Senaste kommentarerna i forumet

Ligger vaken, tankarna snurrar i mitt huvud. Tänker att det var länge sedan jag var in på forumet... Läser era ord. Vill bara sägs TACK! Tänk att människor jag inte alls känner tar sig tid att bry sig och berätta. Ge råd och stöd. Jag blir varm i hjärtat. Situationen här hemma har inte förändrats. Om någon berättat för mig vad "I nöd och lust" innebär, så är det tveksamt om jag sagt ja.

Jag känner mig stärkt av era ord, känns som att det finns hopp. Jag har börjat föra dagbok, främst för att kunna visa och bevisa hur vi lever, den dagen det är dags. När den dagen är vet jag inte ännu, men den kommer... Vi rör inte vid varandra, vi pratar aldrig om hans alkoholism. Det är lönlöst. Vi är bara en funktionell familj på dagtid och ren dysfunktionell familj kvälls- och nattetid. Jag ska läsa era råd igen. Jag ska ta nästa steg och prata med någon. Jag är bara för svag ännu. Skrärmar problemet utanför mig själv så snart dagen i befinner sig och alla måsten vaknar. Men era ord finns där. Jag sparar dem. Jag värms av dem.

Tack!

Vad modig du är flygcert. Jag tror säkert att du fixar allt det där praktiska som följer med ett hus med den inställningen du har nu.

Kram på dig!

Grattis!

Husägare.

Flygfärdig.

<3

/H.

är det så att fokus alltid ligger på alkoholisten så därför vill inte anhöriga/vänner7arbetskamrater inse att även de är drabbade. Jag har träffat så många anhöriga där förnekelsen är så sanslöst kompakt att de blir arga när man försöker att förklara hur sjukdomen fungerar. *JAG har inga problem !!! Det är DU som dricker* Att beteendet är lika för både beroende och medberoende är många, de flesta, gånger helt omöjligt att förklara och Vuxna Barn är helt oemottagliga för fakta. Den gruppen håller starkast fast vid sitt beteende som man får när man växer upp i en missbrukarfamilj, och även många gånger utvecklar eget beroende, och är de svåraste att nå. Och det är så tragiskt att stå bredvid och se resan nerför utan att kunna påverka.

Gratulerar till din fina lilla stuga och självklart fixar du det !!

Kram !

... jag menade tyst här på forumet. Som du säger - för varje alkoholist på AA bör det rimligen finnas minst en eller ett par medberoende, men undrar vad som händer med dem?! Känner mig så glad att jag vågade lämna!

Ja, min lilla röda stuga! Jag har ju bott ett tag i mitt gryt, billigt och bra på många sätt, men inte mitt egna, ingen riktig uteplats - nu får jag min egen lilla trädgård! Det kanske inte kommer gå, jag kanske inte klarar av kostnader/fixande, men OJ som jag ska försöka! Jag är så glad!

husägare flygcert! Du går från klarhet till klarhet, sannerligen! Jag trodde först att du flyttat till ditt lilla röda hus och att det är tyst (skönt tyst) där runtom. Men jag antar att du menar här, på "vår" site på forumet. För här är det tyst och stilla. Det har ju aldrig varit samma genomströmning som på missbrukarsidorna men nu är det ovanligt stilla. Visst är det konstigt - vi funderade över det på landsmötet, att det är så många fler från AA trots att det är minst 3-4 medberoende, berörda-drabbade, runt varje missbrukare. En tyst skara.

Gläds åt ditt hus och ditt liv! Och att du hade modet att prövat dina vingar... du ser att de bär!
Kramar i natten / mt

... är numera stolt ägare till ett litet rött hus med vita knutar <3

Jag tänker på er alla... Det är tyst här.

och mycket är det mig du beskriver.

Jag höll också med om att jag drack för mycket när jag blev konfronterad och jag lovade bot och bättring.

Varenda gång.

