Senaste kommentarerna i forumet

Jag pratade nyss med honom!!
Jag frågade honom om han hade tänkt något på det som vi pratade om förut men det hade han inte gjort sa han.
Det är väl konstigt att han inte tänkt på det, det handlar ju om våra liv.
Jag sa att jag inte tror att vi kommer få det att funka o att det jar hänt alldeles för mycket. Frågade om han hade ringt om proverna han tog och om han tänkte ringa till kuratorn som han fick numret till. Men det bille han inte göra o han hade inte ringt om proverna heller.
Han tycker att vi är imot honom o att det inte går att diskutera något. Jag sa att det inte går att diskutera med honom för han blir arg så fort någon har en annan åsikt än honom o värre blir det när han druckit!
Han sa att han inte visste hur det skulle gå ihop ekonomiskt om vi separerar.
Men herregud det måste ju gå!!
Sa att jag kunde bo i lägenheten som vi hade tidigare till att börja med.
Hoppas att det går vägen den här gången!!!

... gå på AlAnon-möten, öppna AA-möten och/eller skaffa dig en samtalskontakt!
Det är jobbiga saker du har omkring dig, men du är stark som sätter ner foten och jag förstår att det ändå inte är lätt att vara bestämd...

Kram

... jag förstår att det är svårt att hålla kursen.
När jag var nära att lämna min sambo så pratade jag med en nykter alkoholist på AA och han sa ungefär: "det bästa du kan göra är att lämna - då visar du att du menar allvar med dina hot, och det är också så att för en alkoholist så finns det bara två vägar: vägen mot nykterhet eller vägen mot parkbänken". Han utvecklade parkbänksvägen med att det är ju så att det kan fungera under mycket, mycket lång tid (med hjälp av en medberoende/möjliggörare) att upprätthålla fasaden, men förr eller senare rämnar det. Din man kanske inte är parkbänksalkisen idag, och int epå länge än, precis som mitt ex inte var det, men det är nog svårt att hålla sig precis på gränsen hela livet - och framför allt det allra viktigaste: hur vill du ha det, hur vill du att ditt liv ska vara? Vad är viktigt för dig? Hur vill du ha dina rutiner?
Du måste fokusera på dig - kloka Lelas här på forumet skrev för länge sedan: jag - du - vi: först måste man ha ett jag-fokus: vad är viktigt för mig, vem är jag och hur vill jag ha saker och ting, sedan du-fokus: vem är du och hur vill du ha saker och ting, och sist: utifrån jag och du - finns det ett vi, kan vi förenas i tankar, önskningar och mål i livet, typ...
Kram

Hej och välkommen Enlitentanke

Den tanke du delade med dig av är allt annat än liten. Tack för att du delar med dig. Din text beskriver en dotter, en person som har modet att sätta gränser och viljan att leva på ett sätt som tar hänsyn till de egna behoven. Du står inför ett dilemma där bilden av "den goda dottern" krockar med den du ger uttryck för. Vad som är rätt och fel i detta är sannolikt omöjligt att definiera. Ett sätt att se det är att en "god dotter" kan vara den person du beskriver: någon som vet vad som är bäst för en själv, någon som lever det liv hon vill. Någon en förälder kan vara stolt över. Jag hoppas att detta forum fortsatt kan vara ett stöd för dig och att andras berättelser kan ge dig möjlighet att se på din relation till din pappa ur fler perspektiv. Kanske på ett sätt som lindrar ditt samvete. Välkommen igen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej och välkommen Ullabulla

Så tydligt du beskriver den skarv du står i, "Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation" och "behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner". Du ber om råd för hur du ska bli påmind om din styrka att fokusera på egna behov och riktlinjer för hur du vill leva ditt liv. Råd att rikta styrkan du besitter med tydlighet och värme mot dig själv. Det är många som redan läst ditt inlägg och sannolikt känt igen sig samt varit hjälpta av din berättelse. Hoppas att detta forum fortsatt kan ge dig möjlighet att se vilka steg som nu kan vara rimliga för dig. Åter igen, välkommen.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ja det låter verkligen som att vi har det rätt lika.
Jag tror i alla fall att jag är ganska nära att ge upp den här relationen. I morgon har jag bestämt att jag ska tala med honom igen och förklara att jag menar allvar med det jag sa förut. Han verkar inte förstå det, är sim vanligt och säger ingenting om det jag sa till honom.
Han tror nog att det kommer att rulla på ett tag till och han tycker väl att det är bekvämt som han nämnde förut. Jag vill verkligen inte slösa bort mer tid på något som jag inte mår bra av och det finns ingen chans att det blir bättre för jag har inga känslor för honom längre. Det har hänt och sagts alldeles för mycket så det går inte att reparera.
Hur är det för dig Kaeljo, har du sagt till din man någon gång att di inte vill vara kvar och har du några känslor för honom? Tror du att ni kan få det bra om han skulle sluta dricka el känner du som jag? Om du gör det tycker jag att du också ska försöka att jobba på att ta dig därifrån. Vi lever bara en gång och vi kan få det så mycket bättre än så här det vet jag.
Försök att vara stark , vi stöttar varandra här!!
Skriv gärna igen :) stor kram!

