Senaste kommentarerna i forumet

Hej flygcert-vännen!
Jag har inte varit så aktiv på forumet på ett tag (som du ju säkert har märkt) men tittade in nu för att se hur det går för dig. Och vilken härlig läsning (54 olästa kommentarer bara i din tråd...) som mötte mig här!

Du är så bra, tjejen! Förstår du hur stort det är, det du har gjort?

Massor av kramar!
/H.

PS. Och tack för blommorna och chokladen som jag läste mig till i mitten av tråden... :-)

och skriver lite om mina tankar-

du skrev lite i min tråd om att din kille inte är så elak som min var?! Är han elak så hoppas jag att du väljer att lämna så snart du kan!!
Men i vilket fall så måste du visa att du menar allvar med att du inte är nöjd med hans alkohol-vanor och val. Det typiska som vi alla medberoende gör är ju att vi tjatar, hotar, skäller, bönar och ber, gråter, undrar, tröstar, hotar, skäller osv osv, men likväl stannar vi - och det går snabbt för en alkoholist att inse att vi bara kommer med tomma hot.

Och det finns ju även exempel på de som lämnat och därmed visat allvaret, och då har alkoholisten nyktrat till och sedan har de till slut kunnat leva tillsammans ändå (tex Mulletant och Lelas). Men de har ändå visat att de är beredda att lämna.

Känn efter vad du vill, hur du ser ditt liv framför dig, och försök göra ett val. Jag tänker på dig.
Kram

Tack för ditt inlägg i min tråd!
Ja, fy - man förstår inte mycket som rör sig i den där alkohol-hjärnan... Jag ska gå in och läsa din tråd (om du har någon?) - har du bestämt dig för att lämna?
När jag äntligen vågade säga rakt ut så blev min sambo sååå arg, men som du skriver - det blev han ändå så det gjorde ingen skillnad, han hade bara blivit arg för något annat annars...

Lycka till till dig, och mig!
Jag har precis pratat med en bekant, och tyvärr berättat lite kort om mitt liv och sambon - ångrar mig bittert, vill inte att hon ska prata om oss "på byn"... Blä, dumma mig, men kunde inte hålla mig i ledsenheten...

Kram!!

....hur dom tänker, personer med alkoholproblem. Du och jag kommer aldrig kunna förstå det, vi kan lära oss acceptera det, vilket jag fortfarande inte gjort med min pojkvän. Han är ju så bra egentligen, eller var det åtminstone....
Jag har inte alls samma situation med ett barn och så illa "kontrollerande" som du har av din sambo. Men det är inte långt därifrån och det är kanske där vi landar om han inte får hjälp. Han har tyvärr inte insett allvaret eller hans problem riktigt även om han nu är i en nykter period och säger att han vill sluta dricka. Jag är också rädd för hans reaktion när jag säger att jag vill lämna, men någonstans måste jag ändå tänka "det lär bli ett helvete när jag säger det men vad lever jag i nu då?"
Jag är precis som du i tankarna "lämnaintelämna" konstant, när vi har det bra är det ju fantastiskt men han går inte att lita på. Det borde väl räcka som anledning till att göra slut för oss båda?

