Senaste kommentarerna i forumet

...forumsyster.
Jag är så glad för din skull.
Det tar tid att vända men det går, det är du ett bevis på. Är stolt över dig och din styrka och handlingskraft.
Först ska allt praktiskt skötas och sen lappa och laga själen. Några ärr är svåra leva med och endel smärtor släpper aldrig utan något att lära sig leva med. Så är det för mig i alla fall. Det går, det tar tid men det går!
Önskar dig en bra tisdag.
Kram och var rädd om dig, du är viktig!

...tack flygcert.
Hade någon frågat mig för en månad sen hade jag inte kunnat drömma om att det kunde kännas så här.
Nu är jag lycklig!

Önskar dig såå gott Sorgsen!
Stor kram

...som vet efter sängvältarförsöket är här med sin familj och spänningarna vid förra mötet med maken är som bortblåsta. Ville bara tillägga det! Är så glad och lyckligt lottad över min icke fördömande familj.

Ny kram

...kära ni.

Jag har haft min inställning och åsikt klar.
Lite som Adde att han får själv säga vad han vill/när/om. Jag har samtidigt sagt att om någon frågar eller situationer uppstår så kommer jag aldrig ljuga.
Svepande svar inför kollegor eller andra gör mig inget. Varken jag eller maken gräver ner oss i ingående förklaringar så det är och har alltid varit lugnt. Däremot nu när mina allra närmaste är här och umgås i flock över dygn så blev jag trängd när första kvällen blev semestersnack som vit lögn inför bekanta. Oförargligtoch oproblematiskt med dem men jag vill ju inte ljuga inför mina barn.

Inget mer har hänt och vi umgås och mår allihop så livet fortsätter på den ljusa stigen och vi njuter varandra.

Kram på er

min inställning klar från första början :

JAG skulle stå för all info om MIG själv !

Självklart fungerade inte det utan det snackades OM mig men inte MED mig och jag blev förbannad och skällde på berörda inom familjen.

Och det där är fortfarande viktigt för mig, JAG ansvarar för MITT liv och vill själva svara på frågor eller undringar om det. Jag behöver inte tolkhjälp !

Trots (eller kanske tack vare...) att jag är alkis så är jag ändå en människa som idag kan stå för mina handlingar och det stärker mig och min självkänsla. Och jag kan idag välja om jag vill svara på en fråga eller neka om jag tycker den är tokdum. Jag varken behöver eller vill ljuga så då är det enklare att säga som det är. I 99 fall av hundra är frågestunden över efter mitt svar :-)))

Grattis i förskott !! Kram ♥

Semester, det är du värd!
Vad du vuxit, sträck på dig.
Underbart att följa din tråd.
Kramar, för det är du värd!
/A

ditt dilemma. Vad säger maken? Kan ni planera tillsammans vad ni ska säga, hur ni ska förhålla er?
Kramar och allt gott/ mt

...nu mår jag sådär. Haft underbara dagar/veckor men igår kväll blev jag trängd!

Maken är hos mig, vi mår bättre än jag vågat tro.
Vi umgås mest med varandra utöver kollegorna. Med dem blir inte samtalen så personliga.
Igår kom min kusin hit och idag kommer fler nära.
Det som stör mig nu är något som jag själv har stor del i.
Jag har sagt att jag inte tänker ljuga om makens alkoholism.
Igår kom mer direkta frågor som "har du semester nu eftersom du kan vara här"
Inget som störde mig att det blev halvlögner från maken. Jag teg!
Det kan kvitta inför dem vi kanske träffar en gång om året. Men om några timmar dyker mina syskon och barn upp.
Jag vägrar ljuga in mig inför dem!
Jag vill inte viska i örat till dem heller, om hur det egentligen är!!
Hur f-n gör jag nu?
Maken är nykter, varm, snäll, omtänksam...allt gott...jag vill ju inte ställa mig framför honom och alla och peka finger åt honom.
Jag är så stolt över honom, vi har tillsammans börjat få ordning på samtal och öppenhet.
Ska jag bara släppa detta de få dagarna alla kommer till annat land för fira min födelsedag?
Vi mår ju bra och maken dricker inte och är fräsch och klar i huvudet...
Jag vill ju inte stå och peka finger åt mannen jag älskar. Han har ju precis vänt sitt destruktiva liv. Hur gör jag nu???

ser att du är inloggad. Hoppas livet är fortsatt gott.
Kram / mt

Du får så gärna skriva min tråd, men inte om det handlar om att kvinnor fastnat i fel tankar.

Kram

Jag är ledsen över att jag inte läste igenom dina tidigare inlägg innan jag lade in mitt eget. Jag gjorde bara en allmän reflektion utifrån min egen erfarenhet. Jag lovar att inte skriva mer på din tråd ;-)

Tack för kramen Adde, behövde den. Nej han har nog inte slagit sin botten och frågan är om han gör det eller fortsätter till döden.Det som är det värsta är att han kommer hem och börjar med att ljuga och lägga skulden utanför sig själv alltså skylla på min tillitsbrist, det är värre än själva återfallet. Om man nu kan kalla det återfall, tiden är väl för kort ändå för det. Ja jag har svaret, jag måste ta hand om mig själv nu, det här går inte!

