mig. Jag låter mina tårar flöda och känner ett lugn i att jag blir så ledsen och när jag gråtit en stund så går det över. Jag får vara så ledsen, det är itne så illa - det är skönt att låta det komma (och inte bli besviken på mig själv för att jag är ledsen) och det går över. Jag har också lugn många stunder.

tipsar om två böcker som jag haft nytta av och som jag tror kan passa: Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne och Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver.
Kram / mt

Jag har det emellanåt riktigt härligt på min semester, men emellanåt kommer det över mig, sorgen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka- när exet säger eller gör saker som stressar mig, hur ska jag tänka? Jag har i några dagar försökt tänka att jag blir ledsen och så låter jg mig vara det en stund och sedan försöker jag peppa mig skälv att en dag i taget, allt löser sig.

Men just nu är en sån stund när jag är såååå ledsen, över att vårt liv inte funkade, att barnen inte får den där idealiserade kärnfamiljen, att vi inte kan enas ens om hus och lösöre, att han försöker få med mig på samtal till en kvinna vi träffat tidigare- som utan att veta något om oss eller varför vi separerar sa att vi bör dela 50/50 på barnen eftersom vi verkar vara två sunda indicier... Jag vill inte gå på samtal med honom, men jag är rädd att han använder det emot mig, men jag vill inte sitta ner med honom, jag vill inte sitta med någon som inte känner oss å tror att hon kan hjälpa oss- han som betedde sig så att familjerätten inte tyckte att vi var rätt forum...

Är sååå ledsen och kämpar, men känns inte tillräckligt nu...

Tänk om vi bara kom överens om det jävla huset med innehåll och "bara" hade barnen att vara oense om.

skrev den 23 juni om att man har lättare för att vara ärlig mot sej själv här på forumet stämmer bara så bra, tror att mycket av det jag skrivit här aldrig någonsin skulle blivit sagt till någon annan, inte ens vårdpersonal med deras tystnadsplikt...

Kram, en solig en!
/MB

snart dags att byta namn på den här tråden till Både medberoende och före detta alkoholist. Eller nykter alkis.

Då återstår ju egentligen bara ett problem:
min drickande sambo.
Han blir varken odräglig eller elak, bara snällare och tjatigare när han blir full, så det behöver jag inte hänga upp mej på. Jag är mycket noga med att inte påpeka att han dricker för mycket och för ofta, för jag har ju läst här, och förstår ju mycket väl vad som händer i hans huvud om jag skulle börja tjata på honom, det blir skygglappar, öronproppar och förberedande av försvarstal från hans sida.

Så vad gör jag nu? Jag vill inte att han ska behöva rasa lika långt ner som jag gjorde innan han begriper själv vad som är bäst för honom. Finns det nåt jag KAN göra, eller ska jag bara ha is i magen och sitta still i båten?

Kramar!
/MB

En vecka kvar till semester...Lite rädd för hur vi ska lyckas sysselsätta oss 3 veckor. Min sambo har fortfarande inget jobb och det blir nog svårt att hitta något innan hösten. Vi sticker ut på utflykter ofta eftersom vi lätt blir rastlösa hemma.

Jag längtar efter omväxling, skulle gärna flytta härifrån. För många år på samma ställe. Vågar jag verkligen satsa på ett nytt boende? Min sambo kan tänka sig flytta, men har inte så bra ekonomiska möjligheter. Jag vill gärna att vi köper något gemensamt, gärna nära havet. Skulle kunna sälja min lägenhet. Är samtidigt livrädd för så stora förändringar. Synd att det är så svårt att hitta bra hyreslägenheter.
Sen är det kanske inte så klokt att flytta innan vi vet var han kommer att jobba. Jag står på gränsen till att ge upp mina jobbytartankar. Känner mig så feg, vågar inte heller ta tag i kontaktskapandet.

Nu vet jag att jag låter negativ igen. Kan bero på att jag slutat ta mina tabletter... Vaknar klarvaken allt tidigare på morgonen och tankarna surrar. Är i alla fall stolt över att jag slutat.

Det går bra annars för min sambo. Kontakten med föräldrarna är bra och ett av hans barn ska vara här ett par veckor. Snart ett halvt år utan A! Tiden går fort och jag börjar glömma hur det var förut.

Sommarhälsningar
Miss K

dina ord. Framför allt blir jag glad över att du nu skriver utifrån dig själv, sätter ord på dina känslor, tankar och nu även dina styrkor. Häftigt Flygcert, snart kan du flyga!

Önskar dig den bästa av semestrar och att du får fortsätta njuta av dina nya upptäckter om dig själv.