att du har en chaufför som du är trygg med, gott sällskap intill dig och att dina nära och kära väntar dig. Hoppas också innerligt att du får bra hjälp på alla sätt du behöver.
Kvällskram / mt

och låta dig gråta länge...

Känner sååå mycket med dig...
Jag hoppas att du blivit hämtad av någon nära, någon som finns där för dig; tröstar, stöttar och hjälper! Och att du får komma någonstans där du är trygg och där det hemska inte når dig på samma sätt som annars. Blir så berörd av ditt inlägg och antar att maken visat sig från sin sämre sida?! Du är värd bättre, skaffa hjälp nu så att du kan ta hand om dig!
Önskar så att jag kunde hjälpa dig, göra något, men jag kan bara skicka varma tankar!
Stor kram till dig!!!

...hem i baksätet på min egen bil..,
Inget är rätt....
Tusen bitar, trasig, gråter...
Orkar inte..,

... det är alltid både och", säger alltid psykologen på mitt jobb...
Ja - jag är praktexemplet: å ena sidan är mitt liv så fantastiskt nu. Jag har haft en härlig period med barnen (förutom att det är mycket ilska...) och vi njuter av lugn, harmoni, sommarlovsmorgon på TV, nybakade kalljästa frallor till frukost, sol och bad, krabbfiske, någon utflykt, när solen gått i moln bakar vi lite kakor, vi har träffat någon kompis, det är sommarlov och semester helt enkelt. Och när barnen somnat på kvällen så njuter jag lite extra - jag vattnar i min trädgård, ser hur grönsakerna växer i mitt lilla grönsaksland som jag alltid drömt om men aldrig hunnit med förrän nu, jag påtar, rensar, fixar, sitter på trappan och njuter i solen av varma kvällar, och jag har en del semester kvar! Har varit ute med bästa vännen och lite andra människor, har planerat lite utflykter, träffa lite vänner nu när jag inte ska ha barnen, ska röja av nu och se till att ha en härlig vecka!
Å andra sidan - exet är som en ny människa - eller snarare: han är som en ny version av sitt gamla jag: han är som när vi träffades... Han verkar mer på gång, han är så aktiv - barnen berättar om alla utflykter, allt de hittar på - de verkar inte sitta ner i fem minuter utan att de är på lekplatser, lekland, äventyrsbad, Astrid Lindgrens värld, djurparker, museum, och (ta-da) å ena sidan tänker jag "vad roligt för barnen" och å andra sidan tänker jag "åh, de har det ju så bra med honom, det är kanske mig det är fel på" - jag hittar inte på så mycket, jag vill gärna att vi är hemma och har det lugnt, jag orkar inte och vill inte flänga - jag vill att barnen ska känna att det är semester och att man kan vara hemma och få känna lugn utan att dra på i 180...
Och jag är arg på barnen - den stora är så arg, slåss så mycket, skriker och vägrar lyssna, och jag kan säga till om saker 5 gånger utan respons, och jag blir arg och skäller emellanåt och talar om att "nu är jag arg på dig - när du gör si eller så så kan den gå sönder, du får inte göra så" - eller vad det nu är - och ibland kanske jag inte borde bli arg, och det sitter en galet ömmande tagg i mig - pappa blir ju typ inte arg längre (farmor och farfar är ju dessutom med nästan hela tiden...)
Fy faaaan. Försöker stoppa tankarna (och det vet väl alla hur lätt det är, bara tryck på stoppknappen så var det klart.... not!).
Försöker tänka att barnen har det ok här i alla fall och att det blir bättre... Men jag är så rädd att det plötsligt ska slå tillbaka på mig i socialtjänstens kommande boendeutredning - nu är ju pappa så bra, och då kanske det är mig de inte vill vara hos; jag som är arg och inte hittar på så mycket saker... Åh, mitt hjärta brister lite - samtidigt som jag har en bra sommar... Förra sommaren mådde jag emellanåt mycket dåligt, och mycket skit i bodelningsvändan, men det var trots allt min första sommar utan fylla, hot, skäll, rädsla och medberoende 100% och jag försöker bygga på den känslan - jag har en sommar när jag gör saker som är bra och viktiga för mig - och en stor del i det är att känna trygghet i mitt hem, och få ha trädgård att pyssla med när, hur och på vilket sätt jag väljer!

