Senaste kommentarerna i forumet

Hej mittendaliv. Jag blir så ledsen när jag läser alla inlägg här :( känner igen mig så mycket och det är så sorgligt :(
Min sambo bara dricker, ljuger och försöker "muta" mig med att köpa massa saker, kläder, parfymer mm. Jag vill inte ha nånting annat än nykterhet!!

Han har sin "pappa" som nyligen blivit nykter alkoholist och går möten osv. Så han stöttar honom och försöker ställa upp på honom. Han vet även att han själv har problem, men orkar inte ta tag i det antar jag. Han var med om ännu en fordonsolycka nyligen med blåljus och sånt. Och det känns som att hans enda chans (eller våran enda chans), är att han åker in i finkan!!!! Ibland vill jag bara ringa och polisen för att skynda på ärendet och hämta han på en gång. Men en timme senare känner jag helt tvärtom :/ tycker synd om honom och kan nästan gråta för att jag tänkt så elakt.

Hela tiden är det så där, längtar tills han åker hemifrån så jag slipper han, saknar och tycker synd om honom när han är borta.
Tänker på barnen som älskar sin pappa.. Fast han har kort stubin och är lite konstig ibland :(

Den här veckan är han borta och jobbar så jag ska njuta och gråta ut och tänka och sakna och hata.

Hoppas allt blir bra för dig tillslut! Kramar

Jag har också vuxit upp med en mamma som är alkoholist, och klarar inte heller av fulla människor eller folk som stinker alkohol. Jag vågade heller inte ta hem kompisar och har blivit ensam pga det. Jag har inget förhållande just nu, men har haft killar som har dragits till alkohol och jag klarar inte heller av det. I framtiden kommer jag bara vilja leva med en partner som har samma syn som mig på alkohol, alltså är nykterist - men inte tidigare alkoholist. Ska man kunna fortsätta leva i ett förhållande är det viktigt att det inte finns några stora problem, och om du har förklarat för din pojkvän och han fortfarande väljer alkoholen framför dig får du väl lämna honom.

Hej, ville bara skriva att jag känner igen mig så väl i de du skriver. Och verkligen de där med sex, min sambo skyllde på min mens senaste fyllan!!!! (???). Och han behöver så mycket kärlek och att jag bara är kall och inte vill kramas. Jag hade gärna kramats och gett kärlek om han varit nykter och sig själv.

All lycka till till dig!

Har träffat en man sedan 2 år visste inte då att han var alkoholist han har haft 4 rejäla återfall sedan dess innan den senaste sa jag att en gång till så får du packa ihop vi har var sitt boende jag vägrar att flytta ihop har lämnat ett 40 årigt skit äktenskap bakom mig, de svåra är att han är den underbaraste mellan varven har packat ihop hans saker och skickat hem honom, kan tänka mig att vi träffas någon gång lite mer sällan, Han blev av med sitt körkort p.g.a. mig kom onykter nu ska han till läkare och ta blodprov varje månad i ett år ja vad göra

jag lider med dig! Det tog väldigt lång tid innan jag började säga hur det var - och till och med då inte hela sanningen - till närstående och vänner. Jobbet är en helt annan femma. Å andra sidan kan det ju vara bra om man har en chef man litar på som kan förstå varför man är så trött hela tiden. Kanske du till och med kan få någon slags hjälp via jobbet?

Får man fråga hur länge det hållit påför dig/er?

Idag är min man inne på 6:e dagen utan alkohol. Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att gå, men jag kan säga att under de här dagarna har jag kunnat vara avslappnad, han har varit mer av sitt gamla jag och han ringde till och med från jobbet nyss för han tyckte att jag hade låtit nedstämd i morse! Det hade inte hänt för bara en vecka sedan. Då såg han inte mig överhuvudtaget.

Trodde att midsommar skulle bli en pärs, men han har tydligen bestämt sig. Han sa att det svåraste var när jag drack rödvin till middagen på midsommarafton. Annars har han upptäckt alkoholfri öl. Bara det får honom att inte känna suget så måste väl det vara bra? Vad tror ni som varit med ett tag?

Idag skulle jag bara vilja ligga på soffan och dricka te, men jag måste jobba.

Stor kram till er alla!!

Det är en jobbig resa du har framför dig, men det är en resa mot något bättre och den kommer stärka dig!!!
Du kommer lära dig, inse, känna, tänka, önska - och du kommer bli starkare!!!

