Senaste kommentarerna i forumet

Hej, vänner!

Jag har inte varit inloggad på ett tag och ser att det har hänt mycket i flera olika trådar. Många olästa meddelanden.

Mitt liv handlar om så mycket annat nu, än om (o)nykterhet och medberoende. Forumet är inte längre en livlina för mig, på det sätt som det var när vi hade det som svårast, jag och maken.

Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat förut. Hon ställde en utmanande fråga till mig som lyssnare: "Om du skulle dö imorgon, skulle du dö lycklig då?".

Mitt svar är ja.

För ett par år sedan hade svaret varit ett annat...

Kram vänner! Jag hoppas att ni kan njuta lite av solen mellan skurarna!
/H.

Jag förstår att det gör ont, jag förstår att du känner som du gör. Han borde fan varit död för länge sen. Jag har däremot svårt att förstå hur en så sjuk människa inte sitter på mentalsjukhus.

Det hjälper ju inte dig att jag talar skit om honom, men det finns inget i dina tankar som är hemskt eller fel.
Kan du inte ensam få vårdnaden om dina barn? Jag vet inte, men det verkar så sorgligt. Han kommer troligen aldrig att vakna upp heller, med tanke på det jag läst i din tråd.
Jag tror det kommer bli bra för dig snart, han kommer sluta hålla på med dig.

Stor kram från mig, försök vara stark.

LillPer

Ja, det är ju bara att det gör SÅÅ ont. Som ett brev på posten så är han sååå arg idag. Han smsar och skäller och jag går igång som det värsta. Jag vill svara arga saker tillbaka, men jag vet ju att om jag svarar så får jag bara ännu mer tillbaka.

Just nu håller han på med barnens framtid och jag vill bara säga kallt att då tar vi en stämning då, kör på bara. Men jag vet inte. Jag går sönder. Det känns som att varje gång jag börjar känna att det känns rätt ok, jag känner mig rätt stark, så är det tillbaka till ruta ett - han skäller och hotar och jag blir så himla rädd och så är allt ledsenstadie igen.

Fy fan, om han bara hade gjort allvar av alla sina hot om att ta sitt liv... Jag är sååå hemsk som känner så, men så känner jag. Om han bara hade slutat hålla på med mig...

Det är jättebra att du börjar få perspektiv på hur en god relation kan vara, en där man inte är rädd för varandra. När man är mitt uppe i det så är det svårt att se allt det sjuka då det sjuka är normalt just då. Nu är det inte så för dig längre och det är jag glad för.

Först när man lämnat den hotfulla situationen kan man bearbeta. Där verkar du vara nu. Det hjälpte mig mycket att skriva ner olika situationer då jag varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld eller bara varit rädd för att det ska hända, så detaljerat som möjligt. I och med att man gärna förtränger jobbiga händelser är det bra att plocka fram dem igen, läsa dem flera gånger tills man lärt om hjärnan till att förstå att minnena och känslorna de väcker i sig inte är farliga. Därför tänker jag att, hur ont det än gör att minnas nu det som kommer upp, så är det positivt just att det gör det. Man får välja mellan att möta sina demoner och se dem i ögonen tills de inte kan skrämma en längre eller ha dem flåsandes i nacken resten av livet och ständigt gå med oron att de ska komma ikapp.

... och ibland är jag så nöjd, men ibland är jag så ledsen ändå.

Jag har haft några mycket fina dagar. Jag har varit hos mina grannar som jag tycker så mycket om. Vi hade en så härlig kväll. Jag har träffat en gammal vän som jag inte sett på länge. Vi satt ute på en restaurang och det blev sent, riktigt sent. Jag har inte varit ute så sent sedan innan jag träffade exsambon (för om jag var ute sent så betydde det att jag inte ville vara med honom... hmm, inte mina ord). Och jag blir lika förundrad varje gång jag träffar vänner - ingen kommer kommentera att de stannar för länge hos mig, att jag är borta för länge, att jag är på restaurang istället för hemma osv osv. Jag tänker på det varje gång - och jag blir lika förundrad varje gång. Det känns knäppt, men det är så det är.

