Senaste kommentarerna i forumet

Har inte riktigt kommit in i uppdateringen av forumet, men... lyckas i alla fall få till inlägg :-)

Åh, livet...
Jag njuter - plockar blåbär, sitter vid havet, promenerar i skogen, äter hallon, pysslar i min trädgård, träffar vänner, (och hänger lite med Den Förbjudna Mannen...) - och: lider med barnen: den stora flickan är så arg, slåss, skriker, arg för allt, vägrar lyssna, och jag vet inte vad jag ska göra... Har kontaktat Socialtjänsten igen och de ska höra av sig nästa vecka... Känner mig som världens sämsta mamma: när hon är så mycket arg så blir jag ju sur och arg jag också... Faaan.

Jobbar dock med mental träning: jag kämpar vidare, jag tänker inte ge upp och jag tänker inte låta mig nedslås...
Puh. Jättelätt... Not.

Varför är det ingen som kan hjälpa/stötta/tipsa/råda mig? Varför inte ens en tanke eller reflektion? Är min text för lång för att någon ska orka läsa? Är mitt "ärende" inte intressant eller problematiskt nog för detta forum?
Jag har verkligen ingen eller inget att vända mig till, detta forum är mitt enda hopp.
Snälla, jag ber om era tankar. Finns det verkligen ingen i samma sits? Måste det gått hela vägen till alkoholism/missbruk för att räknas??? Borde vi inte alla vilja stoppa?
Kanske är det inte så många som hänger på denna sida. Får väl helt enkelt söka mig vidare efter råd..

Du behöver inte säga förlåt, tycker det är bättre att säga det som tolkats av de jag berättat :) kan bara tacka o bocka

Förlåt min rättframhet men rädda dig själv medan tid är, innan du nästlat in dig ännu mer i hans liv och problem. Du har ingenting som egentligen binder dig vid honom vad jag förstår, han vill inte sluta missbruka som det låter och det verkar som att du vill ha en annan tillvaro än vad han kan erbjuda dig...
Gå vidare i livet är mitt råd, satsa på en man som kan och vill leva sin framtid i gemenskap med dig. Släpp energi tjuven och lämna över ansvaret för hans liv till honom själv!
Du har Ett liv att leva, var rädd om det och gör det bästa du kan av det! Kram

Ställ ultimatum sök hjälp ellet så är det slut. De där är inget du vill ha resten av ditt liv
va skul, e du gett andra för råd?

Ja jag tycker det verkar som han tar energi... det konstiga är att han inte indirekt bett om de heller, han frågar inte om jag ska komma, ber mig aldrig om någe, visar knappt nå känslor, eller blivit svartsjuk... utan ja vart den som nästan frågat varför han inte verkar angagerad.. de är jag som visar, jag som frågar om vi ska ses osv osv... det är jag som känner att va fan ska ja de för... o sen allt han bara skiter i, varför ska ja finnas då för ...
allt de här blir att ja slösar/slösat energi

Det är en samling energitjuvar dom bara tar och tar, ger aldrig något tillbaka. Man kan ätas upp in på bara benen om man inte
lägger om sitt fokus på sig själv. Försök med det, jag håller själv på med det.
Konstnären

Sant jag lägger otroligt mycket tankar i hur han tänker, va han ska göra, va han väljer osv osv istället för att lägga fokus på mig. För som du skrev hans val är hans.
Jag har snöat in mig länge i denna man... o märkt så många gånger att han kommer inte förändras...
men jag måste förändra mitt sätt, sluta ge o ge till han, försöka hitta ett sätt i vardagen att få sinnesro, att få tillbaka mina egna tankar på mig.. det känns skrämmande men en viss längtan till mig..