Men för min egen del var det ju "inte så farligt" men spelade jag med i spelet så blev det lugnt ett tag och jag kunde fortsätta mitt gamla sätt att leva. Att jag sårade någon eller att jag ljög nån i familjen rakt upp i ansiktet var liksom bara en del i "spelet", att skydda alkoholen var ju absolut viktigast. I början av min sjukdom kunde jag någorlunda hyfsat kontrollera mitt drickande men ju mer jag sjönk ner i drickandet så blev skyddet av alkoholen det absolut viktigaste.

För mig kom inte nykterheten som en blixt från klar himmel, det var en djävligt lång transportsträcka. Men med facit i handen så var det många kommentarer och känsloyttringar tillsammans med det sista ultimatumet som gjorde att jag valde att ta en behandling. Idag, med större kunskap, så vet jag att när familjen talar om vad de ser, hör och känner vad gäller alkisen gör att valet kan bli lättare för alkoholisten om att ändra sitt liv.

Alkoholism är en familjesjukdom som påverkar alla i familjen vilket medför att även ni kan ha stor hjälp av egen behandling eller att gå på Al-anon. Kolla in Al-anon's eller exvis Nämndemansgårdens hemsida, det finns mycket bra hjälp där.

alkoholists starkaste grenar är lögner, både inför sej själv och inför andra.
Hade din far varit jag under min aktiva tid så hade jag definitivt INTE kunnat gå till systemet och bara köpa en flaska vin. Det hade blivit den flaskan plus ett antal att gömma, eller hellre sprit eller stark likör, mindre skrymmande och mer fylla för mindre jobb.

Om du vill få en inblick i hur vi alkisar är - vi är ganska lika i vår sjukdom - så läs i forumsdelen att förändra sitt drickande.

Råd om hur du ska gå vidare finner du mer här i denna delen.
/MB nynykter alkis

håller också tummarna för att du ska få ditt fina nya boende :-) Ensam i beslutet ? Ja, men det är ju ditt alldeles egna lilla bo som bara du bestämmer över ! Visst känns det bra ?!

Kram ♥

... så träffades exsambon & jag för överlämning av barnen. DÅ är det inget skäll eller så, vi är lugna och han är sitt vanliga jag - såå trevlig, öppen, lugn. Och jag - jag vill bara klappa honom på kinden, röra vid honom, få känna honom nära. I ett svagt ögonblick där och då så snurrar tankarna i mitt huvud: "Han är så snäll, han har förändrats så, han har börjat fixa grejer & ta tag i saker, han lyktar så gott, vi har ju så roligt ihop... men han vill ju inte längre" - och det är så fel - han är tydlig med att "allt" är mitt fel, och han har gjort saker som jag tror kommer tillbaka om vi skulle leva ihop, och jag kommer aldrig att glömma de saker han gjorde (andra kvinnor, hot mm) och jag skulle leva i någon slags ständig kravsvärld på honom att han skulle gottgöra mig utan att han skulle kunna det... Och jag vill inte leva så. När jag stod där så tänkte jag ju att det är kört för han vill inte ha mig längre - men jag vill ju inte ha honom.
Men min jobbiga hjärna är inte med i matchen. Men för barnen skulel jag nästan göra vad som helst - men när de frågar "Vill du inte bo med pappa" så är det så svårt men ändå så enkelt att säga att "mamma och pappa tyckte så olika om saker att vi bråkade mycket, därför vill jag inte bo med pappa" och oftast svarar den stora "ja, pappa var jättearg", men nu märks att pappa är pappa, för första gången, och de får ju en mer aktiv & rolig pappa, då är det nog svårt att förstå att jag inte vill vara med pappa "som är så rolig och snäll"... Snurriga huvud - jag måste försöka stanna i att jag ville inte leva som det var, jag kämpade väldigt mycket men det gick inte ändå och då valde jag att lämna. Det som hänt går inte att reparera eller ändra - jag har en viss acceptans, och med tiden kommer jag mer och mer förlåta/låta saker vara - men jag vill itne leva i det, jag vill inte vara med någon som kan bli så arg att han skriver meterlånga mail med skäll, förnedring och sedan är "normal" (eller ännu mer - övertrevlig) inför barnen, det är inte sunt. Varken för mig eller för honom.