Det är klart att du är ledsen, att jag var ledsen, för det är ju den största sorgen i livet: jag skapade att liv med någon som jag ville, önskade och drömde om att spendera livet med, och jag kämpade mig blå, jag försökte ändra mig så mycket för att passa in i det så att jag tappade bort mig själv - jag vågade inte skratta som jag hade gjort innan, vågade inte säga vad jag tyckte, lade oerhört mycket tid och energi på att försöka hålla exet lugn, och att försöka hålla stenkoll på det jag kunde kontrollera (välstädat hem, ordning och reda, ren och tom tvättstuga, god hemlagad mat...). Att plötsligt inse att allt det där som jag drömt om faktiskt inte finns längre - att alla hårda ord och alla förstörda känslor - det är klart att det är knäckande! Och i efterhand så känner jag en stor lycka över att jag kunde gråta så mycket över det, att jag kunde bearbeta sorgen här på forumet och med min samtalskontakt - för annars hade det ju funnits kvar, nertryckt inom mig.

Att du läser men inte kommenterar så mycket är nog helt enkelt en fas man går igenom: först skrev jag jättemycket, och sedan mådde jag så dåligt att jag läste lite, men knappt orkade skriva något, jag hade fullt upp med mitt. Jag kände mig egoistisk, men när jag tittar tillbaka så var det så mitt behov var då - jag orkade knappt med mig själv och det är faktiskt ok - känn ingen press att du måste kommentera andras inlägg (även om det är sorgligt med alla som skriver!) - idag mår jag bättre och känner enorm styrka och utbyte i att kunna skriva till andra - även om jag inte alltid hinner vara så aktiv, och faktiskt inte orkar skriva till alla, men kanske att jag hjälper någon eller några, och det måste vara gott nog!

Jag är starkare idag, men det jag har varit med i, levt i, det har satt spår i mitt liv för evigt! Och jag undrar ibland hur länge jag ska bli så berörd av honom... Jag försöker tänka att det har släppt mycket, och det kommer släppa ännu mer -
för 11 år sedan tog det slut med en kille jag varit tillsammans med i 5 år, och "vår låt" var "Hon är så söt när hon sover" med Bo Kaspers Orkester. De först åren efter att det tagit slut så kunde jag inte ens höra den, men idag tycker jag om den låten igen, trots att jag kan tänka på när vi lyssnade på den, vart vi var då, hur vi satt osv, men det gör inte ont längre - det är mer ett fint minne. Det är inte så långe sedan jag lämnade exet, det är klart att det kommer sitta i länge än, och särskilt som han påverkat mitt liv i betydligt större utsträckning en mannen innan.
Senast förra veckan mötte jag exet, han såg så ledsen ut, och jag ville ju bara hålla om, trösta - som så många gånger förr... Men - jag kommer aldrig att låta mig trösta honom igen - för även denna gång slutade det som alltid förr: helgen har kantats av mail och sms där han vänder på saker jag sagt, talar om att jag inte är en bra mamma, tar upp exempel på hur dålig jag är osv. - Men jag är starkare idag - det fastnar i mig, men jag har inget behov av att förklara mig, försvara mig, lugna honom osv.

Jag tror nästan att jag är jag idag - jag får ofta höra att jag är gladare idag, jag känner mig mer avslappnad, kan göra vad jag vill - livet väntade på mig, och nu är jag här - och livet väntar på dig, och du kommer också komma till lyckan, glädjen, lugnet, harmonin, säkerheten, och ibland kommer det att kantas av lite sorg - men det går över!
Kramar, i mängd!