Jag har avbrutit kontakten med Den Förbjudna Mannen - heja mig, om det bara inte var för att det gör så ont i mig...
Kände efter att hans sambo kom på mig att jag var så hemsk, och det är inte den personen jag vill vara, så vi hade ett långt samtal och han bad mig om tid och jag sa typ att han har redan fått tid, jag vill inte bara sitta och vänta på något som kanske aldrig händer, så "tack men nej tack"... och jag ville bara slänga på luren och gråta, men jag var civiliserad och pratade lite och nu är det över... :'-(
Känns faktiskt pissigt - jag blir inte förälskad så lätt, så det känns hårt att när jag för första gången i mitt liv träffar någon som jag känner mig så avslappnad med, kan stå för vad jag vill och tycker - då funkar inte det.
Men - jag är starkare idag - jag tänker på Olof Röhlanders "Det blir alltid som man tänkt sig" - om att vända saker så att det alltid blir som man vill:
Jag vill vara med Den Förbjudna Mannen:
Alt 1. om jag hade kunnat vara med honom så hade jag fått som jag ville, och då var det bra med det: typ - njut.
Alt 2. om jag inte kan vara med honom så vill jag inte vara med honom, då letar jag fördelar med det...
Ja, inte så lätt just nu, men...
Vi har inte pratat på 4 dagar, och det känns som en evighet och varje gång telefonen ringer så hoppas jag att det ska vara han, när jag hör en bil utanför så hoppas jag att det ska vara han - att han ska säga att de separerat nu och att vi kan vara med varandra - men jag vet att det inte är så (försöker trycka på stoppa-tanken-knappen, men den verkar vara ur funktion, tillfälligt, haha!)

Ja, ibland känns tankar och önskningar tunga, men jag lär mig saker hela tiden, jag utvecklas och jag försöker vara den jag vill vara...!
Kram!

Skriver om kämpandet. Kamp framsteg

Kände dagen efter ledsenheten att vilken tur jag vaknade hemma ensam, hade skämts, känt och vart besviken på mig sj att falla tillbaka ett steg i djupet! Måste klappa mig sj på axeln o säga att det var bra gjort, men också erkänna att det var INTE lätt!

fick en liten dimp igår kväll med, verkar komma då jag är ensam o på kvällen....

Hade en dimp igår av ledsenhet, inser väl att det är slut, tror inte jag själv fattat det efter alla turer som vi ändå gått tillbaka till varandra. Kanske att man inte menat det på allvar de andra gångerna... att det mer vart bråk o sagts en massa. Nu är det på ett helt annat plan.....

Det va nära att jag ville åka till han igår... ( skäms ) :(
Jag hade sånna kännslor av ensamhet, ledset och han erbjöd att jag fick komma. Men ja sa til, han att det passar inte, inte för jag inte vill, men det gör det hela värre. Idag känner jag att jag var stark att stå emot, men ändå så känns det tomt

Förstår att du är mitt i allt ditt, och lider med dig, men tack för dina ord! Ja, jag försöker hålla kursen...

Bästa Sorgsen, när jag läser dina senaste inlägg påminner det mig om min separation - alla hårda ord, allt fram och tillbaka med ena stunden fantastiska saker och nästa katastrof...
Ta hand om dig, du är viktig och du behöver inte ta mer, du har din sanning, dina upplevelser och de är Sanna för dig, du behöver inte tänka på rättvist-orättvist osv...

Kramar

- jag vill tacka för att du skriver och hör av dig! Men det är också det enda som känns ok... lite ok känns det också du inte är där han är, att du är på jobb. Fast du borde vara sjukskriven på en trygg plats. Vet du, när jag läser vad du skriver och ser hur du (i mina ögon) brutits ner är det som ett skolexempel på psykisk misshandel och det känns obegripligt att det kan få fortgå även fast du är omgiven av släkt och vänner.

