Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet hur svårt det är att lämna någon. Min exsambo var ibland väldigt snäll och omtänksam, men däremellan fruktansvärt elak, hotfull, hade kontakt med andra kvinnor osv. Sedan jag lämnade honom så kommer ju ändå känslorna upp ibland - den fina/goda/mysiga sidan av honom tycker jag ju fortfarande om. Däremot har jag insett att det inte går - för oss finns ingen väg tillbaka. Det kanske finns det för er, det säger jag ingenting om eftersom jag inte känner er/vet något om er (ni har ju en stor skillnad i att han inte utsatt dig för psykisk och till viss del fysisk misshandel), men ett råd som jag skulle vilja ge dig för att hjälpa dig just nu är att vänta med att svara, "sov på saken"!!!!!

I början av vår separation fastnade jag alltid i massa förklaringar, tankar och undringar om oss osv. Men sedan kom jag till insikten att det inte hjälper, snarare tvärtom. Detta är hur jag försöker göra:
när jag får ett meddelande från honom så väntar jag med att läsa det tills jag känner mig stark, jag läser och låter mina känslor stilla sig innan jag svarar. När jag skrivit ett svar läser jag det flera gånger och skalar bort alla känslor eftersom de bara trasslar in mig i något som jag inte kan gå in i eftersom det bara sårar mig, får mig att skriva saker i stundens hetta osv.

Försök andas och vänta lite!
Kram

Förstår att du är arg, ledsen, irriterad, besviken och en massa annat. Men jag tror att det är bra om du klarar att packa väskan och lämna honom. Du verkar så klar och så klok, vad gott om/att du känner så! Nu låter jag kanske kall, men jag menar bara att stötta/peppa dig:

Det finns bara en person som kan hjälpa honom - han själv.
Han kommer inte bli hjälpt förrän han väljer att hjälpa sig själv = ta tag i sina problem.

Du har gjort allt du kan, och förmodligen ganska mycket mer än så, och det tror jag är viktigt för dig själv (av egen erfarenhet:) du vet med dig att du gjort allt, om du tvivlar så kan du försöka tänka efter och då vet du innerst inne att du gjort allt du kunde, och det är en bra känsla att känna att man inte bara gav upp pga en fylla eller ett dumt ord - du har stannat, kämpat och utstått, mer än du behövt!

Nu kan du inte göra mer - om han väljer att försöka sluta dricka så är han en människa i Sverige - jag har förstått att det på många sätt är svårt att få hjälp, men det finns faktiskt hjälp, så om/när han bestämmer sig för det så kan han vända sig till många olika instanser: AA, sjukvården, socialtjänsten, behandlingshem osv. Det är hans val - och det är han som måste välja det.

Jag håller med Adde: Du gör helt rätt som lämnar!

Ta hand om dig - hur vill du leva ditt liv?
Stor kram från en som önskar att jag hade varit så stark och så säker när jag trots allt lämnade min sambo.

finns det ingen som kan hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt. Om man är en fara för andra eller sig själv kan man begära LVM (lagen om vård av missbrukare) men den innebär enbart att du blir satt på ett ställe där du får nyktra till och äta upp dig lite. Ingen behandling alltså.
Du gör rätt som drar.

Hej!

Måste skriva av mej för jag är så arg, irriterad, besviken och trött på vården, som inte finns.
Gubben har legat mer eller mindre dyngrak i två veckor nu och jag är skitorolig att han ska sluta leva.
Idag ringde jag till akuten och fick till svar att han måste komma frivilligt och blåsa noll om de ska kunna hjälpa honom.
Hur f*n ska han det när hela han stinker sprit?

Fick då rådet att ringa 112 eller socialtjänsten om jag anser att det är fara för hans liv.
Visst är det väl fara för hans liv när han bara ligger och dricker. Men det tyckte inte dom.
Ringde 112 och blev hänvisad till att beställa "liggande sjuktransport" även kallad ambulans.
Efter mycket diskussion kunde de skicka iväg en transport.

Den kom väldigt snabbt, en eloge till de som kom.
Med lite lirkande och prat gick han med på att åka med.

Kom dit och prover togs, vilket visade att många värden låg normalt, men i hans fall är de låga.
Inget akut alltså!