I veckan var jag hos en kollega. Hennes man skulle montera en möbel. När han var färdig säger min kollega "Men den är ju sned?!" och jag trodde att jag skulle trilla ner död på fläcken, jag såg framför mig att nu blir hennes man såå arg...Om jag hade sagt så till exsambon så hade han blivit så fruktansvärt arg. Jag var alltid tvungen att berömma många, många gånger och tala om hur fint han hade gjort, hur duktig han var som hade fixat det och hur bra det blev. Sedan, efter ett par dagar, så fixade jag i ordning det, eller kanske att jag kunde linda in typ att "men ser du, det verkar som det har blivit lite snett, tror du att den blev sned när jag flyttade den eller kan barnen ha gjort något?" annars var det fullständigt j-a kaos och strid på kniven à la "Hur f-n kan du säga att den är sned, gör det själv då din j-a.... Jag har stått här och kämpat och vad f-n har du gjort under tiden? Och så har du mage att säga att det blev snett......" och så kunde han i värsta/bästa fall åka iväg i bilen och spendera natten på hotell...
Fyy faaan, jag har varit så himla rädd så många gånger... och det verkar ju aldrig som att det lägger sig - jag tycker att jag får distans, men det bara kommer upp så himla många situationer och händelser hela tiden. Och det gör sååå ont. Jag försöker tänka att det komemr ta ett tag och jag måste få bearbeta under lång tid, jag har ju bara tryckt undan allt så länge, men det är en balansgång. Ibland är det så svårt att tänka att det inte gått så lång tid sedan jag flyttade - det känns som en livstid...

... var konstant under lång tid - oro över att de inte skulle få det bra, att jag inte skulle få med dem, att jag inte skulle överleva när jag inte skulle ha dem osv osv, jag har full förståelse för din oro, jag trodde ju inte jag skulle överleva allt det där så som sagt - jag har full förståelse!!
MEN - om jag önskar att jag hade gjort något annorlunda (jag försöker tänka att det är ingen idé att tänka så för gjort är gjort!!) men - då skulle jag ha gått direkt när jag började förstå att jag måste gå. Istället stannade jag flera månader och lät barnen utstå ännu mer.
Men - nu blev det som det blev och jag är fortfarande arg och ledsen ibland, men till slut gick jag och allt löser sig. Ibland är jag så ledsen så det är inte klokt, men jag gick. Jag är fortfarande lite rädd för honom, för hans ilska (han dricker ju inte längre men har ett väldigt narcissistiskt beteende) och jag trippar på tå, men jag jobbar mig framåt - jag står inte kvar och tar hans skit.

När exsambon hade skrikit åt barnen, slitit saker ur deras händer, slängt saker, förstört massa av våra saker, sagt hejdå till barnen och sagt att han skulle ta livet av sig mm mm mm INFÖR BARNEN så sa stora flickan taget ur luften en dag - "Jag gillar inte pappa när han blir så arg". Dagen efter flyttade jag. Jag hade trott/intalat mig att barnen inte förstod, att de skulle glömma, att de inte såg riktigt, att det ändå var bättre att ha både mamma och pappa med sig än en i taget osv osv, men så blev det så solklart - barnen bar ju detta med sig hela tiden, inte bara när det hände, de kände stämningen hela tiden, de hörde, såg och var nästan med i grälen...
Mina små vill inte alltid åka till pappa (och en gång har den stora inte velat lämna pappa för att åka till mig), den stora vill alltid att jag ska åka med när pappa hämtar, hon vill att jag ska komma och hälsa på osv, men det blir bättre. De har en mer deltagande pappa nu. Och jag kan ibland vara ledsen över att ingen annan ser den sidan han visar mig - jag vill ju ibland skrika ut till hela världen för att de ska förstå, och inte minst att barnen ska förstå varför jag lämnade - men jag håller fast vid samma historia till barnen när de frågar - mamma och pappa tycker så olika om saker att vi inte kan leva ihop. Till utomstående säger jag ingenting - bara till mina vänner eller när det passar sig. Jag jobbar mycket med att inte skämmas över nederlaget att jag inte klarade av att leva i nöd och lust hela livet... Jag stod upp för mig, jag arbetar hårt med att uppnå lycka och en dag tror jag att jag kommer lyckas