I ditt nästsista inlägg här ovan skriver du "Han får ta ansvaret och genomföra detta däremot." - Det kommer han inte att göra! Jag hoppas verkligen att du själv eller med hjälp av din nämaste ser till att få professionell hjälp, både juridisk och för din hälsa. Fast jag förstår att du kanske inte orkar läsa klistrar jag in en länk till tuvaforum - dela den gärna till dina närmaste http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel

Att ditt återberättande inte skulle bli rätt eller rättvist kan inte tänka på - ditt berättande är din sanning och den har du rätt att stå upp för! Jag upprepar mina ord som flygcert skrivit att var viktiga för henne: alla tar sig inte ur destruktiva förhållanden. Alltför många går faktiskt under. Hemskt men ett faktum. Se till att du får hjälp så att den finns redo när du kommer hem - till ditt hem som skall vara din fristad och en trygg plats för dig!
Allt det bästa, kramar / mt

...blir det för mig att mannen igår pratade om positiva saker som gemensam semester och framtid och idag skrika ur sig förnedringar och säger åt mig fixa skilsmässan.
Ska tilläggas att han olyckades och totalkvaddade min bil för 10 dagar sen. Då hämtade jag på sjukhuset, han var spak och chockad och älskade mig över allt annat!
Nu kräver han hälften av mina besparingar och boende jag haft långt innan han träffade mig...
Uppgiven och förvirrad? Jo, minst sagt....

...flygcert. Håller om länge...

Läst några av de senaste inläggen nu, har inte orkat ta mig hit och läsa, men vill säga jag tagit del. Jag är så stolt över dig!
Du är värdefull för så många! Fortsätt följ din övertygelse!

Kram

...några dygn har passerat!
Katastrofen är ett faktum och mannen är helt osannolik. Hans jobb stressar honom och jag är skuld till att han är nära återfall säger han. Han är i det närmaste psykotiskt och skriker och gapar. Nu säger han att han inte har älskat mig på länge. Det förklarar ju varför det inte utvecklas åt gemenskap utan så snart går emot honom ställs jag som skyldig och orsak.
Han har en tillfällig lägenhet från augusti och har klargjort att han berättat för alla om vilken "fitta" jag är.
Jag håller mig lugn men det beror nog mest på att jag är uppgiven.
Jag är inte hemma nu pga akututryckning på jobb. Det händer så mycket nu att jag har svårt återberätta. Det blir inte rätt eller rättvist.

Jag har stöd från familjen, från kollegor, från vänner. Grannar har hört hans vansinnesutbrott från uteplatsen och ett av mina barn med sambo måste också fått del av kvällens vansinne. Obehagligt och overkligt att en vuxen människa kan bete sig som han. Var kommer all energi ifrån??? Allt hat och förakt? Vem lyckas styra honom så handfast bort från äktenskapet? Han har en AA-vän som är väldigt ensam och ytlig, hans sambo ville separera och "alla" mannens AA-vänner inklusive gårdens möten har rekommenderat maken skiljas från mig eftersom jag inte är bra för honom. Så säger han! Jag vet ju att terapi inte fungerar så. Mannen själv har flashat och satt sig på dem allihop när han återberättat med sarkasm om dem.

Usch och fy!

Snart är detta över...........hoppas hålla ihop tills det är över på riktigt......
Han får ta ansvaret och genomföra detta däremot. Har han pissat på mig får han stå för det.

Tack för ditt inlägg! Jag fokuserar absolut på mig själv just nu, när sambon jobbar umgås jag med vänner och tar hunden med mig på alla våra utflykter. Vi går långa promenader och träffar annat hundfolk. Då mår jag bra! Det är skönt att tänka på sig själv faktiskt. Det blir ju lite som att man trycker undan de känslorna man har till och från men just nu måste jag säga att jag mår väldigt bra! Och sambon har inte druckit på två nätter i rad, han gick till och med och la sig direkt inatt istället för att sitta uppe. Men jag har inte tagit upp något av det jag känner än(igen alltså). Jag vill att han ska ta hand om sig själv nu och det kom ett paket från gym grossisten i veckan, så jag ser en strimma ljus. Tills dess satsar jag på att fortsätta med att planera in kompishäng och roligheter för mig själv och avvakta, se vad som händer. Just nu mår jag inte dåligt över det så det känns skönt, även om jag inte tar ut nåt i förskott.