Jag håller på att forma mitt liv. Jag kanske håller på att hitta ett nytt boende, åh, ni skulle se det!!! Så sött, och så oerhört mycket jobb, men det skulle kunna innebära all den frihet som jag vill ha. Först fanns inte magkänslan där; den motades bort av all rädsla för ekonomin, att jag är ensam i mitt beslut, rädd att det ska bli fel osv, men mitt huvud har nästan redan flyttat, och ändå är inget klart...
Håller mina tummar!!!

Flygcert, min vän. <3

En dag är det du som ger vidare.

Eller ja, det gör du ju faktiskt redan.

Kram!
/H.

... blir alldeles rörd! Du vet ju att du är "en av mina tre"!

Stor kram!

Idag har jag träffat Mie.

När jag skrev första gången här på forumet var det framförallt tre personer som svarade och stöttade - lillablå, Mie och Märta. Det är deras stöd till mig som jag har velat ge vidare till andra som börjar skriva här (även om jag inte har varit jätteaktiv den senaste tiden). De betydde oerhört mycket för mig då, och jag är dem evigt tacksam.

Och idag har jag kramat Mie.

Stort.

/H.

Hej Alex-gumman!
Jag är inte så aktiv här just nu, men nu kikade jag in och fick se att du skrivit. Vad glad jag blev! :)

Och stolt. Du har stått upp för dig själv och din son, och även om det självklart är jobbigt så har du gjort rätt. Inte för att det alltid är rätt att lämna alkoholisten, utanför att det alltid är rätt att lyssna på sin egen vilja och följa den. Heja dig! :)

Massor av kramar!
/H.

..vill bara säga att jag tänker på dig.
Kram

...era ord värmer. Tack!

Det är just tiden som håller mig borta från det definitiva uppbrottet. Jag ser ju att han känner sig trygg i AA och går gärna dit. Däremot blir jag osäker på om det är hans höga status i gruppen eller hans egen utveckling som lockar mest. Han själv sätter sig på höga hästar känns det som.

Vågorna i relationen är smärtsamma, säkert för honom också, men med en väsentlig skillnad. Jag tycker livet är för kort för tjafs och strunt och han har förmodligen aldrig levt på annat sätt och vet därför inte hur man lever i en fungerande relation. Hans föräldrar har inte föregått med gott exempel, också något jag fått klarthet i. Förnekelse och fasad har varit deras levnadssätt.

Snart kommer jag tillbaka till lägenheten och nu är det dag tio utan kontakt. Inget jag ser fram emot men jag har ju familj och vänner att övernatta hos om det skulle bli akut kris.

Teknisk nykterhet
Jo, jag googlade också för kunna länka vidare. Fann ingenting!
Adde, tack för förklaringen.

Mannen vill inte dricka och det är ju sunt. Han väljer inte heller alkoholfria alternativ. Han känner sig stolt över månaderna utan alkohol. Han har tagit om körkortet och nu fått nytt arbete. Så, visst går det framåt. Veckorna vi har tillbringat tillsammans har varit fantastiska. Eftersom vi lever ett lite annorlunda liv pga mina resor så haltar delar av rådgivningar och förståelsen från både AAmedlemmar och månadsmötena. Jag säger ingenting om det, jag begär inte att andra ska förstå. Jag kan gissa att mannen också blir trött på att behöva förklara eller försvara, om inte direkt och gentemot andra, så mot sig själv och situationen.
Jag tror på honom när han säger han älskar mig. Jag tror det är besvärligt för honom vara ensam, ibland långa perioder. Men, jag är också ensam, jobbar mycket, har familj, hus, barn, barnbarn, vänner, kollegor. Inte behöver jag varken gnälla eller skälla för det, omvänt så ringer, mailar, smsar jag och säger att jag saknar och längtar, berättar och ber få berättat vad de mina gör och hur de mår. Utan det hade jag gått under! Därför kan jag vara stark ensam, en ensamhet som därför inte gör ont hela tiden. Jag reser bort fysiskt men är aldrig borta från min familj, om någon kan förstå vad jag menar. Så är det för mig, tankarna, planerna, blomvattnandet, nya gräsmattan och syrenbuskarna, allt det där är så nära i mig att jag kan känna både dofterna och känslan av när jag går barfota i gräset på 100-200-300 mils avstånd.

