Senaste kommentarerna i forumet

Tack Sorgsen och alla ni andra som mejlat och tagit kontakt utåt ang forumet!
Jag har använt självhjälpen ganska mycket på sista tiden. Tycker att den kan vara till hjälp om man faktiskt loggar in där mer eller mindre varje dag och reflekterar över övningarna.
MEN utan forumdelen skulle nog endast självhjälpen kännas mycket halv! Precis som Adde skriver är det för alla nya som söker efter hjälp ovärderligt att få läsa om andra i samma situation. Jag tror knappast att jag själv skulle ha orkat fylla i diverse övningar om inte forumdelen funnits att läsa i först.
Så tack igen och håller tummarna för att era påtryckningar ger resultat!

Adde, dina ord och berättelser utifrån dina erfarenheter betyder mycket för mig. I mångt och mycket känner jag igen mig mer i det som skrivs på alkisdelen av forum. Även om jag inte är alkoholist så är jag i mycket en missbrukarpersonlighet. Jag har missbrukat benzo, mat alltså bulimi och även självskadebeteendet är ju ett form av missbruk som man döljer, skäms över, är oerhört svårt att sluta med och som gav kraftiga abstinens. De som levde nära mig under de åren uppvisade/uppvisar ju också många tecken på att vara medberoende. Jag blir snurrig i huvudet när jag tänker på hur många förgreningar det finns av missbrukare och medberoende, som sedan skapar nya missbrukare och medberoende.

Jag tackar dig för att du skriver så ärligt om barn/babylyckan. Allt som rör att bryta vad som anses vara det normala i sitt föräldraskap lär nog vara det som är mest tabu att prata om. Men att våga prata om saker är ju det bästa sättet att ta bort en tabustämpel på något och fatta att man inte alls är ensam om att tänka/känna som man gör. När jag gick i en DBT-grupp med andra tjejer som självskadade fick jag erfara det. Jag var övertygad om att jag var unik i att vara så pass "sjuk i huvudet" och att alla skulle döma mig men när jag kom dit märkte jag efter ett tag att jag inte alls var unik, mönstret såg väldigt lika ut hos oss alla. Det var rullande intag i gruppen och veteranerna, de som snart skulle sluta i gruppen hade en väldigt rå rakbladshumor som inte skulle gå hem i alla sociala sammanhang men som jag som ny, rädd och skamsen kände en stor lättnad inför. De bröt tabun genom att skratta åt det.

Idag regnar det här där jag bor. Jag tänker att det är synd för alla som tar studenten/examen som planerat utomhusfirande, men bra då det säkert minskar fyllan något. Nattvandring ikväll, hunden får hjälpa till som sällskap och något att samlas kring. Många av ungdomarna vill komma fram och hälsa, en ice braker som kan leda till fina möten. Är de för berusade får de inte hälsa då hundar(precis som människor) inte litar på fulla. Har varit med om flera gånger då jag tagit en sen kvällspromenad och oftast fulla berusade män velat hälsa men blivit nekade av mig då jag ansett dem vara för berusade och jag har sett hur mycket de skämts. Men jag måste värna om min hunds integritet. Hoppas på en lugn studentkväll men blir det för stökigt får hunden gå hem och lägga sig.

Tänk den dagen jag ser till mina egna behov lika mycket som jag värnar om hunden. Där är jag benhård och accepterar inga övertramp. Egentligen borde det ju inte vara svårare än så.

Kram på er!

vi fick barn blev min värld kraftigt beskuren och jag förväntades ta ansvar och "växa upp". Jag var 28 när första barnet kom och det var omtumlande för mig. Från att ha varit lös och ledig blev dagarna fyllda med förpliktelser. Jag valde att fly bort med hjälp av alkoholen. Först bara fredagskvällen, sen lördagskvällen, en pilsner till bastun på söndagen, lillördagen knackade på och ville ha uppvaktning...ja, sen var det ju inte många dagar kvar i veckan. Från att ha varit friheten personifierad så blev jag helt plötsligt låst på alla sätt och vis, ekonomiskt, ansvar och inte minst beroendemässigt. Den där berömda babylyckan ville inte riktigt infinna sig. Vilket jag skämdes för men som jag i efterhand lärt mig att det inte alls är ovanligt, inte ens hos "normala" familjer. En av fördelarna med att lära sig prata uppriktigt med folk är att även de vågar öppna sig.