...för era ord. De behövs. Jag ska berätta något. Det finns ingen, absolut ingen jag pratat med om det här. Har vänt och vridit på tanken om vem som skulle orka lyssna, men ännu inte hittat någon. Alla lever i sin egen vardagsstress. Hur skulle någon orka med min historia? Problemet är bara att jag så desperat behöver någon. Någon som lyssnar.

Jag vet varför det är så här dock. För tretton år sedan lämnade jag honom. Ingen stöttade mig. Ingen. Och jag vet varför. Jag sa inte sanningen. Jag sa inte att hans alkoholproblem redan då fanns och höll på kväva mig. Jag behövde luft, behövde fly ut. Jag gick tillbaka. Kommer jag någonsin våga lämna igen?

Jag ångrar det inte idag, vi har haft fina stunder. Vi fick fler fantastiska barn... Vi gifte oss. Det blev bättre. Sen blev det sämre igen. Nu är det värre än nånsin. Idag åkte jag och barnen iväg en stund. När jag efter några timmar pratade med honom på eftermiddagen hörde jag att han hade druckit. På väg hem ringde jag igen. Han hade lovat en sak som han givetvis inte fixat. Han svarade på femte samtalet. Sömndrucken med hes röst. Han hade somnat av sitt rus, klockan sju på kvällen... Jag frågade vad han gjorde och han sa att han var på väg till jobbet! Helt väck. Han sov i soffan. Väl hemma med hjärtklappning besannades mina farhågor.

Värst är barnens ömmande blickar mot mig. Mamma, vi ser och vi förstår, försök att inte bli arg. Andas mamma. Orden jag läser i mina barns ögon behöver de inte ens uttala. Han stank sprit. Jag dog lite till.

Idag skulle vi firat vår tolfte bröllopsdag....
Blev en hemsk dag,berättade idag för vår yngsta son att vi ska flytta isär igen.de äldre sönerna fick veta det i Fredags.
Nu är det fjärde ggn gillt.
Han har druckit sedan i onsdags nu.
Han kom nyss hem och tjafsade lite tog med mer öl ,men stack ut igen och klockan är 23:30 han ska ju jobba i morrn?
Vet inte var han sover men jag orkar inte bry mig heller.
Yngsta sonen frågar inte ens var sin pappa är,då är det väl något som är helt galet.
Jag får så ont i magen när han kommer hem.
Vill bara att han flyttar snarast så det blir lugnt här hemma.
Har känt av min ångest hela helgen,vikten bara går neråt.Nu väger jag som när jag var tonåring.
Det här är nog bara början på eländet ändå,han kommer bråka med mig ringa på fyllan o må skit.
Men en dag i taget....
Nu ska jag försöka sova om det går med alla tusen tankar.
Känns ändå skönt att jag berättat för barnen och dom förstod mitt val
Tur jag att är sjukskriven så att jag orkar med den här vidriga processen,den är hemsk....

efter vad jag förstår av dina åsikter ovan så ser jag nog gärna att du inte kommenterar i min tråd mer - genom dina inlägg så försvarar du att min sambo tagit sig rätten att misshandla mig psykiskt och även vid några tillfällen fysiskt; hota mig såväl som hota våra barn, förstöra/göra sönder mina och våra saker, kalla mig diverse saker, spendera alla våra pengar och försatt oss i ekonomiska trångmål,
och dessutom ha sexuella relationer med flera andra kvinnor, samt att överlåta sitt eskalerande alkoholmissbruk skyllas på mig.

Det är fakta - inte att jag har låst fast mitt tänkande.

Att du är bitter på din fru kan jag förstå, men det är ditt val att göra något åt det - och att göra något åt det är i mina ögon inte att trycka ner andra.

Ta hand om dig, Villervalle.
Och alla ni andra - ta hand om er!
Jag har haft några tunga dagar, men jag är glad idag.
Jag har varit på fest i helgen, jag har haft besök av bästa vännen, umgåtts med två nyfunna vänner, haft det lugnt och skönt, slappnat av, tränat lite. Snart är det semesterdags.
Jag har fått massa skäll av ex-sambon, men jag satte hårt mot hårt. Jag kan.

KRAM

Just nu känner jag mig så tom....
Försöker att hitta saker att se fram emot- svårt att ha framtidsdrömmar. Måste börja lära mig att leva i nuet. Måste börja älska mig själv- hur gör man det?
Hemma är allt ett enda vaccum- vi går om varandra och han gör sitt och jag mitt. Jag håller fullkomligt på att spricka. Finns inget VI... Men det är ju inget nytt.
Summa= inget nytt händer i mitt liv. Kanske sker det förändringar med korta steg som jag just nu inte ser i min bubbla. Förändringar hos mig själv. Sambon är nog inte mogen för förändring- för honom är jag bara luft. En luftbubbla som sköter om hans barn, lagar hans mat, handlar hem hans mat, städar hans hem och ser till att han har rena kalsonger.....