Ibland tänker jag att "man får inte mer än man klarar av" - Lelas har skrivit till mig att det är ett citat i Bibeln, men det spelar int så stor roll vart det kommer ifrån - det känns ofta skönt att tänka att jag prövas för att det finns någon eller något som vet att jag kommer att klara det (ibland är jag inte stark nog att tänka så, men ibland är jag det!!).
Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat och hon sa att hon strävar efter att om hon skulle dö nu så skulle hon dö lycklig, eller något liknande, och så frågade hon typ "skulle du dö lycklig om du dog nu?". Mitt svar är inte solklart, men det är i alla fall så mycket mer positivt nu att jag inte har ord, jämfört med hur det var när jag gick i totalstress varje dag, fick så mycket skit och inte trodde att jag skulle överleva men ändå mitt i allt stannade för barnens skull (som ju måste ha känt att jag höll på att gå under?)

Ojoj,nu blev det långt, men jag hoppas det är ok!
KRAM

Tack för tipset, nu har jag fått ordning på mina kommentarer.

välja Rak lista utfällt läge (tror jag det står) och Nyaste först - du hittar valmöjligheter i små rutor under rubriken
Kommentarer
Alternativ för kommentarvisning

Bra att du klippt gräs och promenerat, vi måste alla öva oss för att hitta ett nytt sätt att leva och då får man börja med att göra - ibland även om man varken har lust eller ork. Mänskan är ju ett vanedjur som du vet:) Du har säkert följt flygcert och då känner du igen både hennes oro för barnen (och de är mindre än era skulle jag tro) och också jobbet med att skapa ett "nytt" och "eget" liv... Det är så. Håll din riktning och fundera över ett mål för dig själv.
Kramar / mt

Tänk hur det är.... När jag har alla familjemedlemmar runt mig och det ska lagas mat och aktiveras hit och dit, då längtar jag efter att få vara bara själv. Nu är jag själv- dottern är hos en kompis sen i onsdags och sambon och sonen åkte till sambons hemby igår. Nu när jag ligger här i soffan själv så är det så himla tomt- jag saknar framförallt mina barn. Det som gnager mest är att jag är orolig över sonen- han har det förhoppningsvis bra med pappa, farmor och alla där borta, men jag litar inte ett dugg på dem. Han och sambon har fiskat och gjort "grabbgrejjer" vilket känns kul, men jag kan ändå inte släppa tankarna på att sambon inte varit spiknykter vid dessa tillfällen. Min son är så lojal.. Tänk om han mår dåligt när han är där men inte törs ringa och säga det. Kanske är det bara jag som mår mest dåligt av att min sambo dricker och gör en alldeles för stor grej av det. Men som sagt; jag äger rätten till mina känslor och jag vet av erfarenhet hur livet i den lilla byn brukar te sig.
Hur ska jag göra för att bli kvitt min oro, jag kanske oroar mig helt i onödan??
Jag har klippt gräset och promenerat idag och snart ska jag iväg på jobbet.
Kram där ute.

Ps. Hur gör man för att få det senaste inlägget längst upp på sida nr 1? Ds.