Efter två timmars väntan kom läkaren och gubben hade börjat bli sitt irriterande lilla jag!
Han ville bara åka hem där hans kompis "flaskan" väntade.

Han ifrågasatte allt som läkaren sa och läkaren blev även han lite irriterad men höll masken bra.
Han skulle inte stanna för det hjälper inte honom och tyckte inte om att jag pratade om vad jag tyckte.
Han körde ut mej när han skulle prata med sköterskan och fick henne till att koppla bort honom från mätarna.

Men för att göra en lång historia lite kortare, allt slutade med att han åkte med hem och träffade sin väntande kompis.

Jag har nu gjort mitt sista försök att rädda honom från spritens klor!
Jag ska packa mina saker inom det snaraste och försvinna ur hans liv så han får lugn och ro!

Tack för att ni tog er tid att läsa detta och hoppas ni får det lite enklare när ni söker hjälp.
Ha det gott. Sköt om er för jag ska i alla fall ta hand om mej, det enda jag kan göra just nu.

Kram från tekla.

just nu eftersom jag haft ett riktigt "återfall". Min ex har ju hört av sig med jämna mellanrum och dessutom velat ses ett par gånger. Han har inte på något sätt bett att vi ska bli tillsammans igen, men ändå skrivit att han saknar mig och hela tiden undrat hur jag mår. Han berättade också att han klarat fem dagar utan alkohol, vilket löjligt nog fick upp mitt hopp igen att han verkligen vil sluta. Så vi träffades i söndags igen några timmar över en kaffe och lite kortspel. Och utan att vara medveten om det innan hade jag nog byggt upp förhoppningar att vi skulle kunna prata lite om vad som pågår med honom just nu. Men det blev just inte så mycket med det. Istället berättade han hur kul han hade haft med sin kusin i fredags kväll när de suttit och snackat hela natten med en flaska snaps och hur sur hans brors fru hade blivit att de inte kunde vara tysta...suck! Och detta helt i förbigående som att jag skulle tycka historian var rolig... Ena sekunden medveten och motiverad och nästa låstas han som om han vore vem som helst som festar lite...
Nåja, vad som gjorde mest ont var iallafall att han kändes så främmande - det var som vi plötsligt var normala bekanta bara. Och sen grinade jag i tre dagar och sa till mig själv att nästa gång han hör av sig ska jag banne mig inte svara och bryta kontakten helt... iallafall tills jag inte är kär längre!
Och sen skrev han idag igen om vad han hade hittat på under dagen samt frågade vad jag gjorde och hur jag mådde. När jag inte svarade kom frågan igen och då kunde jag inte motstå utan frågade vad det skulle tjäna till och hursomhelst bryr han sig väl inte ändå eftersom han inte ifrågasatt separationen överhuvudtaget. Och efter många långa sms med förklaringar hit och dit slutar det med att jag frågar om det är helt kört, om det finns känslor kvar från hans sida och om vi kan hitta någon annan lösning än definitiv separation. Tämligen patetiskt!
Det tyckte nog han också, för något svar fick jag inte på det...

Om han inte ber om ursäkt för sådana förskräckliga missbruks beteenden (handlingar). Då är du ju han som är rädd, för sig själv.
Han mår nog minst lika dåligt själv och det där gör han för o lyfta sitt lilla huvud ovanför vattenytan.
Det finns en person man inte kan ljuga för och det är sig själv. Det skapar ångest!
Du gjorde rätt!! Vissa dagar är man ju inte på topp o allt är tungt jag brukar tänka att det är nu jag växer som människa, rannsaka dina känslor skriv ner dom. Prata med en god vän, sätt dig o kör lite mindfullness eller något annat. Unna dig tanken att du duger som du är för att det är just du!

puh, jag vet att jag kan välja - bra dagar gör jag det och mår ganska bra... Men dåliga dagar har jag svårt att välja "rätt".