alla tankar till dig och lycka till oss båda som förtjänar bättre.
/S

Har tänkt så mycket de senaste dagarna efter vårt senaste gräl/samtal. Jag har kommit fram till att det är svårt att vara "egoist". När jag försöker göra sånt som är bra för mig och som jag mår bra av- då ska det ifrågasättas och ratas. Det är inte så lätt att stå upprätt och stå på sig i dessa lägen när man alltid satt alla andra främst. Jag har ändå kommit fram till att han ska inte få hindra mig att ha kul med mina vänner, hindra mig från att träna på min lediga tid eller hindra mig från att vara social.
Det måste ju ändå vara hans ansvar att ta hand om sina känslor vad gäller svartsjukan och rädslan att jag är ute med någon annan. Ja, jag har trampat i klaveret, sårat honom djupt och kränkt honom när jag för 2 år sedan var otrogen. Jag tycker att jag fått sona mitt brott både nu och då- hur länge ska han hålla på? Vår relation har ju inte en chans när den ömsesidiga tilliten är borta för jag litar ju inte på honom heller. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte varit otrogen vare sig före eller efter den gången och att jag inte haft kontakt med killen en enda gång efter detta. Det spelar ingen roll vad jag säger för min sambo är fast besluten om att jag har kontakt med honom och att jag flirtar hej vilt när jag är ute. Återigen- jag är en glad tjej och det vill jag också kunna få fortsätta att vara.
Känner mig ändå beslutsam i att jag ska fortsätta att göra saker jag mår bra av. Dock är det så drygt när det efter någon vecka tas upp och det haglar anklagelser som inte är sanna.

Var bara tvungen med detta inlägg att påminna mig själv om hur viktig jag är i mitt liv!!
Kram

Precis - det kanske bara är det fysiska jag saknar - får mycket av barnen, men det är inte bara det... När jaa kände doften av exsambon blev det ju alla saker - det manliga, det mysiga, den starke, och sedan är det ju som du skriver - det betyder ju kanske mer att jag saknar det fysiska än just honom. Hoppas jag - ibland tror jag ju att om jag inte höll distansen så hårt som jag gör så hade jag kanske gått tillbaka? Jag tror inte det och hoppas inte det, men... Min hjärna har uppenbart inte fungerat som den ska tillsammans med honom.

Jag har fått ett mail från honom - och det kan ju fortfarande vara skrämmande: att han kan bli så arg för så små saker?? Han tycker inte att jag avslutar mina mail på ett trevligt sätt och då ser han det tydligen som sin livsuppgift att rätta mig... Dessa små saker är viktiga för mig att se: att vi har så lite kontakt som vi har nu, och ändå hittar han saker att korrigera hos mig, att skälla på osv - det tolkar jag som att om vi skulle flytta ihop igen (vilket jag ju sagt att jag inte vill och vilket han upplyst mig om att jag minsann försuttit mina chanser till;-) ) så skulle hans beteende vara ungefär som innan - för om vi skulle spendera mer tid ihop så skulle han ju få ännu fler saker att korrigera och bli arg för osv... Bra att jag tänker på detta och uppmärksammar vad som händer i våra kontakter.

Blir lite fylld av längtan när du skriver om vännen du sov med - jag har en vän som jag känt länge (med undantag för de år jag levde med exsambon) och vi skulle nog kunna ha det så, med risk för att det skulle hända mer och det vill jag inte riskera...

Tack Markatta för snälla ord till mig! Forumet är oändligt värdefullt - dels att få all återkoppling, dels att få "skriva av sig" och inte minst att jag är anonym så jag kan vara helt öppen med mina tankar: ingen känner igen mig, ingen kan döma mig, tvärtom: ju ärligare jag är desto mer får jag ut av att skriva!

Kramar!!

så minns jag att jag också saknade det där fysiska. Inte direkt sex utan just som du skriver kramar, hålla om/vara omfamnad och att sova tillsammans. Det är ju inte alls konstigt, oavsett man haft en bra eller dålig relation. Att gå från att ha sovit bredvid någon, kanske under flera år, till att sova ensam, skapar en saknad i muskelminnet. Människor mår ju bevisligen bra av fysisk kontakt, taktil massage används ju bl.a. inom vård och omsorg.

Nu generaliserar jag men jag tycker att svensken överlag är dålig på fysisk kontakt. Det är snabba kramar, klappar på axeln, även då gamla vänner möts. Fysisk äganderätt kopplas tyvärr ihop med parrelationer vilket jag tror är en del av det som underlättar för att vi ska fastna i s.k. farliga relationer. Vi har ett behov av fysisk närhet som enligt samhällets norm bara kan uppfyllas i en parrelation. Det ses som konstigt om två vänner håller hand på stan(om det inte är tonårstjejer) eller om vuxna vänner håller om varandra och sover tillsammans. Det är synd tycker jag för all kroppskontakt är ju inte alls sexuell men i vårt samhälle kopplas det nästan uteslutande ihop med att man också har en sexuell relation. Det ser olika ut i olika kulturer.