Kul att se dig här Fia! Även män kan ju få bröstcancer så jag tror nog inte det hjälper att operera bort dem i förebyggande syfte.
Inte heller betala 150:- så du får nog lära dig leva med tuttarna haha

visst beter vi karlar oss som småpojkar i kortbyxor ibland :-)) Då kan det räcka med att "mamma" klappar oss lite på huvudet och säger att det blir bra igen :-)
Kram !!

varm och innerlig grattiskram till ditt fina besked ! Belöningarna trillar in :-)

Eller vad säger man? Känner i alla fall igen känslan. Var på mammografi i våras och när beskedet kom så kände jag mig så nöjd, så odödlig. Läste i skavllerpressen om att ett antal kändisar har opererat bort boobsen i förebyggande syfte. Jag skulle kunna tänka mig det. Har eller ska aldrig amma. Snyggt? Ja, kanske om man är en bröstfixerad mammagubbe. Men jag tror att det kostar. Man kan nog inte bara knalla in på vårdcentralen, betala 150:- och säga "ta bort dom". Så grattis till dina cancerfria!

Fia

Var på mammografi och ultraljud idag och det jag känt är bara förstorade lymfkörtlar. Skönt. Men. Jag blev faktiskt förvånad.
Fortfarande inställd på att när det känns bra så måste något dåligt hända, för det gör det alltid. Och kanske är det så, att dåliga saker liksom alltid kommer att hända. Oavsett hur mycket man kämpar med att vara så bra man kan mot sig själv och andra så sker olyckor, folk blir sjuka, dör, samhället är ibland orättvist, saker man faktiskt inte kan styra över.

Men desto bättre man mår i sig själv, ju bättre kan man ju hantera allt det där svåra som är livet och det behöver inte betyda platt fall och tillbaka till gå. Det man har åstadkommit försvinner ju inte bara för att man stöter på motgångar. Det är något jag måste påminna mig själv om när jag börjar tänka och bli rädd för att "allt kommer gå åt helvete". Länge har jag gömt mig bakom det tankesättet, att det inte är någon ide´ jag kämpar på för att det ändå alltid blir skit i slutändan. Jag ska fortsätta bevisa för mig själv att det inte är så, att det blir bättre även om dåliga saker skulle hända, kommer att hända.

Hela tiden jag väntade på sjukhuset hade jag den där Alanis Moirsette(?)låten Ironic på huvudet "it's like rain on your wedding day, a free ride when you've already paid..." och tänkte att vore det inte för jävla ironiskt att jag har gått hela livet med till och med en önskan om att dö och sedan när jag väl bestämmer mig för att jag kan, vill, ska leva så får jag en dödlig sjukdom. Ödets ironi liksom. Men så var det inte! Efteråt var jag glad men kände mig lite dum för att jag tänkte så.

Jag firade beskedet från läkaren med jordgubbsmilkshake. Färska jordgubbar är en sådan lyx!

Markatta-Destiny 2-0

...dagen med sura toner från maken.
Kanske är det vanlig trötthet, kanske är det nerver inför uppgifter, kanske är det sug, kanske något annat som skaver, ingen aning!
Jag valde avsluta samtalet, han var bara vresig. I min värld säger jag att jag är sur, arg, irriterad, trött, glad, ledsen...i hans värld låtsas han allt är bra i orden men är kort, näsvis och allmänt syrlig...gör mig bara förbannad. Jag är inte orsak till hans sinnesstämning, inte vad jag vet. Om jag skulle vara det anser jag det är det han ska framföra istället för nåt småtjurande som en förpuberterande tonåring!

Tack! Så fick jag ur mig den gallan!!!!! :)

...jag läst ikapp din tråd.

Skriv, skriv så mycket du vill och orkar. Skriv mest när känslan hos dig är att du tror du ältar och inget av värde finns att få ner i skrift.
Jag läser och tar del, vi alla läser och allt är lika värdefullt åt båda håll. Så känner jag och har känt.