Ibland är jag stark och ibland, som idag, känner jag mig så oerhört sårad när han behandlar mig som han gör- det är han som varit så oerhört aggressiv, det är han som gjort sönder saker, varit med andra kvinnor, hotat - och ändå trycker han upp i ansiktet på mig att "nu har han lagt det där bakom sig "att jag betedde mig så illa och lämnade honom", han är inte så besviken på mig längre så nu kan vi börja samarbeta"... Ibland så önskar jag bara så att han kunde säga någonting om att "jo, jag vet att jag hade fel kontakt med kvinnor, jag borde inte ha förstört saker, hotat och skällt, hotat barnen osv. Förlåt", men det kommer ju aldrig hända... Och jag försöker inse det och jobba vidare ändå.
Och jag vet - jag låter honom fortfarande skrämma mig, när han ringer så kryper jag som en ledsen hund - jag blir tyst, jag pratar mycket tystare och är rädd att säga fel sak...
Jag vet att jag låter honom ta makten ibland, men jag är inte starkare än så just nu.

Halloj,
Ja kan skriva som motpart har haft ett beroende bakom mig och separerat och flyttat det var det tuffaste beslut jag tagit.
Har varit drogfri i 2 år nu ordnat tillbaka hela min tillvaro. För mig var det nödvändigt att lämna mitt gamla liv.
Jag valde dock att självmant söka in på behandling 12stegsprogrammet, min sambo gick 3 veckor också för medberoende.
Vi har en relation idag som är bra.
Har du vänt dig till Alanon? jätte bra o prata med människor som har ett medberoende.
Det finns en bra bok av Kaj Pollak som heter "Att välja Glädje", rekommenderar den.
Där du kan få lite infallsvinklar av att inte projicera andras beteenden måeenden på dig själv.
Det kanske låter hårt men ingen annan än du själv kan få dig att må dåligt, bara du själv kan välja hur du ser på saker o ting och vilka tankar du väljer att tänka. Du är själv ansvarig för ditt tillfrisknande, det gäller lite att våga:)
Stor Kram o Lycka till

Ja, nu sitter jag här, som den sura, griniga, ledsna.
Och exsambon påtalar hur nöjd han är med hur det har blivit mellan oss, att han "varit lite besviken" på mig, men att nu har han inga svårigheter att tänka att han har minsann inga problem att kunna umgås med mig nu, och han tror att vi kan komma överens om allt, han ahr lagt allt bakom sig...

Och hur jag än gör så framstår jag som bitter, inte samarbetsvillig och den som sätter sig på tvären.
Jag vill inte prata, jag vill inte träffas, jag vill inte känna mig överkörd. Jag vill inte vara ledsen, jag vill att det ska vara ur världen, att vi hade löst allt.

Känner mig som en sådan förlorare - jag är den som lämnade och någonstans trodde jag att jag skulle kunna vara en bra människa som förlät och lade det bakom mig - men det är han som glömt allt och tycker att han har det bra nu, och jag... ja, jag är som sagt bitter och inte alls samarbetsvillig, enligt hans mått.

Jag vet att jag inte är trevlig nu, men jag fattar inte hur det kan bli att han ska vara den som går ur denna striden som en vinnare också - det har varit så hela vårt förhållande och när jag för en gångs skull hade chansen att komma undan, så blev det ändå han som bröt ner mig

När jag läser det jag skrev under rubriken "Att genomföra ett ultimatum" så tänker jag också att det var en klok människa som skrev det. Men, som Flygcert skrev, förnuft och känsla är inte alltid ihopkopplade och stundtals så känns det som om en helt annan person skrev det där. En person jag vill vara men inte alltid är, om ni förstår vad jag menar. Jag får gå tillbaka och läsa ibland vad mitt förnuft har för råd till min känsla när jag har svårt att få ihop tankarna. Jag låter kanske schizofren men jag är bara en helt vanligt lagom störd medberoende... och så mycket mer.

Fika med en vän idag på eftermiddagen, sedan ska jag puppa in mig med filmer och kanske till och med festa till det med en hallonsoda och chips. Regnet öser fortfarande ner.

Kram

Välkommen hit till forum.

Ja, jag känner igen beteendet. Har själv växt upp med en pappa som drack och som vuxen haft/har en nära relation till en alkoholist. Jag känner igen ilskan, det dåliga humöret och lättkränktheten. Många alkisar vet om att de dricker för mycket men reagerar ändå starkt och går i försvar om de konfronteras med det. Jag bråkade ofta på min pappa dagen efter han druckit och betett sig illa men även då jag fyllde i hans minnesluckor och berättade att hans egen dotter fått torka upp hans piss och byta kalsonger på honom, så blånekade han till att han skulle ha alkoholproblem.