Sorry för att jag flummar iväg i din tråd men det du skrev just om beröring väckte tankar och minnen hos mig. Minns när jag under några år var singel och tröttnat på one night stands och upptäckte att det inte alls just då var sex jag sökte när jag började sova tillsammans med en kompis då. Alla runt omkring utgick ifrån att vi hade en sexuell relation när vi egentligen bara mådde bra av att sova bredvid någon man gillade och kände sig trygg med. Mysigt att vakna tillsammans och äta frukost på helgen. När jag sedan blev tillsammans med en kille så slutade vi med det, antar jag var rädd han skulle bli svartsjuk eller att jag bara helt omedvetet accepterade att i en parrelation så "äger" man ensamrätten på kroppskontakt även oavsett den är av sexuell natur eller inte så finns det ju outtalade gränser för hur länge en kram får pågå till exempel.

Summa summarum så tror jag inte man ska koppla ihop en sådan saknad av en person man upphört ha en relation med med kärlek. Det är så mycket annat också. Du är väldigt bra på att sätta ord på dina känslor och tankar. Jag uppskattar verkligen din ärlighet i den process som ännu pågår. Jag gläds med dig i ditt nya liv. Du ger hopp till så många!

Kramar

... och undrar hur du har det?

Tänker på dig!! Hoppas att du har en skön sommar, att ni njuter tillsammans och är lyckliga, och att det är därför du inte skrivit på länge!!
Varm sommarkram!!

om att G i G är den 21a september. Kram !!

Tack, eller vad jag ska säga, Framtidsdrömmar! Men jag vill gärna ta det som en komplimang.
Jag vill inte hålla näsan för högt upp i luften (det kan ju komma in i regn, haha...), men jo, jag är glad att jag hade modet! Det kommer du också ha en dag! Jag finns här för dig! Det har inte varit lätt och det är inte lätt varje dag, men helheten är bra, god och underbar på många sätt.
Du är värd bra saker, du är värd att få tänka på dig och ditt liv.

----
Och Tack Mt!! Tack för så fina ord, från fina dig till mig - "Jag är glad att jag mötte dig och ännu mer glad över hur du tag steget och förändrade ditt liv!" Och återigen måste jag skriva till dig - hur glad jag är att jag mötte dig, så oändligt glad! Du underbara människa - du är en verkligt fantastisk människa, tack för allt du gjort för mig, skrivit till mig, tipsat mig om - tack!

Jag läser Nilsonnes bok, och läser långsamt och försöker ta till mig, försöker öva. Och det hjälper mig. Jag kommer nog behöva läsa den många gånger, men så skönt det är att inse att jag behöver inte låta tankar stanna i mig, fastna i mig - jag kan försöka styra bort dem!

Jag blir glad av dina ord om min "analytiska och organiserade sida", för det stämmer överens med hur jag själv tänker om mig i allt större utsträckning.

Tack för versen:
Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Så vackert och så härligt - jag har redan kopierat den för att ha kvar den. Ja, mina drömmar ska få leda mig ibland. Mina husdrömmar är starka, jag ska vårda dem ömt!

---

Jag har varit ute med en vän. Hade en så härlig kväll - så avslappnad, ingen alkohol, mycket folk och mycket trevligt. Det är första gången på oändligt länge som jag varit ute på det sättet. Och jag kände mig som en kossa nyutsläppt på grönbete - oj, vad många människor det finns?! Vart har alla människor varit de senaste åren i mitt liv? Haha, ja, jag kan nästan skratta högt. Jag har ju knappt vågat titta på människor de senaste åren, av rädsla för att bli beskylld för att flirta, titta för mycket, titta på fel person och allt det där vanliga...
Tänka att jag fick sitta där med min vän och bara titta - långa män, långa kvinnor, korta män, korta kvinnor, snygga män, vackra kvinnor, blonda människor, rakade huvuden, skäggiga, mörkhåriga, iklädda klänningar, shorts, transparent, skjortor, gympaskor, sandaler, högklackat, halsband, örhängen, tatueringar...? Ja, oj, jag var helt slut när vi gick - jag hade så många intryck att det var svårt att smälta. Allt detta för att varje gång jag varit ute, med eller utan exsambon, så har jag inte vågat titta på andra människor.