Mycket svammel kanske men skönt få skriva av sig.

Kram på er

ja, jag har samma bok :-) Roade mig att googla på uttrycket och får upp det omvända : Teknisk sprit :-)

Uttrycket kallas också att vara spritfri men inte nykter dvs alla gamla beteenden finns kvar och det är ett kompakt motstånd mot att ändra något i sin livsföring. Att fortsätta med samma livsstil med samma gamla invanda praktiska företeelser som att dricka och äta samma typ av mat leder efter ett tag tillbaka till det gamla sättet att leva. För att jag skulle fungera med en njutbar nykterhet så var jag tvungen att göra en genomgripande förändring av mitt liv och det gällde allt.

Det Birgitta radar upp i boken är samtliga varningssignaler som är lätta att se och som man idag vet är farliga för oss alkisar. Och i viss mån även medberoende. Kruxet, och det är ett STORT krux, är att dessa varningar inte går att visa för en som inte kapitulerat inför alkoholen utan har en längtan tillbaka till det gamla. Förnekelsen är så stor så det är bara att släppa tanken på att "övertala", det är en omöjlighet, de måste få dricka färdigt först. AA's första steg, och det enda som talar om alkohol, är nyckeln till att inse vem jag är och det absolut viktigaste steget. För min egen del vill jag aldrig glömma det.

Just nu har jag 3 bekanta (konstigt nog 3 kvinnor) som återgått till att dricka ett eller annat glas vin "bara för att de kan". Alla 3 har alkoholproblem och har varit nyktra en tid innan hjärnan säger att det är nog inte så farligt utan vi kan nog ta lite då och då. Och visst går det MEN erfarenheten visar att efter några år så är de tillbaka i skiten igen. Fullt ut eller tom värre. Men det går inte att att visa på att andra inte klarat det utan de tror (intalar sig) att just de klarar av denna återgång. Vi är korsberoende till ett antal olika kemiska ämnen och som drar igång vårt beroende, typiskt är huvudvärkstabletter med Kodein (Forte) som omvandlas till morfin i kroppen och som vår missbrukarhjärna tacksamt drar i sig. Känt är att Mollipect hostmedicin gärna köpes av "nyktra" alkoholister just för att den är löst i alkohol (Det finns receptbelagd sådan också som innehåller morfin...)

Min nykterhet är alldeles för dyrbar för att jag skulle tordas att chansa på sk noll-öl eller annat trams som håller mig kvar i det gamla sättet att agera. Många är de som vittnar om att hela systemet drar igång och att de springer på knivseggen. När jag ska dö ska jag vara nykter.

Det ger mig själv lite perspektiv på tiden.
Jag har varit här knappt ett år.
Och som jag har slutat.......
Berra har med sina fantastiska skildringar beskrivit att det går, hemma, på krogen eller vart man nu är att dricka alkoholfritt. Så även du nu oxå, och det stärker mig.
För även om det inte är kritvitt så är det avsevärt mindre än för ett år sedan.
Och som jag skrev till mama blue i en annan tråd.
På måndag börjar färden mot beach 2014.

Tack än en gång/A

Då måste han lulla runt rätt bra ett par dagar i veckan.