Kramar!

Just nu känns allt ok. Det är lugnt hemma........tror jag.. Jag jobbar natt. Vi har haft en bra dag i solen. Jag tycker bara att allt känns så oäkta. Vet inte hur jag ska beskriva det..?! Det bara känns så. Jag försöker iaf att göra det jag mår bra av och det gör mig till en gladare människa just nu.
Kram

Vilken kämpe du är. Jag beundrar dig så! Ha nu en jättemysig och trevlig semester för det är du värd.
Kram

läsning!
Nu är du påväg att bli fri.
Jag har följt din resa, slitits mellan oro
Och att jag varit fly förbannad på exet och kexet.
Vet att det är fel väg att gå, men ibland vore det bra att lära sig hur man beter sig av någon utomstående.
Huvudsaken är att du tar dig tryggt och säkert ur den där avskyvärda relationen.
Du är stark, duktig och helt fantastisk.
Det är du som är vinnaren.

Kvar finns den sjuka förloraren.

Önskar dig all! Lycka till, du ÄR den bästa!
Grattis/A

är så underbart att läsa om din frigörelse och dina fantastiska framsteg så jag blir tårögd av glädje !

Kram och lycka till på din framtida väg och tack för att du delar med dig av ditt liv. Jag hoppas naturligtvis att du fortätter att hjälpa andra, och mig, genom att skriva här om dina framgångar !

Mt, precis det du skriver om projicering är det som min samtalskontakt pratar om. Och som sagt: jag går sönder varje gång. Jag tar ju åt mig såå mycket. Jag vet att du har så rätt: jag kan inte ändra honom, jag kommer aldrig förstå. Det är lätt att säga, som du skriver, men inte så lätt att efterleva. Men jag kämpar - och det är viktigt för mig som brukar bli beskylld av exsambon för att vara så negativ, inte vilja utvecklas osv. Jag utvecklas, jag är inte den han beskyllt mig för att vara.

Tack för dina parenteser -
jag gjorde mer än jag förmådde, det var ju därför jag bröt ihop.
jag kan inte bli annorlunda, och jag vill inte heller - jag känner ju nu hur jag växer in i den jag är. ***
jag kunde inte vara så som han önskade och jag vill inte heller!!
Detta är saker jag är väldigt säker på och ska försöka ha med mig när han stressar upp mig igen.

***Var på middag igår, med två par, varav ett par jag aldrig träffat innan. Hade det varit under tiden jag levde med exsambon så hade jag pratat en del med kvinnan som jag inte träffat förut, men inte "för mycket" och inte för glatt, inte berättat så mycket om mig själv, och absolut inte pratat med mannen mer än ett enkelt "hej" och kanske några artighetsfraser om han skulle fråga mig eller tilltala mig på något sätt. Det var "fri placering" och förut skulle jag ha suttit bredvid kvinnan jag känner eller kvinnan jag nyss träffat och som sista alternativ mannen som jag känner sedan tidigare, och helst inte mittemot mannen jag inte träffat innan... (Hjääälp - jag förstår itne att jag kunnat hålla så mycket tankar i huvudet på vad jag får säga, göra, hur jag ska bete mig osv osv, men det är tydligt nu, men var inte tydligt då).
Igår kunde jag vara den jag är: jag råkade hamna mellan männen. Jag pratade med alla! Jag frågade det nya paret var de kom ifrån, vad de arbetar med osv, vanliga artiga frågor, men det framkom att mannen hade ett jobb jag aldrig tänkt på/hört talas om - och jag kunde fråga mer, jag frågade om allt möjligt - och ingen sa någonting om det!!!!!!!! Det var LYCKA!

Jag har blivit nertryckt på många sätt, men jag har också växt under vårt förhållande: jag har fått ansvara för husbygge med allt från offerter, söka upp leverantörer, sköta överenskommelser gällande material, priser osv, jag organiserade/planerade stora fester för sambon och hans familj vid några olika stora högtider, och jag har ju blivit äldre och växt lite i det också - men detta är egenskaper som jag förvärvat och jag ser hur jag nu i frihet kan utveckla dessa än mer. Jag mår så gott i det - jag är ju i normaltillstånd en glad, skrattande, leende, öppen och nyfiken person, som frågar mycket och vill veta mer om saker/människor/platser jag träffar på!
Och inte minst så känner jag mig ibland oerhört stark av mitt livs svåraste beslut - att lämna honom.