Men...
Jag har tänkt ibland att jag ska läsa min tråd, jag har aldrig gjort det - jag har inte orkat... Men nu kanske är tid?
Jag är ju så nöjd på så många sätt, men ibland är det som att allt det där hemska, jobbiga, sorgliga inte har hänt... I mitt huvud har jag inte haft det så illa, "det är så många som har det värre"...
Under förmiddagen mötte jag exsambon - han var nyduschad; fortfarande lite blöt i håret, nytvättade & fräscha kläder, sådär snäll & tillmötesgående och lugn, och framför allt så kunde jag känna doften av hans rakvatten. Den där manliga, underbara doften förde mig tillbaka till allt det mysiga, det go'a, härliga och bra... Jag överväldigades av minnen om hur vi kunde ligga nära, han låg bakom mig och höll om mig så att vi låg extra nära, han klappade mig, smekte mitt hår och han luktade alltid så gott... doften fick mig att tänka på alla kramar, all närhet, allt gott, hur skönt det var att ha någon att kramas med... Och jag ville bara kasta mig om halsen på honom, bara krama honom, få känna hans starka armar runt min kropp, få känna mig så där liten och omfamnad som jag kunde känna mig i hans stora, muskulösa armar... samma armar som jag nästan glömt hur de kunde användas till att kasta saker, hålla fast mig (men nästan aldrig slå mig), att jag de sista åren inte ville vara speciellt nära, att jag så många gånger var rädd när han använde sin stora kroppshydda för att trycka upp mig mot väggen så att jag inte hade någonstans att ta vägen medan han stod och skrek mig rakt i ansiktet...
Det kanske jag behöver påminnas om i min tråd?! För när jag skriver dessa korta rader här ovan så blir jag så oändligt ledsen, för det är som att jag glömt... Alla de där härliga kramarna var härliga, men de överväger inte allt det andra - jag valde ett nytt liv.

Jag tänker som Mt - vad är bättre idag...?
Och vad fint tänkt av Mt om att faktiskt inse att man har ett val - det är inte helt enkelt.

Idag tänkte jag av en händelse på när ett par grannar till mig och exsambon plötsligt skilde sig för tre år sedan. Då förstod jag någonstans innerst inne att jag skulle kunna lämna min sambo. Sedan malde det i mitt huvud tills det blev akut. Men inte ens då kunde jag ta beslutet, inte förrän flera månader senare, av full ångest och tankeverksamhet, flykt och förnekelse och ännu mera ångest.
Men en dag finns inget annat än just ett val, ett aktivt val att stanna eller att lämna.

Var rädd om dig - du har bara ett liv.

av en händelse (osannolik sådan) och i ett helt annat sammanhang stötte jag idag på en mening:

Det svåra är inte att välja - det svåra är att förstå att man faktiskt har ett val.

Då tänkte jag på dig. Kramar / mt

blogginlägget läste jag 7 februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag läste Carina Bång varje dag då och det har hjälpt mig mycket. Liksom forumet - jag minns faktiskt inte om jag hade börjat skriva på forumet då ännu men åtminstone läste jag många gånger dagligen. Då var forumet min livlina. Verkligen.

Det är du och bara du som kan ta makten över ditt liv!

Visst - kanske det blir bättre morgon (idag). Vad är det som är bättre då? Vad har egentligen förändrats? Är det dina tankar om den situation du sitter fast i nu eller är det situationen? Det finns förändringar på ytan och dom som rubbar grunden - och det där vet du ju förstås. De är inte ovetskap det handlar om. Det vet jag. Och hur svårt det är.