Hej Trojja, så bra att du har hittat hit!
Jag känner igen mig mycket i ditt sätt att tänka dvs du fokuserar dina tankar och energi på det enda du inte kan förändra, mannen...
Jag gjorde och gör till viss del det fortfarande.
Med hjälp av forumet och möten via al anon samt mycket läsning på internet mm så har jag ändå kommit en bit på väg.
Det du beskriver är inte ovanligt och jag tror att du kan finna mycket stöd genom att läsa på anhörig sidorna.
Jag har haft stor hjälp av att läsa Sinnesro bönen om och om igen. Ta till mig orden och låta innebörden sjunka in.
Flytta fokuset från alkoholisten och tillbaka till mig själv. Fokusera på mina val, vad jag vill och väljer istället för på honom. Hans val får han själv ta hand om!
Var ärlig mot dig själv, är det här verkligen mannen du vill dela ditt liv med? Vill du verkligen ens ha honom som vän? Vilka minnen vill du blicka tillbaka på, vilka minnen vill du skapa?
Framtiden ligger för dina fötter, äg den!
Kram

Skriver lite funderingar

ja vet inte om nån annan känner som jag, men på nåt sätt känns det som att jag som suttit fast i hoppet om en sund relation med en som missbrukar verkar nästan ha det svårare, det är jag som blir sårad, jag som kämpar, jag som måste tänka på hur jag ska vara, o göra...

det känns som att det är jag som har problem... han åker bara med på att nu är vi bara vänner, o ska inte vara tillsammans som ett par längre, deg är ju jag som måste ta beslutet, för det kan inte han....
jag vill inte låta ego eller dum på nåt sätt men det känns som jag måste vara stark... ja klarar fortfarande inte tala om för våra vänner att det är slut, jag har sagt så förr, men då har vi vart ihop igen....

Sitter o tänker på hur en sund reaktion vore, hur det skulle kanske låta om själva mannen/kvinnan kunde resonera... vi skriver, eller i alla fall jag, hur mitt ex säger en sak men gör tvärtom

Ett exempel i en situation då vi båda pratar om gårdagen...
varför gick du ut igen, du visste jag skulle bli ledsen... då han ser allvarlig ut o säger ja vet, men varför ska du bråka, de va du som började...
ja va konstigt, vi har ju pratat om det här så många gånger... han fortsätter o säger.... ja ja är dum i huvudet, ja vet inte varför ja gör så där

samma exempel fast hur det skulle kunna vara om han va med på att reparera....
varför gick du ut igen, du vet jag blir ledsen.... du trojja det här är inte bra, att jag sårar oss, va tycker du vi ska göra, kanske ja behöver hjälp? Ja kan tydligen inte gå ut på ett tag, eller vi kan göra det tillsammans o ta en middag!

Behöver nog stöttning, för ja vill vi ska få det bra...

jag vet inte hur ni andra får höra de dagen efter, men det som är förvirrande i min situation, är att mitt ex sagt flera gånger dagen efter lite av de sunda exemplet med men inte handlat efter det, så ja trott på det flera gånger, o då har det gått flera gånger med me besvikelse osv

Ja det är jobbigt... men inser att det tar för mycket kraft för mig att hoppas på han ska komma insikt.... de går inte att jobba i en relation alldelles ensam, de måste komma från missbrukaren med...

de blir bara tjat o som en stoppkloss i deras värld... inget ja vill vara längre

Trojja det låter som du haft det väldigt jobbigt. Så starkt att du slitit dig loss. Håll fast vid det som är bäst för dig.
Jag läste boken "Jaget och missbrukaren" i veckan. Den ger en förklaring/beskrivning till missbruksbeteendet som du och vi andra beskriver. Stor igenkänning. Det betyder inte att vi ska acceptera det men boken ger en ökad förståelse. Rekommenderar till alla.

Känner igen det ni sagt...
slitit mig loss från en som förstör oss med att dricka...

han vet också han gör mig illa, så han va med på att vi ska separera, men för nån dag sen sa han att han knte vill släppa hoppet på att de ska bli vi nån dag, sdn igår gick han o drack sig full.... olika ord o handlingar ger de tyvärr...