Vad jag läser är att du tar dig framåt, det är inte lätt och det tar tid men du rör dig i rätt riktning.
Jag tyckte det var svårt att se min make förstöra sin kropp och sitt liv.
I det destruktiva försökte han förstöra mig också. Om det är medvetet eller ett destruktivt rop på hjälp vet jag inte. När spriten gick in försvann förståndet och då menar jag inte bara i det aktiva supandet.
Förändring är bara möjlig om din man slutar dricka, inser och vill sluta dricka. Att han är elak mot dig har säkert många bottnar och gör ont, det är säkert också menat så i stunden. Jag tror, helt utan att veta, men jag tror att det är ett sätt att få mer tid och plats för alkoholen. Både att slå sig fri och samtidigt skapa sig nya orsaker till mer sprit.

Var rädd om dig.
En sak i taget, viktigaste först!

Kram

att läsa om er samvaro nu! Jag känner igen mycket i er resa även där ni är nu. Jag är också glad att vi möttes här och följts åt en bit på vägen.
Varma kramar och allt gott! / mt

..så aktiv här sista veckorna. Smitit in och läst någon gång då och då men mest varit nergrävd i arbete och i underbar tvåsamhet.
Jo, vi har hamnat på en väg som är så behaglig att det nästan känns overkligt.
Vad som orsakat vändningen vet jag inte och kanske får jag aldrig veta. Vi börjar växa samman på ett helt nytt sätt. Samtal och mängder av humor, vakenhet och vilja, lugn, ro, insikt och överseende känns nästan självklart nu. Enda jag märker är viss blyghet och försiktighet i vissa lägen, jag förmodar det är lägen som varit lättare att "behärska" med sprit i kroppen.
Jag är så stolt över honom och över oss. Faktiskt över mig själv också, att jag gått emot mina egna principer.
Utan er här inne, allra främst utan er men även familjeveckan, Al-anon och allt jag läst och lärt, utan hade jag inte varit gift med mannen nu. Det vet jag med säkerhet!

Därför är jag glad att forumet öppnats igen.
Min situation är ju inte unik eller ovanlig på något sätt. Forumet gör skillnad för många och oavsett hur utgången blir så gör den skillnad!
Ensamheten är så oerhört stor när man står mitt i helvetet, för alla inblandade så är ensamheten smärtsam. Att alltid kunna ta sig in här och läsa om andra i samma situation är ovärderlig.

Var rädda om er där ute och välkommen du som eventuellt hittat hit och är ny. Ge inte upp!

Kram kram

...allt det där med och runt separationen är påfrestande, allt bottnar ju i ett stort misslyckande, att inte förmått uppnå den där fungerande tvåsamheten.
Varför det inte fungerar i ditt fall har du ju klart för dig men inte gör det mindre ont för det.

I min separation kunde jag klandra mig själv över många saker, mest att jag utsatt barnen för eländet. Men, det kom till en punkt när jag kände tydligt vad jag kunde påverka och vad som inte låg i min makt. Det var en befrielse! Även stunden när jag accepterade att jag inte förstår, att jag inte måste förstå, att jag inte måste förutse. Mycket var ju tydligt som en barnbok men exets alla elakheter och skitprat blev blekare med tiden inför mig. Jag tyckte det var mest sorgligt att han inte la sin energi på kontakt med sina barn. Det hade varit en god investering, den missade han och har nu i princip ingen kontakt med de vuxna barnen.

Vill bara säga att du måste inte förstå, inte klandra dig själv, inte veta. Livet är ju fullt av oförklarliga vändningar och turer, var tacksam över det du har.
Du har ju frihet, njut den!

Kram

blev kvar i mina tankar... Avslutningen: "Jag har förklarat för honom att jag inte vill känna tacksamhetsskuld till honom ang bil, det enda jag vill är att ha en familj som fungerar och där man bryr sig om varandra- jag skiter fullständigt i alla fina grejjer- önskar bara att jag kunde få må bra.
Varför hackar han på mig och trycker ner mig hela tiden..... Jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna mig besviken på honom efter allt han gjort mig och barnen."

- Du äger rätten till alla dina känslor och tankar - han äger rätten till sina
- Du är den enda som kan ta makten över dina tankar - och över ditt liv
- Varför tillåter du att hackas på och bli nertryckt?
- Och än en gång: Vad hindrar dig att gå?