TACK mt, jag har tagit mitt språng och mitt ansvar. Emellanåt är jag ledsen - men ååh, så lättad jag är i många, många stunder!!
Jag har läst din länk om Projektion och blir ju sååå ledsen - det är ju som tagit ur mitt liv - och samtidigt: så här sjuk(?) är jag - jag tänker att "det är ju inte alltid han gjorde så, det var ju inte varje gång/situation"... Min samtalskontakt säger ofta att just det är något som gör det ännu värre: hade jag vetat att han alltid blev arg för tex att jag träffade vänner så hade jag i alla fall vetat det och då menar hon att då är det större chans att man ifrågasätter, men istället så blev han det ibland och ibland inte, och då drog jag ju mig självmant undan och undvek allt oftare att träffa vänner.
Men oj, många saker i den texten är så slående lika - stycket som handlar om otrohet är som hämtat ur vårt liv, på pricken...

Markatta - jag menade inte att en separation tar 20 år att komma över - jag tänkte mer att vi kommer ha kontakt i många år framöver och när han håller på med allt sitt mot mig så fattar jag inte hur jag ska orka med sådana situationer i så många år framöver...
Bra-iga jag har äntligen gjort slag i saken i de råd jag fått förut, minns inte av vem - jag har skaffat en ny mail - vilken frihet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu har jag en mail som han mailar på, och som jag kan öppna när jag känner att det passar, att jag kan ta lite skäll, och så har jag en mail som jag kan öppna när jag vill utan oro för att det ska ligga arga mail från honom och bara vänta på att få försöka såra mig. Bra, bra! Det var så lätt fixat, men ändå så svårt...

Jag försöker alltid svara på endast det jag behöver svara på, jag har tagit råd av en advokatvän som säger att det är bra om jag då och då tydliggör att jag vill inte att han mailar om sådant utan bara nödvändiga saker, jag lindar aldrig in mig i konstiga/långa utläggningar, men det spelar faktiskt ingen roll - det tycks alltid komma olika nya saker från honom. Men nu kan jag välja när jag ska öppna och se...

Jag tar till mig av dina ord - jag har redan börjat jobba med dem. Igår fick jag en del ilska av honom och jag blev ledsen, men försökte också tänka att "så här ledsen är jag nu, men han får stå för sitt och jag står för mitt - och jag har gjort rätt, nu ska jag vara ledsen, men jag vet att jag kommer må bättre senare idag, igen!!"

Idag - Today is the first day of the rest of my life!
Idag är en stor dag - idag åker jag på semester! Jag är lite smånervös och lite pirrig, men jag vet att jag kommer klara det bra, jag tror att jag kommer att få det bra och jag ska göra allt för att försöka ha det gott!!!! Jag har laddat med böcker och sommarpratare!

Vram kram till er alla, nästan till hela världen faktiskt! Men extra go'a till bästa er, som betyder så oerhört mycket för mig!

En hälsning från mej till den som vill läsa.
Jag mår bra nu, mycket bättre än jag har gjort på länge.
Jag har funderat och nu kommit fram till vad JAG vill.

Jag vill ha en egen lägenhet där jag kan ha mitt eget liv.
Jag kan inte göra något som får min gubbe att sluta dricka, så nu vill jag ha ett eget boende på mitt sätt.

Jag sa till honom för två veckor sen att jag inte mår bra när han dricker varje helg.
Då får jag dricka mindre, fick jag till svar men verkligheten har visat något annat och jag vill inte ha det så.

Tyvärr kan jag inte göra något mer än vända ryggen till och hoppas att han själv vill ta tag i sitt liv.
Väldigt tråkigt men så sant, har jag upptäckt nu.

Ikväll var jag och sonen vid en sjö och grillade. Satt bara och njöt och det är så jag vill ha det.
Inte vara orolig hela tiden när jag inte är hemma och sen orolig för vad jag får se när jag kommer hem.

Ha en fin helg alla och ta hand om er!
Kram från tekla.

lever livet med gamlingen ?? :-))

på pricken så tror jag det är, som markatta skriver: "Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten." Kunde inte låta bli att understryka och kopiera. / mt

en separation tar inte 20 år för att läka. När ni väl har hittat/fått hjälp med att skapa en struktur för hämtning/överlämning av barnen så finns det ingen anledning att du skulle ha kontakt med honom varje dag. Går barnen på dagis eller liknande så ni kan hämta lämna där? Lägg på luren om han ringer om något annat än det som rör barnen akut. Du behöver inte lyssna eller diskutera annat med honom. Det att han inte anser han gjort något fel får du nog leva med, om du inte vill låta det dra in dig i diskussioner åter och åter igen om vem som har gjort fel.

Som mt skriver så kanske du inte måste kunna förstå hur han tänker eller varför han gör som han gör. Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten.