Vill skriva ner mina tankar nu

han drack igår med, de tog slut för nån dag sen, o jag har problem med att han gör som han gör...
kom hem kl halv 4 på natten...

jag tänker att nej jag ska inte bry mig, men ja tycker han gör sig själv illa.... dåliga ursäkter till att gå ut med... ja har ont i höften l om jag dricker känns det inte....

tycker det är konstigt att det hela tog slut pga det här o han vill inte det, o ändå går han ut o dricker...

ja vet det är inget ja kan göra längre, det är bara det att det påverkar mig

Vi kommer att träffa personal som är vana vid att arbeta med barn som lever med separerade föräldrar, missbruk, aggressioner... Åh, det gör ont i mig - att mina barn skulle hamna i detta...

Ja, mulletant - har läst delar av bloggen du länkade till... Jag är snabb med att tänka "ja, stackars henne, men hon hade det ju så illa, jag har ju inte alls haft det så illa"... Måste stärka mig i att jag hade det tillräckligt illa - det finns grader i helvetet, och det räcker att det inte är bra, man ska inte behöva leva så...

Ja, Adde... ledsen-knappen är bra, men den är så jobbig ibland... Jag känner mig så mycket starkare nu för tiden, men så ibland kommer de där minnena och det gör så ont... Men jag vet att det går över...!
Det låter nog rätt bittert av mig att jag skriver att jag önskar att människor omkring honom förstod hur han varit mot mig... Men ibland gör det så ont - alla som tycker att han är så trevlig och bra - de har ju inte levt med honom när han gapar och skriker, hotar, skrämmer, gör sönder saker osv osv... Men jag ska försöka tänka som du skriver Adde: jag har gjort en bra resa!!!! Jag är inte kvar längre!! Jag är fysiskt oskadd, jag har ett tryggt, eget boende som bara är MITT och barnens och jag har förutsättningar att forma MITT liv.

"Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig."
Tack Adde, för dina fina ord, jag suger till mig som en svamp - jag tog mig ur det, och jag har det bra idag, barnen har det bättre än innan och jag kämpar!!
Pratade med dem som ska träffa mig och barnen - jag blev ledsen när jag beskrev varför jag kontaktat dem, och jag sa att jag kanske överdriver och kvinnan jag pratade med sa "om du överdriver så är det ju bra för då har inte barnen det så jobbigt som du tror, men jag tror inte att du överdriver, kom och träffa oss så pratar vi lite och ser hur vi kan finnas här för er"... Alla dessa varma, fina människor som finns där - så fint att det finns hjälp... och samtidigt så sorgligt - att de behöver finnas...

Kramar ♥

processen seperation är igång.

jag skäms, aldrig skämts för det tagit slut. vet det är bra beslut men känner skam

i förra inlägget berättar du om din ledsen-knapp, jag har en sådan jag med och idag kan jag se att det är sorgen, den läkande sorgen, som rinner ut. Det går längre och längre mellan gångerna men det finns fortfarande sorg som måste få komma ut. Var inte rädd för den knappen, den behövs för läkningens skull.

I nästa inlägg fokuserar du på ditt ex och folket runt honom. Jag kan mycket väl ana hur du känner dig och den ilska som väller fram hos dig. Och jag vet att det är svårt nu att titta på dig själv och klappa dig på axeln för det du åstadkommit men för mig som bara varit åskådare så är det inte svårt att se hur bra jobb du har gjort och, det var vi ju överens om, vilken fantastisk resa du gjort !!

Hur det än slutar i tingsrätten så är du fysiskt oskadd, har ett tryggt boende och har betydligt större och bättre förutsättningar att forma ditt framtida liv.

Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig.