Åh, vad känner igen det du skriver Flygcert- precis så som du beskriver ditt liv så känner jag nu. Känns som att jag kommer att leva hela mitt liv ensam och inte våga tro på kärleken igen. Tänkte igeå att när vi var två så fanns det ju någon där hemma iallafall- men jag försökte att intala mig själv att det var ju inte så jag ville ha det- "att nån fanns under samma tak" jag vill ju att någon ska finnas vid min sida och trösta mig när jag gråter- finnas där när jag som mest behöver det. Min resa har bara börjat och jag vet att jag måste hitta mig själv. Jag måste börja hitta mig själv igen. En mödosam tid ligger framför mig.
Jag läser många trådar och följer er "gamlingar" här på forumet men är dålig på att lämna avtryck. Vad jag kan bli så himla berörd av och som jag inte brukar orka läsa är alla nya människor som ansluter sig till forumet- tänk att så många far illa av alkoholen. Det är skrämmande! Jag avstår inte att läsa pga ointresse utan helt enkelt pga av att det just nu är för jobbigt att bli påmind om hur jag sjäv hade det för en tid sedan. Tack Mulletant för att du påminner mig om hur min resa har varit- det hjälper när jag börjar vackla.
Min lägenhet blir inte min förrän vi gjort klart allt omkring huset......Tungt att behöva vänta på banken pga semester. Allt såg mörkt ut ett tag men jag har bestämt mig för att inte lägga någon energi på det jag inte kan göra något åt utan vara säker på att detta löser sig och att jag inom en framtid har mitt eget boende och kan börja leva igen.
Till alla er som vacklar i beslutet att lämna eller stanna kvar i ert förhållande vill jag säga; det gjorde ont att gång på gång bestämma sig för att ge förhållandet en chans att gång på gång klättra några steg upp på stegen för att sedan ramla ner igen. Det gjorde ont att lämna och vägen har inte varit rak och enkel men jag känner mig lugnare även om jag sörjer det som jag lämnade- nämligen den familjelycka som jag önskar hade funnits. Att bestämma sig för det ena eller andra tar tid- för mig har det tagir flera år- tills jag tillslut kände att nu är jag redo och då kunde ingenting stoppa mig. Jag besämde mig för att gå genom elden och jag ställde in mig på att det kommer att göra ont men jag kommer att överleva och det har jag gjort.
Det är skrämmande hur mycket skada alkoholen utgör. Det finns inte ord- man är helt maktlös och medberoendebeteendet sitter djupt rotat. Jag funderar fortfarande mycket på vad han gör, var han är, hur han gör saker och hur han mår.

... känner med dig!
Hade du varit här så hade du fått varma kramar, en kopp te (eller kaffe?), nybakat bröd och väldoftande kaprifol vid din sida!

Tänk på dig, vad du vill och vad som är viktigt för dig!! Du har gett så många chanser, stöttat så mycket - du behöver inte göra mer!

Försök ta dig ur det där med döttrarna - du behöver din kraft till dig själv just nu!!

Kram!

Så härligt för dig att få känna att någon är snäll, fin och bra mot dig!
Det behöver inte alltid vara mer än så heller!

"Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna."
Detta känner jag väl igen! Min tråd heter ju "Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka..." - allt som hände, alla saker exet sa och gjorde, det gjorde att jag fick mer och mer nog... Det satt liksom kvar någonstans inne i mitt hjärta och min hjärna och trängde helt enkelt bort kärleken, tills han hade förstört den helt och hållet. Jag försökte i början tala om att det går inte att hota, skälla, gapa, kalla mig saker, osv, men det var för döva öron - han ansåg att blir man arg så måste man visa det genom att få häva ur sig allt det som kommer upp i huvudet, och sedan menade han att "efteråt är det ju över" - ja, för honom var det kanske det, men för mig fortsatte det ju bara...

Självklart har döttrarna påverkats, men de kan få hjälp - försök att inte låta det äta upp dig, du har ju också en chans att visa vad man kan göra om någon behandlar en så som du blivit behandlad.

Kramar!!

... men det kommer ljus i mörkret!
Jag har känt all den där sorgen, längtan och frågetecknen. Det är ju så sorgligt att den man älskar/älskade blev någon annan - att man inte klarade att leva ihop, och jag minns hur jag tänkte att "nu kommer jag leva ensam resten av livet (både pga att jag var bränd, och att jag nästan kände någon slags "kärlek var tydligen inte för mig"-känsla: jag hade ju kämpat så hårt och ändå funkade det inte) och att det där med närheten var så jobbigt: jag ville ha någon att vara nära, någon att prata med, någon att få och ge en kram - och oj så ont det gjorde...
Men som Adde skrivit till mig alldeles i dagarna, någon som jag arbetat med under året och fortsätter arbeta med, är vikten av att hitta sig själv, vara nöjd med sig själv, finna lugn i sitt eget sällskap - du kommer få kärlek, närhet och allt det där!
Jag vet att jag (delvis, eftersom jag faktiskt också njutit av: att slippa anpassa sig, att göra precis som jag vill, känna lugn och harmoni, slappna av) lidit av att jag varit mycket själv, det är en tung känsla att känna att även om man inte vill leva kvar så blir det plötsligt så uppenbart att när man levde ihop så hade man i alla fall någon mer där - men ju mer jag tänkte på det så kom det till mig att det var ju nästan värre: att känna sig så ensam, och ibland så rädd, när det faktiskt finns någon mer i huset - det är värre.
Det tog tid att ta sig igenom sorgen, och det var många gånger väldigt frustrerande för mig - som jag minns det idag så tänkte jag mycket på varför jag var ledsen fastän jag inte ville leva så, hur kunde jag vara ledsen när det var jag som lämnat, och jag hade skamkänslor över att jag var ledsen (jag fick alltid skäll av exsambon om jag var ledsen för "det var inte äkta tårar", tårar innebar att jag "inte älskade honom" osv - jag hade aldrig blivit tröstad av honom när jag var ledsen) men ju mer jag lärde mig att ta emot sorgen, låta den komma och stanna så länge den behövde, så känner jag idag ett lugn när jag känner mig ledsen - då låter jag den komma, jag gråter, tänker och känner, och sedan kommer ett lugn, och lite lättare känslor...