Och jag skrattar igenkännade över dina ord : "så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris." Och avgjort över Ronjas vrål :-))) Jag trivs också alldeles utmärkt i naturen, den fria, den vilda....men aldrig i h-te att du får in mig i ett tält igen !!! Det räckte med småbarnsåren då det var billigaste sättet att semestra ! I regn och svensk sommarkyla :-(( Sköna hotellsängar med hotellfrukost, det du :-))

Innan spriten tog över helt hade jag ett jobb där jag hade makten och kontrollen i ett till synes kaosartat "välde" och jag älskade det ! Att kunna förutse vad som hände, kunna bemästra det överraskande, att känna att jag hade erfarenhet och kunskap att leda var underbart ! En "vanlig" dag på jobbet blev outsäglig lång och trist och det hände att jag sysslade med lite annat ej jobbrelaterat. Tyvärr är det så att en "yrkesskada" som alkoholen gett mig är att min stresstålighet är minimal idag. Jag har försökt att gå tillbaka en gång till mitt gamla liv men det fick jag hastigt och lustigt avbryta för det höll på att dra ner mig i helvetet igen.

Idag älskar jag att träffa nya människor ! Nästan är det så att jag "konsumerar" nya människor :-)) Efter fylleåren då jag hatade att träffa andra som störde mitt drickande så har jag lite att ta igen. Och idag så ser jag ju att jag har så mycket att lära av andra, jag tycker om de allra flesta men jag har svårt att förstå rasister och homofober. Innanför vår hudkostym är vi alla lika och våra hjärtan klappar precis likadant som alla andras. En anledning till att jag åker på konvent är inte bara för att fylla på min nykterhet utan även för att få möta andra människor från alla delar av vårt samhälle. De hjäper mig att lära mig om hur de har det, hur livet kan se ut och att jag inte är ensam om mina problem. Problem som ofta bleknar i jämförelse och som gör att jag får distans.

Jag är i valet och kvalet (fortfarande) om hur jag ska göra med Landsmötet i Göteborg första helgen i augusti. Jag vill...men ekonomiskt ?? Tidsmässigt ?? En månad efter är Gullbranna och den helgen är helig för mig, 3 dagar som bara är mina ! Med hotellfrukost :-))

Men vi kanske syns under festivalen när du hoppar omkring på ett ben i takt med Timbuktus låtar :-)

En hälsning från mej till er som läser här.

Jag har fortsatt fundera på mitt liv och har träffat en kurator som ska hjälpa mej sätta ord på mina snurriga tankar.

Hoppas verkligen att det blir klart med forumet snart så att det blir åtkomligt för fler, för som du skrev Lelas så behövs detta verkligen.

Jag har ett liv och det ska jag ta hand om nu, på MITT sätt.

Ta hand om er!
Kram från tekla.

Kul att du ska på festival Adde! Kanske du ser mig i vimlet, ståendes på ett ben.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent, får mig att tänka på en filmreplik, kommer inte ihåg från vilken film det är men; What if this is as good as it gets?
Så känner jag nu. Jag lever. Det är ok. Det räcker inte.

Samtidigt som jag trivs med att vara "bofast", inte flytta runt till en massa andrahandslägenheter, byta boende hela tiden så saknar jag också spontaniteten och förändringen, ut och lifta, träffa nya människor, nya upplevelser. Tryggheten har liksom sitt pris.

Stunder vet jag hur jag ska njuta av livet. Jag trivs bra i naturen, älskar att tälta t.ex. Då kan jag liksom bara vara. Men det är nog så att jag också saknar kickarna. Som Ronja Rövardotter står jag och skriker "fram med lite farligheter!".

Jag försöker tillgodose mitt adrenalinbehov på gymmet och klubben. För nog är det det som jag saknar, adrenalinkickarna och kanske känslan av makt och kontroll i det när man står mitt i ett totalt kaos men ändå tycker sig kunna överblicka allt som händer.