Kram ♥

Tack :)
Kramar

Allt gott i framtiden till dig och vännen. Stanna gärna kvar här, ta del av andras erfarenheter och dela med dig av dina. Kram / mt

Tack för ditt svar mulletant
det stämmer att vi gått isär, och att det är sorgligt med, men det ända rätta o kloka beslutet vi båda kom fram till!

att gå tillbaka startar bara otryggheten oron att nån dag sviker han, nån dag kommer han va full o dum mot mig... att hela tiden ligga på gränsen a hopp o förtvivlan gör bara mig sämre o sämre

Vi går isär ett par och stannar som vänner.

att läsa om dina flashbacks och dina minnen. Och som jag skrev nyligen, vi som följt dig här minns också. Vi kände skräcken, maktlösheten och var rädda för hur det skulle sluta.
"Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt..." avslutar du... Möjligheten att dela med sig via sociala medier har en enorm betydelse - det vet vi ju, vi som skriver här.... För den som skriver, som ett sätt att skriva av sig, dela med sig och få bekräftelse... och för de som inte orkar eller är/känner sig förhindrade att skriva en bekräftelse att "jag är inte ensam" ... Skammen, tvivlet och familjehemligheterna äger oss inte längre. Insikten att "jag är inte ensam" sprider sig. Jag sätter länk till dig till en blogg som jag fick del av via facebook alldeles nyligen, en berättelse som jag direkt tänkte att påminner om din http://lillalotta.bloggplatsen.se/ Tjejen som skriver vill att man delar och sprider för att sprida kunskap. Alkohol verkar inte finnas med men jag tror den är av underordnad betydelse i relationer som präglas av makt och kontroll.

Nån gång tidigare har jag delat en dikt "Credo" här, då med tanke på den förtvivlan över missbruk & medberoende som förenar oss som läser och skriver här. Detsamma gäller våld i nära relationer, en kanske ännu mer välbevarad hemlighet... Ännu. Men det rör på sig, häromdagen kom Carin Götblads utredning med handlingsförslag och den kommenterades flitigt.
Insikten är på väg! Kram, ha en skön söndag / mt

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.
Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?
De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.
Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

Claes Andersson

Vad fint att jag kan hjälpa dig, för du har ju sannerligen hjälpt mig!!!

Idag har jag fastnat i en hemsk känsla -
jag hade en favoritartist när exet och jag blev tillsammans, med enligt exet så var det "jävla psykmusik som bara drog ner mig i dåliga tankar", så varje gång jag lyssnade på det så blev han arg, och förstörde de skivorna jag hade (även om han köpte en del nya senare...), men jag har liksom inte kunnat lyssna på den artisten efter det... Men jag jobbar på att "ta tillbaka" min favoritartist, och överlag går det bra - men idag blev det katastrof! Jag lyssnade och plötsligt kom en låt som jag inte riktigt hört på länge, och det var som att vara tillbaka vid köksbordet i hans lägenhet. Jag hade inte flyttat in ännu, och vi hade bara varit tillsammans i kanske 4-6 veckor, men han var arg för något, och jag försökte hålla mig undan och lysnnade på X. Jag hade försökt stänga in mig i köket, och satt med ryggen mot dörren, för jag bara önskade att han inte skulle komma in till mig... Men, så klart kom han in dit, gapade och skrek, och slet ut CDn ur CD-spelaren, bröt sönder den och slängde den...
Fy faaan - att jag stannade... Jag förstår det inte själv...