Det är möjligt att han kommer gå i försvar och kanske som du skriver inte vilja prata med dig. Jag skriver inte detta för att skrämma dig, men det är bra om du försöker vara så förberedd som möjligt. Oavsett vad han väljer att göra, neka, gå i försvar, stänga ute dig, fortsätta dricka, till och med försöka ta sitt liv, så är det hans val och inget du ska lasta dig själv för. Kanske kan du skriva ett brev till honom? Du behöver inte ens ge honom det men då kan du liksom öva på vad du vill säga, utan att vara rädd för hans reaktion eller motargument. Det finns ju också en möjlighet att han kommer tycka det är skönt att hemligheten är "out there" och att du bryr dig om honom och din mamma.

Har du pratat med din mamma om det här? Det kanske kan vara en början till att åtminstone bryta det outtalade. Alkoholism i en familj har beskrivits som "en flodhäst i vardagsrummet", något som alla måste lägga märke till men som ingen låtsas om. Ett första steg är just att sluta låtsas som om det inte är ett problem, det man gör då är att underlätta för alkoholisten att dricka. Du kan också uppmuntra din mamma till att söka anhörigstöd. Det finns många sätt att göra det på och hon kan vara anonym, du också. De flesta kommuner har beroendecentrum där man som anhörig kan få råd och stöd. Det finns också al-anon som är som AA:s motsvarighet för anhöriga till alkoholister där man kan lyssna och dela med sig till andra som är eller har varit i liknande situationer.

Och ja, min pappa fick hjälp, eller snarare så tog han den. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom p.g.a. hans drickande. Två år senare sökte han sig själv till AA och efter ett tag kontaktade han mig. Det spelade ingen roll hur mycket jag tjatade på honom när jag bodde hemma eller ens att jag bröt kontakten. Beslutet och viljan att sluta dricka och insikten att han själv måste söka hjälp för det var tvunget att komma från honom själv.

Kanske inte lät så peppande det här. Jag vet att det är svårt. Jag vet också att det kan bli bättre, även om din pappa inte slutar dricka så kan man som anhörig få det bättre.

Kram på dig!

... också från mig!
Du är så klar i din tanke, och jag förstår likväl att det är två helt olika saker att vara klar i hjärtat och klar i hjärnan - jag förstår att du har det svårt, men gör som du känner är rätt!!

Kram

hos mig också. Varmt stilla regn. Kram från mig också till kloka fina Du ♥ / mt

stark lugnande kram är allt jag kan bidra med nu. Jag har sån respekt för din kunskap och ditt ställningstagande om ditt egna mående, jag har så mycket att lära av dig.

Kram ♥

är jag ledsen på dig! Och som jag ser och förstår det har du kämpat betydligt mer än jag... jo, jag menar det. Jag ska gå igenom det du nämner
hot - aldrig mot mig, däremot att skada sig själv
fysiskt våld - aldrig (slagit sönder 2-3 saker har han gjort)
psykiskt våld - ja, t ex med hot om att skada sig själv i desperata lägen
ilska mot mig och barnen - praktiskt taget aldrig
kontrollerande utöver alkoholismen - i viss grad men inte överhuvudtaget jämförbart med det du beskriver
Nej, jag kan inte alls känna igen min man i din beskrivning av din man.
Jag har aldrig känt/tänkt att du skulle banalisera eller förminska mina eller nån annans svårigheter här.
Ett äktenskap/en samborelation i ömsesidighet och jämlikhet kan inte den ena fixa. Det är det som är hela grejen liksom.

Så bra att du skriver om det här så får du spegla dina reaktioner... jag tänker att du tar på dig ett oerhört ansvar för att det ska bli "rätt". En fin sida men som också kan bli betungande för dig om andra "tar för sig"...
Kramar, kramar / mt

Det visade sig att det återfall som fick min alkis att hamna på sjukhus för diverse fysisk skador, trots allt inte var hans botten. Nu, två veckor efter händelsen, tycker han så synd om sig själv och dricker folköl för att "hantera". Vägrar gå in i diskussioner om folköl. För mig är det solklart att det inte handlar om mängden/alkoholstyrkan utan om ett beteende jag inte kan acceptera.

Det var alltså inte hans botten men det var definitivt min. Att se någon man älskar blåslagen och i smärtor och skammen i ögonen, var på något sätt tydligare för mig än när jag själv blev fysiskt skadad p.g.a. hans drickande och det beteende som följde.