Jag tänker på en vän som målar graffiti som på frågan(inte ställd av mig) "när ska du växa upp då och sluta måla" svarade, "Jag lever bara när jag målar, alltså aldrig, för den dagen jag slutar måla finns jag inte längre". Jag förstår nu hur han menade då, när man upphör med "farligheter" kan man känna sig tom även om man nödvändigtvis inte längtar tillbaka till just det destruktiva som det kunde föra med sig men till kickarna, till klyschan; känna att man lever.

Det är mycket med det jordiska.

har aldrig haft dina tankar på döden, förutom för dryga året sen, men jag har nästan hela livet agerat som det inte finns nån dag efter denna dag. Många är infallen som jag gjort utan nån som helst eftertanke på hur det ska sluta och i alla dessa tokigheter har det gått bra förutom en del ekonomiska smällar. Att inte tänka på konsekvenserna av mitt handlande var väldigt befriande och gav kickar till ett, i mitt tycke, stillsamt liv. Vilket i jämförelse med svensson-livet var allt annat än stillsamt, ständigt nya projekt, ny grejer att testa och, framförallt, nya saker att lära.

Jag har aldrig haft med lagens långa arm att göra, ok, några fortkörningar genom åren men det är väl nästan en merit ??, trots att jag inte är helt vit. Nu var det länge sedan jag klev över gränsen och jag har fått vett nog att skämmas för att jag längtar tillbaka till spänningen. Som beroende sitter ju sökandet efter kickar djupt ner i min själ och det är en personlighet jag inte vill ta bort. Jag trivs med att göra knäppa grejer. Gubben ska på festival i sommar och jag blir chockad när jag ser spelschemat och hur tiderna ser ut !!! Hur fan ska jag orka det ??? Men så har jag ju aldrig funderat förut ?! Ös på bara och så knö in sig i bilen och försöka få lite sömn mellan varven :-))
De som är i min ålder kommenterar : Men det är väl bara unga där ?? Men vad fan...jag är ju mentalt efterbliven eftersom jag supit bort 20 år av mitt liv så jag har ju lite att ta igen ! Ok, tiderna förändras...numera är det vågat att kasta sig ut i en festival när jag tidigare gjorde betydligt knäppare saker men sammantaget så är det inget jag ångrar, allt har gett mig en kunskap och erfarenhet som jag inte skulle ha fått vid köksbordet.

Det finns ett ordspråk : Om man tänker för mycket på nästa steg så blir man stående på ett ben resten av livet. Jag har nog aldrig funderat över hur mitt liv ska se ut, jag har nog bara åkt med och tagit del av det som erbjudits mig och helt plötsligt sitter jag här och kan ana livets horisont. Och det har gått alldeles för fort !

Och med tanke på min alkoholism så har jag lärt mig i allra högsta grad att det aldrig är för sent att ändra riktning i livet. Att lämna tryggheten som spriten har gett mig under så många år och kasta mig ut i det helt okända som ett nyktert liv innebär är egentligen ett sanslöst knäppt och ogenomtänkt steg att ta. Där hade jag inte en tanke på konsekvenserna annat än att alternativet var just döden. Idag träffade jag en mycket yngre alkiskollega på träningen, en vän jag inte träffat på ett år. Han hade fått en akut hjärtoperation pga kranskärlsförträngning helt nyligen och vi råskämtade om att vårt blod borde vara så utspätt av all sprit så våra ådror måste vara helt renspolade men ändå så kan vi inte vara säkra. Alltså blev vårt konstaterande för femtioelfte gången : Lev idag, i morgon kan det vara för sent.

Jag gratulerar dig Markatta till din första egna lägenhet !! Jag skickar dig en röd cyberros att ha bredvid sängen i ditt alldeles egna sovrum. Och ett cybertuggben till din trogna hundkompis som väntar på just dig.

Ja, jag hoppas det, att jag genom att skriva ner vad jag tänker och känner inte ska kunna undvika och fly. Det har alltid varit det lättaste sättet för mig, att vara ärlig mot mig själv genom att skriva. Som att jag först genom de skrivna orden helt kan sänka garden.