Det väcker känslor och gör ont i en bredvid-vandrare att se hur en annan väljer att sitta kvar i en fångenskap som egentligen är ens egen. Här på forumet är vi verkligen maktlösa inför andras liv och val. Vi kan bara berätta om oss själva och ta tillvara andras speglingar.

(Om jag minns rätt så skrev vi om julsakerna julen 2012. Hur tänker du fira jul och nyår de här året? Det är mindre än ett halvår dit.)

Hur är det med dina samtalskontakter?

* * * * *

Såg nu ditt inlägg till flygcert och kom ihåg en text som jag läst ibland där det passat sig. Delar med den till dig:

Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Kram, kram / mt

jag blir i mitt hjärta när jag läser! Din analytiska och organiserade sida har hela vägen lyst igenom i dina svar och nu arbetar du med dina styrkor för dig och ditt och barnens liv!

Jag känner så väl igen tankarna runt dem som lämnar/lämnat forumet utan att sätta punkt... Som bara är borta. Ibland visar det sig att människor fortsätter läsa utan att skriva och så kommer det en hälsning mitt i allt. Ett par gånger har nån tittat in och berättat att en supande sambo dött. Några bloggar också och några blir vänner på facebook, under nick eller som de personer man är. Men lite är vi som skepp som möts i natten... och vi lämnar spår i varandras liv.

Jag är glad att jag mötte dig och ännu mer glad över hur du tag steget och förändrade ditt liv!

* * * * *

Efter att jag skrivit detta ovan lästa jag Framtidsdrömmars inlägg i din tråd och då kom jag ihåg en liten text som jag läst ibland när det passat sig. Sällan har den känts så rätt som när det gäller dig. Den handlar om dig!!!

Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Kram, kram, kram! Sommarglädje! / mt

Jag försöker göra det jag vill, stå för det jag vill, den jag är osv. Sambon lyckades återigen igår få mig att känna att jag "känner fel".
-Det är fel av mig att träffa mina vänner och gå på dans och ha roligt när vi har det så dåligt.
-Jag träffar andra och bjuder ut mig när jag är på dans.
-Jag gör ingenting hemma- har inte lagat mat på flera veckor enl. honom.
-Jag kan då minsann inte må dåligt, jag som sover som en stock varje natt.
-Jag måste vara ute bland folk för att visa upp mig och få uppmärksamhet (det är det han säger när jag vill att vi ska tex. ta en promenad och gå ner till samhället när det är div tillställningar)

Det blev så mycket sagt igen mot mig igår så idag är jag helt tom, återigen. Jag är en social och glad tjej som älskar livet- han ska banne mig inte få ta ifrån mig livsglädjen och viljan att träffa folk.
Idag är ingen bra dag- kanske blir det bättre i morgon.

Jag vet var han vill ha mig; på en pidestal, hemma, vid spisen, på affären för att handla mat, i tvättstugan för att tvätta. Jag ska se till att hemmet är städat och att barnen har det bra och sköts samt finnas till hands i sängen.
Allt utöver det är inget som är viktigt; att jag vill äta sunt, umgås som ett par, motionera, träffa mina vänner och göra roliga saker. Han tar ifrån mig glädjen- mår inte han bra ska ingen annan heller få må bra.

Kära Flygcert, jag avundas ditt mod och beslutsamhet. Önskar att jag kommit lika långt som du. Jag är glad för din skull. Det du beskriver i punktform är precis så som jag, i mina drömmar, har det.
Kram på dig och njut av livet.

... är nu!

Ibland känns det ensamt, ibland är jag ledsen över att mitt förhållande med barnens pappa inte höll, ibland är jag orolig över att jag inte ska kunna ge barnen lika bra saker/goda förutsättningar som andra...