Jag har inte velat styra hur han slutat dricka. Bara varit nöjd över varje fin dag utan alkohol vi haft tillsammans. Jag tror faktiskt att han måste söka hjälp för sitt missbruk på riktigt. Träna och bita ihop funkar kanske ett tag men sedan när "shit hits the fan" så finns ingen beredskap för att kunna hantera det svåra som händer i livet och alltid kommer att hända, oavsett man dricker eller inte.

Vi har kunnat prata om och på varsitt håll bearbeta det våld som tidigare varit. Vi har gått/går på möten hos mansjour/kvinnojour, jobbat på en tillit tillsammans. Allt det är stort och bra men även om jag anser oss båda kommit oerhört långt i den processen och vet att våld i nära relationer inte är samma sak som alkoholism så kan jag självklart inte riskera att vara tillsammans med en man som tidigare har haft en våldsproblematik och som väljer att dricka. Oavsett hur mycket han lyckats ändra på sitt beteende och tankar i form av våldsanvändande så vet jag att det också handlar om känsloreglering och impulskontroll, något som kan suddas ut på en sekund med alkohol i kroppen.

Mitt ultimatum var alltså att om det förekom alkohol så skulle jag gå. Jag valde att stanna efter återfallet för att jag ville avvakta och se vad det innebar men nu när han dricker efter två veckor igen så kan jag inte längre se det som ett tillfälligt återfall. Separationen underlättas såklart av att vi nu har skilda boenden. Den biten har vi redan klarat av. Den känslomässiga biten är såklart desto svårare. Jag älskar den mannen men det räcker inte.

Det är svårt. Trots att jag vet vad som är bäst för mig så får jag bita mig i tungan för att inte ringa och säga att jag saknar honom och vill ha honom hos mig igen när jag vaknar mitt i natten med en fantomdoft av hans nacke på min huvudkudde. Likväl får jag bita mig i sms-tummen när jag känner mig arg och vill skriva romanlånga sms där jag förklarar vilken idiot han är som inte fattar vilka konsekvenser hans drickande får och hur dum han är som väljer alkoholen framför mig och att han inte fattar att all tid hos mansjouren och det arbete han gjort där med sig själv är helt verkningslöst så länge han fortsätter att dricka.

En del av mig hoppas och tänker att det här kanske ändå var hans botten, att det bara tar en tid för honom att kravla sig upp. Även om det är så så har jag inte råd att vänta. Jag har inte sagt det till honom men om det är så och han på riktigt söker hjälp, går på AA-möten, beroendecentrum, behandlingshem eller liknande, så kommer jag förmodligen ta honom tillbaka. Jag vill inte kräva det, av rädsla för att han ska "gå med" på det bara av rädsla för att förlora mig och inte för att han på riktigt vill det för sig själv.

Det regnar här och jag lyssnar på gammal raspig blues och gråter ibland. Som en klyscha, bara att jag lämnar whiskydrickandet till bluessångarna. Men det är verklighet och det blir mer verkligt när jag skriver ner det.

jag hoppas att du inte tog det som att jag inte förstår att ni också haft svårigheter, för det menar jag verkligen inte.
Däremot vet du ju Mt, att jag många gånger lastar mig själv för att jag inte kämpade så som ni gjort. Jag förstår så klart inte hur ni haft det, men jag förstår att det alltid är svårt, jobbigt och hemskt med missbruk. Däremot förstår jag ju allt mer av skillnaden - alla kan bli arga ibland med rätta eller inte, och alla alkoholister kan bli arga - de kan behandla sin respektive illa i olika situationer, men ni har ju som du skriver tillsammans i era förhållanden lyckats lösa det. Jag vet att ni lämnade och att det fick era respektive att göra nya val. Men i mina ögon har jag ju ofta bilden av att ni har haft det som jag (hot, lite fysiskt men framför allt psykiskt våld, mycket ilska mot mig och barnen, kontrollerande utöver alkoholismen) och ändå kunnat lösa det, och då tänker jag ofta att jag är svag (precis som sambon sagt...) och det känns inte som det stämmer, även om jag har all respekt för att ni har haft många svårigheter så verkar det inte alls finnas samma tendenser hos era respektive som hos min...
Nu svamlar jag lite, men jag vill verkligen att du/ni ska veta att jag inte banaliserar, jag förstår att det varit svårt, en lång väg och ett gemensamt arbete.
Däremot som du skriver - jag tror att jag skulle ha fixat, men vi var två...