Men det är väl bara bra att det minskar.
Jag håller mödosamt på att minska.
Kritvitt har det inte varit, och INTE mödosamt heller... Fel ord!
Men absolut inga knogar, trappar ner sakta.
Få ses nu, begravning idag sedan mellanlanda i Karlstad på hotell och bröllop imorgon.
Sedan hem söndag och då börjar resan till beach 2014.......
/A

- jag var inte ensam alls. Eller en dag hos en nära vän. Jag packade bilen en natt, åkte iväg tidigt på morgonen och meddelade honom efter ett par-tre mil att jag inte var hemma längre. Även till vem jag åker. Hans förtvivlan var förstås enorm. Jag åkte tillbaka samma kväll, efter många telefon- och sms-kontakter mot löftet att han skulle bli nykter. Tidigare hade jag massor av gånger sagt att jag står på tröskeln men jag kände att nu hade hotet fått en annan dimension. Det blev verklighet. I det skedet enades vi om att dricka 2 glas vin till middagen på nyår (detta hände i december) - det gick bra... så drack han en öl medan vi städade nyårsdagen (jag räknade på den tiden). Litet drama. Nästa försök var att han skulle dricka 1-2 glas vin till maten på en personalfest, också jag var helt inne på det och skulle hämta honom 22-tiden. Det fungerade sådär... han var inte onykter men några iofs oskyldiga dricka-kännetecken visade sig direkt. Det blygsamma drickandet motiverades inför kollegerna med att han skulle på en resa följande dag, vilket stämde. När han kom hem från resan drack han direkt sprit som han köpt. Då var uppbrottet nära men han bad om förlåt, från hjärtat ... och DÅ hade polletten ramlat ner för mig och jag ställde kravet noll. Noll, noll och inget annat.

Den våren (2011, första halvåret) inrymde ett antal riktigt tunga situationer men jag såg hans vilja. Under sommaren jobbade han mycket hemma (som typ du har på Oasen kan jag tänka mig)... jobbade kroppsligt tungt och sov. Sov, sov, sov... Ville inte röra sig ute i sommarlivet. Vi levde lite som i en egen bubbla. Den sommaren, alltså ett halvår in i nykterheten ändrades också vår kommunikation på ett markant positivt sätt. Saker (känsliga, svåra, smärtsamma) som tidigare resulterat i dramer bara löstes upp, som när dimma löser upp sig och försvinner. Det var helt fantastiskt att uppleva. Vi kunde komma in på känsliga ämnen utan att relationen brast. Det gav mig stort hopp. Dessutom skrev jag och läste massor här och hade fina vänner här. Det har hjälpt mig mycket och varit avgörande för mig.

Våren 2011-våren 2012 var han i huvudsak nykter - med vita knogar - han led nog mycket även om vi i stort hade det bra. Han tog några korta återfall (1-2-3-4 öl eller GT under några timmar), jag märkte det oftast direkt (några ggr inte alls) men hans tankar kretsade nog mycket runt alkohol. Jag slutade kolla bostäder sommaren 2011 (han blev inte så glad när jag berättade att jag i samband med ett ärende varit och kollat in en lägenhet på vår bröllopsdag... då lovade jag att inte göra så "i smyg" mera)... Jag började känna på djupet att jag skulle stanna, att det blev alltmer stabilt. Jag funderade mycket över min arbetssituation som var krävande och uppfyllde mycket av mina tankar även när jag var "ledig" och började konkret planera en förändring.

Nästan 1½ år efter mitt lämnande (som trots den enda dagen var mycket tydligt) tog han ett rejält återfall på valborg 2012. Då blev han knallfull och en del av familjen var på plats. Även en av våra söner som själv går på AA i "stora stan". Det blev den faktiska vändpunkten. Han fick en läkarkontakt via jobbet (endast 2 besök men god kontakt) och i maj var han med sonen till AA i storstan. Två möten samma kväll och sen gick han till hemmagruppen på orten. Där började hans inre resa. Den första juli samma år hade han nån slags djup upplevelse/insikt 1) "jag har allt kvar" vilket betyder 2) "jag kan dricka allt utom alkohol, dvs t.ex nollöl, och "ha" de stunder som betyder mycket..." (Det handlade just då om att sitta i hamnen i solen med en öl och njuta av sommarlivet) Alkoholfritt eller -svagt (0,5) har fungerat bra sen dess. Men FÖRE detta ville han inte dricka det utan vi drack endast vatten med el utan bubblor. Efter en tid blev jag helt trygg i att det alkoholfria fungerar och nu har vi allt som förr - dukar med fina glas, sitter och pratar länge och dricker några glas av något slag. På landsmötet i Göteborg träffade vi en kvinna med flera års nykterhet som spontant delade samma erfarenhet. Medan vi lyfte i in väskor i bagageluckan - vi samåkte en bit - beskrev hon sin nykterhet och sitt liv som nykter med a-fritt (el -svagt) identiskt som vi har det och upplever det. Det var oerhört befriande och härligt! Hon delade också erfarenheten att detta är känsligt inom AA.