Men jag har just idag återigen slagits av tanken att jag har det ganska bra, och mycket bättre än tidigare! Jag njuter så av
- att göra saker som jag vill och inte ens behöva tänka tanken om någon kommer bli arg på mig för att jag är sen, pratar fel eller säger fel sak eller pratar med fel person osv.
- ha sparat ihop en buffert - det är första gången på flera år som jag har en buffert (sambon shoppade upp alla våra pengar och mer därtill, och jag är kontrollfreak och vill ha en summa för oförutsedda utgifter, nu har jag det!!)
- ha ett eget boende som jag tar hand om, jag behöver inte ansvara för en sambo som alltid var för trött för att hjälpa till med matlagning, handla, tvätta, städa, plocka undan osv. Nu blir det så lite att fixa eftersom jag aldrig låter det bli en jättehög! Skönt!
- ha tid att försöka jobba med att styra mina tankar! Jag har inte på flera år haft någon som helst tid att kunna tänka en egen tanke - allt handlade om hur jag skulle göra sambon nöjd, hur jag skulle hinna med att ta hand om hemmet och barnen och hinna jobba...

Ensamheten är ibland slående: vänner som bara vill umgås parvis finns det många av. Det är lite jobbigt, och inte minst sommartid - nu är ju alla lediga tillsammans och har planer tillsammans, men jag försöker hänga på så gott jag kan. Och imorgon ska jag och en återupptagen bekantskap gå på konsert, bestämt idag!! Åh, jag är nöjd.

Och jag är överraskad - jag känner inte igen mig själv! Innan jag träffade sambon såg jag mig själv som lite osäker, lite rädd för förändring och att jag inte var så drivande. Nu kan jag på vissa sätt se mig som lite osäker men också på många sätt se mig som ganska säker, jag är lite för förändring, eller snarare lite avvaktande inombords, men jag är ganska på och framför allt så är jag väldigt driven och drivande i många situationer och på många sätt. Att det tog mig tid att lämna sambon är en sak, men sättet jag gjorde det på och hur jag gjort med många saker i mitt liv, är att jag undersöker alla möjligheter, planerar och organiserar, vänder på varje sten och blir till slut oerhört säker på mitt beslut. Jag känner mig stark där.

Jag drömmer om ett eget hus, men jag försöker stanna i nuet och vara nöjd i det jag har. Men drömma kan jag alltid göra!

Jag förstår att det är många här som lämnar forumet, eller i alla fall blir mindre aktiva, när livet blir lättare, men jag undrar hur det går för alla - Sorgsen? Och inte minst de som skriver några inlägg här som vittnar om att det är allt annat än lätt eller bra i deras förhållanden/äktenskap, men sedan försvinner de bara... Härdar de ut tills vidare? Överlever de? Jag är så glad att jag vågade ta steget - trots all min rädsla och sorg: jag lämnade och jag har ett mycket lättare liv idag; ett mycket lättare, bättre och härligare liv på så många sätt!! Tack alla ni som hjälpt mig!!

att det blev klart!
Och så bra att du ser att det inte skulle blivit bättre om du stannat. Ta hand om dig och njut av livet:)
Kram,kram / mt

Tack Mt, för klargörandet! Det var viktigt för mig, för först när jag läste era inlägg så tänkte jag att jag har ju också skrivit om att min exsambo måste ha något annat än "bara" alkoholism... Men alles ok!

Jag har börjat se Flight. Har inte kommit så långt, men den verkar bra!

Tack Eken! Ja, ibland är jag lätt förvirrad, men ibland är allt så solklart... Men jag hade inte kunnat stanna.

Tack Adde. Tack! Jag har nog nästan inte vågat fråga riktigt innan - jag är så rädd att jag gjort fel som lämnat , för att allt skulle kunna bli bra när han slutat dricka, men jag ser/hör och får veta allt mer och det finns inget som tyder på att allt skulle vara bra om jag stannat. Han fortsätter med sina vredesutbrott och de inträffar ju betydligt mer sällan eftersom vi pratar så sällan nu, men det tolkar jag som att de hade fortsatt i vanlig stil om jag stannat.