Jag kommer uppdatera eventuella förändringar, bra som dåliga.

hej Izzy! Jag var tvungen att skaffa mig en inloggning här när jag lästa vad du skrev. Jag känner igen mig så väl i din historia. Jag har också en man som dricker sedan ca tjugo år tillbaka i tiden. vi har två vuxna barn och jag känner mig precis som du, vill inte vara kvar, men orkar inte ta itu med det. Blir liksom aldrig av. Så jag kan inte direkt komma med några råd, kände bara att vi var i så lika situationer.
Han dricker i stort sett varje dag, men mindre på vardagar än helger. Jag är verkligen medberoende. Jag drar mig för att bjuda hem folk. Har vi gäster ska han för syn skull inte dricka. Men sedan gör han sig ärenden till källaren, sovrummet osv osv, och det slutar med att han blir mer och mer berusad. Så jävla pinsamt!! Så blir jag så förbannad samtidigt, så då är jag ingen trevlig värdinna heller precis. Tyvärr, innebär det att jag drar mig för att bjuda hem någon.
Han erkänner inte att han har problem, utan säger att det är jag som överdriver. Han vill helst vara hemma på kvällarna så han kan dricka. Vårt liv styrs av hans drickande, känner jag. Vill verkligen inte ha det så här.
Själv har jag också i stort sett blivit nykterist, medans han bara dricker och dricker. Men han dricker bara i smyg. För 20 år sedan erkände han sina problem och sökte hjälp, och skulle sluta. Höll upp helt i ett halvår, men sedan var det kört igen. Sedan dess dricker han aldrig så att man ser. Men precis som du så ser jag direkt när han druckit på ögonen, rörelser, ja till och med i ansiktet. Hoppas på att vi kanske kan få lite stöd i att vi har det rätt lika. Kram

Ja nu har jag äntligen pratat med honom!! Jag vet inte vad jag ska säga, det var väl inget givande samtal direkt. Jag frågade honom om han tycker att vi har det bra o det tyckte inte han heller. Jag sa att han har fått så många chanser att bättra sig men att inget har blivit bättre . Jag sa att jag inte vill ha det så här. Han sa nästan ingenting utan jag fick dra ur honom allt. Han tyckte så klart väldigt synd om sig själv och tycker att jag skyller allt på honom. Han började räkna upp allt som inte tjejerna gör osv. Han visste inte hur det skulle gå ekonomiskt med allt. Men jag sa att man kan ju inte vara tillsammans för det. Jag tror inte att han tror att jag menar allvar med det jag sa. Han tror nog att det ska rinna ut i sanden men jag får inte släppa det här nu. Har tänkt att ringa i morgon o sätta mig i bostadskö. Känner att jag har gått bakom ryggen på mina döttrar eftersom jag inte har berättat för dem. Åh om allt bara vore ordnat och vi hade flyttat till nåt eget. Det bara måste bli av den här gången!!

Tack Flygcert för att du delar med dig av din historia! Du har varit otroligt stark och modig!
Så skönt att du har kommit ifrån den mannen!!
Du ger mig styrka att förändra mitt liv också!
Man behöver ju inte ha det så här!
Det jag skrev att jag var rädd kanske var dumt för han har aldrig slagit mig och så, men jag känner en väldigt obehaglig känsla eftersom jag inte vet vad som ska hända och hur han reagerat. Jag vet inte om han försöker att få mig att stanna eller om han blir arg och vräker ur sig en massa eller om han blir likgiltig och säger ja men stick då, då får du ordna med allting. Jag vill göra det idag, jag vill inte skjuta upp det längre men jag är så orolig för hut allt ska bli. Sen har jag min nya "vän" som jag tyvärr har kontakt med och det känns så himla bra. Vi bara pratar och han bor långt bort. Men han är så snäll och gullig, är ju inte direkt van vid sånt. Känns som det här kan. Li både den sämsta och den bästa sommaren i mitt liv!
Tack Mittendaliv för dina ord, de värmer!!
Kram till er❤️

Idag lämnade jag nycklarna, han kom hem full till hans lägenhet vid 7 taget i morse... o sen har jag bokat av vår parterapi från min sida, så han står kvar själv att gå dit eller ringa bort det :)

Nu ska deg bort o jag ska tillbaka till mitt hem i mig o min själ

...människor här. Tack för att ni finns...
Har ju så mycket vara tacksam över men ändå är ett helvete och min ork är slut...helt slut...orkar inte riktigt skriva, tänka, göra.
Har nog med utföra måsten och hitta rätt....

Men, jag vet det kommer röra på sig, inte idag bara...

Ni finns alla i mina tankar...tack för ni finns

Vilken fruktansvärd känsla att behöva ha för sin partner. Du är värd så mycket bättre. Har du någonstans att ta väg nu?
Hoppas att ni kan få till ett så bra samtal som möjligt.
Kram!