En bra länk: http://www.systembolaget.se/Alkohol-och-halsa/Fakta-och-forskning/Full-…

Kramar / mt

Framtidsdrömmar - du närmar dig den där styrkan du söker i din rubrik... Vi har alla vår egen väg, vårt eget sätt. Jag tänker ibland på "dina" julsaker, om jag minns rätt gjorde du nån sortering där... eller kanske jag minns fel? Ta hand om dig! Kramar / mt

Nu ska vi inleda någon slags bodelning och det kommer ju ta evigheter. Å ena sidan vill jag inte ha mer med honom att göra och skulle nästan kunna tänka mig att bara skita i allt för att slippa ha den kontakten, utöver det jobbiga med barnen. Å andra sidan vill jag ha allt jag ahr rätt till - fast det kommer jag nog aldrig få ut i vilket fall...
Åh, så surt.

Är inne i en svacka - känner mig rätt dämpad och lite småledsen och dyster. Känns som att en del saker kommer över mig och då känns det tungt. T'nker på vår första tid tillsammans - hur otroligt förälskad jag var, och hur arg han var redan då - hur snabbt jag lade mig platt och anpassade mig med förhoppning om att han skulle förstå hur mycket jag älskade honom... Hur arg han var för att jag inte köpte blåbärssoppa när han var febrig vid ett tillfälle, att vi aldrig ens pratade om att jag fick hämta honom på tillnyktringsenheten, hur han knäckte en DVD-film för att jag inte grät under det sorgliga slutet så som han trott... Fy faan. Ibland ekar det verkligen i huvudet, det bara väller fram gamla händelser, samtidigt som jag knappt kommer ihåg varför han blev arg från början så många gånger...

Jag förstår inte. Jag förstår ingenting. Hur blev det så här?
Min samtalskontakt säger till mig att jag kommer inte kunna förstå varför han gjort som han gjort, sagt som han sagt osv. Hon menar att alla utgår från sig själva, hur de skulle reagera i liknande eller motsvarande eller samma situationer, och jag och exsambon verkar vara från olika ras, olika planeter, olika allting - för jag förstår verkligen ingenting.
En vän säger att jag kanske ska vara tacksam för att jag inte förstår, för det betyder ju i så fall att jag inte är psykiskt sjuk...
Ibland kan jag stoppa tankarna och bara låta det vila i att så här är det, jag kan inte göra mer nu. Ibland äter det mig - jag tror nästan att jag ska bli galen ibland, av alla tankar på att jag kanske gjort fel, att jag överdriver...
Åh. En dag kommer jag må mycket, mycket bättre, hela tiden. Hoppas jag, för annars kommer det bli jobbigt...

... kanske få känna sig själv lite bättre för en stund? Men vad vet jag...
Min ex-sambo sa väldigt ofta till mig att "passar det inte så kan du dra för huset är ändå mitt", eller om vi bråkade så sa han ofta "du ska ut, huset är mitt"... För att han hade investerat mer i huset, men vi hade ändå båda lagt pengar och det fanns papper på det. Det är ju lite samma sak som din man gör uppfattar jag det som?! Kanske att det är ett sätt att visa att de har makt över en?

Jag förstår precis hur ledsen du blir - been there, done that...
Att dina föräldrar har möjligheten att ge dig (och din bror) förskott på arvet är ju jättefint - nu kan de ge dig glädje och själva få ta del av den genom att se den, istället för att vänta. Det betyder ju inte att du är bortskämd, men det din man säger om och kring allt detta säger ju en del om honom - otrevlig och elak verkar han vara. Kanske beroende på sin alkoholism, kanske även pga av andra orsaker...