I år slipper jag hålla mig undan för att vi vill olika saker med våra liv!!
KRAM

Välkommen hit!

Att känna oro för någon som står en nära är inget litet problem. Visst finns det grader av helvetet men det i sig är ju ingen anledning för att stanna kvar och invänta en ännu värre helvetestrappa. Sedan tänker jag också på att desto tidigare man gör något åt ett problem ju lättare har man att ta sig ur det. Många är vi nog som stod på det där första trappsteget och tänkte att "men det här är väl inte så farligt, ännu" för att sedan knappt märka hur gränserna hela tiden nästan obemärkt skjutits fram till ett "hur fan kunde det gå så här långt". Förminska inte dina egna känslor kring det här. Det finns alltid någon som har det värre. Alltid. Men det betyder inte att det du känner och upplever som problematiskt i ditt liv inte ska tas på allvar.

Vill din pojkvän inte göra något åt sin situation så finns det inget du kan göra. Kanske finns det oavsett en poäng att prata med hans pappa? Dels för pojkvännens skull, att problemet liksom är "out there" och han inte kan ljuga om det (svårare för en alkis att ljuga för en annan alkis) men också för din skull så tänker jag att du säkert kan få goda råd från någon som faktiskt själv har erfarenheterna av att bli fri från alkoholen och som säkert kan förklara mycket kring hur alkisen funkar och få hjälp att undvika de där fällorna som är så vanliga. För det är svårt.

Ta hand om dig!

...det kanske är så att en anhörig kan fördröja tillfrisknandet. Jag är ju själv alkis och har läst mest på beroendedelen, men har även en sambo som är alkis light, dvs det ställer bara till för honom själv, vi andra märker det knappt. Därför har jag ju också läst och kommenterat lite i den här forumsdelen.
På en fråga i en annan tråd fick jag svara efter att ha grubblat en hel del över om det skulle varit svårare eller lättare om familjen ställt ultimatum om mitt drickande. Det var en svår fråga eftersom jag redan lagt av, men en grundtanke som kom ganska fort var att jag de få gånger familjen sa nåt om mitt drickande direkt gick i försvarsställning. Gör man det, kommer man aldrig att inse sanningen, man håller på och putsar och vårdar sina flaskor, sitt ihopljugna liv, och tror på fullt allvar att man har det så bra som man kan. Ända tills kraschen kommer...

Skönt för dej att du nu kommer ta hand om dej själv, det är du värd!
Kram!/MB

både Adde och Mulletanten, kloka som få båda två.
Som Mt skrev så är ni ju tre nya, skriv i varandras trådar, vädra era åsikter, farhågor, frågor etc.

Kram!
/MB

Tack så jättemycket för hälsningen Adde och Mulletant!
Jag vill att ni och Lelas och Berra och alla ni andra som har gett mej så mycket styrka och mod som jag nog inte förstod när jag läste det.
Jag har ju hoppas att något ska hända som gör att han får upp ögonen men det har bara fördröjt det hela.

Men insikten kommer när tiden är mogen och allt faller på plats!

Han vet nu att jag kommer att lämna honom och nu är det som om han måste bevisa att han klarar sig, vilket i den takten han har nu inte kommer att bli så länge, tyvärr! Men hans val och hans liv.

Det känns så skönt att det är öppet för alla att läsa och skriva här nu igen för forumet BEHÖVS!!!

En jättekram till er alla från tekla.

på efter Adde om att man inte kan sluta åt någon, eller tvinga, hota etc.
Man måste ha en inre vilja att sluta.

Dessutom kan ju en alkis lura i en exakt vad som helst, så lögner är svårt att kontrollera.

Mvh MB, fd lögnexpert, nu nykter och sanningsenlig... :-)

Tack Adde för ditt svar, det här är bland det svåraste jag någonsin gjort och upplevt. Jag uppskattar allt stöd jag kan få. Och det är skönt att veta att man inte är ensam.

/Sandwich