Kram på dig!

till dig från mig! / mt

- obs att det KAN vara - möjligt att han behöver dig för att projicera sitt eget illabefinnande på, sin egen otillräcklighet som han inte har förmåga att "se" och ta hand om hos sig själv. Inom psykologin kallas det projicerng (en försvarsmekanism) - och när den som blir utsatt för det tar det till sig eller på sig (som du gör) kallas det projektiv identifikation. Man tar till sig - identifierar sig - med det man får över sig. Alla vi mänskor "har" och använder försvarsmekanismer (det finns många och vi behöver dem) men sånt som projicering är meningen att man ska växa ifrån. Att en fyraåring som cyklar omkull sparkar cykeln och säger "dumma cykel" är som det ska men att en vuxen ser brister endast hos andra är inte sunt. Det här är ett sätt att se på saken.

Egentligen gillar jag inte att spekulera så här eftersom jag ju inte träffat honom/hört hans berättelse - men ta det som ett förslag. Diskutera med din samtalskontakt också. Oberoende om det är så eller inte, så är det viktigaste för dig att inse att du inte kan ändra på honom. Du kanske aldrig kommer att kunna förstå hur han tänker - och VIKTIGT: du kanske inte behöver förstå det heller? Släpp det och satsa på dig! Lätt sagt men jag vet att det är mycket svårt. Det är starka krafter - därför är det bra att du skriver av dig och talar med din kontakt.

Du är på en bra väg när du tänker "olika" - inte rätt/fel utan olika. Öva dig på att tänka - när han säger att du "inte visat honom tillräckligt med kärlek", att du inte stöttat honom: Ja, så kan det vara. Jag har försökt och gjort allt jag kan och förmår (mer än jag förmådde faktiskt) och jag kan inte bli annorlunda än jag är (vill inte heller). Jag kunde inte vara det han önskar och behöver (och vill inte bli det...?) På det sättet är det bra att vi är fria från varandra nu. (Parenteserna kan du fundera över:)

För visst är det väl så här från din sida sett?: Bra att du har ett eget hem, egen tid, frihet! Livsutrymme!
Du har tagit ditt språng och du tar ditt ansvar. Du har en vilja att se dig själv och din del. Att göra det bästa för flickorna - och för dig.
I mina ögon är du alldeles tillräckligt bra. Helt okej! Och det räcker. Du duger!

Hittade en rubrik "Projektion" på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/projektion.asp Läs!

Kramar / mt

... igen.

Hur är det möjligt att vi ser saker så olika?
Han beskyller mig för att inte må bra, att vara på väg att bli sjuk, undrar om jag verkligen orkar ta hand om barnen... Påtalar att han verkligen försökt vårda vårt äktenskap och att det är jag som förstört allt...? Jag är nog ingen lätt människa, men jag har inte haft ett missbruk, jag har inte hotat, skällt, ignorerat, kontrollerat, haft kontakter med andra kvinnor osv. Men han anser inte att han gjort något av det - det han gjort fel har han gjort "för att jag inte visat honom tillräckligt med kärlek, att jag inte stöttat honom".

Jag försöker hålla vår kontakt strikt kring barnen, inte diskutera annat, men han beskyller mig för allt möjligt. Är så ledsen att jag bara vill ge upp. Kanske har barnen det bättre med honom, kanske att jag inte ska kämpa emot, kanske att jag bara är så jävla dum.
Är så less. Fy faaan, han kommer vara prövningen i mitt liv i 20 år... Han kommer aldrig ge upp barnen - han kommer kämpa sig blå. Och ja, å ena sidan är det bra för barnen att få ha en närvarande pappa, men å andra sidan så tar han alla chanser att hålla på med mig. Åååå, blir så ledsen - han beskyller mig så gott som varje dag för att jag bara tänker på mig själv och inte någonting på barnen - men barnen är ju allt jag tänker på. På många sätt hade det varit lättare om han bara hade fortsatt vara sitt vanliga, sovande och frånvarande jag.

Ledsen ledsen ledsen.

och sååå braaa att han inte är en större del av ditt liv längre. Så bra att du kan distansera dig och se och beskriva hur du ser det, vad som är jobbigt och vad du önskar - vart du vill komma. Det är dit du är på väg! Heja dig, var stolt! Kram / mt

Jag tänker på dig! Jag hoppas att du får styrka här - det har jag fått! Säger som Markatta - dina ord berörde mig så - när man känner att man gjort allt, men inget har ändå fungerat... För det enda som fungerar är att ta bort skyddet - i detta fall dig själv.

Kram och stöd!!

... så kommer min känsla av "jag-vill-bara-dö" tillbaka.