Ja, jag vill egentligen bara säga som Mt: låt sorgen ha sin tid; glädjen kommer åter! Försök ta emot sorgen och gråt så mycket du orkar: den hjälper dig att komma vidare!
Stor kram!

till dig Framtidsdrömmar. Fint att höra av dig och att helgen var bra fastän - helt naturligt - med inslag av längtan och vemod. Det är så tragiskt att alkoholen ska få förstöra så många människors liv. Jag läste ditt första inlägg igen och tänker att där finns åtminstone en del av svaret - mannen var nästan född till att bli alkoholist. Där finns både arvet, miljön och hela kulturen. Det talas allt mer om alkoholens risker och skadeverkningar på TV, radio och tidningar och även på sociala media som facebook. Oändligt skönt, tycker jag att de negativa konsekvenserna uppmärksammas. Ta hand om dig, fina du, och låten sorgen ha sin tid. Glädjen kommer tillbaka! Kram, kram / mt

Tungt med storhelger..... Har haft en bra helg tillsammans med mina barn och mina släktingar. Men jag saknar nån som frågar hur jag mår, som pussar mig på pannan, som ömt och varsamt håller om mig- nån som älskar mig för den jag är. Just nu är det tungt.
Varför behövde det bli såhär??

Läste igenom alla fina kommentarer och de var skönt! Jag känner mig starkare då faktiskt.
Här hemma är ingenting förändrat. Förutom mina känslor för honom som snart är som bortblåsta.. :( han super och super och efter ännu en fordonsolycka där han var full så förstår han inte.. Han har givetsvis en väldigt massa ångest över detta nu och måste då dricka ännu mer. Och det är så synd om honom tycker han, han kan beordra mig att "komma och ge han kärlek och tröst nu, för de behöver han verkligen". Men jag då??
Jag vill INTE krama han när han är full! Aldrig!! Och om jag skulle behöva tröst? Finns inte! Då får jag trösta mig själv.

Jag har en vän som har ungefär samma problem. Vi har sakta men säkert smått öppnat upp små problem med våra män, och
När vi insett att vi är i ungefär samma sits så har vi berättat allt. Och det är skönt att inte va ensam. Men hon är så mycket tuffare än mig och hon kommer antagligen lämna sin man. Men jag skulle ju aldrig kunna hur mycket jag än vill :(
Det är så mycket som säger nej. Hans nyktra personlighet, hans föräldrar, våra barn, hus.. Tycker synd om honom, skulle kanske ångra mig och sakna ihjäl mig, mm.

Jag vill inte ha de så här :(

Njut och ta åt dig av fina ord och positiv energi.
Det ger kraft till förändring!
Kram

har ofta använts om forumet... jag slänger ut en boj till dig också, en så kallad frälsarkrans, som du kan hänga dig fast vid och flyta på så att du får vila och samla tankarna. Helst borde du krångla den över huvudet, så att du har den under armarna och kan flyta omkring ett tag... Ja, jag bestämmer att du har tillräckliga krafter till det! Andas ut, orientera dig. Länge - så att du kan välja din riktning. Jag bestämmer vidare att vattnet har behaglig temperatur, att solen värmer lagom och den vänliga stranden är nära. Och så undrar jag verkligen om du ska ta hand om någon överhuvudtaget nu? Någon annan än dig själv. Fundera noga och försök bli klar över hur det där med mannens döttrar gick till... Kramar / mt

...och ovärderliga hjärtevänner här inne. Vet inte om jag stått ut utan er.
Jag har läst era ord om och om igen, är tom inuti och tårarna löper utmed kinderna.