Nu fick du en lång berättelse. En avgörande sak är att jag upplevet när jag läst på och mellan raderna att din man (även flygcerts man) har en annan hållning än Mg har. I grunden. Dock kan jag ju inte uttala mig om det på basen av vad ni som partners skriver om dem. Men så har jag verkligen uppfattat det.

Jag kan inte nog betona hur mycket läsandet och skrivandet, skrivandet, skrivandet här betytt för mig. Kontinuiteten i processen.
Måste sätta punkt nu, hoppas det blev begripligt. Kram, kram / mt

det går väl " sådär "...

Han har tydligen satt en gräns för sej själv på tre burkar öl några gånger i veckan, kan vara därför det dräller av 7,5:or i retursäcken...

Kram!/MB

...för era varma ord.

Jo, det är smärtsamt känna att slutet är nära. Kanske har jag fel och hoppet finns där någonstans. Det väcks och allt blir så levande och rätt när vi är i fas. Det är ju därför jag har så svårt förstå varför han svänger. Just nu gräver han ner sig i ett nytt arbete, vilket är bra såklart, men han gör det på exakt samma sätt som tidigare. Efter all kunsap ag surplat i mig såkan jag se att det beteendet hör ihop med beroendebeteende. Visst, jag arbetar själv mycket, tappar ibland humöret pga pressen, men jag låter det inte gåut över mina nära! Han väljer medvetet bort mig och på ett mycket obehagligt sätt. Nedvärderar och dumförklarar!
När vi tillbringar tid tillsammans funkar vi alltid. När han lämnar och är ensam i lägenheten tar det tre dygn sen är jag bara till besvär.
Han är väldigt egocentrisk, mycket bra i många lägen, men elak och sarkastisk ovanpå ger mig en känsla av sjukdom. Psykisk ohälsa helt enkelt. Jag sernu tydlugt hur han manipulerar folk i sin omgivning med sin intelligens och det är ingen vacker syn.
Så, det var inte bara alkoholpåverkan som gav honom personlighetsförändringarna. De blev bara tydligare tillsammans med alkoholintaget.

Hur fortsättningen blir vet jag ibte helt ännu. Jag måste inte ändra något just nu.

Mulletant, ofta tänkt på dina kloka ord. Jag har säkert inte varit uppmärksam nog men ställer frågan. Hur lång tid var du ensam efter du lämnat din man i tron att allt var över?

Teknisk nykterhet! Jag är inte den rätta att svara utförligt på det. Kanske Adde är bättre ägnad?
Men, i slutet av Birgitta Crafoords bok finns en uppställning. Den var träffande för mig att se.

Jag känner nu hur mycket lättare det är när ag får skriva av mig här! Tack tack tack för ni finns!

Var rädd om varandra!
Kram

Hur gick det med gubbens nykterhet?

/A

Har tänkt på dig.

Det är ju jättebra att du har vänner du kan prata öppet med. Det glädjer mig att du verkar se till vad som är bäst för dig även om jag fattar att det känns sorgligt.

Begreppet "teknisk nykterhet" är första gången jag hör. Är det när man slutar dricka men i övrigt inte ändrar inställning och beteenden?

Kram till dig!