Det slår mig hur mäktigt forum är, har varit för mig. Det är stor skillnad på att skriva bara för sig själv, t.ex. i en dagbok mot att skriva här. Dagbok kan vara bra, man kan ha givande diskussioner med sig själv men för mig kan en dagbok också vara en plats att älta och tycka synd om sig själv, som i det långa loppet inte leder någonvart. En dagbok behöver jag heller inte gå tillbaka och reflektera kring som jag gör här på forum. Här finns ofta någon som säger "stopp" när jag ruschar iväg, någon som ger nya perspektiv, någon med liknande erfarenhet, någon som ger mothugg om jag är helt ute och cyklar, någon som bekräftar. Det jag skriver får konsekvenser för det finns andra människor som läser, vilket gör att jag måste vara ärlig mot mig själv på ett helt annat sätt. Detta är ovärderligt.

För mig räcker det inte med al-anon. Förmodligen hade jag inte ens sökt mig dit utan stöd från forumvänner. Jag har varit medlem här i 9 månader och jag behöver fortfarande det här stödet. Jag känner i detta ilska och sorg över att forum kanske kan försvinna men också en oro, för egen del och för mina forumvänners skull. De jag har och de som skulle kunna söka sig hit.

All respekt till er som kämpar för att forum ska vara kvar, öppna upp igen.

Kramar

markatta - ser du är inloggad. Hoppas du har sovit gott och ser fram emot dagen med tillförsikt:)
Morgonkram / mt

är just att Alkoholhjälpen finns kvar - med 4 "ingångsrutor"; för anhöriga/närstående, för kompis, för unga anhöriga och en internetbaserad självhjälp (ur minnet men ungefär så). Jag får uppfattningen att innehållet i dem har uppdaterats medan forumet lämnats åt sitt öde. Jag tror säkert att Magnus och ev GL som är närmare oss och "mött" åtminstone Adde är positiva också till forumet som en del i Alkoholhjälpen. Det GL gjort är ändock "bara" en utredning som inkluderar förslag, baserat på forskning. Men varken i underlaget eller förslaget nämns specifikt forumet, endast fb-gruppen som ju aldrig tagit fart, och det som nämns finns kvar. Jag befarar att hela alltihopa seglat vidare och att våra kontaktvägar, Magnus och ev GL, är borta från besluten. Tyvärr, jag har varit fullständigt trygg i forumets pågående ombyggnad ända tills jag var i kontakt med Magnus över fb och fick hans svar. När jag tidigare var i kontakt med Pia H så verkade hon ha noll koll gällande forumet. Adde verkar ha mer personliga kontaktvägar - väldigt tacksamt att du använder dem. / mt

"firade" 5 år nyligen så du har nog hittat rätt där, Sorgsen. Gerhard svarade på en direkt, personlig, fråga vid hans genomgång under träffen på GiG om det var alkoholhjälpen han syftade till i sin utredning och svaret var ett klart "Ja, det är det".

Jag har nog bara ögnat igenom självhjälpen en gång i tiden och har nog ingen speciell synpunkt på den annat än att jag hört fler som haft nytta av den. Är man "färsk", vilsen, och inte vet att andra har samma problem så är det en lättnad att se att det inte är ovanligt med denna sjukdom. En sk ögonöppnare typ Prime for Life.

hur du formulerat din innersta rädsla(?) för livet(?). Du har kommit långt i din utveckling till en "hel" människa - längre än många till synes välfungerande människor kanske nånsin kommer. Möjligen blir det lättare att gå till Al-anon nu när du formulerat och synliggjort ditt motstånd? Jag hoppas det eller annars att du har kraft att fortsatt övervinna den destruktiva sidan av dig - den som inte riktigt orkar med...

Kanske du skulle bli förvånad om du fick veta hur många som kan känna igen sig i det motstridiga inre du beskriver så väl. Jag tror att det är många... fast många inte kan klä känslorna i ord som du. Du står på tröskeln till ett liv du har lust och längtan att leva - samtidigt är du omgiven av världens ondska och orättvisor och ett personligt hot. Det är mycket att ta in och ta hand om.

Inte så "bra" svar som jag skulle önska ge dig men vad jag har förmåga till just nu inför natten.
Varma tankar till dig! / mt

...är sant mulletant.
Det du plockat fram är den vidare texten under samma kolumn.
Det står inte specificerat men utredningen menar att vi med statliga medel ska ha ett inetbaserat hjälpmedel.
När jag googlade mig fram hit för snart ett år sen fanns inget annat alternativ som var så seriöst, aktivt och heltäckande att finna.