Hittar inte riktigt några ord men vill skriva ner att jag läst och är ytterst tacksam över var stavelse i det ni skriver.

Just nu känner jag mig som en främling i mitt eget hem, min oas och mitt andningshål känns inte omhuldande och jag måste ändra på det.
Vill inte stressa upp makens son och har lovat ta hand om mannens två döttrar från nästa helg. Åh, hur ska jag orka???

Ja Yogi, känslan är jobbig, även om jag vet att jag överlever...

Jag har väl typ lämnat någon slags dörr på glänt- vi har ju pratat många, långa timmar och han vet väldigt väl min inställning- både att jag väldigt gärna vill träffa honom mer, att jag har känslor för honom och att jag inte vill inleda något när han lever med sin familj. Men jag vet att han tyckte att jag var väldigt kall när jag bad honom gå och jag har ju inte hört något efter det. Och i mig ligger det bara och pirrar och önskar - jag vill ju bara att han ska dyka upp hos mig, säga att han separerat och att vi kan ses officiellt! Men - jag vet att han börjar sin semester om en vecka, att han inte vill förstöra barnens sommarlov och det innebär krasst att - det är nog kört.
Av det han sagt så vill han ju lämna, han har sagt hur han känner för mig osv, men det skulle ju kunna vars tomma ord. Fast om han bara är ute efter sex så hade han kunnat få det någon annanstans, och han har inte haft det med mig...
Åh, om allt han sagt, gjort och visat är sant så vill han ju satsa, men jag tror han har svårt att ta tag i detta nu. Dock är hans sambo och hans alla praktiska saker avklarade- de har sedan tidigare separation delat upp allt, ekonomi, lån, saker etc... Han kanske bara inte klarar sig själv...?! Åh, det äter mig i alla fall- jag vill bara ringa upp och säga "jag är så förälskad i dig, lämna x och kom hit, du kommer inte ångra dig!", men jag vill inte gå emellan; det måste i så fall vara hans val... Men jag tänker på honom nonstop❤.

Ja Adde, jag tror verkligen att man måste hitta sig själv, vara trygg i det och ha harmoni innan man kan/bör göra större förändringar... Och jag vet hur gott jag mådde av att jag stannade upp livet när jag flyttade för 16 månader sedan, innan jag hittade mitt hus tex. Och jag vet att jag har mycket jobb kvar, men jag känner samtidigt att jag har gjort en sån resa att jag inte bara kan stänga dörren när jag träffar någon som berör mig så starkt... Och samtidigt försöker jag tänka att "om det blir något så blir det det, men denna gång är det kanske bättre att det inte blir det, men jag längtar så efter honom...

"Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det" - tack Adde, för viktiga ord. Det är ju trots allt detta som stoppar mig från att ringa upp honom...

Stora, förvirrade kramar

dvs så som jag läser det du skriver - det gör mig så ont och ibland så förvirrad och fylld av frågor. Efter ditt senaste inlägg har jag tänkt mycket och idag ögnat igenom din tråd. "Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???" frågar du.

Vad är det du är rädd att ångra? Att säga? Att göra? Att underlåta att säga/göra?

När jag läser dina tidigare inlägg får jag intrycket att du från början hade så klara strategier och tydliga tidsramar. Du reflekterade över olika val. Ditt plötsliga och långa "försvinnande" efter operationen gjorde mig konfunderad - vilket jag också skrev då. När du kom tillbaka beskrev du - som jag förstår det - hur du "fallit" - ett djupt och nästan "fritt fall". Det är i alla fall vad jag förstår, så som jag läser det du skriver - och jag kan fortfarande känna mig konfunderad över vad som hände. Förstås ber jag inte om "svar" jag vill bara delge vad som rör sig i mig.