Jag är så oerhört osäker på om jag har rätt - när han kör sin växlande stil av världens-snällaste-världens-elakaste-världens-mest-omtänksamma-ledsna-arga-ensamma-glada människa så går jag sönder en bit. När han talar om att han är minst lika bra för barnen som jag så tänker en del av mig, precis som tidigare, att han kanske är bättre. Kanske att jag bara skulle låta honom ha barnen så mycket som han vill och så bara låta det löpa på?

Var på samtal idag: hon påtalade för mig att hur jag eller någon annan än gör så verkar exsambon alltid skylla allt på andra - han tar aldrig på sig att han skulle ha gjort fel... och han tycker ju att han är sååå bra med barnen. Och ibland är han det, men jag vet också att han kan vara väldigt elak. Inte så att soc skulle ingripa tror jag, men tillräckligt för att jag inte vill att han ska ha barnen ännu mer. Och han menar att jag har inget skäl att vilja ha barnen mer - men oavsett om jag skrev en hel lista på varför jag anser det vara bättre så skulle han aldrig säga att han gjort så med/mot barnen...

Är så glad för så många saker - men fy faaan, vad jag önskar att han inte behövde vara en del av mitt liv längre.

Har nyligen fått veta att en hel drös uttag jag hade trott var skimmade kort hade gjorts på mitt eget (riktiga) kort - runt 18,000 kronor totalt som hon har tagit ut och handlat för (inte bara alkohol, måste jag påpeka, men kanske 500-600 i veckan).

Hon säger att hon inte känner igen de uttagen och inte kan minnas att hon gjort några såna uttag. Det ligger lätt till att förmoda att hon ljuger - det vore inte första gången - men med hennes diverse psykproblem vore inte något dissociativt helt främmande. Vi ska till hennes psykolog i morgon, så vi får se. Och hon har lovat att betala tillbaka allt, så vem vet.

Välkommen hit!

Det första jag reagerar på är att du skriver "Vi - eller jag, det varierar - har testat lite av varje". Känner igen mig i det. Jag har också testat ransonering, förbud, allt möjligt. En gång sa jag till och med till min sambo att jag kunde vara hans antabus, att jag skulle gå varje gång som jag märkte att han druckit, vilket bara resulterade i att det inte var så ofta jag kunde vara hemma alls. Tyvärr så tror jag idag inte att sådant funkar.

Ansvaret för hennes drickande måste ligga hos henne själv, det gör det ju inte när det är du som tar fram alkomätaren, du som ransonerar och "bestämmer" hur mycket hon får dricka. Om du läser i trådarna här så ser du att det är väldigt vanligt att man som anhörig försöker med allt möjligt men att gränserna liksom flyttas fram hela tiden, t.ex. att man som anhörig säger att om du inte slutar dricka så kommer jag lämna dig-alkisen slutar inte att dricka-den anhöriga säger du får bara dricka på helgen-alkisen smyger i veckan-den anhöriga säger du måste berätta varje gång du druckit o.s.v. Alla de här "tricken" vi tar till leder just till ingenting så länge det inte blir några konsekvenser för alkoholisten, så länge de inte själva behöver ta ansvaret.

Din sista mening, "Ärligt talat, som det ser ut nu, så skulle jag skilja mig från henne om det inte vore för sonen. Jag vet att jag har varit alldeles för vek med henne, men jag vet inte vad mer jag kan göra", berör mig. Jag tror många här kan känna igen sig i det, den där uppgivna känslan av att man har provat allt och vad mer kan man göra. Kanske är det så att det faktiskt inte finns något du kan göra för att få henne nykter, att viljan och styrkan att be om hjälp måste komma från henne själv? Det finns inget som säger att man måste stanna hos en alkoholist bara för att man har ett barn tillsammans. Däremot finns det massa forskning och kunskap kring att barn far illa av att leva med en förälder som är alkoholist. Flygcert har skrivit mycket i sin tråd om att ha barn med en alkoholist, rädslan att lämna och processen dit och efter.

Fortsätt läsa och skriva här så kommer dina tankar och känslor förhoppningsvis bli lättare att sortera. Har du någon irl som du kan prata med om det här? Det tar mycket energi att leva med en alkoholist och det bästa vi kan göra både för alkoholisten och oss själva är att se till att vi själva mår bra och fundera ut hur vi själva vill leva våra liv.

Ta hand om dig!

för de varma orden i min tråd!
Ja, du är verkligen på väg - var stolt!
Jag önskar dig en härlig resa, en skön sommar och allt gott i framtiden! Du äger livet!
Kramar / mt