Vi är mitt i tingsrättsgrejer, och jag har i veckan fått ta del av hans ombuds bemötanden - han har bland anant skickat med diverse arbetsbetyg och vänner som skrivit intyg om hur fantastisk exet är: omtänksam, snäll, fin, duktig, engagerad och aktiv - och det var ju den bilden jag också hade, tills vi blev tillsammans och han visade sig vara allt det, varvat med att han oändligt många gånger skrikit allt från h*ra och f*tta tilla tt kalla mig galen, mentalsjuk, i behov av vård, tryckt upp mig mot väggen, hotat med att ta livet av sig, att göra mitt liv till ett helvete, förbjudit mig att prata om vissa saker, vänt på saker jag säger, påtalat att han är bra och jag är inte det, hotat barnen, lämnat oss i dygn utan attt vi kunant nå honom... jag har inte kunnat träffa vem jag vill utan att få kommentarer om jag träffat någon annan/om jag inte vill vara med honom eftersom jag vill träffa kompisar/jag har varit borta för länge... Han har gapat och skrikit, vägrat prata, vänt på saker jag säger, allt jag gjort har varit fel; allt från att jag gråter falska tårar, mina förlåt betyder ingenting, mina förklaringar är påhittade, han har kunnat påtala att jag är tjock, ful osv "för han måste göra mig lika ledsen som jag gjort honom så att jag ska förstå hur ledsen han är så att jag inte gör om det" - hur faaaaaaaaan ska jag få tingsrätten att förstå att det var så jag levde? Jag levde inte med den där fantastiske, tillmötesgående, karismatiske, engagerade och fina mannen som hans vänner såg ett par timmar någon gång då och då...?
Det gör mig så jävla ont, så himla ont så jag har inte ord...
En av hans vänner är läkare - och tänk om hon möter en sådan som jag var förra året: en så knäckt kvinna som bara gråter och knappt vet vart hon ska ta vägen, vad hon ska göra för att hennes barn ska komma undan ett himla psykfall som förtrycker dem, vad ska hon säga då? "Åh, din man är fantastisk, så vänlig, snäll och omtänksam och karismatisk" - för det är ju det han med största sannolikhet är utåt sett...

Fint att han har vänner som tycker om honom... Och jag är hemsk - för jag tänker "jo, jag vet att han är bra på sitt jobb, men jag önskar att alla visste hur han är hemma, hur han behandlade mig och sina barn när ingen annan såg, då skulle ni inte tycka så mycket om honom...". Jag önskar att de kunde få läsa mina dagboksanteckningar, att de kunde få höra mina inspelningar när han väser fram till mig "Din jävla hora, du förstör mitt liv, jag komme råka och ta livet av mig nu, och det är bara ditt fel, nu kommer du straffas med att du har tagit ett liv" - allt medan barnen hörs gråta i bakgrunden...
Men oavsett - jag kommer aldrig kunna de dem en bråkdel av den rädsla jag känt, när jag legat ihopkrupen på badrumsgolvet, för att det var det enda rummet som gick att låsa, eller när han jagat mig runt i huset och skrikit "jävla torrfitta, det fattar du väl att jag måste ha andra än dig när du är så jävla äcklig och aldrig låter mig sätta på dig, du ska fan bara ut ur mitt hus, fattar du det - mitt hus och du kommer aldrig få någonting för det finns ingen som vill ha en sån som dig" (ett hus som vi tillsammans köpt, men han betalat lite mer på...)
Fy fan. Jag borde bara vara glad att jag är därifrån, men det gör mig så ont - väldigt många människor tycker att han är fantastisk - fin, snäll, kunnig och mycket medkännande, och dessa människor tycker nog att jag bedriver en häxjakt...
Hur ska jag bara kunna låta det hållas - jag önskar att jag kunde få komma ut med min historia, att de kunde känna bara en liten del av det jag känt...

- vart tog du vägen? Vi tänker på dig! / mt

och välkommen hit! Ditt inlägg är en ledsam berättelse om svek, löften, hopp och besvikelse, nya försök och nya svek... Samma berättelse som återkommer gång på gång här. Om jag förstår rätt så skriver du att det tog slut häromdagen - och det är bara att gratulera dig till det valet - även om jag förstår att är sorgligt och gör ont. Din f.d kille verkar ha mycket långt kvar till sin insikt och ett verkligt val till ett nyktert liv. Du har gjort en sorglig erfarenhet om alkoholens/missbrukets makt över människan - ta den erfarenheten med dig i livet, det finns alltför många som drabbas. Allt gott till dig! Sommarkram / mt