Ta hand om dig! Ditt bilköp säger en del om dig och din framtid - du verkar vara på väg på egna ben!
Kramar

Jag har i hela mitt liv, ända sedan jag fick börja jobba, haft sommarjobb, helglov och lovjobb. Har sparat ihop till mina utlandsresor som jag gjorde när jag var ung och till andra saker som jag ville ha. Gick 3-årigt gymnasium och sedan 3 år på högskola och sedan en kurs på ett halvår. Fick efter högskoleexamen och denna kurs ett fast jobb där jag jobbar nätter och dagar omvartannat. Jag jobbar många timmar när jag väl är på jobbet och det resulterar till många lediga dagar trots att jag jobbar min heltid. Detta jobb har gjort att jag har kunna vara hemma med mina barn mycket genom åren- jag har kunnat byta dagar om jag absolut behövt vara ledig för att göra något med dem eller för mig själv. Jag har det bra, klagar inte- tjänar bra med pengar (iaf så att jag klarar mig).
Jag får ofta höra av min sambo att jag inte har nåt att klaga på för jag har det så himla bra. Han får det hela tiden att låta som att jag ska vara så tacksam över att vi kan ha ett fint hus, en fin bil och den standard vi har. Jag bidrar faktiskt också till den standarden med hälften. Dock har jag inte överflöd efter att allt är betalat men jag har mycket tid med mina barn och det värdesätter jag mycket. Jag har under alla år önskat att även min sambo ville lägga mycket tid på familjen men han har oftast jobbat eller varit borta. Nu ska jag absolut inte säga att han aldrig varit med oss för så är ju naturligtvis inte fallet men jag har hela tiden känt det som att "han köper sig fri". Min mamma och pappa har alltid funnits för mig, oss och barnen så även för min bror och hans familj. Vi har en bra relation. Min sambos relation till sin mor, broder och syster är ju långt ifrån bra, vilket jag har berättat om tidigare. Det är mycket tack vare min mamma och pappa, som kunnat ställa upp som barnvakter genom åren, som min sambo har kunna vara borta.
För en tid sedan sålde vi vår gemensamma bil som var dyr i försäkring, dyr i drift och dyr i avbetalning. Jag ville sälja den pga att min sambo på senare tid börjat tycka att bilen kan skrivas över på mig eftersom det är jag som åker i den. Han skulle minsann inte betala mina bensinräkningar då jag åker på jobbet (till saken hör att då den drog mest bensin var/är väl ändå alla kortresor till och från skolan, affären, aktiviteter och kompisar...). Så med det i bagaget och att jag inte har råd med en så dyr bil om jag ska betala allt själv så såldes bilen. Jag har sedan dess fått låna min mammas och pappas bil men det blir också krångligt i längden. För några veckor sedan så berättade min mor och far att jag skulle få ärva pengar- de ville ge mig och min bror en del av arvet. Nu tyckte de att det var ett bra tillfälle då jag behövde en bil. Jag har nu köpt en bil, med hjälp av min pappa. Min sambo har inte vetat vad jag ska köpa och att jag har köpt en. Kanske är det väl därför som han är sur nu- han inte fått vara med och bestämma. Till saken hör att jag ALDRIG fått vara med och säga något om alla hans fordon han har köpt genom åren och alla saker som det har investerats i- jag har hållits utanför allt. I lördags när han var på fyllan igen så kom det ju fram att han tycker att jag är en bortskämd snorunge som aldrig behövt göra rätt för mina pengar, att jag bara kan gå till mamma och pappa och gråta en skvätt så får jag pengar (jag har aldrig bett mina föräldrar om pengar). Till saken hör att han just nu håller på att få ärva en massa fastigheter av sin morfar, men det räknas inte.
Jag har förklarat för honom att jag inte vill känna tacksamhetsskuld till honom ang bil, det enda jag vill är att ha en familj som fungerar och där man bryr sig om varandra- jag skiter fullständigt i alla fina grejjer- önskar bara att jag kunde få må bra.
Varför hackar han på mig och trycker ner mig hela tiden..... Jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna mig besviken på honom efter allt han gjort mig och barnen.

att läsa på mobil som jag alltid gör.
/MB