Jävla skitliv!! Det är bara jag som väljer.......... Det är bara jag som kan göra vad som är rätt för mig.

känner starkt för din besvikelse och frustration. Uppenbarligen har ju inte karln slagit i sin botten än. Nu är ju beslutet helt upp till dig om hur du ska göra och jag tror du har svaret redan.
Lycka till !
Kram ♥

Jag har känt under behandlingstiden att han inte riktigt menar allvar även fast han gjort väldiga framsteg, eller så har han manipulerat. Han kom i alla fall hem i tisdags efter nio veckors behandling. Jag hade längtat och börjat hoppas alldeles för mycket. Dag två eller möjligen dag ett var han i gång igen. Jag upplevde första kvällen att han var lite märklig, hemskt trött och ev. kände jag en svag alkoholdoft, är inte säker det kan ha varit typ rakvatten. Dagen efter åkte jag bort på en tre dagars kurs. På eftermiddagen skulle han börja på eftervårdsbehandling. Han ringer och berättar att det inte blev något eftersom terapeuten bett honom blåsa och han blev så kränkt av det och drog. Självklart tror jag inte på honom när han säger att han inte druckit. Efter några samtal fram och tillbaka erkänner han att han druckit 4 folköl efteråt, som han hade kvar hemma. Går man nio veckor på behandling och vet att man har öl hemma så ser man väl för fan till att slänga dom om man menar allvar. Det helt fantastiska är ju också att allt är mitt fel, för jag inte litar på honom och för att jag åkte på en planerad utbildning, annars skulle det ju inte hänt. Det är så uppenbart att han planerat detta och förmodligen gått på sina knogar utifrån att han vetat att han skulle dricka när han kom hem. Det är nästan komiskt hur han tycker att jag inte fattar nåt och att han tycker att han har rätt att vara arg på mig, helt otroligt på ruta ett igen. I morse kom ett sms där det står jag är klar nu, jag behövde göra det här på mitt vis. Men jag är också klar nu känner jag. Nu jävlar får det vara nog. Händer det här tro för att jag ska fatta någonting nån gång.Just i dag känner jag mig färdig med honom, vill inte ha mer med honom att göra och jag hoppas verkligen att den känslan håller i sig!!

precis som Framtidsdrömmar skriver - din berättelse är så vanlig, så vanlig här. Även din funderingar och känslor. Läs, läs och skriv gärna. / mt

Du beskriver så bra hur många av oss här inne känner. Jag vet precis hur du mår just nu och vad du lider. Säger som de kloka rävarna här inne; Fortsätt läs i alla trådar och få styrka.

men jag tror att det är bättre om jag avstår att kommentera för att inte rubba cirklarna.

Ha det Gött!

VV

nu är ju inte problemet, som jag har förstått det utifrån vad flygcert skrivit här, att kvinnor och män har olika syn på saken. Jag vet inte om du har läst hela flygcerts tråd men om du gör det så kanske du kan se att det finns stora problem såsom alkoholmissbruk och våld i nära relation.

Visst söker många av oss till den här delen av forum för att vi "låst fast vårt tänkande", det är liksom en del av att vara medberoende. Som tur är så har vi sökt oss hit för att vi inte längre vill ha det så och vi är många som har blivit stärkta av våra forumvänner, sett nya perspektiv, sett att det finns en väg ut. Och visst är många av oss här kvinnor, likaså på alanon. Varför det ser ut så kan bli en väldigt stor genusdiskussion. Jag, personligen, är säker på att det inte är lättare för kvinnor att "låsa fast sitt tänkande" än män. Bara för att en man inte stannar hos sin alkoholiserade fru, betyder det inte att han frigjort sig mentalt, vissa är bittra i år efter. Varför en kvinna oftast stannar längre än en man hos sin alkade "bättre" hälft tror jag har att göra med hur maktbalansen mellan kvinnor och män i en relation ser ut, något som också speglar samhället i stort.

Jag får känslan av att du inte skrev här för att stötta utan att du tagit på dig en roll som forumets trickster. Hoppas jag har fel.

Min erfarenhet av delat föräldraskap är allt annat än positivt och det verkar som om kvinnor och män har olika syn på saken. Min fru övergav mig för en yngre casanova och allt var frid och fröjd tills han dumpade henne. Då började kommunikations problemen. Hur lite jag brydde mig, hur lite jag bidrog ekonomiskt, att jag inte deltog i tillräckligt många utvecklingssamtal. You name it. Fy fan. Forumets sida för medberoende är många fall en sida för kvinnor som låst fast sitt tänkande.

Ha det Gött!

VV

bara tala om att jag använt en del av dina länkar och spridit vidare, Sorgsen :-) Fint att du plockade fram dem :-)