Alkoholhjälpen skriver på startsidan att de ser till att det alltid kommer finnas tillgång till hjälp över inet.
Den nya självhjälpen gick jag igenom, avslutades med en Magnus? Samma Magnus kanske?

Tittade inte så noga på den tidigare självhjälpen men uppfattade den som ingående och att denna säkert är bra också men kändes väl personlig om man önskar vara anonym. Någon som vet och kan jämföra? Ge en liten generell åsikt?

Sorgsen för utredningens förslag. Jag kan inte se några siffror överhuvudtaget, inte heller sidnummer. Dock, inte heller i denna konklusion finns explicit stöd för just forumet. Jag har blivit skeptisk... / mt

Detta är tidigaste inlägget här, startade forumet då?
Någon som vet?

Inledningen bör väl räcka att nämna?

2.8 Självhjälp via Internet och telefon

Utredningens förslag: Utvecklingen av stöd till självhjälp via Internet och telefon för personer med riskbruk, missbruk eller beroende ska utvecklas för de fyra grupperna av missbruks- substanser: alkohol, narkotika, läkemedel och dopningsmedel. Samordningen av de olika statligt finansierade insatserna ska förstärkas. Staten ska tillhandahålla basfinansiering av nationellt stöd till självhjälp.

103

nedan inkopierade avsnitt du avser Adde? Jag får inte fram hänvisningar i texten men det här verkar stämma. Tyvärr nämns inte forumet alls - A-hjälpen, A-profilen, självhjälp via KI och facebookgrupper ja. Och det finns ju kvar. Jag vet inte... men för mig verkar det som om Magnus som ansvarig för sidans underhåll också är "lurad"... Nog skulle det sitta rätt med ett klart uttalande här på sidan - vilket Magnus också skrev att han bett om. Fult känns det, nonchalant.

Tidig upptäckt och intervention
SOU 2011:35
Forskning visar att många personer med lindrigare former av alkoholberoende har minst lika stor
nytta av självhjälpsprogram som terapeutledd behandling. I Sverige har det under senare år
utvecklats vissa självhjälpsprogram för personer med alkoholproblem tillgängliga via Internet.
Exempel på statligt finansierade initiativ är Alkoholhjälpen och Alkoholprofilen, vilka drivs av
Folkhälsoinstitutet respektive Systembolaget. Det finns också stöd till självhjälp via telefon, bland annat Alkohollinjen, vilken drivs av Karolinska Institutet och finansieras av Stockholms läns landsting
och staten via Folkhälsoinstitutet.

När det gäller missbruk av dopningsmedel finns Dopingsjouren vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Genom Dopingjouren kan personer med egna missbruksproblem och anhöriga få
information om konsekvenser av dopningspreparat och enklare råd. Verksamheten finansieras av staten genom anslag från Socialdepartementet och Kulturdepartementet.

Antalet personer som använder nämnda informationsmöjligheter och stöd till självhjälp har ökat över tid.

Utredningen bedömer att stöd till självhjälp via Internet, och även i vissa sammanhang gruppsamtal via facebook, samt telefon är ett viktigt komplement till mer traditionella former för rådgivning
och behandling genom personliga möten. De nya formerna för stöd till självhjälp kan sannolikt också bidra till att vården når fler socialt etablerade personer med missbruk eller beroende, inte minst gäller detta de 330 00 personerna med alkoholberoende.

Utredningen anser att det också bör finnas motsvarande stöd till självhjälp för personer med missbruk eller beroende av läkemedel, narkotika och dopningsmedel. I linje med detta har utredningen i kapitel 6 föreslagit att det nya nationella kompetenscentret för läkemedelsberoende respektive dopningsmedelsmissbruk ska tillhandahålla information och råd, bland annat via Internet. När det
gäller narkotika finns relevant kunskap, men organisering och finansiering har hittills inte varit möjlig att ordna. Det borde till exempel vara möjligt att ansluta stöd till självhjälp till en befintlig beroendemottagning. Mot bakgrund av att stöd via Internet och telefon är distansoberoende bör en dylik stödverksamhet vara en nationell resurs och lämpligen finansieras av staten.
Det finns också ett behov av att bättre samordna de olika statligt finansierade insatserna. Detta bör vara en uppgift för den i kapitel 10 föreslagna nationella samordnaren

jag tillhör den "andra sidan" känner jag igen det du skriver om. Jag sitter lite trångt till nu men jag vill låta din ord mogna lite inom mig och ber om att få återkomma.
Kram !