Stor kram, hoppas du inte är ledsen på mig?

det är inte så att "(tex Lelas och )Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa..."

Det är inte så flygcert att JAG fått till ett fungerande förhållande igen... Jag gick! Eller tog bilen och for min väg med det mest nödvändiga och några kära saker. DET gjorde att han vände väg (steg 1). Visst var det jobbigt efter det också men hela tiden efter det har riktningen varit klar (steg 2 och 3 kanske man kan säga).

Det är inte heller så att han inte behandlat mig illa. Jag har också upplevt svåra saker, inte samma saker som du, men svåra och smärtsamma som dyker upp ibland ännu. Men nu kan vi tala om dem - förresten tala har vi kunnat längs hela vägen, det är grunden, de tillfällen då samtalet brustit är undantagen - vi kan tala om svåra situationer, om skuld och skam. Det är stor skillnad mot den hållning din exsambo visar mot dig.

"...så har jag bara inte förstått hur man kan göra det" skriver du. Det är inget som den ena kan göra.

Du har gjort det du kan, tagit hand om dig och ditt liv. OM han skulle vilja att ni blir en familj igen har han ju alla möjligheter att visa det - eller hur? Åtminstone har han haft alla möjligheter - och han har inte tagit chansen på ett kärleksfullt och öppet sätt, enl vad jag kan förstå.

Ursäkta osammanhängande text.. är på väg på ett möte. Kram / mt

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

och fastnade i några ord av Mammy Blue...

Anteckningar för min egen skull:
Hon skrev att hennes sambo blev "snällare och tjatigare" när han dricker. Det ger mig lite lättnad - jag fastnar så lätt i att exsambons ilska var förknippad med alkohol, på något sätt att alla som dricker i ett missbruk blir sådana och när jag har läst om tex Lelas och Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa... Men det har inte riktigt gått in i min hjärna. Jag behöver "bara" acceptera att så arg som min exsambo blev (och ibland blir) så varken orkade, kunde eller ville jag stanna.

Ja, en veckas nykterhet var värt att firas tyckte han, det blev en vända tlll systemet... Han har ganska långt till sin botten, så jag får nog vänta. En evig tur att jag är så lugn och säker på min nykterhet att det inte bekommer mej det minsta. För ett år sedan hade jag snott de tre burkar jag snubblade över i morse och druckit upp dem själv efter jobbet...

är verkligen inte lätt - styrkekram till dig!
Kul ändå att du kan hitta positiva saker att glädjas åt mitt i sorgen - och en veckas nykterhet är såklart något att fira!
Och att kunna hoppas är skönt, bara det inte bäddar för ny besvikelse... Men du verkar så klok och har ju själv erfarenhet av att sluta, så den risken är nog inte så stor i ditt fall!
Håller tummarna att det håller i sig!

i magen verkar vara en bra strategi. Jag har fått kämpa för att inte leta tomburkar, systembolagskvitton, oöppnade burkar, tecken på fylla etc, har försökt att inte lptsas om att problemet finns, men varit brutalt uppriktig med mina egna problem. Idag kom han helt appropå ovh meddelade att han varit helt nykter i en vecka. Bedriften blir inte mindre av att han har semester. Så glad jag blev, det blev nästan, nästan så att det gick lättare att hantera att jag nu på eftermiddagen akut fick åka till veterinär och avliva vår älskade katt.

Det finns hopp om sambon också!

Hej, Framtidsvännen! Det var länge sedan jag tittade in på forumet, men nu ville jag se hur det går för dig. Jag tänker ofta på er som blivit mina forumvänner, även om jag inte syns här så ofta just nu.

Så jag vill bara lämna ett litet avtryck här, och säga att jag önskar dig allt gott. Och precis som flera andra redan har skrivit så måste man faktiskt inte nöja sig med att livet är "rätt ok och åtminstone inte jättedåligt". Man får faktiskt lov att önska sig ett liv på sina egna villkor, där man kan vara helt och fullt trygg och lycklig. Du är värd ett sånt liv, vet du det?

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.