Jag hade skrivit till dig om "normaliseringsprocessen" och jag tänker idag på hur man beskriver de många sammanflätade trådarna i det som kallas "det traumatiska bandet". Du hade så många frågor efter din anhörigvecka - vad blev det av dem? Har dina frågor fått svar eller är de kvar som "hål" inom dig? Jag önskar dig en trygg Alanongemenskap och en riktigt trygg och klok professionell kontakt. Men det är min känsla. Vill ändå med viss tvekan delge den till dig - med förhoppningen att mina ord inte gör dig illa på något sätt - det är inte min mening. Men min känsla är så stark så jag känner att det (kanske) vore fel att undanhålla dig mina tankar. Sätter punkt här och nu och trycker med viss tvekan på "Spara". Allt gott och i välmening / mt

Tack båda för era svar, och på något sätt så vet jag ju redan svaret och lösningen.... Jag ska läsa vidare på den här sidan och försöka ordna upp livet på något bra sätt. Inget man löser i en handvändning men någonstans måste man börja!

en anledning till att alla större livsförändringar ska undvikas den första tiden. För oss alkisar så gäller att hålla byxorna på det första året och jag tror nog att det är samma för medberoende. Att hitta sig själv i det nya livet måste få ta sin tid och det går inte att skynda på.

Jag har en vän som nu, efter 5 år i nykterhet, hittat sin kärlek och jag gläds med honom men själv tvekar jag och har ingen brådska efter min skilsmässa. Men jag tar tacksamt emot så många kramar jag kan !! Kroppslig beröring väcker mina sinnen och får dem att vakna lite stillsamt.

Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det.

Ta hand om dig !!

sak :

Du ska enbart se till ditt eget bästa och inget annat.
Du har gjort det som kan göras och har inga alternativ kvar.

Vårda dig själv och ditt mående, gå på Al-anon, skapa ditt nya liv.Du är värd bättre än såhär.

Kram ♥

...anklaga eller så, så tror jag ändå att du inte kommer att ångra dig. Bara att hålla sig till synbara fakta och din känsla av att du inte kan ha det såhär längre, på grund av orsaker som du säkert har påtalat många gånger redan. Att du behöver en sommar kantad av vila, återhämtning och frid. Det handlar om dig, ditt liv, ditt mående och dina behov. Han kanske behöver detta för att förstå, ta till sig och ta ställning till om han vill bidra till förändring. Bara han kan förändra sig själv och det måste ju bygga på en genuin vilja. Ångra dig kanske du kommer att göra, men då kanske möjligheten finns att gå tillbaka? Jag tror inte det finns några bra sätt i en sådan här situation, eftersom någon blir sårad... Men jag tror ändå på att försöka vara konkret och hålla sig till fakta, inte gräla eller så för då finns ju risken att man säger saker som sårar i onödan och som man kanske ångrar sen...
Hoppas det blir så bra som det kan, att du får din efterlängtade ledighet och vila.
Kram

...man överlever, men känslan är ju nog så jobbig...
Jag vet ju att du avslutade, men har du lämnat någon dörr på glänt? Väntar du på att han ska höra av sig eller är det möjligt för dig att ta kontakt? Har ni pratat om era känslor och bollen ligger hos honom nu? Finns det någon möjlighet för er? Förstår ju att du inte vill inleda något med honom så länge han är upptagen, men hur tänker han kring sitt äktenskap? Vill han satsa på det? Hur tänker han?
Jag har fått känslan av att ni ändå hade en spirande förälskelse som hade kunnat blomma ut i något större om det fick chansen.
Kram

... Vill bara ha någon att hålla om, och som håller om mig, och säger snälla, fina saker, överraskar mig, får mig att känna lugn och trygghet... Åh, är faktiskt förälskad, och det gör ont att det blev fel (eller i fel man, som var upptagen...), men det är inget jag inte överlever, men... Längtar sååå efter honom.

...att bara få bekräftat att man är normal och inte håller på att bli galen. Att det på nåt sätt hänger ihop med hela problematiken. Jag förstår inte mina egna känslor, som är så dubbla och totalt motsatta. Är väl sentimental idag bara... Men ändå lite glad över tårarna. Jag har inte fällt en tår sedan jag lämnade i januari. Har mest varit avstängd från alla känslor. Tårarna idag gör ändå att jag känner riktiga känslor igen. Har stoppat mina impulser idag som uppmanar mig att messa eller ringa honom. Jag ska inte göra det. Men jag vill.

Tack för dina ord, så skönt här för här kan man säga precis hur man känner, hur twistat det än låter, och folk här förstår. Jag skulle aldrig kunna yppa dessa känslor för någon irl, de skulle inte förstå hur jag kan längta efter allt han gjort, och de skulle bli väldigt oroliga att jag skulle gå tillbaka till honom.

Kram