...vänner!

Jag klurar vidare i min lilla kammare.

Påmindes om några ord just.

Ett strävsamt gammalt par fick frågan hur de klarat hålla ihop sitt äktenskap så många år.
Svaret: jag och min fru har haft turen att inte vilja skiljas vid samma tidpunkt.

Jag trivs på alanon, känner mig välkommen där. Jag mår bra av att lyssna och dela. Jag kan gråta där men jag känner mig alltid lugnare inuti efter ett möte. På alanon kan jag sortera kaoset.

Men de senaste veckorna har jag börjat slarva med att gå dit, hittar på en massa fåniga anledningar till att inte gå dit (som att jag måste städa). Jag har till och med ljugit för en vän och sagt att jag gått dit fastän jag inte gjorde det. Har på senaste upplevt en stark ångest när det kommit till mötesdag och liksom valt att låta ångesten vinna och stannat hemma istället.

Mitt innersta jag vet ju att det bästa sättet att segra över ångestmonstret är att gå dit fastän jag känner obehag, handla tvärtemot känslan. Mitt innersta jag vet också att obehaget kommer att passera efter en stund när jag väl är där och att det kommer att kännas bättre efteråt.

Varför är jag så egensinnig och har så svårt att göra det som jag vet är bra för mig? Alkoholmässigt så är det ju lugnt nu men det händer alltid en massa skit ändå som jag inte kan styra över och då gäller det att inte gå tillbaka till destruktiva beteenden och tankar, något som alanon kan ge mig styrka i.

Jag läste i min tråd där jag skrivit om mina vänner som väntar på tvångsdeportering. När jag läste det jag skrivit så var det som en nyhet för mig för jag har förträngt det. Jag har inte ens varit och hälsat på dem på senaste för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så jag har låtsats som ingenting, som att allt är som vanligt med dem. De finns där och vi ska spela fotboll och ut på picknick i sommar, precis som vi brukar. Det skrämmer mig att jag kan "glömma bort" verkligheten som den är. Ingenting blir bättre av det. Det blir istället som att jag får ett dödsbesked för första gången, varje gång jag väl kommer ihåg att så här är det ju.

Jag var på vårdcentralen i förra veckan för att läkaren skulle kolla på en knöl i bröstet. Jag är ung för bröstcancer men då min mamma fick det ung så måste jag kolla. Nu väntar jag på tid för mammografi och det är plågsamt att vänta. En del av mig tänker att det redan är kört, utan att veta något egentligen.

Jag märker att min stresstålighet är väldigt låg och att jag har lätt för att "ge upp" när det är svårt. Mitt mörka jag säger att det inte är någon ide att gå till alanon för att jag aldrig kan må bra ändå. Som om jag vill styra hela världen till att vara en bra och lycklig plats, annars får det vara.

Eller kanske är det så, vädrar det mest förbjudna och skamfyllda här, att jag har mått så dåligt i så många år att det blivit en del av min identitet att jag inte vet vem jag är när jag tillåter mig att må bra. Skulle någon fråga mig irl om det är så så skulle jag blåneka, ingen vill ju ha det såsom jag har haft det. Men här, gömd bakom anonymiteten och tangenternas ärlighet så vågar jag ändå fråga mig om det faktiskt kan vara så att jag egentligen är livrädd för att må bra, för att "jag" då inte längre kommer att finnas.

Redan som tolvåring började jag tänka på döden, på självmord. Jag tänkte alltid att jag bara skulle leva ett år till, när jag är 13 kommer jag att dö, sedan när jag blev 13; när jag är 14 kommer jag att vara död o.s.v. Det fanns en tröst i det, att jag bara skulle behöva stå ut ett år i taget. Det tänket fortsatte in i vuxenåldern men kortades ner, blev till månader, ibland dagar och timmar, vilket både var en tröst men som också gjorde att jag aldrig helt och fullt behövde ta tag i saker för jag skulle ju ändå vara död snart. Jag behövde heller inte bry mig om konsekvenserna av mitt handlande. Jag drog på mig böter och skadestånd som jag aldrig trodde jag skulle behöva betala tillbaka. Jag satt häktad för att jag på mitt sätt försökte rädda livet på en annan människa. Jag blev friad i rätten men var fullt beredd att ta ett fängelsestraff för en annan person då jag inte värdesatte mitt eget liv alls. Jag skaffade till och med ett kreditkort för att hjälpa någon annan som behövde pengar för att jag då var övertygad om att jag ändå inte skulle leva då banken ville ha sina pengar tillbaka. Så sjukt.

Nu sitter jag här med ett föstahandskontrakt på en lägenhet. För första gången i mitt liv så har jag ett boende där jag vet att jag kan stanna hur länge jag vill. Jag trivs här. Jag har en hund som behöver mig så att utsätta mig för sådan risker som att bli gripen av polis är helt uteslutet nu. Jag måste alltid komma hem till min hund. Jag har börjat planera min ekonomi för att om X antal år vara skuldfri. Jag säger ifrån när människor kräver för mycket av mig. Jag värdesätter också mitt liv och livskvalitet.

Jag tänker inte längre att jag kommer att vara död om ett år. Jag vill leva men ärligt talat så skrämmer det mig som fan att försöka föreställa mig ett helt liv.

Är det någon som känner igen sig i det här? Ja, inte i allt som jag varit med om men jag tänker på att många säger att en medberoende till och med ibland vill få den nyktre alkisen att börja dricka igen för att det nya livet kan vara skrämmande, att man kan vara rädd för positiva förändringar?

Jag vill inte att mina alkisar ska börja dricka igen men däremot så vet jag inte riktigt hur jag ska leva utan att vara rädd för att falla.

Kram

medel som gör att ansvariga ser att det finns folk därute som bryr sig är bra. Svenska folket är lite för snällt och de som ska vara till vår service glömmer varför de sitter där. På nåt sätt har deras version av världen blivit att vi undersåtar är till för dom och inte tvärtom.

Hänvisa gärna till att regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson rekommenderar denna sida i sin text. http://www.regeringen.se/content/1/c6/16/71/05/4a710efb.pdf Punkten 2.8

Jag har själv stött på lite motstånd i mina försök till påstötningar men 3 olika befattningshavare har lovat att hjälpa till. Knepigt nog stoppar en registrator på socialdepartementet min förfrågan om en mailadress pga att aktuellt uppdrag är avslutat. Att söka i registret (all post måste registreras ) var liksom inte aktuellt, den servicen har vi inte till undersåtarna om man inte ställer en direkt fråga :-((

Själv orkar jag inte ge mig in i kampen för alkoholhjälpen/forum just nu men jag blir väldigt glad att det finns de som orkar och kan.

Sorgsen, jag tycker inte du siktar för högt med JO. När man provat olika metoder så får man ta till det som finns kvar, tänker jag.

You go girl!

Jag har mailat till ansvariga idag och klagat och krävt svar, jag tog till mig din a ord: ju fler desto bättre!!

...hit och dit, som jag brukar, och tror mig sätta samman en anmälan till JO eftersom det är en Statlig institution med ett Regeringsuppdrag.
JO får in ca 7000 anmälningar per år. Hälften avskrivs direkt, av andra hälften avskrivs ca 35 % men alla anmälningar ses igenom av jurister.
Siktar jag för högt?
Anmälan skulle jag skala ner till att FHI valt att stänga ute människor från Alkoholhjälpens forum, ett fungerande, inarbetat och rikstäckande verktyg för människor i kris. Ett uppdrag de tilldelats från Socialdepartementet. Anser att hittills 7 månaders avstängning är oansvarigt och grundas i dålig eller brist på planering.

som Magnus läser här. Jag har nått honom via att skicka meddelande på fb, det kan man ju göra även om man inte är (fb-)vänner. Hans svar har jag återgivit. Tidigare har jag kontaktat Pi Högberg men hon verkade vara långt borta från forumet...
/ mt

GD Sarah Wamala (som väljer lämna posten vid omorganisationen, FHI upphör i nuvarande form 31dec 2013)
Enhetschef (avdelningsdirektören?) Pi Högberg (för ANDTS=alkohol,narkotika,dopning,tobak,spel)

Här fil från FHI, ANDTS

http://www.fhi.se/Vart-uppdrag/Alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel/